Category Archives: öl

#1518 Fuller’s Vintage Ale 1999 – 2009 – Seven shades of amber

img_8802.jpg

I samband med Per J:s Brunello 2004-provning bjöd han även in till en extraprovning av Fuller’s Vintage Ale. Fuller’s är välkända för deras prisbelönta ale, t.ex. London Pride och ESB. Sedan 1997 producerar det välrenommerade bryggeriet årligen även en Vintage Ale i limiterad upplaga. Genom att välja de för tillfället allra bästa ingredienserna skapas ett nytt recept för en komplex öl som utvecklas väl av ett antal års lagring. Varje flaska är numrerad och genom det ökade intresset för ”finöl” i världen har de äldre årgångarna blivit mycket eftertraktade. De kan många gånger betinga ett pris väl i klass med flera av världens mer eftersökta viner.

På Pers provning fanns sju av Fuller’s olika årgångar mellan 1999 – 2009 representerade samt deras Imperial Stout. Samtliga ale var bärnstensfärgade. Det fanns en gemensam grundton i smaken samtidigt som det fanns tydliga och intressanta skillnader mellan årgångarna. Generellt sett ökade sötman i takt med stigande ålder.

  1. Vintage Ale 2009

En kraftig ale med toner av rostad malt, äpple, kola och knäck. Ölet är det yngsta i provningen vilket avslöjas genom att det uppleves som att smakerna ännu inte har integrerats till full harmoni.

  1. Vintage Ale 2008

I denna årgång har två av bryggeriets favoritsorter av engelsk humle (Northdown och Challenger) använts. Kombinationen ger tillsammans med malten ett fruktigt öl med bröd, jäst och oxidativa toner av röda vinteräpplen samt apelsin som avrundas med en angenäm smak av grädde och choklad likt Cloettas klassiska Mums-Mums.

  1. Vintage Ale 2007

För att fira tioårsjubileet av Fuller’s Vintage Ale samt för att skapa en ”classic edition” har endast den finaste humle från Fuggles, Target och Super Styrian använts. Detta skapar en stor, söt och ”humlig” smak med aromer av mogna äpplen och örter.

  1. Vintage Ale 2006

2006 producerades 100 000 buteljer av årgången för att celebrera det tionde året i serien. Endast Super Styrian humle användes vilket skapade ett öl med en kombination av beska och sötma. Koncentrationen och komplexiteten är dock något lägre jämfört med andra årgångar.

  1. Vintage Ale 2005

Fuggles humle skapar i 2005:an ett tämligen balanserat öl med maltig smak av kex och sötlakrits.

  1. Vintage Ale 2004

Årgången är baserad på ett traditionellt recept med Goldings humle. Resulterar i distingerad ale med apelsinkrokant, kola, körsbär och ett långt nyanserat slut.

  1. Vintage Ale 1999

Provningens äldsta ale har en mogen, komplex och rik sötma. Toner av apelsinchoklad, fudge och mynta. Mycket bra längd.

Imperial Stout

En kraftig, mycket god, komplex och matig stout. Smak av kavring, choklad och bränt bröd
(ej med i omröstningen).

img_8812.jpg

Listan (bäst-sämst)

  1. Fuller’s Vintage Ale 2009, 0-1
  2. Fuller’s Vintage Ale 2008, 1-0
  3. Fuller’s Vintage Ale 2007, 0-1
  4. Fuller’s Vintage Ale 2006, 1-2
  5. Fuller’s Vintage Ale 2005, 0-2
  6. Fuller’s Vintage Ale 2004, 1-0
  7. Fuller’s Vintage Ale 1999, 3-0

Fuller’s Imperial Stout, N/A

/ v00alex

Annonser

#1470 Egenproducerat

Till sommarens höjdpunkter hör att få prova Annicas och Olas hemproducerade produkter inom öl och cider. Förra sommarens provning, https://auzine.wordpress.com/2015/07/24/1424-hemproducerat/, var för mig första gången jag fick prova seriöst hemproducerat öl och cider. Då föll mig ölen mest i smaken, och så skulle det bli även denna gång. Både jag och Kristina, min bättre hälft, blev så tagna av kvalitén förra gången att vi tjatade oss till att få brygga öl tillsammans med Annica och Ola. Det var oerhört lärorikt att få göra det och lite stolta var vi att två av de ölen kom med på dagens provning.

img_2497img_2500.jpg

Öl # 1 var från februari-16, en ”saison”, d v s en ursprungligen lågalkoholig belgisk öl som bryggdes under vintern för att konsumeras på sommaren under skördearbetet. Doften var mycket fruktig, bra humlad och med mognadstoner, och upplevdes torr. Smaken, torr, syrlig och med bra beska, nästan mineralisk och lång torr eftersmak. Seriös. 3/0/12, 15p.

Öl # 2 var en veteöl från maj-16, gjord på återanvänd jäst (och som jag och Kristina var medskyldiga till). En doft jag känner alltför väl igen: lite ”pipi du chat”, eller stekt lever, eller om man ska vara elak, kisseblöja. Smaken torr, gräddig och rätt OK. På det hela inte så kul, även om många av våra egna flaskor varit bättre. 0/4/12, 11p.

Öl # 3 var det öl vi skulle ha bryggt, en veteöl, nu från juli-16. Doften stor, god, frisk, syrlig, citronig, som en ”Hefe Weissen” ska dofta. Smaken syrlig, mycket frisk och god, lite surdeg och jäst, men på pricken som hur en riktig veteöl ska smaka. 2/0/12, 16p.

Öl # 4 var en ”suröl”, d v s en hallonlambic från oktober-14 (samma som provades förra sommaren). Doften stor, fruktig, aningen instängd med lingon eller annan syrlig röd frukt. Smaken syrlig, torr god och med fyllighet och lång härlig syra och körsbärssmak. 1/1/12, 14,5p.

Öl # 5 var även den en lambic, men nu gjord på hjortron (även den provad förra året). Doften ganska stor fruktig och med syrliga inslag. Med lite god vilja kan man spåra hjortronen. Smaken brutalt torr, syrlig, besk och ganska ”funky”, ungefär som en hybriddruva. 0/4/12, 12p.

Öl # 6 var vi medskyldiga till, en belgisk ”bruin” från maj-16. Stor knäckig, något bränd, karamellig doft, julvört. Fyllig, besk, härligt mogen, bränd, lång god och vörtig smak. Diskussionen vidtog om vilket belgiskt bryggeriöl detta öl mest påminde om, och om detta enades vi inte helt, men det visar att ölet ligger nära idealet. Min favvo för kvällen bland ölen. 3/0/12, 16,5.

Öl # 7 var en kryddad (glöggkryddor) julöl från december-15. Stor, kryddig doft av julvört och lite hostmedicin. Smaken besk, fyllig, kryddig och ganska jästig och med lång härlig beska. 0/2/12, 14p.

img_2501img_2502

 

 

Öl # 8 var en IPA, gjord på en punk-IPA-klon från mars-16. Stor, mycket humlad och god typisk IPA-doft med fruktighet. Smaken fyllig, besk, kraftig och med lång IPA-beska. Mycket välgjort. 2/0/12, 16,5p.

Öl # 9 var en punk-IPA-klon, även den, och inslängd av Ola, då han trodde åttan inte riktigt höll måttet. Nian var ju nytappad och det märktes. Doften påminde mig mest om köttsoppa, en apart doft på en IPA, och en mycket jästig doft. Smaken fyllig, syrlig, med god beska och god smak. Dock var ju ölet inte färdigt, och ska ligga ytterligare några veckor på flaska. 1/1/12, 12,5p.

Ett snabbt hopp över till ciderprodukterna, som, om jag förstod det rätt, alla var med i förra årets provning:

Cider # 1 var en 2014 Lindö Klostercider på äpple och vildäpple. Den där lite typiska kisseblöjedoften jag kom ihåg från förra året, dock känner man även äppelfrukten. Smaken mycket syrlig, mycket torr och med distinkt äppelton. 0/0/12, 13p.

Cider # 2 var 2013 Esperens Herrepäron. Doften ganska stor, fruktig, lite volatilitet (eter eller sjukhusdoft), jäst och päronsoda. Smaken med en söt attack, päron (piggelinglass), god, lång smak. Min favvo bland cidrarna. 3/0/12, 15p.

Cider # 3 var 2013 Lindö Klostercider, 50% ek. Doften liten och diskret, medelstor, aningens äpplen. Smaken mycket torr, syrlig och litet funky (hybriddruva). 3/3/12, 13p

Cider # 4, 2013 Lindö Klostercider. Stor, fruktig doft, något kattpiss. Smaken syrlig, mycket torr, ganska fyllig och god med äppelfrukt. 1/0/12, 13,5

Cider # 5, Lindö Klostercider, 100% ekad. Ganska stor doft med viss äppelfrukt, aningens kattpiss. Smaken brutalt syrlig och med beska. Hm, nej detta var inget för mig, och mycket riktigt blev det röstat som sämsta cider i afton, 0/8/12, 11p.

Cider # 6, 2012 äpple/vildäpple/päron. En stor, fruktig och äpplig doft. Smaken syrlig, fyllig och god. Här kan man ana sig till en mognad, men ännu ingen riktig oxidation. Röstat som kvällens bästa cider, 5/0/12, 14,5p.

Nio öl och sex cider på en afton tär även på den vanaste provaren. Nu var ju inte alkoholhalten särskilt hög, mellan 6 och 7%, förutom på julölen och bruinen, som gick en bra bit över 7%. Lite mat efter provningen smakade gott, då det blev ganska torrt i munnen av framförallt cidrarna.

Provningen höll genomgående mycket hög och seriös kvalitet med IPAn, bruinen och den nybryggda veteölen som toppnummer. Inget av dessa öl låg efter många professionellt bryggda öl i kvalitet. Även saisonen uppnådde seriös kvalitet. Eftersom vi fått äran att vara med och brygga öl med Rodells, vet jag att Ola tar oerhört seriöst på uppgiften och inte minst då det gäller att hålla absolut perfekt hygien i brygglokalen och med utrustningen. De två lambicölen står jag dock lite tvivlande inför, även om de i år var aningen bättre (mognare) än förra året. Ett av mina favoritöl inom lambic-genren är ju Cantillon, vars lambicer uppges hålla upp till 30 år. Hm, kanske får vi tillfälle att prova A & Os lambicer även nästa år och de har då möjligen spottat upp sig ytterligare något snäpp?

Cidrarna upplevde jag, med något undantag, i år som aningen bättre än förra året, även om jag personligen har lite svårt för den extremtorra varianten. Jag vill gärna ha lite läskande sötma i min cider, så päroncidern passade mig bäst.

Verkligen kul att få prova på dessa egenproducerade drycker! Och modigt av A & O att ställa upp egenhändigt gjorda saker till granskning av våra kritiska näsor, gommar och ögon.

Bilderna är från vår gemensamma bryggning tidigare i år.

OW

#1401 Belgisk trappistöl

Trappistöl är egentligen ingen enhetlig öltyp, utan benämningen får väl snarast sägas ha något att göra med ett förhållningssätt till tillverkningen och världen i övrigt, ungefär på samma sätt som biodynamiska produkter. Trappisterna är en sträng klosterorden, där munkar och nunnor lever under asketiska förhållanden vid ungefär 175 kloster runt världen. De har inte tysthetslöfte, men onödigt tal anses vara en synd som förhindrar fokus på bön och arbete. De äter inte kött, men behöver inte avstå från alkohol. Det har lett till att flera trappistkloster har slagit sig på öltillverkning, både för eget bruk och för försäljning. Försäljning av olika produkter, som till exempel ost och andra livsmedel är en viktigt inkomstkälla för klostren, som ofta är dyra i drift för de relativt fåtaliga munkarna och nunnorna. För att skydda sina produkter från renommésnyltning har 18 kloster skapat produktmärkningen ”Authentic Trappist Product”.

Det finns idag tio trappistkloster som brygger öl, sex i Belgien, två i Nederländerna, ett i USA och ett i Österrike. Flera av deras öl förekommer ständigt på listor över världens bästa öl. Den 25 januari ordnade Tomas E provning av åtta öl av olika ålder. Det skulle ha varit nio, men på grund av ett debacle på Systembolaget uteblev ett. Eftersom det är mycket tidsödande att dekantera öl, framför allt ofiltrerade (jag har provat…) provades de öppet ur sina 33-centilitersflaskor.

trappsyler

1. Orval (6,2 %): Orangebrun färg. Frisk, syrlig och lite animalisk doft med toner av det vita i grapefruktskal och kännbara spår av Brettanomyces. Dessa karaktärer går igen i den komplexa och ganska beska smaken, som har drag av fino-sherry. Det här är en av mina favoriter, men den unika stilen gör att det nog är ett öl som kräver viss tillvänjning.

2. Achel Bruin (8,0 %): Mellanbrun färg. Syrlig doft med tydliga toner av torkad frukt och plumpudding och lite drag av plast och oxid. Ganska slank kropp för alkoholhalten, med både sötma och lite torr syra och tvålliknande toner. Jag tycker smaken är lite spretig och saknar den rätta komplexiteten och balansen. Jag har aldrig riktigt imponerats av kvaliteten på Achels öl, som ibland snuddar på det defekta.

3. Chimay Bleu (9,0 %): Mellanbrun färg. Rätt liten doft med toner av jäst och vetebröd och lite drag av kakao och metall. Smaken är tät med lätt rostad karaktär, rund och torr och aningen bitter. Alkoholen känns tydligt, framför allt i eftersmaken. Chimays öl är ganska lågmälda och sticker inte ut, men vid provning mot andra öl brukar de kännas välbyggda och stabila.

4. La Trappe Quadrupel (10,0 %): Ljusbrun färg. Stor, aromatisk doft med överväldigande ton av bananer och lite torkade äpplen. Bananerna går igen i smaken, som är lite vass och tvålig, med lite tvålbitter eftersmak. Bananerna hör till huskaraktärerna hos detta bryggeri, som har den bredaste produktkatalogen av trappistbryggerierna.

5. Rochefort 10 (11,3 %): Mellanbrun färg. Stor, örtkryddig doft med överraskande tydliga toner av strandkvanne (angelika) och citronmeliss. Rik, parfymerad, kryddig smak med toner av kallt kokkaffe och angelika och klart kännbar alkohol. Intressant, lite parfymerad och vegetativ eftersmak. Jag har druckit det här ölet många gånger, men aldrigt slagits så tydligt av kryddigheten.

6. Westvleteren 12 (10,2 %): Mellanbrun färg. Rätt liten doft med gräddiga och maltiga toner av Irish coffee. Rund, rejäl och helgjuten, lite bitter smak med mycket malt, balanserad beska och toner av mörkt bröd. Alkoholen känns, men är snyggt integrerad. Eftersmaken är lång och något bitter. Det här är nog världens mest hypade öl, flera gånger utsett till världens bästa och mycket svårt att få tag på – det går bara att köpa på klostret, efter förhandsbokning per telefon, och man får inte handla för ofta med samma bilnummer. Svarar det mot förväntningarna? Ja, det tycker jag nog, inom sin stils begränsningar – det finns öl som är mer extrema och spektakulära och skriker mer på uppmärksamhet, men det är faktiskt otroligt välbyggt.

7. Westvleteren 12, tappat 2009 (10,2 %): Mellanbrun färg. Parfymerad men klart åldrad doft med toner av läder och en hel del av den där korkfelsliknande tonen som man så ofta hittar i lagrade flaskjästa öl. Smaken hade en tydlig sötma och lite orena toner av höstlöv och kompost. Det här ölet var för gammalt för min smak.

8. Westvleteren 12, tappat 2007 (10,2 %): Mellanbrun färg. Parfymaktig, aromatisk, vinös åldrad doft med brända toner. Mycket komplex, madeira-liknande smak av av torkad frukt och plumpudding med toner av kaffe. Provningens klara vinnare – trots att det här ölet var två år äldre än det förra hade det klarat lagringen mycket bättre och kändes balanserat, vinöst och intressant.

  1. Orval, Belgien, 25,90 kr (köpt 2015), 2-0, 15,5 poäng
  2. Achel Bruin, Belgien, 31,40 kr (köpt 2014), 0-2, 12 poäng
  3. Chimay Bleu, Belgien, 30,50 kr (köpt 2015), 0-2, 15 poäng
  4. La Trappe Quadrupel, Nederländerna, 35,40 kr (köpt 2014), 1-2, 14  poäng
  5. Rochefort 10, Belgien, 40,70 kr (köpt 2015), 1-1, 16 poäng
  6. Westvleteren 12, Belgien, 9,00 euro (köpt 2014), 1-0, 17 poäng
  7. 2009 Westvleteren 12 , Belgien, 9,00 euro (köpt 2014), 0-4, 13,5 poäng
  8. 2007 Westvleteren 12, Belgien, 9,00 euro (köpt 2014), 6-0, 18 poäng

Tack Tomas för den här möjligheten att prova tre årgångar av det som av hypen så ofta kallas ”världens bästa öl”!

/Anders B.

#1368 IPA

Välkomnades vi till trendafton i syfte att under EH strama ledarskap någorlunda få AuZone vinfixerade medlemmar att något förstå och uppfatta det som omvärlden sedan länge snappat upp – IPA for dummies.

IPA har 2000-talets början alltmer växt till som en helt egen nisch i ölvärlden för att under 10-talet resultera en veritabel störtflod av olika brygder ofta också som de nya microbryggeriernas entrébiljett till de stora grabbarna bland öl. En IPA kan vara mycket men grunden är ju en anständig överjäst mäsk med sedvanliga ingredienser, vatten, malt, humle och jäst där öltypen som sådan, tillskillnad från många smaklösa lageröl, är förlåtande mot bryggmästarens eventuella småfel och skavanker. IPA kommer också oftast med en rejäl nypa aromahumle som för vissa är lika påfrestande som en överdriven gewürtstraminer men för andra lika elegant och läcker som en komplex viognier.

Kvällens palett med IPor var plockad från egoperspektivet Sverige liksom från övriga världens IPA-giganter. EH insiterade på att stressa oss med skillnad på en klassisk och modern IPA (särskilt i USA med ÖST- och VÄST-stilarna) men hans obildbara provningsdeltagare hade uppenbart svårt att nå denna förmåga till urskiljning.

Kvällens solklara (så klar var kanske inte ölen dock) förlorare var kanske symtomatiskt nog en IPA i riktig klassisk stil från urlandet England, Fullers IPA. En ganska klen och lätt IPA i storbolagsstil och utan riktig personlighet. Kom också med provningens lägsta alkohol vilket också bidrog till att relativt sett dra ned ölet i botten. Sympatiskt att denna typ finns på marknaden men den är chanslös mot trendnissarnas krav på aromatiskt hårdhumlad turbo-IPA.

Splittring rådde dock om bästa ölet och vinnaren Laguinitas Maximus knep endast eett par röster mer än Brewdogs och Adelsös IPor. Själv höll jag Amager Gluttonys IPA som bäst (en av bryggeriets sju olika dödssyndsöl) genom sin ”lite för mycket av allt” stil som just därför gav mig balans. Vore det inte för att ölet har en aning alkoholstörning som jag ranka det som ett riktigt toppöl men kanske kan alkoholsötma trimmas bort med ett par års lagring. Mycket bra är också Dragets Kanal dubbel-IPA (d.v.s. en dubblad vörtstyrka) som jag tror är ett typiskt öl för vinsnobben och som lämpar sig för sippar istället för klunkar.

Antal nya IPor som anländer i bolagets olika nyhetslanseringar har ännu inte sinat men sannolikt kommer vi få sen en avmattning kommande år då någon annan öltyp blir mer PK söder om slussen (vem vet – kanske kommer en kriekvåg?) . I väntan på nästa trend så rekommenderar jag att fortsätta att avnjuta en väl kyld IPA vid lämpliga tillfällen, och de är ju många med denna flexibla ölsort!

Provningens öl med röstsiffror och mitt betyg;

  1. Fullers IPA, 50 cl, 5,3 %, 23,90 kr, 0-10, 14,5p
  2. Brewdog Old Word IPA, 66 cl, 7,5 %, 39,90 kr, 3-0, 15,0p
  3. Adelsö Rocket IPA, 33 cl, 6,0 %, 27,40 kr, 2-0, 15,5p
  4. Dragets Kanal dubbel IPA, 25 cl, 8,5 %, 27,50 kr, 1-1, 16,0p
  5. Amager Gluttony, The Sinners Series, 50 cl, 9,4 %, 65,60 kr, 2-1, 16,0p
  6. Double Wide, 35 cl, 8,8 %, 40,40 kr, 1-0, 15,5p
  7. Lagunitas Maximus, 35,5 cl, 8,2 %, 23,90 kr, 4-0, 15,0p
  8. Coronado Idiot, 65 cl, 8,5 %, 95,90 kr, 0-1, 15,5p

(JaJ)

Belgisk öl på belgobaren..

– Var med jobbet på en grundkurs i belgisk öl på belgobaren…

IMG_0321

Öl 1. Pilsner, Bel pils.

IMG_0322Klar, ljus, liten skumkant, ingen speciell färg.

Fyllig, bitter, autolytisk elegant doft. Lite floral, gräsig, halvkomplex. Bröd/malt. Stram.

Kraftig, maltdriven, lite söt, komplex, lång för att vara pilsner. Balanserad bitterhet, ok syra.

Öl 2. Hoegaarden Weissbier, veteöl

IMG_0323Lite grumlig, ljus, skummig, blek.

Kardemumma, kryddnejlika, ingefära, intressant kryddig doft.

Fyllig, rik, kryddig, kortare, lägre syra och mindre humlebeska. Frukt och fyllig brödighet.

Öl 3. Liefmans Kriek

IMG_0324Rödrosa, lite skummig, klar.

Intensiv björnklisterdoft, körsbär, och söta röda bär.

Hög syra, körsbärsdriven, intensiv bitterhet och viss alkosötma.

– Tillsatt körsbärssyrup..

Öl 4. BelgoIPA – Belgisk blond som fått smak av amerikansk humle.

IMG_0325Mellanljus, lite grumlig och tunt skum.

Intensiv, örtig, humledriven, honung, rosmarin, aromatisk och frisk doft. Lite bränd och rök. Lite sur gummikaraktär…

Fyllig, syradriven med markerad beska och lite tanniner. Riktigt bra! Kul och komplex.

Öl 5. Westmalle Dubbel

IMG_0326Mörk, liten rödton, tunt skum.

  • Slank doft med lite melassdoft. Lite florala toner och citrus, tvål, vax. Kanel och malt, lite oxiderad?
  • Fyllig, rik, komplex, rund och söt smak. Choklad, farinsocker och lite malt.

Senare till maten projade jag två ölsorter till. Dels Maredsous 10, en ljus / amber klosteröl som var god och ganska stark! Senare provade jag även en humlestinn Troubadour Magma, ett öl som verkligen föll mig i smaken Smile

#1328 Special-ale från Fuller’s

Bild

En av sensommarens traditionella provningar är Per Jonssons djupdykningar i vinkällaren efter gamla röda viner, som det bloggas om på annat håll. På senare år har Per även passat på att tömma ölkällaren på några intressanta öl från Fuller’s, eller Fuller, Smith and Turner, som bryggeriet officiellt heter. Tio provare hade hörsammat inbjudan och infunnit sig till en av säsongens billigaste provningar (hundralappen jämnt).

Fuller’s är, enligt vår sagesman Per, det enda bryggeriet som finns kvar i London, se http://www.fullers.co.uk/. Deras mest kända ölsorter, representerade även på Bolaget, är London Pride och Fuller’s ESB, men de gör cirka ett dussin olika öl. Både London Pride och ESB finns ganska frekvent representerade på Londonpubarna och dem har vi väl alla någon gång haft glädjen att prova. Min personliga favorit bland dessa är ESB, men vid detta tillfälle skulle det bli en provning av special-ale från Fuller’s.

Bryggeriet använder lokalt vattenledningsvatten, som vattenverket tar från Themsen, vilket inte borde innebära några problem. Att vattnet ändå inte är helt perfekt från början antyds av att man tillsätter ganska mycket gips (kalciumsulfat). Detta är i och för sig inte ovanligt för ale av engelsk typ i avsikt att höja mineralhalten och förbättra smaken, särskilt om ölet är kraftigt humlat. Detta har gett upphov till uttrycket ”plastered” (från plaster = gips), vilket betyder ungefär ”packad”

Ölen vi provade var speciellt framtagna av bryggeriet. Man gör bara en special-ale per år, i en enda bryggning, så några årgångsvariationer kan man inte iaktta, eftersom recepten varierar år från år. Man använder olika maltsorter och olika humlesorter till varje batch. Bryggmästaren får i princip fritt fram med experimenterandet och det märktes, för alla ölen var inbördes ganska olika, trots att de var gjorda av samme bryggmästare. Några få av dessa (två noga räknat) finns att köpa på plats (eller on-line) idag, men resten hade Per själv köpt tidigare eller fått bryggeriet att leta fram ur gömmorna. Vi gavs dessutom uppgiften att försöka identifiera vilken ale som hade legat i vilket ekfat (vi hade att välja på konjak, armagnac och maltwhisky). Det visade sig var en svår, men inte helt övermäktig uppgift.

En viss förvirring utbröt vid karafferingen (styrelsen uppmanades att tillse att karafferna nummermärktes på ett tydligt sätt, som inte går att utplåna eller ändra). Nummerförvirringen underlättades inte av att ölen var kraftigt skummande (se bild), varför provningsledaren beslöt att inte använda mätglas, utan direktivet blev att vi skulle ta ”lagom mycket”. Detta visade sig dock inte vara helt enkelt, eftersom Per av misstag bara fått med sig en flaska av öl nr 2. Efter en del överhällande mellan de olika provarnas glas kunde till sist provningen börja.

Bild

Alla ales var brungula till färgen, utom nr 6, som var mörkare (p g a kraftigare rostad malt).

1. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 1, lagrad 500 dagar i 30 år gamla single maltfat, 7.7% alkohol, 0/2/12 p.

Doftade till en början som korkdefekt, som vädrades ur efterhand, men kom sen till all olycka tillbaka igen. Övergick däremellan till doften av nybakat bröd, lite karamell (eller julknäck) och svagdricka. Smaken var torr med god beska, lite bränd karamell, medelfyllig, ganska lång, lite metallisk med sötma i eftersmaken.

2. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 2, lagrad på konjaksfat under ett år, 8,2% alkohol. 0/0/13.5 p.

Viss antydan till orenhet i doften som vädrades bort, sedan ren doft av pors, frukt och humle. Smaken torr, medelfyllig, ganska rund och mjuk. Detta öl uppvisade en klar defekt i första flaskan (doftade instängt som stillastående sumpvatten), medan den andra var bättre. Här (och i poängsättningen) är endast andra flaskan bedömd. För detta öl gissades det på lagring i maltfat, vilket var fel.

3. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 3, lagrad 800 dagar på single maltfat från Auchentoshan, 9% alkohol. 1/3/14p.

Fruktig, fyllig doft av pors och tvättmedel (!), lite spritig, ganska mogen doft. Vinner nog inte på ytterligare lagring. Torr, syrlig, ganska kort men god smak. Här gissades det igen på maltfat; rätt denna gång.

4. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 4, lagrad ett år i armangacfat, 8.5% alkohol. 6/0/15,5 p.

Stor fruktig doft av nystekta pannkakor, med antydan av härsket smör, kryddor och humle. Själv tyckte jag mig känna igen doften av läcker belgisk ale av typ Chimay eller Leffe Brune. Fyllig, torr, fruktig doft med tydlig mousse. God med bra beska och lång eftersmak med någon sötma. Här gissades det på konjaksfat, vilken var ganska nära de riktiga armagnacfaten. Denna ale var min, och de flesta andras, favorit. Finns fortfarande att köpa för den intresserade.

5. Past Masters, XX Strong ale; enligt ett recept från 1891, lagrat på fat 3 månader, 7,5% alkohol, 0/1/12,5 p.

Ganska stor fruktig och kryddig doft. Lite humle fanns även i doften, men skymdes av någon orenhet (kork?). Torr, något bränd smak med bra beska, medelfyllig, men med tunn avslutning. Även denna ale finns att köpa idag.

6. Past Masters Old Burton Extra, recept från 1931, 7,3% alkohol, 1/4/14 p.

Doftar som en stor stark (pilsner), mycket humle, något karamell. Torr, lite tunn smak med bra beska, något bränd med kort avslutning.

7. 2005 Anniversary ale, lagrat 160 dagar (lika många dagar som Fuller’s 160 års-firande detta år), 6,3% alkohol, 2/0/14,5 p.

Stor mogen, sötaktig fruktig doft med humle. Läcker doft av julvörtbröd. Fyllig, torr, något spritig smak med bra mousse. Lite smak av belgisk ale, men mera besk och lite tunnare. Denna ale var den enda som angav humlesorten på flaskan (Goldings hops).

Bild

Själv tyckte jag – och några andra provare – att flera av dessa ales (1, 2 och 5) hade en korkdefekt, vilket de ju inte kan ha, men någon form av orenhet fanns där. Detta drog ner mina betyg för just dessa ales. Smaken var i de flesta fall fyllig och rund med lite brända toner. Själv är jag ju starkt miljöpåverkad i min alesmak efter att ha bott i Belgien flera år och gjort mörka belgiska ale till mina husöl. I det ljuset framstod Fuller’s som beskare och något tunnare (alkoholhalten var ju i flera fall klart under vad en anständig Triple ska ha). Slutomdömet för Fuller’s special-ale var att de var klart köp- och drickvärda, men att lagringen på spritfaten förmodligen inte gav något stort bidrag till smaken, utan snarare lade till en spritighet och gjorde dem tunnare. Klart är att recepten (maltsorten, dess rostning och humlesorten) var viktigare för slutprodukten.

Som mat serverades Bullens pilsnerkorv (vad annars?) med Johnnys söt-starka senap med bröd. Gott och passande till dessa goda ales.

Konsumtionen av öl är ju på nedgående över hela världen och rent generellt dricks alltmera lager på bekostnad av ”riktig” ale. Då är det roligt att en bryggeri som Fuller’s håller traditionen levande och vågar experimentera med nya sorter varje år. Vi hoppas även att Per håller traditionen levande och återkommer nästa år med fler spännade öl.

/OW

Från arrangören har följande komplettering inkommit:
”Vid min special ale provning där vi provade fyra spritekfatslagrade öl fran Fullers ställdes den goda fragan: hur far de sin kolsyra eftersom ekfat inte är täta nog att behalla kolsyra? Enär svaret kanske kan vara av allmänt intresse sänder jag det till alla medlemmar!

Dessa fyra öl fick sin kolsyra genom eftertillsättning innan buteljering. De skulle ha kunnat fa den genom ny jästtillsats vid buteljeringen a la champagne men risken för flasksprängning bedöms som alltför stor. Alla engelska ales, som säljs pa stalfat till pubar har kvar en del levande jäst och förbättras därför smakmässigt med tiden, s k cask conditioning. De har därför i regel ca en halv procent mindre alkohol än motsvarande flasktappning, där extra alkohol far kompensera för den mindre smaken. Det finns även ale, som säljs pa flaska med restjäst, s k bottle conditioned, Fullers Gales HSB hör hit liksom alla vintage ales vi provat fran dem.

Allt det här lärde jag mig pa en Fuller aleprovning, som deras bryggmästare höll i veckan pa Royal Automotive Club. Där dök den intressanta fragan om varför vintage ale har sa hög alkoholhalt, 8,5%? De maste ha det för att klara av atminstone 20 ars lagring, öl är ju till skillnad fran vin basiskt och i avsaknad av syra som konservator behövs det alkohol.

Det är spännande med öl!
per”

Detta tillägg medförde även en komplettering från SH:
”Förr innan stålfatens tid använde man ekkaggar. I Eltville (Rheingau, Tyskland för de som inte vet) fanns tidigare ett mikrobryggeri som serverade ölen direkt från kaggar. När det var dags för ett nytt fat slog man in en kil så att man kom åt att slå in tappkran, varefter man ringde i en klocka för att signalera om ny kagge.”

Bryggeribesök, Stallhagen

Jag hade möjligheten att besöka Stallhagens bryggeri på åland, Finlands minsta komersiella bryggeri. Stallhagen framhäver att man brygger öl naturligt utan tillsatt kolsyra och med hantverksmässiga metoder.

Jag fick möjlighet att prova 4 av deras aktuella produkter:

IMG_1581

1. Stallhagen Helles Märzen. ++

Helles Märzen lär betyda ljust marsöl. Ett underljäst öl som är jäst under de svala / kalla vintermånaderna. Lagrat över sommaren och färdigt att konsumera fram emot september.

Ljus färg. Humlearomatisk doft med inslag av honung och stall!! Lite florala toner och lite söt/rik doft.

Avrundad balanserad lite söt och bra humlebeska i smaken. Avslutande toner med lite lime och choklad.

Bra och balanserad, intressant och aromatisk, inte riktigt lika bra som deras mörka lager ”Delikat”.

2. Stallhagen skördefestöl (+)

Ett öl som enligt bryggaren själv borde vara förstört då jäsningen rusade okontrollerat pga en krånglande magnetventil till kyltanken. Ölet lär ha jäst upp till 24 graders värme och sedan snabbt kylts ner till 7 grader för att stoppa processen. Efter ett år på ståltank tappades ölet på flaska och befanns vara ok men lite speciellt varför det tappades på flaska lagom till årets skördefest.

Bärnstensfärgad. Extremt liten doft, kanske en reminscens av jäsproblematiken. Lite frukt och citrus möjligen.

Fyllig balanserad smak, något kort men i övrigt ok smak med bra humlekaraktär.

Inte min favorit i sammanhanget…

3. Stallhagen US Red Ale ++(+)

Ett öl modellerat på det tänkta ursprungliga Samuel Adams receptet som var mycket mer IPA-inspiretat än den ”Brown Ale” som görs idag.

Mörkt bärnstensfärgad. Syrlig doft med eteriska och humlekomponenter. Komplex med frukt och lakritsrot.

Kraftig, fyllig och rejält besk smak , tillräckligt med frukt, pomerans och ett långt intensivt lite eteriskt avslut.

Riktigt bra och roligt öl!

4. Stallhagen Baltic Porter +(+)

Ett hamnarbetaröl som är gjort enligt gamla östersjötraditioner snarare än brittiska eller irländska. Alltså inte så hårt och beskt utan lite rikare och mer frukt och bärkomponeneter än det vi normalt hittar i stout.

Svart färg. Kraftig lakrits och tjärdriven doft. Svart frukt och lite svamp.

Robust och intensiv smak med inslag av tjära och lite sötlakrits. Återhållen snäll beska med tydliga rostade maltaromer, kanske vinner en del på egen lagring.

IMG_1583

Detta recept sades vara framtaget i väntan på att jäststammarna man hittade i senaste champagnevraket utanför Mariehamn blir den nya modelljästen och typen för åtminstone Stallhagens porterrecept.

Gott och roligt men kanske inte riktigt min favorit.

Nedtecknat av JT