En av sensommarens traditionella provningar är Per Jonssons djupdykningar i vinkällaren efter gamla röda viner, som det bloggas om på annat håll. På senare år har Per även passat på att tömma ölkällaren på några intressanta öl från Fuller’s, eller Fuller, Smith and Turner, som bryggeriet officiellt heter. Tio provare hade hörsammat inbjudan och infunnit sig till en av säsongens billigaste provningar (hundralappen jämnt).
Fuller’s är, enligt vår sagesman Per, det enda bryggeriet som finns kvar i London, se http://www.fullers.co.uk/. Deras mest kända ölsorter, representerade även på Bolaget, är London Pride och Fuller’s ESB, men de gör cirka ett dussin olika öl. Både London Pride och ESB finns ganska frekvent representerade på Londonpubarna och dem har vi väl alla någon gång haft glädjen att prova. Min personliga favorit bland dessa är ESB, men vid detta tillfälle skulle det bli en provning av special-ale från Fuller’s.
Bryggeriet använder lokalt vattenledningsvatten, som vattenverket tar från Themsen, vilket inte borde innebära några problem. Att vattnet ändå inte är helt perfekt från början antyds av att man tillsätter ganska mycket gips (kalciumsulfat). Detta är i och för sig inte ovanligt för ale av engelsk typ i avsikt att höja mineralhalten och förbättra smaken, särskilt om ölet är kraftigt humlat. Detta har gett upphov till uttrycket ”plastered” (från plaster = gips), vilket betyder ungefär ”packad”
Ölen vi provade var speciellt framtagna av bryggeriet. Man gör bara en special-ale per år, i en enda bryggning, så några årgångsvariationer kan man inte iaktta, eftersom recepten varierar år från år. Man använder olika maltsorter och olika humlesorter till varje batch. Bryggmästaren får i princip fritt fram med experimenterandet och det märktes, för alla ölen var inbördes ganska olika, trots att de var gjorda av samme bryggmästare. Några få av dessa (två noga räknat) finns att köpa på plats (eller on-line) idag, men resten hade Per själv köpt tidigare eller fått bryggeriet att leta fram ur gömmorna. Vi gavs dessutom uppgiften att försöka identifiera vilken ale som hade legat i vilket ekfat (vi hade att välja på konjak, armagnac och maltwhisky). Det visade sig var en svår, men inte helt övermäktig uppgift.
En viss förvirring utbröt vid karafferingen (styrelsen uppmanades att tillse att karafferna nummermärktes på ett tydligt sätt, som inte går att utplåna eller ändra). Nummerförvirringen underlättades inte av att ölen var kraftigt skummande (se bild), varför provningsledaren beslöt att inte använda mätglas, utan direktivet blev att vi skulle ta ”lagom mycket”. Detta visade sig dock inte vara helt enkelt, eftersom Per av misstag bara fått med sig en flaska av öl nr 2. Efter en del överhällande mellan de olika provarnas glas kunde till sist provningen börja.
Alla ales var brungula till färgen, utom nr 6, som var mörkare (p g a kraftigare rostad malt).
1. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 1, lagrad 500 dagar i 30 år gamla single maltfat, 7.7% alkohol, 0/2/12 p.
Doftade till en början som korkdefekt, som vädrades ur efterhand, men kom sen till all olycka tillbaka igen. Övergick däremellan till doften av nybakat bröd, lite karamell (eller julknäck) och svagdricka. Smaken var torr med god beska, lite bränd karamell, medelfyllig, ganska lång, lite metallisk med sötma i eftersmaken.
2. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 2, lagrad på konjaksfat under ett år, 8,2% alkohol. 0/0/13.5 p.
Viss antydan till orenhet i doften som vädrades bort, sedan ren doft av pors, frukt och humle. Smaken torr, medelfyllig, ganska rund och mjuk. Detta öl uppvisade en klar defekt i första flaskan (doftade instängt som stillastående sumpvatten), medan den andra var bättre. Här (och i poängsättningen) är endast andra flaskan bedömd. För detta öl gissades det på lagring i maltfat, vilket var fel.
3. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 3, lagrad 800 dagar på single maltfat från Auchentoshan, 9% alkohol. 1/3/14p.
Fruktig, fyllig doft av pors och tvättmedel (!), lite spritig, ganska mogen doft. Vinner nog inte på ytterligare lagring. Torr, syrlig, ganska kort men god smak. Här gissades det igen på maltfat; rätt denna gång.
4. Brewer’s Reserve Oak aged ale No. 4, lagrad ett år i armangacfat, 8.5% alkohol. 6/0/15,5 p.
Stor fruktig doft av nystekta pannkakor, med antydan av härsket smör, kryddor och humle. Själv tyckte jag mig känna igen doften av läcker belgisk ale av typ Chimay eller Leffe Brune. Fyllig, torr, fruktig doft med tydlig mousse. God med bra beska och lång eftersmak med någon sötma. Här gissades det på konjaksfat, vilken var ganska nära de riktiga armagnacfaten. Denna ale var min, och de flesta andras, favorit. Finns fortfarande att köpa för den intresserade.
5. Past Masters, XX Strong ale; enligt ett recept från 1891, lagrat på fat 3 månader, 7,5% alkohol, 0/1/12,5 p.
Ganska stor fruktig och kryddig doft. Lite humle fanns även i doften, men skymdes av någon orenhet (kork?). Torr, något bränd smak med bra beska, medelfyllig, men med tunn avslutning. Även denna ale finns att köpa idag.
6. Past Masters Old Burton Extra, recept från 1931, 7,3% alkohol, 1/4/14 p.
Doftar som en stor stark (pilsner), mycket humle, något karamell. Torr, lite tunn smak med bra beska, något bränd med kort avslutning.
7. 2005 Anniversary ale, lagrat 160 dagar (lika många dagar som Fuller’s 160 års-firande detta år), 6,3% alkohol, 2/0/14,5 p.
Stor mogen, sötaktig fruktig doft med humle. Läcker doft av julvörtbröd. Fyllig, torr, något spritig smak med bra mousse. Lite smak av belgisk ale, men mera besk och lite tunnare. Denna ale var den enda som angav humlesorten på flaskan (Goldings hops).
Själv tyckte jag – och några andra provare – att flera av dessa ales (1, 2 och 5) hade en korkdefekt, vilket de ju inte kan ha, men någon form av orenhet fanns där. Detta drog ner mina betyg för just dessa ales. Smaken var i de flesta fall fyllig och rund med lite brända toner. Själv är jag ju starkt miljöpåverkad i min alesmak efter att ha bott i Belgien flera år och gjort mörka belgiska ale till mina husöl. I det ljuset framstod Fuller’s som beskare och något tunnare (alkoholhalten var ju i flera fall klart under vad en anständig Triple ska ha). Slutomdömet för Fuller’s special-ale var att de var klart köp- och drickvärda, men att lagringen på spritfaten förmodligen inte gav något stort bidrag till smaken, utan snarare lade till en spritighet och gjorde dem tunnare. Klart är att recepten (maltsorten, dess rostning och humlesorten) var viktigare för slutprodukten.
Som mat serverades Bullens pilsnerkorv (vad annars?) med Johnnys söt-starka senap med bröd. Gott och passande till dessa goda ales.
Konsumtionen av öl är ju på nedgående över hela världen och rent generellt dricks alltmera lager på bekostnad av ”riktig” ale. Då är det roligt att en bryggeri som Fuller’s håller traditionen levande och vågar experimentera med nya sorter varje år. Vi hoppas även att Per håller traditionen levande och återkommer nästa år med fler spännade öl.
/OW
Från arrangören har följande komplettering inkommit:
”Vid min special ale provning där vi provade fyra spritekfatslagrade öl fran Fullers ställdes den goda fragan: hur far de sin kolsyra eftersom ekfat inte är täta nog att behalla kolsyra? Enär svaret kanske kan vara av allmänt intresse sänder jag det till alla medlemmar!
Dessa fyra öl fick sin kolsyra genom eftertillsättning innan buteljering. De skulle ha kunnat fa den genom ny jästtillsats vid buteljeringen a la champagne men risken för flasksprängning bedöms som alltför stor. Alla engelska ales, som säljs pa stalfat till pubar har kvar en del levande jäst och förbättras därför smakmässigt med tiden, s k cask conditioning. De har därför i regel ca en halv procent mindre alkohol än motsvarande flasktappning, där extra alkohol far kompensera för den mindre smaken. Det finns även ale, som säljs pa flaska med restjäst, s k bottle conditioned, Fullers Gales HSB hör hit liksom alla vintage ales vi provat fran dem.
Allt det här lärde jag mig pa en Fuller aleprovning, som deras bryggmästare höll i veckan pa Royal Automotive Club. Där dök den intressanta fragan om varför vintage ale har sa hög alkoholhalt, 8,5%? De maste ha det för att klara av atminstone 20 ars lagring, öl är ju till skillnad fran vin basiskt och i avsaknad av syra som konservator behövs det alkohol.
Det är spännande med öl!
per”
Detta tillägg medförde även en komplettering från SH:
”Förr innan stålfatens tid använde man ekkaggar. I Eltville (Rheingau, Tyskland för de som inte vet) fanns tidigare ett mikrobryggeri som serverade ölen direkt från kaggar. När det var dags för ett nytt fat slog man in en kil så att man kom åt att slå in tappkran, varefter man ringde i en klocka för att signalera om ny kagge.”
Klar, ljus, liten skumkant, ingen speciell färg.
Lite grumlig, ljus, skummig, blek.
Mörk, liten rödton, tunt skum.
/JT
AuZine 