Category Archives: Piemonte

Provning med Giulia Negri, vinmakare i La Morra

Img_9859,cr,usm.jpgDet är dags att sluta att skriva om och tänka på Giulia Negri som den där unga tjejen som gör vin i La Morra. Hon är nu helt enkelt en av alla de duktiga kvinnliga vinmakare som allt mer gör avtryck i Piemontes vinvärld. Erfarenhet har hon också hunnit skaffa sig vid det här laget. 2017 blir hennes tionde årgång. Som 17-åring tog hon ansvaret för de pinot noir- och chardonnayrankor som hennes pappa hade planterat i en del av vingården Serradenari, som också är namnet på familjens vineri. Pappan tänkte riva upp rankorna, men Giulia ville ha dem kvar och fick då ta hand om dem. Detta var alltså 2008 och nu gör hon viner under sitt egna namn, La Tartufaia, som hon tagit från namnet på den tryffelskog som gränsar till vingården. Hon har nu också nebbiolorankor och gör i huvudsak två olika Barolo, La Tartufaia, som är en blandning av druvor från Serradenari och en liten del av Brunate som hon har, samt Serradenari, från den högsta delen av vingården, där det är mest kalk i jorden. 2011 var första årgången hon gjorde Barolo Serradenari. Vingården är den högst belägna i hela Barolo, där den ligger uppe på åsen som går från La Morra mot Barolo. Högsta punkten ligger 525 meter över havet. Vissa, bra år gör hon också en Barolo som hon kallar La Delizia på druvor från en speciell, amfiteaterformad del av Serradenari – ett vin som jag tyvärr (ännu) inte fått prova.

Giulias vinmakning är tämligen traditionell. Hon jäser i fyra tini, dvs. stora, stående trätunnor som är öppna upptill. Nebbiolo får dra med skalen i 20-35 dagar och ligger sedan och mognar i en mix av 500-liters tonneaux och stora botti. Hon använder en del barriquer för chardonnay och pinot noir, men låter dem inte få en alltför framträdande roll i vinernas karaktär. Produktionen ligger för närvarande på runt 15000 flaskor per år.

Img_9868.cr.usm.jpgTerrific Wines hade tagit hit Giulia och vi fick förmånen att träffa henne och prova hennes viner på vinbaren Folii.

2015 La Tartufaia Chardonnay har en snygg, lätt kryddig doft med gulaktig frukt. En lite dov, men snygg fatton finns där, men stör inte alls. Smaken är markant kryddig och har en bra syra. Den är rätt stram, men också stilren och charmig. En mineraldriven, stram och torr eftersmak lämnar munnen med en ren känsla. Klart bra! Har fått ligga 30 månader på begagnade barriquer.

2012 La Tartufaia Langhe Pinot Nero har en lätt ton av vedrök och en varm pinotfrukt som drar åt jordgubbshållet. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en bra, läskande syra. Vinet är rätt lätt och elegant, men har en bra, växande intensitet. Där finns också en del kritiga tanniner som ger en torr, tuggbar eftersmak. Kul vin. Från 2014 har Giulia börjat inkludera en 30-procentig andel hela klasar vid vinifikationen. Från 2015 säger hon att hon tycker det ger ett gott resultat.

2012 Barolo La Tartufaia har en snygg, ren, kryddig nebbiolodoft med aromatiskt blommiga toner av rosor, massor av frisk mint och en röd körsbärsfrukt. Öppet och inbjudande. Smaken startar rent och friskt med en bra syra och en mumsig, snygg nebbiolofrukt. Läskande aromatiskt med torra, tuggbara tanniner. Snyggt och klart drickbart redan nu.

2010 Barolo La Tartufaia är en helt annan historia, med en tät, djup körsbärsfrukt, massor av mint, rosor och en del rök och mörk choklad. Smaken är tät och tuggbar med fantastiska tanniner som tar befälet redan från början. God syra, läcker djup frukt, välbyggt och rejält strukturerat. Fantastiska, tuggbara tanniner, som leder vägen till en rik och tät eftersmak med varm, mogen frukt. Strålande vin och väldigt typiskt för denna fantastiska årgång.

2012 Barolo Serradenari är friskt och rätt svalt med en snygg, röd frukt. Fräscht, öppet och floralt med en frisk mintighet, lite skogiga toner och en del rökt kött. Även smaken är frisk och med sval med en ren, läskande frukt som är mogen, men inte sötaktig. Snygga, finkorniga, integrerade tanniner och en eftersmak med bra intensitet, men alkoholen sticker upp en liten aning. Förhoppningsvis går det hela ihop med tiden. Klart drickbart på sin ungdom redan nu, men lagra gärna några år.

2011 Barolo Serradenari. Första årgången av detta vin har en snygg, floral, läcker doft med mint och rosor och en öppen, inbjudande, yppig körsbärsfrukt. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en läcker, snygg frukt. Kanske lite måttlig syra och avrundade, tjocka tanniner samt en tjock, tuggbar eftersmak. Ett klart varmare intryck än förra vinet, men ändå inte så påtagligt präglat av den varma årgången som många andra 2011-or kan vara.

Img_9852,cr,bc,usm.jpg

Det känns som om Giulia börjar få bra koll på sin vintillverkning. Jag har provat en del av hennes viner tidigare och de har inte haft samma renhet och fina struktur som de vi provade nu. När vi diskuterade med henne märkte vi också hur nyfiken och vetgirig hon är och att hon redan vet rätt väl vad hon håller på med, och varför, även om hon rimligen bara är i början av sin förhoppningsvis långa och framgångsrika karriär som vinproducent i Barolo. En diskussion kring beskärning blev rätt detaljerad. I teckningen nedan förklarade hon hur hon har ändrat beskärningen av sina rankor för att minska risken för att snitten orsakar s.k. nekros, dvs. att en del av veden dör innanför snitten. Det kan nog behövas ett besök med henne i vingården för att ordentligt förstå den tekniken 🙂IMAG2493-20170713-132228938.jpg

Anders K

Hos Elio Sandri, Piemonteloggen del 17

Mot SerralungaI det allra nordligaste hörnet av Monforte, nedanför den gamla borgen i Castiglione Falletto, hittar vi med lite möda till Elio Sandris vineri. En liten slingrig väg leder upp från den större vägen mot Monforte som går i dalen mellan Serralunga och Perno. Ingen skylt pekar ut att det är dit vi ska, men Masnaghettis karta är tydlig och vi tar av från vägen och klättrar upp på höjden där vineriet alltså ligger. Ett par män jobbar ute på planen framför huset och vi frågar efter Fabrizo som vi har stämt träff med. Nej, han är inte där utan i Alba, meddelar de lite undrande. Efter lite diskussion ringer de upp honom åt oss och då jag får tala med honom står det klart att han helt enkelt har glömt bort att vi skulle komma. Nå, Alba är ju inte så långt borta, så han meddelar att han är hos oss om 20 minuter, om vi kan vänta. Visst kan vi det. Det är en strålande höstdag, om än en sval sådan, vilket känns om man är i skuggan. Med solen i ansiktet promenerar vi tillbaka en bit längs vägen nedåt dalen. Vingårdarna i Serralunga reser sig framför oss och vi identifierar Massolinos terrass där vi för bara några timmar sedan stod och tittade på de vingårdar där vi just nu befinner oss. På bägge sidor om Serralungas slott breder vingårdarna ut sig, så här i början november klädda i sprakande höstfärger i alla möjliga nyanser från grönt, över gult och till rött. Vi diskuterar bakom vilken ås Vigna Rionda ligger och kommer fram till att det är den med ett litet hus, en ciabot, som man kallar dem här, i ena ändan.

Fabrizio på vespaVi spanar nedåt vägen när de tjugo minuterna har gått och ser så småningom en liten man som kommer puttrande på en vespa. Det är något målmedvetet över honom, hur det nu kan vara det över en man på en vespa, men vi får intrycket att han är på väg till oss. Mycket riktigt svänger han av från huvudvägen, upp på den slingriga vägen vi tidigare tog. Snart är Fabrizio, för det är alltså han, uppe hos oss och vårt besök kan börja. Han har pigga, plirande ögon, en spetsig näsa och en allmänt nyfiken uppsyn, vilket får Eric att raskt döpa honom till Klas Klättermus.

FabrizioInnan det sedvanliga besöket i källaren får vi vet att Fabrizio är Elios svåger och han hjälper till med lite av varje, bl.a. marknadsföring. Elios pappa köpte vingården i början av 60-talet. Från början såldes det mesta av druvorna och en del säljer de fortfarande men de gör också själva runt 20000 flaskor per år. Elio är utbildad vinmakare i den renommerade skolan i Alba och, som vi ska erfara då vi på kvällen träffar honom till middagen i La Morra, så har han bestämda åsikter om det mesta inom vinmakning.

BottiI källaren provar vi ett gäng viner från fat av varierande storlekar, från barriquer till stora botti. Först en 2015 Barbera Superiore som de tänker buteljera i februari-mars 2017. Det har en djup, tät, dov, rätt djurisk doft med en viss jästton. Frukten är mörk, tät och ren. I munnen intensivt och pepprigt med en snygg syra och en del finkorniga tanniner. Tufft och mineraliskt, men läckert och pepprigt efter. Riktigt bra. Till vår glädje ser vi på en lapp på fatet att Bristly har beställt 100 lådor av detta vin.

Fabrizio o Barbera 2015Fatet bredvid ser spännande ut, emedan det innehåller en 2010 Barbera d’Alba, så det ber vi att få prova. Visst, tycker Fabrizio och vinet visar sig vara tätt och snyggt med fräscha, aromatiska, blommiga toner av röd hallonlik frukt. Även i munnen är det friskt, tätt, rent och snyggt med en läskande syra. Blommorna och hallonfrukten kommer igen. Finkorniga tanniner och en intensiv, lång, fantastiskt läcker smak. Nästan svårt att förstå att detta fräscha vin har legat på fat i sex år. Kunde inte Gabriel på Bristly ta hem ett gäng flaskor av detta vin också? Jag är övertygat om att de skulle ta slut i ett nafs när ryktet om dem börjar gå. Så provar vi ur botti det vin som ska bli Barolo 2014. Det har en lite lustig rostad doft och en fräsch, djup, mörk frukt. Påtagliga, torra, tuggbara tanniner som lämnar tungan rejält torr efteråt. Inget snack om att det är i Monforte vi befinner oss, om vi nu glömt det.

Här berättar Fabrizio att de år då de gör Riserva, så släpper de den vanliga Barolo samtidigt. Det är alltså ingen skillnad i lagringstid på de två. Elio gör varje år ett urval av vin från de bästa druvorna och de kan komma från olika delar av vingården från år till år. Han kallar detta urval för ”The virtual vineyard” och det är alltså de utvalda druvorna som används till riservan.

Vi provar ett bottivin till. Det här ska bli 2011 Barolo. Det har en tät, rätt varm, körsbärsfrukt och toner av mint, rosor och cacao. Smaken är maffig med en tät, söt frukt och en god syra. Bra kraft och växande, torra tanniner. Torr, lång eftersmak med goda mineraltoner. Riktigt bra för årgången.

Tidigare gick vi förbi en ensam barrique som var märkt ”10 Atto a Barolo”, alltså ämnad att bli Barolo 2010. Det visar sig onekligen vara ett kvarvarande obuteljerat fat med 2010 Barolo. Doften är ren och snygg och dominerad av de där klingande rena rosorna parade med friska minttoner som nebbiolo i sina bästa stunder uppvisar. Bra frukt och en liten gödselton. Även smaken är frisk, tät och fylld av rosor och mint. Fantastiskt ren och snygg! Så tar de massiva 2010-tanninerna över. Härligt strukturerade, tuggbara och dominanta. Verkligen ”tannini importanti”, som italienarna beskriver dem.

CementEfter denna imponerande upplevelse är det nästan svårt att gå vidare med provandet, men vi ger oss i alla fall på två exempel från 2012, ett prov från cementtank och ett från botti. Cementprovet är rejält mintigt, som en nyöppnad rulle av Strong. Lite slutet och med en reduktiv ton. Intensivt och mörkfruktigt med en läskande syra och bra, finkorniga, tuggbara tanniner. Bottiprovet har en härligt öppen, mer klassisk nebbiolodoft där rosorna dominerar över minten. Det är friskt och läskande med en öppen, aromatisk frukt.

ButtsAvslutningsvis provar vi även två butlejerade vienr. 2008 Barolo Riserva visar, förstås en del mognad, men har ändå en hel del tid kvar tills det bör drickas. Doftar mustiga körsbär, en aning målarfärg, lite kalops och balsamico. Smaken är frisk och tät, med tuggbara, tanniner som börjar rundas av, men fortfarande lämnar sitt torra, typiska Monforteavtryck i eftersmaken. 2004 Barolo är fint utvecklad med läckra nebbiolorosor, tjära, stall och lite trä. Det har en frisk, tät, kryddig, tuggbar smak. Frukten är söt och mogen och det finns toner av tjära och vinteräpplen. Tanninerna är fortfarande framträdande, men också hyggligt avrundade. Lång eftersmak med kraft och bra stil.

Vi rundar av vårt besök och tackar vår vän Klättermusen, alltså Fabrizio, för ett mycket givande besök och kommer överens om att även träffa Elio Sandri till kvällen, då han är tillbaka.

Mötet med Elio under en god middag på utmärkta More e Macine i La Morra blir minnesvärt. Mannen är en veritabel guldgruva av djupa kunskaper om hur man gör vin och han delar gärna med sig av dem. Jag skulle gärna delge er allt han sade, men tyvärr pratade han oavbrutet, på italienska, och jag fick koncentrera mig hårt för att hänga med. När sedan Fabrizio skulle översätta vad han sagt för de andra, fortsatte Elio i mitt andra öra. Det blev helt enkelt information overload, så tyvärr kan jag inte återge vad han berättade. I bästa fall kan någon av mina medresenärer kommentera med lite minnesbilder från kvällen, då vi också fick prova ytterligare några årgångar. Förhoppningsvis får jag träffa Elio igen och då kanske jag också får tid till att anteckna. Hur som helst är det helt klart en man som vet vad han håller på med och har ordentligt på fötterna varför han gör. Jag tycker också vinerna låter en förstå detta, med all den struktur och karaktär som de innehåller. Kul att Bristly hittat denna spännande producent.

/Anders K

#1499 Barolo

Vin, vatten, bröd och en anteckningsbok – provningen kan börja!

LT bjöd in till Baroloprovning och då kommer man, naturligtvis. Väl på plats, specificerades temat till Barolo 2006 och framåt, närmare bestämt till år 2012. Ett extravin blev det dessutom, medskickat av Ward Wines när de fick höra om kvällens provning.

Nio viner, således. Låt oss ta dem från början.

Vin 1 är finstämt och öppet med mint och varma körsbär. Ingen direkt fatton, men lite eldigt. Smaken öppnar friskt och eldigt med hygglig, något slank frukt och god syra. Tanninerna är tydliga och kritigt finkorniga, precis som man vill ha dem i en Barolo. Bra intensitet i eftersmaken, men alkoholen slår igenom något. Klassiskt.
2010 Barolo Monvigliero, Sordo

Vin 2 är rätt dammigt i doften med toner av cacaopulver och en ljusröd, söt körsbärsfrukt som gömmer sig lite i bakgrunden. Lite Pinotlikt. Smaken är frisk med en ren och snygg, aningen slank frukt. En hel del något avrundade tanniner. Snyggt, men lite slankt och torrt efteråt.
2012 Barolo, Burlotto

Vin 3 Tät och intensiv doft med mörk, mogen frukt. Mustigt, köttigt och rätt utvecklat med tydlig alkohol och en del medicinala toner. Kanske en del fat och efterhand kommer en trött ton av gamla äpplen fram. Mörk, söt frukt i smaken, hyfsad syra och en växande eldighet. En hel del, rätt avrundade, mogna tanniner. Eldigt, men välgjort känsla i eftersmaken. Lite märkt av årgången.
2007 Barolo Riserva, Giacomo Fenocchio

Vin 4 har en ungdomlig, tät och söt körsbärsfrukt med massor av mint och en nästan starkvinsaktig kirschton. Smaken är frisk med bra, mörk frukt och maffiga tanniner som tidigt tar tag i gommen. Intensivt, tätt och bråkigt. Behöver mer tid.
2008 Barolo Margheria, Massolino

Vin 5 har en dov, brödig, rostad men ändå snygg ton av små fat och en bra, mörk frukt som matchar dem fint. Mint och klass samt en lätt funky ton. Smaken öppnar friskt med en viss beska (från faten?). Bra, tät, mogen frukt och rätt tuffa, finkorniga och tuggbara tanniner. Snyggt och med klass och stil. Välgjort och med modern känsla.
2011 Barolo Via Nuova, Chiara Boschis, E Pira

Vin 6 är det i särklass mörkaste och tätaste och även doften är tät med en djup, mörkröd frukt. Där finns körsbär, mörk choklad och mint samt en markerad, knäckig fatton. Smaken öppnar friskt, mintigt och sötfruktigt med en hel del tanniner, väl inbäddade i den täta frukten. Under kvällen växer fattonerna till sig och blir grovhuggna och bråkiga.
2006 Barolo, Vecchia Vigna delle Brunate, M. Marengo

Vin 7 har en fin, utvecklad doft med de klassiska rökiga tjärtonerna. Charmigt oc h läckert med en hel del kokt kött, läder men också en fräsch mintighet. Djuriskt och lite skitigt. Smaken öppnar friskt och köttigt med tjära och läder samt en del rondör. Rätt utvecklat, men tanninerna är fortfarande maffiga, om än tämligen genomträngliga och tuggbara. Torr, tuggbar, mumsig och köttig eftersmak.
2009 Barolo Riserva, Elio Sandri, Cascina Disa

Vin 8 är rätt dammigt och torrt med tillbakadragen frukt. Cacao, alkohol och mint. Smaken är frisk och rätt slank med måttligt frukt och markerade, torra tanniner som trycker ned frukten. Torrt, eldigt och tuggbart efter med en rätt påträngande lingonsyra. Bråkigt och tufft. I en sluten fas nu?
2010 Barolo, Cascina Fontana

Vin 9 Har en klassisk, mintig, hyfsat djup doft med en lite lustig gummiton och rätt söt, slank, röd frukt. Smaken frisk, ung och rätt tät med mint och eldighet. God syra och en hel del, goda, tuggbara tanniner. Elegant, snyggt och läckert men med måttligt djup och karaktär.
2011 Barolo, Tortoniano, Michele Chiarlo

Tabellen. Priserna är utpriser på provningen.

  1. 2010 Barolo Monvigliero, Sordo, 411 kr, 2-2, 15,5p
  2. 2012 Barolo, Burlotto, 313 kr, 0-2, 14p
  3. 2007 Barolo Riserva, Giacomo Fenocchio, 473 kr, 0-3, 15p
  4. 2008 Barolo Margheria, Massolino, 631 kr, 1-1, 16p
  5. 2011 Barolo Via Nuova, Chiara Boschis, E Pira, 510 kr, 3-0, 16p
  6. 2006 Barolo, Vecchia Vigna delle Brunate, M. Marengo, 974 kr, 15-16p
  7. 2009 Barolo Riserva, Elio Sandri, Cascina Disa, 314 kr, 6-0, 17,5p
  8. 2010 Barolo, Cascina Fontana, 408 kr, 1-4, 15p
  9. 2011 Barolo, Tortoniano, Michele Chiarlo, 0 kr, 0-1, 16,5p

Tack Lena för en kul provning utan egentliga toppar, även om Elio Sandris vin stod ut som riktigt bra.

/Anders K

Lunch med Ward Wines & Alberto Chiarlo

Finlunch på Taverna Brillo med Ward Wines, viner från Michele Chiarlo i Piemonte och besök av Alberto Chiarlo & Giovanno Bocchino

Vi inledde med en 2015 Gavi di Gavi, på cortesedruvan

Evernote Snapshot 20170201 124303

Mineraliskt, syradrivet, elegant, stenfrukt och lätt metalliskt.

Kraft och balans. Mineraliskt och fruktdrivet

Bra syra och lång fyllig eftersmak med snyggt avslut.

Lätt aromatisk floral karaktär. ++

 

Evernote Snapshot 20170201 124926

Till det serverades en riktigt god Vitello Tonnato!

 

Vin 2, 2014 Barbera D’Asti, Le Orme

Evernote Snapshot 20170201 130542

Djuriskt, fylligt, stall, svartfrukt. Bra kombo av blod/slån och björnbär. 

Komplex, syradriven med fruktbalans. Snygga eleganta tanniner och fyllig svans, rikt! +

Hårt gallrade barberadruvor!

 

Vin 3, 2012 Barbareco La Reyna

Evernote Snapshot 20170201 130833

Fylligt, mognadstoner, rik och med lätta lingon och slåntoner. Lite underveg. Bra frukt och läcker komplexitet.

Kraft och ung röd och läcker frukt!. Sandiga tanniner med snyggt fruktigt avslut. +++

 

Vin 4. 2012 Barolo Tortoniano

Evernote Snapshot 20170201 131049

Elegant, lätt metallisk fyllig och öppen samt lite cypress. Fyllig och rik frukt men slutet nu.

Kraftigt och läcker frukt! Med fyllig svartfrukt och tufft tanninigt med riktigt bra stoppning. +++

Tortoniano kommer fr mjuka Barolosidan vid La Morra

 

Evernote Camera Roll 20170201 132805

God kalvkind till!

 

Vin 5. 2016 Nivole Moscato D’Asti

Evernote Snapshot 20170201 134842

Aromatiskt och fruktrikt. 

Sött men bra syra och superfräscht! Bra och roligt

+

 

Evernote Snapshot 20170201 134842(1)

God sorbet!

/JT

Caviste 0066, Colombera & Garella Bramaterra Cascina Cottignano

Evernote Snapshot 20170208 170004

Martin har varit på jakt i Norditalien igen och funnit ett för mig nytt namn och vinhus, Colombera & Garella.

Lådan innehåller 4 olika viner, eller egentligen 3 men 2 olika årgångar av ett vin som faktiskt är rätt olika, ingen stor kvalitetsskillnad, men årgångskaraktärer.

2014 Coste della Seisa

  • Ungt, rikt, köttigt, syra och frukt och lite läder
  • Syradrivet, frukt och bra tanniner!
  • Roligt och ungt!

2013 Coste della Seisa

  • Återhållsam, stall, snygg frukt
  • Syra och fruktdriven, lång och tanninstinn!
  • Elegant, lite bittert avslut, bra snygg frukt

2013 Bramaterra

  • Läcker rik och fyllig. Svart och blåfruktig
  • Lite slån och bra komplexitet
  • Bra syra och frukt, snygga tanniner
  • – Får gärna ligga 5 år till

2013 Lessona

  • Balanserad, elegant, eterisk. Rödfruktig med rosor och fyllighet, elegant fatkänsla! (Ryktas om äldre barriquer)
  • Kraft och frukt, snygga tanniner
  • Bra intensitet och stoppning!
  • – Får gärna ligga 5 år till men varför, det är ju så gott nu!!

– Jag har köpt på mig en låda Ler
/JT

Caviste CAV0060 – Ferdinando Principiano

Snabba noter, släpp om 15 min..

Evernote Snapshot 20161005 165844

2014? Ferdinando Principiano Dolcetto d’Alba Sant’ Anna

Ung, köttig, rik bärig doft, rent komplext och bra

Tanninstinnt, fylligt, bra frukt. Kraft och gott +

Evernote Snapshot 20161005 165844(1)

2014 Ferdinando Principiano Barbera d’Alba Laura

Stram precis fruktdriven, körsbär, rik och läcker frukt. Bra!

Fruktstinn, rik syra med bred angenäm smak +

 

Evernote Snapshot 20161005 165844(2)

2012 Ferdinando Principiano Barolo Serralunga

Spearmint, grape och blå frukt. Komplext, kryddigt, skitiga toner,

Bred rik frukt och bra tanniner. Kraft, välstoppat och med väldefinierad syra. Supersnygg balans med liten mineralitet Kommer bli bättre med tiden.. 

– Jag försöker komma över en låda..

/JT

Le Piane i Boca, Alto Piemonte, Piemonteloggen del 16

Le Piane grind— Boca died in the ’50ies, säger Christoph Künzli, där vi står på gården till vinproducenten Le Piane. Han berättar vidare om hur folk lämnade landsbygden och vinodlandet för att söka jobb inom de då expanderande industrierna i stället. Här uppe i norr var det i mycket textilindustrierna i trakten av Biella, strax västerut, som sög upp arbetskraften. Det är ju samma historia som man också har hört berättas många gånger i Barolo och Barbaresco, fast där var det Fiat och Ferrero som lockade. Det var inte lätt att leva på att göra vin efter kriget och det var också ont om manlig arbetskraft. Somliga härdade ut tills vinden till sist vände framåt 70-talet, men här uppe i norra Piemonte gav de flesta upp, vingårdarna lades för fäfot och skogen tog så småningom över. Som jag skrev i Piemonterapporten om Antoniotti i Bramaterra, var arean av odlingarna här uppe i Alto Piemonte för hundra år sedan helt dominerande över de i Barolo och Barbaresco.

historic boca

Vingårdar i Boca för runt 100 år sedan.

Den tidiga flygbilden över Boca visar detta med all önskvärd tydlighet. Där det idag i stort sett bara är skog, var det då nästan uteslutande vingårdar, ungefär som det ser ut i Barolo idag. I Alto Piemonte fanns då hela 40 000 ha vingårdar. Som en jämförelse består hela Barolo idag av mindre än 2000 hektar vinodlingar. I hela Alto Piemonte idag återstår bara runt 700 ha.

Mer nutida Boca

Mer nutida Boca

De två mer nytagna bilderna ovan – huset nere till vänster i bild är samma som det stora huset i den gamla bilden – visar dels hur skogen har tagit över, men den högra, senast tagna bilden, visar också en klart ökad vingårdsareal – resultaten av Le Pianes och Christoph Künzlis idoga insatser.

Kuntzli2

Christoph Künzli

Boca dog dock alltså inte helt. Några rester av vingårdarna fanns kvar, men hade det inte varit för den f.d. vinimportören Christoph Künzli och hans ursprunglige kompanjon, oenologen Alexander Trolf, så hade knappast Boca existerat som vindistrikt idag. Dessa två upptäckte under 90-talet Antonio Cerris viner från Boca. De blev så förtjusta i dem att när den åldrade Cerri avled 1997 så lyckades Künzli med den osannolika bedriften att samla ihop ett tillräckligt antal mindre investerare till sitt nybildade aktiebolag, som då kunde ta över efter Cerri. Lustigt nog är en stor del av de totalt 130 aktieägarna finnar. Uppenbarligen har någon där lyckats entusiasmera sina vinälskande vänner så pass att de velat vara med och rädda Bocas vingårdar från utrotning. En tidig form av crowd funding. Uthålliga har de varit också. Künzli har till och med lyckats få dem att vara med på en nyemission, trots att boksluten hittills bara visat röda siffror på sista raden. Han är dock optimistisk och tror att de är på god väg att visa en liten vinst. Huvudorsaken till att verksamheten inte visar vinst är att de satsar långsiktigt, främst på att sakta återställa fler gamla vingårdar till produktivt skick. Alexander Trolf avled tyvärr redan 1998 i en trafikolycka, men Künzli har alltså fortsatt arbetet på egen hand. Om mina noteringar är riktiga, så bestod Cerris vingårdar bara av ½ ha när Künzli tog över. Idag har han expanderat till 9 ha.

Jästankarna på gården

Jästankarna på gården

När vi kommer till vineriet som är inrymt i ett hus som passande nog ligger på Via Cerri, möts vi, förutom av Christoph Künzli, också av en större mängd jästankar som är utspridda både på bakgården och uppe på en balkong. Först tror vi att de står där för att göras rena efter den senaste jäsningen, men Künzli förklarar att husets källare inte är särskilt stor, så för att få plats för att vinifiera den ökade produktionen har han helt enkelt ställt sina jästankar utomhus. Att hålla till nere i en källare brukar ju bland annat ha den fördelen att det är svalare där nere, så jäsningen får en naturlig kylning, men detta är inget som bekymrar honom.

Lyssnar

Christoph har mycket att säga

— I have no cooling here. I like warm fermentations, säger han, med tonen hos en person som vet hur han vill ha det. Det är ju inte direkt den gängse åsikten att man ostraffat kan låta temperaturen vid jäsning dra iväg uppåt, eller till och med över, 30 grader, men att det uppenbarligen kan fungera, blir vi varse då vi senare får prova det vin han kallar Plinius I. Det råkade dra iväg uppåt 38 grader (!) innan han i alla fall gjorde vissa insatser för att få ned temperaturen. Men mer om det vinet senare. Jäsningen sker alltså i dessa vertikala ståltankar som är öppna upptill. En gång om dagen trycker man ned skalhatten och jäsningen pågår i 10-12 dagar, varefter man pressar ned skalhatten permanent och läger på ett lock. Så får det hela stå och macerera i ytterligare 20-30 dagar. Sedan får de vila sig i stora botti i uppemot fyra år. En typisk druvblandning är 85 % nebbiolo och 15 % vespolina. Enligt reglerna för Boca DOC ska man ha 10-30 % vespolina.

Inne i vinkällaren är det onekligen trångt och fullt med stora fat. Dessutom håller man på och gör rent några av dem, så det är ganska slaskigt på sina håll. Vi får i alla fall prova ett antal viner som ligger och vilar på faten. De är ju, i vanlig ordning, inte nödvändigtvis samma viner som sedan hamnar i flaskorna, men ger ändå en rätt bra bild av de olika vinernas karaktär.

Img_5971,rot4h

Slaskigt i bottikällaren

2014 Maggiorina är en blandning av 13 olika druvsorter, blandade i vingårdar där den s.k. Maggiorinauppbindningen finns kvar, därav namnet. Mer om detta nedan. Vinet är mycket friskt med en lätt jästton och klart återhållna tanniner. Ett kryddigt, mineraliskt, torrt, aningen tuggbart slut. 20 000 flaskor gör man av detta vin som får tillbringa hela sin tid innan buteljeringen på ståltank.

2012 Piane är huvudsakligen gjort på croatina (90%) och är betydligt tätare och dovare med köttiga, nästan lite syrah-aktiga toner med sina inslag av chark, svartpeppar, lite mint och blommor. Tätt, tuggbart och mörkfruktigt i munnen med en del choklad och en hel del tuggbara tanniner och en mineralisk eftersmak. Ett klart matvin. Croatina mognar sent och skördas till och med efter nebbiolo ibland. 5-6000 flaskor.

2013 Boca har en lätt grön, örtig och floral doft med djuriskt vilda toner och inslag av surkörsbär och mint. Smaken är ren, fräsch och kryddig med en läskande syra och bra, mumsiga, torra tanniner. Rätt bråkigt i munnen.

2012 Boca är betydligt mer harmoniskt och sammanhållet med massor av rosor, mint, röd frukt och charm. Söt friskt fruktig smak, med en läskande syra. Vinet växer på bredden i munnen och de strukturerade, tuggbara tanninerna ger ett strävt men tuggbart slut.

2011 Boca, till sist bland fatproverna, är dov, köttig, mintig med inslag av mörk choklad, tobak och en parfymerad känsla. Smaken är frisk och sötfruktig med en god syra och bra koncentration. En intensiv smak med en hel del påtagligt avrundade, söta tanniner som ger ett rätt torrt slut.

Maggiorina

Maggiorinauppbindning

Le Piane web,cr

Det rogivande huset i vingården Le Piane. Bild från deras webbplats. http://www.bocapiane.com

Efter att ha avverkat dessa fatprover är det dags att åka ut i vingårdarna och det är ju ett utmärkt sätt att få en bättre förståelse för områdets förutsättningar. Vi skumpar uppför en brant backe på en smal och gropig väg som vår hyrbil inte riktigt känns gjord för. Det går dock bra och när vi kliver ur uppe på toppen möts vi av en välskött vingård på en grusig, rödbrun jord. Vi är i vingården Montalbano-Castello. Den röda jorden här är, liksom den i Bramaterra som vi besökte tidigare på dagen, porfyrbaserad och av vulkaniskt ursprung. Även Künzli är noga med att påpeka att i Italiens vingårdar förkommer bara denna jordmån här i Alto Piemonte. En del av den här vingården ser rätt normal ut, med smala rader av vinrankor i Guyotuppbindning, men så finns där också en del där tre rankor är planterade tillsammans i mitten och grenarna är uppdragna i fyra hörn, så de bildar stora kvadrater. Det är den s.k. Maggiorinauppbindningen. Den inte bara ser lustig ut, den är också grunden för en vild blandning av druvsorter i vingården. Varje kvadrat kan innehålla tre olika sorter och alla kvadraterna är olika. Nebbiolo och croatina dominerar blandningen med runt 40 % vardera, men totalt finns 13 olika sorter i vingården, däribland även de vita erbaluce och malvasia di Boca (hur många olika malvasia finns det egentligen i världen?). Alla sorterna skördas samtidigt och vinifieras tillsammans. Här kan man verkligen tala om field blend! Denna blandning ger så det röda vin som efter uppbindningen kallas Maggiorina. Maggiora är en liten by som är granne med Boca. Länge var det här det enda sättet man odlade vin på i Boca. Idag är det mer att betrakta som en del av Bocas historia som Le Piane vill bevara i några smådelar av sina vingårdar. Vingården med de här gamla plantorna – de är mellan 50 och 100 år – innehåller en värdefull genetisk variation som Künzli vill ta till vara. I ett projekt tillsammans med Anna Schneider på universitetet i Turin har de isolerat ett antal kloner av de olika druvsorterna och använt dem för att ta fram plantor till den nyaste vingården som de restaurerat, Traversagna. Den är planterad med den intressanta blandningen vespolina, croatina, nebbiolo och malvasia di Boca. Vi åker senare även iväg och tittar på den vingården. När man står nedanför den noggrant terrasserade sluttning kan man verkligen inse hur mycket jobb det måste vara att återställa de gamla vingårdarna i gott skick igen. Det är närmast svårt att förstå den passion för det här området som måste brinna i Künzlis hjärta.
Skjul
Vi kör vidare på fler skumpiga småvägar till en annan vingård som Künzli vill visa. Vi stannar bilarna bredvid ett rätt fallfärdigt stenskjul. Framför oss har vi däremot en vacker, gul byggnad. Den är i så gott skick att den torde vara nyrenoverad. Det här är den vingård som har namnet Le Piane och den fina byggnaden används för middagar och även som övernattningsställe för gäster. Man kan förmoda att ett antal mycket trivsamma middagar, ofta med flera av de finska aktieägarna, har hållits här. Vi får ett glas vin på terrassen och blickar ut över vingården i den fina försommareftermiddagen. Gräs och andra örter växer högt mellan raderna. De kommer så småningom att klippas ned, men för närvarande, i början av maj, är det så här Künzli vill ha det. Det mesta i den här vingården är nebbiolo, med lite inslag av vespolina och uva rara. Det är något visst att stå här med ett glas vin och njuta av utsikten – rogivande, på något vis. Jag har vid några andra av mina rätt många vingårdsbesök stött på liknande hus och har alltid slagits av hur fridfull man har känt sig där. Särskilt drar jag mig till minnes besöket hos Masciarelli i Abruzzo, där den tyvärr hädangångne Gianni Masciarelli hade ett litet hus med ett stort panoramafönster som vätte ut mot vingården. Här kunde han dra sig undan och hämta kraft till vad som behövde göras. Jag kan förstå att det funkade.

ET o Kuntzli,fix

ET och Künzli i den nyanlagda vingården Traversagna

Med viss svårighet lämnar vi denna rogivande plats och drar oss tillbaka till bilarna och åker tillbaka till Boca med ett kortare stopp i deras nyaste vingård, Traversagna.

Boca by night

Boca by night

Künzli tar oss så till en restaurang i den lilla staden där vi får en typisk, ”anspråkslös” och ytterst delikat middag med lokala specialiteter. På vägen hit stannar han till i deras lilla butik och laddar upp med ett gäng flaskor som vi får avnjuta till middagen.

2013 Maggiorina är läskande fräsch, floral och läcker, både i doften och i munnen. En frisk syra förstärker fräschheten, så finns där också en del finkorniga tanniner som ger ett torrt, mineraliskt slut. Ett elegant och snyggt vin.

Mimmo, vi får årgång 2010, är tänkt som en mini-Boca som är lite mer tillgänglig och njutbar även i sin ungdom. Runt 65 % nebbiolo, 30 % croatina och resten vespolina som får lite kortare macerationstider och efter två år separeras ut från det som blir Boca DOC genom att man provar igenom faten. Drygt 10 000 flaskor/år. Vi möts i näsan av en bra, ren, röd körsbärsfrukt, mint och gott om rosor. Smaken är frisk med en ren, snygg frukt med toner av hallon och jordgubbar och en lätt köttighet. En del torra tanniner tar över en del i den något slanka, mineraliska eftersmaken.

2011 Piane (Colline novaresi DOC) är alltså dominerad av croatina som kommer från gamla vingårdar där maggiorinauppbindningen dominerar. En del av vinet har fått ligga på 500-liters tonneaux och en del på stora botti. Man har här velat visa hur karaktären och kvaliteten kan vara hos croatinadruvan. Vinet är dovt, kraftfullt och ordentligt mörkt i karaktären med toner av tobak, kött, mörka körsbär, mörk choklad och mint. Smaken öppnar med en tät, närmast saftig körsbärsfrukt. En viss mandelton finns där, samt en bra syra. Tanninerna är klart märkbara och finkornigt kritiga. Vinet slutar lite stängt och outvecklat. Torde kunna öppna sig och bli rejält intressant med åren.

2010 Boca DOC har en tät, snygg, djup, röd körsbärsfrukt och sådana mängder av mint och rosor att det nästan känns parfymerat. Smaken har en söt körsbärsfrukt som balanseras av den härligt läskande syran. En bra, tät och intensiv smak med markerade finkorniga, tuggbara tanniner och ett stramt, torrt, mineraliskt slut. Ett strålande vin, som behöver tid på rygg.

2006 Boca är klart mer utvecklat med en bredare, köttigare doft med en läckert söt, yppig, mogen frukt. En frisk, tät och tuggbar smak med en bra syra. Köttigt och mustigt med markerade, torra, tuggbara tanniner. Kraftfullt, något jordigt och torrt slut med mineralkänsla.

2007 Plinius I, vinet där temperaturen drog iväg till 38 grader under jäsningen. I stället för att låta vinet gå till spillo, lät Christoph Künzli det få vila länge på botti. Efter fem år fann han till sist att det hade gått ihop och blivit ett strålande, harmoniskt vin. Doften är tät, djup, bred och aromatisk med varm frukt och en anstrykning av målarfärg. Smaken öppnar med söt, varm frukt och en läskande syra. Tanninerna är naturligt vis där, men de är snyggt integrerade i den tjocka frukten. En lång, söt, varmfruktig finish. Riktigt bra och spännande att få prova. Tack Christoph Künzli för ett synnerligen givande besök!

Tillägg: Vid en provning med Stockholmsmunskänkarna i höstas provade vi 2004 Boca varför jag lägger till noterna från den provningen här också.

Utvecklad med en bred, köttig doft med snygga minttoner och mörk frukt. Läckra mognadstoner, charmigt och med bra djup. Frisk, ren, något elegant smak med växande intensitet och frukt. Snyggt och mintigt med bra syra och rätt mörk frukt. Läckert utvecklat, men känns ändå inte färdigmoget. En hel del torra tanniner och ett något stumt slut men med bra, intensiv smak.

Kyrktornet i Boca

Kyrktornet i Boca