Kategoriarkiv: Uncategorized

Pommery BdB, nytt och gott på Bolis..

Elegant mineralisk citrucestig ung doft

Efterhand honung, brioche, lätt gräddig med lite hasselnötter!

Rik fruktdriven med spelande läckra syror, bra bett. Elegant dosage och smarrigt grönäppligt avslut!

Ungt men goda grejor!

/JT

Annonser

#1596 Champagne, hus VS odlare

”Äntligen får man lära sig vad som är storhusstil!”. Kommentaren hördes på S-O Js provning som hölls 7/3 hos AuZone.

Fick vi det? Nja, jag återkommer till frågan. Det vi fick prova var viner från 4 st ”småodlare” som S-O gillar och haft med i andra tidigare provningar. Mot dessa ställde han 4 viner från ”storhus”. En intressant jämförelse skulle det visa sig.

Provningsledaren i sitt esse!

Vin nr 1. Savart, l’Accomplie, NV.
Ljust gyllengul, citrus, mineral och lite parfymerad doft, smak av vita vinbär, krusbär, hög syra och torr eftersmak. Några uppfattade vinet som snålt och utan dosage. Gissningarna gick mot ”småodlare.

Vin nr 2. Vadin Plateau, Chene la Butte, 2013.
Färgen ljusgul, doft med jästtoner, gul söt frukt, fat och med smak av äpplen, gul frukt, syra och mineral samt lång balanserad eftersmak. Här tyckte en del sig känna ”storhusvibbar”, en gissning var Pol Roger.

Vin nr 3. Vouette et Sorbee, Blanc d’Argile, 2015.
Blekt gyllengul färg, citrus, söt frukt och gula äpplen i doften. Smaken torr, syrlig med mineral och järntoner. Floral, stenig, låg dosage hördes runt bordet där gissningen var ”småodlare”.

Vin nr 4. Jacques Selosse, Initial, NV.
Gyllengul, doft av syltad citrus, fat, krita och torrt trä, smaken fat, gul frukt, och rostat trä. ”Bilhandlarchampagne”, pinotdriven, sherry/sauterntoner sa mina kollegor. Gissningen var ”småodlare”.

Vin nr 5. Moet & Chandon, Brut Imperial, NV.
Ljust blekgul färg, lite saftig doft med gul frukt och pärontoner. Saft, söt frukt och lite syror i smaken. Många undrade om detta var champagne. Kanske prosecco tyckte några. Gissningen var ”storhus” om det nu var champagne.

Vin nr 6. Louis Roederer, Brut Vintage, 2008.
Färgen ljust gyllengul, doften fet med citrus, fat och lite torkad frukt, smaken gul frukt, fat, fet och lite kalk/mineral. Komplext balanserad smördoft med generös dosage. Gissningen var bra ”storhus”.

Vin nr 7. Bollinger, Grand Anné, 2004.
Blekt gyllengul, ngt svamp, gula äpplen, fat och söt citrus i doften. Fat, svamp, lite äpplen och syra i smaken. Tungt, charmigt, nötigt vin från bra ”storhus”. Bollinger var en gissning.

Vin nr 8. Krug, ”Standard”, NV.
Gyllengul färg, med doft av citrus, mineral, fat och mognadstoner. Smaken mogen med syra och krita. Gammal cider, ostron och gamla äpplen dvs ett vin med härlig mognad utbrast några. Snyggt oxiderad blanc de blanc tyckte andra. Ingen tydlig uppfattning om ”småodlare/storhus.


Uppställningen.

Efter provningen bjöd Erik T mycket ambitiöst och uppskattat på fisksoppa. Mycket gott och passande till champagnerna.
Nå, hur var det nu med ”storhusstilen”?! Nej, vi kunde inte definiera en tydlig sådan. Det vi var mest överens om var att hus som enbart satsar på volym och PR (vin nr 5) ej klarar smaktestet mot ambitiösa ”storhus/småodlare”.
Tack S-O för kul jämförande provning med goda viner och ET för god mat!

Eriks goda fisksoppa!
  1. Savart, l’Accomplie, NV, 385:- (2018), 0/2/14, 14p.
  2. Vadin Plateau, Chene la Butte, 2013, 535:- (2018), 4/1/14, 17,5p.
  3. Vouette et Sorbee, Blanc d’Argile, 2015, 685:- (2018), 1/0/14, 16p.
  4. Jacques Selosse, Initial, NV, 630:- (2015), 5/2/14, 16,5p.
  5. Moet & Chandon, Brut Imperial, NV, 399:- (2019), 0/7/14, 12,5p.
  6. Louis Roederer, Brut Vintage, 2008, 499:- (2014), 2/0/14, 17p.
  7. Bollinger, Grand Anné, 2004, 749:- (2015), 0/1/14, 16,5p.
  8. Krug, ”Standard”, NV, 1395:- (2017), 2/1/14, 16p.

//TB

Barolo & Friends 25:e Februari 2019

Sopexa hade tillsammans med några marknadsorganisationer i Piemonte samlat 23 producenter på Operaterassen denna februarieftermiddag. Frånvaron av de mer kända producenterna, som numera inte behöver marknadsföra sig, lockade undertecknad och många andra att förhoppningsvis hitta några underdogs, som tidigare inte nått en svensk publik. Dessutom kanske finna kvalitet, som inte kostar tresiffrigt i euro.

Jag koncentrerade mig helt och hållet på nebbiolo från Barolo/Barbaresco i det högre pris/kvalitetssegmentet för att smaklökarna skulle stå pall hela sträckan ut. Generellt kan man efter ett varv och några återbesök i favoritmontrar konstatera att man idag i det stora hela är ganska varsam med faten, ffa de producenter, som använder barriques i sina bästa viner. Få eller inga överextraherade viner med markerad rostad fatkaraktär, vilket är glädjande, då jag personligen ffa charmas av nebbiolodruvans parfym och elegans. Polariseringen mellan traditionalister och modernister förefaller ha börjat suddas ut en aning. Det finns också en ambition att ta fram en fruktighet i vinerna, som gör dem hyfsat drickbara redan i ung ålder. Dessvärre fanns det några enstaka tanninstinna undantag i trist oxiderad stil, med brist på frukt. Ungefär så som jag minns Barolo på 70/80-talet när jag började intressera mig för vin.

Lejonparten av de Barolos/Barbarescos som presenterades var från 2013-15. För mig var det speciellt intressant att möta 2015, som jag inte tidigare provat, men hört desto bättre rykten om. Intrycken bekräftade förhandsinformationen att det är en fin och solid årgång, som lovar gott inför framtiden.

Nedan följer några kommentarer om viner, som intryck och stack ut ur mängden.

Carlo Revello e Figlii La Morra är ett familjeföretag bestående av paret Carlo och Paola och deras 2 söner. Paola är svenskfödd och bekant med många Barolonördar för sin vinbutik i La Morra. Man producerar ca 30000 flaskor totalt av dolcetto, barbera och nebbiolo. Jag provade Barolo 2015, som visade upp en blommig, yppig ung doft. Smaken är frisk och balanserad och relativt rättfram och enkel. Ett steg upp i kvalitet är Barolo R.G 2015som har en större komplexitet i doften med inslag av hallon, körsbär och mynta. Ung, outvecklad, fyllig smak med fin balans. Lovande framtid!

Cascina Sòthör hemma i Montforte d’Alba, producerar ca 30000 buteljer totalt. Även Cascina Sòt visar upp 2 Barolos från 2015. Barolo 2015är bottilagrad och har en härlig floral, frisk doft med islag av viol. Smaken är ung, outvecklad med fin balans och längd. Prestigecuvéen Barolo ”Bricco San Pietro” 2015är firmans flaggskepp. Produceras av 85 år gamla stockar, lagring 32 månader i nya tonneaux(60%) och begagnade barriques(40%). Trots detta finns inget störande fatinslag i mitt tycke utan en ung, stor, komplex och ljusfruktig doft, med en smak som också den ännu är outvecklad, men här finns stor komplexitet och potential.

Palladinoi Serralunga d’Alba är en något större producent med sina 180 000 buteljer per år och har Bornicon & Salming som svensk importör. Alla nebbioloviner lagras på stora botti. En kommunbarolo från Serralunga med årgång -14 inleder. Ung, rättfram med ljus frukt. Ganska anonym. Barolo Parafada 2014är knuten i doften. Även smakmässigt outvecklad, stram med ordentligt påtagliga tanniner. Eftersmaken avslöjar dock att det finns underliggande kvaliteter. Kräver ganska många år på rygg. BaroloSan Bernardo Riserva 2012är lagrad 36 månader på stora botti och uppvisar en utvecklad doft  med tryffelinslag och en frukt åt det mörka hållet. Lång härlig eftersmak. Importören har dock valt att ännu inte ta hem detta vin, då prisläget ligger runt 5-600 kr.

Massimo Rattalinoavslutningsvis, var kanske den producent som imponerade mest. Belägen i Barbaresco, grundat så sent som 2000, har både Barbarescos och Barolos i portföljen. Totalt 80000 flaskor årligen. Vinerna är namngivna med siffror av för mig outgrundlig anledning. Om man inte hänger upp sig alltför mycket på detta finns massor att glädja sig åt som är viktigare. Samtliga nebbioloviner karaktäriseras av en öppen och inbjudande doft, underbart saliverande fruktighet i smaken och tanniner som är ytterst finkorniga och angenämt integrerade. Vinerna görs på traditionellt sätt med stor respekt för terroir och ursprungskaraktär. Lagring i stora botti. Barolo ”Trentaquattro 34” -13 (Novello) har en härlig blommig, parfymerad doft och en rik, ljusfruktig o lång, komplex smak. Vinet vann Platinum vid Decanter World Awards i maj-18 på hela 97 poäng, vilket kanske i mitt tycke är klart i överkant. Men för 20 euro per flaska är detta ett fynd. Nästa Barolo ”Novantuno 91” -13(Serralunga)är rik och yppig i doften, ett påtagligt inslag av örter och lite ”spicy” karaktär. Smaken är bred, rik och komplex. Tanninerna är perfekt integrerade i den rika frukten med en lång njutbar eftersmak. Även detta mycket vin för 28 euro. Avslutningsvis en mogen Barolo ”Trentasette 37” -11(Montforte d’Alba), som har en fullt utvecklad stor doft med animaliska drag av chark. Smaken är stor och rik med underbar balans. Ett vin jag återvände till flera gånger under eftermiddagen, varje gång lika övertygad om att detta var Wine Of The Day! 34 euro för detta är ”give-away-price”. Hoppas någon importör nappar!

 

//S-E T

 

Veckans boktips.

Hur många gånger har du inte tänkt tanken ”Man skulle ha handlat lite mer medan det var billigt”? Ganska många gånger kan jag tänka mig. Nya distrikt går inte att skapa men gamla kan förändras. Titta bara på vad som händer i Jura när unga ambitiösa arvtagare tar över vingårdar och höjer nivån på ibland ganska bortglömda odlingslotter. Odlingsmarken i Languedoc Roussillon är fortfarande relativt billig och här finns det utrymme och möjlighet för ambitiösa eldsjälar utan en miljard på kontot.

I boken med samma namn som distriktet finns en hel del matnyttigt. Trevligt format, nyttig fakta och framförallt en bra intresseväckare. Självfallet finns det bra producenter i distriktet med det grundmurade bordsvinsryktet.

Trevlig läsning.

S-O J

#1592 Kort rapport från ett träningsläger

Hur kan man förbereda sig inför ett KM med bara en vecka kvar? Antingen kan man korka upp minst åtta flaskor och filosofera på egen hand utan att bli det minsta klokare eller så kan man delta i AuZones träningsläger och utbyta väldigt värdefulla erfarenheter.

Johan T sonderade önskemål, preferenser, tankar och idéer bland deltagarna inför vininköp och ställde sedan KM-mässigt upp två omgångar; en vit och en röd med ett lika KM-mässigt protokoll att fylla i. För enkelhetens skull tillämpade vi poängsättning från KM 2018; druva 8 p, land, 4 p, distrikt 4 p, årgång 2 p, deldistrikt/odlare 2 p, totalt max 20 p per vin samt möjlighet till gardering för halva poängen. Rättning efter eget samvete. Det viktiga var inte poängen utan den efterföljande diskussionen.

Vi provade först igenom de vita vinerna och därefter kom den synnerligen värdefulla genomgången av vinerna vin för vin; vad tror vi att det är för druva och vad är det som gör att vi tror det och lika viktigt varför är det inte den druva som jag tror att det är? Finns det några bra markörer som man kan ta till sig från andra provare? Efter varje diskussion följde en del ”ahhaa, det var en bra poäng och dessutom helt logisk”. Vi behövde heller inte vänta till slutet på facit, utan fick direkt efter diskussionen reda på om vi hade några rätt, vilket trevligt nog var påfallande ofta, eller helt fel, vilket lika trevligt nog inte hände alls. Med samma upplägg betades de röda vinerna av och lite märkligt uppfattades de röda vinerna som lättare att pricka än de vita vinerna.

Johan T hade satt ihop en mycket bra uppställning av åtta ganska typiska KM-viner och den väldigt värdefulla behållningen var, tillsammans med vinerna, den lärorika och lättsamma genomgången vi hade efteråt. Stort tack ånyo för genomgången Johan, nu är det bara att med sedvanlig skräckblandad förtjusning se fram emot KM nästa vecka. På tal om KM, jag passar på att puffa för den provningen; det är helt blint och ger en utmärkt möjlighet att sas prova sig fram; finns det något vin i uppställningen som jag verkligen gillar alternativt ogillar? KM är ett bra tillfälle att ta reda på det. Man behöver heller inte känna sig det minsta orolig för att göra bort sig eller att inte räcka till; det finns erfarna provare som har kommit sist ett år för att senare vinna ett annat år.

Så hur gick det igår?

Första vita

Ljust gul, första sniff påminner om druvkärnor, hmm, det brukar tyda på Chablis och chardonnay, men fortsätter att sniffa och då tonar druvkärnorna bort lite. Klurigt, jag får återkomma…och då doftar det våt halm så då hamnar jag på chenin blanc. I munnen är vinet tydligt syrligt och ganska eldigt så Sydafrika känns logiskt. Ålder? Tja, 2016 kanske?

Facit: Chenin blanc, Frankrike, Loire, 2015, Savennières, Domaine de la Bergerie, Clos le grand Beaupréau.

Nåja, druvan var iaf rätt och med tanke på 14% i vinet kändes Sydafrika rätt. Det var möjligen inte feletiketterat..?

Andra vita

Ljust gul, full med avfyrat knallpulver, det verkar finnas lite ek involverad här…, jo, chardonnay är det utan tvivel, men vad har vinet för adress? Knappast Frankrike eftersom elegansen från Bourgogne inte finns där, knappast Australien eftersom tropiska frukterna saknas. Sydafrika? Nja. Det får bli USA, men det känns inte helt rätt då vinet inte har det där ”extra allt” i doft- och smakväg som amerikanarna ganska ofta får till. Kan det vara en 2017?

Facit: Chardonnay, Australien, Victoria, 2015, Port Phillip, Mornington Peninsula, Ocean eight, Verve Chardonnay.

Hoppla, där ser man, jo, vinet påminner lite om Vasse Felix Chardonnay från Margaret River som ligger i Western Australia, ungefär vid Perth, till skillnad Mornington som ligger vid Melbourne, bara 360 mil fel, inget att oroa sig för. Jag känner även viss likhet med vinerna från Kumeu River Winery (ungefär vid Auckland), visserligen ett helt annat land (Nya Zeeland) och bara 260 mil från Melbourne, men nästan samma breddgrad.

Tredje vita

Jaha, fruktsoda…nä, päronsoda…kanske mineraler om man ska vara snäll, väldigt slank och lite intetsägande. Hm, det här skulle kunna vara en riesling eller en grüner veltliner, men vitpepparn som brukar finnas i GV saknas. Sniffar och smakar vidare och landar i en riesing från Österrike, även om de brukar kännas lite kantigare än sina tyska dito. Känns ungt, kanske 2017? Garderar med pinot gris från Alsace som normalt är en pålitlig gissning när inga markörer stämmer, även om det saknades Nivea och champinjoner i doften.

Facit: Riseling, Tyskland, Nahe, 2017, Weingut Hermann Dönnhoff, Riseling Trocken.

Ingen petroleum. Alls. Å andra sidan, ett KM utan riesling finns inte så det var knappast någon skräll, men jag tänkte inte tanken på Dönhoffs instegsvin. Tur att vi drack vinet hemma för två veckor sedan så man inte gissade fel. Visst ja, vi provade inte vinet, utan drack det…

Fjärde vita

Efter en lite för djup sniff krävdes en stunds återhämtning från krusbärsattacken i doften. Var det möjligen inte så att en hankatt varit framme och lättat sig på nämnda krusbärsbuske? Hyperventilerar näsborrarna en kort stund och hittar lite söta toner som ger mig ek-känsla… Sauvignon blanc är jag till 90% säker på och de sista 10% tillskriver jag semillon och nu blev det lite klurigt; Nya Zeeland eller Bordeaux? Med möjlighet till gardering blir det savignon blanc från Nya Zeeland med semillon från Bordeaux som gardering och eftersom det känns som lite ålder finns kanske det är 2014?

Facit: Sauvignon blanc (90%) och semillon (10%), Frankrike, Bordeaux, 2012, Graves, Pessac-Léognan, Château la Louvière, Vignobles André Lurton.

90 SB och 10 semillon, ta-daaa! Men det var mer tur (90%?) än skicklighet (10%). Bra vin med en elegans som kröp fram efter en stund i glaset och jag blev nog lite förvillad av den påtagliga krusbärssmockan i början.

Eftersom jag har mina noteringar hemma är noteringarna lite svävande. Rapport om röda uppställningen kommer också och som en liten retare kan nämnas att jag placerade en klockren syrah från norra Rhône som en merlot från östra Bordeaux. Varför? Jo, för att det går….

Så till de röda:

Första röda

Klar, ljus, röd färg med antydan till tegelton i kanten. Sniffar lite försiktigt och känner en antydan till…skumbanan…hm, har vi en gamay från Beaujolais i glaset månntro. Sniffar vidare och skumbananen ger sig iväg och ersätts av…körsbärskärnor? Dolcetto? Näha. Det här var ju lite krångligt att placera. Sniffar igenom de andra vinerna och när jag återkommer till ettan igen kryper det fram lite örter. Väl i munnen dyker det upp välbekant kryddighet och viss smörkola; jodå, visst är det en pinot noir i glaset…eller kanske en spätburgunder från Ahr med tanke på att franska finessen inte vill infinna sig? Nya Zeeland då? Tja, en väldigt bra gardering tyckte jag själv. Kanske en 2015?

Facit: pinot noir, USA, Kalifornien, Sonoma county, 2016, Russian river valley, Black Stallion Estate Winery, 14,5%

Aha, USA! Ja, visst fanns det lite gummitoner i vinet som placerade mig i Ahr, men jag skulle knappast protestera om någon hade en annan geografisk uppfattning, särskilt med tanke på att det fanns lite mer ”extra” än i vinerna från Frankrike och Nya Zeeland.

Andra röda

Ljust röd med dragning åt ljusbrunt samt tydlig tegelton i kanten. Ett KM utan nebbiolo hör till ovanligheterna, men likaväl hör ett KM där sangiovese misstagits för nebbiolo inte till undandtagen. Nåväl, körsbärskärnorna finns i bakgrunden i doften, färgen talar för nebbiolo, men var har min spearmint gått och gömt sig? Efter ett bra tag går det att identifiera lite rosenrabatt, men fortfarande ingen spearmint. Strävt och syrligt i munnen och fantasin flödar; nebbiolo, Italien, Piemonte, Ba….rolo, 2014. En gardering? Det skulle vara barbera, Italien, Piemonte, typ. Sangiovese, Toscana och Brunello då? Nja, man kan ju inte komma ihåg allt. Särskilt inte om man tänkte på det för 5 minuter sedan.

Facit: nebbiolo, Italien, Piemonte, Barolo eller Langhe, 2014, Giacomo Borgogno, No Name, 14%

Jaja, de flesta rätt var ju skönt. Men vinet var inte helt okontroversiellt; är det en Barolo eller en Langhe? Vi debatterade och analyserade fram och tillbaka och gav i slutänden oss själva rätt för Barolo även om baksidesetiketten säger Langhe DOC. Druvorna i vinet kommer från Cannubi, Liste och Fossati, sålunda kan man med gott samvete hävda att det är en Barolo. Tydligen tyckte dock inte de italienska vinmyndigheterna att vinet var en typisk Barolo så ingen Barolo-klassning mao. Senare fick vinet dock okej till att klassas som Barolo, men Borgogno hade redan surnat till på myndigheterna och höll fast vid No Name.

Tredje röda

Klart röd, lite mörk, dragning åt lila hållet. Tvärknuten och lika talför som Ingemar Stenmark efter ett av få misslyckade åk. Finns det någonting här? Kanske en antydan till stall? Men ändå inte. Smakar och trevar mig fram och vill minnas att merlot från östra stranden i Bordeaux kan uppfattas så här platt. Vinet i sig är det definitivt inget fel på, men har man snöat, eller som i kväll regnat, in på Bordeaux känner man sig lite besviken. Ok, merlot, Frankrike, Bordeaux, S:t Emilion, 2016. Men vad ska jag gardera med? Garnacha, Spanien, Rioja, 2015 verkar ju genomtänkt; visst finns det väl någon modern Rioja som inte påminner om kräftskiva, någonstans?

Facit: syrah, Frankrike, Côtes du Rhône/norra Rhône, Crozes-Hermitage, E. Guigal, 2015, 13%.

När jag får höra ”en supertydlig norra Rhône, det finns lagerblad och björnbär och vad inte” och sitter med vinet i hand och mun undrar jag fortfarande hur jag fick det till en merlot från Bordeaux. Jaja, det är ju det här som är det roliga med helblinda provningar, att hitta rätt markörer och koppla av och på de för tillfället relevanta sinnena. Även när vi fått reda på vilket vin det var hävdade vissa (jag) att det ändå är en Saint Joseph snarare än en Crozes eftersom jag upplevde vinet som lättare och mer tillgängligt än en ”vanlig” Crozes. Av en erfaren provare fick jag lära mig att Graillot brukar ha hyacint i doften, Cornas mer tanniner och Saint Joseph är bärigare.

Fjärde röda

Mörkt röd, möjligen dragning åt lila. Efter att näsan med möda lyckats skingra doften av brinnande bakelittelefoner dyker det upp grön paprika i andra doftvågen och i munnen är det eldigt, men inte riktigt så där typiskt Sydafrika-överdrivet. Hursomhelst, Sydafrika känns ändå givet och druvan borde med gröna paprikan som fond vara cabernet sauvignon. Faktiskt ett trevligt Rauchwein att smutta på inledningsvis. Garderingen får bli cabernet franc pga paprikan, men med Sydafrikas förkärlek för field blend där det mesta verkar ingå; druvor, stjälkar, åkarbrasor, traktorer etc kan det möjligen framstå som en aning ogenomtänkt att lägga fram en ren cab franc som alternativ, men det var gröna paprikans förtjänst. Hur var det nu…syrah, finns den i Sydafrika och lyckades jag komma ihåg det…? Nä. Nåja, 2015 om det är ungt, vilket det verkar vara.

Facit: cabernet sauvignon, Sydafrika, Stellenbosch, 2015, Kleine Zalze, Familiy reserve, 14,5%

Skönt att kunna identifiera ytterligare druva och land och det var en trevlig bekantskap inledningsvis. Efter någon timme i glaset tyckte jag dock att vinet kantrat åt det syltsaftiga hållet. Nåja, med tanke på klunkabiliteten lär vinet ändå inte blir långlivat i glaset.

Men räknade ni inte några poäng? undrar kanske den nyfikne. Svaret är ”jodå, det gjorde vi, men kanske inte överdrivet noggrant” och vi kunde trevligt nog konstatera att det var hyggligt jämnt samt att vi som åttamannalag hade alla rätt. Men det kan möjligen ha lite att göra med att arrangören hade alla rätt på förhand.

/The Wall

#1590 Röda viner från Jura

Den andra och sista delen i Juradubletten. De vita skrev jag om tidigare (#1574), de hade bra syra, var ofta lite oxiderade, och var rätt bra. Inför de röda hade jag lägre förväntningar, kanske som bäst som en kommunbourgogne?

I Jura odlas vin på 2000 ha, vilket ger 100000 hl varav 1/4 är röda och rosé. Förutom pinot noir odlas poulsard/ploussard som är mycket ljus (enligt engelska wikipedia använd till och med den ljusa pinot för att göra poulsardviner mörkare), samt trousseau (vilken är mer känd som bastardo, bland annat i portvin). På senare år har Jura blivit uppmärksammat på grund av det det finns många producenter av ”naturviner”. De två appelationerna för röda viner är Côtes-de-Jura och Arbois. Vinerna var:

2016 L’Enfant Terrible, J-F Ganevat, Cotes du Jura (poulsard)
Mycket ljus, klar, mycket god doft av jordgubbspinot och rök. Smaken var som doften med bra syra och längd. Många kände en tydlig karaktär av brett. Jag tyckte det var kanonläckert trots sin lätthet, men tyvärr höll vinet inte ända in i kaklet. På färgen var det svårt att inte gissa på poulsard, och det stämde.

2016 DD, Stephane Tissot, Arbois (pinot, poulsard och trousseau)
Grumlig färg, kryddig god doft som efterhand drog mot mint. Balanserad lång smak med hallon och en viss beska. Ganska bra.

2005 Rouge, Chateau d’Arlay, Cotes du Jura (pinot noir)
Mogen färg, ingen doft, sursträv smak, kvällens förlorare, minst ett decennium för gammalt!

2015 Cuvee Julien, J-F Ganevat, Cotes du Jura (pinot noir)
Ljus, klar färg, doft av gummi, hallon och lite naturvinston i smaken.

2015 Trousseau Amphore, Stephane Tissot, Arbois (trousseau)
Opak gråbrun färg, doftar hallon och naturvin, god syra, hallon och funk i smak. Vinet började bra men var klart instabilt, och efter ett tag ville jag inte alls ha mer av det. Man använder väl amforor för att stabilisera vinerna, men svavel verkar säkrare…

2016 Morgon Cote Du Py, Jean Foillard, Beaujolais (gamay)
Kvällens mörkaste vin, gummi och hallon i doft, mest gummi i smaken. Ok, men inte så mycket mer. Ingen gjorde kopplingen till gamay eller Beaujolais.

2015 Nuit-St-Georges, Duband, Bourgogne (pinot noir)
Denna avvikare var också ett av de mörkaste vinerna, med åter igen pinothallon i doft och smak. Ungt, inte komplext men riktigt gott och så här långt in i provningen uppskattade jag som omväxling ett vin som var rent och stabilt. Många andra klagade på den dominerande ektonen, men lättrostad ek har jag hög tolerans för. Kvällens klara vinnare, och det enda som inte fick någon sämströst.

2014 Lulu, Lulu Vigneron, Cotes du Jura (pinot noir)
Klar, doft av nejlika, men inte så god smak. Den som kallade det för körsbärsvin slog huvudet på spiken, med mycket karaktär av körsbärskärnorna.

För den nyfikna finns en bok, ”Jura Wine” av Wink Lorch.

Tabellen (vin, pris nu, röstsiffror bäst-sämst, min poäng)
2016 L’enfant Terrible, J-F Ganevat, Cotes du Jura, 415 kr, 0-2, 16 p
2016 DD, Stephane Tissot, Arbois, 400 kr, 1-2, 14 p
2005 Rouge, Chateau d-Arlay, Cotes du Jura, 253 kr, 0-5, 7 p
2015 Cuvee Julien, J-F Ganevat, Cotes du Jura, 515 kr, 4-1, 14 p
2015 Trousseau Amphore, Stephane Tissot, Arbois, 400 kr, 1-2, 15 (initialt)-11 p
2016 Morgon Cote Du Py, Jean Foillard, Beaujolais, 299 kr, 2-1, 13 p
2015 Nuit-St-Georges, Duband, Bourgogne, 440 kr, 5-0, 17 p
2014 Lulu Vigneron, Cotes du Jura, 346 kr, 1-1, 10 p

Således var inget av juravinerna bättre än just denna kommunbourgogne i min bedömning, men dels var bourgognen riktigt bra, och dels bjöd de sex juravinerna på mycket underhållning, med vild variation både mellan glasen och i varje glas. Så de var utmärkta viner för en kicksökande provare… Efter provningen kommenterade någon med ”knappast kommer något av de här vinerna att väljas till årets vin” men å andra sidan var det en stark kandidat till ”årets intressantaste provning”.

Jag kan också tänka mig att Jura är ett perfekt område att beställa in vin glasvis ifrån. Jag besöker visserligen aldrig vinbarer, med arrangören hälsar att det finns bra utbud av Juraviner på Bar a vins på Narvavägen.

För övrigt ska jag hålla ögonen öppna efter poulsard i fortsättningen!

ASi

#1587 Goda viner

Vi var 9 nyfikna provare + provningsledare Jack som tog paus i helgfirandet för att testa ”Goda viner”. Goda viner i Jacks regi brukar betyda viner med god mognad och hög kvalité. Det kunde vi vänta oss även denna gång enl provningsledaren som berättade för oss att samtliga viner (utom möjligen ett) befann sig i det sk. ”drickfönstret” enl. olika källor (vinsidor på internet).

Provningsledaren förbereder sig!

Vin nr 1. FX Pichler, Riesling Smaragd, 2002.
Guldgul färg, petroleum, honung, saffran och kanderad citrus i doften. Smaken läckert svulstig med gul frukt, sötma, saffran och godis.

Vin nr 2. Stéphane Carell, Condrieu, 2008.
Färgen guldgul, doften lite knuten, grapeskal, persika i burk och citrus. I smaken hittade vi ganska liten syra med torr gul frukt och lite smör.

Vin nr 3. Clemens Busch, Riesling 1er ÖKO, 2007.
Bronsgul med doft som liknade gammal champagne med bokna gula äpplen och lite parfymerad. Sötma, söt gul frukt och citrusmarmelad i smaken.

De 3 vita vinerna.

Vin nr 4. Ogier, Côte-Rôtie, 2003.
Färgen scharlakansröd, doften mörka bär, fat och lite kött/peppar. Torr, sträv, tanniner, fat och söt frukt i smaken.

Vin nr 5. Pape Clément, Chateau Pape Clément, 1990.
Lite brunröda färgtoner med doft av svarta vinbär, ceder, fat och läder. Lite brettig smak med mörka bär, tanniner, rondör och mognad.

Vin nr 6. Rayas, Chateau de Fonsalette, 2001.
Ljust brunröd färg, doft av röda bär, fat och sparrisburk med smak med torr syra, röda bär, söt frukt och fat.

De 3 röda vinerna.

Sammantaget en härlig provning med både mogna och goda viner!


1. FX Pichler, Dürnsteiner Kellerberg, Riesling smaragd, 480:- (2004), 1/1/10, 17,5p.
2. Stéphane Carell, Domaine de Bonserine, Condrieu, 470:- (2012), 0/5/10, 14p.
3. Clemens Busch, Marienburg Raffes, Riesling 1er ÖKO, 550:- (2014), 1/3/10, 16p.
4. Ogier, Les EmBruns, Côte-Rôtie, 450:- (2007), 1/0/10, 15p.
5. Pape Clément, Chateau Pape Clément, Pessac-Leognan, -, 4/1/10, 17p.
6. Rayas, Réservé, Chateau de Fonsalette, 400:- (2007), 3/0/10, 16p
.

//TB