Category Archives: USA

#1506, Paris Tasting 1990-tal

Tredje gången gillt i AuZone, en replika på den berömda provningen från 1976. För er som vill ha hela historien rekommenderar jag att läsa AKs eminenta post från november 2015. Idag var vintemat viner från 1990-talet.

Dagens provning eminent samlad och anordnad av JaJ, JEP, SET och salig OW.

Dagens viner, helblint serverade förstås.

Evernote Snapshot 20170511 193957

Vin 1. 1998 Chateau Montelena

Mörkröd färg. Mogen doft med stall, ceder, lite målarfärg. Fruktdriven, elegant och syravarslande känsla. Röda bär.

Kraftig smak med tydlig mognad. Sotig frukt, mörka bär, balanserad med torra tanniner.

Vin 2. 1999 Chateau Pichon-Lalande

Mörkröd färg med viss gulkant. Tydlig fatkaraktär med lite funky drag. Rik frukt, inslag av blod och slaktbänk, ceder, kaffe och chark.

Syradriven torr elegant smak med röd frukt, lång tannindriven smak med inslak av salmiak och lakritsrot

Vin 3. 1994 Chateau Cheval Blanc

Rubinröd med viss kant. Fatdominerad doft, med mycket ceder och lite cassis. Läcker doft med bra mognad med eteriska drag. Choklad, kaffe, tobak och en aning mynta.

Komplex, tannindriven läcker bra syradriven smak med mycket kaffe och snygga sandiga tanniner.

Vin 4. 1992 Opus One

Mökröd färg med liten brun kant. Stall, grön och blå frukt. Komplex, fyllig, rik smak med en aning blod, kaffe. Liten violtouch på slutet.

Bra komplex läcker mogen fruktdriven smak. Klingande syror!

Vin 5. 1996 Chateau Mouton-Rotschild

Mörkröd färg med liten mognadskant. Rik, läcker, komplex, exklusiv doft. Fyllig, kaffe och fat, känsla av krämarvin.

Superkomplex mogen läcker elegant och fruktdriven smak. Mycket ceder, björnbär och lite ungdomlig. Tydliga fat men inte störande – enligt mig!

Vin 6. 1992 Monte-Bello

Mörkröd färg med tydlig brunton. Mogen lätt oxiderad doft med påtagliga rödbets och äppelskalskomponenter. Efterhand tomatsoppa 😦

Övermogen frukt, grön paprika, trist men ändå viss fyllighet och trevliga tanniner. Efterhand söt solmogen frukt, jord och järn.

Vin 7. 1996 Chateau Leoville-Barton

Mörkröd färg, lätt gulkant. Doft av stall, smuts, skit och mynta, kaffe och mineraler. Inslag av blod.

Komplex stallig bra bordeauxig smak med fina spelande syror, intensiv frukt och sandiga långa tanniner.

Vin 8. 1995 Dominus

Rubinröd, mörk. Floral, elegant lätt pinös dift med massor av rödfrukt. Eteriska tner och snygga fat. Fyllig söt frukt och lite coca-cola i doften.

Fruktdriven smak med mogna bär, lite godis och komplexa florala / lätt gröna toner. Lätt cedrighet med ett uns sälta. Spretiga tanniner och ett lite robus intryck.

IMG_6963

Listan – mina poäng först (och samtliga provares snittpoäng inom parentes)

  1. 1998 Chateau Montelena, Napa Valley, 1-3, 720kr, 17p(15,4p)
  2. 1999 Chateau Pichon-Lalande, Bordeaux, 0-2, 900kr, 16,5p(16,0p)
  3. 1994 Chateau Cheval Blanc, Bordeaux, 1-0, 1640kr, 18p(16,8p)
  4. 1992 Opus One, Napa Valley, 8-0, 990kr, 19p(17,4p)
  5. 1996 Chateau Mouton-Rotschild, Bordeaux, 1-1, 2500kr, 19,5p(16,4p)
  6. 1992 Monte-Bello, Santa Cruz Mountains, 1-6, 1500kr, 13p(14,8p)
  7. 1996 Chateau Leoville-Barton, Bordeaux, 1-1, 750kr, 17,5p(16,7p)
  8. 1995 Dominus, Napa, 1-1, 1250kr, 16p(16,2p)


 

/JT

#1471 Domaine Leroy

Domaine Leroy – ett namn som frammanar bilden av klassiskt högklassiga Bourgogner, men också ett namn som man på grund av vinernas ohemult höga priser sällan fått anledning att uppleva. En del av kvällens viner skulle på den öppna marknaden betinga femsiffriga belopp i kronor(!) Tack vare Per J:s generösa välvilja att dela med sig av sin med godsaker synnerligen välfyllda källare, skulle vi nu i AuZone få avnjuta en hel provning med dessa åtråvärda viner.

Domaine Leroy ägs av Mme Lalou Bize-Leroy, tidigare ihop med sin syster Pauline Roch, som gick bort 2009. Lalou Bize-Leroy är även känd som en tidigare delägare av Domaine de la Romanée-Conti, DRC, innan hon 1992 blev utmanövrerad därifrån av nuvarande ägaren Aubert de Villain. De två systrarna har inte alltid dragit helt jämt. T.ex. så stödde systern de Villaines sida i konflikten om DRC, men de tycks ändå ha gått så pass bra ihop att de kunde driva Dom. Leroy ihop. Mme Bize-Leroy äger också Domaine d’Auvenay i St-Romain.

glas

Lovande färger

marimar-back

Baksidesetiketten

Provningen öppnar med ett tätt, fylligt och kryddigt vin med en rätt yppig röd frukt. Lätt parfymerat och med toner av kryddpeppar och kanel. Smaken öppnar friskt och läskande med en hel del torra tanniner som möts av en sötaktig körsbärsfrukt och en frisk syra. Växer på bredden och blir ordentligt rökigt. En viss värme finns där och kritiga tanniner. Bra längd, men rätt mycket beska i eftersmaken. Gott men saknar finess.
1997 Marimar Torres, Don Miguel Vineyard, Russian River Valley, Sonoma. Se där, redan första vinet var en joker, som dock passade in hyggligt väl i samlingen, vilket får sägas vara ett bra betyg.

Nästa vin känns ändå som om det är en tvättäkta, mogen Bourgogne med sina tydligt djuriska toner. Snyggt, charmigt, ja till och med sexigt. Massor av pyrande vedbrasa, en del värme, viltkött, nysågad furuplanka och en liten ton av kokt kött. Vedröken möter upp igen tidigt i smaken tillsammans med köttet. Ordentligt utvecklat med en god syra och avrundade, finkorniga tanniner. Lång, läcker, rökig eftersmak med fina tanniner och en kvardröjande syra. På topp nu.
1997 Nuits-St-Georges, 1er Cru Les Vignerondes, Dom Leroy, endast 582 flaskor producerade.

Trean är djupare och fylligare, men har också ett lätt grönt, lite vegetalt inslag som jag ofta har lite svårt för. Också en bra pinotdoft med violinslag, aningen vedrök och kött. Aningen grov, men också häftig doft. Smaken är frisk och intensiv med en läskande syra. Koncentration och kraft, bra frukt och väl inbäddade tanniner. Slutar lite torrt och oförlöst. Kan möjligen behöva lite mer tid, eller kanske ska man ta vinet som det är nu, i stället för att riskera att frukten torkar ut.
1997 Vosne Romanée, 1er Cru Les Beaux Monts. 3510 flaskor producerade av detta vin.

Fyran är igen slankare i en mer klassiskt elegant och finstämd Bourgognestil med bra pinotkänsla och fina vedrökstoner. Inte så olikt vin nr 2, men lite slankare och svalare. Smaken öppnar friskt och rent med en bra intensitet och snygg frukt med bra pinosity. Rent och elegant, men ändå tätt och med bra intensitet. Helt integrerade, mumsigt tuggbara tanniner. Bra längd med pepprighet, viss eldighet och någon beska. Riktigt bra och klassiskt.
1997 Romanée-St-Vivant, Grand Cru. 1756 buteljer gjorda.

Femman har en tät, ännu fruktig doft med jordgubbar, viol, och ännu framträdande kaffetoner från faten. Kryddigt och rätt parfymerat. Frisk, tät, snygg och rödfruktig attack. Bra syra och tät, röd frukt. Läskande och kryddig smak med en hel del, väl inbäddade tanniner. Slutar ännu något bråkig, men med bra längd och en tuggbar, lätt jordig eftersmak, möjligen med en liten metallisk ton.
1997 Richebourg, Grand Cru. 1754 buteljer.

Nästa vin är rejält tätt, skitigt, viltköttigt och ordentligt utvecklat. Det fullkomligt ryker av den där pyrande brasan, pinotcharm och värme, samt en djup frukt som snarare drar åt körsbär än de vanliga jordgubbarna. Även smaken är tät och skitig med en frisk, god syra och ännu med bra frukt, men också en ordentlig utveckling som gett en djurisk köttighet och rök. Ytterst charmig, bred smak med avrundade, finkorniga tanniner som ger en mumsigt tuggbar, lång, vedrökig eftersmak. Välbyggt med bra struktur och frukt. Svårspottat.
1997 Latricière Chambertin, Grand Cru. 1170 buteljer producerade.

Sista ordinarie vinet i provningen är en läckert djurisk pinot med massor av djup och charm. det rökigaste vinet i samlingen. Komplext, köttigt och med ett sanslöst djup. Smaken är läskande frisk och tuggbar. Den är skitig på ett sätt som möjligen bara inte kommer från mogen pinot utan möjligtvis någon orenhet. Lättare korkskada, tro? Det mesta av orenheten vädrar bort och orsakar inget större problem. Vinet är rejält moget, med något torra tanniner som ger ett aningen torrt inslag i den synnerligen långa eftersmaken som är skitigt viltköttig och har bredd och rondör. Åter ett svårspottat vin!
1997 Musigny Grand Cru.

butts

nuits-1966Som extravin (som om det inte räckte med de sju strålande vinerna som ingick i själva provningen!) halas det fram en flaska med ett ordentligt moget innehåll. Det har en bred, köttig och skitig doft med massor av fina röktoner. Kanske tittar en aning nyponsoppa fram. Smaken är frisk och läcker,med samma läckra skitiga toner som i doften. Avrundade, finkorniga tanniner och en lång, mogen eftersmak med kött och knäck. Alldeles utomordentligt charmigt, i alla fall under den första (Jacobsonska) kvarten. sedan tar nyponsoppan tyvärr över allt mer, men kul att få uppleva vinet som det var till att börja mer. Det visade sig vara
1966 Nuits-St-Georges från Leroys necociantdel, Maison Leroy. Fantastiskt att ett kommunvin från vinhandlarverksamheten kan hålla sig uppe så bra efter 50 år! Inhandlat av vännen Bergslars på auktion i Stockholm för några år sedan.

charlemangeInte nog med detta, till maten får vi även prova/avnjuta två flaskor 1997 Corton-Charlemagne, oxå från Leroy. Det har en fet smörig doft med popcorn, hasselnötter och tändsticksplån (=dyra fat). Tätt och tuggbart med bra syra, toner av grillad citron och en rejäl dos av mineraldammighet. Lång, synnerligen intensiv och torrt mineralstinn eftersmak. Som att tugga krita. Helt makalöst bra och tveklöst den bästa Corton-Charlemagne jag har råkat på!

 

Tabellen, där priserna är inköpspriserna år 2000:

  1. 1997 Marimar Torres, Don Miguel Vineyard, Russian River Valley, Sonoma, ?kr, 0-9, 15p
  2. 1997 Nuits-St-Georges, 1er Cru Les Vignerondes, 847 kr, 2-1, 18p
  3. 1997 Vosne Romanée, 1er Cru Les Beaux Monts, 847 kr, 3-0, 16,5p
  4. 1997 Romanée-St-Vivant, Grand Cru, 2024 kr, 1-1, 17,5p
  5. 1997 Richebourg, Grand Cru, 2024 kr, 2-1, 16,5p
  6. 1997 Latricière Chambertin, Grand Cru, 2024 kr, 4-2, 19p
  7. 1997 Musigny Grand Cru, 2196 kr, 3-1, 18p

Tack Per för ännu en oförglömlig provning! Nu ser vi fram emot jubileumsprovningen i december (Bx-86)!

/Anders K

 

#1448 Mina USA-favoriter, del 1

Temat ovan innebär, enligt AuZones oskrivna lagar, inte – som man kan tro – att alla viner måste komma från USA. Enligt föreningens något nördiga (man vågar säga bokstavstolkande) sätt att förstå provningsteman, innebär det att åtminstone ett av vinerna (det är nämligen minimikravet på att ett tema ska anses uppfyllt) har varit provningsarrangörens favorit i USA (det anger själva temat). Provningen kunde alltså i princip bara innehålla de Bordeauxviner provningsarrangören favoriserat i USA. Hur kom vi då dit? Jo, mångårige medlemmen Percy har tillbringat några år i Washington, DC, och därifrån återkommen med välfylld (vin)container, skulle han nu låta oss prova åtta favvisar. Nu blev det inte så extremt – det blir tack och lov sällan, utan vi höll oss helt i USA.
Att köpa vin i USA vet jag av egen erfarenhet (jag bodde där några år i början av 00-talet) är mycket lättare än i Sverige, men inte alltid så lätt som man kan tro. Varje delstat har egna alkoholregler, och skeppning mellan delstater kan vara besvärlig och kräva betalning av särskilda avgifter eller skatter, sannolikt i syfte att främja den egna delstatens vinproduktion. Dock kan vin och starköl på de flesta ställen köpas i vanliga livsmedelsaffärer (ibland med 24-timmarsöppet), medan sprit ofta säljs i speciella butiker, vilka dock har generösa öppettider (även kvällar och helger). Förutom hos din lokala Coop eller Ica, kan du alltså även i de större städerna hitta vin i specialiserade vinbutiker, vilka ofta har bra sortering, även av europeiska viner. Bara att drömma om i förmyndarsverige!

usa

Till vinerna:
2010 Feather Cabernet Sauvignon, Columbia Valley, Washington State
Tät, svartröd färg. Stor, lite bränd (gummi) doft med alkohol och fat. Någon godiston antyder ett enklare ursprung och kartigheten ett kallare klimat än Kalifornien. Syrlig, sträv, ung, god, sötaktig, men kanske lite enkel frukt. Lite synd att detta ändå goda vin röstades sist, men det är ett ganska typiskt röstresultat för ett enklare vin som står som nummer 1 i raden. 0/6/14, 15p
2010 Uriah, Bordeauxblend, Walla Walla Valley, Washington State (46% merlot, 40% cab franc, 6% petit verdot, 5% cab sauv + 3% malbec)
Ljusast av alla viner ikväll. Liten malodoft, fat och hallonfrukt, känns kärv och från ett kallare klimat. Syrlig, inte särskilt sträv, med bra frukt, men lite väl kärv – kanske för ung eller bara ett för kallt år? Här gissades det på pinot, p g a att vinet var det enda rödfruktiga vinet ikväll (alla andra gick mot svart frukt), men en merlotdominerad bordeauxblend var det. 1/4/14, 14p
2007 Axios Cabernet Sauvignon, Rutherford, Napa Valley, Kalifornien
Färgen antydde lite mera ålder. Stor cassisdoft, med friskt fruktighet och nästan svarvinbärssaftighet. Lite mynta, rosor och björnbär. Syrlig och med goda sträva tanniner, snudd på elegant och med utvecklingspotential. 2/0/14, 16,5 p
2006 Groth Reserve, Oakville, Napa Valley, Kalifornien (86% cab sauv, 14% merlot)
Också här fanns åldersantydan i färgen. Smörig, animalisk doft med ekfat och alkohol och mycket cassis efterhand. Syrlig, viss mognad, sträv och god, men faten kom efterhand att överväga lite för mycket för min smak. Kan definitivt utvecklas. 2/0/14, 16 p
2010 Figgins Estate, Walla Walla Valley, Washingston State (cab cauv, petit verdot, merlot)
Doften började ungt och lite slutet, sen dök korken upp, framför allt (ovanligt nog) mer i smaken än i doften. Vinet utgick ur omröstningen p g a korkdefekten.
2009 Sheridan Block 1, Cabernet Sauvignon, Yakima Valley, Washington State
Ganska stor, fatmogen, redan i början läcker doft med läder och cederträ, med frukten kanske lite väl mycket dold bakom eken, om än snyggt gjord. Syrlig och med beskt anslag (av faten), med goda tanniner och fyllig, god och framförallt lång smak. För min del ett vin att njuta av, medan andra provare ”stördes av” brettigheten och den överdrivna stalldoften. 1/0/14, 17 p
2007 Joseph Phelps Insignia, olika vingårdar i Napa Valley, Kalifornien
Klar ålderston redan i färgen. Stor fatmogen doft, med för mycket ek, och snart en tydlig oxidationston, som efter en stund får mig att minnas den klassiska härtappade Château Laujac 1975, d v s doft av kvarglömd gammal gympadoja; alltså inte kul! Smaken syrlig med lite fruktsötma i attacken, god strävhet om än lite mycket ek för min smak. Trots oxidationen ändå OK i smaken. Kvällens kanske mest namnkunniga vin, men som med rätta hamnade sist i omröstningen, Provningsarrangören Percy hävdade med emfas att flaskan var defekt; han hade nyligen druckit en mycket bättre. 0/4/14, 13 p
2008 Merryvale Profile, St. Helena, Napa Valley, Kalifornien (80% cab sauv, 13% petit verdot, 6% malbec, 1% cab franc)
Svartvinbärsdoft med kryddighet; en lovande inledning. Övergick till en mer saftig cassiskaraktär och till att bli mer klassisk (alltså Bordeauxig) i doften än Sheridan. Syrlig smak med sötma i attacken, god och lång strävhet som bär upp strukturen i vinet, men framför allt jäkligt god mak med fruktsötma som håller ända till slutet. En värdig kvällens vinnare, trots Parkervibbarna. 8/0/14, 17,5p

usa

Hur ska vi då sammanfatta kapitlet Percys USA-favoriter? Många av vinerna var okända för mig (så mycket händer alltså i vinvärlden sen jag bodde i USA för 15 år sen), men av snacket runt bordet att döma, var de nya för en del övriga provare också. Se där vad en provning av privatimporterade viner kan lära oss! Ned med Bolaget!

Vinerna innehöll mindre ek än vad vi väntat oss, men man skulle kunna säga att nu har både Kalifornien och Washington State etablerat sig med mer terroirbaserade viner än man trodde var möjligt för 10-15 år sen. Nu var ju priserna i alla fall rätt saftiga (vin 1 och 2 för runt 50 dollar, 7 för 180 dollar och övriga i prisläget 105-150 dollar), men kostar det så smakar det.

Tack Percy för en lärorik och god provning. Vi ser redan fram emot ”Mina USA-favoriter del 2, 3, 4” o s v.

/OW

#1433 Paris tasting 80-tal – rött

Paris glas

Det är en vid det här laget klassisk provning, som nog får sägas ha gjort sitt för att förändra vinvärlden. Året var 1976 och Frankrike var fortfarande ohotad kung av prestigevinernas rike när Steven Spurrier fick för sig att ordna en provning med ett bra urval av det bästa som Frankrike och USA kunde erbjuda. På röda sidan blev det Bordeaux som fick möta Napas cabernetbaserade viner. USA:s pinot noir-viner hade ännu inte riktigt börjat vakna till liv ännu. På vita sidan möttes Bourgogner och chardonnayer från Kalifornien. Resultatet av provningen är ju s.m.s. historia. Det var visserligen inte så att de amerikanska vinerna sopade banan med de franska, men vinnarvinet, både bland de vita och de röda, var amerikanskt, vilket knappast någon hade väntat sig. Att provningen har blivit så legendarisk, visar hur oväntat det ändå var att de amerikanska vinerna överhuvudtaget skulle kunna hävda sig mot de franska. Som man kan tänka sig, förklarade frankofiler världen runt resultatet med att de amerikanska vinerna var gjorda för att drickas unga, medan bordeauxvinerna inte kom till sin rätt för de var för unga. Men provningen har upprepats ett antal gånger, och alltid med likartat resultat. Framför allt gjordes provningen av de röda om 30 år efteråt och då sopade faktiskt USA-vinerna banan med fransoserna. Så argumentet om att amerikanerna bara var gjorda för att vara goda som unga pulvriserades även det.

Provningstemat är kul och tål verkligen att upprepas. Vi har kört det i AuZone en gång förut och nu var det alltså dags igen. Laguppställningarna den här kvällen kom från 80-talet, så de hade likartad ålder som vinerna vid provningen 2006, 30 år efter den första.

Paris butts

Första vinet har en vackert mogen röd färg som glider mot en orange kant.
Doften är även den fint mogen med en klassisk stallig Bordeauxdoft som innehåller det den ska med gödsel, blyerts och en del rondör och värme. Ett varmt år?
Smaken öppnar friskt med en nästan lite rå syra. Stramt och kryddigt med en aningen uttunnad frukt. Tanninerna är avrundade, men ändå torra. De ger en tuggbar känsla i eftersmaken som är rätt trevlig, även om vinet saknar charm. Doftar mer lovande än vad smaken levererar.
1989 Château Giscours

Tvåan är tämligen mörkt rött och har en frisk, örtig, lätt metallisk doft med blyerts, svarta vinbär, något stall och och en rostad kaffepräglad fatton. Känns cabernetdominerat.
Smaken är frisk, läskande, ren och snygg med en hel del torra tanniner. Metallkänslan växer lite och tar över eftersmaken som ändå ger en snygg och välgjord känsla.
1988 Dominus

Trean utstrålar varm, mullig frukt som nästan drar åt körsbärshållet och har en rätt skitig doft, kanske med ett inslag av Brett.
Även i munnen bjuds man på en rund, generös smak med en mullig och mogen frukt och en något låg syra. Tanninerna är avrundad och lurviga. Den skitiga känslan växer till sig tillsammans med en liten kryddighet. Eftersmaken är ändå ren och snygg med bra längd. Torde vara perfekt moget just nu.
1989 Château Pichon Lalande

Fyran är oren, muggig med en jordig smak av rotfrukter och källare. Troligen korkskada. Utgår.
1989 Chateau Montelena (korkad, igen!)

Femman har en fyllig, sötaktig, mörk körsbärsfrukt och ett litet inslag av kokta rotfrukter. Där finns också en del djuriska toner av kött och stall samt lite ljus choklad och en lätt metallisk ton i bakgrunden.
Smaken är tät, stilren och snygg med en rätt bra syra. Charmig och avrundad med en fin mognad och en varm, rund, lätt rökig eftersmak.
1989 Dominus

Nr. 6 är ett läckert klassiskt moget cabernetbaserat vin med stall och en tydlig mintton samt en knäckig fatton samt en del kanel och kakao.
Smaken öppnar friskt och läskande med en något söt, saftig frukt. En bra syra, kola/knäckiga fattoner och ordentligt avrundade tanniner ger en allmänt mustig och god smak. Lång, moget, aningen köttigt och sötfruktigt i eftersmaken.
1987 Opus One

Sjuan har en läckert mogen, stallig Bordeauxaktig doft med en del värme och rondör. Där finns också stall, gödsel, rostade fat och en liten ton av linolja. Läckert.
Smaken öppnar friskt med en bra, något söt, ljus frukt samt en ordentlig stallighet. Både snyggt och skitigt på samma gång. Avrundat och moget med en lång, knäckig och charmig eftersmak.
1985 Château Mouton-Rothschild

Till sist ett tätt, mörkrött vin med en doft som också är tät och med en mörk fruktighet. En del stall och djur finns också där tillsammans med mint och julkryddor.
Smaken är frisk, stram och ren med en tydlig, bra syra och med markerade, tuggbara tanniner. Torrt, snyggt och stramt efteråt och med behov av mer tid i flaskan. Mindre fruktdrivet än de andra vinerna, som i stor utsträckning hade en mer sötaktig fruktkänsla.
1989 Château Montrose

Som sagt, ett kul tema, som gott tål att upprepas. Vår omröstning var den här gången utökad. Förutom den sedvanliga om bäst/sämst rankade vi även alla vinerna samt gav poäng på dem enligt 20-poängsskalan. De olika röstningarna utföll, inte helt oväntat, något olika, men inte så mycket att det störde, egentligen. I tabellen nedan är angivet vin, bäst-sämst, medelpoäng/placering, ranking(medelvärde)/placering, min egen poäng

  1. 1989 Château Giscours. 3-7, 15,57p/6, 5,29/6, 16p
  2. 1988 Dominus, 0-4, 15,30p/7, 5,86/7, 14p
  3. 1989 Château Pichon Lalande, 4-0, 16,91p/1, 3,07/3, 16p
  4. 1989 Chateau Montelena –
  5. 1989 Dominus, 0-1, 16,25p/5, 4,14/5, 17p
  6. 1987 Opus One, 2-0, 16,86p/2, 3,00/2, 17p
  7. 1985 Château Mouton-Rothschild, 5-1, 16,73p/3, 2,79/1, 18p
  8. 1989 Château Montrose, 0-1, 16,36p/4, 3,86/4, 17p

Summerar man poängen resp. medelrankingen (Montelena ej medräknad) så blir resultatet i båda fallen att fransoserna vann den här provningen, om än något knappt. Framför allt för att de båda vinerna från Dominus hamnade på den undre halvan. Dock var det så pass tight att om ett annat vin än Montelena hade varit med, och högpresterat, så hade resultatet kunnat bli omvänt. Vi kan konstatera att det var en genomgående hög kvalitet på alla de felfria vinerna och att vi ser fram emot nästa upprepning på temat. Tack Olle, JEP och Jack!

/Anders K

#1405 Kalifornisk chardonnay

Erik och Lena bjöd på kalifornisk chardonnay (inkl slamkrypare från bourgogne) på Zonens torsdagsmangling. Nedan kommer bilder, mina provningsnoteringar, mitt betyg, Zonens bäst- sämströster, och lite uppsnappade repliker.

20150226_195826”Startlinjen från torsdagens masstart”

  1. Walter Hansel Cuvée Alyce, Russian River Valley, Sonoma, 2009, 14,6 %
    Arom: Fat, smör, tropisk frukt, aprikos och mango
    Smak: Fat, smör, viss syra, fet munkänsla.
    Mitt betyg: 2,5 (av 0-4)
    Zonröster: 1-1
    Uppsnappat: ”Fat”, ”Alkohol”, ”Old school”
  2. Fontaine-Gagnard, Bâtard-Montrachet Grand Cru, Bourgogne, 2007, 13,5 %
    Arom: Mineral, ngt fat, gul frukt, äpple
    Smak: Mineral, syra, stram, ngt fat, gul frukt, (champagnelik)
    Mitt betyg: 2,5
    Zonröster: 0-1
    Uppsnappat: ”Bonvax”, ”kemisk citron”, ”spearmint”.
  3. Deovlet, Solomon Hills Vineyard, Santa Maria Valley, 2011, 14,0 %
    Arom: Citrus, gul frukt, plommonkärnor, sten, mineral, syra, ngt fat
    Smak: Fantastisk syra, frukt, mineral, ngt fat, gula plommon
    Mitt betyg: 3
    Zonröster: 2-2
    Uppsnappat: ”Bra syra”, ”behöver tid”, ”kräver lagring”, ”stjälkigt inslag”
  4. Brewer-Clifton, Santa Rita Hills Chardonnay, Lompoc, 2012, 14,5 %
    Arom: Citrus, svett, persika, ngt fat, syra, mineral
    Smak: Gul frukt, syra, beska, lång eftersmak
    Mitt betyg: 1,5
    Zonröster: 2-3
    Uppsnappat: ”Beska i eftersmaken”, ”självjäst”, ”jäst i eftersmaken”, ”chablis”
  5. Kongsgaard, Kongsgaard Chardonnay, Napa Valley, 2012, 14,0 %
    Arom: Tropisk frukt, mango/aprikos, fat, smör, fet, kanderad citron
    Smak: Smör, fat, tropisk frukt, aprikos, mango
    Mitt betyg: 1,5
    Zonröster: 3-2
    Uppsnappat: ”Smör”, ”hawaiian tropic”, ”fat”
  6. San Lorenzo Winery (Seghesio), Journeyman Chardonnay, Sonoma Coast, 2012, 14,5 %
    Arom: Citrus, ananas, ngt fat, lite smör
    Smak: Citrus, syra, lite smör, ngt ananas
    Mitt betyg: 1,5
    Zonröster: 2-1
    Uppsnappat: ”Burgundiskt anslag”, ”elegant”, ”rent”, ”mineralbeska”
  7. Sandhi, Santa Barbara County Chardonnay, Central Coast, 2012, 13,0 %
    Arom: Ngt citrus, aprikos/persika, lite fat, mineral, syra, gul frukt
    Smak: Kort, syra, beska, stram, mineral
    Mitt betyg: 1
    Zonröster: 0-2
    Uppsnappat: ”Slutet”, ”snärt/klang”, ”behöver lagring”, ”mineral”

 

Sammanfattningsvis tyckte jag vinerna var oväntat strama, mineraldrivna och ej överfatade (med något/några undantag). Kort sagt en intressant och tankeväckande provning.

Några sammanfattande kommentarer från provarna: ”Mycket citrus”, ”homogent”, ”hög nivå”, ”olika fatbehandling”, varierande syra”, ”stenigt”, ”mineral- och fatbeska” och ”hög alkohol”.

Tack Lena och Erik!

//Tom

 

# 1408 Kalifornisk cabernet, 2000-tal

JEP inledde med att nämna några årgångskarakteristika för det för provningen aktuella åldersspannet, 2000 – 2009. Därefter dryftades vilka kaliforniska odlare som höll en mer europeisk eller elegantare stil kontra den annars vanligt översvulstiga frukt- och fathanteringen. Deltagarna enades om att viner från Mondavi, Montelena, Togni, Ridge och Dominus hör till de elegantare Kalifornien-cabbarna.

Provningen visade sig hålla 7 viner och här följer mina noteringar:

IMG_3767

1. 2001 Beringer ”Private Reserve”

Mörkröd färg. Fyllig doft med svarta vinbär, lite bräda toner och tydlig mognad. Lite rotfrukter, chark och en komplex litet stjälkig karaktär med balanserade fat.

Komplex fyllig mogen smak med finkorniga tanniner. Kaffe, mörk choklad, lite solbakad frukt i svansen.

– God, mogen och utvecklad. Mer balanserad än tidigare årgångar.

2. 2001 Robert Mondavi ”Reserve”

Mörkröd färg, viss brunton. Mogen doft med massor av ceder och kaffe. Skitiga toner, mjuk frukt, rotsaker, läder och komplex. Läcker, lång och stallig med bra fatbalans.

Fyllig cederdominerad smak med stor komplexitet, aningens gröna toner i frukten annars perfekt balans. Långa silkiga tanniner

– Supersnygg doft med tydliga Bordeauxvibbar. Brett och kaffe i en bra balans. Kändes rejält mogen.

3. 2001 Chateau Montelena cabernet sauvignon “Estate”.

Mörkröd färg med liten blåkant! Intialt TCA toner, därefter torra kartiga fruktfattiga toner. Kartong, mineral och damm!

Spretiga smaker med tydliga gröna toner, viss bitterhet i eftersmaken. Efterhand mer metallisk. Slank / snipig frukt, trist!

– Tydliga korkdefektvibbar vid första sniffen. Därefter lite mer sansade reaktioner. Vid diskussionen slog det mig att om det inte är korkdefekt så är det Montelenatypiskt! De lär ha haft problem i lagret med TCA någonstans i processen..

4. 2006 Philip Togni “Spring Mountain” cabernet sauvignon

Mörkrödblå färg. Köttig, cedrig, fruktdriven doft med  späda / vilda svarta vinbär (tistron). Kaffe, vanilj och nysågat trä, stor komplexitet med mycket frukt och endast en elegant grön stjälkighet.

Smak av varma bär, kaffe, brända toner, lite svarta vinbär och choklad. Supersträva torra tanniner och liten elegant bitterhet i svansen.

– Med facit i hand, ärketypiskt för traditionalisten Togni. Ingen satte det även om det hördes spridda Tognigissningar runt bordet.

5. 2006 Philip Togni ”Tanbark Hill” cabernet sauvignon

Mörkröd färg. Mognadstoner, fin mogen frukt, doft av vanilj, köttig, lite rå. Komplex, lite spretig, drag av mynta. Kaffe!

Fruktdriven smak med vissa gröntoner, kaffe, ceder. Enklare och inte så rik.

– Svårplacerad karaktär, när vi inser att det är en lillebror till föregående Togni är  det tydligare.

6. 2006 Ridge, “Monte Bello”

Mörkröd tät färg. Tydlig fatkaraktär med mycket vanilj. Blåfruktiga toner, inslag av uppblött vattenfärg, grafit och ceder. Ung, spretig, bättre efterhand, frukt och fat!

Ungdomlig, knuten, några starkvinstoner. Fyllig fruktighet, fat och godis.

– Alldeles för ungt kraftpaket med mängder av kaffe och fat. Svårgissat på riktigt, långt ifrån Monte-Bellovibbar för mig.

7. 2006 Ridge, “Santa Cruz Mountains”

Mörkröd tät färg. Saftig, fruktdriven doft, tydlig ungdom men balanserat med en elegant cedrighet. Oförlöst och ungt, bättre efterhand.

Fyllig fruktrik men balanserad smak med mycket blåbär, björnbär och cassis. Cedrig lite torr i svansen med fina silkiga tanniner.

– Ovanligt bra och en elegantare och mer välbalanserad version av Monte Bellon till ett helt annat pris, känns inte som att man behöver vänta in pensionen för att njuta den till skillnad mot föregående.

IMG_3768

Listan

  1. 2001 Beringer ”Private Reserve”, 2/1/11, 1220kr, 17p
  2. 2001 Robert Mondavi ”Reserve”, 3/1/11, 1071kr, 19p
  3. 2001 Chateau Montelena “Cabernet Estate” 2001 , 0/5/11, 12p, 920kr
  4. 2006 Philip Togni “Spring Mountain”, 0/1/11, 1298kr, 17p
  5. 2006 Philip Togni ”Tanbark Hill”, 2/2/11, 780kr, 17,5p
  6. 2006 Ridge “Monte Bello”, 2/1/11, 1463kr, 18p
  7. 2006 Ridge “Santa Cruz Mountains”, 2/0/11, 494kr, 18,5p

/JT

#1393-2 Amerikanska hybriddruvor

OW önskade att jag skulle kommentera vinerna. Då måste jag också kommentera hur vinerna har bedömts, jämföra och ge min syn på poängsättningen vilket säkerligen blir väl så kontroversiellt. Tyvärr är Auzone inte ett passande forum för denna typ av provningar. Dels är man rätt fartblind och inriktad på att allt ska vara störst och bäst av viner. Dels verkar det ofta vara viktigare att framföra hård kritik, mynta floskler och totalsåga viner till avloppet än att finna något positivt. Sedan bör man ha en viss öppenhet, och kunskap för den delen, om mer än de bästa av viner och vilken nivå större delen av alla förekommande viner faktiskt har (ASi reserverar sig ju ändå att han dålig erfarenhet av det allmänna bottenskiktet). Till sist det här med provningsdisciplinen. Jag är ganska glad att jag inte kunde närvara. Visste nog mycket väl hur jargongen skulle gå, där ”mobben” sätter riktningen, styr och ställer och påverkar hela massan. Och skulle någon tillnärmelsevis vara av annan uppfattning så blir denne närmast, om inte helt, idiot förklarad.

Länk till bedömning ASi: https://auzine.wordpress.com/2014/12/02/1393-amerikanska-hybriddruvor/

Länk till bedömning WP:  WP

Länk till bedömning WP IDIG: http://www.winepunk.net/files/archive-jun-2014.php

Har tittat på provningsnoteringar. ASi brukar ju vara träffsäker med poängsättningen men menar här att det kändes som om de (dvs de sämre vinerna) drog till sig all kraft och uppmärksamhet från de övriga vinerna och drog med sig dem neråt. Frågan är också hur mycket ”mobbens” raljerande drog ner poängsättningen?
Visserligen är jag inte införstådd med WP’s poängsystem även om det förefaller enkelt med värdering från —, –, -, 0, +, ++ till +++. Men poängsättningen verkar föga trovärdig, eller i alla fall svårbegripligt för utomstående att tolka med beaktande av beskrivningar. Besynnerligt är att av 8 vita viner har alla utom ett samma poängsättning (0), trots att man från beskrivningar kan förstå att det var väl så stor spridning (?).

2010 Seyval Blanc, Rappahannock Cellars, Virginia, USA, betygsätts t ex med 0 och beskrivs: Väldigt besynnerlig doft, tvål & harts, våt päls och gamla rabarber, osunt kryddig & oxidativ. Höga syror i munnen, lite skämd övermogen frukt, aggressivt avslut, känns lite möglig liksom.

Att jämföra med t ex 2007 Idig Grosses Gewächs med samma betyg 0 som beskrivs: Besynnerligt utvecklad doft, mandelmassa och flintig mineral, solvarma och ganska jordiga toner, känns grov och klumpig. Köttig i munnen, övermoget exotisk med påtaglig eldighet, bred frukt men samtidigt med markerad bitterhet. Fet & klumpig i munnen, efterhand tar det bittra & jordiga tonerna över, klar dissonans i svansen. Inte så kul (?).
(För övrigt var provningen av Idig, ett av Tysklands absolut största viner, en av årets absoluta höjdpunkter där jag inte alls håller med om flertalet åsikter som uttrycktes på provningen. Egentligen också en provning där det vore berättigat med reflekterande genmäle. Själv uppgraderade jag 2007’an till 17p efter tillbörlig luftning. Helt strålande och storartad!)

Jag kanske inte är lika bra provare men har däremot provat om vinerna 3 gånger, tack vare att OW var vänlig att spara flaskorna med det som fanns kvar. Det ska påpekas att jag inte kunde hämta upp dem förrän en vecka efter provningen varför de luftats ordentligt. Så jag vet inte hur de ursprungligen visade sig på provningen. I stort sett alla viner utvecklas och blir bättre med luftning. Det ger viktig vägledning om potential och hur de kommer att utvecklas. Jo, jag vet att alla inte begriper eller instämmer i detta. Jag nämnde för Gabor Kardos, en renommerad producent i Tokay, att jag alltid brukar spara mina provade viner (i kylskåp) för att se hur de utvecklas. Javisst, det gör vi också hela tiden, var hans kommentar. Det är härligt att språka med initierade!
Att flera av vinerna skulle vara felaktiga och missbildade menar jag inte stämmer alls! De var tvärt om välgjorda vinifierings mässigt, även om alla sedan inte var bra eller väl egenartade av andra skäl, som mognad på druvmaterial eller druvsortens karaktär i sig. Sedan det här med att alla vinerna borde ha provats innan de lades med i provningen faller på sin egen orimlighet. Visserligen är det oftast så att man köper viner man vet är bra eller har provat. Men att som i detta fall köpa och prova flera viner enbart för att hålla en specialprovning, här får vi väl ändå vara tacksamma att OW förlitat sig på lokala rekommendationer och burit hela 16 viner från andra sidan Atlanten! Ska man dessutom betala ur egen ficka för alla viner som behöver provas för att sammanställa en provning av ovanliga/exotiska viner, eller ska provningsdeltagarna stå för det?

Det var bra av OW att lägga in ett europeiskt vin av hyfsad kvalitet i vardera flighten som referens. Valet av vin var dessutom väldigt bra. Nu bad jag också ett par andra väl så renommerade personer prova dessa och två av de bättre vinerna blint och förutsättningslöst. Tidsbrist resulterade dock i att bara en provade dem. Det var träffsäkra och bra bedömningar (tyvärr ville vederbörande inte att jag skulle citera bedömningar, inte ens utan angivelse av ursprung. Antagligen ville vederbörande inte riskera att hamna i korselden). Det ska påpekas att vederbörande uttryckligen sa att poängen vara ”välvilliga”. Jag har lagt in dem tillsammans med WP’s och ASi’s bedömningar för jämförelse nedan.

Första flighten, vita:

2013 Cayuga White, Shelbourne Vineyard, Vermont, USA, $13 10p
Cayuga ska, I likhet med många andra hybrider, skördas innan druvan är för mogen för att undvika foxy labrusca frukttoner. Här ganska typisk med kärv-stram karaktär som grovt sett lite kan liknas lite vid den hos en muscadet från Loire, men där stramheten mer kommer från mineraliteten.

2013 La Cresent. Lincoln Peak Vineyard, Vermont, USA, $17 12p
Inte den bästa La Cresent men från en av de bästa producenterna. Bra, rätt smakrik aromatisk. Druvan är en av få vita hybrider som kan ge riktigt anständigt, t o m utmärkt vin.

2013 Louise Swenson, Shelbourne Vineyard, Vermont, USA, $18 7p
Louise Swenson är väldigt aromatisk och kan som sådan vara användbar i blandningar, men ger ett tunt vin på egen hand. Här är det bara väl neutralt och blaskigt.

2010 Seyval blanc, Rappahannock Cellars, Virginia, USA, $17 13p
Seval blanc är ju en erkänt duglig druva som används till bl a mousserande vin. Här stor doft med höga halmtoner som är typiskt för druvan. Så liknelsen med gamla rabarber är passande, speciellt om man gör vin på dem. Smaken är rätt fyllig, fet med mycket och relativt fräscha syror, men mindre av halmtoner utan mer åt fernissa (som t ex en Barsac kan ha) men mer rustika sådna.

2012 Weisser burgunder, Durbacker Plauelrain, Weisser Burgunder QmP Kabinett Trocken, Weingut Laible, Baden, Tyskland, €13 13p
Ren och typisk pinot blanc, lite småfet. Hade lite problem med poäng på Seval blanc kontra denna. Men bestämde mig för att Seyval’en var väl värd nästan eller lika mycket till slut pga av rätt mycket smak och koncentration ändå, om än annorlunda.
eller:
Dämpad doft, lite fuktsoda & citronsaft, en puff av klister. Aromatisk i munnen, anständig balans, kryddig med viss köttig gul frukt, lite tvålig i eftersmaken, korrekt & på något sätt godkänd. Betyget är lite snålt, kvällens vinnare på vita sidan.
Betyg: 0
eller:
12p
eller:
Förutsättningslöst blindprovad av annan gissades på Alsace, 14.5p !

2012 Traminette, West Shore Vineyard, Vermont, USA, $16 15p
Klockren Alsace Gewurztraminer tänkte jag direkt! Den vita flightens höjdpunkt! Traminette är ju en korsning på Gewurztraminer. Riktigt bra, balanserad druvtypisk Gewurztraminer doft och smak med bra frukt, syra och liten balanserande sötma.
eller:
Söt & muscatlik doft, godis & parfym ned aromatisk grön frukt, mandel och vax. Lätt off-dry i munnen, viss spritz, aromatisk och parfymerad, syntetiskt avslut, lite grov beska i eftersmaken
Betyg: 0
eller:
1p
eller:
Förutsättningslöst blindprovad av annan togs den också för just 2012 Alsace gewurztraminer, 15p !

Vidal blanc, Snow Farm Vineyard, Vermont, USA, $15 7p ?
Nja, den här var inte så rolig. Vidal blanc är en erkänd druva, framför allt då för söta högklassiga isviner. Vermont har ett rätt skiftande klimat som kan vara hårt. Det framgår i denna där druvmaterialet nog inte haft tillräcklig mognad (Vidal kräver lika mycket värme som Cabernet Sauvignon). Den blev dock bättre med mer luftning då den brännande, robusta syran mildrades. Vidal har en karaktäristisk karaktär av grapefrukt. Grapefrukt har ju en rätt robust syra och det kan kanske förstås hur syran ter sig i ej tillräckligt mogna Vidal druvor.

Niagara, Wagner Vineyard, Fingers Lake, New York State, USA, $9 7p
Initialt fick jag också en vämjelig sötsliskig stötande känsla av detta vin efter alla föregående som var klart mer gångbara. Men det kräver att man ställer in sig på vad det är, labrusca. Det är faktiskt riktigt rent labrusca aromatiskt och blev bara mer så. Välgjort från vinifierings synpunkt! Producenten anger bara 6 g restsocker vilket kanske är en ej uppdaterad angivelse. Ty det smakade mer söt kladdigt.
eller:
Doft av avlopp & sopor, gamla sportskor och brinnande kemifabrik… och kadaver…
Betyg: —
eller:
0p
eller:
Wonderfully aromatic & fruity, this native American varietal has an crisp and refreshing ”just like the grape” taste with an exceptionally smooth finish.
Ratings:
88 points – ”Highly Recommended” – Beverage Testing Institute June 2009

Inhemska druvor är en stor grej I USA. Man är stolt över sina inhemska sorter. Varför skulle annars en renommerad producent göra ett sådant här vin? Bordsdruvor som t ex Concorde är också en stor säsongsvara.
Ärligt talat, tror ni inte att det finns många på fashionabla inneställen som gladeligen skulle dricka detta? Fast inte om det nu verkligen doftar avlopp och sopor!

DSC_1036

Andra flighten, röda:

Cabin Fever Rosé, Hazlitts Red Cat Cellars, Fingers Lake, New York State, USA, 11$ 10p
Något gångbart fruktig med liten labrusca ton, men för söt flabbig. Enkel och tunn. Annars välgjord och korrekt. Utan att vilja vara elak så är lite av begreppet ”bordellvin”. Men med rejäl luftning stod sig denna fortfarande och blev bättre. Med tanke på syntetcider och annan rappakalja som folk bälgar i sig så är ju ändå detta på naturlig frukt! Rätt okay ändå med hänsyn till det (8->10p?).
(Myntade begreppet bordellvin utifrån det inetsade minnet av när luktreceptorerna blev utsatta för en formidabel bombattack av syntetisk hallonparfym, när jag en gång råkade passera (faktiskt, det var på ljusan dag) en nattklubb i Mexico City. Numera bortgångne Larry Paterson älskade uttrycket då jag sa det om hans hallonvin med choklad vilket väckte dessa minnen till liv!)

2012 Baco Noir, Snow Farm Vineyard, Vermont, USA, 16$ 10p
Söt-mustig, bärig, lite robust doft med tjärton. Rätt lätt smak för Baco, vilket vittnar om kallare klimat, körsbär och ton av tjära, lång smak med väl hårda syror.

2011 Chambourcin, Fabbioli Cellars, Virginia, USA, 15$ 12p
Hyfsat fruktig doft med mörka bär. Dito smak men lite brännande speciell tjärbesk eftersmak. Blev dock klart bättre med än längre luftning då syran mildrades (10->12p)
Chambourcin är en tämligen klassisk och väl erkänd hybrid. Kräver lite mer värme. Den odlas fortfarande på flera ställen i Frankrike då många odlare har vägrat att ta bort dem. Kanske framför allt i Loire. Även om förbjudet är det inte helt otänkbart att den ingår i blandning med många klassificerade viner.

2012 Lincoln Peak Vineyard, Vermont, USA, 18$ 13p
Mörkt bärfruktig, körsbär, lite rå potatis i doft. Rätt fyllig mörkfruktig, bärig och småkraftig med relativt bra strävhet. Blev klart bättre med än mer luftning (11->13p). Marquette har 25% Pinot Noir i arvsmassan och anses vara en av de bättre hybriderna. Själv har jag tagit bort den då den är för sen för våra förhållanden.
Tja, det här med strävhet. Jag brukar också ha svårt att bedöma strävheten i unga viner. T ex ung bordeaux kan ju vara förföriskt lättdrucket men med luftning/längre lagring så visar sig tanninerna ofta i sin förbluffande, rätta, brutala kraft. Det krävs rätt mycket träning att bedöma unga viner.
eller:
Fet och lite smörig doft, svart godislik frukt, hallonkola & vingummi. Höga syror i munnen, svart frukt, inga tanniner, slånbär utan kärvhet, röda vinbär i svansen, lätt köttig överton
Betyg: 0
eller:
8p
eller:
Förutsättningslöst blindprovad av annan, innehöll bl a kommentarerna örtig kärvhet i tanninerna och gissades vara en 2012 grenache baserad Rhone, 14,5p !

2009 Lemberger, Schweigener Ruthe, Graf Neipperg, Württemberg, Tyskland, €30 14p
Har aldrig varit någon riktig älskare av Blaufränkisch. Men det var ett riktigt bra val av OW eftersom den generellt är rätt mörkmuskigt fuktig som påminner om det man hittar i många hybrider. Hade varit mycket intressant att höra argumentationen.
I Tyskland brukar den dock ofta vara lite mildare i sin framtoning. Provade för ett tag sedan en 1983 Weinsberger Schemelsberg, Lemberger, Spl. Tr. Ännu inte helt mogen, riktigt bra.
eller:
Rökig & köttig doft, lite bränd svål och buljong, en del underliggande vilda toner. Lätta tanniner och höga syror i munnen, lite köttig mörk frukt, viss krydda i svansen, syrlig avslutning. Egen men drickbar.
Betyg: 0
eller:
8p
eller:
Förutsättningslöst blindprovad av annan prickades druva klockrent, blaufränkisch från Burgenland, 14p !

Carolina Burgundy, Duplin Wine Cellars, North Carolina, USA, 10$ 7p
Åter ett bordellvin med hallonparfym och labrusca doft, söt, godis, frukt flabbig smak.

2010 Norton Vineyards, Virginia, USA, 14$ –
Ej provad då den tydligen var drickbar och slut!

2012 St. Croix, East Shore Vineyard, Vermont, USA, 20$ 12p
Mörkt bärfruktig, moreller med bara ett lite av karakteristisk tobak (ofta bacon) i doft. Rätt fyllig, mörkfruktig smaskig smak med mycket och salivläskande men rätt sura syror, tobakssträvhet. Blev bättre med än mer luft (11->12p).

St. Croix och Sabrevois är båda Elmer Swenson korsningar och ger likartade viner. Jag har själv avfärdat dem efter att ha provat viner med smak av labrusca. Även smakade druvor har haft labrusca arom Men så provade jag vin av båda som var helt gångbara och imponerade, även om de gav en fullständig smocka av tobak och rök. Men härlig sådan. 10-potenser mer än en tobaksdoftande Graves. Säkert inget för Auzone dock.
Hybrider är generellt svårare att göra gångbart vin på. De måste skördas vid respektive druvas optimala tidpunkt (jmf Pinot Noir) och ställer oftast krav på anpassad vinmakning för bästa resultat.

Stig H