Tag Archives: La Morra

Elio Altare, Piemonteloggen del 9

Annunziata är en liten by som formellt hör till La Morra, men som ligger för sig, en bit nedanför själva huvuddelen av La Morra, vilken ligger uppe på höjden och varifrån man, för övrigt, har en av de bästa utsikterna över hela Barolo. Vägen till Annunziata slingrar sig i serpentiner nedför den branta sluttningen. Ungefär mitt i sluttningen, där Annunziata börjar (om man är på väg nedåt, från La Morra alltså), ligger Elio Altares vingårdar, liksom hans vineri. Vi svänger in på gårdsplanen som han delar med Mauro Veglio, också en god producent. En hund ligger slött utsträckt i solen på stenläggningen och tar inte så mycket notis om oss.

Silvia Altare kommer ut och möter oss och Boris frågar genast om inte hennes pappa, Elio, är hemma. Han blir besviken när han får höra att Elio befinner sig i den lilla ålderdomliga bergsbyn Castelmagno, berömd för sina ostar, där han tillsammans med några andra baroloproducenter bedriver en sorts välgörenhet genom att försöka få byn, som håller på att avfolkas och förfalla, att överleva. En säkert både motiverad och för Elio givande aktivitet, men Boris, som känner honom från tidigare besök, hade naturligtvis velat träffa honom. Silvia berättar att han överhuvud taget inte är hemma så mycket nu för tiden. Är han inte uppe i bergsbyn, är han ofta i det vineri han driver i Cinqueterre, det lilla, charmiga vindistriktet i Ligurien längs kusten öster om Genua. Ansvaret för produktionen i Barolo har han huvudsakligen släppt till sina döttrar sedan något år tillbaka.

Inspirerade av de givande fatprovningarna vi fått under flera av våra tidigare besök, frågar vi Silvia om vi först kunde få se källaren och där prova från några fat och det är inga problem. Källaren är ren, snygg och välordnad, men har inte många botti utan lagringsdelen domineras helt av barriquer i långa rader på varandra. Den lille japanen, som jag tror hette Tino och som jobbade som ”källarråtta”, dvs. en som fixar med lite av varje, klättrar energiskt omkring på faten och tar ut prover ur fat efter fat enligt Silvias instruktioner. Det blir en intressant jämförelse av de tre senaste årgångarna av deras bästa vingård i La Morra, Arborina, och den nya vingården i Serralunga, Ceretta, som de hyrt i c:a 10 år och till sist kunde köpa i november 2011, alltså några månader efter att vi var där. Fram till 2005 blandade de in vinet från Ceretta i den vanliga Barolon, men 2011 släppte de första årgången Ceretta med egen etikett och det var just årgång 2005. I år, 2012, planerar de att släppa 2006-an. De har valt att låta vinet ligga två år extra på flaska, emedan de känner att det är så pass tufft att det behöver det. Produktionen av båda vinerna är rätt liten. Av Arborina görs c:a 8000 flaskor per år och av Ceretta runt 5000. Altares totala årsproduktion uppgår till c:a 60 000 flaskor.

Innan noterna skulle jag gärna vilja påpeka att fatprovande är lite speciellt, av flera orsaker. Dels är det ju bara prover från något enstaka fat av varje vin och särskilt när det gäller viner som ligger på små barriquer, ska man ha i minnet att det färdiga vinet, när det senare tappas på flaska, är en blandning av ett större antal fat och varje barrique tenderar att utvecklas lite olika. Egenskaperna hos den ek som används för att göra respektive fat variera alltid och de flesta producenter blandar barriquer från flera olika tillverkare, ibland även med olika rostningsgrader. Sålunda behöver ju vinet från det fat som väljs ut för provning inte vara det som mest liknar den färdigblandade produkten. Sedan är det ju alltid en utmaning att försöka uppskatta vad som kommer att hända med vinet under den tid som återstår på faten, innan det är färdigt för buteljering, något som naturligtvis är svårare ju yngre vinet är när man provar det. Dessutom blir det gärna en mer översiktlig provning av varje vin när man gör det på stående fot i källaren och samtidigt försöker skriva ned sina noter, vilka därför gärna blir mer kortfattade, och ibland även svårlästa. Ha alltså detta i minnet när ni läser noter från fatprovningar, både mina och andras.

Vi börjar med 2009 Arborina som har en frisk och ytterst ren doft med massor av klass och stil. Smaken i samma stil, med frisk, ren, läcker frukt. Bakom den friska frukten lurar en hel del torra, kritiga tanniner.

2009 Ceretta är också läcker med en kryddig, animalisk doft som till och med har ett inslag av lagård. ”Reduktivt inslag”, förkunnar Magnus. Smaken börjar friskt och rent men de tuffa tanninerna tar raskt ett rejält grepp om gommen och tillsammans med en pepprig eldighet blir det ett intensivt intryck i munnen. Tanninerna tar även hand om eftersmaken men vinet känns välbyggt och har en fin struktur som lovar gott för framtiden.

2010 Arborina är friskt och närmast druvigt i sin ungdomlighet. Läskande, läckert och fräscht, med fina tanniner som liksom pressas i bakgrunden av den friska syran.

Doften av 2010 Ceretta är en intressant kombination av fräscha rosor och animaliska toner. Mer djup och intensitet än förra vinet. En frisk smak som börjar med ett pirrande på tungan. Fina, tuggbara tanniner och en synnerligen intensitet. Torr, pepprig, lång eftersmak. Det här imponerar på mig!

Sedan ett prov på ett vin som var destinerat att bli Barolo ”normale” som är rent och fräscht blommigt med toner av rosor och mint. Ren, elegant och rejält spritzig smak med ett fräscht, nästan parfymerat rosenblommigt uttryck. Till sist, efter en smula trugande, får vi även prova den resterande årgången i faten.

2008 Arborina – ”nu börjar det dofta Barolo”, var det första intrycket jag skrev ned. Mindre ung, druvig frukt, i stället mer rondör. Fina inslag av kakdeg, rosor och mint. Frisk, läcker smak, åter med mint- och rostoner. Den nya, rostade eken gör sig också påmind. Markerade, torra tanniner.

2008 Ceretta är mer stramt och slutet. Man kan dock ana ett stort djup i bakgrunden. Doften växer och öppnar sig redan i glaset. Smaken börjar friskt och rejält strävt. Blir snart kraftfull och rökig med rejäla, tuggbara tanniner. Lång, kraftfull, ordentligt torrsträv eftersmak.

Mycket mer givande än så här kan knappast en fatprovning bli. Spännande att så systematiskt få prova de två paren av vingårdar mot varandra från tre olika årgångar. Klart lärorikt.

Väl åter i provningsrummet börjar provningen av viner på flaska med 2008 Cinqueterre. Alltså ett vitt vin, gjort på de lokala druvsorterna bosco och albarolo. Vinet hade fått ligga fyra dagar på skalen, vilket märks i en markant kådig känsla i den djupa, koncentrerade doften som även har tydliga inslag av honung. Man får en känsla av sent skördade, väl mogna druvor, vilket även avspeglas i smaken som är varm och rund, med måttlig syra och en kärv, tuggbar skalkänsla. Smaken mynnar ut i en eldig, pepprig eftersmak med en tydlig sälta. Ett rätt speciellt vin.

2009 Cinqueterre har också en känsla av fullmogen frukt i den dova, närmast parfymerade doften som också har ett visst inslag av kåda. Smaken är kärv och tuggbar med en del torr strävhet. Eldig eftersmak med markant sälta.

2009 Dolcetto d’Alba har en rätt varm och dov doft som på pricken kan beskrivas som blåbärspaj med grädde. Smaken är frisk, tät och gräddig, med en blå frukt som är väl inbäddad i gräddigheten. En del tanniner finns där, men de känns avrundade och gräddigheten hjälper förstås till att bädda in strävheten. Eldig, fet eftersmak. Lite ovanlig stil på en Dolcetto.

2007 Barolo har fått 20-30% ny ek i två år och ek och den märks tydligt i den breda, brödiga doften med inslag av mint, en del svamp och någon örtig ton i bakgrunden. Smaken börjar friskt med bra intensitet. En bra syra och den lite gröna örtiga tonen ger en kärv känsla. De tydliga, kärva tanninerna ger ett tufft slut. Rätt tufft nu för att vara en 07-a. Behöver vila och rundas av något år.

Vingården Arborina, notera de blåaktiga skyddsnäten

2006 Barolo är speciellt emedan hagel slog hårt mot Altares vingårdar och därför gjordes varken Vigneto Arborina eller Brunate det året. Upplevelsen att förlora en så stor del av skörden var så smärtsam att man nu längs med varje rad i de bästa vingårdarna har installerat nät som kan hängas för vinrankorna om det är risk för hagel. Trots kostnaden, arbetsinsatsen och även en viss skuggverkan som näten ger, har man alltså valt att göra denna investering för att slippa uppleva motsvarande förödelse igen. Vinet har en ren doft med fin, aromatisk lite söt körsbärsfrukt och bra djup. Smaken är frisk och ren med en mintighet som ger en närmast sval känsla (tänk Vicks Blå). En del rosor finns där också och den mumsiga frukten. Tanninerna är härligt finkorniga och de fyller upp munnen i en rejäl, tuggbar strävhet. Mot slutet tar de, som väntat över en del, men vinets fräschhet gör det ändå riktigt njutbart redan nu.

Innan nästa vin smyger jag in lite siffror som vi fick av Silvia: det finns 948 vinproducenter i Barolo och totalt gör man varje år runt 90 000 hl vin. Motsvarande siffror för Barbaresco är 420 producenter och 32 000 hl/år. Det finns alltså några att välja på om man skulle vilja skaffa sig en heltäckande bild av de två områdena.

2005 Barolo är dovt, tätt och stumt med mörk frukt, lite mint och en del fat. Känns hårt och slutet och har till och med toner av asfalt. Smaken börjar tufft och är frisk och tät. Den mörka frukten känns inkapslad och de massiva, finkorniga tanninerna har inte mycket som kan bädda in dem. Ett vin av typen ”vänta och se”.

2005 Vigneto Arborina har mycket mer att bjuda på, redan idag. Frukten är tät och läcker, närmast blåröd i känslan. I glaset växer vinet snabbt till sig och visar upp tydliga, charmiga nebbiolokaraktärer såsom de vanliga tonerna av mint, rosor och kakdeg. Smaken är frisk och mycket tät och med en torr tuggbar känsla. Maffigt och intensivt med markerade, tjocka, nästan lurviga tanniner. Ett vin som hela tiden växer i glaset. Mycket lovande!

Avslutningsvis 2007 l’Insieme, vilket är ett vin, eller rättare sagt ett antal viner som görs inom ett välgörenhetsprojekt (insieme = tillsammans). Åtta vinodlare gör varsitt vin efter eget val. Vinerna är alltid en blandning av ett gäng druvsorter, allt efter vad respektive producent känner för att hälla ihop det året. Dock brukar druvblandningen för varje odlare inte variera allt för mycket från år till år. I Altares fall brukar det handla om sådär 40% Cabernet Sauvignon, 20% Barbera, 20% Nebbiolo, 10% Dolcetto, 5% Syrah och 5% Petit Verdot. Det här vinet är dovt och tätt men ändå med en fräsch, ren, aromatisk frukt. En rejäl mintighet svävar över vinet, som om man löst upp en polkagris i det. Smaken är distinkt frisk, ren och läskande med rejäla, grova tanniner som hugger till. Ett maffigt vin med ett klart modernistiskt anslag. Första årgången av l’Insieme var 2001 och man har hittills skänkt runt en halv million euro till välgörenhet. Mer om organisationen hittar men på http://www.linsieme.org.

Avslutningsvis, efter att jag har köpt ett par paket av de fullständigt utsökt rostade hasselnötter från trakten som man säljer i vakuumförpackning (rekommenderas varmt!), frågar vi efter Silvias egna favoriter bland Barolos producenter. Hon svarar lite svävande, vill kanske inte stöta sig med sina vänner, men nämner ändå de som är med i l’Insiemeprojektet, särskilt Alessandria, samt Cavallotto och Mario Marengo.

Jag, som aldrig träffat Elio, saknade inte honom, utan trivdes alldeles utmärkt i den charmiga Silvias sällskap. Men , naturligtvis vore det även kul att få träffa honom en dag – om inte annat så för att få höra honom berätta om sina projekt i bergsbyn Castelmagno och vineriet Campogrande i Cinqueterre, och kanske även få prova det legendariska vinet Sciacchetrà därifrån. Den här gången glömde jag tyvärr att fråga efter det. Men det är ju bra att ha en orsak att komma tillbaka 😉

/A