Tag Archives: giacomo conterno

Monfortino-vertikal

I veckan var jag på en provning som jag helt enkelt måste skriva om här på AuZine. Det är ju inte så ofta man får chansen att göra en vertikalprovning av Monfortino. För den som eventuellt inte har koll på denna superelitbarolo vill jag hänvisa till Anders’ fina beskrivning från sina besök hos Giacomo Conterno (Klicka bara länken ”giacomo conterno” i kanten på den här sidan).

Nåväl, min vän Alessandro hade skrapat ihop flaskorna, inköpta från lite olika håll, och höll provningen på ett enoteca här i Torino (efter stängningsdags). Vi provade halvblint, visste vilka viner som skulle vara med men inte ordningen, vilket visade sig mycket intressant när, som väntat, vinerna inte presenterade sig efter ålder. Det visade sig också att vi inte hade alldeles korrekt information om åren (se vin#5).

Några av mina medprovare tyckte att vinerna var lika varandra trots olika åldrar, och visst fanns det en del gemensamma drag, men jag tycker att varje årgång hade en ganska tydlig personlighet och klara egenheter jämfört med de andra. Det är svårt att betygsätta sådana här viner, men jag gjorde ett försök på en 20-poängsskala.

Vinerna var öppnade, men inte karafferade, ca 3 timmar innan provningen.

Vin #1
Ljust, rödbrunt, finkorning fällning
Mogen, elegant doft. Fin, lite ”kylig” kryddighet. Känns åldrad, och förlorar något med tiden.
God mjuk syra, mycket avrundade tanniner. Tobak. Smaken håller bättre än doften, och när jag fyllde på lite grann kom vinet tillbaka.
Klart äldst i sin utveckling bland kvällens viner. Bra vin, men har passerat bäst-före-datum. Rätt typiskt ändå för åldrad Barolo. Den här flaskan var tyvärr inte i perfekt kondition, vilket året ju tydligt visar.                                         17p
Barolo Monfortino Riserva 1982

Vin #2
Ljust, rödbrunt, klart
Doften är full av nebbiolos ”vaxtoner” när dom är som bäst. En fenomenal doft som ändå, bland grannflaskorna nästan kan beskrivas som diskret
Fruktig, bra syra, mjuka goda tanniner, klart besk, lång eftersmak.
Kändes som en av dom yngsta och jag gissade faktiskt på 85 som det visade sig vara.                                                                                                                           18p
Barolo Monfortino Riserva 1985

Vin #3
Ljust rödbrunt, någon finkorning fällning
Nu förstår jag äntligen vad Anders menar när han säger ”mördeg”. Bra fruktig och elegant nebbiolodoft.
Rund i munnen, koncentrerad frukt, syra och ganska tuffa tanniner.
Mycket bra vin, en intressant blandning av ungt och gammalt. Inte på något sätt på väg utför, men färdig. Gissade 71.                                                                   18.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1978

Vin#4
Ljust rödbrunt, klart
Rund söt frukt i doften, ”bärig”. Dessa frukttoner lugnade dock ner sig och doften blev mer arketypisk god Barolo/nebbiolo.
Smaken är grymt koncentrerad med syrliga bär och lite rökta toner. Lång eftersmak.
Oerhört häftigt vin. Det har släkttycke med #3 men känns yngre, har många år kvar. Jag gissade därför på 78, men det visade sig vara 1971. Fantastiskt ungdomlig 43-åring.                                                                                              19.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1971

Vin #5
Relativt ljus, något brun, klar.
Wow vilken doft! Den skriker kakdeg. Söt, häftig, god men lite kött bakom och gräddmjölk(!). Liknar inte någon Barolo jag har doftat på förut.
Extremt bitter, fruktkoncentrerad smak, syra, hårda tanniner.
Mycket speciellt och personligt vin. Mycket ungt, vilket förbryllade eftersom det inte borde finnas något yngre än -85. Gott nu, men lovar ännu mer.
Det visade sig vara ett ersättningsvin (för -61 som vid öppning hade visat vara helt död).                                                                                                                  19p Barolo Monfortino Riserva 2002

Vin #6
Medeldjup rödbrun
Blomsteraffär i doften men något diskret. Så småningom kommer vax, rosor och gröna toner.
Mjuk smak där blommor och frukt går igen, eldig. Känns något ”mager” jämfört med de andra, inte lika fullmatad.
Känns ungt men har lägre syra än övriga viner vilket ledde tankarna till ”outliern” från Giacosa, vilket det mycket riktigt var. Jag har inte riktigt historien klar för mig, men tydligen gjordes sista årgången av det här vinet 1993.    18.5p
Barolo Collina Rionda Riserva 1982 (Bruno Giacosa)

Som synes tyckte jag bäst om äldst, följt av yngst. Vi kom inte fram till någon konsensus om bästa vin (och röstade inte) men flera olika nämndes. Giacosas vin föll inte ur ramen, men en av medprovarna som druckit detta vin flera gånger förut menade att det här var den klart bästa flaskan.

20141014_222839

Givetvis var det lite trist att inte prova en klassiker som -61, men kul att ha provat ett så ungt vin som -02, som enligt många källor var den klart bästa Barolon som gjordes detta knepiga år. Vinet hade en mycket intressant doft med tydliga inslag av nybakade kakor, vilket låter ganska likt Anders’ beskrivning av vad han tycker är typiskt för Conternos viner i den tidigare citerade artikeln.

Det dök upp ett ”hyfsat” extravin efteråt, Château Palmer 1983. Såpass olikt att det är svårt att jämföra, men jag byter inte ut Monfortino mot denna mogna elit-bordeaux. Man kan ju i och för sig invända att Palmer är billigare, men fattas bara annat när det görs klart över 100,000 flaskor om året, medan Monfortino gjordes i 6-7,000 flaskor per år dom aktuella åren.

Jag behöver väl inte påpeka att det var en av dom bättre provningar jag varit på. Det är kul att det finns personer som många här i AuZone eller som Alessandro som lyckas få ihop sådana här provningar.

/Birger

Giacomo Conterno, Piemonteloggen del 8

Utsikt från Giacomo Conterno mot Novello och de sydliga Alperna

Som hängiven vinälskare provar man mycket vin. Mycket som är bra, ibland även strålande, men som ändå snart sköljs med i den stora floden av viner. Men emellanåt stöter man på det där vinet som bara får floden att stanna upp en stund, ja kanske till och med ändra riktning något när den väl börjar flyta på igen. 1988 upplevde jag och ett par vänner just ett sådant vin som ännu idag har en särskild plats i våra minnen. Vi hade hamnat på Enoteca Fratelli Roffi Isabelli i Rom där en viss Edward Steinberg, en amerikan som sedermera skulle bli känd som författare av boken The Making of a Great Wine: Gaja and Sori San Lorenzo, jobbade. Vinet som Edward lät oss få prova, var Giacomo Conternos 1970 Monfortino – ett av vinvärldens stora viner som gjorde ett outplånligt intryck på oss. Än idag är det den enda flaskan av Monfortino jag fått förmånen att prova. Promenerar man bland vinaffärerna i Alba är skyltfönstren ofta fyllda av Monfortino, men tyvärr ligger de på för mig orimliga prisnivåer. De billigaste ligger på några tusenlappar och sedan går det uppåt. Så vad göra åt detta dilemma? Naturligtvis vore det en bra idé att helt enkelt be att få göra ett besök hos  Giacomo Conterno.

Det är emellertid inte helt lätt att få besöka Giacomo Conterno. Det handlar knappast om någon djupt rotat motvilja att ta emot besökare utan snarare om att Roberto Conterno, son till Giovanni, sonson till Giacomo och den som nu driver vineriet, helt tydligt prioriterar arbeten som måste göras med vinerna i stället för att distraheras av nyfikna besökare, och vad skulle man egentligen kunna invända mot det? Varken journalister (i alla fall inte av vår kaliber) eller andra vinälskare göre sig besvär när årets buteljering av deras viner äger rum äger rum, och det gjorde den hela veckan vi var i området. Visst hade det varit kul att få se t.ex. 2004 Monfortino, en sannolikt blivande legend, på sin väg in i de flaskor som senare, väl släppta på marknaden, kommer att bli jagade av samlare, sin prislapp på i trakten av 4000 kronor till trots. Efter nästan dagliga telefonsamtal med Robertos vänliga assistent Francesca för att höra oss för hur det gick med den pågående buteljeringen, lyckas vi ändå till sist klämma in ett besök på eftermiddagen under vår sista dag i Barolo. Tyvärr medförde det att vi blott hade en timma att vara hos Roberto, men vi var ändå nöjda att få möjlighet att besöka honom. Roberto själv hade dock inte blivit informerad om vår begränsade tid, så när vi tillbringat en ytterst givande tid i källaren och blivit väl upplysta om firmans idéer och principer för hur de gör sina viner, blev han något bestört när vi plötsligt annonserade att nu måste vi tyvärr tacka och ta farväl för att inte missa vårt flyg från Turin. Ett gäng fatprover hann vi också med, inkluderande en magnifik blivande 2005 Monfortino. Med mer tid hade vi möjligen annars även hade fått en möjlighet att prova några av de uppradade flaskorna som vi tidigare passerat på vår väg ned i källaren, men, som jag förstod när jag var tillbaka hos Roberto igen i februari 2012, är det nog rätt normalt att man bara får prova från faten.

Lite fakta om volymer och den buteljering som sånär förhindrade vårt besök. Den sker i en maskin som fyller upp emot 3100 flaskor i timmen. Under veckan hade de buteljerat 2009 Barbera, 2007 Barolo och 2004 Monfortino. Av Monfortinon gör man normalt 7-10 000 flaskor, av Barolon 20 000 samt lika många flaskor Barbera. Monfortinon kommer från vingården Cascina Francia, vilket även är namnet de sätter på sin ”vanliga” Barolo. Vingården ligger i norra delen av Serralunga, i ett utmärkt läge på en kulle med kalkhaltig mark och exponering mot sydväst. Nytt för oss var att de sedan 2008 även äger 3 ha mark i vingården Cerretta, också den belägen i Serralunga men längre söderut och med mer lera i marken. Det verkar som Cerretta är i ropet just nu, eftersom vi vid besöket hos Elio Altare fick ett antal fatprover av deras Cerretta. Roberto var lite svävande på frågan vad vinet från Cerretta skulle kallas och om det skulle buteljeras för sig eller blandas med Cascina Francia-vinet. Möjligen ges svaret efter 2012 års buteljeringsomgång – om de då tycker att vinet har legat tillräcklig tid på sina botti.

Hos Conterno är det stora träfat av slavonsk ek som gäller, både för jäsning och för lagring. När man kommer hit möts man på gården av en rad stora uttjänta träfat. Det är ju ofta så att man hyllar sina gamla, väl inkörda träfat, men till sist blir de ändå väl murkna. För att inte riskera att de rämnar och hela dess värdefulla innehåll går förlorat, måste de till sist bytas ut. Roberto har skaffat nya, lite mindre fat från Österrike. De mindre faten gör framför allt att det blir lättare att avpassa volymerna så att det går jämt upp när man fyller faten. Med bara stora fat kan detta annars lätt bli ett bekymmer, särskilt när man, som här, inte har några barriquer att tillgå. De gamla träfaten utgör nu en iögonenfallande blickpunkt på terrassen utanför vineriet och är synliga från långt håll.I en del av källaren finner man också en rad med ståltankar, vilka Robertos far skaffade under 80-talet, och även använde för jäsningen en period, men sedan 15 år är det alltså även jäsning på träfat som gäller. Ståltankarna kommer ändå till nytta, framför allt vid två tillfällen. Om temperaturen under jäsningen riskerar att bli för hög, dvs. gå över 28 grader, pumpar man över vinet i ståltankarna någon timme och utnyttjar deras inbyggda kylsystem. Tankarnas större volym är också användbar när man ska genomföra den slutliga blandningen av de olika faten inför buteljeringen. Vinifieringen är rätt normal, med två veckors tid för jäsning och macerering för barbera och tre veckor för nebbiolo, ofta ytterligare en vecka för de viner som man tänker sig ska bli Monfortino. Normalbarolon ligger sedan runt fyra år på de stora faten, medan Monfortinon får ligga tills Roberto tycker den är klar, vilket normalt innebär minst sju år. Faten fylls upp varje vecka, vilket är särskilt nödvändigt under vintern, då vinet drar ihop sig när temperaturen sjunker i källaren. Under lagringen förlorar man 1,5-2% av vinet per år, dvs. 10-15 % av de rara dropparna av Monfortino går förlorade. På frågan om hur man skiljer ut vinet som ska bli Monfortino berättar Roberto att det är en process som pågår ända fram till buteljeringen. Redan några dagar innan skörden blir druvor från en del av vingården utvalda och vinifierade separat. Sedan följer han hela tiden vinets utveckling under den långa lagringen och bedömer om det har den där extra tätheten och djupet som krävs av en Monfortino. Uppenbarligen händer det vissa år att han inte tycker att vinet utvecklas som det ska och därför klassar ned hela eller delar av vinet till buteljeras som Barolo Cascina Francia. Ett sådant år var 2007, som av många hyllas som en god årgång, men som inte håller den stramhet och det djup som Roberto kräver.

Det är alltså inte bara nebbiolo man odlar i sina två vingårdar, utan även barbera, vilket växer i båda lägena. Liksom med nebbiolovinerna håller man även barberavinerna från Cerretta och Cascina Francia åtskilda och om jag minns rätt, kommer de även att buteljeras separat. Vi fick börja med att jämföra de två versionerna.

2010 Barbera Cerretta har en snygg, frisk, ren frukt med en del drag av blåbär, vilket jag ofta kan tycka ger ett lite för bärigt intryck, men här är det en frisk, ren, härligt läcker, kryddig frukt. Smaken är, som väntat frisk och fräsch med en läskande, barberatypisk syra. Kryddigt och rent med läckra, finkorniga tanniner. En lång, eldig och ren eftersmak där de kritiga tanninerna hänger kvar i gommen. Ett ren och precist och syradrivet vin.

2010 Barbera från Francia är betydligt tätare och dovare, med köttiga toner och en del inslag av bröd. Frukten är mörkare med inslag av blodapelsin och blåbär. Smaken börjar med bra intensitet och täthet, med en bra syran och fetare frukten. Hela vinet är mulligare och fetare än föregångaren. Tanninerna är åter igen läckert finkorniga och eftersmaken lång med ett mineralpräglat intryck. Två riktigt bra barberor.

2009 Cerretta Nebbiolo har en fräsch och härligt läcker rosendoftande samt en ren jordgubbston. Serralungapräglad doft med bra djup en någon ton av kakdeg i bakgrunden. Smaken är lika fräsch och läcker som doften med bra syra och härligt aromatisk, ren frukt. De rejäla, torra tanninerna tar och dominerar i eftersmaken, vars längd därmed blockeras. Ett tufft men lovande vin. Både detta vin och den första årgången man gjorde, 2008, kommer man att buteljera som Langhe Nebbiolo efter tre års fatlagring. Först med 2010-an tänker man lansera sin nya Barolo Cerretta, men den tänker Roberto låta vila ytterligare ett år på sina fat.

Just  2010 Cerretta har en härligt djup och charmig doft med en tätare frukt, som förutom de röda jordgubbarna även innehåller ett sötare körsbärsinslag. Även i smaken ger den unga, rena frukten ett sötare intryck av mer mogen frukt. Tanninerna är markerade, men bättre inbäddade i frukten. I eftersmaken tar sig frukten igenom tanninerna vilka här i stället tjänar till att bygga upp vinets tuggbara struktur och ger en bra längd. Man kan tydlig märka hur detta vin har mer av riktig Barolo i sig.

2009 Cascina Francia har en allmänt dovare och köttigare stil, särskilt jämfört 09-an från Cerretta. Inte utan fräscha blommiga inslag, men här mer finstämt och med ett intryck snarare av viol än rosor. Smaken är frisk och tät med förvånansvärt söt frukt. Bra bredd och tuggbara, mulliga tanniner som ger en skönt finkornig känsla i eftersmaken. Härligt djup och bredd.

2008 Cascina Francia är resultatet av ett år som många betecknade som klassiskt – ett uttryck som alltid gör mig skeptisk, emedan det tenderar att användas för rätt snåla årgångar, med tunn frukt och med viner vilka man i bästa fall kan prova att lagra för att se om det kanske kan bli något mer intressant av dem i slutändan. Av det jag provade av 08-or, får jag emellertid säga att dessa farhågor kommit på skam, i alla fall hos de kvalitetsdrivna producenter jag besökte. 2008 är ett relativt svalt år, särskilt i jämförelse med de omgivande varmare årgångarna. Det har börjat bli allt med normalt i Piemonte att man börjar skörda sina nebbiolodruvor redan i mitten av september, men under 2008 väntade många in druvornas mognad och skördade först en bra bit in i oktober. Roberto berättar att man till och med gjorde den sista skörden i november. Vädret var emellertid stabilt och några större mängder regn störde inte, så druvorna kunde dra nytta av den längre mognadstiden som gav smakrika druvor med bra aromer. 2008 Cascina Francia har en söt, röd, rätt varm och mogen men ändå fräscht fruktig doft med ett visst inslag av vanilj. Smaken har en läckert tuggbar attack, en viss rondör och bra syra. Lite brödiga toner kommer fram även i munnen. Tanninerna är kritigt finkorniga och läcker inbäddade i frukten. Här nämner jag för Roberto att jag även finner vad jag brukar beskriva som kakdeg, det vill säga en lite rostad vaniljartad ton, som många hävdar kommer från mer eller mindre ny ek. När jag tittar på fatet han just tagit ett prov från noterar jag att det helt tydligt är ett av källarens äldre, så att dessa toner skulle komma därifrån är uteslutet. Till min förvåning ser Roberto nöjd ut med min kommentar och berättar att nebbiolo vid analys faktiskt visat sig innehålla en del vanillin, så det är inte alls så konstigt att jag känner dessa toner, även i viner som inte fått se ny ek. Han berättar också att man även funnit att nebbioloviner kan innehålla en hel del av substansen som går under benämningen TDN. Den insatte rieslingvännen vet, att det är just detta ämne som ger de mer eller mindre uttalade petroleumtoner som ju är något av ett adelsmärke för riesling. Särskilt anses den bildas i större mängder i druvor som av olika anledningar utsatts för stress. Jag kan inte precis säga att jag brukar få några dieselassociationer när jag doftar på nebbioloviner, men uppgiften gör att man uppenbarligen får vara lite uppmärksam på denna doft.

Så till sist det som ska bli 2005 Monfortino. Man möts av en djup, köttig, dov doft med minttoner i bakgrunden samt en lätt volatil ton av målarfärg som svävar över vinet och ger ett något traditionellt intryck, men huvudsakligen tjänar till att fördjupa doften. Den djupa, röda frukt ger ett initialt sött intryck men en bra syra balansera väl sötman. Närmast svindlande djup smak och härligt fet, tuggbar smak som växer i munnen och ger ett pepprigt intryck. Rejäla tanniner som är väl inbäddade i den djupa frukten och den täta strukturen, men som också är så massiva att de dominerar den tjocka, tuggbara eftersmaken. Mumsigt redan nu och ett stort vin i vardande.

Det är omöjligt att inte bli imponerad av hur Monfortino verkligen är ett betydligt större vin än Cascina Francia. Den senare är ju också ett strålande vin, men efter att ha fått prova Monfortino, tenderar det att blekna i jämförelse. Det är ju synd att även så många andra vinvänner förstått dess storhet och därmed drivit upp priserna. Det är nog ändå lika bra att starta ett sparkonto med namnet ”Monfortino”, vars medel blir öronmärkta till inköp av detta vin. För efter att ha prova den nästan buteljeringsfärdiga 05-an har ett begär väckts efter att få uppleva mer av detta stora vin. Någon som är med på att bygga upp en fond för en framtida provning?

Till sist kan jag bara konstatera att om man från torget åker vägen uppför den branta backen, vägen som leder mot Ginestra och bland annat Elio Grasso, så får man en hänförande utsikt över Monforte – särskilt en dag som denna.

Monforte

/A

Fotnot. Den här rapporten är en syntes av två besök hos Roberto, dels det vi gjorde i juni 2011 och dels mitt återbesök i februari 2012.