Tag Archives: AuZone-provning

#1424 Hemproducerat

Det finns provningar som är roliga och så finns det intressanta provningar. Men sen finns det provningar som är både roliga och intressanta. En sådan bjöd Ola och Annica på mitt i sommarstiltjen, under rubriken ”hemproducerat”. Här radades det upp sex olika ölsorter och sex olika cidervarianter samt två plommonviner, allt egenproducerat.

Ola började med att berätta hur man själv brygger sin öl. Det går att göra hemma, men lättare om man har tillgång till (halv)professionell utrustning. Så då gäller det att gå samman med några likasinnade och hyra någon bra lokal där man kan hålla till. Jag tänker inte här gå genom alla mått och steg som behövs för att göra bra öl och cider – den intresserade kan läsa på nätet om detta, men klart är att det kräver rätt mycket erfarenhet (läs lära av sina egna misslyckanden) innan resultatet blir konsekvent och bra.

Först ölen, som provades nydekanterade från flaskor och helt öppet:

IMG_0558

1. ”Det Vetefan” – veteöl av tysk typ, bryggt i maj 2015 (bild saknas)

Klart gult utseende, nästan helt utan skumkrona. Stor, god doft av belgisk vitöl (Hoegaarden, Blanche de Namur). För lite skum, men bra beska och tydlig och god vetesmak, men inte läskande och smakar avslaget. Trots att smaken blir alltmer fadd efter hand, funkar ölet bra med maten sen. Ett bra försök tycker provningsgruppen. Blev mycket bättre på fat tycker Ola & Annica. 0/3/12, 14p.

2. ”Jämtlands Guld” – hjortronlambic bryggt hösten 2014

Ljust gul, helt utan skumkrona. Underlig och motbjudande doft av nystekt njure eller utedass, med stark örtdoft (krasse). Syrlig avslagen smak med bra beska, men smaken funkar trots att det känns avslaget, eftersom lambictypiciteten finns i smaken. Dock funkar inte doften. Ola & Annica hade i 2 kg hjorton till 10 liter öl, men det hjälpte inte. 1/5/12, 8p.

3. ”A&O Hallonlambic” – hallonlambic bryggt hösten 2014

Klart ljust orangegul utan skumkrona. Doft av (syntetiskt) hallongodis (Zoo tablettask), medelstor, ganska god, där den lilla doften av utedass fort försvinner. Syrlig smak med bra beska och tydlig hallonsmak med någon fruktsötma, lite besk avslutning. Ett bra framboiseförsök tycker provningsgruppen. 0/3/12, 11 p.

4. ”SNIPPA” – IPA bryggt april 2015

Något grumlig med fin skumkrona. Stor typisk IPA-doft med mycket humle, bra beska och syrlighet. Smaken mogen, bra beska, kräv och god, lite citrus, bra skum. En välgjord IPA tycker provningsgruppen, som röstar detta som bästa öl. 5/0/12, 14p.

5. ”Matte Bruin” – belgisk bruin/brune, bryggt mars 2015

Mörkt brun med nästan överdrivet kraftig skumkrona. Karamellig, knäckig, stor, maltig doft med choklad. God, syrlig, bra skumsmak, fyllig med beska. Provningsgruppen drar sig till minnes den förra ölprovningen med Chimay Bleue – detta öl är lite lättare men träffar trappistkaraktären helt rätt. Det blev min personliga favorit och ett öl som håller uppe smaken trots att den till maten blivit ganska avslaget. Stilpoäng för etiketten! 1/1/12, 15p.

6. ”Lakrtitsnisse” – imperial stout bryggt i oktober 2014 med 10% alk

Mycket mörkt brun med enorm skumkrona. Stor doft av lakrits, choklad, malt och med bra mognad. Bra skumsmak, fyllig med någon sötma, choklad, lakrits och någon beska. Lite väl insmickrande för min smak – jag hade velat ha mer beska. Även detta öl föll dock provningsgruppen på läppen. 4/0/12, 14,5p.

Så över till cidervarianterna, som även de provades nydekanterade från flaska och helt öppet:

IMG_0557

7. 2014 Cider Jäsfat 1

Mycket ljust gul med någon mousse. Lite kissblöja, instängd doft, inte alls kul. Bra mousse i munnen, syrlig, torr med bra beska, ganska god smak, blir lite  enklare efterhand. Nedröstad av träningsgruppen som sämsta cider. Själv hade jag mycket svårt med kiss-doften. 0/5/12, 9,5p.

8. 2013 Cider Päron

Väldigt ljust gul, saknar synlig mousse. Medelstor fruktig, god doft med tydliga päroninslag. Bra mousse i munnen, syrlig med bra frukt och syra med någon fruktsötma. Och ingen kartighet! En cider som håller hela kvällen och passar även bra till maten. Min egen favvo. 1/4/12, 14,5p.

9. 2013 Cider Oekad (samma juice som i 10 och 11)

Gyllengul, något grumlig. Medelstor, fruktig med mognad och någon champinjondoft. Väldigt syrlig, torr smak med tydliga tanniner och ganska god, men blir efterhand alltmer kartig. Bra produkt som ligger nära fransk torr cider i typen, tycker provningsgruppen. 2/0/12, 13p.

10. 2013 Cider 50% Ekad (samma juice som i 9 och 11)

Gyllengul och helt klar. Medelstor, sluten, något instängd doft, som först efterhand öppnar sig, men som känns lite väl enkel. Bra mousse i munnen, syrlig, torr och med fyllighet med tanniner och samma kartighet som i nian. Eken kommer från ekspån. 1/0/12, 12p.

11. 2013 Cider 100% Ekad (samma juice som i 9 och 10)

Gyllengul och helt klar. Stor, mogen, god, fruktig med tydlig äppelsmak med viss fatighet. Bra mousse i munnen, syrlig, fyllig med mognad och tanniner. Även här användes ekspån. Jag tyckte denna var klart bättre än den oekade och femtioprocentaren. Samma kartighet som i de två andra och denna blir tyvärr alldeles för besk till maten. 0/2/12, 14 p.

12. 2012 Cider Äpple, Päron, Vildäpplen (bild saknas)

Klart gul. Ganska god, fruktig doft med mognad och lite päron slår igenom i doften, som avslutas med någon champinjonton. Bra mousse i munnen, syrlig, fyllig och ganska god och saknar den kartighet som kännetecknade nummer 9-11. Provningsgruppens överlägsna favorit. 6/1/12, 13,5 p.

Härefter intogs två stycken plommondrycker, ett vin och en likör, vilka gjorts på samma Victoriaplommon. Det var dock svårt att skilja dem åt i smaken och vi röstade inte om dem.

13. 2014 Plommonvin

Ljust orangegul. Medelstor, fruktig, nötig doft, något återhållen, och efter hand tilltar etylacetaten och gör doften mer oangenäm. Mycket söt (tokaj-typ), fyllig smak med bra viskositet, men utan balanserande syra. 11p.

14. 2014 Plommonlikör (gjord på plommonsaft med brännvin special)

Mörkt brungul. Stor doft av florsocker och vaniljstång, sockerkaka, angenäm. Mogen fyllig, god, mycket söt smak med bra viskositet, men saknar syra. 12p.

Till detta serverades traditionsenliga ostar, korvar och skinka med grönsaker. Inte alla produkter stod upp mot maten (där ölen i min mening klarade sig bättre än cidern).

Hur utföll då provarnas dom om dessa hemproducerade drycker gentemot de mer kommersiellt tillverkade produkter som provningsgruppen normalt inmundigar? Sammanfattningsvis kan man säga att vi var imponerade av både kvaliteten, bredden i utbudet och hur Ola & Annica faktiskt lyckats väl i att uppnå den typicitet som man eftersträvat. Personligen tyckte jag ölen var bättre än cidern. Jag har generellt sett svårt med hemproducerad cider och tycker den ofta saknar fräschör och inte har den där läskande komponenten som kommersiella produkter har – det blir ofta torrt, kartigt, champinjonigt och överbeskt – men O&As cidrar var faktiskt på den bättre planhalvan. Men ölen träffade som sagt i de flesta fall rätt vad gäller att återspegla den typ av öl O&A velat göra. Det är inte många som gillar lambic (jag gör det dock) så de sötare öltyperna gick bättre hem – föga förvånande. Även IPAn var ”ipanerande”. Plommondryckerna deltog väl mera ”utom tävlan” och hade kanske inte den verkshöjd som framförallt ölen hade.

Väl jobbat, A & O!

/OW

Annonser

#1170 Sounds of the seventies

Olle hade, likt dvärgarna i Sagan om ringen-trilogin, grävt djupt och länge, i sin källare för att uppbåda ljuva minnen från svunna tider. Med provning #1153 Härtappat (av vänliga tungor även kallad Borttappat) relativt färsk på smaklökarna var det med viss skräckblandad förtjusning undertecknad såg fram emot kvällens provning. Var det verkligen bättre förr, eller rättare sagt, ju förrare desto bättre? Kvällens övning bjöd på goda överraskningar skulle det visa sig.

Under ett kort, men icke desto mindre värdefullt, teoripass fick den i alla avseenden törstande församlingen släcka det mest akuta kunskapsprefixet. Den generella, eller möjligen Olles specifika, uppfattningen om vilka sjuttiotalsårgångar som är värda att lägga på minnet respektive undvika kunde summeras till följande:

1970; port, toppviner från Bordeaux, Rhône och Kalifornien
1971; stora viner från Tyskland, några bra Bordeaux samt söta från Loire
1972; ”de flesta på nedgång eller värre”, möjligen är Rhône drickbara
1973; bra i Tyskland, särskilt toppvinerna, men i övrigt på väg utför
1974; mestadels för gamla (redan då det begav sig), möjligen toppviner från Piemonte, Toscana och Rioja
1975; vissa Bordeaux, Sauternes, Tyskland, Champagne och port
1976; söta från Tyskland, cabernet sauvignon från Kalifornien och vissa Champagne
1977; port!! Och möjligen någon Bordeaux
1978; bästa Rhône fortfarande bra, liksom cabernet sauvignon från Kalifornien, Barolo, Bordeaux och port
1979; vissa Bordeaux fortfarande bra, bästa Barolo utmärkta

Styrkta av teoripasset hälldes kvällens sex viner upp och de bjöd på en imponerande hög och jämn kvalitet utan några vådligare dikeskörningar, men den som vanligt oeniga församlingen kunde trots det identifiera några fall där vägrenen sniffades lite väl påtagligt. Gemensamt för vinerna var att inget av dem direkt skrek efter mer lagring.

1978 Badia a Coltibuono Chianti Classico Riserva

Vacker rödbrun färg med klar tegelfärgad kant. Doften bjuder initialt på lite gammalt stall, hö och tobak men smyger sedan över till tehållet för att helt försvinna utan puff. Smaken är lite metallartad i tonen och smyger även den över till tehållet efter ett tag och ger slutligen ett bakelitigt intryck innan den lämnar gommen. Därefter är det mest syror kvar. ”En drickbar katastrof” som en provare uttryckte saken alternativt ”ett gott lik” som jag själv föredrog att säga. Långt senare hade vinet tyvärr havererat och det luktade lite vägren. Vi gissade på Bordeaux och Bourgogne, men framför allt Europa, innan vi fick se flaskorna. Tur med en halv helgardering.

 1978 Château Pontet-Canet

Ånyo vacker tegelfärg i glaset, något oförlöst cabernetdoft med lite nyeldat eneträ. Här doftar det gott och dyrt. Någon stund senare släpps dofterna loss och det väller upp påtagligt spänstiga toner av cassis och ceder. I smaken kommer cedertonerna igen blandat med toner av grön paprika. Stram och god samt, enligt en provare ”terroirdrivet”. En provare kved över ”jobbig syra” medan jag själv tyckte att syran var klart närvarande utan att störa. Gissningarna gick i huvudsak till vänstra stranden och Médoc.

 1977 Château de Bligny, Vosne-Romanée

Föga förvånande tegelfärgat vin, nästan lite dragning åt konjakshållet. Som en överkokt rotfrukt stack det till i näsan för att senare helt haverera i tomatvinägersyra spetsad med cumberlandsås. Vinet var med största sannolikhet inte defekt, men nej, det luktade inte alls gott. Ketchupkänslan kom tillbaka i smaken igen och det var märkligt nog lite parfymerade toner uppblandade med kartong i eftersmaken samt en ganska oharmonisk syra och en tropp med förvirrade tanniner i släptåg. Inte i diket, men mer på utsidan av vägrenen än inåt mitten av vägen för att uttrycka det försiktigt. Vi satte ner fötterna i en för gammal Bourgogne eller en trött italienare.

 1974 Château Latour

Vacker rödbrun färg med tegelton i kanten. Initialt nysmällda smällare och eldsvådlig rökighet i doften. Kort härefter kryper lite kokos och mynta fram. Med en god dos tålamod förvandlas doften till superelegant Bordeaux, men det var tidsmässigt efter att vi fick veta vinets härkomst. I munnen bjuder vinet på syra och vissa tanniner och så småningom lite röktoner och svart vinbär kryddat med ceder. Gissningarna gick till Kalifornien eller möjligen Côte Rôtie.

1971 Château Brane-Cantenac

Rakt igenom klart och tegelfärgat. Doften bjuder på grön paprika, lite röktoner, lite kakao och ceder och efter den goda dosen tålamod även på anis och mynta. Vi finner även rosmarin och målarlåda. I munnen är vinet en aning tunt med kvarvarande syra och första intrycket är snösmak och ”gammalt vin”, men efter en kort stund rätar det upp sig och vi kan konstatera att vinet är fint balanserat. Vad kan det vara? Vi gissar på Bordeaux -75, Pomerol kanske, men troligast S:t Julien. Eller kanske Margaux, piper Erik H på sin kant.

1970 La Rioja Alta Reserva 904

Tegelfärgad ton med dragning åt det konjaksfärgade hållet. Näsan stoppar vi ner i en tunna kräftspad som efter ett tag hämtar sig och förvandlas till dill, bränt socker, lite kokos och knäck. Vågar vi smaka det här? Jodå, in i munnen och en spetsig och koncentrerad dillsmak tar nästan kål på smaklökarna. Väldigt intensiv i närvaron och en smula svårsmält för egen del. En provare som vill vara föga anonym, vi kan kalla honom AK, utbrister förvånat att ”Jag förstår inte att ni inte tycker den är så god!”. Vinet är helt korrekt men inte riktigt inom mina smakreferenser. Någon svårighet att placera vinet geografiskt hade församlingen inte och några andra idéer än Rioja fanns inte på någon karta någonstans.

Fram med flaskorna och församlingen hamrade tvärsäkert (nåja, viss oklarhet rådde om Chiantin var en Bourgogne och vice versa innan vi lyckades bestämma oss) in rätt flaska på rätt plats när vi fick se vilka viner det rörde sig om.

Och så den brutala sedvanliga sanningen:

1978 Badia a Coltibuono Riserva, Chianti Classico, 370 kr, 0-5, 13 p
1978 Château Pontet-Canet, Pauillac, 380 kr, 4-0, 16 p
1977 Château de Bligny, Vosne-Romanée, Bourgogne, 284 kr, 1-2, 7 p
1974 Château Latour, Pauillac, 1.070 kr, 3-1, 15p
1971 Château Brane-Cantenac, Margaux, 470 kr, 3-1, 16 p
1970 La Rioja Alta Reserva 904, Rioja, 1.020 kr, 0-2, 12 p

Olle hade sin vana trogen en överraskning att hala fram, även benämnt ”det lilla mysvinet”. Härliga dofter av knäck, fikon, en gnutta anis och, om man bortsåg från den klara men mörka röda färgen, även arrakstoner som gav punschassociationer. Det här var både ljuvligt och bra, härlig sötma och fikontoner även i smaken. Ett portvin på sin absoluta topp och mycket riktigt rör det sig om 1970 Dow’s Vintage Port.

/JW