Tag Archives: barbaresco

#1313 BaBa 96-97

Butts BaBa9697BaBa 96-97

Även som fransman måste jag erkänna att Barolo- och Barbarescoviner är bland mina favorit appellationer, som typiskt sett kombinerar både kraft och elegans. De har ofta en euforisk och parfymerad doft samt en tanninrik, syrlig, komplex och elegant kropp, speciellt efter några år på nacken.

-96 och -97 är två toppårgångar, men de skiljer sig ganska mycket i stil. -96 är en klassisk årgång med hög syra, fruktkoncentration och ganska tuffa tanniner. Vår provningsledare och piemontespecialist A.K. nämner också att tanninerna  ibland även kan vara ”bråkiga”. De behöver lagras väldigt lång tid i källare för att nå full balans och färdig utveckling.

-97 är en varmare årgång, med mognare frukter, lägre syra, och mjukare tanniner. Vinerna mognar snabbare i flaskan och kan drickas tidigare.

Efter nästan 16 respektive 17 år kan man förvänta sig att vinerna visar en viss utveckling och närmar sig toppen. Som alltid blir det frågor om modernist mot traditionalist samt Barolo mot Barbaresco.

Vin 1: 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet lite grumligt ut med en väldigt tydlig tegelfärg. Vinet är väl utvecklad i doften, apelsinskal, pomerans och viol. Det är väldigt elegant, traditionell, men samtidigt med en viss dammig doft.

I munnen är det också väldigt utvecklat, kanske för utvecklat. Kroppen saknar fruktkoncentration. Det smakar lite buljong, tomatsoppa, torkade blad och bittra syror. Slutet är torrt. Vinet gav ett bättre intryck i början. Det har tappat en del med luftning i glaset. Jag vet inte riktigt hur länge vinerna har varit i karaffen, men det här vinet hade jag undvikit att lufta.

Vin 2: 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet yngst ut av alla, väldigt mörkt i jämförelse. Även tegelkanten känns inte lika tydlig. Antigen är det en betydligt yngre årgång eller är det en del andra druvor i blandningen.

”Le bouquet” är väldigt modern, men ganska mycket ek, rök, tjära, animaliska toner, mogna svarta skogsfrukter och en del undervegetation. I munnen får man en fin fruktighet, ganska stor koncentration, syrliga körsbär, pomerans med runda tanniner. Syra är hög men helheten är ganska rund för en Barolo/Barbaresco. Det är väldigt svårt att känna igen nebbiolos elegans i vinet. Riktigt gott är det men inte riktigt vad man förväntar sig. I slutet får vi veta att det är en Barbera d’Alba. Vem sade att en Barbera d’Alba måste drickas ungt?

Vin 3: 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, Piemonte, Italien
Stilmässigt liknar vinet nummer 1. Däremot hittar man i doften mer frukt och koncentration, mer friskhet, en hel del svamp, undervegetation, läder, kanel, kryddor, pomerans och väl integrerad ek. Det doftar lovande. I munnen är det utvecklat med bra syror, en del kryddor, en fin mogen och koncentrerad frukt och toner som liknar doften. Däremot är tanninerna lite väl träiga i min bedömning. Det är det enda som inte visar elegans och balans i det här vinet. Synd. Med några fler år på nacken kan man hoppas på att tanniner ska mjukna lite. Vem vet?

Vin 4: 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet ser utvecklat ut samt fortfarande klart och piggt. Doften är absolut strålande. Den har allt man kan önska i en Barolo/Barbaresco: Koncentration, frukt, komplexitet, viol, rosor, torkade örter, tjära och en väl integrerad ek och allt på ett väl balanserat sätt. Den är bara läcker: ren elegans och hög klass. I munnen är det lika strålande som doften: Viol, blommor, tobak, undervegetation,  fina syror och en eftersmak som aldrig tar slut. Viken fantastisk balans och komplexitet! Absolut makalöst. Det här vinet är på topp nu och kan säkert lagras ytterligare några år till. Jag gissar på en Barbaresco 97 från en topp traditionell producent

Vin 5: 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet har en mer modern stil än 4:an. I doften hittar man läckra fat, svamp, kryddor, röda frukter, lite choklad och även mynta. Det är väldigt lovande med mer kraft och koncentration är föregående vin. I munnen hittar jag slånbär, enbär, lite rökighet, en elegant syra, väl integrerad fat och snygga kraftiga tanniner. En helt annan stil än vin nummer 4 men nästan i samma liga. Vinet är perfekt att dricka nu, men kan lagras ytterligare några år utan problem. Jag gissar Barolo från en modern producent. Årgång är svårt att gissa.

Vin 6: 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet liknar det föregående vinet men i en mindre kraftfullt och mer utvecklad stil. Jag hittar apelsinskal, pomerans, torkade blad, lite köttig framtoning, mörkare frukter, gamla strumpor och botti, allt i en väldigt balanserad och elegant stil. I munnen är det mer rödfruktigt än doften, läder med elegant fruktstruktur. Eftersmaken är lång men fortfarande med en del tanniner som är kryddigare och tuffare än i vin nummer 4 samt mer eleganta än i vin nummer 3. Vinet kan vinna på att lagras ytterligare några år, tycker jag. Jag gissar en Barolo 97 eller en Barbaresco 96.

Vin 7: 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet har en tydligt traditionell stil. Det är blommigt, väl utvecklat, relativt lätt i struktur samt elegant. Tjära, tobak, kaffe, torkade blad, läder och karamell på ett tunt lager av rödfrukter dominerar doften. Direkt gissar jag Barbaresco från en väldigt traditionell producent, för sin elegans. Smaken bekräftar doften, men vinet har mer kraft än förväntat. Det är väl utvecklat samt fortfarande strävt, med viol, röda frukter, läder och även mynta. Jag gillar verkligen det här även om vissa kring bordet tycker att det saknar lite charm och balans.

Vin 8: 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet är ganska blygt till att börja med, egentligen mest speciellt. Det är fullt av mynta, blommor, rosor, ek, nagellack, frisk syra men det saknar lite frukt. Inte riktigt min stil. I munnen är det helt annorlunda: utvecklat, modernt, stor koncentration, kraft samt ganska elegant. Jag hittar nougat, nyponsoppa, under-vegetation, rosor samt mocka. En del av tanninerna finns kvar, men de är väl balanserade med resten. Fantastisk gott. Vinet utvecklas väldigt mycket i glaset under kvällen och blir bara bättre och bättre.

Överlag är vinerna av toppklass. Som förväntat levererar båda årgångarna samt båda appellationerna, även om jag har en personlig preferens för Barbarescoviner och årgång 97 just nu. Skillnaden mellan årgångarna märks ganska tydligt, speciellt med facit i hand… -96 vinerna har fortfarande kraftiga tanniner och kan dessutom vinna på att lagras några år till i källare. -97 vinerna är på topp just nu.

Tack A.K. för en fantastisk provning!

Listan:
1. 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, 600 kr, 0-6, 15p
2. 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, 420 kr, 0-3, 16p
3. 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, 1406 kr, 0-1, 16,5p
4. 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, 0 kr, 9-0, 19p
5. 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, 970 kr, 3-0, 18p
6. 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, 342 kr, 1-1, 17p
7. 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, 804 kr, 0-1, 17,5p
8. 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, 1057 kr, 1-2, 17p

/LCGlas BaBa9697

Annonser

Cascina delle Rose, Piemonteloggen del 14

Panorama över Tre Stelle

Panorama över Tre Stelle

Giovanna Rizzolio och hennes familj, maken Italo och de två sönerna Davide och Riccardo, driver ett mindre vineri och gästhus i Tre Stelle, en liten by i Barbaresco. Även denna producent, som inte heller hör till dem man oftast hör talas om, fick vi tips om av David Berry Green. Efter att ha varit hos Manuel Marinacci hade vi fått en aning om vilken sorts viner DBG främst uppskattar, nämligen sådana som uppvisar den renast möjliga och oförvanskade nebbiolokaraktären. Om vi tyckte att Manuels viner visade upp mycket av den varan skulle vi här hos Cascina delle Rose, åtminstone i en del fall, få uppleva viner som uppvisade än mer av den varan. Men först lite bakgrundsfakta innan jag går in på de provade vinerna. Huset där vineriet ligger köptes av Giovannas familj som sommarställe. Vingårdarna som hörde till huset var då utarrenderade till bönder, som enligt den tidens vanliga system där odlade allt möjligt mellan raderna av vinrankor. Lite vin gjorde familjen själva, men bara till sitt eget behov. 1982 ärvde Giovanna egendomen och hon slutade då sitt jobb och satsade på vinproduktionen, och så småningom växte även ett bed and breakfast fram. Årgången 1985 var den första man sålde kommersiellt. Idag producerar man 16-18000 flaskor per år från sina runt 3,5 hektar vingårdar. En dryg hektar av egendomen ägnas åt hasselnötter. Som de flesta producenter har man nebbiolo, barbera och dolcetto. I vingården ingår två av de ”cru” som är definierade i Barbaresco, nämligen den rätt berömda Rio Sordo samt den därifrån år 2006 avskilda Tre Stelle. De två vingårdarna ligger sida vid sida, bara åtskilda av en liten väg, men de ger viner med påtagligt olika olika uttryck, delvis beroende på skillnader i jordmånerna – Rio Sordo har mer lera i marken – och delvis beroende på en del skillnad i solexponeringen, där Rio Sordo har en sydligare lutning som ger mer värme.

"Stålbarrique"

”Stålbarrique”

Vinifikationen, som Davide ansvarar för, är okomplicerad. Efter skörden låter man druvorna vila över natten för att svalna. På morgonen avstjälkar och krossar man druvorna och jäser i rostfria ståltankar med den naturliga jästen. En ovanligt syn i källaren är den stora mängden rostfria jästankar av olika storlekar. Här finns allt från de mer normalstora tankarna ned till den minsta som inte rymmer mer är 200 liter, alltså inte ens tillräckligt för att fylla en barrique, om man nu hade haft någon sådan. Uppenbarligen gillar man att kunna vinifiera olika små delar av vingårdarna för sig.  Ja, någon källare handlar det för resten inte precis om, utan en stor, ljus hall ovan jord. Här är allt rent och snyggt, från golv till tak och de olika ståltankarna blänker. Renhet är helt klart det som gäller. Efter jäsningen, som är klar efter ett par veckor, pressas vinerna och återförs till ståltankarna för att där genomgå den malolaktiska jäsningen. Man vill inte att den jäsningen ska ske i träfat emedan det finns risk att träet tar åt sig en del av de mindre trevliga aromer som tidvis förekommer under den. När den är avklarad förs vinerna över till rätt små botti, där de får vila tills de buteljeras. Resultatet är viner som är härligt rena och snygga, men som trots sin elegans har  ett ordentligt karaktärsfullt uttryck av druvorna,  må de sedan vara dolcetto, barbera eller nebbiolo.

Nebbiolobubbel under tryckmätning

Nebbiolobubbel under tryckmätning

På väg mot det kombinerade provningsrummet och bottilagringsrummet faller min blick på en flaska mousserande som står lite undanskymd på ena sidan. När jag frågar vad det är, får jag veta att det är ett experiment att göra ett mousserande rosévin på nebbiolo(!). Inget vi får smaka,tyvärr, så hur experimentet utfallit kan jag inte säga, men jag skulle nog gissa att det inte är omöjligt att vi i framtiden kommer att kunna avnjuta Cascina delle roses nebbiolorosé.

Marken under vingårdarna

Marken under vingårdarna

Provningsrummet är enkelt inrett. Förutom alla botti finns där ett långt, brunt träbord med tillhörande stolar. Ett litet fönster släpper in ljus och tittar man ut genom det breder sig vingårdarna ut sig bortåt själva byn Barbaresco. I motsatta väggen har man tagit ut en nisch där man ser en genomskärning genom marken som vinrankornas rötter har att ta sig igenom. Lite fukt sipprar fram här och där och det är fascinerande att stå och titta på de olika lagren i marken.

Utsikt,rs50

Utsikt från provningsrummet

Vi inleder provandet med 2011 Dolcetto ”A Elisabeth” av vilket man gör drygt 2000 flaskor per år. Det har en frisk, ren doft av blåröd frukt och är läskande med ett saftigt inslag. Smakar kryddigt och friskt med en ren, bra frukt, en läskande syra och rätt torra tanniner. En fräsch och läskande dolcetto.

Så vidare till 2011 Langhe Nebbiolo som har en något stum doft men om man letar lite hittar man ändå friska och rent druvtypiska dofter såsom mint och rosor. Smaken är frisk, rätt tät och kärvt kryddig med en god syra. I munnen växer kryddigheten och även en del eldighet. Som sig bör finns där en hel del torra tanniner. Slutar snyggt och stilfullt.

2009 Barbera d’Alba har en dov och varm ton med ett något lustigt inslag av chark och varmkorv, lite som om det legat på ny ek, vilket absolut inte är fallet. Möjligen är det en konsekvens av det varma året, för även om smaken öppnar friskt och rent kommer en lätt kokt känsla smygande. Frukten är också dov och mulligt varm och mogen liksom tanninerna är rätt mjuka. Saknar lite av den spänst en barbera bör ha.

Så är emellertid inte fallet med deras Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” från det friskare och svalare (mer ”klassiska”) året 2008. En fantastiskt läcker aromatisk, kryddig doft med parfym, rosmarin, myggmedel och choklad. I munnen har vi här en frisk och bra syra och en tät, tuggbar, charmig munkänsla. Det ger en läckert kryddig och pirrig känsla. Där finns en del tanniner som är väl inbäddade i frukten. En lång, tuggbar, synnerligen kryddig eftersmak lämnar gommen ren och får en att vilja ha mer. ”Very moreish” som min finske vän Otto skulle uttryckt sig.

2009 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena”
har blivit buteljerat för bara någon vecka sedan och har en mörkare, tätare frukt. Där finns åter ett inslag av samma intressanta kryddighet som i 2008-an, men här tillsammans med mörk choklad och lakrits. Smaken är frisk, dov och ordentligt tät, nästan köttig. Syran är bra, om än inte på förra vinets nivå. Tanninerna är helt inbäddade i den täta smaken som slutar tjockt, tuggbart och intensivt. Intressant hur tydligt årgångarnas skillnader återspeglas, samtidigt som det ändå går att ana det gemensamma ursprunget.

Därefter får vi två fatprover, först 2010 Barbera från Tre Stelle som har en stum, lite svårfunnen, elegant, mintig doft. En bra intensitet i munnen och en god syra. Det är djupt och intensivt, men också slutet nu och ger inte så mycket ifrån sig. Kan nog bli bra, men behöver mer tid.

2010 Barbaresco Rio Sordo är mer öppet och är dovt och tätt med inslag av kött, mint och choklad. Även smaken är tät och köttig med mörk frukt, en bra syra och en växande kryddighet. En hel del mumsigt tuggbara tanniner och en lång, intensiv, tuggbar efteråt. Klart lovande vin.

2009 Barbaresco Tre Stelle är friskt och aromatiskt, nästan parfymerat med rosor och åter den där lite lustiga, men väldigt läckra kryddigheten som ger mig associationer till myggmedel. Smaken är frisk och läskande kryddig med en liten rökig ton och finkorniga, fint inbäddade tanniner. Riktigt rent och läckert utan att man märker allt för mycket av den varma årgången. 2500 flaskor producerade.

2009 Barbaresco Rio Sordo är dovt, rökigt och köttigt med inslag av kakdeg och mint. Smaken är varm och öppen med tydlig rökighet och en bra syra. En eldig pepprighet växer till sig. Tanninerna är markerade och ger ett torrt, kritigt inslag i eftersmaken. Knappt 2000 flaskor gjorda.

2007 Barbaresco Tre Stelle har en läckert frisk och floral doft med framträdande kryddiga, charkiga toner och massor av myggmedel som till och med drar en del åt malkulor (!) Smaken är frisk och läckert bred och tuggbar. Maffigt och intensivt med en hel del finkorniga och väl inbäddade tanniner. En lång, rätt köttig, torr, intensiv och tuggbar eftersmak. Riktigt bra!

Till sist ett exempel på ett mognare vin: 2004 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” som med en djup, tät doft av stekt kött, choklad och värme känns rejält utvecklat. Smaken är frisk och med en mogen, sötsyrlig frukt. Utvecklat och med kraft och en bra syra. En hel del tanniner som har blivit rätt avrundade finns där och eftersmaken är tät, eldig och köttigt tuggbar, med ett lite torrsträvt inslag. Kul vin med ordentlig mognad, men som inte på något sätt håller på att falla ihop.

Giovanna Rizzolio

Giovanna Rizzolio

Red & White importerar Cascina delle Rose, åtminstone till Norge, även om de för närvarande inte verkar ha något av deras viner i sortimentet.  Den som hittar ett sätt att få några flaskor till Sverige får gärna höra av sig.

/AK

Manuel Marinacci, Piemonteloggen del 13

Manuel3b

Vanligen får man lära sig att Barbaresco består av tre kommuner, Barbaresco, Neive och Treiso, och det stämmer i stort sett, men ska man vara noggrann, och det ska man ju, så ingår även en del av den lilla byn (frazione på italienska) San Rocco Seno d’Elvio som faktiskt är en del av Alba. Tidigare hörde byn emellertid till kommunen Barbaresco och det är därför som den nu ingår i området för DOCG Barbaresco. Även i Barolo ingår för övrigt delar av fler än de fem klassiska kommunerna Barolo, La Morra, Castiglione Falleto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Kan ni räkna upp dem? Om inte kan ni finna dem längst ned på sidan.
Manuelpano1-4,cr,rs33

I denna den sydligaste delen av Barbaresco, i utkanten av Alba, håller Manuel Marinacci till, i huset lite till höger om mitten i bilden ovan. Hans namn är inte precis det första man får höra när bättre producenter i Barbaresco diskuteras, men baserat på de intryck vi fick vid vårt besök i juli 2012, skulle jag föreslå att ni lägger hans namn på minnet. Manuel är inte en av alla dessa producenter som har vinmakningen i blodet sedan oräkneliga generationer utan han startade sitt vineri 2002 genom att hyra 4 ha vingårdar. Ett hus som ligger alldeles nedanför en av vingårdarna ingår också i hyran och där gör han själv sina viner. Hans fru jobbar på en bank inne i Alba, så man skulle kunna tro att hon sköter det ekonomiska, men det Manuel sköter även den biten, liksom allt annat som hör till för en vinproducent. Från sina fyra hektar producerar han drygt 15000 flaskor. En del druvor som han inte vill, eller hinner, göra vin av säljer han. Innan han startade sitt egna vineri gick han oenologutbildning i Alba och jobbade därefter några år hos olika producenter tills han kände att han var mogen att starta eget. Vingården i branten ovanför huset utgör en del av den magnifika gryta med branta väggar som utgör en magnifik bakgrund till cantinan. Om jag har läst kartan rätt så är Manuels vingårdar en del av läget Rocche Massalupo, vilket tillsammans med Giacone ligger runt vad som närmast kan liknas med en canyon, med delvis brant stupande väggar. Dessa vingårdar torde utgöra några av Barbarescos mest spektakulära lägen. Han odlar de vanliga druvorna, dolcetto, barbera och nebbiolo och gör runt 2500 flaskor barbera och 7000 av de andra två druvsorterna. Vinifikationen är okonstlad med jäsning i cementtankar och sedan tre år i 35 hektoliters botti samt några barriquer som är använda åtminstone tre gånger tidigare. Resultatet är, som provningen ska visa, viner med en härligt ren och uttrycksfull frukt. Möjligen är det faktiskt så att vi här, i vårt sökande efter den allra renaste och tydligaste nebbiolokaraktären stöter på några av de finaste exemplen på detta.  Liksom de flesta producenter gör Manuel Dolcetto och Barbera utöver sin Barbaresco. Den senare går under namnet Pajà, vilket inte alls, som man skulle kunna tro och som även går att läsa på internet, har något med den berömda vingården Pajè att göra. I stället är det ett namn som Manuel har gett vinet för att hedra sina förfäder. De kom från Marche, där de jobbade med höskörden. Hö heter paglia på italienska och på den marchesiska dialekten fick de smeknamnet Pajà.

Manuel4

Medan Manuel berättar går vi, eller närmast klättrar, upp för backen bakom huset och kommer in i den branta vingården. När vi kommit upp en bit pekar Manuel ut den lilla ån som rinner nere i dalen, precis på andra sidan vägen som vi kom på. Det är Seno d’Elvio, som har gett byn en del av dess namn. Längs med den går gränsen för Barbaresco, så vi är verkligen i Barbarescos yttersta vingård åt Albahållet. Även i sluttningen på andra sidan ligger vingårdar, där man bl.a. odlar druvor som blir till Barbera d’Alba. På den sidan vi befinner oss ser Manuels vinrankor välmående ut, som de ju borde göra så här i juli och efter en vinter med en hel del snö som hjälpte till att fylla på vattenreservoarerna.  Vi kan konstatera att ogräset under själva rankorna har vissnat ned och Manuel säger att han är tvungen att spruta med växtgifter för att hålla efter det. Ensam har han helt enkelt ingen chans att ta bort det manuellt och att hyra in någon skulle bli för dyrt. Bara under särskilt intensiva perioder under vinåret tar han hjälp av en vän. Jag antar att det främst är under skörden det kan bli aktuellt, och kanske vid buteljeringen.

Manuel5Vi tar oss nedför backen igen till vineriet, där vi ser en rad med cementtankar som vinerna får jäsa i. Manuel lyckades köpa dem begagnade från någon som hellre vill jobba med rostfritt stål. Vinifikationen verkar vara minimalistisk i sin enkelhet. Jäsning i cementtankarna med naturjäst och minimalt med svavel. 20 dagars maceration för Barbaresco och sedan lagring i 35 hl botti, där vinerna alltså får ligga ett år längre än minimikravet för Barbaresco, dvs. lika länge som i Barolo. Sålunda ligger 2009-an fortfarande i de stora faten vid vårt besök. Ett litet antal barriquer, väl använda 3-4 gånger tidigare har han också. De har emellertid inte syftet att ge eksmak åt vinet.

– Jag tycker inte om smaken av barriquer, säger Manuel.

Han har dem framför allt för att det är nödvändigt för en liten producent att även ha några mindre fat att ta till eftersom det oftast inte går precis jämt upp när man fyller det stora botti-faten.

Manuel2Vi börjar provningen bland faten med 2011 Barbaresco som är tät och rätt stram med ett lite laktiskt inslag från den malolaktiska jäsningen, som möjligen inte helt är avslutad än. Där finns en mörk frukt och ett rökigt inslag. Smaken är frisk och ordentligt tät och stram. Tanninerna är naturligtvis i ett såhär ungt vin dominanta, men de känns också täta och rejält kritiga och finkorniga. Manuel kommenterar angående tanninerna att det som är utmärkande för vinerna från San Rocco Seno d’Elvio är de mer delikata tanninerna, som är silkigare än i övriga Barbaresco. Nå, vi får väl tro på det, men det är inte så lätt att känna i ett ungt vin utan något att jämföra med. Ett seriöst och intensivt vin är det i alla fall.

2010 Barbaresco är mycket öppnare och charmigare med sin röda frukt, rosor, lite kakdeg och ljus choklad. Även ett litet kryddigt inslag av svartpeppar – något som jag inte tidigare känt i ett nebbiolovin. Smaken är frisk, ren och läskande med läcker röd frukt. De finkorniga tanninerna växer till sig och ger ett något kritigt slut, men en hyggligt tuggbar yta. Ett riktigt läckert vin.

2009 Barbaresco har en dov, djurisk, reduktiv och mer utvecklad doft. En bra syra som dock är mer inbäddad i den täta, mulliga, mörkare frukten. Tanninerna är läckert tuggbara och tydligt avrundade.

2008 Barbaresco Pajà från flaska har en ren, men aningen återhållen frukt. Känns aningen slutet, men är fräscht och mintigt. Smaken är däremot allt annat än sluten med en explosion av fräsch, ren röd nebbiolofrukt i munnen. Intensivt mintigt, läskande syra och läckra, finkorniga tanniner. Här har vi hittat just det där totala uttrycket av den rena nebbiolodruvans karaktär som den här resan, med vägledning av David Berry Greens rekommendationer, mycket kommit att handla om.

Vi fortsätter med 2007 Barbaresco Pajà som är läckert öppen med bra frukt, en del kakdeg och massor av charm. Smaken öppnar med en närmast söt frukt. Syran är i alla fall hygglig vilket räddar vinet som är öppet, charmigt och rätt mjukt med en söt, rund, mogen frukt. En lång, läcker, rökig smak avrundar detta synnerligen drickbara vin.

Ytterligare ett år bakåt i ålder med 2006 Barbaresco Pajà, som har en mer utvecklad doft med läckra djuriska ladugårdstoner och en dov frukt. Känns rätt slutet. Smaken börjar tufft med en god syra och en tuff kryddighet. Bra täthet, kraft och koncentration, samt markerade, torra tanniner. En intensiv, men tuff eftersmak. Ett typiskt exempel på en 2006-a ur den tuffa, steniga skolan, som behöver några år till i flaskan för att komma till sin rätt.

Komna så här långt i provningen påpekar Manuels kompis som är med för att hjälpa till att tolka vid behov, att vi ju missat att prova Manuels Dolcetto, som han anser är särskilt bra. Vi är nu egentligen så uppfyllda av nebbiolo-lycka att det känns lite knepigt att gå tillbaka till att prova dolcetto, men vi gör i alla fall ett försök. 2011 Dolcetto har en parfymerad och läcker, blåfruktig, intensiv doft med en hel del charm. Smaken är frisk, men inte överdrivet syrlig men med en läskande, nästan saftig frukt med bra djup och ringa bitterhet. Inte så dumt, men onekligen lite svårt att helt uppskatta efter de goda Barbarescovinerna.

Manuel har uppenbarligen uppskattat våra entusiastiska kommentarer om vinerna varför han även öppnar en flaska av 2005 Barbaresco Pajà, den andra årgången han gjorde och den första han släppte på marknaden på riktigt. Här möts vi av en öppen, utvecklad, rökig doft med trä, tjära och stekt kött. Där finns också ännu en frisk, sötsyrlig frukt och en bra syra. Tanninerna är fint avrundade och eftersmaken lång och charmig. Det har en hel del av den där rätt torra och träiga karaktären som jag inte alltid uppskattar så mycket i just 2005-orna, men är ändå charmig och högst njutbar nu. Ett bra resultat från Manuels andra årgång någonsin, även om jag tror ännu mer på hans yngre årgångar, särskilt 2008, 2010 och kanske 2011, även om den var väl ung för att egentligen kunna uttala sig om.

Efter besöket åker vi in till Alba för att äta lunch och strosa runt lite innan vårt nästa producentbesök, hos Cascina delle Rose i Tre Stelle. Manuel är vänlig nog att följa med oss till Alba och visar oss runt en del innan han så lämnar oss att fortsätta på egen hand. En vinmakare med ett gott hjärta och goda viner. Jag avslutar med hans egen beskrivning av hur han vill att hans viner ska vara:

– Jag vill göra viner som är sådana att när man druckit ur en flaska vill man öppna en till.

Och det var väl onekligen ungefär så vi upplevde dem.

/AK

( Diano d’Alba, Novello, Verduno, Grinzane Cavour, Cherasco och Roddi. Har jag glömt någon? )

Sottimano, Barbaresco, Piemonteloggen del 10

Andrea Sottimano

I mina ansträngningar att få koll på Piemontes mest ansedda vingårdar och producenter har det hittills varit Barolo som tenderat att få mest uppmärksamhet. Dock blev det även vid mitt senaste, blott två dagar långa besök, även en visit hos en  producent i Barbaresco. Detta har jag BJ att tacka för, emedan han anslöt på eftermiddagen den andra dagen, då han kunde komma ifrån jobbet och möta mig. Något slumpmässigt föll valet på Sottimano,  i den lilla byn Cottà, som hör till kommunen Neive men nås enklast om man tar huvudvägen, Via Rabajá, söderut från själva Barbaresco, ned mot Treiso. Efter någon kilometer dyker Via Cottá upp till vänster och där åker man in. Jag kände egentligen inte till dem innan besöket, men hade läst något positivt någonstans och Galloni, Parkers Italienkorrespondent, var positiv, så det blev ett snabbt mail till dem i sista stund, vilket gav ett prompt och positivt svar att vi var välkomna.

Andrea Sottimano, den kanske 35-årige sonen i familjen, har sedan något år tagit över ansvaret. Han tar oss genast nedför den smala trappan till källaren där vi först kommer in i ett utrymme fyllt med små fat, mest barriquer, men även några av de mer avlånga burgundiska faten, benämnda piece, finns i samlingen. Första tanken blir att det är en riktig modernist vi har hamnat hos, men ändå stämmer inte riktigt det intrycket, eftersom en hel del av de små faten ser påtagligt åldrade och välanvända ut. Andrea berättar att det som mest endast är en femtedel av faten som är nya. I somliga av dem vilar alltså vin för femte gången och den sammanlagda effekten av fatlagringen inte tillför mycket smaker av själva eken. I stället är det den försiktiga och långsamma oxidationen man vill åt när man valt små fat.  Något varierar man även fördelningen av åldern på faten beroende på årgångarnas karaktär. Längre ned i vinkällaren stöter vi sedan på jästankar av rostfritt stål. Jäsningen sker enbart med naturjäst och med minimalt med svavel tillsatt. Innan jäsningen låter man de nedkylda druvorna kallmacerera, dvs. ligga och dra ur bland annat färgämnen, i två dagar. Jäsningen sker sedan vid tämligen låg temperatur, 27-28o. Det färdigjästa vinet förs sedan över till barriquerna redan innan den malolaktiska jäsningen, vilken man vill ska ske i faten. Inget svavel alls tillsätts faten utan i stället drar man inte om vinet utan låter det ligga på sin fällning. Andrea förklarar att det frigörs en hel del svavel från fällningen och att den är helt tillräcklig för att skydda vinet. Detta är något som han lärde sig då han en tid jobbade i Bourgogne.

Åter uppför trappan till provningsrummet. Dags att utröna vad det kan bli av dessa, för oss aningen speciella metoder.

Som sig bör inleder vi med en Dolcetto, 2010 Bric del Salto. Den har en mycket frisk, aromatisk doft med blåbärstoner och ett tydligt inslag av svartpeppar. Smaken är ren och ytterst läskande med bra, ren, frisk frukt. En hel del typiskt torra tanniner och ett läskande slut. En riktigt bra Dolcetto.

2009 Barbera d’Alba, Pairolero kommer från äldre stockar, med 40-50 år på nacken. Andrea berättar att vinifikationen av barberan är exakt likadan som för Barbarescovinerna. Doften är djupt chokladbetonad och med mörk, mogen frukt som även i  munnen först ger en närmast sötfruktig attack. Den typiska barbera-syran finns förstås också där och mildrar intrycket av sötma, men syran är ändå väl inbäddad i den mulliga, täta frukten. En läcker rökighet växer till och även de tät, väl strukturerade tanninerna som leder ut i en lång, tuggbar, koncentrerad eftersmak. Ett yppigt vin!

Ungefär här i provningen kommer vi in i en diskussion om att dricka viner för sin egen skull kontra att ha dem till måltider, varvid Andrea kort konstaterar att:

– The only wine you can drink without food is Burgundy.

Visserligen skulle nog BJ och jag kunna komma på ett gäng andra viner vilka också går utmärkt att dricka på egen hand, inte minst vissa Piemontesiska viner, men när inte ens Andrea själv anser att dessa tillhör den kategorin, väljer vi i stället att avstå från att alltför påstridigt bemöta hans åsikt. I stället provar vi en 2008 Barbera, från ett år som Andrea beskriver att det gav viner som är mer typiskt piemontesiska, dvs. ett svalare år med mer klassiska viner med mindre utpräglad fruktmognad. Denna Barbera är fräsch och blommig med ren, röd frukt och en aning ton av mörk choklad. I munnen är syran friskare, stramare och mer påtaglig. Frukten är härligt ren och med ordentligt djup. Tanninerna är läckert finkorniga och liksom inbäddade i den rena syran. En lång, eldig eftersmak med fint tuggbara, finkorniga tanniner ger onekligen ett påtagligt klassiskt intryck. En strålande ren Barbera som blev min favorit av de två, även om BJ faktiskt föredrog den mulligare 09-an.

Över så till de nebbiolobaserade vinerna. 2009 Nebbiolo d’Alba kommer från 10-15-åriga stockar i vingården Basarin. Efter de mer uttrycksfulla barberavinerna känns vinet mer slutet. Letar man och väntar lite, hittar man en aning kakdeg, lite djuriska toner och en lätt volatil målarfärgston. Smaken är frisk och överraskande öppen med rondör och värme parat med en chokladton och en viss eldighet. En hel del finkorniga, sträva tanniner tar över mot slutet. Inte alls illa, men kan nog må bra av ännu något år på flaska.

Så motsvarande vin, men ett år yngre, dessutom butljerat på morgonen samma dag, dvs 2010 Nebbiolo d’Alba. Det är elegant och kryddigt med distinkt rödfruktiga aromer. Smaken är frisk och ren med en markerad, ren syra. Härligt finkorniga tanniner som är inbäddade i frukten. Torrsträv men tuggbar eftersmak. Otroligt läckert!

Så till huvudnumren, dvs. deras Barbarescoviner. De gör fyra olika vingårdbetecknade viner, nämligen Fausoni, Pajoré, Cottá och Currá. Förutom av Currá, av vilken vi enbart provade 09-an, fick vi prova 2008 och 2009. Vi börjar med 2008 Fausoni som har en riktigt läckert aromatisk och kryddig doft med markanta inslag av svartpeppar. Där finns även en del toner av choklad, mint, stekt kött och faktiskt också en tydligt curryton(!) Smaken är frisk och läcker med en fräsch, röd frukt samt påtagligt torra tanniner som hugger till ordentligt mot slutet.

2009 Fausoni är betydligt dovare och mulligare med köttiga, varma toner, men har också en charmig rosendoft. Smaken är nästan sötfruktig och mullig med chokladtoner och en mer dämpad men dock hygglig syra. Även här finns en hel del tanniner, men det är tätare, med en nästan lurvig yta. En fascinerande och urtydlig uppvisning i skillnaden mellan dessa två årgångar. Om man sedan föredrar den friskare, stramare och mer klassiska 08-an eller den rundare 09-anär ju mest en smaksak. 08-an behöver hur som helst få ligga till sig ett tag för att både rundas av och öppna upp sig.

Vidare till Pajoré, som, berättar Andrea, är en vingård med kalksten i berggrunden. 09-an har en djup, dov doft med inslag av choklad, tobak, kött samt en aning lim och kakdeg vilka dock håller sig i bakgrunden. Attacken är tät och tuggbar. Syran är riktigt bra. Smaken växer till sig rejält i munnen och blir ordentligt pepprig. De markerade tanninerna är torra, täta och läckert tuggbara. Den långa eftersmaken domineras av de torrsträva tanninerna och även limtonerna, vilka kommer igen mot slutet.

2008 Pajoré har åter en mer elegant och fräsch framtoning med lackra, rena toner av ljus, röd frukt, mint och rosor uppbackade av en tätare bakgrund av tjära och tobak. I munnen är det närmast överraskande intensivt. Läckert och rent, men också tätt, tuggbart och intensivt. En markerat frisk syra och torra tanniner ger en lång, läskande men torr eftersmak med tydliga minttoner. Strålande, men behöver rundas av med några år på rygg i källaren.

I nästa vingård, Cottá, har Sottimano de äldsta rankorna, 50-60 år gamla, vilka växer på en blandning av lera och kalksten. 2008 Cottá öppnar med en ren,  intensiv doft av röd frukt, frisk mint och en hel bukett av doftande röda rosor. Ett sådant rent, aromatiskt fräscht uttryck, både av nebbiolo och årgång 2008, som man överhuvud taget kan tänka sig! Även i munnen dominerar samma intryck, ytterligare förstärkt av en ren, frisk syra. De kritigt torra tanninerna fullbordar intrycket av ett helt lysande, fräscht vin.

2009 Cottá är en helt annorlunda affär. Tätt, med dova köttiga toner och inslag av grönsksbuljong, choklad och värme. Smaken är tät och köttigt tuggbar med en mer avrundad syra, inbäddad i den täta köttigheten. Tanninerna är massiva, men har en närmast lurvig yta, nästan i en stil som man annars mest finner i viner från Nya Världen. Imponerande tätt och fascinerande hur olika de två årgångarna ter sig.

Den sista vingården, Currá, ger de tuffaste vinerna och får därför ligga en längre tid på faten innan den buteljeras och sålunda fanns ännu inte 2009-an att prova. 2008 Currá är tät, djup och rökig med inslag av choklad och kött, men har även en fräsch mintton. Smaken börjar friskt, tätt och tuggbart. Vinet är onekligen tufft och närmast stenigt med en markerad syra och den friska minten som ligger och svävar ovan den hårda men djupa grunden. Maffiga tanniner med riktigt bra struktur ger en tuff, grovsträv, tuggbar eftersmak. Ett häftigt vin för lagring!

Andrea är mycket angelägen att vi ska komma tillbaka på sommaren så han kan visa oss hur de arbetar i vingårdarna, och det känns ju inte precis som någon omöjlighet, efter detta mycket givande besök hos denna pigga och härligt engagerade producent. Det är bara att gratulera Piemonte åt alla de unga, entusiastiska och kunniga vinmakare ur den yngre generationen som håller på att ta över och leda området mot en strålande framtid.

Innan BJ och jag skiljs åt och jag med viss möda ska ta mig tillbaka till Linateflygplatsen utanför Milano – för övrigt en inte helt enkel uppgift i mörkret och ensam i bilen utan GPS – kan vi konstatera att det något slumpvisa valet att besöka Sottimano, gett oss en mycket givande stund i familjen Sottimanos sällskap och att vi funnit något av en ny favoritproducent i Barbaresco.

/A