Tag Archives: Italien

Italienska vindagen 2013 , del 1

Italiendagen på Grand Hotel var det perfekta stället att vara på i måndags. Med över 50 importörer och vinmakare på plats och med säkert över 500 viner att prova sig igenom så krävde det sin strategi. Min bestod i att ta mig igenom tre delmoment: 1) att se om jag kunde hitta några trevliga mousserande viner, 2) bekräfta min förkärlek för bättre toskanska viner samt 3) en gång för alla förstå mig på varför så många tycker om Amarone. Jag lyckades med två av tre.

Bland de mousserande så fanns det allt från billiga Prosecco och Spumante med tydliga inslag av Päronsplitt och Ahlgrens bilar till viner som var väl värda att njuta av. Jag gillade bland annat Berlucchi Palazzo Lana Brut Satèn 2004, en blanc de blancs i klassisk champagnestil. Sen får man väl fråga sig om den något lägre syran motsvarar ett pris på 379 kr på systemet. Ett intressant vin var också 460 Cascina Bric Pret a Porter Brut Rosé 2012. Ett svagt rosa mousserande vin med en härlig syra som är gjord på 100% Nebbiolo. Tyvärr tror jag det bara finns för restauranger men det är ju en bra anledning att ge sig ut i Stockholmsnatten.

Det fanns givetvis också ett stort antal fantastiska toskanska viner att roa sig med under dagen och jag skulle kunnat spendera dagen med att enbart prova dem. En prisvärd och trevlig historia, med inslag av mörka körsbär och en stram karaktär, var en Brunello di Mantalcino 2007 från Castello Romitorio. Den går lös på 189 kr på systembolaget såg jag men kan förgylla vilken höstdag som helst.

Sen så får jag be alla Amarone-entusiaster om ursäkt. Jag gjorde verkligen mitt bästa och testade mig igenom ett stort antal både stora och dyra viner. Men, jag förstår mig fortfarande inte på det här konceptet. Alkoholstarkt så att man kan få hjärtklappning, inslag av russin och andra torkade frukter, koncentrerade så att man kan tro det är flytande buljong i vissa fall och priser som får en att inse att det nog är rätt antal nollor i priset trots allt. Nej, jag får helt enkelt inse att det inte är något för mig och önska alla er andra lycka till i jakten på sann vinlycka.

Oavsett mina egna smakpreferenser så kan jag i alla fall sammanfatta dagen med att det är en unik ära att få ha varit där. Det är som att slänga in en semesterresa genom hela Italien när man behöver den som bäst och ett sätt att ignorera att solen sedan länge hade gått ner över slottet en vanlig dag i slutet av november när jag sakta gled hem.

Inbox

/Anders Svensson

Annonser

#1313 BaBa 96-97

Butts BaBa9697BaBa 96-97

Även som fransman måste jag erkänna att Barolo- och Barbarescoviner är bland mina favorit appellationer, som typiskt sett kombinerar både kraft och elegans. De har ofta en euforisk och parfymerad doft samt en tanninrik, syrlig, komplex och elegant kropp, speciellt efter några år på nacken.

-96 och -97 är två toppårgångar, men de skiljer sig ganska mycket i stil. -96 är en klassisk årgång med hög syra, fruktkoncentration och ganska tuffa tanniner. Vår provningsledare och piemontespecialist A.K. nämner också att tanninerna  ibland även kan vara ”bråkiga”. De behöver lagras väldigt lång tid i källare för att nå full balans och färdig utveckling.

-97 är en varmare årgång, med mognare frukter, lägre syra, och mjukare tanniner. Vinerna mognar snabbare i flaskan och kan drickas tidigare.

Efter nästan 16 respektive 17 år kan man förvänta sig att vinerna visar en viss utveckling och närmar sig toppen. Som alltid blir det frågor om modernist mot traditionalist samt Barolo mot Barbaresco.

Vin 1: 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet lite grumligt ut med en väldigt tydlig tegelfärg. Vinet är väl utvecklad i doften, apelsinskal, pomerans och viol. Det är väldigt elegant, traditionell, men samtidigt med en viss dammig doft.

I munnen är det också väldigt utvecklat, kanske för utvecklat. Kroppen saknar fruktkoncentration. Det smakar lite buljong, tomatsoppa, torkade blad och bittra syror. Slutet är torrt. Vinet gav ett bättre intryck i början. Det har tappat en del med luftning i glaset. Jag vet inte riktigt hur länge vinerna har varit i karaffen, men det här vinet hade jag undvikit att lufta.

Vin 2: 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet yngst ut av alla, väldigt mörkt i jämförelse. Även tegelkanten känns inte lika tydlig. Antigen är det en betydligt yngre årgång eller är det en del andra druvor i blandningen.

”Le bouquet” är väldigt modern, men ganska mycket ek, rök, tjära, animaliska toner, mogna svarta skogsfrukter och en del undervegetation. I munnen får man en fin fruktighet, ganska stor koncentration, syrliga körsbär, pomerans med runda tanniner. Syra är hög men helheten är ganska rund för en Barolo/Barbaresco. Det är väldigt svårt att känna igen nebbiolos elegans i vinet. Riktigt gott är det men inte riktigt vad man förväntar sig. I slutet får vi veta att det är en Barbera d’Alba. Vem sade att en Barbera d’Alba måste drickas ungt?

Vin 3: 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, Piemonte, Italien
Stilmässigt liknar vinet nummer 1. Däremot hittar man i doften mer frukt och koncentration, mer friskhet, en hel del svamp, undervegetation, läder, kanel, kryddor, pomerans och väl integrerad ek. Det doftar lovande. I munnen är det utvecklat med bra syror, en del kryddor, en fin mogen och koncentrerad frukt och toner som liknar doften. Däremot är tanninerna lite väl träiga i min bedömning. Det är det enda som inte visar elegans och balans i det här vinet. Synd. Med några fler år på nacken kan man hoppas på att tanniner ska mjukna lite. Vem vet?

Vin 4: 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet ser utvecklat ut samt fortfarande klart och piggt. Doften är absolut strålande. Den har allt man kan önska i en Barolo/Barbaresco: Koncentration, frukt, komplexitet, viol, rosor, torkade örter, tjära och en väl integrerad ek och allt på ett väl balanserat sätt. Den är bara läcker: ren elegans och hög klass. I munnen är det lika strålande som doften: Viol, blommor, tobak, undervegetation,  fina syror och en eftersmak som aldrig tar slut. Viken fantastisk balans och komplexitet! Absolut makalöst. Det här vinet är på topp nu och kan säkert lagras ytterligare några år till. Jag gissar på en Barbaresco 97 från en topp traditionell producent

Vin 5: 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet har en mer modern stil än 4:an. I doften hittar man läckra fat, svamp, kryddor, röda frukter, lite choklad och även mynta. Det är väldigt lovande med mer kraft och koncentration är föregående vin. I munnen hittar jag slånbär, enbär, lite rökighet, en elegant syra, väl integrerad fat och snygga kraftiga tanniner. En helt annan stil än vin nummer 4 men nästan i samma liga. Vinet är perfekt att dricka nu, men kan lagras ytterligare några år utan problem. Jag gissar Barolo från en modern producent. Årgång är svårt att gissa.

Vin 6: 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet liknar det föregående vinet men i en mindre kraftfullt och mer utvecklad stil. Jag hittar apelsinskal, pomerans, torkade blad, lite köttig framtoning, mörkare frukter, gamla strumpor och botti, allt i en väldigt balanserad och elegant stil. I munnen är det mer rödfruktigt än doften, läder med elegant fruktstruktur. Eftersmaken är lång men fortfarande med en del tanniner som är kryddigare och tuffare än i vin nummer 4 samt mer eleganta än i vin nummer 3. Vinet kan vinna på att lagras ytterligare några år, tycker jag. Jag gissar en Barolo 97 eller en Barbaresco 96.

Vin 7: 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet har en tydligt traditionell stil. Det är blommigt, väl utvecklat, relativt lätt i struktur samt elegant. Tjära, tobak, kaffe, torkade blad, läder och karamell på ett tunt lager av rödfrukter dominerar doften. Direkt gissar jag Barbaresco från en väldigt traditionell producent, för sin elegans. Smaken bekräftar doften, men vinet har mer kraft än förväntat. Det är väl utvecklat samt fortfarande strävt, med viol, röda frukter, läder och även mynta. Jag gillar verkligen det här även om vissa kring bordet tycker att det saknar lite charm och balans.

Vin 8: 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet är ganska blygt till att börja med, egentligen mest speciellt. Det är fullt av mynta, blommor, rosor, ek, nagellack, frisk syra men det saknar lite frukt. Inte riktigt min stil. I munnen är det helt annorlunda: utvecklat, modernt, stor koncentration, kraft samt ganska elegant. Jag hittar nougat, nyponsoppa, under-vegetation, rosor samt mocka. En del av tanninerna finns kvar, men de är väl balanserade med resten. Fantastisk gott. Vinet utvecklas väldigt mycket i glaset under kvällen och blir bara bättre och bättre.

Överlag är vinerna av toppklass. Som förväntat levererar båda årgångarna samt båda appellationerna, även om jag har en personlig preferens för Barbarescoviner och årgång 97 just nu. Skillnaden mellan årgångarna märks ganska tydligt, speciellt med facit i hand… -96 vinerna har fortfarande kraftiga tanniner och kan dessutom vinna på att lagras några år till i källare. -97 vinerna är på topp just nu.

Tack A.K. för en fantastisk provning!

Listan:
1. 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, 600 kr, 0-6, 15p
2. 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, 420 kr, 0-3, 16p
3. 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, 1406 kr, 0-1, 16,5p
4. 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, 0 kr, 9-0, 19p
5. 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, 970 kr, 3-0, 18p
6. 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, 342 kr, 1-1, 17p
7. 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, 804 kr, 0-1, 17,5p
8. 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, 1057 kr, 1-2, 17p

/LCGlas BaBa9697

Manuel Marinacci, Piemonteloggen del 13

Manuel3b

Vanligen får man lära sig att Barbaresco består av tre kommuner, Barbaresco, Neive och Treiso, och det stämmer i stort sett, men ska man vara noggrann, och det ska man ju, så ingår även en del av den lilla byn (frazione på italienska) San Rocco Seno d’Elvio som faktiskt är en del av Alba. Tidigare hörde byn emellertid till kommunen Barbaresco och det är därför som den nu ingår i området för DOCG Barbaresco. Även i Barolo ingår för övrigt delar av fler än de fem klassiska kommunerna Barolo, La Morra, Castiglione Falleto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Kan ni räkna upp dem? Om inte kan ni finna dem längst ned på sidan.
Manuelpano1-4,cr,rs33

I denna den sydligaste delen av Barbaresco, i utkanten av Alba, håller Manuel Marinacci till, i huset lite till höger om mitten i bilden ovan. Hans namn är inte precis det första man får höra när bättre producenter i Barbaresco diskuteras, men baserat på de intryck vi fick vid vårt besök i juli 2012, skulle jag föreslå att ni lägger hans namn på minnet. Manuel är inte en av alla dessa producenter som har vinmakningen i blodet sedan oräkneliga generationer utan han startade sitt vineri 2002 genom att hyra 4 ha vingårdar. Ett hus som ligger alldeles nedanför en av vingårdarna ingår också i hyran och där gör han själv sina viner. Hans fru jobbar på en bank inne i Alba, så man skulle kunna tro att hon sköter det ekonomiska, men det Manuel sköter även den biten, liksom allt annat som hör till för en vinproducent. Från sina fyra hektar producerar han drygt 15000 flaskor. En del druvor som han inte vill, eller hinner, göra vin av säljer han. Innan han startade sitt egna vineri gick han oenologutbildning i Alba och jobbade därefter några år hos olika producenter tills han kände att han var mogen att starta eget. Vingården i branten ovanför huset utgör en del av den magnifika gryta med branta väggar som utgör en magnifik bakgrund till cantinan. Om jag har läst kartan rätt så är Manuels vingårdar en del av läget Rocche Massalupo, vilket tillsammans med Giacone ligger runt vad som närmast kan liknas med en canyon, med delvis brant stupande väggar. Dessa vingårdar torde utgöra några av Barbarescos mest spektakulära lägen. Han odlar de vanliga druvorna, dolcetto, barbera och nebbiolo och gör runt 2500 flaskor barbera och 7000 av de andra två druvsorterna. Vinifikationen är okonstlad med jäsning i cementtankar och sedan tre år i 35 hektoliters botti samt några barriquer som är använda åtminstone tre gånger tidigare. Resultatet är, som provningen ska visa, viner med en härligt ren och uttrycksfull frukt. Möjligen är det faktiskt så att vi här, i vårt sökande efter den allra renaste och tydligaste nebbiolokaraktären stöter på några av de finaste exemplen på detta.  Liksom de flesta producenter gör Manuel Dolcetto och Barbera utöver sin Barbaresco. Den senare går under namnet Pajà, vilket inte alls, som man skulle kunna tro och som även går att läsa på internet, har något med den berömda vingården Pajè att göra. I stället är det ett namn som Manuel har gett vinet för att hedra sina förfäder. De kom från Marche, där de jobbade med höskörden. Hö heter paglia på italienska och på den marchesiska dialekten fick de smeknamnet Pajà.

Manuel4

Medan Manuel berättar går vi, eller närmast klättrar, upp för backen bakom huset och kommer in i den branta vingården. När vi kommit upp en bit pekar Manuel ut den lilla ån som rinner nere i dalen, precis på andra sidan vägen som vi kom på. Det är Seno d’Elvio, som har gett byn en del av dess namn. Längs med den går gränsen för Barbaresco, så vi är verkligen i Barbarescos yttersta vingård åt Albahållet. Även i sluttningen på andra sidan ligger vingårdar, där man bl.a. odlar druvor som blir till Barbera d’Alba. På den sidan vi befinner oss ser Manuels vinrankor välmående ut, som de ju borde göra så här i juli och efter en vinter med en hel del snö som hjälpte till att fylla på vattenreservoarerna.  Vi kan konstatera att ogräset under själva rankorna har vissnat ned och Manuel säger att han är tvungen att spruta med växtgifter för att hålla efter det. Ensam har han helt enkelt ingen chans att ta bort det manuellt och att hyra in någon skulle bli för dyrt. Bara under särskilt intensiva perioder under vinåret tar han hjälp av en vän. Jag antar att det främst är under skörden det kan bli aktuellt, och kanske vid buteljeringen.

Manuel5Vi tar oss nedför backen igen till vineriet, där vi ser en rad med cementtankar som vinerna får jäsa i. Manuel lyckades köpa dem begagnade från någon som hellre vill jobba med rostfritt stål. Vinifikationen verkar vara minimalistisk i sin enkelhet. Jäsning i cementtankarna med naturjäst och minimalt med svavel. 20 dagars maceration för Barbaresco och sedan lagring i 35 hl botti, där vinerna alltså får ligga ett år längre än minimikravet för Barbaresco, dvs. lika länge som i Barolo. Sålunda ligger 2009-an fortfarande i de stora faten vid vårt besök. Ett litet antal barriquer, väl använda 3-4 gånger tidigare har han också. De har emellertid inte syftet att ge eksmak åt vinet.

– Jag tycker inte om smaken av barriquer, säger Manuel.

Han har dem framför allt för att det är nödvändigt för en liten producent att även ha några mindre fat att ta till eftersom det oftast inte går precis jämt upp när man fyller det stora botti-faten.

Manuel2Vi börjar provningen bland faten med 2011 Barbaresco som är tät och rätt stram med ett lite laktiskt inslag från den malolaktiska jäsningen, som möjligen inte helt är avslutad än. Där finns en mörk frukt och ett rökigt inslag. Smaken är frisk och ordentligt tät och stram. Tanninerna är naturligtvis i ett såhär ungt vin dominanta, men de känns också täta och rejält kritiga och finkorniga. Manuel kommenterar angående tanninerna att det som är utmärkande för vinerna från San Rocco Seno d’Elvio är de mer delikata tanninerna, som är silkigare än i övriga Barbaresco. Nå, vi får väl tro på det, men det är inte så lätt att känna i ett ungt vin utan något att jämföra med. Ett seriöst och intensivt vin är det i alla fall.

2010 Barbaresco är mycket öppnare och charmigare med sin röda frukt, rosor, lite kakdeg och ljus choklad. Även ett litet kryddigt inslag av svartpeppar – något som jag inte tidigare känt i ett nebbiolovin. Smaken är frisk, ren och läskande med läcker röd frukt. De finkorniga tanninerna växer till sig och ger ett något kritigt slut, men en hyggligt tuggbar yta. Ett riktigt läckert vin.

2009 Barbaresco har en dov, djurisk, reduktiv och mer utvecklad doft. En bra syra som dock är mer inbäddad i den täta, mulliga, mörkare frukten. Tanninerna är läckert tuggbara och tydligt avrundade.

2008 Barbaresco Pajà från flaska har en ren, men aningen återhållen frukt. Känns aningen slutet, men är fräscht och mintigt. Smaken är däremot allt annat än sluten med en explosion av fräsch, ren röd nebbiolofrukt i munnen. Intensivt mintigt, läskande syra och läckra, finkorniga tanniner. Här har vi hittat just det där totala uttrycket av den rena nebbiolodruvans karaktär som den här resan, med vägledning av David Berry Greens rekommendationer, mycket kommit att handla om.

Vi fortsätter med 2007 Barbaresco Pajà som är läckert öppen med bra frukt, en del kakdeg och massor av charm. Smaken öppnar med en närmast söt frukt. Syran är i alla fall hygglig vilket räddar vinet som är öppet, charmigt och rätt mjukt med en söt, rund, mogen frukt. En lång, läcker, rökig smak avrundar detta synnerligen drickbara vin.

Ytterligare ett år bakåt i ålder med 2006 Barbaresco Pajà, som har en mer utvecklad doft med läckra djuriska ladugårdstoner och en dov frukt. Känns rätt slutet. Smaken börjar tufft med en god syra och en tuff kryddighet. Bra täthet, kraft och koncentration, samt markerade, torra tanniner. En intensiv, men tuff eftersmak. Ett typiskt exempel på en 2006-a ur den tuffa, steniga skolan, som behöver några år till i flaskan för att komma till sin rätt.

Komna så här långt i provningen påpekar Manuels kompis som är med för att hjälpa till att tolka vid behov, att vi ju missat att prova Manuels Dolcetto, som han anser är särskilt bra. Vi är nu egentligen så uppfyllda av nebbiolo-lycka att det känns lite knepigt att gå tillbaka till att prova dolcetto, men vi gör i alla fall ett försök. 2011 Dolcetto har en parfymerad och läcker, blåfruktig, intensiv doft med en hel del charm. Smaken är frisk, men inte överdrivet syrlig men med en läskande, nästan saftig frukt med bra djup och ringa bitterhet. Inte så dumt, men onekligen lite svårt att helt uppskatta efter de goda Barbarescovinerna.

Manuel har uppenbarligen uppskattat våra entusiastiska kommentarer om vinerna varför han även öppnar en flaska av 2005 Barbaresco Pajà, den andra årgången han gjorde och den första han släppte på marknaden på riktigt. Här möts vi av en öppen, utvecklad, rökig doft med trä, tjära och stekt kött. Där finns också ännu en frisk, sötsyrlig frukt och en bra syra. Tanninerna är fint avrundade och eftersmaken lång och charmig. Det har en hel del av den där rätt torra och träiga karaktären som jag inte alltid uppskattar så mycket i just 2005-orna, men är ändå charmig och högst njutbar nu. Ett bra resultat från Manuels andra årgång någonsin, även om jag tror ännu mer på hans yngre årgångar, särskilt 2008, 2010 och kanske 2011, även om den var väl ung för att egentligen kunna uttala sig om.

Efter besöket åker vi in till Alba för att äta lunch och strosa runt lite innan vårt nästa producentbesök, hos Cascina delle Rose i Tre Stelle. Manuel är vänlig nog att följa med oss till Alba och visar oss runt en del innan han så lämnar oss att fortsätta på egen hand. En vinmakare med ett gott hjärta och goda viner. Jag avslutar med hans egen beskrivning av hur han vill att hans viner ska vara:

– Jag vill göra viner som är sådana att när man druckit ur en flaska vill man öppna en till.

Och det var väl onekligen ungefär så vi upplevde dem.

/AK

( Diano d’Alba, Novello, Verduno, Grinzane Cavour, Cherasco och Roddi. Har jag glömt någon? )

Giovanni Rosso, Vigna Rionda m.m. Piemonteloggen del 12

Vigna Rionda

Den vinintresserade som är i London, besöker lämpligen den anrika vinfirman Berry Bros & Rudd (BBR) på 3, St James Street, eller bara, ”number 3”, som de säger själva. De har ett strålande utbud av viner från världen över. En klar tonvikt på Gamla Världen, särskilt Frankrike, men även Italien är väl representerat. Priserna är väl inte de lägsta, men inte heller orimligt höga.

Number 3

David Berry Green är deras man i Italien. Efter att ha varit ansvarig för diverse olika områden, bl.a. Bourgogne, kom han till Piemonte första gången någon gång runt 2008 och blev fullständigt förälskad i området. Han bestämde sig för att följa sitt hjärta och har nu bosatt sig i Barolo, varför BBR verkligen har insiderkunskap om vinerna härifrån.Jag träffade på David och hans blogg på nätet förra året, när jag sökte information om en del ägarförändringar för vingården Vigna Rionda i Serralunga som det talades en del om och när jag åkte till Barolo i två intensiva dagar i februari, ställde han gärna upp och ordnade tre givande producentbesök som vi genomförde tillsammans, liksom en likaledes givande lunch hos Maria Teresa Mascarellos mamma Franca.

Balansakt av David BG

BBR säljer vinerna från producenten Giovanni Rosso och från och med årgången 2007 har de ett vin från Vigna Rionda i sitt sortiment. Många anser att Rionda är ett mycket speciellt läge, ja somliga hävdar t.o.m. att det är Barolos bästa vingård och kallar den Barolos Romanée-Conti. Inget dåligt epitet, får man säga. I bloggosfären i Sverige har det varit en hel del uppmärksamhet kring Roagnas vin Vigna Rionda. Själva äger de ingen del i denna vingård, men Luca Roagna gjorde under några år vinet tillsammans med ägaren Tomasso Canale och fick buteljera det med Roagnas etikett. När Canale tyvärr gick bort 2010 fick hans kusin Ester Rosso ärva en del av hans andel av Rionda varvid samarbetet med Luca Roagna upphörde. För Ester Rosso var det en förlorad vingård som kom tillbaka till familjen. Hennes farfar hade köpt den 1934. 1947 blev den omplanterad med de stockar som idag, åtminstone till viss del, ännu finns kvar.När hennes pappa dog 1963 försökte hon och hennes mamma driva den vidare på egen hand, men tiderna var svåra i Barolo efter kriget. Många valde att flytta från området för att få jobb. De stora arbetsgivarna då var Fiat i Turin och Ferrero i Alba. Resultatet för vinproducenterna blev att det var stor brist på manlig arbetskraft. Efter sju svåra år blev Ester och hennes mamma tvungna att ge upp och de sålde då sin del till Aldo Canale, Tomassos far. Idag är det andra tider. Barolo är i ropet och har man tillgång till bra lägen är det nu inga större problem att livnära sig på att göra vin. Esters son, Davide, leder nu familjens firma Giovanni Rosso och förutom den nyligen ärvda delen av Vigna Rionda, har de även delar av några av de bästa lägena i Serralunga, såsom La Serra och den bästa delen av Cerretta. Stockarna i Rossos  c:a en hektar stora remsa av Vigna Rionda är nu 65 år gamla och när de tog över den var de delvis inte i särskilt gott skick. Där fanns också en del barbera och dolcetto, vilket får sägas vara något av ett slöseri med detta exceptionella läge. Man beslöt därför att riva upp stockarna i drygt hälften av den nedre delen av vingården och nyplantera med nebbiolo. Detta skedde 2011, varefter man planterade nya rankor, enbart nebbiolo, under 2012. Man behöll dock de gamla stockarna i den övre delen och gör därifrån en liten exklusiv mängd vin, inte mer än runt 1500 flaskor per år.

Första gången jag kommer till Davide Rosso är det en strålande klar vinterdag i februari 2012 och tillsammans med hans högra hand, engelsmannen Evan Byrne, som för övrigt liksom David Berry Green är ännu en engelsman som följt sitt hjärta och flyttat till Barolo för att få jobba med de Baroloviner han älskar, hoppar vi in i hans Range Rover och far iväg för att titta på vingårdarna. Vi far söderut, genom hela Serralunga, och de berömda lägena passerar revy utanför bilrutan. Till sist kör vi ut ur Serralunga och in i Roddino där Davide vill visa ett nytt läge han just har köpt. Det ligger inte i själva Barolo, men enligt Davide kunde det mycket väl ha gjort det. Av någon anledning ville emellertid inte borgmästaren att Roddino skulle ingå då gränserna för Barolo drogs upp. Tro vad man vill om det, men läget för den nya vingården i vad som kallas Valle del Mondo, ser helt utmärkt ut. Det är ett brant läge som ligger högt, 500 m.ö.h och med en mycket finkornig jord som är nästan bländande vit i solen. Framtiden får utvisa hur pass bra vinerna därifrån kommer att bli.

Evan på den vita jorden i Roddino

Vi vänder om och kör tillbaka genom Serralunga och nu stannar vi vid Rionda som utgör en fantastiskt vacker syn. Delen av vingården som ska nyplanteras lyser vit av snön i februari, men i ungefär en tredjedel av vingården ger de knotiga nybeskurna gamla stockarna ett närmast grafiskt intryck mot den vita snön och de sydliga alperna reser sig i bakgrunden. Davide berättar att stockarna i den upprivna delen dels mådde alltför dåligt och att det också kändes som ett slöseri med ett fint läge att odla barbera och dolcetto i stället för nebbiolo i ett sådant förstklassigt läge. Spontant tycker man gärna att det var synd att inte de gamla stockarna fick vara kvar, men när man hör kärleken i Davides röst när han berättar om sina vingårdar, och särskilt Rionda, inser man att han känner djupt för områdets vingårdar och traditionerna här. Hade det varit rimligt att behålla en större del av stockarna tror jag nog att han hade gjort det. Till sist blir vinrankor helt enkelt för gamla och det blir orimligt att ha dem kvar.

Redan i juni är jag sedan tillbaka i Vigna Rionda och när vi går runt bland de gamla rankorna som man har sparat får jag se några av de märkligaste vinstockar jag sett. Gamla, knotiga vinstockar har man ju stött på ibland, men de här är inte bara grova utan de har flera meter långa grenar vilka likt långa boaormar slingrar sig längs med raderna, ibland nere på marken och även förbi nästa planta i raden. Tomasso Canale var känd för att ha varit en extrem traditionalist i vinkällaren, men uppenbarligen hade han även i vingården något speciella idéer om hur vinrankorna skulle skötas.

Brant nedför Rionda

Nyplanterat och gammalt (uppe till höger) i Rionda

På vägen tillbaka till vineriet stannar vi även till och tar en snabb titt på de två andra vingårdar som de buteljerar för sig. La Serra vätter mer mot öster och är rejält brant med ljus, finkornig jord. Ceretta är en stor vingård med delar som lutar närmast mot norr. Hjärtat av den är som en stor amfiteater som öppnar sig mot öster och söder och dessutom skyddas mot norr av en liten skog. Ett varmt och gynnat läge. Det är här Giovanni Rosso har sin del av Ceretta.

Brant utför mot öster i La Serra

I vineriet provar vi en mängd viner, både från de rostfria ståltankarna och från de stora botti som uteslutande används för lagringen – inga barriquer så långt ögat når här. Jäsning sker alltså i ståltankar och sedan förs vinerna över till botti för åtminstone ett par års lagring. De flesta botti är ännu nya, så när man kommer in i bottikällaren möts man av en söt, knäckig ekdoft. Det är proppfullt med stora fat här inne och även mellan stål- och betongtankarna i den andra delen av källaren är det trångt och svårarbetat, så det är tydligt att man är under expansion. Planer finns också på att bygga ett nytt vineri, men det dröjer att sätta dem i verket.

Nedan har ni mina noter, vilka är en sammanslagning av mina intryck från de två besöken i februari och juli 2012.

2011 Barbera från ståltank har en söt, nästan gräddig frukt med ett tydligt inslag av blodapelsin. Smaken är läskande frisk med en ren blåröd frukt. Där finns en hel del tanniner, men de håller sig bakom den dominanta syran. Eftersmaken är stenigt mineralig och ren.

2011 Serralunga Barolo från ståltank har en ung, något stum rödfruktig doft med ett aromatiskt, nästan parfymerat inslag. Smaken börjar mest syradominerat, men den breddas snart i munnen och en fin rosenton växer fram. Tanninerna finns förstås där och är finkorniga och välstrukturerade. Smaken slutar läckert rosenparfymerat med torra, finkorniga tanniner.

2011 La Serra från cementtank är markerat ungt, nästan druvigt med en djup körsbärsfrukt fina rosentoner och en liten aning av jäst. Smaken är intensivt rödfruktig och pepprig med bra syra och rejäla men välstrukturerade och finkorniga tanniner. Slutar rent och rosenparfymerat.

2011 Ceretta, också från cementtank, är mer återhållet och med en frukt som drar mer åt jordgubbshållet. En hel bukett av doftande rosor växer snart till sig ur glaset tillsammans med lite animaliska toner. Smaken domineras av en söt, röd frukt med en god syra och en blommig framtoning. Tanninerna är mjukare och mer tuggbara, inte så torra i eftersmaken.

2011 Vigna Rionda, första årgången från de egna stockarna, har legat i fem veckor i ett nytt 17 hektoliters ekfat. Det har en tät, mörk körsbärsfrukt och en rätt tuff, lite stum framtoning. Smaken är kärv, kraftfull och strukturerad, kryddig och intensiv,  med en bra syra och massiva men läckert tuggbara, finkorna tanniner. Ett maffigt vin.

2010 Ceretta från fat, liksom resten av 10-orna och 09-orna, är fräscht, aromatiskt med röd frukt och massor av rosor. Fräsch, rent, mintigt och allmänt snyggt, både i doft o smak.

2010 La Serra har i stället en djup, mörk frukt och tydligt djuriska inslag och en hel del mint. En mustig, tät, kryddig smak med bra syra och närmast massiva tanniner som ger en rejält sträv, tuggbar eftersmak.

2009 Ceretta är charmigt läcker och öppen med toner av kakdeg, röd frukt och rosor. En tät smak med mogen, nästan söt frukt och hygglig syra. Markerade tanniner och en växande känsla av att alkoholen inte är helt integrerad. Ett vin som är åt det tyngre hållet. Evan håller med oss om detta och nämner apropå de markerade tanninerna att Nebbiolo är en av de druvsorter som har tanniner även i fruktköttet.

2009 La Serra visar också upp en mogen röd frukt, men är fräschare med massor av spearmint. I bakgrunden ligger toner av kakdeg och rått kött och lurar. Smaken är tät, köttig och närmast massiv. Syran känns lite måttlig och smaken domineras i stället av en pepprig eldighet. Tanninerna är rätt avrundade. Eldigt slut med mumsig frukt. Båda 09-orna tydligt från ett varmt år med frukt som fått mogna ut ordentligt vilket gett tyngd och mullighet åt vinerna. Inget för långlagring, skulle jag säga.

Från flaskor fyllda tre veckor innan vårt besök i juli provar vi så först 2008 Serralunga Barolo som har en dov, aningen träig doft med inslag av choklad och kött, Även smaken börjar dovt och köttigt. Dock är syran bra men frukten är något vek varför tanninerna och till sist även alkoholen tenderar att ta över. Kan nog ännu lida en del av buteljeringen.

2008 Ceretta har en fin, djup mörkröd frukt och en hel del toner av vanilj och kakdeg samt en del mint. Har månne ett nytt ekfat varit inblandat här? Smaken är frisk, kryddig och ren med en bra, läskande ren frukt och syra. En hel del goda, torra tanniner och ett lite eldigt slut.

2008 La Serra har en aromatisk, nästan något stickigt volatil doft med maffig, ren, bra frukt, friska rosor och mint. Allt med ett härligt djup. I bakgrunden håller sig toner av kött och mörk choklad. Smaken är frisk, tät, ren och maffig med ren, bra frukt. Kraft, intensitet och koncentration håller de rätt avrundade tanninerna stången. Lång eftersmak med ren frukt. Ett läckert vin!

Till sist 2008 Vigna Rionda som har en lustigt sötsyrlig frukt med udda inslag av rotfrukter i allmänhet och speciellt morötter. Smaken är frisk, öppen, ljust rödfruktig och har en lätt volatil ton. Dock inte så mycket att det egentligen stör. En god syra och rätt bra intensitet. Slutar med ett elegant intryck och något torra tanniner. Svårt att säga vad det kan bli av detta.

Giovanni Rosso är definitivt ett namn att följa, särskilt för sina rena, lägestypiska vingårdsviner. Särskilt eftertrakta kan nog deras högst begränsade produktion av Vigna Rionda komma att bli, med bara ett drygt tusental flaskor att fördela över världen. Det är väl bara att hoppas att åtminstone inte asiaterna får smak för den.

För den som blivit intresserad att läsa mer om Vigna Rionda kan två referat från AuZones provning av nio Vigna Riondaviner i september 2012 rekommenderas. Det på AuZones egen blogg, AuZine, går att hitta här och Vinpunkarns här.

/A

PS. En liten kommentar med anledning av bilden ovan på Barolo, tagen från Serralunga, med Alperna i bakgrunden. Piemonte ligger ju i norra Italien och kullarna här brukar beskrivas som sydliga utlöpare från Alperna. Med den bilden i bagaget, kunde jag inte undgå att bli förbryllad över de höga berg man ser mot söder och väster. Alperna borde ju ligga norrut! När jag emellertid efter mitt besök i Piemonte hade några timmar över i Milano vilka jag ägnade åt att strosa runt och se på staden, såg jag en reliefkarta över Italien i ett skyltfönster och då stod de geografiska förhållandena plötsligt klara för mig. Som ni ser på bilden nedan (kommer snart)  går Alperna ned runt Piemonte och omringar området både från väster och söder. Alpes maritimes heter ju faktiskt det franska departementet som ligger öster om Rhônedalen, så jag borde väl ha insett att Alperna går ända ned mot Medelhavet.

Norra Italien i relief. Barolo+Barbaresco ligger i den röda ringen.

Clericos nya vineri i skymningen med Alperna vid horisonten

Maria Teresa Mascarello, Piemonteloggen del 11

A charming couple

Kommer ni ihåg hur Augusto Cappellano när vi besökte honom kallade sig en av de tre sista mohikanerna? Om inte, kan ni läsa om det i Piemonteloggen , del 5. Han menade att han själv och två till var de sista riktiga traditionalisterna i Barolo. De andra två var Maria Teresa Mascarello och Bepi Rinaldi. Naturligtvis väckte Augustos uttalande en nyfikenhet på de andra två producenterna, så när jag var tillbaka i Barolo, kunde jag till min glädje tillsammans med David Berry Green besöka  Mascarello. Vineriet ligger ungefär så centralt det kan göra i själva kommunen Barolo, vid nederkanten av torget man passerar när man kommer på vägen norrifrån, som leder vidare mot Monforte.  Maria Teresa tar oss direkt ned i källaren och på vägen dit berättar hon att det var hennes farfar som startade firman 1919. Hennes pappa, Bartolo, får väl sägas vara den som gjort firman känd, dels genom sina fina viner och dels genom att han uppenbarligen var en färgstark karaktär med mycket åsikter. Sålunda tyckte han synnerligen illa både om Berlusconi och om barriquer. På en av hans berömda, egenhändigt tecknade etiketter kunde man läsa ”No Barrique, no Berlusconi”. Bartolo själv är tyvärr nu borta och det är alltså hans dotter, Maria Teresa, som för firman vidare. Hennes första årgång då hon var med sin pappa och gjorde vin var 1993 och från 1998 tog hon allt mer del i arbetet. Inne i källaren och får jag lite basfakta om deras produktion. De gör idag 30-35000 flaskor vin per år från fem hektar, varav fyra i själva kommunen Barolo och en hektar i La Morra. Vingårdarna är Cannubi, San Lorenzo och  Rue i Barolo och Rocche i La Morra. Tre hektar är planterade med nebbiolo och de andra två med barbera, dolcetto och freisa.  Cement och träfat är det som gäller för jäsning och lagring här. För Barolo låter man skalen macerera rätt länge, 30-40 dagar, vilket väl inte är påtagligt länge, om än tillräckligt för att klassa ibland traditionalisterna. Vid vårt besök hos Luca Roagna förra året nämndes tider på uppemot 100 dagar, vilket får sägas vara rätt extremt. Lagringen sker helt på stora ekfat, botti, i tre år och därefter i flaska ytterligare ett år innan man släpper dem. Som äkta traditionalister buteljerar man inte sina olika vingårdar separat, utan blandar dem till en enda Barolo emedan man tycker att det ger ett komplexare vin.

Att kalla Maria Teresa för en mohikan känns faktiskt inte helt fel när men ser henne med indianlik smidighet klättra omkring uppe på sina stora träfat för att dra upp prover åt oss. Vi provar bara Barolo och håller upp våra glas mot henne för att få prover av den mycket unga 2011-an. Det är kallt i Maria Teresas källare såhär i februari, så trots de utmärkta glasen är det svårt att hitta alltför mycket nyanser. I alla fall känner jag en dov, söt, röd frukt. Smaken är ren och elegant med frisk, ung, röd frukt. Tanninerna är, som sig bör, markerade och ordentligt torra, kritigt tuggbara. De dominerar eftersmaken tillsammans med en fin mineralitet som växer till mot slutet.

När jag såhär några månader efter mitt besök skriver ner denna rapport slår det mig att vi nog aldrig diskuterade vad det var för ett viner vi provade, eller hur representativa de var för den slutliga blandningen. Möjligen var en viss blandning redan gjord när vinerna fylldes på träfaten. Jag får skylla min försumlighet att diskutera detta på kylan i källaren som så småningom fick mig rejält nedkyld. Så om ni tänker besöka Maria Teresas källare på vintern, se till att klä på er ordentligt!

Maria Teresa klättrar vidare och drar upp ett prov på 2010 Barolo, vilken har en förföriskt tät och läcker rosendoft och ett tydligt rödfruktigt inslag av jordgubbar vilket ger en klar pinot noirkänsla. Även ett visst inslag av svartpeppar finns där. Smaken är friskt läskande, kryddig med bra djup. En lite tuff känsla av hårdhet ger intrycket att det egentligen finns mycket mer som inte riktigt kommer fram än. Ändå en bra, lång eftersmak med fint kritiga tanniner. Ett riktigt läckert, stilrent och lovande vin!

2009-an bjuder, som sig bör, på mer intryck av värme och rondör, dels beroende på årgången och del på det extra året på fat som rundat av vinet. En trevlig ton av kakdeg bidrar till det charmiga intrycket. Även här finns jordubbsfrukten som ger en pinotkänsla i doften. Smaken börjar friskt men växer snart till sig och blir mer fyllig och avrundad, även om det inte är någon större brist på syran. Tanninerna är finkorniga och väl integrerade. Smaken slutar tätt och tuggbart med riktigt bra längd och komplexitet.  Ett maffigt, fullmatat vin som är överraskande tillgängligt – det rör sig ju ändå om ett fatprov av Barolo!

Till sist 2008 Barolo. Både mina anteckningar och minnet från mitt nedkylda huvud är oklara, men antagligen provade jag den från flaska, även om jag inte minns det, men 08-an borde ha varit buteljerad. Jag noterade i alla fall en tät, dov, söt, mörkröd frukt som dominerades av körsbär tillsammans med en aning blåbär. Där fanns också en hel del kakdeg och mint. Smaken var söt och fruktig med en god syra och överraskande avrundade tanninerna. Kanske var det i kontrast mot de yngre vinerna vi just hade provat från faten), men även slutintrycket var en aning snällt och sötfruktigt. Man får avvakta och se vad som blir av det här vinet.

Efter en generös, god, trivsam och väldigt italiensk lunch hos Maria Teresas mamma, glider jag ned i det lyxigt omfamnande lädersätet i David Berry Greens Alfa Romeo och han kör oss mot Serralunga och producenten Giovanni Rosso. Medan vi åker dit genom de snötäckta vingårdarna, vilka tidvis utgör rent spektakulära syner, kan det vara på sin plats att förklara hur det kommer sig att jag tillbringar en dag i Barolo i Davids sällskap, men det får ni läsa om i nästa avsnitt av Piemonteloggen. 😉

Cannubi, Barolo

/A

Timorasso 3: vad dricker man det till?

 Ni får ursäkta om jag använder det här forumet som en personlig vinblogg, och jag lovar att det inte kommer att bli en vana. Men eftersom jag nu har börjat skriva om timorasso vill jag bara förmedla en insikt från ikväll: timorasso kan vara det ultimata sushi-vinet. Vad dricker ni till sushi? Jag tycker vintipsen spretar ganska ordentligt och japanerna kanske dricker te eller öl eller sake, men högkvalitetsfisk av den här typen måste ju kunna fungera med bra vita viner. Men vilka?

 Nåväl, jag hade köpt mycket lovande sushi och sashimi från en sushibar som jag tror är den bästa här i Torino, och dom visade sig verkligen vara mycket bra. När jag gick ner i vinkällaren och funderade på vad man skulle dricka till slogs jag av idén – men timorasso borde ju funka? Och om så är fallet, lär det ju inte vara den mest etablerade kombinationen i mat & vin-världen, så det kanske finns plats för lite innovation.

 Sagt och gjort, det blev Massas standard-timorasso, Derthona 2009 (se förra timorasso-inlägget för mer detaljer).  Enligt min åsikt blev idén mer än bekräftad, men det handlar ju inte om någon blindprovning förstås. Blandade sushi och sashimi- tonfisk, lax, bläckfisk och tre-fyra olika vita fiskar fungerade strålande med syran och den lite bittra koncentrationen med viss fetma i timorasson. Umami-elementen i sushi verkade inte vara något problem. Ingenting som skar sig med vinet, vilket jag har upplevt ibland. Jag hotar med att återkomma i ämnet, men det känns som det här kan vara en kombination som skulle kunna bli klassisk. Fast det krävs väl att vinet sprids lite mer…

Timorasso

När man har hållit på och prova vin i många år är bland det roligaste att bli rejält överraskad av viner man aldrig hört talas om. Och även om det är fantastiskt kul att prova kända elitviner är det också mycket spännande att hitta något nytt som samtidigt är bra. Jag tycker t ex att en av dom mest intressanta provningar jag varit på i AuZone på senare år var Kurts Cornalin-provning.

Jag såg självklart fram emot att botanisera bland alla välkända viner när jag flyttade till Piemonte för ett drygt halvår sedan, och druvariationen här är ju inte dålig: Nebbiolo, Barbera, Dolcetto, Grignolino och på den vita sidan Arneis och Cortese. Detta visade sig dock bara vara toppen på ett isberg. Det finns många andra kvalitetsdruvor som man inte stött på så ofta. Ruché, en syrahliknande druva har hittills imponerat mest av de övriga röda viner jag provat men det finns även andra som Freisa och Croatina som kan ge lättdruckna, ibland goda viner. Men druvan som gjort störst intryck på mig är Timorasso, en vit druva. Trots att jag är mycket förtjust i Arneis och tycker att det finns en hel del bra Gavi, tvekar jag inte när jag påstår att Timorasso har klart högst kvalitet av dom gröna druvor som används här.

Druvan Timorasso är helt förknippad med DOC Colli Tortonesi i östligaste Piemonte, provinsen Alessandria på gränsen till Lombardiet. Tortona ligger norr om Gavi där det ju finns betydligt mer kända vita viner. Totala odlingsarealen av Timorasso är inte stor, jag har sett en uppgift om 30 ha, vilket låter misstänkt lite, men det är ett faktum att Barbera och Cortese är mycket mer odlade i denna DOC. Som flera andra intressanta vindruvor och även andra jordbruksprodukter har Timorasso ”återupptäckts” för drygt 30 år sedan. Den förefaller svårodlad och ger inte så stora skördar, så den hade övergetts för mer lättproducerande druvor, bl a Cortese.

Varför är jag då så entusiastisk? Hur är vinerna? Jag skulle vilja beskriva bra exemplar som en lyckad blandning av Chardonnay och Riesling. Andra jämför den med Sauvignon Blanc. Vinerna har oftast djupt gul färg. Mineral känns alltid i doften som ibland är tämligen aromatisk. Vinerna har fräsig syra och en bitterhet som liknar Chardonnays men också runda, fylliga toner, frukt och ofta bra koncentration. Det är helt klart lagringsviner, jag drack nyss en 2008:a från en av de mer kända firmorna, Vigneti Massa, som var bra men kändes för ung. Annars har jag mest provat 2006 och 2007.

För att ge lite mer information kommer här provningsnoter insamlade från exemplar jag har provat hemma under de senaste månaderna. Det är viner som jag har köpt på olika vinaffärer i Torino, jag har ännu inte varit på ort och ställe. Det är inte blindprovat, och listan innehåller långt ifrån alla jag har provat men jag sätter mig oftast inte och skriver noter på restaurang. Som synes handlar det ju inte om några fantasipriser, i alla fall inte än så länge. Men vem vet vad som händer när Timorasso har inlett sin erövring av världen. Kom ihåg var ni läste det först.

Filari di Timorasso 2006 (Boveri) Colli Tortonesi Timorasso DOC
Ca 12 €, 13.5%
Rieslingliknande doft, nästan ”firne”, lite fet med gröna toner
Hög beska, bra syra, eldigt, medelhög koncentration. Eldigt. Jag tyckte jag hittade ek i detta ståltanksvin (som nästan alla Timorasso) och jag har sett andra som gjort samma observation, vilket f ö för min del inträffar ibland för Riesling.
Inte någon av dom allra bästa Timorasso jag druckit men klart prisvärt. Ungt för en 2006:a.

Derthona 2007 (Boveri) Colli Tortonesi Timorasso DOC
Ca 9 €, 13%
Kraftigt gul färg. Blomdoft, mineral med fetma, lite aprikos.
Bra syra, ganska ”tjockt”, koncentrerad med mineraltoner och markerad beska. Eldigt. Inte olikt en chardonnay.
Mycket vin för pengarna, dock aningen grovt och kantigt.

La Vite d’Oro (Viticoltori del Tortonese) Colli Tortonesi Timorasso DOC
7.80 €, 13%
Normal vitvinsfärg. Vinös bouquet med inslag av gröna växter.
Bra fräsch syra, mineraldrivet. Relativt neutralt med viss kryddighet.
Ganska enkelt vin. Blint skulle man kanske hamna på Gruner Veltliner.

Biancofranco Derthona 2007 (Franco M. Martinetti) Colli Tortonesi Timorasso DOC
21 €,
Guldgul, djup färg. Fet, bred doft med mogna, kanske stekta, äpplen och mineral och rosor.
Koncentrerat, bra syra med söt attack i starten. Beska. Äpplena kommer tillbaka även i smaken. Karamell.
Stort vin som dock känns aningen åldrat. Firman är en ”negociant” som också har en dyrare, eklagrad Timorasso som heter Martin. Liknar detta vin med med ek som extra inslag.

Derthona 2008 (Vigneti Massa) Colli Tortonesi Timorasso DOC
Ca 14 €, 14%
Gul färg. Gröna växttoner, mineral, jordig, citrus.
Fräsig bra syra, tydlig mineralkaraktär, beska, fylligt med alkohol som känns.
Bra seriöst matvin, men fortfarande mycket ungt. Man hamnar nånstans mellan Chablis och bra Soave. Walter Massa anses vara den person som betytt mest för Timorassos återkomst sedan slutet av 80-talet.

Flera av vinerna kallas Derthona, som är ett gammalt namn på Tortona.

/BiJ