Kategoriarkiv: Resor

Antoniotti i Bramaterra, Alto Piemonte, Piemonteloggen del 15

Piemonteloggen är äntligen(?) tillbaka! Här med en rapport från Bramaterra i norra Piemonte. Hoppas den är förnöjsam läsning. 🙂


 

Odilio

 

— Odilio!

Ropet ekar mellan husen runt den lilla bakgården. Den äldre mannen som vi sett sitta och sova på balkongen ovanför oss rycker till och tittar yrvaket på oss där vi står nedanför hans balkong tillsammans med den granne vilken med sitt höga rop just stört hans middagslur. Denne Odilio är Odilio Antoniotti som tillsammans med sonen Mattia driver familjens vinfirma i det lilla vinområdet Bramaterra i norra Piemonte. För ett ögonblick undrar jag om han har glömt bort att vi kommit överens om ett besök, men snart klarnar det för honom och han säger åt oss att gå in på gården, där också Mattia möter oss. Vi är här i den lilla byn Casa del Bosco i den del av Piemonte som kallas Alto Piemonte, det höga Piemonte, för att jag åter låtit ett tips från min vän David Berry Green styra vår vinresa och ännu så länge har inget besök hos någon av hans rekommenderade producenter gjort oss besvikna.

Trots ett antal intensiva besök i Barolo och Barbaresco har jag ändå långtifrån fått någon total kunskap om de två distrikten, något som man heller knappast kan få genom ett, eller i bästa fall två, besök per år i områdena under snart 10 år. En hygglig överblick får man ändå säga att jag har fått vid det här laget, och vid varje ny resa till Piemonte brottas jag ständigt med valet mellan att lära känna nya producenter eller att göra återbesök hos särskilt intressanta producenter och därmed kunna lära känna dem lite djupare. Nyfikenheten på nebbiolovärlden utanför Barolo och Barbaresco gör att vi den här gången startade norrut, i Alto Piemonte. Dit kommer man genom en och en halv timmas bilresa i stort sett rakt västerut från Milano, eller om man så vill, drygt två timmar norrut från Barolo. De mest kända distrikten här upp i norr är väl Gattinara och kanske Ghemme, som är de enda som idag är någorlunda stora. Vinodlingarna idag är dock bara en spillra av vad de en gång var. På 1800-talet var det här det dominerande vinområdet i Piemonte med hela 40 000 ha odlingar(!), att jämföra med Barolo där mindre än 2000 hektar odlas idag. I hela Alto Piemonte idag återstår bara runt 700 ha.

historic boca

Vingårdar i Boca för runt 100 år sedan.

Denna tidiga flygbild över det idag närmast försvinnande lilla distriktet Boca visar att i stort sett hela området bestod av vingårdar, ungefär som Barolo gör idag. Motsvarande bild tagen idag skulle visa ett område helt dominerat av skog med några små plättar av vingårdar.

Bramaterra skyltÄven Antoniottis distrikt, Bramaterra, har på motsvarande sätt krympt till nästan försvinnande liten storlek. Hade inte ett par kvarvarande familjer envisats med att hålla vinodlandet igång, så hade distriktet försvunnit från vinkartan. Till lycka för oss som älskar både nebbiolo och variation, kämpar emellertid Oddilio och Mattia vidare. De är ett något osannolikt par, men trots den stora åldersskillnaden mellan far och son, Odilio är 73 och Mattia 25, tycks de komma väl överens och Mattia har tydligt bestämt sig för att han vill vara med och styra familjens vineri mot en god framtid.

Mattia, flakVi börjar besöket med att hoppa in i deras lilla fyrhjulsdrivna pickup. Mattia får sitta på flaket när vi åker iväg på allt smalare och skumpigare småvägar till den första vingården de vill visa.Läget här är smått fantastiskt, en lätt urholkad, ganska brant sluttning som ligger som en klassisk amfiteater. Vingård1Även jordmånen är spektakulär. Odilio är påtagligt stolt då han tar upp en bit sten och visar hur den i solen skimrar i ett otal olika färgnyanser. I grunden är den rödorange men den innehåller också fläckar i röda, lila och till och med gröna nyanser. Det är en sorts porfyr, som dock är fjärran från den mycket hårda porfyren som i Sverige finns i Älvdalen.Porfyr Här är den i stället vittrad så den går att bryta sönder i bitar.Mångfalden av olika mineraler som ger de olika färgerna vi ser anser Odilio är grunden till djupet och komplexiteten i deras viner härifrån. Vingården är under renovering och många rankor är nyplanterade. I hela vingården växer det friskt på marken av gräs och örter och de unga plantorna kan inte ha det så lätt att etablera sig i den hårda konkurrensen. På sikt skulle de kunna tänkas producera ett särskilt vin härifrån. Det känns onekligen som om det är något speciellt med här läget.Ranka, ny

 

 

Så in i bilen igen och iväg till deras andra läge. När vi kommer ut ur skogen, breder sig en större, mer varierad vingård ut sig. Lutningarna är lite mer varierande, men även här utgörs en större del av vingården av en amfiteaterliknande gryta. Jordmånen är finkornigare, men också här är den i huvudsak av samma pofyrbaserade vulkaniska ursprung.Vingård2 Här växer det inte lika vilt mellan rankorna utan en del är plöjt och en del täckt av mer välansat gräs. Riktigt allt vi ser är inte deras vingårdar. Speciellt ser vi en vingård en bit bort som möjligen använder den ålderdomliga maggiorina-uppbindningen. Jag hoppas berätta mer ingående om denna spännande metod att odla vin när jag får ihop ett senare inlägg om granndistriktet Boca. I Antoniottis vingårdar är det dock Guyot som gäller. Vingård3I vingården här odlar de alla de druvsorter som ingår i Bramaterravinet, nämligen nebbiolo, croatina, vespolina och uva rara. Alla sorterna skördas samtidigt och vinifieras tillsammans. Detta, berättar Odilio, innebär att alla sorterna utom nebbiolo, vilken man låter bestämma skördetiden, kommer att skördas lätt övermogna. Han berättar också att croatina tillför doftande komponenter, samt fruktighet, färg av violer och kropp medan vespolina har kryddiga toner av peppar och vanilj. Vad uva rara bidrog med missade jag tyvärr att skriva ned, men den ingår bara med någon procent i druvblandningen, så den kan knappast tillföra särskilt mycket. Innan vi åker tillbaka till deras lilla by berättar de också att Mattia har ett projekt på gång att ta ned en del av den skog som nu växer strax ovanför vingården och återplantera den med vinrankor. Detta skulle ge ytterligare en hektar till deras nuvarande fem hektar, vilket skulle göra det lite lättare för honom att kunna leva på att göra vin här.Botti

Åter i vineriet besöker vi först vinkällaren, dvs inte vinlagret utan där vinet görs. Det ger ett tämligen ålderdomligt och nästan primitivt intryck. I huvuddelen av källaren står tre större botti i ett mörkt utrymme. I bortre ändan finns jäskaren i cement, vilka originellt nog är helt inmurade i väggen. Genom en öppning till gården ovanför tippas druvorna ned, varefter de skyfflas in i cementkärlen där jäsningen sedan får starta med den naturligt förekommande jästen.Cantina1 Praktiskt i och för sig, men man kan tänka sig att det är rätt kletigt att hålla på och skyffla druvorna in i tankarna, och att tömma dem efteråt. Riktigt hur detta gick till fick jag inte helt klart för mig. Ett par gånger om dagen pumpar man över musten och total får druvorna macerera i tre veckor. Det färdigjästa vinet får sedan vila någon månad i ståltankar för att bli helt klart, varefter det får tre år i de botti vi såg. Någon filtrering ägnar man sig inte åt. Deras vin Coste della Sesia görs i stort sett likadant, men får en något kortare extraktionstid. Det är dessutom mer nebbiolodominerat än Bramaterra.

Till sist är det då dags att prova vinerna. Först 2012 Coste della Sesia som är gjort på 90% nebbiolo och 5% vardera av croatina och vespolina. Det har en läckert ren och förföriskt floral doft med tydlig violton och en del rosor samt en klar, röd frukt. Smaken är frisk och läskande. Åter rödfruktigt med en tydlig syra och torra, kritiga tanniner som växer till sig i munnen. Slutet är friskt, torrt och mineraliskt. Strålande vin för 12 euro på plats.Butts

Så 2011 Bramaterra på 70% nebbiolo, 20% croatina, 7% vespolina och 3& uva rara. Doften här är mycket djupare med en söt, mörk körsbärsfrukt och en ordentlig kryddighet med toner av kryddpeppar och lagerblad. Smaken öppnar yppigt med en söt, mörk frukt och en bra syra. Tanninerna är även här högst märkbara, men är klart mer strukturerade och inbäddade i den fetare frukten. I eftersmaken växer salta mineraltoner till sig och gifter sig fint med det tuggbara tanninerna. Ett mycket spännande vin som man gärna skulle följa utvecklingen av. 18 euro på plats. Det vore naturligtvis spännande att redan nu få veta mer om hur de här vinerna åldras, men tyvärr erbjuder de inga äldre årgångar att prova. Däremot finns de till försäljning, så vi köper med oss några stycken att prova när vi är hemma. De äldre (tillbaka till 2004) får man köpa för 27 euro.Bottle stack Antoniotti

Odilios sammanfattande beskrivning av det de vill uppnå med sina viner får avsluta:

—Longevità, acidità e mineralità

Dvs. vinerna ska ha förmåga att åldras, ha syra och mineralitet. Det känns som om de nog lyckas med sitt uppsåt, även om vi får avvakta med bedömningen av lagringsdugligheten tills vi skaffat oss mer erfarenhet av äldre årgångar av deras viner.

Ett stort tack till detta sköna par, som verkligen tog emot oss med öppna armar. Bara att hoppas att de kan fortsätta att hålla detta spännande vindistrikt vid liv. Barolo och Barbaresco i alla ära, lite variation är ju aldrig fel – särskilt inte om det innebär att man ändå kan hålla sig till nebbiolo 😉Glad Olilio

Mattia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anders K

Cascina delle Rose, Piemonteloggen del 14

Panorama över Tre Stelle

Panorama över Tre Stelle

Giovanna Rizzolio och hennes familj, maken Italo och de två sönerna Davide och Riccardo, driver ett mindre vineri och gästhus i Tre Stelle, en liten by i Barbaresco. Även denna producent, som inte heller hör till dem man oftast hör talas om, fick vi tips om av David Berry Green. Efter att ha varit hos Manuel Marinacci hade vi fått en aning om vilken sorts viner DBG främst uppskattar, nämligen sådana som uppvisar den renast möjliga och oförvanskade nebbiolokaraktären. Om vi tyckte att Manuels viner visade upp mycket av den varan skulle vi här hos Cascina delle Rose, åtminstone i en del fall, få uppleva viner som uppvisade än mer av den varan. Men först lite bakgrundsfakta innan jag går in på de provade vinerna. Huset där vineriet ligger köptes av Giovannas familj som sommarställe. Vingårdarna som hörde till huset var då utarrenderade till bönder, som enligt den tidens vanliga system där odlade allt möjligt mellan raderna av vinrankor. Lite vin gjorde familjen själva, men bara till sitt eget behov. 1982 ärvde Giovanna egendomen och hon slutade då sitt jobb och satsade på vinproduktionen, och så småningom växte även ett bed and breakfast fram. Årgången 1985 var den första man sålde kommersiellt. Idag producerar man 16-18000 flaskor per år från sina runt 3,5 hektar vingårdar. En dryg hektar av egendomen ägnas åt hasselnötter. Som de flesta producenter har man nebbiolo, barbera och dolcetto. I vingården ingår två av de ”cru” som är definierade i Barbaresco, nämligen den rätt berömda Rio Sordo samt den därifrån år 2006 avskilda Tre Stelle. De två vingårdarna ligger sida vid sida, bara åtskilda av en liten väg, men de ger viner med påtagligt olika olika uttryck, delvis beroende på skillnader i jordmånerna – Rio Sordo har mer lera i marken – och delvis beroende på en del skillnad i solexponeringen, där Rio Sordo har en sydligare lutning som ger mer värme.

"Stålbarrique"

”Stålbarrique”

Vinifikationen, som Davide ansvarar för, är okomplicerad. Efter skörden låter man druvorna vila över natten för att svalna. På morgonen avstjälkar och krossar man druvorna och jäser i rostfria ståltankar med den naturliga jästen. En ovanligt syn i källaren är den stora mängden rostfria jästankar av olika storlekar. Här finns allt från de mer normalstora tankarna ned till den minsta som inte rymmer mer är 200 liter, alltså inte ens tillräckligt för att fylla en barrique, om man nu hade haft någon sådan. Uppenbarligen gillar man att kunna vinifiera olika små delar av vingårdarna för sig.  Ja, någon källare handlar det för resten inte precis om, utan en stor, ljus hall ovan jord. Här är allt rent och snyggt, från golv till tak och de olika ståltankarna blänker. Renhet är helt klart det som gäller. Efter jäsningen, som är klar efter ett par veckor, pressas vinerna och återförs till ståltankarna för att där genomgå den malolaktiska jäsningen. Man vill inte att den jäsningen ska ske i träfat emedan det finns risk att träet tar åt sig en del av de mindre trevliga aromer som tidvis förekommer under den. När den är avklarad förs vinerna över till rätt små botti, där de får vila tills de buteljeras. Resultatet är viner som är härligt rena och snygga, men som trots sin elegans har  ett ordentligt karaktärsfullt uttryck av druvorna,  må de sedan vara dolcetto, barbera eller nebbiolo.

Nebbiolobubbel under tryckmätning

Nebbiolobubbel under tryckmätning

På väg mot det kombinerade provningsrummet och bottilagringsrummet faller min blick på en flaska mousserande som står lite undanskymd på ena sidan. När jag frågar vad det är, får jag veta att det är ett experiment att göra ett mousserande rosévin på nebbiolo(!). Inget vi får smaka,tyvärr, så hur experimentet utfallit kan jag inte säga, men jag skulle nog gissa att det inte är omöjligt att vi i framtiden kommer att kunna avnjuta Cascina delle roses nebbiolorosé.

Marken under vingårdarna

Marken under vingårdarna

Provningsrummet är enkelt inrett. Förutom alla botti finns där ett långt, brunt träbord med tillhörande stolar. Ett litet fönster släpper in ljus och tittar man ut genom det breder sig vingårdarna ut sig bortåt själva byn Barbaresco. I motsatta väggen har man tagit ut en nisch där man ser en genomskärning genom marken som vinrankornas rötter har att ta sig igenom. Lite fukt sipprar fram här och där och det är fascinerande att stå och titta på de olika lagren i marken.

Utsikt,rs50

Utsikt från provningsrummet

Vi inleder provandet med 2011 Dolcetto ”A Elisabeth” av vilket man gör drygt 2000 flaskor per år. Det har en frisk, ren doft av blåröd frukt och är läskande med ett saftigt inslag. Smakar kryddigt och friskt med en ren, bra frukt, en läskande syra och rätt torra tanniner. En fräsch och läskande dolcetto.

Så vidare till 2011 Langhe Nebbiolo som har en något stum doft men om man letar lite hittar man ändå friska och rent druvtypiska dofter såsom mint och rosor. Smaken är frisk, rätt tät och kärvt kryddig med en god syra. I munnen växer kryddigheten och även en del eldighet. Som sig bör finns där en hel del torra tanniner. Slutar snyggt och stilfullt.

2009 Barbera d’Alba har en dov och varm ton med ett något lustigt inslag av chark och varmkorv, lite som om det legat på ny ek, vilket absolut inte är fallet. Möjligen är det en konsekvens av det varma året, för även om smaken öppnar friskt och rent kommer en lätt kokt känsla smygande. Frukten är också dov och mulligt varm och mogen liksom tanninerna är rätt mjuka. Saknar lite av den spänst en barbera bör ha.

Så är emellertid inte fallet med deras Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” från det friskare och svalare (mer ”klassiska”) året 2008. En fantastiskt läcker aromatisk, kryddig doft med parfym, rosmarin, myggmedel och choklad. I munnen har vi här en frisk och bra syra och en tät, tuggbar, charmig munkänsla. Det ger en läckert kryddig och pirrig känsla. Där finns en del tanniner som är väl inbäddade i frukten. En lång, tuggbar, synnerligen kryddig eftersmak lämnar gommen ren och får en att vilja ha mer. ”Very moreish” som min finske vän Otto skulle uttryckt sig.

2009 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena”
har blivit buteljerat för bara någon vecka sedan och har en mörkare, tätare frukt. Där finns åter ett inslag av samma intressanta kryddighet som i 2008-an, men här tillsammans med mörk choklad och lakrits. Smaken är frisk, dov och ordentligt tät, nästan köttig. Syran är bra, om än inte på förra vinets nivå. Tanninerna är helt inbäddade i den täta smaken som slutar tjockt, tuggbart och intensivt. Intressant hur tydligt årgångarnas skillnader återspeglas, samtidigt som det ändå går att ana det gemensamma ursprunget.

Därefter får vi två fatprover, först 2010 Barbera från Tre Stelle som har en stum, lite svårfunnen, elegant, mintig doft. En bra intensitet i munnen och en god syra. Det är djupt och intensivt, men också slutet nu och ger inte så mycket ifrån sig. Kan nog bli bra, men behöver mer tid.

2010 Barbaresco Rio Sordo är mer öppet och är dovt och tätt med inslag av kött, mint och choklad. Även smaken är tät och köttig med mörk frukt, en bra syra och en växande kryddighet. En hel del mumsigt tuggbara tanniner och en lång, intensiv, tuggbar efteråt. Klart lovande vin.

2009 Barbaresco Tre Stelle är friskt och aromatiskt, nästan parfymerat med rosor och åter den där lite lustiga, men väldigt läckra kryddigheten som ger mig associationer till myggmedel. Smaken är frisk och läskande kryddig med en liten rökig ton och finkorniga, fint inbäddade tanniner. Riktigt rent och läckert utan att man märker allt för mycket av den varma årgången. 2500 flaskor producerade.

2009 Barbaresco Rio Sordo är dovt, rökigt och köttigt med inslag av kakdeg och mint. Smaken är varm och öppen med tydlig rökighet och en bra syra. En eldig pepprighet växer till sig. Tanninerna är markerade och ger ett torrt, kritigt inslag i eftersmaken. Knappt 2000 flaskor gjorda.

2007 Barbaresco Tre Stelle har en läckert frisk och floral doft med framträdande kryddiga, charkiga toner och massor av myggmedel som till och med drar en del åt malkulor (!) Smaken är frisk och läckert bred och tuggbar. Maffigt och intensivt med en hel del finkorniga och väl inbäddade tanniner. En lång, rätt köttig, torr, intensiv och tuggbar eftersmak. Riktigt bra!

Till sist ett exempel på ett mognare vin: 2004 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” som med en djup, tät doft av stekt kött, choklad och värme känns rejält utvecklat. Smaken är frisk och med en mogen, sötsyrlig frukt. Utvecklat och med kraft och en bra syra. En hel del tanniner som har blivit rätt avrundade finns där och eftersmaken är tät, eldig och köttigt tuggbar, med ett lite torrsträvt inslag. Kul vin med ordentlig mognad, men som inte på något sätt håller på att falla ihop.

Giovanna Rizzolio

Giovanna Rizzolio

Red & White importerar Cascina delle Rose, åtminstone till Norge, även om de för närvarande inte verkar ha något av deras viner i sortimentet.  Den som hittar ett sätt att få några flaskor till Sverige får gärna höra av sig.

/AK

Manuel Marinacci, Piemonteloggen del 13

Manuel3b

Vanligen får man lära sig att Barbaresco består av tre kommuner, Barbaresco, Neive och Treiso, och det stämmer i stort sett, men ska man vara noggrann, och det ska man ju, så ingår även en del av den lilla byn (frazione på italienska) San Rocco Seno d’Elvio som faktiskt är en del av Alba. Tidigare hörde byn emellertid till kommunen Barbaresco och det är därför som den nu ingår i området för DOCG Barbaresco. Även i Barolo ingår för övrigt delar av fler än de fem klassiska kommunerna Barolo, La Morra, Castiglione Falleto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Kan ni räkna upp dem? Om inte kan ni finna dem längst ned på sidan.
Manuelpano1-4,cr,rs33

I denna den sydligaste delen av Barbaresco, i utkanten av Alba, håller Manuel Marinacci till, i huset lite till höger om mitten i bilden ovan. Hans namn är inte precis det första man får höra när bättre producenter i Barbaresco diskuteras, men baserat på de intryck vi fick vid vårt besök i juli 2012, skulle jag föreslå att ni lägger hans namn på minnet. Manuel är inte en av alla dessa producenter som har vinmakningen i blodet sedan oräkneliga generationer utan han startade sitt vineri 2002 genom att hyra 4 ha vingårdar. Ett hus som ligger alldeles nedanför en av vingårdarna ingår också i hyran och där gör han själv sina viner. Hans fru jobbar på en bank inne i Alba, så man skulle kunna tro att hon sköter det ekonomiska, men det Manuel sköter även den biten, liksom allt annat som hör till för en vinproducent. Från sina fyra hektar producerar han drygt 15000 flaskor. En del druvor som han inte vill, eller hinner, göra vin av säljer han. Innan han startade sitt egna vineri gick han oenologutbildning i Alba och jobbade därefter några år hos olika producenter tills han kände att han var mogen att starta eget. Vingården i branten ovanför huset utgör en del av den magnifika gryta med branta väggar som utgör en magnifik bakgrund till cantinan. Om jag har läst kartan rätt så är Manuels vingårdar en del av läget Rocche Massalupo, vilket tillsammans med Giacone ligger runt vad som närmast kan liknas med en canyon, med delvis brant stupande väggar. Dessa vingårdar torde utgöra några av Barbarescos mest spektakulära lägen. Han odlar de vanliga druvorna, dolcetto, barbera och nebbiolo och gör runt 2500 flaskor barbera och 7000 av de andra två druvsorterna. Vinifikationen är okonstlad med jäsning i cementtankar och sedan tre år i 35 hektoliters botti samt några barriquer som är använda åtminstone tre gånger tidigare. Resultatet är, som provningen ska visa, viner med en härligt ren och uttrycksfull frukt. Möjligen är det faktiskt så att vi här, i vårt sökande efter den allra renaste och tydligaste nebbiolokaraktären stöter på några av de finaste exemplen på detta.  Liksom de flesta producenter gör Manuel Dolcetto och Barbera utöver sin Barbaresco. Den senare går under namnet Pajà, vilket inte alls, som man skulle kunna tro och som även går att läsa på internet, har något med den berömda vingården Pajè att göra. I stället är det ett namn som Manuel har gett vinet för att hedra sina förfäder. De kom från Marche, där de jobbade med höskörden. Hö heter paglia på italienska och på den marchesiska dialekten fick de smeknamnet Pajà.

Manuel4

Medan Manuel berättar går vi, eller närmast klättrar, upp för backen bakom huset och kommer in i den branta vingården. När vi kommit upp en bit pekar Manuel ut den lilla ån som rinner nere i dalen, precis på andra sidan vägen som vi kom på. Det är Seno d’Elvio, som har gett byn en del av dess namn. Längs med den går gränsen för Barbaresco, så vi är verkligen i Barbarescos yttersta vingård åt Albahållet. Även i sluttningen på andra sidan ligger vingårdar, där man bl.a. odlar druvor som blir till Barbera d’Alba. På den sidan vi befinner oss ser Manuels vinrankor välmående ut, som de ju borde göra så här i juli och efter en vinter med en hel del snö som hjälpte till att fylla på vattenreservoarerna.  Vi kan konstatera att ogräset under själva rankorna har vissnat ned och Manuel säger att han är tvungen att spruta med växtgifter för att hålla efter det. Ensam har han helt enkelt ingen chans att ta bort det manuellt och att hyra in någon skulle bli för dyrt. Bara under särskilt intensiva perioder under vinåret tar han hjälp av en vän. Jag antar att det främst är under skörden det kan bli aktuellt, och kanske vid buteljeringen.

Manuel5Vi tar oss nedför backen igen till vineriet, där vi ser en rad med cementtankar som vinerna får jäsa i. Manuel lyckades köpa dem begagnade från någon som hellre vill jobba med rostfritt stål. Vinifikationen verkar vara minimalistisk i sin enkelhet. Jäsning i cementtankarna med naturjäst och minimalt med svavel. 20 dagars maceration för Barbaresco och sedan lagring i 35 hl botti, där vinerna alltså får ligga ett år längre än minimikravet för Barbaresco, dvs. lika länge som i Barolo. Sålunda ligger 2009-an fortfarande i de stora faten vid vårt besök. Ett litet antal barriquer, väl använda 3-4 gånger tidigare har han också. De har emellertid inte syftet att ge eksmak åt vinet.

– Jag tycker inte om smaken av barriquer, säger Manuel.

Han har dem framför allt för att det är nödvändigt för en liten producent att även ha några mindre fat att ta till eftersom det oftast inte går precis jämt upp när man fyller det stora botti-faten.

Manuel2Vi börjar provningen bland faten med 2011 Barbaresco som är tät och rätt stram med ett lite laktiskt inslag från den malolaktiska jäsningen, som möjligen inte helt är avslutad än. Där finns en mörk frukt och ett rökigt inslag. Smaken är frisk och ordentligt tät och stram. Tanninerna är naturligtvis i ett såhär ungt vin dominanta, men de känns också täta och rejält kritiga och finkorniga. Manuel kommenterar angående tanninerna att det som är utmärkande för vinerna från San Rocco Seno d’Elvio är de mer delikata tanninerna, som är silkigare än i övriga Barbaresco. Nå, vi får väl tro på det, men det är inte så lätt att känna i ett ungt vin utan något att jämföra med. Ett seriöst och intensivt vin är det i alla fall.

2010 Barbaresco är mycket öppnare och charmigare med sin röda frukt, rosor, lite kakdeg och ljus choklad. Även ett litet kryddigt inslag av svartpeppar – något som jag inte tidigare känt i ett nebbiolovin. Smaken är frisk, ren och läskande med läcker röd frukt. De finkorniga tanninerna växer till sig och ger ett något kritigt slut, men en hyggligt tuggbar yta. Ett riktigt läckert vin.

2009 Barbaresco har en dov, djurisk, reduktiv och mer utvecklad doft. En bra syra som dock är mer inbäddad i den täta, mulliga, mörkare frukten. Tanninerna är läckert tuggbara och tydligt avrundade.

2008 Barbaresco Pajà från flaska har en ren, men aningen återhållen frukt. Känns aningen slutet, men är fräscht och mintigt. Smaken är däremot allt annat än sluten med en explosion av fräsch, ren röd nebbiolofrukt i munnen. Intensivt mintigt, läskande syra och läckra, finkorniga tanniner. Här har vi hittat just det där totala uttrycket av den rena nebbiolodruvans karaktär som den här resan, med vägledning av David Berry Greens rekommendationer, mycket kommit att handla om.

Vi fortsätter med 2007 Barbaresco Pajà som är läckert öppen med bra frukt, en del kakdeg och massor av charm. Smaken öppnar med en närmast söt frukt. Syran är i alla fall hygglig vilket räddar vinet som är öppet, charmigt och rätt mjukt med en söt, rund, mogen frukt. En lång, läcker, rökig smak avrundar detta synnerligen drickbara vin.

Ytterligare ett år bakåt i ålder med 2006 Barbaresco Pajà, som har en mer utvecklad doft med läckra djuriska ladugårdstoner och en dov frukt. Känns rätt slutet. Smaken börjar tufft med en god syra och en tuff kryddighet. Bra täthet, kraft och koncentration, samt markerade, torra tanniner. En intensiv, men tuff eftersmak. Ett typiskt exempel på en 2006-a ur den tuffa, steniga skolan, som behöver några år till i flaskan för att komma till sin rätt.

Komna så här långt i provningen påpekar Manuels kompis som är med för att hjälpa till att tolka vid behov, att vi ju missat att prova Manuels Dolcetto, som han anser är särskilt bra. Vi är nu egentligen så uppfyllda av nebbiolo-lycka att det känns lite knepigt att gå tillbaka till att prova dolcetto, men vi gör i alla fall ett försök. 2011 Dolcetto har en parfymerad och läcker, blåfruktig, intensiv doft med en hel del charm. Smaken är frisk, men inte överdrivet syrlig men med en läskande, nästan saftig frukt med bra djup och ringa bitterhet. Inte så dumt, men onekligen lite svårt att helt uppskatta efter de goda Barbarescovinerna.

Manuel har uppenbarligen uppskattat våra entusiastiska kommentarer om vinerna varför han även öppnar en flaska av 2005 Barbaresco Pajà, den andra årgången han gjorde och den första han släppte på marknaden på riktigt. Här möts vi av en öppen, utvecklad, rökig doft med trä, tjära och stekt kött. Där finns också ännu en frisk, sötsyrlig frukt och en bra syra. Tanninerna är fint avrundade och eftersmaken lång och charmig. Det har en hel del av den där rätt torra och träiga karaktären som jag inte alltid uppskattar så mycket i just 2005-orna, men är ändå charmig och högst njutbar nu. Ett bra resultat från Manuels andra årgång någonsin, även om jag tror ännu mer på hans yngre årgångar, särskilt 2008, 2010 och kanske 2011, även om den var väl ung för att egentligen kunna uttala sig om.

Efter besöket åker vi in till Alba för att äta lunch och strosa runt lite innan vårt nästa producentbesök, hos Cascina delle Rose i Tre Stelle. Manuel är vänlig nog att följa med oss till Alba och visar oss runt en del innan han så lämnar oss att fortsätta på egen hand. En vinmakare med ett gott hjärta och goda viner. Jag avslutar med hans egen beskrivning av hur han vill att hans viner ska vara:

– Jag vill göra viner som är sådana att när man druckit ur en flaska vill man öppna en till.

Och det var väl onekligen ungefär så vi upplevde dem.

/AK

( Diano d’Alba, Novello, Verduno, Grinzane Cavour, Cherasco och Roddi. Har jag glömt någon? )

Giovanni Rosso, Vigna Rionda m.m. Piemonteloggen del 12

Vigna Rionda

Den vinintresserade som är i London, besöker lämpligen den anrika vinfirman Berry Bros & Rudd (BBR) på 3, St James Street, eller bara, ”number 3”, som de säger själva. De har ett strålande utbud av viner från världen över. En klar tonvikt på Gamla Världen, särskilt Frankrike, men även Italien är väl representerat. Priserna är väl inte de lägsta, men inte heller orimligt höga.

Number 3

David Berry Green är deras man i Italien. Efter att ha varit ansvarig för diverse olika områden, bl.a. Bourgogne, kom han till Piemonte första gången någon gång runt 2008 och blev fullständigt förälskad i området. Han bestämde sig för att följa sitt hjärta och har nu bosatt sig i Barolo, varför BBR verkligen har insiderkunskap om vinerna härifrån.Jag träffade på David och hans blogg på nätet förra året, när jag sökte information om en del ägarförändringar för vingården Vigna Rionda i Serralunga som det talades en del om och när jag åkte till Barolo i två intensiva dagar i februari, ställde han gärna upp och ordnade tre givande producentbesök som vi genomförde tillsammans, liksom en likaledes givande lunch hos Maria Teresa Mascarellos mamma Franca.

Balansakt av David B G

BBR säljer vinerna från producenten Giovanni Rosso och från och med årgången 2007 har de ett vin från Vigna Rionda i sitt sortiment. Många anser att Rionda är ett mycket speciellt läge, ja somliga hävdar t.o.m. att det är Barolos bästa vingård och kallar den Barolos Romanée-Conti. Inget dåligt epitet, får man säga. I bloggosfären i Sverige har det varit en hel del uppmärksamhet kring Roagnas vin Vigna Rionda. Själva äger de ingen del i denna vingård, men Luca Roagna gjorde under några år vinet tillsammans med ägaren Tomasso Canale och fick buteljera det med Roagnas etikett. När Canale tyvärr gick bort 2010 fick hans kusin Ester Rosso ärva en del av hans andel av Rionda varvid samarbetet med Luca Roagna upphörde. För Ester Rosso var det en förlorad vingård som kom tillbaka till familjen. Hennes farfar hade köpt den 1934. 1947 blev den omplanterad med de stockar som idag, åtminstone till viss del, ännu finns kvar.När hennes pappa dog 1963 försökte hon och hennes mamma driva den vidare på egen hand, men tiderna var svåra i Barolo efter kriget. Många valde att flytta från området för att få jobb. De stora arbetsgivarna då var Fiat i Turin och Ferrero i Alba. Resultatet för vinproducenterna blev att det var stor brist på manlig arbetskraft. Efter sju svåra år blev Ester och hennes mamma tvungna att ge upp och de sålde då sin del till Aldo Canale, Tomassos far. Idag är det andra tider. Barolo är i ropet och har man tillgång till bra lägen är det nu inga större problem att livnära sig på att göra vin. Esters son, Davide, leder nu familjens firma Giovanni Rosso och förutom den nyligen ärvda delen av Vigna Rionda, har de även delar av några av de bästa lägena i Serralunga, såsom La Serra och den bästa delen av Cerretta. Stockarna i Rossos  c:a en hektar stora remsa av Vigna Rionda är nu 65 år gamla och när de tog över den var de delvis inte i särskilt gott skick. Där fanns också en del barbera och dolcetto, vilket får sägas vara något av ett slöseri med detta exceptionella läge. Man beslöt därför att riva upp stockarna i drygt hälften av den nedre delen av vingården och nyplantera med nebbiolo. Detta skedde 2011, varefter man planterade nya rankor, enbart nebbiolo, under 2012. Man behöll dock de gamla stockarna i den övre delen och gör därifrån en liten exklusiv mängd vin, inte mer än runt 1500 flaskor per år.

Första gången jag kommer till Davide Rosso är det en strålande klar vinterdag i februari 2012 och tillsammans med hans högra hand, engelsmannen Evan Byrne, som för övrigt liksom David Berry Green är ännu en engelsman som följt sitt hjärta och flyttat till Barolo för att få jobba med de Baroloviner han älskar, hoppar vi in i hans Range Rover och far iväg för att titta på vingårdarna. Vi far söderut, genom hela Serralunga, och de berömda lägena passerar revy utanför bilrutan. Till sist kör vi ut ur Serralunga och in i Roddino där Davide vill visa ett nytt läge han just har köpt. Det ligger inte i själva Barolo, men enligt Davide kunde det mycket väl ha gjort det. Av någon anledning ville emellertid inte borgmästaren att Roddino skulle ingå då gränserna för Barolo drogs upp. Tro vad man vill om det, men läget för den nya vingården i vad som kallas Valle del Mondo, ser helt utmärkt ut. Det är ett brant läge som ligger högt, 500 m.ö.h och med en mycket finkornig jord som är nästan bländande vit i solen. Framtiden får utvisa hur pass bra vinerna därifrån kommer att bli.

Evan på den vita jorden i Roddino

Vi vänder om och kör tillbaka genom Serralunga och nu stannar vi vid Rionda som utgör en fantastiskt vacker syn. Delen av vingården som ska nyplanteras lyser vit av snön i februari, men i ungefär en tredjedel av vingården ger de knotiga nybeskurna gamla stockarna ett närmast grafiskt intryck mot den vita snön och de sydliga alperna reser sig i bakgrunden. Davide berättar att stockarna i den upprivna delen dels mådde alltför dåligt och att det också kändes som ett slöseri med ett fint läge att odla barbera och dolcetto i stället för nebbiolo i ett sådant förstklassigt läge. Spontant tycker man gärna att det var synd att inte de gamla stockarna fick vara kvar, men när man hör kärleken i Davides röst när han berättar om sina vingårdar, och särskilt Rionda, inser man att han känner djupt för områdets vingårdar och traditionerna här. Hade det varit rimligt att behålla en större del av stockarna tror jag nog att han hade gjort det. Till sist blir vinrankor helt enkelt för gamla och det blir orimligt att ha dem kvar.

Redan i juni är jag sedan tillbaka i Vigna Rionda och när vi går runt bland de gamla rankorna som man har sparat får jag se några av de märkligaste vinstockar jag sett. Gamla, knotiga vinstockar har man ju stött på ibland, men de här är inte bara grova utan de har flera meter långa grenar vilka likt långa boaormar slingrar sig längs med raderna, ibland nere på marken och även förbi nästa planta i raden. Tomasso Canale var känd för att ha varit en extrem traditionalist i vinkällaren, men uppenbarligen hade han även i vingården något speciella idéer om hur vinrankorna skulle skötas.

Brant nedför Rionda

Nyplanterat och gammalt (uppe till höger) i Rionda

På vägen tillbaka till vineriet stannar vi även till och tar en snabb titt på de två andra vingårdar som de buteljerar för sig. La Serra vätter mer mot öster och är rejält brant med ljus, finkornig jord. Ceretta är en stor vingård med delar som lutar närmast mot norr. Hjärtat av den är som en stor amfiteater som öppnar sig mot öster och söder och dessutom skyddas mot norr av en liten skog. Ett varmt och gynnat läge. Det är här Giovanni Rosso har sin del av Ceretta.

Brant utför mot öster i La Serra

I vineriet provar vi en mängd viner, både från de rostfria ståltankarna och från de stora botti som uteslutande används för lagringen – inga barriquer så långt ögat når här. Jäsning sker alltså i ståltankar och sedan förs vinerna över till botti för åtminstone ett par års lagring. De flesta botti är ännu nya, så när man kommer in i bottikällaren möts man av en söt, knäckig ekdoft. Det är proppfullt med stora fat här inne och även mellan stål- och betongtankarna i den andra delen av källaren är det trångt och svårarbetat, så det är tydligt att man är under expansion. Planer finns också på att bygga ett nytt vineri, men det dröjer att sätta dem i verket.

Nedan har ni mina noter, vilka är en sammanslagning av mina intryck från de två besöken i februari och juli 2012.

2011 Barbera från ståltank har en söt, nästan gräddig frukt med ett tydligt inslag av blodapelsin. Smaken är läskande frisk med en ren blåröd frukt. Där finns en hel del tanniner, men de håller sig bakom den dominanta syran. Eftersmaken är stenigt mineralig och ren.

2011 Serralunga Barolo från ståltank har en ung, något stum rödfruktig doft med ett aromatiskt, nästan parfymerat inslag. Smaken börjar mest syradominerat, men den breddas snart i munnen och en fin rosenton växer fram. Tanninerna finns förstås där och är finkorniga och välstrukturerade. Smaken slutar läckert rosenparfymerat med torra, finkorniga tanniner.

2011 La Serra från cementtank är markerat ungt, nästan druvigt med en djup körsbärsfrukt fina rosentoner och en liten aning av jäst. Smaken är intensivt rödfruktig och pepprig med bra syra och rejäla men välstrukturerade och finkorniga tanniner. Slutar rent och rosenparfymerat.

2011 Ceretta, också från cementtank, är mer återhållet och med en frukt som drar mer åt jordgubbshållet. En hel bukett av doftande rosor växer snart till sig ur glaset tillsammans med lite animaliska toner. Smaken domineras av en söt, röd frukt med en god syra och en blommig framtoning. Tanninerna är mjukare och mer tuggbara, inte så torra i eftersmaken.

2011 Vigna Rionda, första årgången från de egna stockarna, har legat i fem veckor i ett nytt 17 hektoliters ekfat. Det har en tät, mörk körsbärsfrukt och en rätt tuff, lite stum framtoning. Smaken är kärv, kraftfull och strukturerad, kryddig och intensiv,  med en bra syra och massiva men läckert tuggbara, finkorna tanniner. Ett maffigt vin.

2010 Ceretta från fat, liksom resten av 10-orna och 09-orna, är fräscht, aromatiskt med röd frukt och massor av rosor. Fräsch, rent, mintigt och allmänt snyggt, både i doft o smak.

2010 La Serra har i stället en djup, mörk frukt och tydligt djuriska inslag och en hel del mint. En mustig, tät, kryddig smak med bra syra och närmast massiva tanniner som ger en rejält sträv, tuggbar eftersmak.

2009 Ceretta är charmigt läcker och öppen med toner av kakdeg, röd frukt och rosor. En tät smak med mogen, nästan söt frukt och hygglig syra. Markerade tanniner och en växande känsla av att alkoholen inte är helt integrerad. Ett vin som är åt det tyngre hållet. Evan håller med oss om detta och nämner apropå de markerade tanninerna att Nebbiolo är en av de druvsorter som har tanniner även i fruktköttet.

2009 La Serra visar också upp en mogen röd frukt, men är fräschare med massor av spearmint. I bakgrunden ligger toner av kakdeg och rått kött och lurar. Smaken är tät, köttig och närmast massiv. Syran känns lite måttlig och smaken domineras i stället av en pepprig eldighet. Tanninerna är rätt avrundade. Eldigt slut med mumsig frukt. Båda 09-orna tydligt från ett varmt år med frukt som fått mogna ut ordentligt vilket gett tyngd och mullighet åt vinerna. Inget för långlagring, skulle jag säga.

Från flaskor fyllda tre veckor innan vårt besök i juli provar vi så först 2008 Serralunga Barolo som har en dov, aningen träig doft med inslag av choklad och kött, Även smaken börjar dovt och köttigt. Dock är syran bra men frukten är något vek varför tanninerna och till sist även alkoholen tenderar att ta över. Kan nog ännu lida en del av buteljeringen.

2008 Ceretta har en fin, djup mörkröd frukt och en hel del toner av vanilj och kakdeg samt en del mint. Har månne ett nytt ekfat varit inblandat här? Smaken är frisk, kryddig och ren med en bra, läskande ren frukt och syra. En hel del goda, torra tanniner och ett lite eldigt slut.

2008 La Serra har en aromatisk, nästan något stickigt volatil doft med maffig, ren, bra frukt, friska rosor och mint. Allt med ett härligt djup. I bakgrunden håller sig toner av kött och mörk choklad. Smaken är frisk, tät, ren och maffig med ren, bra frukt. Kraft, intensitet och koncentration håller de rätt avrundade tanninerna stången. Lång eftersmak med ren frukt. Ett läckert vin!

Till sist 2008 Vigna Rionda som har en lustigt sötsyrlig frukt med udda inslag av rotfrukter i allmänhet och speciellt morötter. Smaken är frisk, öppen, ljust rödfruktig och har en lätt volatil ton. Dock inte så mycket att det egentligen stör. En god syra och rätt bra intensitet. Slutar med ett elegant intryck och något torra tanniner. Svårt att säga vad det kan bli av detta.

Giovanni Rosso är definitivt ett namn att följa, särskilt för sina rena, lägestypiska vingårdsviner. Särskilt eftertrakta kan nog deras högst begränsade produktion av Vigna Rionda komma att bli, med bara ett drygt tusental flaskor att fördela över världen. Det är väl bara att hoppas att åtminstone inte asiaterna får smak för den.

För den som blivit intresserad att läsa mer om Vigna Rionda kan två referat från AuZones provning av nio Vigna Riondaviner i september 2012 rekommenderas. Det på AuZones egen blogg, AuZine, går att hitta här och Vinpunkarns här.

/A

PS. En liten kommentar med anledning av bilden ovan på Barolo, tagen från Serralunga, med Alperna i bakgrunden. Piemonte ligger ju i norra Italien och kullarna här brukar beskrivas som sydliga utlöpare från Alperna. Med den bilden i bagaget, kunde jag inte undgå att bli förbryllad över de höga berg man ser mot söder och väster. Alperna borde ju ligga norrut! När jag emellertid efter mitt besök i Piemonte hade några timmar över i Milano vilka jag ägnade åt att strosa runt och se på staden, såg jag en reliefkarta över Italien i ett skyltfönster och då stod de geografiska förhållandena plötsligt klara för mig. Som ni ser på bilden nedan går Alperna ned runt Piemonte och omringar området både från väster och söder. Alpes maritimes heter ju faktiskt det franska departementet som ligger öster om Rhônedalen, så jag borde väl ha insett att Alperna går ända ned mot Medelhavet.

Norra Italien i relief. Barolo+Barbaresco ligger i den röda ringen.

Clericos nya vineri i skymningen med Alperna vid horisonten

Maria Teresa Mascarello, Piemonteloggen del 11

A charming couple

Kommer ni ihåg hur Augusto Cappellano när vi besökte honom kallade sig en av de tre sista mohikanerna? Om inte, kan ni läsa om det i Piemonteloggen , del 5. Han menade att han själv och två till var de sista riktiga traditionalisterna i Barolo. De andra två var Maria Teresa Mascarello och Bepi Rinaldi. Naturligtvis väckte Augustos uttalande en nyfikenhet på de andra två producenterna, så när jag var tillbaka i Barolo, kunde jag till min glädje tillsammans med David Berry Green besöka  Mascarello. Vineriet ligger ungefär så centralt det kan göra i själva kommunen Barolo, vid nederkanten av torget man passerar när man kommer på vägen norrifrån, som leder vidare mot Monforte.  Maria Teresa tar oss direkt ned i källaren och på vägen dit berättar hon att det var hennes farfar som startade firman 1919. Hennes pappa, Bartolo, får väl sägas vara den som gjort firman känd, dels genom sina fina viner och dels genom att han uppenbarligen var en färgstark karaktär med mycket åsikter. Sålunda tyckte han synnerligen illa både om Berlusconi och om barriquer. På en av hans berömda, egenhändigt tecknade etiketter kunde man läsa ”No Barrique, no Berlusconi”. Bartolo själv är tyvärr nu borta och det är alltså hans dotter, Maria Teresa, som för firman vidare. Hennes första årgång då hon var med sin pappa och gjorde vin var 1993 och från 1998 tog hon allt mer del i arbetet. Inne i källaren och får jag lite basfakta om deras produktion. De gör idag 30-35000 flaskor vin per år från fem hektar, varav fyra i själva kommunen Barolo och en hektar i La Morra. Vingårdarna är Cannubi, San Lorenzo och  Rue i Barolo och Rocche i La Morra. Tre hektar är planterade med nebbiolo och de andra två med barbera, dolcetto och freisa.  Cement och träfat är det som gäller för jäsning och lagring här. För Barolo låter man skalen macerera rätt länge, 30-40 dagar, vilket väl inte är påtagligt länge, om än tillräckligt för att klassa ibland traditionalisterna. Vid vårt besök hos Luca Roagna förra året nämndes tider på uppemot 100 dagar, vilket får sägas vara rätt extremt. Lagringen sker helt på stora ekfat, botti, i tre år och därefter i flaska ytterligare ett år innan man släpper dem. Som äkta traditionalister buteljerar man inte sina olika vingårdar separat, utan blandar dem till en enda Barolo emedan man tycker att det ger ett komplexare vin.

Att kalla Maria Teresa för en mohikan känns faktiskt inte helt fel när men ser henne med indianlik smidighet klättra omkring uppe på sina stora träfat för att dra upp prover åt oss. Vi provar bara Barolo och håller upp våra glas mot henne för att få prover av den mycket unga 2011-an. Det är kallt i Maria Teresas källare såhär i februari, så trots de utmärkta glasen är det svårt att hitta alltför mycket nyanser. I alla fall känner jag en dov, söt, röd frukt. Smaken är ren och elegant med frisk, ung, röd frukt. Tanninerna är, som sig bör, markerade och ordentligt torra, kritigt tuggbara. De dominerar eftersmaken tillsammans med en fin mineralitet som växer till mot slutet.

När jag såhär några månader efter mitt besök skriver ner denna rapport slår det mig att vi nog aldrig diskuterade vad det var för ett viner vi provade, eller hur representativa de var för den slutliga blandningen. Möjligen var en viss blandning redan gjord när vinerna fylldes på träfaten. Jag får skylla min försumlighet att diskutera detta på kylan i källaren som så småningom fick mig rejält nedkyld. Så om ni tänker besöka Maria Teresas källare på vintern, se till att klä på er ordentligt!

Maria Teresa klättrar vidare och drar upp ett prov på 2010 Barolo, vilken har en förföriskt tät och läcker rosendoft och ett tydligt rödfruktigt inslag av jordgubbar vilket ger en klar pinot noirkänsla. Även ett visst inslag av svartpeppar finns där. Smaken är friskt läskande, kryddig med bra djup. En lite tuff känsla av hårdhet ger intrycket att det egentligen finns mycket mer som inte riktigt kommer fram än. Ändå en bra, lång eftersmak med fint kritiga tanniner. Ett riktigt läckert, stilrent och lovande vin!

2009-an bjuder, som sig bör, på mer intryck av värme och rondör, dels beroende på årgången och del på det extra året på fat som rundat av vinet. En trevlig ton av kakdeg bidrar till det charmiga intrycket. Även här finns jordubbsfrukten som ger en pinotkänsla i doften. Smaken börjar friskt men växer snart till sig och blir mer fyllig och avrundad, även om det inte är någon större brist på syran. Tanninerna är finkorniga och väl integrerade. Smaken slutar tätt och tuggbart med riktigt bra längd och komplexitet.  Ett maffigt, fullmatat vin som är överraskande tillgängligt – det rör sig ju ändå om ett fatprov av Barolo!

Till sist 2008 Barolo. Både mina anteckningar och minnet från mitt nedkylda huvud är oklara, men antagligen provade jag den från flaska, även om jag inte minns det, men 08-an borde ha varit buteljerad. Jag noterade i alla fall en tät, dov, söt, mörkröd frukt som dominerades av körsbär tillsammans med en aning blåbär. Där fanns också en hel del kakdeg och mint. Smaken var söt och fruktig med en god syra och överraskande avrundade tanninerna. Kanske var det i kontrast mot de yngre vinerna vi just hade provat från faten), men även slutintrycket var en aning snällt och sötfruktigt. Man får avvakta och se vad som blir av det här vinet.

Efter en generös, god, trivsam och väldigt italiensk lunch hos Maria Teresas mamma, glider jag ned i det lyxigt omfamnande lädersätet i David Berry Greens Alfa Romeo och han kör oss mot Serralunga och producenten Giovanni Rosso. Medan vi åker dit genom de snötäckta vingårdarna, vilka tidvis utgör rent spektakulära syner, kan det vara på sin plats att förklara hur det kommer sig att jag tillbringar en dag i Barolo i Davids sällskap, men det får ni läsa om i nästa avsnitt av Piemonteloggen. 😉

Cannubi, Barolo

/A

Sottimano, Barbaresco, Piemonteloggen del 10

Andrea Sottimano

I mina ansträngningar att få koll på Piemontes mest ansedda vingårdar och producenter har det hittills varit Barolo som tenderat att få mest uppmärksamhet. Dock blev det även vid mitt senaste, blott två dagar långa besök, även en visit hos en  producent i Barbaresco. Detta har jag BJ att tacka för, emedan han anslöt på eftermiddagen den andra dagen, då han kunde komma ifrån jobbet och möta mig. Något slumpmässigt föll valet på Sottimano,  i den lilla byn Cottà, som hör till kommunen Neive men nås enklast om man tar huvudvägen, Via Rabajá, söderut från själva Barbaresco, ned mot Treiso. Efter någon kilometer dyker Via Cottá upp till vänster och där åker man in. Jag kände egentligen inte till dem innan besöket, men hade läst något positivt någonstans och Galloni, Parkers Italienkorrespondent, var positiv, så det blev ett snabbt mail till dem i sista stund, vilket gav ett prompt och positivt svar att vi var välkomna.

Andrea Sottimano, den kanske 35-årige sonen i familjen, har sedan något år tagit över ansvaret. Han tar oss genast nedför den smala trappan till källaren där vi först kommer in i ett utrymme fyllt med små fat, mest barriquer, men även några av de mer avlånga burgundiska faten, benämnda piece, finns i samlingen. Första tanken blir att det är en riktig modernist vi har hamnat hos, men ändå stämmer inte riktigt det intrycket, eftersom en hel del av de små faten ser påtagligt åldrade och välanvända ut. Andrea berättar att det som mest endast är en femtedel av faten som är nya. I somliga av dem vilar alltså vin för femte gången och den sammanlagda effekten av fatlagringen inte tillför mycket smaker av själva eken. I stället är det den försiktiga och långsamma oxidationen man vill åt när man valt små fat.  Något varierar man även fördelningen av åldern på faten beroende på årgångarnas karaktär. Längre ned i vinkällaren stöter vi sedan på jästankar av rostfritt stål. Jäsningen sker enbart med naturjäst och med minimalt med svavel tillsatt. Innan jäsningen låter man de nedkylda druvorna kallmacerera, dvs. ligga och dra ur bland annat färgämnen, i två dagar. Jäsningen sker sedan vid tämligen låg temperatur, 27-28o. Det färdigjästa vinet förs sedan över till barriquerna redan innan den malolaktiska jäsningen, vilken man vill ska ske i faten. Inget svavel alls tillsätts faten utan i stället drar man inte om vinet utan låter det ligga på sin fällning. Andrea förklarar att det frigörs en hel del svavel från fällningen och att den är helt tillräcklig för att skydda vinet. Detta är något som han lärde sig då han en tid jobbade i Bourgogne.

Åter uppför trappan till provningsrummet. Dags att utröna vad det kan bli av dessa, för oss aningen speciella metoder.

Som sig bör inleder vi med en Dolcetto, 2010 Bric del Salto. Den har en mycket frisk, aromatisk doft med blåbärstoner och ett tydligt inslag av svartpeppar. Smaken är ren och ytterst läskande med bra, ren, frisk frukt. En hel del typiskt torra tanniner och ett läskande slut. En riktigt bra Dolcetto.

2009 Barbera d’Alba, Pairolero kommer från äldre stockar, med 40-50 år på nacken. Andrea berättar att vinifikationen av barberan är exakt likadan som för Barbarescovinerna. Doften är djupt chokladbetonad och med mörk, mogen frukt som även i  munnen först ger en närmast sötfruktig attack. Den typiska barbera-syran finns förstås också där och mildrar intrycket av sötma, men syran är ändå väl inbäddad i den mulliga, täta frukten. En läcker rökighet växer till och även de tät, väl strukturerade tanninerna som leder ut i en lång, tuggbar, koncentrerad eftersmak. Ett yppigt vin!

Ungefär här i provningen kommer vi in i en diskussion om att dricka viner för sin egen skull kontra att ha dem till måltider, varvid Andrea kort konstaterar att:

– The only wine you can drink without food is Burgundy.

Visserligen skulle nog BJ och jag kunna komma på ett gäng andra viner vilka också går utmärkt att dricka på egen hand, inte minst vissa Piemontesiska viner, men när inte ens Andrea själv anser att dessa tillhör den kategorin, väljer vi i stället att avstå från att alltför påstridigt bemöta hans åsikt. I stället provar vi en 2008 Barbera, från ett år som Andrea beskriver att det gav viner som är mer typiskt piemontesiska, dvs. ett svalare år med mer klassiska viner med mindre utpräglad fruktmognad. Denna Barbera är fräsch och blommig med ren, röd frukt och en aning ton av mörk choklad. I munnen är syran friskare, stramare och mer påtaglig. Frukten är härligt ren och med ordentligt djup. Tanninerna är läckert finkorniga och liksom inbäddade i den rena syran. En lång, eldig eftersmak med fint tuggbara, finkorniga tanniner ger onekligen ett påtagligt klassiskt intryck. En strålande ren Barbera som blev min favorit av de två, även om BJ faktiskt föredrog den mulligare 09-an.

Över så till de nebbiolobaserade vinerna. 2009 Nebbiolo d’Alba kommer från 10-15-åriga stockar i vingården Basarin. Efter de mer uttrycksfulla barberavinerna känns vinet mer slutet. Letar man och väntar lite, hittar man en aning kakdeg, lite djuriska toner och en lätt volatil målarfärgston. Smaken är frisk och överraskande öppen med rondör och värme parat med en chokladton och en viss eldighet. En hel del finkorniga, sträva tanniner tar över mot slutet. Inte alls illa, men kan nog må bra av ännu något år på flaska.

Så motsvarande vin, men ett år yngre, dessutom butljerat på morgonen samma dag, dvs 2010 Nebbiolo d’Alba. Det är elegant och kryddigt med distinkt rödfruktiga aromer. Smaken är frisk och ren med en markerad, ren syra. Härligt finkorniga tanniner som är inbäddade i frukten. Torrsträv men tuggbar eftersmak. Otroligt läckert!

Så till huvudnumren, dvs. deras Barbarescoviner. De gör fyra olika vingårdbetecknade viner, nämligen Fausoni, Pajoré, Cottá och Currá. Förutom av Currá, av vilken vi enbart provade 09-an, fick vi prova 2008 och 2009. Vi börjar med 2008 Fausoni som har en riktigt läckert aromatisk och kryddig doft med markanta inslag av svartpeppar. Där finns även en del toner av choklad, mint, stekt kött och faktiskt också en tydligt curryton(!) Smaken är frisk och läcker med en fräsch, röd frukt samt påtagligt torra tanniner som hugger till ordentligt mot slutet.

2009 Fausoni är betydligt dovare och mulligare med köttiga, varma toner, men har också en charmig rosendoft. Smaken är nästan sötfruktig och mullig med chokladtoner och en mer dämpad men dock hygglig syra. Även här finns en hel del tanniner, men det är tätare, med en nästan lurvig yta. En fascinerande och urtydlig uppvisning i skillnaden mellan dessa två årgångar. Om man sedan föredrar den friskare, stramare och mer klassiska 08-an eller den rundare 09-anär ju mest en smaksak. 08-an behöver hur som helst få ligga till sig ett tag för att både rundas av och öppna upp sig.

Vidare till Pajoré, som, berättar Andrea, är en vingård med kalksten i berggrunden. 09-an har en djup, dov doft med inslag av choklad, tobak, kött samt en aning lim och kakdeg vilka dock håller sig i bakgrunden. Attacken är tät och tuggbar. Syran är riktigt bra. Smaken växer till sig rejält i munnen och blir ordentligt pepprig. De markerade tanninerna är torra, täta och läckert tuggbara. Den långa eftersmaken domineras av de torrsträva tanninerna och även limtonerna, vilka kommer igen mot slutet.

2008 Pajoré har åter en mer elegant och fräsch framtoning med lackra, rena toner av ljus, röd frukt, mint och rosor uppbackade av en tätare bakgrund av tjära och tobak. I munnen är det närmast överraskande intensivt. Läckert och rent, men också tätt, tuggbart och intensivt. En markerat frisk syra och torra tanniner ger en lång, läskande men torr eftersmak med tydliga minttoner. Strålande, men behöver rundas av med några år på rygg i källaren.

I nästa vingård, Cottá, har Sottimano de äldsta rankorna, 50-60 år gamla, vilka växer på en blandning av lera och kalksten. 2008 Cottá öppnar med en ren,  intensiv doft av röd frukt, frisk mint och en hel bukett av doftande röda rosor. Ett sådant rent, aromatiskt fräscht uttryck, både av nebbiolo och årgång 2008, som man överhuvud taget kan tänka sig! Även i munnen dominerar samma intryck, ytterligare förstärkt av en ren, frisk syra. De kritigt torra tanninerna fullbordar intrycket av ett helt lysande, fräscht vin.

2009 Cottá är en helt annorlunda affär. Tätt, med dova köttiga toner och inslag av grönsksbuljong, choklad och värme. Smaken är tät och köttigt tuggbar med en mer avrundad syra, inbäddad i den täta köttigheten. Tanninerna är massiva, men har en närmast lurvig yta, nästan i en stil som man annars mest finner i viner från Nya Världen. Imponerande tätt och fascinerande hur olika de två årgångarna ter sig.

Den sista vingården, Currá, ger de tuffaste vinerna och får därför ligga en längre tid på faten innan den buteljeras och sålunda fanns ännu inte 2009-an att prova. 2008 Currá är tät, djup och rökig med inslag av choklad och kött, men har även en fräsch mintton. Smaken börjar friskt, tätt och tuggbart. Vinet är onekligen tufft och närmast stenigt med en markerad syra och den friska minten som ligger och svävar ovan den hårda men djupa grunden. Maffiga tanniner med riktigt bra struktur ger en tuff, grovsträv, tuggbar eftersmak. Ett häftigt vin för lagring!

Andrea är mycket angelägen att vi ska komma tillbaka på sommaren så han kan visa oss hur de arbetar i vingårdarna, och det känns ju inte precis som någon omöjlighet, efter detta mycket givande besök hos denna pigga och härligt engagerade producent. Det är bara att gratulera Piemonte åt alla de unga, entusiastiska och kunniga vinmakare ur den yngre generationen som håller på att ta över och leda området mot en strålande framtid.

Innan BJ och jag skiljs åt och jag med viss möda ska ta mig tillbaka till Linateflygplatsen utanför Milano – för övrigt en inte helt enkel uppgift i mörkret och ensam i bilen utan GPS – kan vi konstatera att det något slumpvisa valet att besöka Sottimano, gett oss en mycket givande stund i familjen Sottimanos sällskap och att vi funnit något av en ny favoritproducent i Barbaresco.

/A

Elio Altare, Piemonteloggen del 9

Annunziata är en liten by som formellt hör till La Morra, men som ligger för sig, en bit nedanför själva huvuddelen av La Morra, vilken ligger uppe på höjden och varifrån man, för övrigt, har en av de bästa utsikterna över hela Barolo. Vägen till Annunziata slingrar sig i serpentiner nedför den branta sluttningen. Ungefär mitt i sluttningen, där Annunziata börjar (om man är på väg nedåt, från La Morra alltså), ligger Elio Altares vingårdar, liksom hans vineri. Vi svänger in på gårdsplanen som han delar med Mauro Veglio, också en god producent. En hund ligger slött utsträckt i solen på stenläggningen och tar inte så mycket notis om oss.

Silvia Altare kommer ut och möter oss och Boris frågar genast om inte hennes pappa, Elio, är hemma. Han blir besviken när han får höra att Elio befinner sig i den lilla ålderdomliga bergsbyn Castelmagno, berömd för sina ostar, där han tillsammans med några andra baroloproducenter bedriver en sorts välgörenhet genom att försöka få byn, som håller på att avfolkas och förfalla, att överleva. En säkert både motiverad och för Elio givande aktivitet, men Boris, som känner honom från tidigare besök, hade naturligtvis velat träffa honom. Silvia berättar att han överhuvud taget inte är hemma så mycket nu för tiden. Är han inte uppe i bergsbyn, är han ofta i det vineri han driver i Cinqueterre, det lilla, charmiga vindistriktet i Ligurien längs kusten öster om Genua. Ansvaret för produktionen i Barolo har han huvudsakligen släppt till sina döttrar sedan något år tillbaka.

Inspirerade av de givande fatprovningarna vi fått under flera av våra tidigare besök, frågar vi Silvia om vi först kunde få se källaren och där prova från några fat och det är inga problem. Källaren är ren, snygg och välordnad, men har inte många botti utan lagringsdelen domineras helt av barriquer i långa rader på varandra. Den lille japanen, som jag tror hette Tino och som jobbade som ”källarråtta”, dvs. en som fixar med lite av varje, klättrar energiskt omkring på faten och tar ut prover ur fat efter fat enligt Silvias instruktioner. Det blir en intressant jämförelse av de tre senaste årgångarna av deras bästa vingård i La Morra, Arborina, och den nya vingården i Serralunga, Ceretta, som de hyrt i c:a 10 år och till sist kunde köpa i november 2011, alltså några månader efter att vi var där. Fram till 2005 blandade de in vinet från Ceretta i den vanliga Barolon, men 2011 släppte de första årgången Ceretta med egen etikett och det var just årgång 2005. I år, 2012, planerar de att släppa 2006-an. De har valt att låta vinet ligga två år extra på flaska, emedan de känner att det är så pass tufft att det behöver det. Produktionen av båda vinerna är rätt liten. Av Arborina görs c:a 8000 flaskor per år och av Ceretta runt 5000. Altares totala årsproduktion uppgår till c:a 60 000 flaskor.

Innan noterna skulle jag gärna vilja påpeka att fatprovande är lite speciellt, av flera orsaker. Dels är det ju bara prover från något enstaka fat av varje vin och särskilt när det gäller viner som ligger på små barriquer, ska man ha i minnet att det färdiga vinet, när det senare tappas på flaska, är en blandning av ett större antal fat och varje barrique tenderar att utvecklas lite olika. Egenskaperna hos den ek som används för att göra respektive fat variera alltid och de flesta producenter blandar barriquer från flera olika tillverkare, ibland även med olika rostningsgrader. Sålunda behöver ju vinet från det fat som väljs ut för provning inte vara det som mest liknar den färdigblandade produkten. Sedan är det ju alltid en utmaning att försöka uppskatta vad som kommer att hända med vinet under den tid som återstår på faten, innan det är färdigt för buteljering, något som naturligtvis är svårare ju yngre vinet är när man provar det. Dessutom blir det gärna en mer översiktlig provning av varje vin när man gör det på stående fot i källaren och samtidigt försöker skriva ned sina noter, vilka därför gärna blir mer kortfattade, och ibland även svårlästa. Ha alltså detta i minnet när ni läser noter från fatprovningar, både mina och andras.

Vi börjar med 2009 Arborina som har en frisk och ytterst ren doft med massor av klass och stil. Smaken i samma stil, med frisk, ren, läcker frukt. Bakom den friska frukten lurar en hel del torra, kritiga tanniner.

2009 Ceretta är också läcker med en kryddig, animalisk doft som till och med har ett inslag av lagård. ”Reduktivt inslag”, förkunnar Magnus. Smaken börjar friskt och rent men de tuffa tanninerna tar raskt ett rejält grepp om gommen och tillsammans med en pepprig eldighet blir det ett intensivt intryck i munnen. Tanninerna tar även hand om eftersmaken men vinet känns välbyggt och har en fin struktur som lovar gott för framtiden.

2010 Arborina är friskt och närmast druvigt i sin ungdomlighet. Läskande, läckert och fräscht, med fina tanniner som liksom pressas i bakgrunden av den friska syran.

Doften av 2010 Ceretta är en intressant kombination av fräscha rosor och animaliska toner. Mer djup och intensitet än förra vinet. En frisk smak som börjar med ett pirrande på tungan. Fina, tuggbara tanniner och en synnerligen intensitet. Torr, pepprig, lång eftersmak. Det här imponerar på mig!

Sedan ett prov på ett vin som var destinerat att bli Barolo ”normale” som är rent och fräscht blommigt med toner av rosor och mint. Ren, elegant och rejält spritzig smak med ett fräscht, nästan parfymerat rosenblommigt uttryck. Till sist, efter en smula trugande, får vi även prova den resterande årgången i faten.

2008 Arborina – ”nu börjar det dofta Barolo”, var det första intrycket jag skrev ned. Mindre ung, druvig frukt, i stället mer rondör. Fina inslag av kakdeg, rosor och mint. Frisk, läcker smak, åter med mint- och rostoner. Den nya, rostade eken gör sig också påmind. Markerade, torra tanniner.

2008 Ceretta är mer stramt och slutet. Man kan dock ana ett stort djup i bakgrunden. Doften växer och öppnar sig redan i glaset. Smaken börjar friskt och rejält strävt. Blir snart kraftfull och rökig med rejäla, tuggbara tanniner. Lång, kraftfull, ordentligt torrsträv eftersmak.

Mycket mer givande än så här kan knappast en fatprovning bli. Spännande att så systematiskt få prova de två paren av vingårdar mot varandra från tre olika årgångar. Klart lärorikt.

Väl åter i provningsrummet börjar provningen av viner på flaska med 2008 Cinqueterre. Alltså ett vitt vin, gjort på de lokala druvsorterna bosco och albarolo. Vinet hade fått ligga fyra dagar på skalen, vilket märks i en markant kådig känsla i den djupa, koncentrerade doften som även har tydliga inslag av honung. Man får en känsla av sent skördade, väl mogna druvor, vilket även avspeglas i smaken som är varm och rund, med måttlig syra och en kärv, tuggbar skalkänsla. Smaken mynnar ut i en eldig, pepprig eftersmak med en tydlig sälta. Ett rätt speciellt vin.

2009 Cinqueterre har också en känsla av fullmogen frukt i den dova, närmast parfymerade doften som också har ett visst inslag av kåda. Smaken är kärv och tuggbar med en del torr strävhet. Eldig eftersmak med markant sälta.

2009 Dolcetto d’Alba har en rätt varm och dov doft som på pricken kan beskrivas som blåbärspaj med grädde. Smaken är frisk, tät och gräddig, med en blå frukt som är väl inbäddad i gräddigheten. En del tanniner finns där, men de känns avrundade och gräddigheten hjälper förstås till att bädda in strävheten. Eldig, fet eftersmak. Lite ovanlig stil på en Dolcetto.

2007 Barolo har fått 20-30% ny ek i två år och ek och den märks tydligt i den breda, brödiga doften med inslag av mint, en del svamp och någon örtig ton i bakgrunden. Smaken börjar friskt med bra intensitet. En bra syra och den lite gröna örtiga tonen ger en kärv känsla. De tydliga, kärva tanninerna ger ett tufft slut. Rätt tufft nu för att vara en 07-a. Behöver vila och rundas av något år.

Vingården Arborina, notera de blåaktiga skyddsnäten

2006 Barolo är speciellt emedan hagel slog hårt mot Altares vingårdar och därför gjordes varken Vigneto Arborina eller Brunate det året. Upplevelsen att förlora en så stor del av skörden var så smärtsam att man nu längs med varje rad i de bästa vingårdarna har installerat nät som kan hängas för vinrankorna om det är risk för hagel. Trots kostnaden, arbetsinsatsen och även en viss skuggverkan som näten ger, har man alltså valt att göra denna investering för att slippa uppleva motsvarande förödelse igen. Vinet har en ren doft med fin, aromatisk lite söt körsbärsfrukt och bra djup. Smaken är frisk och ren med en mintighet som ger en närmast sval känsla (tänk Vicks Blå). En del rosor finns där också och den mumsiga frukten. Tanninerna är härligt finkorniga och de fyller upp munnen i en rejäl, tuggbar strävhet. Mot slutet tar de, som väntat över en del, men vinets fräschhet gör det ändå riktigt njutbart redan nu.

Innan nästa vin smyger jag in lite siffror som vi fick av Silvia: det finns 948 vinproducenter i Barolo och totalt gör man varje år runt 90 000 hl vin. Motsvarande siffror för Barbaresco är 420 producenter och 32 000 hl/år. Det finns alltså några att välja på om man skulle vilja skaffa sig en heltäckande bild av de två områdena.

2005 Barolo är dovt, tätt och stumt med mörk frukt, lite mint och en del fat. Känns hårt och slutet och har till och med toner av asfalt. Smaken börjar tufft och är frisk och tät. Den mörka frukten känns inkapslad och de massiva, finkorniga tanninerna har inte mycket som kan bädda in dem. Ett vin av typen ”vänta och se”.

2005 Vigneto Arborina har mycket mer att bjuda på, redan idag. Frukten är tät och läcker, närmast blåröd i känslan. I glaset växer vinet snabbt till sig och visar upp tydliga, charmiga nebbiolokaraktärer såsom de vanliga tonerna av mint, rosor och kakdeg. Smaken är frisk och mycket tät och med en torr tuggbar känsla. Maffigt och intensivt med markerade, tjocka, nästan lurviga tanniner. Ett vin som hela tiden växer i glaset. Mycket lovande!

Avslutningsvis 2007 l’Insieme, vilket är ett vin, eller rättare sagt ett antal viner som görs inom ett välgörenhetsprojekt (insieme = tillsammans). Åtta vinodlare gör varsitt vin efter eget val. Vinerna är alltid en blandning av ett gäng druvsorter, allt efter vad respektive producent känner för att hälla ihop det året. Dock brukar druvblandningen för varje odlare inte variera allt för mycket från år till år. I Altares fall brukar det handla om sådär 40% Cabernet Sauvignon, 20% Barbera, 20% Nebbiolo, 10% Dolcetto, 5% Syrah och 5% Petit Verdot. Det här vinet är dovt och tätt men ändå med en fräsch, ren, aromatisk frukt. En rejäl mintighet svävar över vinet, som om man löst upp en polkagris i det. Smaken är distinkt frisk, ren och läskande med rejäla, grova tanniner som hugger till. Ett maffigt vin med ett klart modernistiskt anslag. Första årgången av l’Insieme var 2001 och man har hittills skänkt runt en halv million euro till välgörenhet. Mer om organisationen hittar men på http://www.linsieme.org.

Avslutningsvis, efter att jag har köpt ett par paket av de fullständigt utsökt rostade hasselnötter från trakten som man säljer i vakuumförpackning (rekommenderas varmt!), frågar vi efter Silvias egna favoriter bland Barolos producenter. Hon svarar lite svävande, vill kanske inte stöta sig med sina vänner, men nämner ändå de som är med i l’Insiemeprojektet, särskilt Alessandria, samt Cavallotto och Mario Marengo.

Jag, som aldrig träffat Elio, saknade inte honom, utan trivdes alldeles utmärkt i den charmiga Silvias sällskap. Men , naturligtvis vore det även kul att få träffa honom en dag – om inte annat så för att få höra honom berätta om sina projekt i bergsbyn Castelmagno och vineriet Campogrande i Cinqueterre, och kanske även få prova det legendariska vinet Sciacchetrà därifrån. Den här gången glömde jag tyvärr att fråga efter det. Men det är ju bra att ha en orsak att komma tillbaka 😉

/A

Giacomo Conterno, Piemonteloggen del 8

Utsikt från Giacomo Conterno mot Novello och de sydliga Alperna

Som hängiven vinälskare provar man mycket vin. Mycket som är bra, ibland även strålande, men som ändå snart sköljs med i den stora floden av viner. Men emellanåt stöter man på det där vinet som bara får floden att stanna upp en stund, ja kanske till och med ändra riktning något när den väl börjar flyta på igen. 1988 upplevde jag och ett par vänner just ett sådant vin som ännu idag har en särskild plats i våra minnen. Vi hade hamnat på Enoteca Fratelli Roffi Isabelli i Rom där en viss Edward Steinberg, en amerikan som sedermera skulle bli känd som författare av boken The Making of a Great Wine: Gaja and Sori San Lorenzo, jobbade. Vinet som Edward lät oss få prova, var Giacomo Conternos 1970 Monfortino – ett av vinvärldens stora viner som gjorde ett outplånligt intryck på oss. Än idag är det den enda flaskan av Monfortino jag fått förmånen att prova. Promenerar man bland vinaffärerna i Alba är skyltfönstren ofta fyllda av Monfortino, men tyvärr ligger de på för mig orimliga prisnivåer. De billigaste ligger på några tusenlappar och sedan går det uppåt. Så vad göra åt detta dilemma? Naturligtvis vore det en bra idé att helt enkelt be att få göra ett besök hos  Giacomo Conterno.

Det är emellertid inte helt lätt att få besöka Giacomo Conterno. Det handlar knappast om någon djupt rotat motvilja att ta emot besökare utan snarare om att Roberto Conterno, son till Giovanni, sonson till Giacomo och den som nu driver vineriet, helt tydligt prioriterar arbeten som måste göras med vinerna i stället för att distraheras av nyfikna besökare, och vad skulle man egentligen kunna invända mot det? Varken journalister (i alla fall inte av vår kaliber) eller andra vinälskare göre sig besvär när årets buteljering av deras viner äger rum äger rum, och det gjorde den hela veckan vi var i området. Visst hade det varit kul att få se t.ex. 2004 Monfortino, en sannolikt blivande legend, på sin väg in i de flaskor som senare, väl släppta på marknaden, kommer att bli jagade av samlare, sin prislapp på i trakten av 4000 kronor till trots. Efter nästan dagliga telefonsamtal med Robertos vänliga assistent Francesca för att höra oss för hur det gick med den pågående buteljeringen, lyckas vi ändå till sist klämma in ett besök på eftermiddagen under vår sista dag i Barolo. Tyvärr medförde det att vi blott hade en timma att vara hos Roberto, men vi var ändå nöjda att få möjlighet att besöka honom. Roberto själv hade dock inte blivit informerad om vår begränsade tid, så när vi tillbringat en ytterst givande tid i källaren och blivit väl upplysta om firmans idéer och principer för hur de gör sina viner, blev han något bestört när vi plötsligt annonserade att nu måste vi tyvärr tacka och ta farväl för att inte missa vårt flyg från Turin. Ett gäng fatprover hann vi också med, inkluderande en magnifik blivande 2005 Monfortino. Med mer tid hade vi möjligen annars även hade fått en möjlighet att prova några av de uppradade flaskorna som vi tidigare passerat på vår väg ned i källaren, men, som jag förstod när jag var tillbaka hos Roberto igen i februari 2012, är det nog rätt normalt att man bara får prova från faten.

Lite fakta om volymer och den buteljering som sånär förhindrade vårt besök. Den sker i en maskin som fyller upp emot 3100 flaskor i timmen. Under veckan hade de buteljerat 2009 Barbera, 2007 Barolo och 2004 Monfortino. Av Monfortinon gör man normalt 7-10 000 flaskor, av Barolon 20 000 samt lika många flaskor Barbera. Monfortinon kommer från vingården Cascina Francia, vilket även är namnet de sätter på sin ”vanliga” Barolo. Vingården ligger i norra delen av Serralunga, i ett utmärkt läge på en kulle med kalkhaltig mark och exponering mot sydväst. Nytt för oss var att de sedan 2008 även äger 3 ha mark i vingården Cerretta, också den belägen i Serralunga men längre söderut och med mer lera i marken. Det verkar som Cerretta är i ropet just nu, eftersom vi vid besöket hos Elio Altare fick ett antal fatprover av deras Cerretta. Roberto var lite svävande på frågan vad vinet från Cerretta skulle kallas och om det skulle buteljeras för sig eller blandas med Cascina Francia-vinet. Möjligen ges svaret efter 2012 års buteljeringsomgång – om de då tycker att vinet har legat tillräcklig tid på sina botti.

Hos Conterno är det stora träfat av slavonsk ek som gäller, både för jäsning och för lagring. När man kommer hit möts man på gården av en rad stora uttjänta träfat. Det är ju ofta så att man hyllar sina gamla, väl inkörda träfat, men till sist blir de ändå väl murkna. För att inte riskera att de rämnar och hela dess värdefulla innehåll går förlorat, måste de till sist bytas ut. Roberto har skaffat nya, lite mindre fat från Österrike. De mindre faten gör framför allt att det blir lättare att avpassa volymerna så att det går jämt upp när man fyller faten. Med bara stora fat kan detta annars lätt bli ett bekymmer, särskilt när man, som här, inte har några barriquer att tillgå. De gamla träfaten utgör nu en iögonenfallande blickpunkt på terrassen utanför vineriet och är synliga från långt håll.I en del av källaren finner man också en rad med ståltankar, vilka Robertos far skaffade under 80-talet, och även använde för jäsningen en period, men sedan 15 år är det alltså även jäsning på träfat som gäller. Ståltankarna kommer ändå till nytta, framför allt vid två tillfällen. Om temperaturen under jäsningen riskerar att bli för hög, dvs. gå över 28 grader, pumpar man över vinet i ståltankarna någon timme och utnyttjar deras inbyggda kylsystem. Tankarnas större volym är också användbar när man ska genomföra den slutliga blandningen av de olika faten inför buteljeringen. Vinifieringen är rätt normal, med två veckors tid för jäsning och macerering för barbera och tre veckor för nebbiolo, ofta ytterligare en vecka för de viner som man tänker sig ska bli Monfortino. Normalbarolon ligger sedan runt fyra år på de stora faten, medan Monfortinon får ligga tills Roberto tycker den är klar, vilket normalt innebär minst sju år. Faten fylls upp varje vecka, vilket är särskilt nödvändigt under vintern, då vinet drar ihop sig när temperaturen sjunker i källaren. Under lagringen förlorar man 1,5-2% av vinet per år, dvs. 10-15 % av de rara dropparna av Monfortino går förlorade. På frågan om hur man skiljer ut vinet som ska bli Monfortino berättar Roberto att det är en process som pågår ända fram till buteljeringen. Redan några dagar innan skörden blir druvor från en del av vingården utvalda och vinifierade separat. Sedan följer han hela tiden vinets utveckling under den långa lagringen och bedömer om det har den där extra tätheten och djupet som krävs av en Monfortino. Uppenbarligen händer det vissa år att han inte tycker att vinet utvecklas som det ska och därför klassar ned hela eller delar av vinet till buteljeras som Barolo Cascina Francia. Ett sådant år var 2007, som av många hyllas som en god årgång, men som inte håller den stramhet och det djup som Roberto kräver.

Det är alltså inte bara nebbiolo man odlar i sina två vingårdar, utan även barbera, vilket växer i båda lägena. Liksom med nebbiolovinerna håller man även barberavinerna från Cerretta och Cascina Francia åtskilda och om jag minns rätt, kommer de även att buteljeras separat. Vi fick börja med att jämföra de två versionerna.

2010 Barbera Cerretta har en snygg, frisk, ren frukt med en del drag av blåbär, vilket jag ofta kan tycka ger ett lite för bärigt intryck, men här är det en frisk, ren, härligt läcker, kryddig frukt. Smaken är, som väntat frisk och fräsch med en läskande, barberatypisk syra. Kryddigt och rent med läckra, finkorniga tanniner. En lång, eldig och ren eftersmak där de kritiga tanninerna hänger kvar i gommen. Ett ren och precist och syradrivet vin.

2010 Barbera från Francia är betydligt tätare och dovare, med köttiga toner och en del inslag av bröd. Frukten är mörkare med inslag av blodapelsin och blåbär. Smaken börjar med bra intensitet och täthet, med en bra syran och fetare frukten. Hela vinet är mulligare och fetare än föregångaren. Tanninerna är åter igen läckert finkorniga och eftersmaken lång med ett mineralpräglat intryck. Två riktigt bra barberor.

2009 Cerretta Nebbiolo har en fräsch och härligt läcker rosendoftande samt en ren jordgubbston. Serralungapräglad doft med bra djup en någon ton av kakdeg i bakgrunden. Smaken är lika fräsch och läcker som doften med bra syra och härligt aromatisk, ren frukt. De rejäla, torra tanninerna tar och dominerar i eftersmaken, vars längd därmed blockeras. Ett tufft men lovande vin. Både detta vin och den första årgången man gjorde, 2008, kommer man att buteljera som Langhe Nebbiolo efter tre års fatlagring. Först med 2010-an tänker man lansera sin nya Barolo Cerretta, men den tänker Roberto låta vila ytterligare ett år på sina fat.

Just  2010 Cerretta har en härligt djup och charmig doft med en tätare frukt, som förutom de röda jordgubbarna även innehåller ett sötare körsbärsinslag. Även i smaken ger den unga, rena frukten ett sötare intryck av mer mogen frukt. Tanninerna är markerade, men bättre inbäddade i frukten. I eftersmaken tar sig frukten igenom tanninerna vilka här i stället tjänar till att bygga upp vinets tuggbara struktur och ger en bra längd. Man kan tydlig märka hur detta vin har mer av riktig Barolo i sig.

2009 Cascina Francia har en allmänt dovare och köttigare stil, särskilt jämfört 09-an från Cerretta. Inte utan fräscha blommiga inslag, men här mer finstämt och med ett intryck snarare av viol än rosor. Smaken är frisk och tät med förvånansvärt söt frukt. Bra bredd och tuggbara, mulliga tanniner som ger en skönt finkornig känsla i eftersmaken. Härligt djup och bredd.

2008 Cascina Francia är resultatet av ett år som många betecknade som klassiskt – ett uttryck som alltid gör mig skeptisk, emedan det tenderar att användas för rätt snåla årgångar, med tunn frukt och med viner vilka man i bästa fall kan prova att lagra för att se om det kanske kan bli något mer intressant av dem i slutändan. Av det jag provade av 08-or, får jag emellertid säga att dessa farhågor kommit på skam, i alla fall hos de kvalitetsdrivna producenter jag besökte. 2008 är ett relativt svalt år, särskilt i jämförelse med de omgivande varmare årgångarna. Det har börjat bli allt med normalt i Piemonte att man börjar skörda sina nebbiolodruvor redan i mitten av september, men under 2008 väntade många in druvornas mognad och skördade först en bra bit in i oktober. Roberto berättar att man till och med gjorde den sista skörden i november. Vädret var emellertid stabilt och några större mängder regn störde inte, så druvorna kunde dra nytta av den längre mognadstiden som gav smakrika druvor med bra aromer. 2008 Cascina Francia har en söt, röd, rätt varm och mogen men ändå fräscht fruktig doft med ett visst inslag av vanilj. Smaken har en läckert tuggbar attack, en viss rondör och bra syra. Lite brödiga toner kommer fram även i munnen. Tanninerna är kritigt finkorniga och läcker inbäddade i frukten. Här nämner jag för Roberto att jag även finner vad jag brukar beskriva som kakdeg, det vill säga en lite rostad vaniljartad ton, som många hävdar kommer från mer eller mindre ny ek. När jag tittar på fatet han just tagit ett prov från noterar jag att det helt tydligt är ett av källarens äldre, så att dessa toner skulle komma därifrån är uteslutet. Till min förvåning ser Roberto nöjd ut med min kommentar och berättar att nebbiolo vid analys faktiskt visat sig innehålla en del vanillin, så det är inte alls så konstigt att jag känner dessa toner, även i viner som inte fått se ny ek. Han berättar också att man även funnit att nebbioloviner kan innehålla en hel del av substansen som går under benämningen TDN. Den insatte rieslingvännen vet, att det är just detta ämne som ger de mer eller mindre uttalade petroleumtoner som ju är något av ett adelsmärke för riesling. Särskilt anses den bildas i större mängder i druvor som av olika anledningar utsatts för stress. Jag kan inte precis säga att jag brukar få några dieselassociationer när jag doftar på nebbioloviner, men uppgiften gör att man uppenbarligen får vara lite uppmärksam på denna doft.

Så till sist det som ska bli 2005 Monfortino. Man möts av en djup, köttig, dov doft med minttoner i bakgrunden samt en lätt volatil ton av målarfärg som svävar över vinet och ger ett något traditionellt intryck, men huvudsakligen tjänar till att fördjupa doften. Den djupa, röda frukt ger ett initialt sött intryck men en bra syra balansera väl sötman. Närmast svindlande djup smak och härligt fet, tuggbar smak som växer i munnen och ger ett pepprigt intryck. Rejäla tanniner som är väl inbäddade i den djupa frukten och den täta strukturen, men som också är så massiva att de dominerar den tjocka, tuggbara eftersmaken. Mumsigt redan nu och ett stort vin i vardande.

Det är omöjligt att inte bli imponerad av hur Monfortino verkligen är ett betydligt större vin än Cascina Francia. Den senare är ju också ett strålande vin, men efter att ha fått prova Monfortino, tenderar det att blekna i jämförelse. Det är ju synd att även så många andra vinvänner förstått dess storhet och därmed drivit upp priserna. Det är nog ändå lika bra att starta ett sparkonto med namnet ”Monfortino”, vars medel blir öronmärkta till inköp av detta vin. För efter att ha prova den nästan buteljeringsfärdiga 05-an har ett begär väckts efter att få uppleva mer av detta stora vin. Någon som är med på att bygga upp en fond för en framtida provning?

Till sist kan jag bara konstatera att om man från torget åker vägen uppför den branta backen, vägen som leder mot Ginestra och bland annat Elio Grasso, så får man en hänförande utsikt över Monforte – särskilt en dag som denna.

Monforte

/A

Fotnot. Den här rapporten är en syntes av två besök hos Roberto, dels det vi gjorde i juni 2011 och dels mitt återbesök i februari 2012.

Domenico Clerico – en byggherre i Monforte, Piemonteloggen del 7

Domenico Clerico är en liten man med vänliga, lite sorgsna ögon. Kanske är han några år över de sextio. Möjligen överskattar man lätt hans ålder eftersom hans ansikte är fårat och väderbitet och han har också haft en längre period av sjukdom, som han förhoppningsvis har tagit sig igenom nu. När han, som när vi träffar honom, är klädd i vad vi väl närmast skulle kalla snickarbyxor, får man närmast intrycket av att han är en vinbonde som tillbringar det mesta av sin tid ute i vingårdarna, snarare än att ha varit en av de mer drivande bakom moderniströrelsen, som med hjälp av rotofermentatorer, kortare macerationstider och barriquelagring drev fram en modernare, mer fruktbetonad stil av Barolo. Han talar heller inte mycket engelska, utan tar en tillbakadragen roll när vi provar hans viner under ledning av hans betydligt mer utåtriktade, och kan man kanske säga säljande assistent Luciano Racca. Det är nog så att Clerico, liksom så många producenter, helst är så mycket som möjligt i vingården och pysslar om sina rankor, men det blir också snart helt tydligt att han är en person som mycket väl vet vad han vill åstadkomma i vinkällaren.

Uppenbarligen vill han inte bara sätta ett avtryck i Barolo genom sina viner utan även genom det nya vineri som är under uppbyggnad. När man kommer till Monforte längs vägen från nordväst, från Barolo, ser man på långt håll bygget av ett stort och arkitektoniskt mycket speciellt hus. Stora bågar omsluter huset och marken  på sidan som vätter mot vägen fortsätter liksom upp längs hussidan, vilket ger ett intryck av att hela byggnaden är inskjuten i sluttningen. Andra sidan öppnar sig i stället mot dalgången, vars sidor är täckta av välkammade rader av vinrankor. Den motstående sidan av dalen reser sig högt upp i en brant klippa på vilken byn Novello balanserar på ett närmast utmanande sätt. Utmanande är väl också det minsta man kan säga om detta nya landmärke i Monforte, även om det inte direkt är ovanligt att vinproducenter satsar på arkitektoniskt spektakulära skapelser när de bygger sig nya vinerier. Särskilt i Spanien och Kalifornien finns ju ett flertal exempel på detta. Här i Barolo, vilket på det hela ger ett rätt lantligt och traditionellt intryck, reagerar man nog initialt på detta bygge med en viss tveksamhet. Dock må det väl vara Clerico unnat att vilja lämna efter sig ett arkitektoniskt intryck i Monforte. Han har förhoppningsvis råd med det, även om vi vid en hastig överslagberäkning av kostnader och intäkter hade lite svårt att få ihop en vettig kalkyl för bygget. Om bara det rådande internationella intresset för Barolo står sig ett antal år framöver, ska det nog ändå gå att räkna hem investeringen till sist. Dessutom får han ju ett mycket funktionellt vineri som i detalj är designat efter hans minsta önskemål. Han har heller inga barn att lämna över sitt livsverk eller sin eventuella förmögenhet till. Den enda dottern, Christina, dog tyvärr vid sju års ålder i följderna av en tragisk olycka i en buteljeringsmaskin.

Vid vårt besök hos Clerico blir aldrig den sedvanliga rundvandringen i källarutrymmena av, utan efter att ha provat igenom hans viner åker i stället i väg och får en fascinerande privat visning av det nya vineriet. Mer om detta, inklusive en samling bilder från det spektakulära bygget, kan ni se nedan, men först mina intryck av vinerna.

Med oss under hela besöket har vi ett par italienskor från en producent i Monferrato samt en ung amerikanska som praktiserar hos dem och har drömmen att öppna ett eget vineri hemma i USA. På det hela taget är det ju inte helt fel att det är några fler besökare när man är hos en producent. Det kan underlätta möjligheten att få prova lite ovanligare viner, utöver standardsortimentet, särskilt om dessa besökare är kända av producenten. Om de även är att betrakta som viktiga personer så surfar man ju med på producentens vilja att imponera på dem.

Innan provningsnoterna, lite korta fakta om Clerico: från 21 ha vingårdar gör han runt 110 000 flaskor per år, varav 40% går på export. Och han har aldrig gjort något vitt vin, så vet ni det.

Som vanligt börjar vi med en Dolcetto, ett fatprov av 2010 Langhe Dolcetto, som tillbringat hela sitt liv på ståltank och har en und, läcker, söt, blåröd fruktighet. Smaken är mycket frisk, ren, läcker och saftigt läskande med en närmast fräsande syra. En växande, intensiv och närmast pepprig smak. Det slutar rent och friskt med en bra, djup frukt som någorlunda lyckas balansera den höga syran.

Så till 2009 Barbera Trevigne, som har legat på barriquer i 14 månader. Den har en dov, tät, lite sluten doft med rejält mörk, blåröd frukt. Faten tittar fram i form av en del mörk choklad. Smaken domineras först av en druvtypiskt frisk och ren syra, men blir snart mer kärv och besk. En hel del torra tanniner ger ett rätt bråkigt slut. Kan nog må bra av att lagras en del.

Capismee, i form av årgång 2009, dök upp i Sverige i fjol, enligt uppgift från importören, Bristly, genom att denne tjatade till sig ett gäng flaskor efter att ha provat denna ståltankslagrade Nebbiolo på plats och blivit förtjust. Jag blev nyfiken på vinet när jag nåddes av ryktet om det och beställde några flaskor av vad jag tror var den första årgången som gjordes. Mina intryck av den 2010 Capismee som vi fick prova nu överensstämde väl med mitt minne av 2009-an, dvs ett synnerligen friskt och rent, mintigt vin som är präglat av sin uppväxt i stål. Inget charmtroll, precis, och ståligheten förstärks ytterligare av de torra tanninerna som ytterligare stramar upp eftersmaken. Frågan är både om detta ska lagras, för att rundas av en del, och hur det ska användas. Det är definitivt inget vin att sitta och smutta på för sig själv – stilen kräver mat som sällskap. Det är definitivt inte heller något vin att slänga in i en provning av andra, mer generösa nebbioloviner, eftersom det i ett sådant sammanhang står ut som närmast snålt och ogint (jo, jag har varit med om det). Tankar och förslag från läsarna mottages gärna.

2009 Arte, gjord på 90% nebbiolo och 10% barbera, 1½ år på ny ek och med appellationen Langhe Rosso, är en annan femma. Dov, tät doft med djup frukt. Läckert, med snygga, knäckiga fat och en lite lustig, sötsyrlig, skitig ton. Smaken är överraskande frisk och stram. Ren frukt och en växande pepprighet som tillsammans med de markerade, torra tanninerna ger ett eldigt och torrt slut. Tuggbart och tätt, men hårt knutet nu.

När man satt och funderade på hur Arte skulle komma att utvecklas visade det sig att nästa flaska som gick runt var 2006 Arte. Eftersom den flaskan var lite väl utvecklad, öppnades en andra flaska och den hade en ren och fräsch, aromatisk, mer ”högfrekvent” doft än den betydligt murrigare första flaskan. Läckra toner av kakdeg och knäckiga, goda fat backades upp av en god syra. Tanninerna är markerade men har nu fått en bredd och tjocklek som inte fanns i 09-an. Slutet är torrt, men tuggbart och har rena, mintiga toner. Riktigt bra.

Så över till de riktiga grejorna, dvs. Barolo. 2007 Pajana har en ren och öppen doft med en ton av kakdeg och charmiga florala toner av viol och rosor. Smaken är överraskande stram och sluten med en god, frisk syra som utan vidare omvägar leder till markerade, torra tanniner och ett stumt slut. Vinet ger ett allmänt smalt och knutet intryck, olikt många andra 07-or.

2007 Ciabot Mentin doftar verkligen superklassiskt med massor av rökig tjära, rosor och mint. En viss ton av hav finns också i bakgrunden. Smaken öppnar friskt, rent och läckert och bjuder på öppna, aromatiska toner av rök och mint. De markanta tanninerna är läckert finkorniga och en eldighet växer till mot slutet som blir brett, tuggbart och eldigt. En härlig stil med rejäla, tuffa tanniner. Ciabot Mentin är, liksom Pajana, en del av vingården Ginestra, men från årgång 2007 står det inte längre Ginestra på etiketten. Orsaken till detta står förmodligen att finna i ändrade DOCG-regler, om vilka man kan läsa mer om i andersuw:s gästbloggande på Italienska Viner. Dock tycks det mig av det man kan läsa där som om det snarare borde bli ett krav att ha med det definierade namnet Ginestra i och med de nya reglerna, inte att ta bort det. Kanske kan andersuw eller någon annan med insikt kommentera här och upplysa oss om vad det är i regelverket som gör att Ginestra tagits bort från etiketten.

2006 Aeroplanservaj (namnet betyder på piemontesiska ”vilt flygplan”, vilket är ett smeknamn som Domenicos pappa gav den unge Domenico när denne, full av ungdomlig energi, uppenbarligen for fram som ett yrväder) kommer från en vingård som man hyr sedan 2006 i Serralunga. Det har legat 2½ år på 80% nya/20% använda fat och har en häftigt djup och dov doft med en viss ton av äpplen. Rökiga tjärtoner finns i överflöd och i avsaknad av några nämnvärda rosentoner är hela intrycket är närmast hårt och stenigt. Smaken är riktigt maffig – frisk, läcker, eldig och bred med en tät frukt och markerade men läckert finkorniga, ja närmast silkiga tanniner. En lång, finkornig, tuggbar, läcker eftersmak och ett helhetsintryck som ändå, den tuffa doften till trots, är förvånansvärt öppet. Vinet levereras i sexpack i en specialgjord trälåda. Varje flaska i lådan har sin egen etikett och på insidan kan man läsa legenden om Aeroplan Servaj.

Liten italiensk språkövning

Percristina är Clericos monumentala vin som han gör till åminne av sin dotter. Druvorna kommer från rejält gamla stockar i vingården Mosconi och det färdiga vinet får ligga hela tre år på nya barrriquer. Sedan släpps det när Clerico tycker det är dags, vilket gör att den 2004 Percristina vi får prova är den föreliggande årgången. Vinet har en något sluten men ren och djup doft. Trots uppenbar inneboende kraft och djup uppvisar det en förvånande elegans och stilrenhet och en närmast besynnerligt väl integrerad ek, den utdragna fatlagringen till trots. Smaken börjar friskt och ren, men sedan upplever man en formligen explosiv kraft och koncentration som ger en härlig bredd och täthet, fint balanserad av en ren, bra syra. Tanninerna finns naturligtvis där i mängd, men är helt inbäddade i den täta smaken och är dessutom läcker finkorniga. I eftersmaken sluter sig vinet igen och indikerar ett behov av att lagras ytterligare några år. Fascinerande att få prova detta vin och det är bara att hoppas på att man får stöta på det igen och se hur det utvecklas.

Eftersom de 2006-or vi fått prova generellt imponerat på oss med sitt djup och sin inneboende kraft, var det naturligtvis givande att även få prova 2006 Ciabot Mentin Ginestra. Som väntat var doften dov, djup, hård och närmast stenig, med ett tydligt inslag av havsstrand. Om än denna hårt knutna järnnäve gjorde sitt för att dölja dem fanns där ändå också en rejäl dos av uppfriskande aromatiska rosenblad. Smaken var frisk, tät och stenigt hård, men ren och uppfriskande tack vare toner av rosor och mint. Liksom koncentrationen är tanninerna närmast enorma och smaken slutar riktigt tufft och torrsträvt. Ett vin att lagra, men när den där järnnäven väl öppnar sig, skulle jag gärna vilja vara där och likt en vinets Ferdinand bara få sitta och dofta på rosorna.

Så får vi även kolla in 2005 Pajana som hade en rätt typiskt 05-doft med stum frukt och lite brödiga aromer som av nygräddade mördegskakor. Bra kraft i smaken, men åter något dov frukt som inte riktigt förmår bära upp de torra tanninerna och ger ett dammigt slut. Dock får sägas att vinet hade det lite tufft att komma efter den monumentala 2006 Ciabot Mentin.

Skål, Domenico, men vad har du för flaska framför dig?

Till sist kommer Clerico in med flaska som är inlindad i aluminiumfolie och med glimten i ögat ber han oss gissa vad det kan vara för ett vin. Kul, sådant här gillar vi ju! I doften hittade jag rätt mogna och avrundade toner med en del kakdeg och även en frisk ton av mint. Smaken var ren, frisk och synnerligen charmig med en bra syra och läckra knäcktoner. Tanninerna var finkornigt tuggbara och slutet friskt och tuggbart. Riktigt mumsigt, men vad var det? Gissningarna avlöste varandra runt bordet. De flesta, inklusive jag själv, var mest inne på att vi åter hade ett nebbiolovin framför oss, med några år på nacken, men Domenico såg mest outgrundlig ut vid dessa gissningar. Några strögissningar på sangiovese började till sist dyka upp och när folien äntligen avlägsnades från flaskan fick särskit vi från AuZone en påtaglig deja vu-upplevelse. Vinet var nämligen Castell’in Villas 2004 Poggio delle Rose – en producent som vi ju i föreningen, genom Tuvans försorg och nära vänskap med den producerande prinsessan, fått prova ett flertal gånger. Även just detta vin har, om jag minns rätt, varit med på någon av våra provningar. Nå, det är bara att konstatera att det därmed blindprovningar inte är så lätt…

In i bilarna så (ett gäng från New York som kommit in mot slutet av provningen, klev in i sin inhyrda Rolls Royce med tillhörande fransk chaufför!) och iväg till det nya vineriet. Som nämnt är det ett spektakulärt, häftigt och, i mitt tycke, ändå läckert bygge. Påkostat och med många spännande detaljer, som till exempel den pool som takterrassen visade sig innehålla, men också naturligtvis med själva vineridelen i detalj designad med Clericos långa erfarenhet i grunden för att vara så ändamålsenlig som möjligt. När vi besökte det i juni 2011 var det en hel del som ännu var ofärdigt, men på Domenico Clericos hemsida kan man läsa att efter fyra års byggande, flyttade man redan i juli allt från det gamla vineriet till den nya platsen och veckan efter flytten invigdes verksamheten med årets buteljeringsomgång. Huruvida man även fyllde poolen framgår emellertid inte, men man får väl hoppas att den blev väl utnyttjad för avkoppling under de varma sommarmånaderna. En samling bilder från vårt besök vid det nya vineriet får avsluta denna rapport.

Den nya cantinan från vägen

<

 
 
 
 
 
 
 
 

Domenico Clerico i samspråk med vinproducenten från Monferrato. Novello i bakgrunden.

/AK

Roagna. Piemonteloggen, del 6

Vi står i en lång, smal underjordisk gång, sparsamt upplyst av en ensam glödlampa i taket. De tegelbeklädda väggarna är regelbundet avbrutna av djupa, grottlika håligheter. Den ensamma glödlampan förmår inte skänka mycket ljus in i dessa grottor, med ändå är det lätt att se att de är alla mer eller mindre fyllda av flaskor, samtliga utan etiketter. Somliga är helt fyllda med flaskor, så att  tegelväggen bitvis i stället utgörs av ett vackert mönster av flaskbottnar, andra är mer som svarta hål med bara en antydan till flaskor i dunklet. Ingenstans några tavlor eller skyltar som upplyser om vilka viner, vilka årgångar som samlats här, men fantasin stimuleras onekligen och tankarna far iväg kring Roagnas olika vingårdar och hur länge de gjort vin som lagras här. För det är hos Roagna vi befinner oss, i deras vinkällare precis vid kanten av den berömda Pajé-vingården, i hjärtat av Barbaresco.

Luca Roagna får väl sägas vara en man med minst en räv bakom örat, eller kanske till och med bakom varje öra. Undra på att han står och myser när vi gör vårt bästa att försöka prestera vettiga gissningar på de flaskor som han gräver fram ur valven i källaren. Flaska efter flaska utan etikett öppnas och hälls upp och medan vi provar står han mest och ser underfundig ut. Efter en stund lyckas vi ändå få  med honom på att i alla fall svara ”rätt eller fel” på våra gissningar och på så sätt försöker vi kryssa oss fram till riktiga gissningar. Hur det gick låter jag vara osagt, men vill bara påpeka att det inte alltid är så lätt med blindprovningar, särskilt inte när man bara får ett vin i taget. Vilka godsaker han hämtade fram åt oss kan ni läsa om längre ned.

Roagna är tradition, så är det bara. Familjens valspråk är ”Roagna non cambia” – Roagna ändrar sig inte. Och så är det nog, i alla fall i stort sett. Vinifieringen av deras nebbiolodruvor är i alla fall traditionell, med nedtryckt skalhatt och lång skalkontakt, ofta 60-80 dagars macerering. De kraftigaste vinerna kräver sedan en så där 6-8 års lagring på stora fat för att vinet ska bli någorlunda avrundat innan vinet buteljeras. Luca är fjärde generationen Roagna och bara några år över de trettio, måste han väl betraktas som en ung man. Vid vårt besök får vi definitivt intrycket av att han inte är den som tänker göra några avsteg från familjemottot, men bara någon dag efter att vi träffat Luca får vi, vid vårt besök hos Vietti, höra om en produkt från honom som vi knappt kan tro på. Sedan jag kommit hem stöter jag på ytterligare en produkt som inte riktigt hör till det helt traditionella. Men mer om det senare, här är vinerna vi fick prova:

2005 Montefico Barbera, från 50-60-åriga stockar har en fräsch och djupt fruktig doft som är både kryddig och aromatisk, med rosor och till och med en ton av myggmedel, vilket jag annars mest brukar hitta i Rhôneviner.
Smaken är som väntat mycket frisk med en ren frukt. Läckert kryddig, pepprig och eldig. Tanninerna är läckert finkorniga och ligger i bakgrunden, bakom den markanta fruktsyran. Mumsig, torr, tuggbar eftersmak. En strålande barbera (som jag annars normalt inte är så förtjust i).

2005 Barbaresco Asili, från en liten vingård på 0.22 ha (i alla fall vara Roagnas andel av den inte större) visar läckra toner av nebbiolorosor med ett bra djup. En frisk smak med läcker, aningen saftig syra och finkorniga, lite dammiga tanniner. Pepprig, finkornigt torr eftersmak. Läckert vin, men man saknar djup.

2004 Barbaresco Pajé har en härligt läcker 2004-doft, dvs rent och fräscht blommig och aromatisk med violer och krossade rosor.
Även smaken är ytterst fräsch och ren med en läcker frukt. Riktigt mumsigt och läckert med en lite saftig känsla. Markerade tanniner vilka är läckert finkorniga och snyggt inbäddade i frukten. Lång, fräsch, mycket mintig eftersmak – som att tugga på en mintpastill. Elegant och härligt läckert vin.

2006 Vigna Rionda (Barolo, Serralunga d’Alba) är en mycket tätare och dovare historia. Den djupa doften är rejält kryddig med toner av kanel, kaffe och djurpäls men djupt inflätad i den dova doften finns ändå också de typiska nebbiolotonerna av rosor, mint och en del rökiga tjärtoner.
Smaken har en ren, läckert syrlig attack. En helt härlig syra dominerar initialt innan den täta frukten och de krossade rosorna gör sig påminda. Vinet växer rejält i munnen och frukten ersätts snarare av kraft och struktur samt de massiva finkorniga, ytterst tuggbara tanninerna. Ett riktigt häftigt vin som torde ha ett långt liv framför sig. Värt att notera är att Vigna Rionda har Roagna gjort i samarbete med Tommaso Canale, som äger en del av vingården Rionda. tyvärr gick Canale bort i fjol och i arvskiftet som följde delades hans del av Rionda upp på tre nya ägare (Porro, Rosso and Germano) och Roagna kommer därför inte mer att kunna göra detta vin. 2006 är faktiskt sista årgången de kommer att kunna släppa emedan de viner som redan fanns i Canales källare från och med 2007 övergått i Rossos ägo och kommer att släppas av dem (Az. Agr. Giovanni Rosso). 06-an finns ännu att beställa på Systemet för den som vill. Med ännu en av sina finurliga miner antyder dock Luca att de har någon ny vingård på gång i Barolo, men avslöjar naturligtvis inte vilken. Något att hålla utkik efter!

2004 La Rocca e la Pira (Barolo, Castiglione Falletto) är inte fullt lika typiskt för årgång 2004 som Pajé, utan har betydligt mer täthet och kraft. En dov, tät doft med rejält rökiga toner av kaffe och tjära lättas ändå upp av fräscha rosor.
Smaken är fräsch med en häftigt aromatisk attack som snabbt breder ut sig som en solfjäder och fyller ut varje vrå av gommen. En ordentlig, stilren syra och fräscha blommiga intryck visar ändå vilken årgång det rör sig om. De markerade, täta tanninerna tar över allt mer och ger en lång, tuggbar eftersmak med läckra violtoner. så läckert redan nu, men naturligtvis egentligen ett barnarov. Luca berättar att det här vinet kommer på Systemet i höst. Bara att hålla sig framme och lägga beslag på några flaskor! (Vinet släpps 1 november för 369 kr)

Här någonstans i vårt besök börjar vi få intrycket att den något outgrundlige Luca Roagna nog börjar fatta ett visst tycke för oss. Åtminstone känns det osannolikt att den rad av imponerande viner han nu fortsätter att gräva fram ur sina gömmor är något som han erbjuder till alla sina besökare. Vi kommer nu att hålla oss runt knuten, i vingården Pajé, som ligger som en gryta i sluttningen alldeles bredvid huset.
Först kommer 2001 Crichët Pajé som bara är buteljerad sedan ett halvår och alltså tillbringat runt nio år på stora botti. Doften är tät, dov och rätt sluten och svårfunnen. Frukten är djup och mörk och en fin roston svävar i bakgrunden. En ton av målarfärg finns där också och så småningom kommer en tydlig kaffeton fram. Smaken börjar fräscht och läckert med mint och rosor och en bra, ren, aromatisk frukt och en ren, fin syra. Markerade men fina, inbäddade tanniner vilka växer till sig och ger den långa, rökiga, friska eftersmaken ett torrt och stramt slut. Ett imponerande tätt vin vilket ännu är långt från att visa upp sina bästa sidor. Crichët är den allra bästa delen av Pajé-vingården och vinet, som bara görs de allra bästa åren utgör Roagnas stolthet. (Jag har mailat Luca med en fråga om vilka årgångar av Crichët som man har gjort de senaste decennierna, men inte fått svar än. Den nyfikne återkommer hit och kollar om jag uppdaterat rapporten och lagt in listan här.) Har fått svar från Luca nu och han skriver att årgångarna är: ”1978, 1979, 82, 85, 88, 89, 90, 95, 96, 97, 98, 99, 2000, 2001…and now soon 2002”

Nästa flaska Luca tar fram ur något valv är 1999 Pajé Riserva som har en fin, betydligt mer utvecklad doft än föregångaren med inslag av knäck, rök, kakdeg och en tydlig ton av kanel. Smaken är frisk och rökig med en bred, mogen frukt och läckra tuggbara tanniner. Mumsigt och charmigt. Eftersmaken är lång och läcker, kanske aningen slank men med fina, tjocka synnerligen tuggbara tanniner. Påtagligt med drickfärdig än 2001-san Crichët.

Nu dyker Luca allt djupare in i gömmorna i källarvalven och kommer och kommer nu med en verklig dyrgrip, 1988 Crichët Pajé (fast det får vi ju inte veta förrän vi fått försöka gissa oss fram till rätt vin och även årgång). Här har vi en riktigt läcker, charmig och klassisk nebbiolo med finstämda rosor, en del rök i bakgrunden och åter en aning kaffetoner. En viss utveckling, men inte alls åldrad. Smaken är frisk och ren med en närmast saftig, ren frukt och fräsch toner av violer och rosor. Finkorniga, tjocka tanniner ger en härligt tuggbar känsla. Ren, närmast elegant eftersmak med rätt torra tanniner. Ett elegant och läckert utvecklat vin.

Ytterligare en flaska låter Luca oss prova och den visar sig vara 1990 Crichët Pajé och har en betydligt dovare och tätare doft med tydlig utveckling i form av djuriska ladugårdsdofter och tobak samt en tydlig ton av ljus choklad. Smaken börjar med den friska syran och breder sedan ut sig som en solfjäder i munnen. Läckert öppet och utvecklat och ännu med en varm, tät, söt frukt. Maffigt och kraftfullt. Fullständigt läckra, breda, finkorniga tuggbara tanniner och en synnerligen lång, intensiv eftersmak där ladugårdstonerna kommer igen och man länge vill tugga på de finkorniga tanninerna. Ett stort och synnerligen komplext vin. Ack den som ägde någon flaska av detta vin!

Crichët Pajé-vinerna är de som utsätts för den allra mest traditionella vinifikationen av Roagnas viner, med vissa år ända upp till 100 dagars urlakning (macerering) av den nedtryckta hatten av stjälkar och skalrester. För att runda av den extrema urlakningen av tanniner får alltså sedan vinet vila på stora botti i nästan 10 år innan det buteljeras. Det görs alltså bara de bästa åren, runt tre gånger per decennium.

Luca Roagna i Crichët

Avslutningsvis går vi ut från källarens mörker och står ett tag med Luca i kanten av gårdsplanen, precis där Crichët-vingården tar vid och lyssnar på vad han berättar om sina tankar om skötseln av vingårdarna. För att vara en såpass ung man, bara något år över de 30, ger han ett intryck av att vara både insatt och att ha tänkt mycket kring vad han tycker är viktigt för att få det bästa druvmaterialet till deras viner. Det är ingen tvekan om att Roagnas traditioner nu är väl förvaltade av Luca. Och i den mån ett behov skulle finnas av en liten mängd nyordning, trots familjemottot, så är han säkert mannen att genomföra det.

Nyordning ja, hur var det egentligen med det? Jo, när vi dagen efter besöket hos Luca Roagna var hos Vietti i Castiglione Faletto och provade deras viner tillsammans med ägarna, svågrarna Mario Cordero och Luca Currado, kom jag att nämna att vi hade varit hos Roagna och att de väl kunde betraktas som ultratraditionalister. Luca protesterade och släppte bomben att Roagna faktiskt släppt en bag-in-box! Förstummad kunde jag inte tro vad han sade, men när han hämtade en utskrift av en norsk webbsida var det bara att böja sig för faktum. Det handlar om ett vin på barbera som görs på inköpt vin och som benämns Selezione di Luca Roagna. Det är alltså inte riktigt Roagnas vin det handlar om, så kanske familjemottot kan anses bevarat ändå. När jag kommit hem blev jag varse ytterligare en antydan till att den gode Luca inte räds för att tänja gränserna till familjemottot. Det visar sig att han lanserat ett par viner som han gjort i samarbete med den norske (igen, Roagna är stora i vårt västra grannland) hårdrockaren Sigurd Wongraven, sångare i bandet Satyricon. Wongraven är en stor vinälskare och särskilt gillar han vinerna från Piemonte. De viner de lanserar tillsammans är en Langhe Rosso gjord på 65% Barbera från Monforte och 35% Dolcetto från Dogliani som de kallar Alleanza Nero di Wongraven 2009 samt en variation av Roagnas 2006 La Rocca e la Pira som Wongraven blandat själv och som fått namnet Unione Nero di Wongraven 2006. Googlar ni på ”Luca Roagna Wongraven”, så hittar ni mer information. Båda vinerna finns i det svenska beställningssortimentet, liksom även 2006 La Rocca e la Pira i Roagnas ursprungsversion.

Nå, vad tror ni, gäller familjens valspråk fortfarande, eller är det mest något som låter bra i marknadsföringen? Personligen tycker jag egentligen inte det spelar någon roll, så länge som Roagnas viner fortsätter att vara lika bra som de vi provade i den mörka källaren.

Utsikt från Roagnas gårdsplan

/AK