Category Archives: Italien

#1542 Produttori del Barbaresco

GlasVärldens bästa kooperativ? Ja, det är så kooperativet Produttori del Barbaresco ofta beskrivs och det är nog svårt att finna ett annat kooperativ som skulle kunna göra dem rangen stridig. Vid skördetid bildar de 50-talet medlemmarnas traktorer långa köer uppför backen i den lilla byn Barbaresco för att leverera sina druvor. De vägs in och analyseras i vineriet och med ett system där betalningen för druvorna är beroende av deras kvalitet, så har vinodlarna en stark drivkraft att producera bästa möjliga vara. Vinifikationen är tämligen traditionell med jäsning i ståltankar vid 30 grader och lång skalkontakt, runt 4 veckor, innan vinerna får vila i stora botti i tre år och sedan ytterligare ett år på flaska innan de släpps. Den huvudsakliga produkten är deras Barbaresco, av vilken runt 100 000 flaskor görs och som håller en hög och jämn kvalitet. Sedan 1967 vinifierar man under bra år 9 olika vingårdsviner separat. Dessa 9 ”cru”, vilka alla vinifieras likadant, uppvisar fascinerande olika karaktärer, beroende på de vingårdar de kommer ifrån. Under sämre år gör man inga cru-viner, utan allt åker i stället in i den vanliga Barbaresco, vilken då i gengäld kan vara av högre kvalitet än normalt. Man gör även en Langhe Nebbiolo på druvor från yngre stockar. Här har ni en karta över vingårdarna i Barbaresco.Bara att plugga på!

barbcombo

Som en vägledning till de olika vingårdarnas egenskaper får ni här en beskrivning av dem från självaste Aldo Vacca, den karaktärsfulle och kunnige direktören för Produttori, hämtat från en intervju med honom på The Rare Wine Co:s hemsida:

Pora is approachable; Rio Sordo, elegant; Asili, austere; Pajè, bright; Ovello, lively; Moccagatta, floral; Rabajà, complete; Montestefano, powerful; Montefico, austere.”

Aldo Vacca Boxing for Barbaresco,cr

Aldo Vacca in his famous Boxing for Barbaresco pose

För kvällens provning hade S-E samlat ihop ett gäng Produttoriviner från olika källor. Innan vi började prova, retade han vår aptit ytterligare genom att berätta att vi skulle få prova viner från fyra olika decennier. Det lät ju spännande!

Vi inledde med ett påtagligt ungdomligt vin med en bärig, frisk och fruktig doft med inslag av ljusa körsbär, blåbär, mint och timjan.
Smaken är påtagligt frisk och syrlig med en ljusröd, ganska lätt frukt. De torra, kritiga tanninerna tar raskt ett ordentligt tag i gommen och eftersmaken är ung, bärig, torr och krävande sträv. Här har vi 2011 Montefico, som onekligen lever upp till Aldo Vaccas beskrivning ovan: ”Montefico, austere” Man får ge det tid, så blir det förhoppningsvis lite mer lättillgängligt.

Nästa vin är betydligt mer öppet och inbjudande med en yppig, närmast förförisk, djup och charmig doft. Ung, druvig, röd frukt som körsbär och hallon samt ett helt lass med minttabletter i glaset. Rosorna finns där också och en liten aning djurisk känsla i bakgrunden som redan skvallrar om vad som komma ska.
Smaken öppnar friskt och läskande med en bra, tät röd frukt. God syra, kryddigt, bra bredd, intensitet och charm. En hel del snyggt finkorniga tanniner vilka efterhand tar över frukten en del. Riktigt bra, men behöver lagras. ”Ovello, lively”, ja, varför inte. Det är ju lätt att hålla med när man har facit. Alltså: 2011 Ovello.

Trean är kraftfull, tät och köttig, men har också en bra, sötaktig frukt. Massor av mint och en del choklad.
Smaken är tät med söt, mörk frukt och tjock, tuggbar känsla. En lite mer måttlig syra ger en känsla av värme. Markerade, rätt tjocka, avrundade tanniner som tar över i eftersmaken som är tjock och torrsträv. Tufft slut, men ett bra vin! Här har vi Ovello igen, men nu av årgång 2005. Kanske inte lika ”lively” som det förra vinet.

Så har vi ett ungdomligare vin igen med en fräsch och snygg lätt bärig doft. Klassisk nebbiolo med mint, rosor och lite kakdeg.
Frisk, något kärv attack på smaken med bra intensitet och någon utveckling. Påtagligt kryddigt och med kraft. Tanninerna är massivt kritiga och eftersmaken grovtorr med värme. Rätt bråkigt, men tar sig med tiden i glaset. 2011 Pora. ”Approachable”, tja…

Att femman har mer ålder är uppenbart, redan från den rätt täta orangebruna färgen. Även den dova, lätt skitiga doften är åldrad med toner av köttsoppa, tjära och kola.
Smaken är frisk och läskande med en rejäl köttighet. Tanninerna är avrundade och finkorniga. Smaken slutar snyggt och avrundat med goda, finkorniga tanniner. Kanske lite trött och aningen grovt, men med fin mognad. 1986 Barbaresco. Alltså ”normalen”, ingen vingårdsbeteckning. Någon som har koll på hur 1986 var i Barbaresco?

Sexan har en bra, tät, rökig och köttig doft med gott om tjära och mint. En del rosor dröjer sig kvar också. Fin utveckling.
Smaken har en viss värme, men den balanseras bra av den friska syran. Kryddigt med goda, torra, tuggbara tanniner och en bra längd efteråt. Riktigt bra och kvällens vinnare. 2005 Asili som alltså ska vara ”austere”. Åren i flaska har väl rundat av den värsta strängheten.

Sjuan är finstämd och elegant. Inte alltför expressiv. I tunneln? Där finns ändå en hel del mint, en lätt fruktighet och en torr te-känsla.
Smaken är frisk och läskande med en bra, tät och mörk, sötaktig körsbärsfrukt. En hel del, rätt tjocka tanniner. Inte direkt elegant, mer tätt och köttigt. Lång, god, köttig eftersmak. 2005 Rabajà är väl ett av de högst ansedda cruvinerna och Aldo själv tycker att det är ”complete”. Behöver nog helt enkelt mer tid för att bli mer komplext och uttrycksfullt.

1967

1967 Rabayà Riserva Speciale

Till sist ett påtagligt moget vin med en vackert blekorange färg. Doften är av helt mogen, eteriskt finstämd nebbiolo. Underbart och närmast fragilt. Tyvärr finns där också en viss orenhet i doften, som förtar lite av lyckokänslan.

Smaken har en frisk, läskande syra och ett fint djup. tyvärr ligger åter orenheten där och stör lite i bakgrunden. Tanninerna är avrundade, men ändå tydliga och tuggbart kritiga. Långt, fint slut. Kunde ha varit stort om inte för den lilla orenheten. Det här är 1967 Rabayà, som man stavade det på den tiden. Kommer alltså från det allra första året då Produttori började göra sina vingårdsviner, betecknad Riserva Speciale. Väldigt spännande att få dricka det!

 

Butts

Buttsen

Listan. Samtliga viner inköpta 2017.

  1. 2011 Barbaresco Riserva Montefico, 389 kr, 0-5, 12p
  2. 2011 Barbaresco Riserva Ovello, 389 kr, 2-2, 17p
  3. 2005 Barbaresco Riserva Ovello, 850 kr, 2-0, 16,5p
  4. 2011 Barbaresco Riserva Pora, 389 kr, 1-1, 16p
  5. 1986 Barbaresco, 700 kr, 3-3, 15p
  6. 2005 Barbaresco Riserva Asili, 850 kr, 5-1, 16,5p
  7. 2005 Barbaresco Riserva Rabajà, 850 kr, 15,5p
  8. 1967 Barbaresco Riserva Speciale Rabayà, 1600 kr, 15p

Till maten serverades dessutom 2013 Barbaresco som kändes väl ungt och bråkigt. Det kan nog bli bra – årgången är ju strålande i Barbaresco – men det bör få ligga på rygg några år.

Tack S-E för en strålande provning!

/Anders K

Annonser

#1523 Valtellina

ValtellinaOmrådet Valtellina ligger i Lombardiet, i nordligaste Italien på gränsen mot Schweiz. Huvudsakligen görs röda viner av nebbiolo som här kallas chiavennasca. Odlingarna ligger ungefär 500 m över havet. Appellationerna är DOC Valtellina och DOCG Valtellina Superiore, med från väster till öster underområdena Maroggia, Sassella, Grumello, Inferno och Valgella. Utanpå detta finns sfursat (många möjliga stavningar) som görs med torkade druvor på samma sätt som amarone.

Första vinet var 2009 Barbarine Sassella från La Castellina, ljust, enkel doft med jordgubb och hallon, fruktig attack och strävt slut. Hyfsat, men inte så komplext.

2014 Inferno från den stora och oftast bra firman Nino Negri hade kryddig och fruktig doft och var lättdrucket med viss strävhet.

2008 Gattinara från Travaglini är ett piemontevin, men ingen kände att det inte skulle passa in. Smultron, mint, anis och kanske fat i doften. Fyllig, lång, mogen och sträv smak.

2002 Ca Francia Valgella från Balgera var ett tydligt korkinferno, till skillnad mot

2012 Inferno Riserva från Rainoldi som var litet och enkelt och aningen eldigt med en störande sötma. Övriga provare gillade dock vinet.

2000 Sforzato (Barrique) från Balgera hade rik och bärig doft med starkvinston, lång koncentrerad lite kokt smak. Mycket i vinet, men obalanserat, åldrat och alkoholstint.

Nästa sfursat var helt annorlunda, 2013 Sfurzat från Nino Negri var både rent och kraftfullt med bourgognelik doft och ung sträv och frisk smak. Många gissade fullt förståeligt på barolo på det här vinet. Notera att detta är inte samma vin som Negris Sfursat 5 stelle.

Sammanfattningsvis så är vinerna från Valtellina ganska trevliga och med en lagom tanninnivå och passar bra till lite rustik mat. Jag vet dock inte om man kan lära sig att skilja dem från halvbra piemonteviner. I vilket fall så är det är dags för mig att för första gången på länge plocka upp en La Tense Sassella på bolaget och dricka den till en fredagspolenta!

Tabellen
2009 Barbarine Sassella, La Castellina, 231 kr, 0-1, 14 p
2014 Inferno, Nino Negri, 300 kr, 0-1, 13 p
2008 Gattinara, Travaglini, 270 kr, 2-0, 16 p
2002 Ca Francia Valgella, Balgera, 200 kr, kork
2012 Inferno Riserva, Rainoldi, 250 kr, 3-1, 12 p
2000 Sforzato (Barrique), Balgera, 250 kr, 0-6, 13 p
2013 Sfurzat, Nino Negri, 296 kr, 4-0, 16 p

Sådana här distriktsprovningar är nog den typ av provningar jag tycker bäst om. Horisontal eller vertikal ger ofta för liten variation på vinerna medan många andra teman ger alltför stor spridning. På denna typ av provningar finns en gemensam ton hos vinerna att försöka komma ihåg; ett ideal för vintypen att försöka förstå.

ASi

Let’s drink Italy! 13 september 2017

Nitton dukade bord och lika många producenter på Operakällarens terrass. Prydligt uppklädd personal och en fantastisk utsikt över Strömmen, Slottet och Skeppsholmen. Namnlapp på bröstet, spottkopp och ett vinglas fritt från fingeravtryck. Informationsbladet visade en liten karta med markerat område för respektive producent men i övrigt väldigt knapphändig information. Lokalen kan knappast vara bättre för ändamålet men om avsikten är kommersiell förundras jag över det bristfälliga presentationsmaterialet. Hemmasnickrat i word och printat i den gamla skrivaren på kontoret. Min merkantila radar var nu aktiverad och jag kunde efter mina timmar i lokalen konstatera att dessa fantastiskt trevliga människor har mycket att vinna på en säljutbildning. Ingen av representanterna gjorde minsta ansats till att knyta en affärsmässig kontakt, de var bara ohyggligt trevliga.

La-Vis

Eventets modigaste representant som på bästa plats hade ställt upp en bag-in-box. Ingenting de bjöd på men jag gillar stöddigheten i att flagga med det som faktiskt svenskarna sörplar i sig mest av. Hemvisten är Trentino och häruppe i Sydtyrolen har man släppt en del av det italienska. Ett par Müller Thurgau och en Sauvignon var huvudnummer. Min uppfattning var att det var folkliga och välsmakande viner.

Lavis

 

Bartolomiol

På bordet stod tre flaskor Prosecco och med tanke för svenskars förkärlek för drycken borde deras möjligheter vara stora. Jag tappade dock det mesta av vinernas attityd och mening då moussen är hård och skoningslös i munhålan, Ius Naturae Brut 2016 och Prior Superiore Valdobbiadene Brut 2016. Desto roligare var deras Superiore di Cartisse 2016 med 27 gram socker. Tjugosju gram låter väldigt högt men jag var tvungen att fråga två gånger för att konstatera att jag hört rätt. En högst behaglig men påtaglig syra tonade ner söthetsgraden till att mer bli en läcker smakbärare. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det om en söt Prosecco men den här var god. Serverad iskall på terrassen i minglet med vänner, lättflirtad och somrig.

De producerar 1,8 miljoner flaskor per år och har en bred palett att erbjuda. Deras senaste giv var en cuvé buteljerad i klarglas, som ger association till en annan producents prestigevin, med en längre tid på sin jästfällning, mer omsorgsfull hantering och i en högst begränsad produktion. Bartolomiol har laborerat med sin ”La Grande Cuvée del Fondatore” under endast fyra år och ansågs vara lite på experimentstadiet men definitivt en produkt som skulle tillåtas växa i sortimentet. Vinet fanns dessvärre inte att prova.

Bartolomiol

 

Belisario

Fyra cuvéer av Verdicchio med friska härliga toner, enkla att ta till sig och,,,!! Jag försöker mig på att hitta mer information via importörens hemsida men kunde inte utröna mer än vad som framgick av etiketten. Jag provade att trycka på knappen ”Beställ här” och hamnade på Systembolagets hemsida där det ordagrant stod ”Hoppsan, nu blev det lite tokigt”.

Belisario

 

Bucci

Samma importör som Belisario ovan och jag bemödar mig inte att gå in på deras usla hemsida. Men vad skall jag på hemsidan att göra när vinerna talar för sig själv. Villa Bucci 2013 Castelli di Jesi Riserva var sagolikt krispigt och knivskarpt fräsch med en lätt äpplig ton som gav näring åt en gissning mot det tyska hållet. En behagligt lång eftersmak med en tydlig bitter ton. För mig var det dagens höjdpunkt och jag går in på importörens hemsida igen och klickar på knappen ”beställ här”. Men jag möts återigen av Systembolagets hemsida med den prutthurtiga formuleringen ”Hoppsan, nu blev det lite tokigt”.

 Bucci

La Monacesca

Har du någonsin gillat ett vin som varit pinsamt billigt. Uppskattat ett lättsamt, enkelt, tillgängligt och fräscht vin och till och med uttalat, -Så gott det var, och sedan fått höra att priset är 5 Euro per flaska, Verdicchio di Matelica 2015. Vin nummer två, Verdicchio di Matelica terra di Mezzo 2012, höll samma fina klang och var begåvat med en längre eftersmak. Å andra sidan hade priset skjutit i höjden och betingade en prestation om åtta Euro. Må vara att det är importpriser och vi betalar omkring det dubbla på bolaget men ändå. Producentens samtliga viner kändes välgjorda och gav ett stolt intryck. För er som uppskattar Verdicchio hoppas jag att ni får förmånen att prova Verdicchio di Matellica Riserva Mirum 2015. Officiellt lanseringsdatum är den 1:a december och jag kan bara hoppas att den når våra hyllor, produktionen är 20 000 flaskor. Lite rostad, nästan brödig och med en citrusfräsch klang. Skall kunna lagras upp till tio år men varför vänta på ett vin där alla intryck redan nu spelar så fint ihop.

 Monacesca

Du surfar varje dag eller hur. Bolagsverkets hemsida innehåller en miljard blanketter men det tar mindre än trettio sekunder att hitta rätt. Paul Bara är en sann favorit i Champagne men ta en titt på deras nya hemsida och du hamnar tillbaka i nittiotalet med långsamma intron och fullständigt innehållslösa sidor. På Monasescas hemsida finns ett föredömligt produktblad för respektive vin som återger höjd över havet, odlingslottens väderstreck och yield. Även pieropan.it har lyckats kombinera ett snyggt skal med informativa produktblad för respektive cuvée. Det viktigaste är naturligtvis att vinet är gott och att du har någon att skåla med men fakta får vi nog ett tag till leta efter på vintomasblogg eller liknande.

 

Sven-Olof Johansson

 

#1517 2004 Brunello di Montalcino

PJ planerade in denna provning tillsammans med Olle redan för ett knappt år sedan. Nu blev den av med denna toppårgång från Brunello.

Lite teori och rön om Brunello di Montalcino gavs först, som att 2004 ska vara den tredje bästa årgången i modern tid efter 2010 och 2008.

IMG_7540

Dagens viner

1. 2004 Il Poggione Brunello di Montalcino

Fruktig doft med ungdomlig rikedom och komplexa lädriga toner, blåbär och lingon.

Kraftig tanninstinn lång smak med mycket mörk frukt, aningen metallisk. Bra syra  och aning lingon i svansen.

2. 2004 Altesino Brunello di Montalcino Montosoli

Mogen eterisk fyllig läcker doft. Strama toner med plommon, svarta vinbär och björnbär.

Syradriven, traditionell, stram, komplex smak med elegans och stringens!

3. 2004 Podere Salicutti Brunello di Montalcino Piaggione

Exotisk doft med massa plommon och peppa. Rik/söt örtig doft med lätt gräsiga övertoner.

Torr, eterisk, tanninstinn smak med fattig frukt och traditionellt brunellogrepp i tanninerna.

4. 2004 E. Fuligni Brunello di Montalcino Riserva

Rik doft med mycket fat, lyxig velourig med svarta vinbär/cassis. Fyllig och bra komplexitet, otypisk!

Syradriven lång fyllig fruktstinn smak med kaffe och kryddor.

– Det här vinet tyckte jag påminde om en lyxigare Chianti Classico riserva..

5. 2004 Ciacci Piccolomini d’Aragona Brunello di Montalcino Riserva Vigna di Pianrosso

Komplex fatig doft med rik frukt och mycket kaffe. Fylligt och långt.

Klassisk tannindriven balanserad frukt och strävhet. Elegant komplexitet och väl sammanhållen utan att vara “vulgo”

6. 2004 Siro Pacenti Brunello di Montalcino

Elegant lätt metallisk doft med eteriska komplexa toner. Stram och stringent, lätt.

Tanniner och återhållen frukt i smaken med eleganta, slanka drag och lättare anslag.

– Klart ljusare färg än de andra vinerna

7. 1997 Barone Ricasoli Chianti Classico Castello di Brolio

Köttig, djurisk, rik, komplex och stallig doft med kaffe, cassis och plommon,

Syltig och modern men med balanserad frukt och syra. Lätt metallisk och lite övermogen känsla. Kirsch och plommon.

– Dagens slamkrypare, en standard Chianti Classico som man borde känt igen, 7 år äldre dessutom..

IMG_7598

Listan (inköpspriser och datum)

  1. 2004 Il Poggione Brunello di Montalcino, 336kr 2009, 0-6,  15,5p
  2. 2004 Altesino Brunello di Montalcino Montosoli. mag. 1042kr 2009, 2-2, 18,5p
  3. 2004 Podere Salicutti Brunello di Montalcino Piaggione, 551kr 2009, 0-7, 14p
  4. 2004 E. Fuligni Brunello di Montalcino Riserva, 668kr 2009, 5-2, 17,5p
  5. 2004 Ciacci Piccolomini d’Aragona Brunello di Montalcino Riserva Vigna di Pianrosso, 599kr 2010, 7-2, 18p
  6. 2004 Siro Pacenti Brunello di Montalcino, 741kr 2010, 3-4, 15p
  7. 1997 Barone Ricasoli Chianti Classico Castello di Brolio, 230kr 2001, 7-1, 16.5p

/JT

Provning med Giulia Negri, vinmakare i La Morra

Img_9859,cr,usm.jpgDet är dags att sluta att skriva om och tänka på Giulia Negri som den där unga tjejen som gör vin i La Morra. Hon är nu helt enkelt en av alla de duktiga kvinnliga vinmakare som allt mer gör avtryck i Piemontes vinvärld. Erfarenhet har hon också hunnit skaffa sig vid det här laget. 2017 blir hennes tionde årgång. Som 17-åring tog hon ansvaret för de pinot noir- och chardonnayrankor som hennes pappa hade planterat i en del av vingården Serradenari, som också är namnet på familjens vineri. Pappan tänkte riva upp rankorna, men Giulia ville ha dem kvar och fick då ta hand om dem. Detta var alltså 2008 och nu gör hon viner under sitt egna namn, La Tartufaia, som hon tagit från namnet på den tryffelskog som gränsar till vingården. Hon har nu också nebbiolorankor och gör i huvudsak två olika Barolo, La Tartufaia, som är en blandning av druvor från Serradenari och en liten del av Brunate som hon har, samt Serradenari, från den högsta delen av vingården, där det är mest kalk i jorden. 2011 var första årgången hon gjorde Barolo Serradenari. Vingården är den högst belägna i hela Barolo, där den ligger uppe på åsen som går från La Morra mot Barolo. Högsta punkten ligger 525 meter över havet. Vissa, bra år gör hon också en Barolo som hon kallar La Delizia på druvor från en speciell, amfiteaterformad del av Serradenari – ett vin som jag tyvärr (ännu) inte fått prova.

Giulias vinmakning är tämligen traditionell. Hon jäser i fyra tini, dvs. stora, stående trätunnor som är öppna upptill. Nebbiolo får dra med skalen i 20-35 dagar och ligger sedan och mognar i en mix av 500-liters tonneaux och stora botti. Hon använder en del barriquer för chardonnay och pinot noir, men låter dem inte få en alltför framträdande roll i vinernas karaktär. Produktionen ligger för närvarande på runt 15000 flaskor per år.

Img_9868.cr.usm.jpgTerrific Wines hade tagit hit Giulia och vi fick förmånen att träffa henne och prova hennes viner på vinbaren Folii.

2015 La Tartufaia Chardonnay har en snygg, lätt kryddig doft med gulaktig frukt. En lite dov, men snygg fatton finns där, men stör inte alls. Smaken är markant kryddig och har en bra syra. Den är rätt stram, men också stilren och charmig. En mineraldriven, stram och torr eftersmak lämnar munnen med en ren känsla. Klart bra! Har fått ligga 30 månader på begagnade barriquer.

2012 La Tartufaia Langhe Pinot Nero har en lätt ton av vedrök och en varm pinotfrukt som drar åt jordgubbshållet. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en bra, läskande syra. Vinet är rätt lätt och elegant, men har en bra, växande intensitet. Där finns också en del kritiga tanniner som ger en torr, tuggbar eftersmak. Kul vin. Från 2014 har Giulia börjat inkludera en 30-procentig andel hela klasar vid vinifikationen. Från 2015 säger hon att hon tycker det ger ett gott resultat.

2012 Barolo La Tartufaia har en snygg, ren, kryddig nebbiolodoft med aromatiskt blommiga toner av rosor, massor av frisk mint och en röd körsbärsfrukt. Öppet och inbjudande. Smaken startar rent och friskt med en bra syra och en mumsig, snygg nebbiolofrukt. Läskande aromatiskt med torra, tuggbara tanniner. Snyggt och klart drickbart redan nu.

2010 Barolo La Tartufaia är en helt annan historia, med en tät, djup körsbärsfrukt, massor av mint, rosor och en del rök och mörk choklad. Smaken är tät och tuggbar med fantastiska tanniner som tar befälet redan från början. God syra, läcker djup frukt, välbyggt och rejält strukturerat. Fantastiska, tuggbara tanniner, som leder vägen till en rik och tät eftersmak med varm, mogen frukt. Strålande vin och väldigt typiskt för denna fantastiska årgång.

2012 Barolo Serradenari är friskt och rätt svalt med en snygg, röd frukt. Fräscht, öppet och floralt med en frisk mintighet, lite skogiga toner och en del rökt kött. Även smaken är frisk och med sval med en ren, läskande frukt som är mogen, men inte sötaktig. Snygga, finkorniga, integrerade tanniner och en eftersmak med bra intensitet, men alkoholen sticker upp en liten aning. Förhoppningsvis går det hela ihop med tiden. Klart drickbart på sin ungdom redan nu, men lagra gärna några år.

2011 Barolo Serradenari. Första årgången av detta vin har en snygg, floral, läcker doft med mint och rosor och en öppen, inbjudande, yppig körsbärsfrukt. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en läcker, snygg frukt. Kanske lite måttlig syra och avrundade, tjocka tanniner samt en tjock, tuggbar eftersmak. Ett klart varmare intryck än förra vinet, men ändå inte så påtagligt präglat av den varma årgången som många andra 2011-or kan vara.

Img_9852,cr,bc,usm.jpg

Det känns som om Giulia börjar få bra koll på sin vintillverkning. Jag har provat en del av hennes viner tidigare och de har inte haft samma renhet och fina struktur som de vi provade nu. När vi diskuterade med henne märkte vi också hur nyfiken och vetgirig hon är och att hon redan vet rätt väl vad hon håller på med, och varför, även om hon rimligen bara är i början av sin förhoppningsvis långa och framgångsrika karriär som vinproducent i Barolo. En diskussion kring beskärning blev rätt detaljerad. I teckningen nedan förklarade hon hur hon har ändrat beskärningen av sina rankor för att minska risken för att snitten orsakar s.k. nekros, dvs. att en del av veden dör innanför snitten. Det kan nog behövas ett besök med henne i vingården för att ordentligt förstå den tekniken 🙂IMAG2493-20170713-132228938.jpg

Anders K

Hos Elio Sandri, Piemonteloggen del 17

Mot SerralungaI det allra nordligaste hörnet av Monforte, nedanför den gamla borgen i Castiglione Falletto, hittar vi med lite möda till Elio Sandris vineri. En liten slingrig väg leder upp från den större vägen mot Monforte som går i dalen mellan Serralunga och Perno. Ingen skylt pekar ut att det är dit vi ska, men Masnaghettis karta är tydlig och vi tar av från vägen och klättrar upp på höjden där vineriet alltså ligger. Ett par män jobbar ute på planen framför huset och vi frågar efter Fabrizo som vi har stämt träff med. Nej, han är inte där utan i Alba, meddelar de lite undrande. Efter lite diskussion ringer de upp honom åt oss och då jag får tala med honom står det klart att han helt enkelt har glömt bort att vi skulle komma. Nå, Alba är ju inte så långt borta, så han meddelar att han är hos oss om 20 minuter, om vi kan vänta. Visst kan vi det. Det är en strålande höstdag, om än en sval sådan, vilket känns om man är i skuggan. Med solen i ansiktet promenerar vi tillbaka en bit längs vägen nedåt dalen. Vingårdarna i Serralunga reser sig framför oss och vi identifierar Massolinos terrass där vi för bara några timmar sedan stod och tittade på de vingårdar där vi just nu befinner oss. På bägge sidor om Serralungas slott breder vingårdarna ut sig, så här i början november klädda i sprakande höstfärger i alla möjliga nyanser från grönt, över gult och till rött. Vi diskuterar bakom vilken ås Vigna Rionda ligger och kommer fram till att det är den med ett litet hus, en ciabot, som man kallar dem här, i ena ändan.

Fabrizio på vespaVi spanar nedåt vägen när de tjugo minuterna har gått och ser så småningom en liten man som kommer puttrande på en vespa. Det är något målmedvetet över honom, hur det nu kan vara det över en man på en vespa, men vi får intrycket att han är på väg till oss. Mycket riktigt svänger han av från huvudvägen, upp på den slingriga vägen vi tidigare tog. Snart är Fabrizio, för det är alltså han, uppe hos oss och vårt besök kan börja. Han har pigga, plirande ögon, en spetsig näsa och en allmänt nyfiken uppsyn, vilket får Eric att raskt döpa honom till Klas Klättermus.

FabrizioInnan det sedvanliga besöket i källaren får vi vet att Fabrizio är Elios svåger och han hjälper till med lite av varje, bl.a. marknadsföring. Elios pappa köpte vingården i början av 60-talet. Från början såldes det mesta av druvorna och en del säljer de fortfarande men de gör också själva runt 20000 flaskor per år. Elio är utbildad vinmakare i den renommerade skolan i Alba och, som vi ska erfara då vi på kvällen träffar honom till middagen i La Morra, så har han bestämda åsikter om det mesta inom vinmakning.

BottiI källaren provar vi ett gäng viner från fat av varierande storlekar, från barriquer till stora botti. Först en 2015 Barbera Superiore som de tänker buteljera i februari-mars 2017. Det har en djup, tät, dov, rätt djurisk doft med en viss jästton. Frukten är mörk, tät och ren. I munnen intensivt och pepprigt med en snygg syra och en del finkorniga tanniner. Tufft och mineraliskt, men läckert och pepprigt efter. Riktigt bra. Till vår glädje ser vi på en lapp på fatet att Bristly har beställt 100 lådor av detta vin.

Fabrizio o Barbera 2015Fatet bredvid ser spännande ut, emedan det innehåller en 2010 Barbera d’Alba, så det ber vi att få prova. Visst, tycker Fabrizio och vinet visar sig vara tätt och snyggt med fräscha, aromatiska, blommiga toner av röd hallonlik frukt. Även i munnen är det friskt, tätt, rent och snyggt med en läskande syra. Blommorna och hallonfrukten kommer igen. Finkorniga tanniner och en intensiv, lång, fantastiskt läcker smak. Nästan svårt att förstå att detta fräscha vin har legat på fat i sex år. Kunde inte Gabriel på Bristly ta hem ett gäng flaskor av detta vin också? Jag är övertygat om att de skulle ta slut i ett nafs när ryktet om dem börjar gå. Så provar vi ur botti det vin som ska bli Barolo 2014. Det har en lite lustig rostad doft och en fräsch, djup, mörk frukt. Påtagliga, torra, tuggbara tanniner som lämnar tungan rejält torr efteråt. Inget snack om att det är i Monforte vi befinner oss, om vi nu glömt det.

Här berättar Fabrizio att de år då de gör Riserva, så släpper de den vanliga Barolo samtidigt. Det är alltså ingen skillnad i lagringstid på de två. Elio gör varje år ett urval av vin från de bästa druvorna och de kan komma från olika delar av vingården från år till år. Han kallar detta urval för ”The virtual vineyard” och det är alltså de utvalda druvorna som används till riservan.

Vi provar ett bottivin till. Det här ska bli 2011 Barolo. Det har en tät, rätt varm, körsbärsfrukt och toner av mint, rosor och cacao. Smaken är maffig med en tät, söt frukt och en god syra. Bra kraft och växande, torra tanniner. Torr, lång eftersmak med goda mineraltoner. Riktigt bra för årgången.

Tidigare gick vi förbi en ensam barrique som var märkt ”10 Atto a Barolo”, alltså ämnad att bli Barolo 2010. Det visar sig onekligen vara ett kvarvarande obuteljerat fat med 2010 Barolo. Doften är ren och snygg och dominerad av de där klingande rena rosorna parade med friska minttoner som nebbiolo i sina bästa stunder uppvisar. Bra frukt och en liten gödselton. Även smaken är frisk, tät och fylld av rosor och mint. Fantastiskt ren och snygg! Så tar de massiva 2010-tanninerna över. Härligt strukturerade, tuggbara och dominanta. Verkligen ”tannini importanti”, som italienarna beskriver dem.

CementEfter denna imponerande upplevelse är det nästan svårt att gå vidare med provandet, men vi ger oss i alla fall på två exempel från 2012, ett prov från cementtank och ett från botti. Cementprovet är rejält mintigt, som en nyöppnad rulle av Strong. Lite slutet och med en reduktiv ton. Intensivt och mörkfruktigt med en läskande syra och bra, finkorniga, tuggbara tanniner. Bottiprovet har en härligt öppen, mer klassisk nebbiolodoft där rosorna dominerar över minten. Det är friskt och läskande med en öppen, aromatisk frukt.

ButtsAvslutningsvis provar vi även två butlejerade vienr. 2008 Barolo Riserva visar, förstås en del mognad, men har ändå en hel del tid kvar tills det bör drickas. Doftar mustiga körsbär, en aning målarfärg, lite kalops och balsamico. Smaken är frisk och tät, med tuggbara, tanniner som börjar rundas av, men fortfarande lämnar sitt torra, typiska Monforteavtryck i eftersmaken. 2004 Barolo är fint utvecklad med läckra nebbiolorosor, tjära, stall och lite trä. Det har en frisk, tät, kryddig, tuggbar smak. Frukten är söt och mogen och det finns toner av tjära och vinteräpplen. Tanninerna är fortfarande framträdande, men också hyggligt avrundade. Lång eftersmak med kraft och bra stil.

Vi rundar av vårt besök och tackar vår vän Klättermusen, alltså Fabrizio, för ett mycket givande besök och kommer överens om att även träffa Elio Sandri till kvällen, då han är tillbaka.

Mötet med Elio under en god middag på utmärkta More e Macine i La Morra blir minnesvärt. Mannen är en veritabel guldgruva av djupa kunskaper om hur man gör vin och han delar gärna med sig av dem. Jag skulle gärna delge er allt han sade, men tyvärr pratade han oavbrutet, på italienska, och jag fick koncentrera mig hårt för att hänga med. När sedan Fabrizio skulle översätta vad han sagt för de andra, fortsatte Elio i mitt andra öra. Det blev helt enkelt information overload, så tyvärr kan jag inte återge vad han berättade. I bästa fall kan någon av mina medresenärer kommentera med lite minnesbilder från kvällen, då vi också fick prova ytterligare några årgångar. Förhoppningsvis får jag träffa Elio igen och då kanske jag också får tid till att anteckna. Hur som helst är det helt klart en man som vet vad han håller på med och har ordentligt på fötterna varför han gör. Jag tycker också vinerna låter en förstå detta, med all den struktur och karaktär som de innehåller. Kul att Bristly hittat denna spännande producent.

/Anders K

#1507 Sicilien

I en mycket tidseffektiv teorigenomgång pekade Jens ut fyra områden på Sicilien som de mest intressanta för röda kvalitetsviner: Faro, Etna, Noto samt Vittoria. Årgången 2014 nämndes som ett stort år på ön.

Sex röda viner, de flesta relativt ljusa till färgen, serverades blint.

Det första vinet hade en uttalad doft av fläskkorv, alltså kryddor plus en varm köttighet. Vinet var eldigt (15%) med rejäl strävhet, måttlig syra och en del buljongaktig sälta. Egendomligt och inte helt lätt att älska. Tror vi trots allt var inne på Etna på denna. Detta var 2014 San Lorenzo från Girolamo Russo. Druva Nerello Mascalese med en aning Nerello Cappuccio.

 Nästa vin var betydligt mörkare till färgen och hade trots ungdomen läder i doften (kännetecken för druvan enligt Jens). Vi hittade också citrus, åt bergamotthållet, och kronärtsskocka. Frukten söt med bra syra och måttliga tanniner.  Gjort på 100% Nero d’Avola och från Vittoria (men IGT Sicilia):

2014 Occhipinti Siccagno

Vin nummer tre började med en naturvinsliknande reduktiv doft, animalisk, men efter hand bärig. I smaken massor av bär: hallon(-godis), slån, rönnbär  med hög syra och en del tanniner.  Den här kändes ganska uppenbart som Etna och var det, 2014 Passopisciaro Passorosso, gjort på Nerello Mascalese.

IMG_1995

Efter tre viner utan att jag känt fat, kom så nr 4 som hade en tydlig rostad fatkaraktär och goda körsbär i doften. Smaken komplex med gröna örter, läder, mörka bär, fat och mycket lång, aning bitter eftersmak. Rejält hög strävhet. Behöver nog mer tid. Etna igen och gjort på oympade Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio: 2014 Prephylloxera ”La Vigna di Don Peppino” från Tenuta delle Terre Nere.

Vin nr fem öppnade med flyktiga syror, valnöt och citrus i doften. Kändes klart moget i sällskapet, så även i smaken som var slank, avrundad med fin syra och ringa tanniner. Litet fat och god frukt. Mycket elegant och helt färdigt men höll kanske inte ihop så bra i glaset. Detta var det enda vin som inte kom från 2014, och det blev röstat till bästa vin: 2009 Palari Faro, gjort på 60% Nerello Mascalese, 20% Nerello Cappuccio, 15% Nocera, 2% Jacche, 2% Acitana och 1% Cor’e Palumba. Tror ingen gissade Faro på denna utan snarare Etna igen.

Sista vinet var ungt med mörk frukt i doften, hallonkaramell med dragning åt fotsvett. Smaken snäll med låga tanniner och urgod hallonfrukt, lite smågodis och aning bitterhet. Klunkbart. Här var vi några som tänkte på Frappato, som också visade sig ingå till en mindre del. Vinet var en Cerasuolo di Vittoria:  2014 Planeta Dorilli (70% Nero d’Avola, 30% Frappato). Bra prisvärde här.

IMG_1996

Tack Jens för en mycket intressant provning med viner som inte så ofta hälls på AuZone.

  1. 2014 San Lorenzo, Girolamo Russo, Etna Rosso, 330 kr, 1-2, 13p
  2. 2014 Siccagno, Occhipinti, IGT Sicilia, 235 kr, 0-1, 15p
  3. 2014 Passorosso, Passopisciaro, Etna Rosso, 265 kr, 1-2, 14p
  4. 2014 Prephylloxera ”La Vigna di Don Peppino”, Terre Nere, Etna Rosso, 560 kr, 1-2, 16p
  5. 2009 Palari Faro, Palari, Faro, 420 kr, 5-0, 17p
  6. 2014 Dorilli, Planeta, Cerasuolo di Vittoria Classico, 160 kr, 1-2, 15p

Åke