#1507 Sicilien

I en mycket tidseffektiv teorigenomgång pekade Jens ut fyra områden på Sicilien som de mest intressanta för röda kvalitetsviner: Faro, Etna, Noto samt Vittoria. Årgången 2014 nämndes som ett stort år på ön.

Sex röda viner, de flesta relativt ljusa till färgen, serverades blint.

Det första vinet hade en uttalad doft av fläskkorv, alltså kryddor plus en varm köttighet. Vinet var eldigt (15%) med rejäl strävhet, måttlig syra och en del buljongaktig sälta. Egendomligt och inte helt lätt att älska. Tror vi trots allt var inne på Etna på denna. Detta var 2014 San Lorenzo från Girolamo Russo. Druva Nerello Mascalese med en aning Nerello Cappuccio.

 Nästa vin var betydligt mörkare till färgen och hade trots ungdomen läder i doften (kännetecken för druvan enligt Jens). Vi hittade också citrus, åt bergamotthållet, och kronärtsskocka. Frukten söt med bra syra och måttliga tanniner.  Gjort på 100% Nero d’Avola och från Vittoria (men IGT Sicilia):

2014 Occhipinti Siccagno

Vin nummer tre började med en naturvinsliknande reduktiv doft, animalisk, men efter hand bärig. I smaken massor av bär: hallon(-godis), slån, rönnbär  med hög syra och en del tanniner.  Den här kändes ganska uppenbart som Etna och var det, 2014 Passopisciaro Passorosso, gjort på Nerello Mascalese.

Efter tre viner utan att jag känt fat, kom så nr 4 som hade en tydlig rostad fatkaraktär och goda körsbär i doften. Smaken komplex med gröna örter, läder, mörka bär, fat och mycket lång, aning bitter eftersmak. Rejält hög strävhet. Behöver nog mer tid. Etna igen och gjort på oympade Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio: 2014 Prephylloxera ”La Vigna di Don Peppino” från Tenuta delle Terre Nere.

Vin nr fem öppnade med flyktiga syror, valnöt och citrus i doften. Kändes klart moget i sällskapet, så även i smaken som var slank, avrundad med fin syra och ringa tanniner. Litet fat och god frukt. Mycket elegant och helt färdigt men höll kanske inte ihop så bra i glaset. Detta var det enda vin som inte kom från 2014, och det blev röstat till bästa vin: 2009 Palari Faro, gjort på 60% Nerello Mascalese, 20% Nerello Cappuccio, 15% Nocera, 2% Jacche, 2% Acitana och 1% Cor’e Palumba. Tror ingen gissade Faro på denna utan snarare Etna igen.

Sista vinet var ungt med mörk frukt i doften, hallonkaramell med dragning åt fotsvett. Smaken snäll med låga tanniner och urgod hallonfrukt, lite smågodis och aning bitterhet. Klunkbart. Här var vi några som tänkte på Frappato, som också visade sig ingå till en mindre del. Vinet var en Cerasuolo di Vittoria:  2014 Planeta Dorilli (70% Nero d’Avola, 30% Frappato). Bra prisvärde här.

Tack Jens för en mycket intressant provning med viner som inte så ofta hälls på AuZone.

1. 2014 San Lorenzo, Girolamo Russo, Etna Rosso, 330 kr, 1-2, 13p
2. 2014 Siccagno, Occhipinti, IGT Sicilia, 235 kr, 0-1, 15p
3. 2014 Passorosso, Passopisciaro, Etna Rosso, 265 kr, 1-2, 14p
4. 2014 Prephylloxera ”La Vigna di Don Peppino”, Terre Nere, Etna Rosso, 560 kr, 1-2, 16p
5. 2009 Palari Faro, Palari, Faro, 420 kr, 5-0, 17p
6. 2014 Dorilli, Planeta, Cerasuolo di Vittoria Classico, 160 kr, 1-2, 15p

Åke

2009 à Rina, Etna rosso, Girolamo Russo

Etna har alltid haft en viss dragningskraft på mig, inte bara själva vulkanen i sig, utan även de viner som där odlas, ofta högt uppe på sluttningen. Kanske grundades denna nyfikenhet när jag en gång läste en artikel om knäppgöken (?) Frank Cornelissen, som gör vin i nedgrävda amforor. Något vin från honom har jag tyvärr (ännu) inte haft nöjet att prova på, men Etna verkar vara lite inne just nu och det börjar dyka upp allt fler viner på Systemet. Girolamo Russo verkar vara en intressant producent, bland annat för att han egentligen är en konsertpianist.  För att stilla nyfikenheten beställdes därför hans 2009 à Rina, vilken provats till fredagsmiddagen.

Ett vackert, ljust, klarrött vin hälls upp i glaset och i huvudsak friska och bäriga dofter stiger upp mot näsan. Ljusa körsbär, hallon och jordgubbar tillsammans med en aromatisk blommighet som drar åt viol-, ros- och minthållet. Bakom dessa fräscha dofter finns även en sorts pyrande rökighet och även en aning djurisk ton. Blint skulle man nog funderat på nebbiolo, pinot eller kanske aglianico, om man nu inte råkar vara så van vid att dricka Etnaviner att man prickar in den typiska doften av nerello mascalese (med en gnutta nerello cappuccio).

Smaken är distinkt frisk och riktigt intensiv. en eldig pepprighet fyller raskt hela gommen. Den läskande syran får en först att vänta sig ett lätt och bärigt vin, men mycket av frukten ger snart vika för en pepprig intensitet och en massivt rökig mineralitet. Tanninerna finns där, är torra och finkorniga, men på intet sätt dominerande, vilket däremot mineralerna är i den torra eftersmaken. Jag brukar inte ofta notera mineralitet i rödviner, det brukar för mig mest höra till vitviner, men här går det bara inte att undvika att ta till den beskrivningen. Vinet har en struktur som jag inte känner igen från något annat vin, med den initiala, bäriga friskheten och sedan de torra mineralerna som tar över och ger ett rustikt slut. Trots måttliga 13.5% är det ordentligt eldigt och pepprigt, särskilt mot slutet. Mycket karaktärsfullt. Kanske inte omedelbart gott, men i alla fall spännande och det ger absolut mersmak att prova vidare bland Etnavinerna.

74971 2009 à Rina, Etna rosso, Girolamo Russo, 179 kr

/A