Tag Archives: Alto Piemonte

Le Piane i Boca, Alto Piemonte, Piemonteloggen del 16

Le Piane grind— Boca died in the ’50ies, säger Christoph Künzli, där vi står på gården till vinproducenten Le Piane. Han berättar vidare om hur folk lämnade landsbygden och vinodlandet för att söka jobb inom de då expanderande industrierna i stället. Här uppe i norr var det i mycket textilindustrierna i trakten av Biella, strax västerut, som sög upp arbetskraften. Det är ju samma historia som man också har hört berättas många gånger i Barolo och Barbaresco, fast där var det Fiat och Ferrero som lockade. Det var inte lätt att leva på att göra vin efter kriget och det var också ont om manlig arbetskraft. Somliga härdade ut tills vinden till sist vände framåt 70-talet, men här uppe i norra Piemonte gav de flesta upp, vingårdarna lades för fäfot och skogen tog så småningom över. Som jag skrev i Piemonterapporten om Antoniotti i Bramaterra, var arean av odlingarna här uppe i Alto Piemonte för hundra år sedan helt dominerande över de i Barolo och Barbaresco.

historic boca

Vingårdar i Boca för runt 100 år sedan.

Den tidiga flygbilden över Boca visar detta med all önskvärd tydlighet. Där det idag i stort sett bara är skog, var det då nästan uteslutande vingårdar, ungefär som det ser ut i Barolo idag. I Alto Piemonte fanns då hela 40 000 ha vingårdar. Som en jämförelse består hela Barolo idag av mindre än 2000 hektar vinodlingar. I hela Alto Piemonte idag återstår bara runt 700 ha.

Mer nutida Boca

Mer nutida Boca

De två mer nytagna bilderna ovan – huset nere till vänster i bild är samma som det stora huset i den gamla bilden – visar dels hur skogen har tagit över, men den högra, senast tagna bilden, visar också en klart ökad vingårdsareal – resultaten av Le Pianes och Christoph Künzlis idoga insatser.

Kuntzli2

Christoph Künzli

Boca dog dock alltså inte helt. Några rester av vingårdarna fanns kvar, men hade det inte varit för den f.d. vinimportören Christoph Künzli och hans ursprunglige kompanjon, oenologen Alexander Trolf, så hade knappast Boca existerat som vindistrikt idag. Dessa två upptäckte under 90-talet Antonio Cerris viner från Boca. De blev så förtjusta i dem att när den åldrade Cerri avled 1997 så lyckades Künzli med den osannolika bedriften att samla ihop ett tillräckligt antal mindre investerare till sitt nybildade aktiebolag, som då kunde ta över efter Cerri. Lustigt nog är en stor del av de totalt 130 aktieägarna finnar. Uppenbarligen har någon där lyckats entusiasmera sina vinälskande vänner så pass att de velat vara med och rädda Bocas vingårdar från utrotning. En tidig form av crowd funding. Uthålliga har de varit också. Künzli har till och med lyckats få dem att vara med på en nyemission, trots att boksluten hittills bara visat röda siffror på sista raden. Han är dock optimistisk och tror att de är på god väg att visa en liten vinst. Huvudorsaken till att verksamheten inte visar vinst är att de satsar långsiktigt, främst på att sakta återställa fler gamla vingårdar till produktivt skick. Alexander Trolf avled tyvärr redan 1998 i en trafikolycka, men Künzli har alltså fortsatt arbetet på egen hand. Om mina noteringar är riktiga, så bestod Cerris vingårdar bara av ½ ha när Künzli tog över. Idag har han expanderat till 9 ha.

Jästankarna på gården

Jästankarna på gården

När vi kommer till vineriet som är inrymt i ett hus som passande nog ligger på Via Cerri, möts vi, förutom av Christoph Künzli, också av en större mängd jästankar som är utspridda både på bakgården och uppe på en balkong. Först tror vi att de står där för att göras rena efter den senaste jäsningen, men Künzli förklarar att husets källare inte är särskilt stor, så för att få plats för att vinifiera den ökade produktionen har han helt enkelt ställt sina jästankar utomhus. Att hålla till nere i en källare brukar ju bland annat ha den fördelen att det är svalare där nere, så jäsningen får en naturlig kylning, men detta är inget som bekymrar honom.

Lyssnar

Christoph har mycket att säga

— I have no cooling here. I like warm fermentations, säger han, med tonen hos en person som vet hur han vill ha det. Det är ju inte direkt den gängse åsikten att man ostraffat kan låta temperaturen vid jäsning dra iväg uppåt, eller till och med över, 30 grader, men att det uppenbarligen kan fungera, blir vi varse då vi senare får prova det vin han kallar Plinius I. Det råkade dra iväg uppåt 38 grader (!) innan han i alla fall gjorde vissa insatser för att få ned temperaturen. Men mer om det vinet senare. Jäsningen sker alltså i dessa vertikala ståltankar som är öppna upptill. En gång om dagen trycker man ned skalhatten och jäsningen pågår i 10-12 dagar, varefter man pressar ned skalhatten permanent och läger på ett lock. Så får det hela stå och macerera i ytterligare 20-30 dagar. Sedan får de vila sig i stora botti i uppemot fyra år. En typisk druvblandning är 85 % nebbiolo och 15 % vespolina. Enligt reglerna för Boca DOC ska man ha 10-30 % vespolina.

Inne i vinkällaren är det onekligen trångt och fullt med stora fat. Dessutom håller man på och gör rent några av dem, så det är ganska slaskigt på sina håll. Vi får i alla fall prova ett antal viner som ligger och vilar på faten. De är ju, i vanlig ordning, inte nödvändigtvis samma viner som sedan hamnar i flaskorna, men ger ändå en rätt bra bild av de olika vinernas karaktär.

Img_5971,rot4h

Slaskigt i bottikällaren

2014 Maggiorina är en blandning av 13 olika druvsorter, blandade i vingårdar där den s.k. Maggiorinauppbindningen finns kvar, därav namnet. Mer om detta nedan. Vinet är mycket friskt med en lätt jästton och klart återhållna tanniner. Ett kryddigt, mineraliskt, torrt, aningen tuggbart slut. 20 000 flaskor gör man av detta vin som får tillbringa hela sin tid innan buteljeringen på ståltank.

2012 Piane är huvudsakligen gjort på croatina (90%) och är betydligt tätare och dovare med köttiga, nästan lite syrah-aktiga toner med sina inslag av chark, svartpeppar, lite mint och blommor. Tätt, tuggbart och mörkfruktigt i munnen med en del choklad och en hel del tuggbara tanniner och en mineralisk eftersmak. Ett klart matvin. Croatina mognar sent och skördas till och med efter nebbiolo ibland. 5-6000 flaskor.

2013 Boca har en lätt grön, örtig och floral doft med djuriskt vilda toner och inslag av surkörsbär och mint. Smaken är ren, fräsch och kryddig med en läskande syra och bra, mumsiga, torra tanniner. Rätt bråkigt i munnen.

2012 Boca är betydligt mer harmoniskt och sammanhållet med massor av rosor, mint, röd frukt och charm. Söt friskt fruktig smak, med en läskande syra. Vinet växer på bredden i munnen och de strukturerade, tuggbara tanninerna ger ett strävt men tuggbart slut.

2011 Boca, till sist bland fatproverna, är dov, köttig, mintig med inslag av mörk choklad, tobak och en parfymerad känsla. Smaken är frisk och sötfruktig med en god syra och bra koncentration. En intensiv smak med en hel del påtagligt avrundade, söta tanniner som ger ett rätt torrt slut.

Maggiorina

Maggiorinauppbindning

Le Piane web,cr

Det rogivande huset i vingården Le Piane. Bild från deras webbplats. http://www.bocapiane.com

Efter att ha avverkat dessa fatprover är det dags att åka ut i vingårdarna och det är ju ett utmärkt sätt att få en bättre förståelse för områdets förutsättningar. Vi skumpar uppför en brant backe på en smal och gropig väg som vår hyrbil inte riktigt känns gjord för. Det går dock bra och när vi kliver ur uppe på toppen möts vi av en välskött vingård på en grusig, rödbrun jord. Vi är i vingården Montalbano-Castello. Den röda jorden här är, liksom den i Bramaterra som vi besökte tidigare på dagen, porfyrbaserad och av vulkaniskt ursprung. Även Künzli är noga med att påpeka att i Italiens vingårdar förkommer bara denna jordmån här i Alto Piemonte. En del av den här vingården ser rätt normal ut, med smala rader av vinrankor i Guyotuppbindning, men så finns där också en del där tre rankor är planterade tillsammans i mitten och grenarna är uppdragna i fyra hörn, så de bildar stora kvadrater. Det är den s.k. Maggiorinauppbindningen. Den inte bara ser lustig ut, den är också grunden för en vild blandning av druvsorter i vingården. Varje kvadrat kan innehålla tre olika sorter och alla kvadraterna är olika. Nebbiolo och croatina dominerar blandningen med runt 40 % vardera, men totalt finns 13 olika sorter i vingården, däribland även de vita erbaluce och malvasia di Boca (hur många olika malvasia finns det egentligen i världen?). Alla sorterna skördas samtidigt och vinifieras tillsammans. Här kan man verkligen tala om field blend! Denna blandning ger så det röda vin som efter uppbindningen kallas Maggiorina. Maggiora är en liten by som är granne med Boca. Länge var det här det enda sättet man odlade vin på i Boca. Idag är det mer att betrakta som en del av Bocas historia som Le Piane vill bevara i några smådelar av sina vingårdar. Vingården med de här gamla plantorna – de är mellan 50 och 100 år – innehåller en värdefull genetisk variation som Künzli vill ta till vara. I ett projekt tillsammans med Anna Schneider på universitetet i Turin har de isolerat ett antal kloner av de olika druvsorterna och använt dem för att ta fram plantor till den nyaste vingården som de restaurerat, Traversagna. Den är planterad med den intressanta blandningen vespolina, croatina, nebbiolo och malvasia di Boca. Vi åker senare även iväg och tittar på den vingården. När man står nedanför den noggrant terrasserade sluttning kan man verkligen inse hur mycket jobb det måste vara att återställa de gamla vingårdarna i gott skick igen. Det är närmast svårt att förstå den passion för det här området som måste brinna i Künzlis hjärta.
Skjul
Vi kör vidare på fler skumpiga småvägar till en annan vingård som Künzli vill visa. Vi stannar bilarna bredvid ett rätt fallfärdigt stenskjul. Framför oss har vi däremot en vacker, gul byggnad. Den är i så gott skick att den torde vara nyrenoverad. Det här är den vingård som har namnet Le Piane och den fina byggnaden används för middagar och även som övernattningsställe för gäster. Man kan förmoda att ett antal mycket trivsamma middagar, ofta med flera av de finska aktieägarna, har hållits här. Vi får ett glas vin på terrassen och blickar ut över vingården i den fina försommareftermiddagen. Gräs och andra örter växer högt mellan raderna. De kommer så småningom att klippas ned, men för närvarande, i början av maj, är det så här Künzli vill ha det. Det mesta i den här vingården är nebbiolo, med lite inslag av vespolina och uva rara. Det är något visst att stå här med ett glas vin och njuta av utsikten – rogivande, på något vis. Jag har vid några andra av mina rätt många vingårdsbesök stött på liknande hus och har alltid slagits av hur fridfull man har känt sig där. Särskilt drar jag mig till minnes besöket hos Masciarelli i Abruzzo, där den tyvärr hädangångne Gianni Masciarelli hade ett litet hus med ett stort panoramafönster som vätte ut mot vingården. Här kunde han dra sig undan och hämta kraft till vad som behövde göras. Jag kan förstå att det funkade.

ET o Kuntzli,fix

ET och Künzli i den nyanlagda vingården Traversagna

Med viss svårighet lämnar vi denna rogivande plats och drar oss tillbaka till bilarna och åker tillbaka till Boca med ett kortare stopp i deras nyaste vingård, Traversagna.

Boca by night

Boca by night

Künzli tar oss så till en restaurang i den lilla staden där vi får en typisk, ”anspråkslös” och ytterst delikat middag med lokala specialiteter. På vägen hit stannar han till i deras lilla butik och laddar upp med ett gäng flaskor som vi får avnjuta till middagen.

2013 Maggiorina är läskande fräsch, floral och läcker, både i doften och i munnen. En frisk syra förstärker fräschheten, så finns där också en del finkorniga tanniner som ger ett torrt, mineraliskt slut. Ett elegant och snyggt vin.

Mimmo, vi får årgång 2010, är tänkt som en mini-Boca som är lite mer tillgänglig och njutbar även i sin ungdom. Runt 65 % nebbiolo, 30 % croatina och resten vespolina som får lite kortare macerationstider och efter två år separeras ut från det som blir Boca DOC genom att man provar igenom faten. Drygt 10 000 flaskor/år. Vi möts i näsan av en bra, ren, röd körsbärsfrukt, mint och gott om rosor. Smaken är frisk med en ren, snygg frukt med toner av hallon och jordgubbar och en lätt köttighet. En del torra tanniner tar över en del i den något slanka, mineraliska eftersmaken.

2011 Piane (Colline novaresi DOC) är alltså dominerad av croatina som kommer från gamla vingårdar där maggiorinauppbindningen dominerar. En del av vinet har fått ligga på 500-liters tonneaux och en del på stora botti. Man har här velat visa hur karaktären och kvaliteten kan vara hos croatinadruvan. Vinet är dovt, kraftfullt och ordentligt mörkt i karaktären med toner av tobak, kött, mörka körsbär, mörk choklad och mint. Smaken öppnar med en tät, närmast saftig körsbärsfrukt. En viss mandelton finns där, samt en bra syra. Tanninerna är klart märkbara och finkornigt kritiga. Vinet slutar lite stängt och outvecklat. Torde kunna öppna sig och bli rejält intressant med åren.

2010 Boca DOC har en tät, snygg, djup, röd körsbärsfrukt och sådana mängder av mint och rosor att det nästan känns parfymerat. Smaken har en söt körsbärsfrukt som balanseras av den härligt läskande syran. En bra, tät och intensiv smak med markerade finkorniga, tuggbara tanniner och ett stramt, torrt, mineraliskt slut. Ett strålande vin, som behöver tid på rygg.

2006 Boca är klart mer utvecklat med en bredare, köttigare doft med en läckert söt, yppig, mogen frukt. En frisk, tät och tuggbar smak med en bra syra. Köttigt och mustigt med markerade, torra, tuggbara tanniner. Kraftfullt, något jordigt och torrt slut med mineralkänsla.

2007 Plinius I, vinet där temperaturen drog iväg till 38 grader under jäsningen. I stället för att låta vinet gå till spillo, lät Christoph Künzli det få vila länge på botti. Efter fem år fann han till sist att det hade gått ihop och blivit ett strålande, harmoniskt vin. Doften är tät, djup, bred och aromatisk med varm frukt och en anstrykning av målarfärg. Smaken öppnar med söt, varm frukt och en läskande syra. Tanninerna är naturligt vis där, men de är snyggt integrerade i den tjocka frukten. En lång, söt, varmfruktig finish. Riktigt bra och spännande att få prova. Tack Christoph Künzli för ett synnerligen givande besök!

Tillägg: Vid en provning med Stockholmsmunskänkarna i höstas provade vi 2004 Boca varför jag lägger till noterna från den provningen här också.

Utvecklad med en bred, köttig doft med snygga minttoner och mörk frukt. Läckra mognadstoner, charmigt och med bra djup. Frisk, ren, något elegant smak med växande intensitet och frukt. Snyggt och mintigt med bra syra och rätt mörk frukt. Läckert utvecklat, men känns ändå inte färdigmoget. En hel del torra tanniner och ett något stumt slut men med bra, intensiv smak.

Kyrktornet i Boca

Kyrktornet i Boca

Antoniotti i Bramaterra, Alto Piemonte, Piemonteloggen del 15

Piemonteloggen är äntligen(?) tillbaka! Här med en rapport från Bramaterra i norra Piemonte. Hoppas den är förnöjsam läsning. 🙂


 

Odilio

 

— Odilio!

Ropet ekar mellan husen runt den lilla bakgården. Den äldre mannen som vi sett sitta och sova på balkongen ovanför oss rycker till och tittar yrvaket på oss där vi står nedanför hans balkong tillsammans med den granne vilken med sitt höga rop just stört hans middagslur. Denne Odilio är Odilio Antoniotti som tillsammans med sonen Mattia driver familjens vinfirma i det lilla vinområdet Bramaterra i norra Piemonte. För ett ögonblick undrar jag om han har glömt bort att vi kommit överens om ett besök, men snart klarnar det för honom och han säger åt oss att gå in på gården, där också Mattia möter oss. Vi är här i den lilla byn Casa del Bosco i den del av Piemonte som kallas Alto Piemonte, det höga Piemonte, för att jag åter låtit ett tips från min vän David Berry Green styra vår vinresa och ännu så länge har inget besök hos någon av hans rekommenderade producenter gjort oss besvikna.

Trots ett antal intensiva besök i Barolo och Barbaresco har jag ändå långtifrån fått någon total kunskap om de två distrikten, något som man heller knappast kan få genom ett, eller i bästa fall två, besök per år i områdena under snart 10 år. En hygglig överblick får man ändå säga att jag har fått vid det här laget, och vid varje ny resa till Piemonte brottas jag ständigt med valet mellan att lära känna nya producenter eller att göra återbesök hos särskilt intressanta producenter och därmed kunna lära känna dem lite djupare. Nyfikenheten på nebbiolovärlden utanför Barolo och Barbaresco gör att vi den här gången startade norrut, i Alto Piemonte. Dit kommer man genom en och en halv timmas bilresa i stort sett rakt västerut från Milano, eller om man så vill, drygt två timmar norrut från Barolo. De mest kända distrikten här upp i norr är väl Gattinara och kanske Ghemme, som är de enda som idag är någorlunda stora. Vinodlingarna idag är dock bara en spillra av vad de en gång var. På 1800-talet var det här det dominerande vinområdet i Piemonte med hela 40 000 ha odlingar(!), att jämföra med Barolo där mindre än 2000 hektar odlas idag. I hela Alto Piemonte idag återstår bara runt 700 ha.

historic boca

Vingårdar i Boca för runt 100 år sedan.

Denna tidiga flygbild över det idag närmast försvinnande lilla distriktet Boca visar att i stort sett hela området bestod av vingårdar, ungefär som Barolo gör idag. Motsvarande bild tagen idag skulle visa ett område helt dominerat av skog med några små plättar av vingårdar.

Bramaterra skyltÄven Antoniottis distrikt, Bramaterra, har på motsvarande sätt krympt till nästan försvinnande liten storlek. Hade inte ett par kvarvarande familjer envisats med att hålla vinodlandet igång, så hade distriktet försvunnit från vinkartan. Till lycka för oss som älskar både nebbiolo och variation, kämpar emellertid Oddilio och Mattia vidare. De är ett något osannolikt par, men trots den stora åldersskillnaden mellan far och son, Odilio är 73 och Mattia 25, tycks de komma väl överens och Mattia har tydligt bestämt sig för att han vill vara med och styra familjens vineri mot en god framtid.

Mattia, flakVi börjar besöket med att hoppa in i deras lilla fyrhjulsdrivna pickup. Mattia får sitta på flaket när vi åker iväg på allt smalare och skumpigare småvägar till den första vingården de vill visa.Läget här är smått fantastiskt, en lätt urholkad, ganska brant sluttning som ligger som en klassisk amfiteater. Vingård1Även jordmånen är spektakulär. Odilio är påtagligt stolt då han tar upp en bit sten och visar hur den i solen skimrar i ett otal olika färgnyanser. I grunden är den rödorange men den innehåller också fläckar i röda, lila och till och med gröna nyanser. Det är en sorts porfyr, som dock är fjärran från den mycket hårda porfyren som i Sverige finns i Älvdalen.Porfyr Här är den i stället vittrad så den går att bryta sönder i bitar.Mångfalden av olika mineraler som ger de olika färgerna vi ser anser Odilio är grunden till djupet och komplexiteten i deras viner härifrån. Vingården är under renovering och många rankor är nyplanterade. I hela vingården växer det friskt på marken av gräs och örter och de unga plantorna kan inte ha det så lätt att etablera sig i den hårda konkurrensen. På sikt skulle de kunna tänkas producera ett särskilt vin härifrån. Det känns onekligen som om det är något speciellt med här läget.Ranka, ny

 

 

Så in i bilen igen och iväg till deras andra läge. När vi kommer ut ur skogen, breder sig en större, mer varierad vingård ut sig. Lutningarna är lite mer varierande, men även här utgörs en större del av vingården av en amfiteaterliknande gryta. Jordmånen är finkornigare, men också här är den i huvudsak av samma pofyrbaserade vulkaniska ursprung.Vingård2 Här växer det inte lika vilt mellan rankorna utan en del är plöjt och en del täckt av mer välansat gräs. Riktigt allt vi ser är inte deras vingårdar. Speciellt ser vi en vingård en bit bort som möjligen använder den ålderdomliga maggiorina-uppbindningen. Jag hoppas berätta mer ingående om denna spännande metod att odla vin när jag får ihop ett senare inlägg om granndistriktet Boca. I Antoniottis vingårdar är det dock Guyot som gäller. Vingård3I vingården här odlar de alla de druvsorter som ingår i Bramaterravinet, nämligen nebbiolo, croatina, vespolina och uva rara. Alla sorterna skördas samtidigt och vinifieras tillsammans. Detta, berättar Odilio, innebär att alla sorterna utom nebbiolo, vilken man låter bestämma skördetiden, kommer att skördas lätt övermogna. Han berättar också att croatina tillför doftande komponenter, samt fruktighet, färg av violer och kropp medan vespolina har kryddiga toner av peppar och vanilj. Vad uva rara bidrog med missade jag tyvärr att skriva ned, men den ingår bara med någon procent i druvblandningen, så den kan knappast tillföra särskilt mycket. Innan vi åker tillbaka till deras lilla by berättar de också att Mattia har ett projekt på gång att ta ned en del av den skog som nu växer strax ovanför vingården och återplantera den med vinrankor. Detta skulle ge ytterligare en hektar till deras nuvarande fem hektar, vilket skulle göra det lite lättare för honom att kunna leva på att göra vin här.Botti

Åter i vineriet besöker vi först vinkällaren, dvs inte vinlagret utan där vinet görs. Det ger ett tämligen ålderdomligt och nästan primitivt intryck. I huvuddelen av källaren står tre större botti i ett mörkt utrymme. I bortre ändan finns jäskaren i cement, vilka originellt nog är helt inmurade i väggen. Genom en öppning till gården ovanför tippas druvorna ned, varefter de skyfflas in i cementkärlen där jäsningen sedan får starta med den naturligt förekommande jästen.Cantina1 Praktiskt i och för sig, men man kan tänka sig att det är rätt kletigt att hålla på och skyffla druvorna in i tankarna, och att tömma dem efteråt. Riktigt hur detta gick till fick jag inte helt klart för mig. Ett par gånger om dagen pumpar man över musten och total får druvorna macerera i tre veckor. Det färdigjästa vinet får sedan vila någon månad i ståltankar för att bli helt klart, varefter det får tre år i de botti vi såg. Någon filtrering ägnar man sig inte åt. Deras vin Coste della Sesia görs i stort sett likadant, men får en något kortare extraktionstid. Det är dessutom mer nebbiolodominerat än Bramaterra.

Till sist är det då dags att prova vinerna. Först 2012 Coste della Sesia som är gjort på 90% nebbiolo och 5% vardera av croatina och vespolina. Det har en läckert ren och förföriskt floral doft med tydlig violton och en del rosor samt en klar, röd frukt. Smaken är frisk och läskande. Åter rödfruktigt med en tydlig syra och torra, kritiga tanniner som växer till sig i munnen. Slutet är friskt, torrt och mineraliskt. Strålande vin för 12 euro på plats.Butts

Så 2011 Bramaterra på 70% nebbiolo, 20% croatina, 7% vespolina och 3& uva rara. Doften här är mycket djupare med en söt, mörk körsbärsfrukt och en ordentlig kryddighet med toner av kryddpeppar och lagerblad. Smaken öppnar yppigt med en söt, mörk frukt och en bra syra. Tanninerna är även här högst märkbara, men är klart mer strukturerade och inbäddade i den fetare frukten. I eftersmaken växer salta mineraltoner till sig och gifter sig fint med det tuggbara tanninerna. Ett mycket spännande vin som man gärna skulle följa utvecklingen av. 18 euro på plats. Det vore naturligtvis spännande att redan nu få veta mer om hur de här vinerna åldras, men tyvärr erbjuder de inga äldre årgångar att prova. Däremot finns de till försäljning, så vi köper med oss några stycken att prova när vi är hemma. De äldre (tillbaka till 2004) får man köpa för 27 euro.Bottle stack Antoniotti

Odilios sammanfattande beskrivning av det de vill uppnå med sina viner får avsluta:

—Longevità, acidità e mineralità

Dvs. vinerna ska ha förmåga att åldras, ha syra och mineralitet. Det känns som om de nog lyckas med sitt uppsåt, även om vi får avvakta med bedömningen av lagringsdugligheten tills vi skaffat oss mer erfarenhet av äldre årgångar av deras viner.

Ett stort tack till detta sköna par, som verkligen tog emot oss med öppna armar. Bara att hoppas att de kan fortsätta att hålla detta spännande vindistrikt vid liv. Barolo och Barbaresco i alla ära, lite variation är ju aldrig fel – särskilt inte om det innebär att man ändå kan hålla sig till nebbiolo 😉Glad Olilio

Mattia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anders K