Antoniotti i Bramaterra, Alto Piemonte, Piemonteloggen del 15

Piemonteloggen är äntligen(?) tillbaka! Här med en rapport från Bramaterra i norra Piemonte. Hoppas den är förnöjsam läsning. 🙂


 

Odilio

 

— Odilio!

Ropet ekar mellan husen runt den lilla bakgården. Den äldre mannen som vi sett sitta och sova på balkongen ovanför oss rycker till och tittar yrvaket på oss där vi står nedanför hans balkong tillsammans med den granne vilken med sitt höga rop just stört hans middagslur. Denne Odilio är Odilio Antoniotti som tillsammans med sonen Mattia driver familjens vinfirma i det lilla vinområdet Bramaterra i norra Piemonte. För ett ögonblick undrar jag om han har glömt bort att vi kommit överens om ett besök, men snart klarnar det för honom och han säger åt oss att gå in på gården, där också Mattia möter oss. Vi är här i den lilla byn Casa del Bosco i den del av Piemonte som kallas Alto Piemonte, det höga Piemonte, för att jag åter låtit ett tips från min vän David Berry Green styra vår vinresa och ännu så länge har inget besök hos någon av hans rekommenderade producenter gjort oss besvikna.

Trots ett antal intensiva besök i Barolo och Barbaresco har jag ändå långtifrån fått någon total kunskap om de två distrikten, något som man heller knappast kan få genom ett, eller i bästa fall två, besök per år i områdena under snart 10 år. En hygglig överblick får man ändå säga att jag har fått vid det här laget, och vid varje ny resa till Piemonte brottas jag ständigt med valet mellan att lära känna nya producenter eller att göra återbesök hos särskilt intressanta producenter och därmed kunna lära känna dem lite djupare. Nyfikenheten på nebbiolovärlden utanför Barolo och Barbaresco gör att vi den här gången startade norrut, i Alto Piemonte. Dit kommer man genom en och en halv timmas bilresa i stort sett rakt västerut från Milano, eller om man så vill, drygt två timmar norrut från Barolo. De mest kända distrikten här upp i norr är väl Gattinara och kanske Ghemme, som är de enda som idag är någorlunda stora. Vinodlingarna idag är dock bara en spillra av vad de en gång var. På 1800-talet var det här det dominerande vinområdet i Piemonte med hela 40 000 ha odlingar(!), att jämföra med Barolo där mindre än 2000 hektar odlas idag. I hela Alto Piemonte idag återstår bara runt 700 ha.

historic boca

Vingårdar i Boca för runt 100 år sedan.

Denna tidiga flygbild över det idag närmast försvinnande lilla distriktet Boca visar att i stort sett hela området bestod av vingårdar, ungefär som Barolo gör idag. Motsvarande bild tagen idag skulle visa ett område helt dominerat av skog med några små plättar av vingårdar.

Bramaterra skyltÄven Antoniottis distrikt, Bramaterra, har på motsvarande sätt krympt till nästan försvinnande liten storlek. Hade inte ett par kvarvarande familjer envisats med att hålla vinodlandet igång, så hade distriktet försvunnit från vinkartan. Till lycka för oss som älskar både nebbiolo och variation, kämpar emellertid Oddilio och Mattia vidare. De är ett något osannolikt par, men trots den stora åldersskillnaden mellan far och son, Odilio är 73 och Mattia 25, tycks de komma väl överens och Mattia har tydligt bestämt sig för att han vill vara med och styra familjens vineri mot en god framtid.

Mattia, flakVi börjar besöket med att hoppa in i deras lilla fyrhjulsdrivna pickup. Mattia får sitta på flaket när vi åker iväg på allt smalare och skumpigare småvägar till den första vingården de vill visa.Läget här är smått fantastiskt, en lätt urholkad, ganska brant sluttning som ligger som en klassisk amfiteater. Vingård1Även jordmånen är spektakulär. Odilio är påtagligt stolt då han tar upp en bit sten och visar hur den i solen skimrar i ett otal olika färgnyanser. I grunden är den rödorange men den innehåller också fläckar i röda, lila och till och med gröna nyanser. Det är en sorts porfyr, som dock är fjärran från den mycket hårda porfyren som i Sverige finns i Älvdalen.Porfyr Här är den i stället vittrad så den går att bryta sönder i bitar.Mångfalden av olika mineraler som ger de olika färgerna vi ser anser Odilio är grunden till djupet och komplexiteten i deras viner härifrån. Vingården är under renovering och många rankor är nyplanterade. I hela vingården växer det friskt på marken av gräs och örter och de unga plantorna kan inte ha det så lätt att etablera sig i den hårda konkurrensen. På sikt skulle de kunna tänkas producera ett särskilt vin härifrån. Det känns onekligen som om det är något speciellt med här läget.Ranka, ny

 

 

Så in i bilen igen och iväg till deras andra läge. När vi kommer ut ur skogen, breder sig en större, mer varierad vingård ut sig. Lutningarna är lite mer varierande, men även här utgörs en större del av vingården av en amfiteaterliknande gryta. Jordmånen är finkornigare, men också här är den i huvudsak av samma pofyrbaserade vulkaniska ursprung.Vingård2 Här växer det inte lika vilt mellan rankorna utan en del är plöjt och en del täckt av mer välansat gräs. Riktigt allt vi ser är inte deras vingårdar. Speciellt ser vi en vingård en bit bort som möjligen använder den ålderdomliga maggiorina-uppbindningen. Jag hoppas berätta mer ingående om denna spännande metod att odla vin när jag får ihop ett senare inlägg om granndistriktet Boca. I Antoniottis vingårdar är det dock Guyot som gäller. Vingård3I vingården här odlar de alla de druvsorter som ingår i Bramaterravinet, nämligen nebbiolo, croatina, vespolina och uva rara. Alla sorterna skördas samtidigt och vinifieras tillsammans. Detta, berättar Odilio, innebär att alla sorterna utom nebbiolo, vilken man låter bestämma skördetiden, kommer att skördas lätt övermogna. Han berättar också att croatina tillför doftande komponenter, samt fruktighet, färg av violer och kropp medan vespolina har kryddiga toner av peppar och vanilj. Vad uva rara bidrog med missade jag tyvärr att skriva ned, men den ingår bara med någon procent i druvblandningen, så den kan knappast tillföra särskilt mycket. Innan vi åker tillbaka till deras lilla by berättar de också att Mattia har ett projekt på gång att ta ned en del av den skog som nu växer strax ovanför vingården och återplantera den med vinrankor. Detta skulle ge ytterligare en hektar till deras nuvarande fem hektar, vilket skulle göra det lite lättare för honom att kunna leva på att göra vin här.Botti

Åter i vineriet besöker vi först vinkällaren, dvs inte vinlagret utan där vinet görs. Det ger ett tämligen ålderdomligt och nästan primitivt intryck. I huvuddelen av källaren står tre större botti i ett mörkt utrymme. I bortre ändan finns jäskaren i cement, vilka originellt nog är helt inmurade i väggen. Genom en öppning till gården ovanför tippas druvorna ned, varefter de skyfflas in i cementkärlen där jäsningen sedan får starta med den naturligt förekommande jästen.Cantina1 Praktiskt i och för sig, men man kan tänka sig att det är rätt kletigt att hålla på och skyffla druvorna in i tankarna, och att tömma dem efteråt. Riktigt hur detta gick till fick jag inte helt klart för mig. Ett par gånger om dagen pumpar man över musten och total får druvorna macerera i tre veckor. Det färdigjästa vinet får sedan vila någon månad i ståltankar för att bli helt klart, varefter det får tre år i de botti vi såg. Någon filtrering ägnar man sig inte åt. Deras vin Coste della Sesia görs i stort sett likadant, men får en något kortare extraktionstid. Det är dessutom mer nebbiolodominerat än Bramaterra.

Till sist är det då dags att prova vinerna. Först 2012 Coste della Sesia som är gjort på 90% nebbiolo och 5% vardera av croatina och vespolina. Det har en läckert ren och förföriskt floral doft med tydlig violton och en del rosor samt en klar, röd frukt. Smaken är frisk och läskande. Åter rödfruktigt med en tydlig syra och torra, kritiga tanniner som växer till sig i munnen. Slutet är friskt, torrt och mineraliskt. Strålande vin för 12 euro på plats.Butts

Så 2011 Bramaterra på 70% nebbiolo, 20% croatina, 7% vespolina och 3& uva rara. Doften här är mycket djupare med en söt, mörk körsbärsfrukt och en ordentlig kryddighet med toner av kryddpeppar och lagerblad. Smaken öppnar yppigt med en söt, mörk frukt och en bra syra. Tanninerna är även här högst märkbara, men är klart mer strukturerade och inbäddade i den fetare frukten. I eftersmaken växer salta mineraltoner till sig och gifter sig fint med det tuggbara tanninerna. Ett mycket spännande vin som man gärna skulle följa utvecklingen av. 18 euro på plats. Det vore naturligtvis spännande att redan nu få veta mer om hur de här vinerna åldras, men tyvärr erbjuder de inga äldre årgångar att prova. Däremot finns de till försäljning, så vi köper med oss några stycken att prova när vi är hemma. De äldre (tillbaka till 2004) får man köpa för 27 euro.Bottle stack Antoniotti

Odilios sammanfattande beskrivning av det de vill uppnå med sina viner får avsluta:

—Longevità, acidità e mineralità

Dvs. vinerna ska ha förmåga att åldras, ha syra och mineralitet. Det känns som om de nog lyckas med sitt uppsåt, även om vi får avvakta med bedömningen av lagringsdugligheten tills vi skaffat oss mer erfarenhet av äldre årgångar av deras viner.

Ett stort tack till detta sköna par, som verkligen tog emot oss med öppna armar. Bara att hoppas att de kan fortsätta att hålla detta spännande vindistrikt vid liv. Barolo och Barbaresco i alla ära, lite variation är ju aldrig fel – särskilt inte om det innebär att man ändå kan hålla sig till nebbiolo 😉Glad Olilio

Mattia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anders K

2 svar till “Antoniotti i Bramaterra, Alto Piemonte, Piemonteloggen del 15

  1. Ja! Äntligen är korrekt ordval.

  2. Ping: Le Piane i Boca, Alto Piemonte, Piemonteloggen del 16 | AuZine

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.