ET bjöd in till en smått unik vertikalprovning av vinet från dessa två parceller i vingården Calderara Sottana med rotstockar som klarat sig undan vinlusen. Druvsammansättningen är 98% Nerello Mascalese och 2% Nerello Cappuccio. Vinovativa som importerar vinet till Sverige har gjort en advertorial i Livets Goda om vingårdarna och vinerna som man kan läsa här.
Provningen bestod av 8 viner men i övrigt helblint utöver metainformationen. Vinet började göras så sent som 2006 så här hade vi en chans att prova en stor andel av de gjorda årgångarna.
Vin 1. 2010 Prephylloxera Don Peppino
Blekrött, viss solkant. Lätt metallisk, mogen doft med rosor, rödfrukt och örter. Djup, läcker doft med te, lite fat, och öppen karaktär.
Fyllig tanninrik smak med elegant lätt eldighet och bra balans. Aning lakrits.
Vin 2. 2009 Prephylloxera Don Peppino
Röd färg, lätt solkant. Kraftig komplex rödfruktsdoft med cypress, och kryddor. Liten frisk och lätt syntetisk fruktdoft med drag av den karakteristiska doften av Pelle Svanslös godiskulor.
Elegant syradriven lätt saftig smak. Komplext, långt och snyggt men aningen anemiskt.
Vin 3. 2012 Prephylloxera Don Peppino
Röd färg. Mogen, komplex, elegant rödfruktig doft. Inslag av rotsaker och efterhand smultron.
Kraftig, komplex, tanninig, sprittande fruktig smak. Hallon och bär.
Vin 4. 2011 Prephylloxera Don Peppino
Mörkröd färg. Kött, tobak och rikedom. Komplex läcker intensiv doft. Blå och svart frukt, en aning grädde i svansen.
Bredaxlad syradriven fruktbomb med lite godistoner, snygga tanniner och läcker yppig frukt. Aning te.
Vin 5. 2013 Prephylloxera Don Peppino
Röd färg. Läcker öppen doft ned lite fat. Rikedom, komplex och lätt parfymerad doft. Aningen robust känsla.
Uttrycksfull komplex och kryddig frukt men ändå elegant smak. Långt och syradrivet, fina tanniner.
Vin 6. 2015 Prephylloxera Don Peppino
Mörkröd färg med lite brunkant. Initialt lite oxad doft, därefter saft och rotsaker. Sylt, kräm och rik söt frukt.
Mogen eterisk smak med massa färsk tobak & fikon. Komplext, teigt med fina tanniner.
Kändes oxiderad men inte TCA…
Vin 7. 2014 Prephylloxera Don Peppino
Mörkröd färg med liten blåkant. Slutet ungt komplext, läckert med toner av kaffe, fat viol och blåfrukt. Signifikant tätare och inte samma rödlätta elegans som de andra vinerna. Rikedom och lyxigt!
Kraftbomb, med fruktstinn smak, lite udda i sammanhanget och aningen alkoholigt. Intensiva tanniner men ändå balanserat!
Vin 8. 2017 Etna Rosso Calderara Sottana
Ljusröd färg med liten tegelkantr. Doft av bränt gummi, lätt oxidation, uttorkad frukt. Komplex med dold rik frukt, snyggt men ointegrerat.
Eldig spretig ointegrerad rödfruktsdominerad smak med kort slut. Ungt??
Detta var följdaktligen slamkryparen i sammanhanget.
Årgången 1990 i Bordeaux markerar för mig den sista årgången innan man mer allmänt övergick till att göra viner i en modernare stil med en fylligare, sötare frukt och en allmänt varmare känsla. De efterföljande fyra, fem årgångarna var tämligen mediokra. När sedan bättre årgångar började dyka upp igen, kände i alla fall jag att det hade skett ett skifte i Bordeaux. Man må skylla på Parker, om man så vill och om man överhuvudtaget tycker att vinerna är sämre och man därför behöver skylla på någon. Ett varmare väder orsakat av klimatförändringar må mycket väl också vara en orsak. Nå, till kvällens provning ska vi alltså prova 1990, så diskussionen om Bordeaux efter detta årtal, var inte aktuell nu, även om naturligtvis tankarna fanns på om kvällens viner kunde sägas vara klassiska Bordeauxer.
Per J hade stött på en bortglömd låda i sin källare med påskriften ”Godislåda” Den visade sig innehålla en fin samling av högt klassade Bordeauxer från just 1990, varvid han generöst erbjöd sig hålla en provning med dem på AuZone. Behöver jag säga att intresset var rekordstort för provningen? ASi påminde mig inför provningen att han skrev en entusiastisk rapport av en motsvarande provning för 10 år sedan, även den hållen av Per J. Den kan man hitta här.
Över till kvällens viner. Det första vinet möter näsan med en varm, yppig frukt och klassiska toner av stall och blyertspenna. Ordentligt moget och kanske med en viss oxidationston av köttsoppa som onekligen växer till i glaset efterhand. Smaken är rätt lätt och mjuk, kanske med någon oren ton. Varmt, mulligt och runt med något låg syra. Rätt kort och torrt slut med trött frukt. Har säkert varit bättre. 1990 Ch Figeac, St Émilion.
Vin två visar upp en mer sval frukt, åt svartvinbärshållet, tillsammans med en lätt örtighet, kött, mörk choklad, blyerts och en vaniljig fatton. Smaken är frisk och ren med en sval frukt och en god syra. Kryddigt och en lätt metallisk ton. en hel del något avrundade, torra tanniner. Rätt stramt och ännu nästan ungdomligt. Torrt, matkrävande slut. Snyggt, klassiskt och välgjort, om än med en aning tung fatton. 1990 Ch. Cheval Blanc.
Nummer tre känns snyggt och välgjort, om än med en något återhållen doft med en viss värme, stall och en knäckig fatton. Där finner man också örter, såsom timjan, stall och kanske en lite trött frukt. Smaken är frisk, yppig och rätt fatpräglad. Den har en god syra och bra bredd och intensitet. Tanninerna är avrundade och mumsigt tuggbara. Bra längd, men slutar lite torrt. Helt moget. Håller än, men var nog bättre för några år sedan. 1990 Domaine de Chevalier.
Fyran har en läckert tät, mörk frukt åt svartvinbärshållet och gott om häst och gödsel tillsammans med dyra, kaffedoftande fat i doften där man också kan finna en fräsch mintton. Smaken öppnar tätt med en mörk, söt, mogen frukt. En bra syra och massor av bredd och charm. Där finns en hel del tanniner som har rundats av ordentligt av tiden i flaskan. Lång, fräsch, charmig, men också stram, stallig och rökig eftersmak. Klass! 1990 Ch Margaux.
Femman är tät, stram och i sammanhanget närmast ungdomlig i doften som är urklassiskt vänstra stranden-Bordeaux med blyertspenna, svarta vinbär och stall. Djup och med stil och klass. Smaken är närmast läskande frisk och fräsch. De svarta vinbären kommer fram igen och koncentrationen är oklanderlig. Tanninerna är finkorniga och rätt avrundade. Eftersmaken är lång och rätt stram och torr. Ett snyggt vin av mycket hög klass som håller många år än. 1990 Ch. Latour.
Sexan är riktigt tät och mörkt i färgen. Doften är lite återhållen, ja nästan outvecklad, med en sval svartvinbärsfrukt, stall och gödsel, mynta och en aningen metallisk känsla. Smaken är frisk med en sval, tät, mörk frukt. Tätt och med tydliga kaffeaktiga fat. Påtagliga, något avrundade, torra tanniner. Lång, sträv eftersmak. Tätt och ambitiöst med en modern känsla. kanske växer en något trött ton till sig i glaset. 1990 Ch Montrose.
Sjuan har en tät, påtagligt fatig doft med toner av kokos, vanilj och knäck. Bakom faten finns en bra, varm, mogen frukt, mint och en hel del utveckling. Vaniljfaten och den mogna frukten kommer igen i smaken tillsammans med en påtaglig syra. Vinet har en bra bredd och rondör samt påtagliga, inte alltför avrundade tanniner. Lång, varm eftersmak, med lite väl vaniljiga fat. Det här visade sig var en joker: 1986 Ch Lafite Rothschild. Inte så konstigt att både syra och tanniner var så påtagliga.
Till maten får vi så ett extranummer i form av 1990 Ch Rieussec, ett vin som jag druckit rätt mycket av, även om det är några år sedan nu. En god vän hade nämligen köpt en större mängd av detta vin – vi brukade skämta om att han hade köpt en hel pall – så det brukade dyka upp i diverse olika sammanhang. Senast jag drack det, för mer än fem år sedan, tyckte jag det var trött och grovhugget och klart på väg utför. Nu, emellertid, möts vi av en bred, mullig, sötfruktig doft med massor av charm. Klassiskt fullpackat av rök, saffran och andra botrytistoner. Rätt söt, intensiv smak med en frisk syra och synnerligen tät, läckert söt frukt och minttoner. Fräsch eftersmak med en känsla av riktigt hög klass. Kul att den var så bra!
Tabellen med inköpspriser, i de flesta fall från 1993, röstsiffrorna, mina poäng, samt, för den som tycker det är intressant, Parkers poäng.
1990 Ch. Figeac, St Émilion, 321kr, 1-6, 15p, RP94
1990 Ch. Cheval Blanc, St Émilion, c:a 500kr,0-2, 16,5p, RP99
1990 Domaine de Chevalier, Graves, 237kr, 1-3, 17p, RP88
Garnacha på spanska, grenache på franska, är en druva som gillar värme. Även om den globala uppvärmningen går fort, så lär vi inte få se tyska garnacha på ett tag. Den odlas mycket i södra Frankrike, Australien och Kalifornien, oftast i kombinationen Grenache-Syrah-Mourvèdre (GSM), men i Spanien dyker den även upp i ren form. Jag har alltid föredragit druvan i blandningar eftersom den ensam gett för mycket syltig frukt och hög alkohol, men i något svalare klimat och med rätt handlag kanske det går att fixa.
Här vinerna, som samtliga inhandlats i Spanien (min poäng, Parker Points, röster, pris):
2017 Santa Cruz de Artazu, Artazu (Navarra), 14,5%, 15p (94 PP), 1-0, 301kr
Det var länge sedan jag provade viner på en druva från ett land som uppvisade så stor skillnad, speciellt med tanke på det lilla åldersspannet 2013-2018. Det beror säkert delvis på de olika regionerna, men oaktat det så är karaktärerna hos vinerna ganska olika, och det är svårt att säga vad som är karakteristiskt för spansk garnacha. En del har den traditionellt ljusa färgen, men andra var mörka; många var fint balanserade mellan frukt, syra och alkohol, och inte alls så eldiga som jag var van vid. På det hela taget en positiv upplevelse även om jag har svårt att förstå Parkers höga siffror. För det tycker jag att komplexiteten saknas.
Janne, kvällens provningsledare, har sammanställt ettt beskrivande dokument över spanska Garnacha.
Hur artar det sig med årgång 2008?! Sven-Olof hade bjudit in oss för pröva 8 olika exempel av olika druvor och varierande prisklass.
Raskt över till vinerna.
Vin nr 1. Diebolt Valloise, Fleur de Passion, 2008.
Färgen ljust gyllengul, doften innehöll lite fat, smör, citrus, mineral och ngt marmelad. Söt gul frukt i smak med syra och mineral. Stram, utvecklad och topisk frukt var några av de allmänna kommentarerna.
Vin nr 2. Louis Roederer, Vintage, 2008.
Ljust gul färg, spritsig, lite jäst och fat samt citrus i doften. Smaken stram med gul frukt, syra och ganska lätt. Allmänna kommentarer var ngt oxiderad/utvecklad, mineraldriven med lite vitmögelost/fiskton och generös eftersmak.
Vin nr 3. Mailly, Millesime, 2008.
Ljust gyllengul, doft av bokna gula och röda äpplen med lite mineral och fat, bokna äpplen, syra och något mineral samt fat i smaken. Andra kände sherrytoner, limeblad, vinös och kartig smak. Gissningar på pinot meunier.
Vin nr 4. Francoice Bedel, Dis ”Vin Secret”, 2008.
Färgen ngt gyllengul med doft av gröna äpplen, citrus och mineral. Smaken ren, frisk och stram samt ngt outvecklad. Mogen, maltig, banan, bredaxlad, komplex och tillgänglig var några av kommentarerna.
Vin nr 5. Paul Bara, Special Club, 2008.
Ljust guldgul färg med doft av popcorn, citrusmarmelad och gula äpplen. Smaken med mycket mousse, mineral, fat och stram gul frukt. En del tyckte arom/smak var extrem, fantastisk, blommig, söt, besk. Ett kontroversiellt vin som någon uttryckte det.
Vin nr 6. Veuve Clicquot, Vintage Brut, 2008.
Färgen ljust gul med doft av röda bär, fat, gröna blad, mineral och krut. Smaken med mycket mousse, mineral, fat och stram gul frukt. Stramt, omoget, kiwi/hasselnöt, långa syror och gissningar på chardonnay hördes runt bordet.
Vin nr 7. Veuve Clicquot, La Grand Dame, 2008.
Ljust gul, röda äpplen, citrus, ngt fat och jäst i den mogna doften. Äpplen, syra, ngt fat i smaken som har viss mognad. Allmänna kommentarer om svavelstick, skaldjursskal och grapefrukt. Några tyckte vinet behöver mer lagring och är ngt tunt. En åsikt var t.o.m. vinet var slarvigt!
Vin nr 8. Moet et Chandon, Dom Perignon, 2008.
Ljust gyllengula färgtoner, mogen doft av smör, fat och citrusskal med kalk och mineral. Smaken ganska stram med bokna äpplen och smör balanserade av mineral och syra. Komplext, lyxigt, rostade fat, rökigt och ett bra vin med hög volym tyckte somliga.
En intressant provning som visade på stora skillnader avseende mognad men generellt bjöd på bra syror, mineral och lång eftersmak!
Provningsledaren tog initiativ till denna provning som förtjänstfullt genomfördes av PW och AÅ. Temat var utsatt att vara ”Slut på brinnande telefoner och sönderekade syrabomber?”
PW hade under en längre period införskaffat ett antal intressanta buteljer med fokus på “vad som verkar modernistiskt” och lite efter AÅs input..
Lena tog sig an ett utmanande och lätt provokativt tema med pinot noir i fonden. Jag är långt ifrån säker på vad begreppet faktiskt betyder efter provningen men det var huvudsakligen gott och bra och vi provade följande viner:
Att hela samhället för tillfället inte är som det brukar återspeglades även i KM när arrangören, alltid närmast föregående års vinnare, presenterade sedvanliga 4 vita viner och, till allas förvåning, 5 röda viner. Vad blir det nästa gång? 1 Madeira och 12 saké? Nåväl, bara att hugga in.
Uppladdningen var på sedvanligt vis allt annat än optimal för egen del; för lite nattsömn, wokad biff med hyggligt stark svartpepparsås till middag strax innan provningen plus en liten såsdränkt bit biff som fastnade i halsen med 40-minuters hosta som följd. Turligt hanterades hostattacken på både buss och tåg så att de därhemma inte behövde oroa sig.
Nåväl, provningen skulle ske i två omgångar, en vit och en röd (vissa saker var iaf normala), poäng för druva (8 p), land (4 p), distrikt (4 p), årgång (2 p) och övrigt såsom deldistrikt, odlare, färg på brevpappret etc (2 p), totalt max 20 p per vin och eftersom det var 9 viner, max 180 poäng. ”Allt under 178 är lite skämmigt” som vi ödmjukt brukar säga. För att mildra skammen något ges möjlighet till ett alternativt svar, plan B eller ”högerfilen” om så önskas, vilket ger halv poängskörd. Mina rätta svar brukar av okänd anledning ofta hamna i högerfilen, liksom jag själv på E4:an. Nog om detta, nu blir det åka av.
Belysningen i AuZones nya krypin är på kvällstid lite mer åt det ”mysiga” hållet. Inget fel på det, men det är inte helt optimalt när man ska försöka bedöma färgen i ett vin. Nåja, på med lampan på mobilen och vips var alla viner klart ljusgula (de vita) eller klart röda (de röda).
Första vita
Ljust gul, klar i färgen. Sniffar försiktigt och hittar…lite petroleum, mineraler, citrus och lite limezest. Ganska tät och komplex doft. Ger helt klart riesling-vibbar, men det är något inte stämmer även om allt talar för riesling. Är det frånvaron av tydligheten i petroleum som spökar? Tar en liten klunk och får en bra syra och intensiv smak, även om den är ganska kort. Ingen typisk rieslingkänsla här heller, dessutom ingen påtaglig restsötma som är vanlig för riesling. Ger även ett moget intryck. Några funderingar senare hittar jag dessutom lite knallpulver i doften och druvkärnor i eftersmaken. Nu blir det klurigt; riesling eller chardonnay? Druvkärnorna lurar mig att börja fundera på Chablis Grand Cru, men knallpulvret talar emot. Första intrycket (riesling) är alltid rätt så jag frångår mina principer och skriver chardonnay, Frankrike, Bourgogne, 2009 med garderingen riesling, Tyskland, Rheingau, 2011 och Breuer.
Facit: Riesling, South Australia, Clare Valley. 2003 Grosset Polish Hill (400 kr).
Riesling gav iaf 4 poäng av 20 möjliga. Fenomenalt.
Andra vita
Klar och ljusare gul än föregående vin. Sniffar i glaset och hittar mineral, lite Nivea-känsla, doftar ”lätt” och en aning Päronsplitt. Vad kan det här vara? Det närmaste jag kommer att tänka på är en Keller Trocken som vi testade inför förra årets KM. I munnen är vinet kort i smaken, Päronsplitt hänger kvar, aningen oljig men slinker ner väldigt lätt, viss spritzighet finns även med i bilden. Ingenting talar för att det är en riesling, men i brist på annat skriver jag riesling, Tyskland, Nahe, 2017, Keller. Vad kan gå fel, liksom? Garderingen får bli grüner veltliner, Österrike, Alsace, 2016. Solitt.
Facit: Melon (eller Muscadet), Frankrike, Loire, Muscadet de Sèvre-et-Maine sur lie. 2018 Muscadet Château de Cléray (89 kr).
Hoppla! Lite oväntad druva och 0 poäng av 20 möjliga. På plussidan; blev ånyo påmind om att det är ett utmärkt vin till ostron om man vill framhäva ostronen. Vill man istället att vinet ska framhävas serveras lämpligen ostron till Champagne eller Chablis Grand Cru.
Tredje vita
Klar, men aningen mörkare gul till färgen. Tät doft, aningen vinbärsblad i bakgrunden, får lite ekfatsvibbar och börjar genast tänka på en ekad sauvignon blanc från Bordeaux. I munnen ganska syrlig, bra och trevlig smak som hänger kvar ett bra tag, ger ett lite ”fett” intryck. Jaha, kan det vara chenin blanc? Mnja, det finns kanske lite våt halm i doften om man får för sig det, men är det inte lite vinbärsblad ändå? Semillon då? Äh, det får bli sauvignon blanc, Frankrike, Bordeaux, 2014 och som gardering semillon, Sydafrika, Central Otago, 2011. Om det inte är sauvignon blanc kanske det är semillon. Om det inte är Frankrike kanske det är Sydafrika. Om det istället råkar vara Nya Zeeland kan det ju vara Central Otago, vilket egentligen är helt fel för jag tänkte på Marlborough.
Facit; Chardonnay, USA, Kalifornien, Sonoma. 2017 Charles Heintz Chardonnay (949 kr).
Jomenvisst. Som vanligt faller alla pusselbitar på plats när man får se flaskan. Suck och stön. Andra nollan på raken. Vita viner är ju verkligen min hemmaplan. Eller kanske inte. Alls.
Fjärde vita
Klar och ljust gul till färgen. I näsan lite gammal stencileringsapparat blandad med Rank Xerox-kopiator från 1976. Påminner en hel del om hur det brukade lukta på kontor förr i tiden. Vinmässigt känns det helt obekant och ger ingen ledtråd. Kanske liten doft av Piggelin. Är årets KM-tema gamla isglassar, undrar jag för en stund. I munnen får jag en tropisk cocktail med lite Piggelin på toppen, nästan lite beska dessutom. Jag känner mig som Reine Brynolfsson i Black Jack; ”det är helt blankt”. Jaha, kan det vara en pinot blanc från Alsace eller någon obskyr (nåja) druva från Italien? Det får bli pinot blanc, Frankrike, Alsace, 2017. Som alternativ blir det arneis, Tyskland, Mosel, 2015. Varför inte liksom?
Jaja, land och distrikt var ju rätt men i övrigt inte mycket att skryta med. Något senare när vinet värmts upp lite kom det typiska blomstervattnet fram och hur jag inte kunde identifiera en gewurtztraminer var en gåta. ”Vem fan har med en gewurtztraminer på ett KM?”, undrade en deltagare och jag var benägen att hålla med. Dock, i ett KM skadar det inte att kunna allt och jag har en liten bit kvar. Faktiskt ganska lång bit. Eller mer korrekt; en ganska lång bit innan det ens blir en lång bit.
Nytt för årets KM var att arrangören valde att satsa på ett jämnt flöde i provningen så någon ställning i halvtid efter den vita omgången fick vi med andra ord veta först när vi provat även de röda. Funkade alldeles utmärkt och undertecknad slapp genomgå frossbrytningar och håravfall i pausdiskussionerna.
Första vitaAndra vitaTredje vitaFjärde vita
Över till den röda omgången:
Första röda
Liten tegelton i kanten. Doftmässigt; mest ”gammalt vin”, bränt eneträ och rökigt. Faktiskt en hel del rök på gränsen till otömt askfat. Vad är detta? I munnen syrligt, inte överdrivet med kropp kvar. Finns det något grönt och stall i bakgrunden? Provar igenom alla viner och återkommer till rök-vinet igen, men blir inte mycket klokare. Känns inte riktigt som Sydafrika eftersom det här är bränt trä och inte brinnande bakelittelefoner, kan det vara en gammal Bordeaux? Äh, det får bli merlot, Frankrike, Bordeaux, 2000 med cabernet sauvignon, Sydafrika, Stellenbosch, 2004 som gardering.
Spikade årgången, man är ju ett under av skicklighet. Eller tok-tur. Lite senare när vi i väntan på rättning pratade om vinerna klämde Erik H ur sig ”Côte Rôtie eller kanske Crozes-Hermitage på ettan”, vilket ju var något av en fullträff; skickligt! När vinet fått lite mer luft var det ju självklart att det var gammal Nordrhônsk syrah som befann sig i glaset; rökigheten härstammade ju från den rökta charken.
Andra röda
Tydlig tegelton, ger ett gammalt intryck snarare än moget, doftar jordkällare och slaktavfall blandat med lite våt hund. Syrlig i munnen, faktiskt hyggligt god, lite körsbärskärnor och bittermandel tycker jag mig kunna hitta. Chianti-känsla? Eller är det en gammal Brunello? Sangiovese med ålder? 2005? Nja borde vara äldre? Kan det här vara en gammal Crozes med tanke på slaktavfallet i doften? Blir inte mycket klokare och skriver ner sangiovese, Italien, Toscana, 1998, Brunello di Montalcino. Reservsvaret får bli syrah, Frankrike, Rhône, 2002, Crozes-Hermitage.
Jahapp, Frankrike var ju i alla fall rätt. Röda viner är ju också helt klart min paradgren. Nåväl, vi kunde konstatera att när en del viner uppnår tillräcklig ålder börjar de likna varandra och helt enkelt kan benämnas som ”gammalt vin” smak och doftmässigt. Även om jag lyckades pricka förra vinets årgång var jag en liten bit ifrån på det här vinet, milt uttryckt.
Tredje röda
Klart röd, ljus i färgen. Ganska anonym i doften, färgen kan ge intryck av pinot noir. Smakmässigt lätt med viss syra, ingen direkt protest i munnen. Kan det vara pinot? Finns inga tydliga markörer på det även om det påminner lite om pinot så med andra ord skulle det kanske kunna vara gamay, dvs en Beaujolais fast lite högre klassad, typ Cru, säg Morgon. Hittar jag inte lite körsbärskärnor också månntro…? I så fall pekar det på dolcetto, jag brukar kunna förväxla de båda druvorna emellanåt. Å andra sidan, jag brukar ju uppenbarligen förväxla det mesta hela tiden. Nja, det får ändå bli gamay, Frankrike, Bourgogne, 2014 och Beaujolais. Som alternativ blir det dolcetto, Italien, Piemonte, 2017.
Ahh, just det, nerello mascalese är för mig lite av Siciliens pinot noir, men jag saknade den vulkaniska mineraliteten som annars brukar vara ganska tydlig i Etna-viner, som tex hos Girolamo Russo eller Tentua delle terre nere. Nåja, Italien gav ju i alla fall lite poäng.
Fjärde röda
Klar röd, inte alltför tät färg. Stoppar näsan i glaset och känner….haveri…TCA. Huvva. Vips halade arrangören fram den andra flaskan av samma vin och här var det helt annan melodi; mer multna löv som ger tydlig pinot-känsla. I munnen ändå ganska lätt och med viss syra och påminner nästan lite om närmast föregående vin. Pinot, Frankrike, Bourgogne, 2014? Tja, verkar rimligt. Men om det inte är Bourgogne då? Nja, kanske gamay, kanske Tyskland (även om det inte känns helt 100), kanske Oregon om det är en amerikan och kanske 2016? Det får det bli.
Facit; Pinot noir, USA, Oregon. 2014 Cuvée Laurène från Domaine Drouhin Oregon (595 kr).
Boom! Där satt…några rätt i alla fall. Jag upplevde vinet som inte riktigt extra-allt fast det hade USA som avsändare.
Femte röda
Tät mörkt röd färg. I näsan en hel del smörkola och lite mynta/eukalyptus. Jahapp, helt klart Australien, något annat känns näst intill otänkbart. I munnen då? Jo, lite besk, men jag tycker att myntan känns dominerande och hur jag än letar hittar jag inga tydliga markörer för vare sig syrah eller cabernet sauvignon. Det står tvärstill i sinnena och jag lär inte komma längre ens om jag så får reda på vilket vin det är så det får bli cabernet sauvignon, Australien, Barossa, 2015. Plan B blir syrah, USA, Kalifornien och 2014. Det måste ju bli åtminstone 18 poäng.
Facit; Tempranillo, Spanien, Rioja. 2011 Ysios Rioja (0 kr).
Ehh…0 poäng igen. Kul. Nåväl, det här var kanske inte riktigt den Rioja man tänker sig som normalt doftar som fingrarna gör efter en kräftskiva. Ja, givet att man skalat kräftor förstås och inte förätit sig på paj eller andra märkliga tillbehör.
Första rödaAndra rödaTredje rödaFjärde rödaFemte röda
Hur summerar man bäst årets KM? Tja, med tanke på att det är årets vinnare som ska arrangera 2021 års KM kan man lugnt säga att jag hamnade på betryggande avstånd från att ens riskera att vara i närheten av att arrangera. Ytterligare en nyhet för i år var ett dignande prisbord som innebar att alla deltagare fick pris; en mycket trevlig tröst för ett lite stukat vin-ego. På tredje plats hittar vi en tidigare Mästare i form av Jörgen. På andra plats, en uppenbarligen erfaren rookie i sammanhanget; Alexander och på första plats på mästerliga 86, nej 88, nej 92, nej faktiskt 93 poäng en erfaren förstagångsmästare vid namn Erik H! Han har enligt egen utsago sedan tidigare en flock med andra- och tredjeplatser så det var en värdig vinnare som vann välförtjänt.
Arrangören hade ännu inte slut på nymodigheter och för att fira den nyblivna mästaren halade arrangören helt sonika fram en flaska väl kyld 2008 Rapaura Series Brut Cuvée från Stoneleigh Marlborough med bra mousse och trevliga mognadstoner. 100% Chardonnay och omkring 150 kr i restaurangsortimentet.
Bonusbubbel!
Färdiga? Inte alls, nu vankades det tilltugg och att arrangören hade gjort inköpen på lunchen när han var som hungrigast gick inte spårlöst förbi; skinka, salami, burrata, tomater (kan det ha varit Brandy Wine black?), sallad, pastejer, paté, sås, getost, cheddar och något mer som jag glömt bort. Med en mättnad som Mr Creosote var det bara att rulla mot pendeltåget.
Redaktören blev så till sig av maten att bilden blev lite väl suddig.
Stort tack till Anders K för ett utmärkt arrangerat KM med utmanande viner och ett stort grattis till Erik H för en mycket välförtjänt seger!
Vi passar även på att tacka de som bidrog till det dignande prisbordet (jag fick med mig en bok om riesling, lämpligt nog, och en korkskruv); Pernod Ricard Sweden, Divine, Terriffic Wines samt Johan Lidby Vinhandel.
2020 års Mästare Erik H till vänster och 2019 års Mästare Anders K till höger.
SE hade gjort en corner på bolis alla bättre Sydafrikanska chenin blanc och toppat med lite av sin broders platsköp.
Chenin blanc står för hela 18% av Sydafrikas vinareal och de första spåren av odlingen av druvan daterar tillbaka till 1650. Familjen Kruger driver idag ett Old Vine Project där man identifierar vinstockar med > 35 års ålder. Merparten av dagens viner visade sig vara av den kalibern.
Vi provade 8 viner av genomgående hög eller mycket hög kvalitet och från årgångsintervallet 2016 – 2018. Unga viner men kontentan från dagens provning var nog att dessa viner gör sig bäst unga till skillnad från sina Franska druvgelikar där just lagringståligheten är ett signum.
Till den utsökta maten efteråt plockade SE fram ett extravin, kudos!
2017, David & Nadia, Swartland, David & Nadia Sadie, Old vines 1962-82, 93, SB-20 (BS), 339 kr, 15p
– Min personliga slutsats är att när faten behandlas väl och inte får för stort spelutrymme är dessa viner i paritet med vissa PC Bourgogner, och inte helt väsenskilda Priserna är tyvärr inte heller helt väsensskilda på de bättre vinerna.
Jura är litet vinområde i Frankrike på 2100 ha beläget mellan Bourgogne och Schweiz. För många år sedan följde K och jag en matbok av Siv och Key Nilsson (”Tour de France”) där en av restaurangerna, Le Paris, låg i Arbois. Största minnet var restaurangen och maten (precis lämnat studenttiden bakom oss), men jag minns att vi imponerades av de vita vinerna redan då.
I Jura är odlingsarealen uppdelad på 42% chardonnay, 23% savagnin (grön), 8% trousseau (blå) och 13% poulsard (blå), plus lite annat. Ikväll provade vi fyra viner på druvan trousseau och fyra på savagnin, i den ordningen, samtliga utom ett inhandlat på plats av kvällens provningsledare Sven-Olof.
Sammanfattningsvis så är trousseau-vinerna ljusa, lätta och bäriga med medelhög syra och utan nämnvärd fatlagring (ek), lite som en Bourgogne village, och bör serveras kring 15 grader. Det är goda, ganska enkla viner, men heller inte speciellt högt prissatta. På SB finns några i intervallet 140-200 kr. Jag gissar att de ska drickas unga, inte mycket tanniner här, men ser att det finns viner från 1989 och 1999 på SB, så kanske är de lagringståligare än man tror? Känslan är att de har det tufft i den internationella konkurrensen mot viner med ”mycket av allt” (frukt, fat, koncentration), men någon påpekar riktigt att de kanske ligger precis rätt i tiden med lättare mat, gärna vegetarisk. Så efter provningen köper jag ett sexpack av Domaine Rolet som jag ska testa till bl.a. quiche lorraine (om än inte vegetarisk) och en schysst sallad.
Savagnin-vinerna är däremot helt oemotståndliga. De har en fino-karaktär med nötter, hög syra och gula äpplen och en koncentration som är väldigt speciell. Massor av personlighet och så långt man kan komma från mainstream, ungefär som de vita från Viña Tondonia. Men om man inte gillar sherry och flor-karaktären med jäst, så gillar man säkert inte de här vinerna heller. Och då spelar det ju inte så stor roll om vinerna är av hög kvalitet. Till kvällens charkbricka gifter de sig fint med både rökt skinka och smakrika ostar. Synd bara att det finns så få på SB. I skrivande stund så är de flesta slut hos leverantör. Det finns desto fler av chardonnay, vilket väl speglar tidens anda.
2016 Daniel Dugois ”Mouchet” (trosseau) 1-5, 13p, 133kr
2016 Daniel Dugois ”Grevillière” (trosseau) 1-1, 13p, 133kr
2016 Chateau d´Arlay ”Trousseau” 3-2, 14p, 168kr
2017 Domaine de la Pinte ”Trousseau” 3-0, 14p+, 250kr
2011 Domaine de la Pinte ”Savagnin Ouillé”, 5-1, 16p+, 275 kr
2011 Domaine Jean Bourdy Côtes du Jura (savagnin), 1-6, 11p, 208 kr
2014 Daniel Dugois ”Savagnin”, 2-0, 15p, 174 kr
2016 Domaine Laigle de deux tetes, 0-1, 15p, 285 kr (SB)
Tack Sven-Olof för en kul provning med spännande viner.
Bartolo Mascarellos Baroloviner torde inte behöva någon egentligen presentation, eftersom de närmast är kultviner. Bartolos dotter, Maria Teresa, håller pappans traditionella vinmakning högt och tack var ett ambitiöst arbete i vingården får hon en förstklassig frukt att arbeta med. Resultatet är strålande viner, vilka trots sin traditionella prägel är alldeles utmärkta att dricka även som unga. MK bjöd in till en vertikalprovning av hennes viner – ett sällsynt tillfälle man inte ville missa.
Första vinet har en rätt varm och bred doft med någon lätt metallisk ton tillsammans med de klassiska markörerna mint, rosor, körsbär och kött. En del utveckling. Snyggt och elegant intryck.
Smaken är frisk och rätt slank och elegant. Bra syra och markerade, kritiga tanniner. Läskande slut med maffiga tanniner och ännu bra frukt. Kan säkert lagras ett bra tag till. 2009. Ska väl vara ett varmt år, men är fräscht och snyggt.
Nästa vin har florala , nästan parfymerade toner, nästan lite åt syntetgodishållet, men också en bra, ljusröd körsbärsfrukt och en aning kakdeg.
Smaken är frisk och läskande med ett bra, aromatiskt lyft. Läcker frukt. Öppet och inbjudande och med bra intensitet. En hel del snyggt integrerade tanniner samt en lång eftersmak med bra fukt. 2011. Även elvorna är beskyllda för att vara för varma, men ändå kommer de bra i provning efter provning. Det här är riktigt läckert och väldigt gott just nu.
Trean är det klart mörkaste vinet hittills. Doften är varm och fyllig med tät, mogen, mörkröd körsbärsfrukt. En hel del utveckling. Kanske kan även en lättare oxidationston anas i form av en viss trötthet i frukten.
Smaken är frisk och läskande med en nästan söt, mörk mogen frukt. Bra koncentration och rätt avrundade tanniner, inbäddade i den mulliga frukten. Mumsig, sötfruktig eftersmak. Rätt snällt för att vara en Barolo. 2008. Bra, men borde nog ha varit ännu bättre. Kanske en inte helt OK flaska.
Fyran har en bra, tät, rätt mörk röd frukt med bra mognad. Massor av mint och en hel del rosor ger en snygg aromatik. En liten köttig mognadskänsla finns där också.
Smaken är frisk med en bra, mörk, mogen frukt och en aning djur och tobak. God syra och bra, finkorniga, något avrundade tanniner. Lång, intensiv, lite pepprig eftersmak. Läckert. Kan gott lagras några år till. 2011. G Rinaldi Kvällens joker, som dessutom gick och vann hela provningen!
Femman är ljusröd och känns lite stum och sluten men där finns ändå en hel del mint och en snygg ton av apelsinskal. Närmast pinotlik i sin elegans.
Smaken är frisk och rätt slank med ljusröd frukt och inslag av mint och rosor. Markerade torra tanniner som ger en lite bråkig och torr eftersmak. Ändå rätt snyggt byggt. 2012. Det här är vinet som vann den motsvarande provningen av Rinaldis viner som vi hade i höstas. Känns lite stummare i uttrycket idag.
Nr 6 har en Varm och fyllig, klassisk Barolodoft med massor av mint, rosor och en bra, mörkröd körsbärsfrukt. Även en köttig mognadston samt lite av en rostad kaffeton.
Smaken är frisk, tät, bred och utvecklad med kött, rök och tjära. En god syra och läckert avrundade, tuggbara tanniner. En lång, varm och rökig eftersmak med ännu hygglig frukt. Riktigt god, men knappast något att lagra mycket längre. 2004. Kul att få en koll på ytterligare en 04-a. Den här är ett riktigt bra exempel, men känns också rätt färdiglagrat.
Sjunde vinet är rejält mörkt med en lätt grumlig rödorange kant. Påtagligt utvecklat med lite träiga toner, mint, ljus choklad, tjära, kakdeg och kokt kött.
Smaken är mogen men har ett bra syralyft och bra intensitet. Läckert tuggbara tanniner. Lång, mogen eftersmak med torkad frukt. Svårspottat. Visserligen en aning murket, men också strålande läckert. 2003. Vad ska man säga? Jag vacklade mellan att tycka att det var en helt underbar mogen Barolo och att det drog lite väl långt åt det murkna hållet. Till sist röstade jag ändå på det som bäst, men jag kan också förstå de som hade det som sämst.
Till sist ett ungt, frisk vin med en liten metallisk ton, kakdeg, mint och en något medicinal ton.
Frisk, ren, ung, torr smak med sval, ljusröd frukt. Lite slankt, men med bra intensitet i smaken. Torra, kritiga tanniner. Lite torrt och bråkigt slut. Lagras. 2014 Langhe Nebbiolo. Fräscht och snyggt, om än inte riktigt i nivå med resten.
Höga priser, som synes, men det är tyvärr så det ser ut när man köper de här vinerna på marknaden. För att få köpa direkt från producenten måste man stå på deras lista. MK anmälde sig till denna och fick veta att han nu är på vänteplats 359 – för att komma in på listan!
Tack MK för ynnesten att få prova dessa fina viner!
Priserna är tyvärr inte heller helt väsensskilda på de bättre vinerna.
Bartolo Mascarellos Baroloviner torde inte behöva någon egentligen presentation, eftersom de närmast är kultviner. Bartolos dotter, Maria Teresa, håller pappans traditionella vinmakning högt och tack var ett ambitiöst arbete i vingården får hon en förstklassig frukt att arbeta med. Resultatet är strålande viner, vilka trots sin traditionella prägel är alldeles utmärkta att dricka även som unga. MK bjöd in till en vertikalprovning av hennes viner – ett sällsynt tillfälle man inte ville missa.