Hur artar det sig med årgång 2008?! Sven-Olof hade bjudit in oss för pröva 8 olika exempel av olika druvor och varierande prisklass.
Raskt över till vinerna.
Vin nr 1. Diebolt Valloise, Fleur de Passion, 2008.
Färgen ljust gyllengul, doften innehöll lite fat, smör, citrus, mineral och ngt marmelad. Söt gul frukt i smak med syra och mineral. Stram, utvecklad och topisk frukt var några av de allmänna kommentarerna.
Vin nr 2. Louis Roederer, Vintage, 2008.
Ljust gul färg, spritsig, lite jäst och fat samt citrus i doften. Smaken stram med gul frukt, syra och ganska lätt. Allmänna kommentarer var ngt oxiderad/utvecklad, mineraldriven med lite vitmögelost/fiskton och generös eftersmak.
Vin nr 3. Mailly, Millesime, 2008.
Ljust gyllengul, doft av bokna gula och röda äpplen med lite mineral och fat, bokna äpplen, syra och något mineral samt fat i smaken. Andra kände sherrytoner, limeblad, vinös och kartig smak. Gissningar på pinot meunier.
Vin nr 4. Francoice Bedel, Dis ”Vin Secret”, 2008.
Färgen ngt gyllengul med doft av gröna äpplen, citrus och mineral. Smaken ren, frisk och stram samt ngt outvecklad. Mogen, maltig, banan, bredaxlad, komplex och tillgänglig var några av kommentarerna.
Vin nr 5. Paul Bara, Special Club, 2008.
Ljust guldgul färg med doft av popcorn, citrusmarmelad och gula äpplen. Smaken med mycket mousse, mineral, fat och stram gul frukt. En del tyckte arom/smak var extrem, fantastisk, blommig, söt, besk. Ett kontroversiellt vin som någon uttryckte det.
Vin nr 6. Veuve Clicquot, Vintage Brut, 2008.
Färgen ljust gul med doft av röda bär, fat, gröna blad, mineral och krut. Smaken med mycket mousse, mineral, fat och stram gul frukt. Stramt, omoget, kiwi/hasselnöt, långa syror och gissningar på chardonnay hördes runt bordet.
Vin nr 7. Veuve Clicquot, La Grand Dame, 2008.
Ljust gul, röda äpplen, citrus, ngt fat och jäst i den mogna doften. Äpplen, syra, ngt fat i smaken som har viss mognad. Allmänna kommentarer om svavelstick, skaldjursskal och grapefrukt. Några tyckte vinet behöver mer lagring och är ngt tunt. En åsikt var t.o.m. vinet var slarvigt!
Vin nr 8. Moet et Chandon, Dom Perignon, 2008.
Ljust gyllengula färgtoner, mogen doft av smör, fat och citrusskal med kalk och mineral. Smaken ganska stram med bokna äpplen och smör balanserade av mineral och syra. Komplext, lyxigt, rostade fat, rökigt och ett bra vin med hög volym tyckte somliga.
En intressant provning som visade på stora skillnader avseende mognad men generellt bjöd på bra syror, mineral och lång eftersmak!
Provningsledaren tog initiativ till denna provning som förtjänstfullt genomfördes av PW och AÅ. Temat var utsatt att vara ”Slut på brinnande telefoner och sönderekade syrabomber?”
PW hade under en längre period införskaffat ett antal intressanta buteljer med fokus på “vad som verkar modernistiskt” och lite efter AÅs input..
Lena tog sig an ett utmanande och lätt provokativt tema med pinot noir i fonden. Jag är långt ifrån säker på vad begreppet faktiskt betyder efter provningen men det var huvudsakligen gott och bra och vi provade följande viner:
Att hela samhället för tillfället inte är som det brukar återspeglades även i KM när arrangören, alltid närmast föregående års vinnare, presenterade sedvanliga 4 vita viner och, till allas förvåning, 5 röda viner. Vad blir det nästa gång? 1 Madeira och 12 saké? Nåväl, bara att hugga in.
Uppladdningen var på sedvanligt vis allt annat än optimal för egen del; för lite nattsömn, wokad biff med hyggligt stark svartpepparsås till middag strax innan provningen plus en liten såsdränkt bit biff som fastnade i halsen med 40-minuters hosta som följd. Turligt hanterades hostattacken på både buss och tåg så att de därhemma inte behövde oroa sig.
Nåväl, provningen skulle ske i två omgångar, en vit och en röd (vissa saker var iaf normala), poäng för druva (8 p), land (4 p), distrikt (4 p), årgång (2 p) och övrigt såsom deldistrikt, odlare, färg på brevpappret etc (2 p), totalt max 20 p per vin och eftersom det var 9 viner, max 180 poäng. ”Allt under 178 är lite skämmigt” som vi ödmjukt brukar säga. För att mildra skammen något ges möjlighet till ett alternativt svar, plan B eller ”högerfilen” om så önskas, vilket ger halv poängskörd. Mina rätta svar brukar av okänd anledning ofta hamna i högerfilen, liksom jag själv på E4:an. Nog om detta, nu blir det åka av.
Belysningen i AuZones nya krypin är på kvällstid lite mer åt det ”mysiga” hållet. Inget fel på det, men det är inte helt optimalt när man ska försöka bedöma färgen i ett vin. Nåja, på med lampan på mobilen och vips var alla viner klart ljusgula (de vita) eller klart röda (de röda).
Första vita
Ljust gul, klar i färgen. Sniffar försiktigt och hittar…lite petroleum, mineraler, citrus och lite limezest. Ganska tät och komplex doft. Ger helt klart riesling-vibbar, men det är något inte stämmer även om allt talar för riesling. Är det frånvaron av tydligheten i petroleum som spökar? Tar en liten klunk och får en bra syra och intensiv smak, även om den är ganska kort. Ingen typisk rieslingkänsla här heller, dessutom ingen påtaglig restsötma som är vanlig för riesling. Ger även ett moget intryck. Några funderingar senare hittar jag dessutom lite knallpulver i doften och druvkärnor i eftersmaken. Nu blir det klurigt; riesling eller chardonnay? Druvkärnorna lurar mig att börja fundera på Chablis Grand Cru, men knallpulvret talar emot. Första intrycket (riesling) är alltid rätt så jag frångår mina principer och skriver chardonnay, Frankrike, Bourgogne, 2009 med garderingen riesling, Tyskland, Rheingau, 2011 och Breuer.
Facit: Riesling, South Australia, Clare Valley. 2003 Grosset Polish Hill (400 kr).
Riesling gav iaf 4 poäng av 20 möjliga. Fenomenalt.
Andra vita
Klar och ljusare gul än föregående vin. Sniffar i glaset och hittar mineral, lite Nivea-känsla, doftar ”lätt” och en aning Päronsplitt. Vad kan det här vara? Det närmaste jag kommer att tänka på är en Keller Trocken som vi testade inför förra årets KM. I munnen är vinet kort i smaken, Päronsplitt hänger kvar, aningen oljig men slinker ner väldigt lätt, viss spritzighet finns även med i bilden. Ingenting talar för att det är en riesling, men i brist på annat skriver jag riesling, Tyskland, Nahe, 2017, Keller. Vad kan gå fel, liksom? Garderingen får bli grüner veltliner, Österrike, Alsace, 2016. Solitt.
Facit: Melon (eller Muscadet), Frankrike, Loire, Muscadet de Sèvre-et-Maine sur lie. 2018 Muscadet Château de Cléray (89 kr).
Hoppla! Lite oväntad druva och 0 poäng av 20 möjliga. På plussidan; blev ånyo påmind om att det är ett utmärkt vin till ostron om man vill framhäva ostronen. Vill man istället att vinet ska framhävas serveras lämpligen ostron till Champagne eller Chablis Grand Cru.
Tredje vita
Klar, men aningen mörkare gul till färgen. Tät doft, aningen vinbärsblad i bakgrunden, får lite ekfatsvibbar och börjar genast tänka på en ekad sauvignon blanc från Bordeaux. I munnen ganska syrlig, bra och trevlig smak som hänger kvar ett bra tag, ger ett lite ”fett” intryck. Jaha, kan det vara chenin blanc? Mnja, det finns kanske lite våt halm i doften om man får för sig det, men är det inte lite vinbärsblad ändå? Semillon då? Äh, det får bli sauvignon blanc, Frankrike, Bordeaux, 2014 och som gardering semillon, Sydafrika, Central Otago, 2011. Om det inte är sauvignon blanc kanske det är semillon. Om det inte är Frankrike kanske det är Sydafrika. Om det istället råkar vara Nya Zeeland kan det ju vara Central Otago, vilket egentligen är helt fel för jag tänkte på Marlborough.
Facit; Chardonnay, USA, Kalifornien, Sonoma. 2017 Charles Heintz Chardonnay (949 kr).
Jomenvisst. Som vanligt faller alla pusselbitar på plats när man får se flaskan. Suck och stön. Andra nollan på raken. Vita viner är ju verkligen min hemmaplan. Eller kanske inte. Alls.
Fjärde vita
Klar och ljust gul till färgen. I näsan lite gammal stencileringsapparat blandad med Rank Xerox-kopiator från 1976. Påminner en hel del om hur det brukade lukta på kontor förr i tiden. Vinmässigt känns det helt obekant och ger ingen ledtråd. Kanske liten doft av Piggelin. Är årets KM-tema gamla isglassar, undrar jag för en stund. I munnen får jag en tropisk cocktail med lite Piggelin på toppen, nästan lite beska dessutom. Jag känner mig som Reine Brynolfsson i Black Jack; ”det är helt blankt”. Jaha, kan det vara en pinot blanc från Alsace eller någon obskyr (nåja) druva från Italien? Det får bli pinot blanc, Frankrike, Alsace, 2017. Som alternativ blir det arneis, Tyskland, Mosel, 2015. Varför inte liksom?
Jaja, land och distrikt var ju rätt men i övrigt inte mycket att skryta med. Något senare när vinet värmts upp lite kom det typiska blomstervattnet fram och hur jag inte kunde identifiera en gewurtztraminer var en gåta. ”Vem fan har med en gewurtztraminer på ett KM?”, undrade en deltagare och jag var benägen att hålla med. Dock, i ett KM skadar det inte att kunna allt och jag har en liten bit kvar. Faktiskt ganska lång bit. Eller mer korrekt; en ganska lång bit innan det ens blir en lång bit.
Nytt för årets KM var att arrangören valde att satsa på ett jämnt flöde i provningen så någon ställning i halvtid efter den vita omgången fick vi med andra ord veta först när vi provat även de röda. Funkade alldeles utmärkt och undertecknad slapp genomgå frossbrytningar och håravfall i pausdiskussionerna.
Första vitaAndra vitaTredje vitaFjärde vita
Över till den röda omgången:
Första röda
Liten tegelton i kanten. Doftmässigt; mest ”gammalt vin”, bränt eneträ och rökigt. Faktiskt en hel del rök på gränsen till otömt askfat. Vad är detta? I munnen syrligt, inte överdrivet med kropp kvar. Finns det något grönt och stall i bakgrunden? Provar igenom alla viner och återkommer till rök-vinet igen, men blir inte mycket klokare. Känns inte riktigt som Sydafrika eftersom det här är bränt trä och inte brinnande bakelittelefoner, kan det vara en gammal Bordeaux? Äh, det får bli merlot, Frankrike, Bordeaux, 2000 med cabernet sauvignon, Sydafrika, Stellenbosch, 2004 som gardering.
Spikade årgången, man är ju ett under av skicklighet. Eller tok-tur. Lite senare när vi i väntan på rättning pratade om vinerna klämde Erik H ur sig ”Côte Rôtie eller kanske Crozes-Hermitage på ettan”, vilket ju var något av en fullträff; skickligt! När vinet fått lite mer luft var det ju självklart att det var gammal Nordrhônsk syrah som befann sig i glaset; rökigheten härstammade ju från den rökta charken.
Andra röda
Tydlig tegelton, ger ett gammalt intryck snarare än moget, doftar jordkällare och slaktavfall blandat med lite våt hund. Syrlig i munnen, faktiskt hyggligt god, lite körsbärskärnor och bittermandel tycker jag mig kunna hitta. Chianti-känsla? Eller är det en gammal Brunello? Sangiovese med ålder? 2005? Nja borde vara äldre? Kan det här vara en gammal Crozes med tanke på slaktavfallet i doften? Blir inte mycket klokare och skriver ner sangiovese, Italien, Toscana, 1998, Brunello di Montalcino. Reservsvaret får bli syrah, Frankrike, Rhône, 2002, Crozes-Hermitage.
Jahapp, Frankrike var ju i alla fall rätt. Röda viner är ju också helt klart min paradgren. Nåväl, vi kunde konstatera att när en del viner uppnår tillräcklig ålder börjar de likna varandra och helt enkelt kan benämnas som ”gammalt vin” smak och doftmässigt. Även om jag lyckades pricka förra vinets årgång var jag en liten bit ifrån på det här vinet, milt uttryckt.
Tredje röda
Klart röd, ljus i färgen. Ganska anonym i doften, färgen kan ge intryck av pinot noir. Smakmässigt lätt med viss syra, ingen direkt protest i munnen. Kan det vara pinot? Finns inga tydliga markörer på det även om det påminner lite om pinot så med andra ord skulle det kanske kunna vara gamay, dvs en Beaujolais fast lite högre klassad, typ Cru, säg Morgon. Hittar jag inte lite körsbärskärnor också månntro…? I så fall pekar det på dolcetto, jag brukar kunna förväxla de båda druvorna emellanåt. Å andra sidan, jag brukar ju uppenbarligen förväxla det mesta hela tiden. Nja, det får ändå bli gamay, Frankrike, Bourgogne, 2014 och Beaujolais. Som alternativ blir det dolcetto, Italien, Piemonte, 2017.
Ahh, just det, nerello mascalese är för mig lite av Siciliens pinot noir, men jag saknade den vulkaniska mineraliteten som annars brukar vara ganska tydlig i Etna-viner, som tex hos Girolamo Russo eller Tentua delle terre nere. Nåja, Italien gav ju i alla fall lite poäng.
Fjärde röda
Klar röd, inte alltför tät färg. Stoppar näsan i glaset och känner….haveri…TCA. Huvva. Vips halade arrangören fram den andra flaskan av samma vin och här var det helt annan melodi; mer multna löv som ger tydlig pinot-känsla. I munnen ändå ganska lätt och med viss syra och påminner nästan lite om närmast föregående vin. Pinot, Frankrike, Bourgogne, 2014? Tja, verkar rimligt. Men om det inte är Bourgogne då? Nja, kanske gamay, kanske Tyskland (även om det inte känns helt 100), kanske Oregon om det är en amerikan och kanske 2016? Det får det bli.
Facit; Pinot noir, USA, Oregon. 2014 Cuvée Laurène från Domaine Drouhin Oregon (595 kr).
Boom! Där satt…några rätt i alla fall. Jag upplevde vinet som inte riktigt extra-allt fast det hade USA som avsändare.
Femte röda
Tät mörkt röd färg. I näsan en hel del smörkola och lite mynta/eukalyptus. Jahapp, helt klart Australien, något annat känns näst intill otänkbart. I munnen då? Jo, lite besk, men jag tycker att myntan känns dominerande och hur jag än letar hittar jag inga tydliga markörer för vare sig syrah eller cabernet sauvignon. Det står tvärstill i sinnena och jag lär inte komma längre ens om jag så får reda på vilket vin det är så det får bli cabernet sauvignon, Australien, Barossa, 2015. Plan B blir syrah, USA, Kalifornien och 2014. Det måste ju bli åtminstone 18 poäng.
Facit; Tempranillo, Spanien, Rioja. 2011 Ysios Rioja (0 kr).
Ehh…0 poäng igen. Kul. Nåväl, det här var kanske inte riktigt den Rioja man tänker sig som normalt doftar som fingrarna gör efter en kräftskiva. Ja, givet att man skalat kräftor förstås och inte förätit sig på paj eller andra märkliga tillbehör.
Första rödaAndra rödaTredje rödaFjärde rödaFemte röda
Hur summerar man bäst årets KM? Tja, med tanke på att det är årets vinnare som ska arrangera 2021 års KM kan man lugnt säga att jag hamnade på betryggande avstånd från att ens riskera att vara i närheten av att arrangera. Ytterligare en nyhet för i år var ett dignande prisbord som innebar att alla deltagare fick pris; en mycket trevlig tröst för ett lite stukat vin-ego. På tredje plats hittar vi en tidigare Mästare i form av Jörgen. På andra plats, en uppenbarligen erfaren rookie i sammanhanget; Alexander och på första plats på mästerliga 86, nej 88, nej 92, nej faktiskt 93 poäng en erfaren förstagångsmästare vid namn Erik H! Han har enligt egen utsago sedan tidigare en flock med andra- och tredjeplatser så det var en värdig vinnare som vann välförtjänt.
Arrangören hade ännu inte slut på nymodigheter och för att fira den nyblivna mästaren halade arrangören helt sonika fram en flaska väl kyld 2008 Rapaura Series Brut Cuvée från Stoneleigh Marlborough med bra mousse och trevliga mognadstoner. 100% Chardonnay och omkring 150 kr i restaurangsortimentet.
Bonusbubbel!
Färdiga? Inte alls, nu vankades det tilltugg och att arrangören hade gjort inköpen på lunchen när han var som hungrigast gick inte spårlöst förbi; skinka, salami, burrata, tomater (kan det ha varit Brandy Wine black?), sallad, pastejer, paté, sås, getost, cheddar och något mer som jag glömt bort. Med en mättnad som Mr Creosote var det bara att rulla mot pendeltåget.
Redaktören blev så till sig av maten att bilden blev lite väl suddig.
Stort tack till Anders K för ett utmärkt arrangerat KM med utmanande viner och ett stort grattis till Erik H för en mycket välförtjänt seger!
Vi passar även på att tacka de som bidrog till det dignande prisbordet (jag fick med mig en bok om riesling, lämpligt nog, och en korkskruv); Pernod Ricard Sweden, Divine, Terriffic Wines samt Johan Lidby Vinhandel.
2020 års Mästare Erik H till vänster och 2019 års Mästare Anders K till höger.
SE hade gjort en corner på bolis alla bättre Sydafrikanska chenin blanc och toppat med lite av sin broders platsköp.
Chenin blanc står för hela 18% av Sydafrikas vinareal och de första spåren av odlingen av druvan daterar tillbaka till 1650. Familjen Kruger driver idag ett Old Vine Project där man identifierar vinstockar med > 35 års ålder. Merparten av dagens viner visade sig vara av den kalibern.
Vi provade 8 viner av genomgående hög eller mycket hög kvalitet och från årgångsintervallet 2016 – 2018. Unga viner men kontentan från dagens provning var nog att dessa viner gör sig bäst unga till skillnad från sina Franska druvgelikar där just lagringståligheten är ett signum.
Till den utsökta maten efteråt plockade SE fram ett extravin, kudos!
2017, David & Nadia, Swartland, David & Nadia Sadie, Old vines 1962-82, 93, SB-20 (BS), 339 kr, 15p
– Min personliga slutsats är att när faten behandlas väl och inte får för stort spelutrymme är dessa viner i paritet med vissa PC Bourgogner, och inte helt väsenskilda Priserna är tyvärr inte heller helt väsensskilda på de bättre vinerna.
Jura är litet vinområde i Frankrike på 2100 ha beläget mellan Bourgogne och Schweiz. För många år sedan följde K och jag en matbok av Siv och Key Nilsson (”Tour de France”) där en av restaurangerna, Le Paris, låg i Arbois. Största minnet var restaurangen och maten (precis lämnat studenttiden bakom oss), men jag minns att vi imponerades av de vita vinerna redan då.
I Jura är odlingsarealen uppdelad på 42% chardonnay, 23% savagnin (grön), 8% trousseau (blå) och 13% poulsard (blå), plus lite annat. Ikväll provade vi fyra viner på druvan trousseau och fyra på savagnin, i den ordningen, samtliga utom ett inhandlat på plats av kvällens provningsledare Sven-Olof.
Sammanfattningsvis så är trousseau-vinerna ljusa, lätta och bäriga med medelhög syra och utan nämnvärd fatlagring (ek), lite som en Bourgogne village, och bör serveras kring 15 grader. Det är goda, ganska enkla viner, men heller inte speciellt högt prissatta. På SB finns några i intervallet 140-200 kr. Jag gissar att de ska drickas unga, inte mycket tanniner här, men ser att det finns viner från 1989 och 1999 på SB, så kanske är de lagringståligare än man tror? Känslan är att de har det tufft i den internationella konkurrensen mot viner med ”mycket av allt” (frukt, fat, koncentration), men någon påpekar riktigt att de kanske ligger precis rätt i tiden med lättare mat, gärna vegetarisk. Så efter provningen köper jag ett sexpack av Domaine Rolet som jag ska testa till bl.a. quiche lorraine (om än inte vegetarisk) och en schysst sallad.
Savagnin-vinerna är däremot helt oemotståndliga. De har en fino-karaktär med nötter, hög syra och gula äpplen och en koncentration som är väldigt speciell. Massor av personlighet och så långt man kan komma från mainstream, ungefär som de vita från Viña Tondonia. Men om man inte gillar sherry och flor-karaktären med jäst, så gillar man säkert inte de här vinerna heller. Och då spelar det ju inte så stor roll om vinerna är av hög kvalitet. Till kvällens charkbricka gifter de sig fint med både rökt skinka och smakrika ostar. Synd bara att det finns så få på SB. I skrivande stund så är de flesta slut hos leverantör. Det finns desto fler av chardonnay, vilket väl speglar tidens anda.
2016 Daniel Dugois ”Mouchet” (trosseau) 1-5, 13p, 133kr
2016 Daniel Dugois ”Grevillière” (trosseau) 1-1, 13p, 133kr
2016 Chateau d´Arlay ”Trousseau” 3-2, 14p, 168kr
2017 Domaine de la Pinte ”Trousseau” 3-0, 14p+, 250kr
2011 Domaine de la Pinte ”Savagnin Ouillé”, 5-1, 16p+, 275 kr
2011 Domaine Jean Bourdy Côtes du Jura (savagnin), 1-6, 11p, 208 kr
2014 Daniel Dugois ”Savagnin”, 2-0, 15p, 174 kr
2016 Domaine Laigle de deux tetes, 0-1, 15p, 285 kr (SB)
Tack Sven-Olof för en kul provning med spännande viner.
Bartolo Mascarellos Baroloviner torde inte behöva någon egentligen presentation, eftersom de närmast är kultviner. Bartolos dotter, Maria Teresa, håller pappans traditionella vinmakning högt och tack var ett ambitiöst arbete i vingården får hon en förstklassig frukt att arbeta med. Resultatet är strålande viner, vilka trots sin traditionella prägel är alldeles utmärkta att dricka även som unga. MK bjöd in till en vertikalprovning av hennes viner – ett sällsynt tillfälle man inte ville missa.
Första vinet har en rätt varm och bred doft med någon lätt metallisk ton tillsammans med de klassiska markörerna mint, rosor, körsbär och kött. En del utveckling. Snyggt och elegant intryck.
Smaken är frisk och rätt slank och elegant. Bra syra och markerade, kritiga tanniner. Läskande slut med maffiga tanniner och ännu bra frukt. Kan säkert lagras ett bra tag till. 2009. Ska väl vara ett varmt år, men är fräscht och snyggt.
Nästa vin har florala , nästan parfymerade toner, nästan lite åt syntetgodishållet, men också en bra, ljusröd körsbärsfrukt och en aning kakdeg.
Smaken är frisk och läskande med ett bra, aromatiskt lyft. Läcker frukt. Öppet och inbjudande och med bra intensitet. En hel del snyggt integrerade tanniner samt en lång eftersmak med bra fukt. 2011. Även elvorna är beskyllda för att vara för varma, men ändå kommer de bra i provning efter provning. Det här är riktigt läckert och väldigt gott just nu.
Trean är det klart mörkaste vinet hittills. Doften är varm och fyllig med tät, mogen, mörkröd körsbärsfrukt. En hel del utveckling. Kanske kan även en lättare oxidationston anas i form av en viss trötthet i frukten.
Smaken är frisk och läskande med en nästan söt, mörk mogen frukt. Bra koncentration och rätt avrundade tanniner, inbäddade i den mulliga frukten. Mumsig, sötfruktig eftersmak. Rätt snällt för att vara en Barolo. 2008. Bra, men borde nog ha varit ännu bättre. Kanske en inte helt OK flaska.
Fyran har en bra, tät, rätt mörk röd frukt med bra mognad. Massor av mint och en hel del rosor ger en snygg aromatik. En liten köttig mognadskänsla finns där också.
Smaken är frisk med en bra, mörk, mogen frukt och en aning djur och tobak. God syra och bra, finkorniga, något avrundade tanniner. Lång, intensiv, lite pepprig eftersmak. Läckert. Kan gott lagras några år till. 2011. G Rinaldi Kvällens joker, som dessutom gick och vann hela provningen!
Femman är ljusröd och känns lite stum och sluten men där finns ändå en hel del mint och en snygg ton av apelsinskal. Närmast pinotlik i sin elegans.
Smaken är frisk och rätt slank med ljusröd frukt och inslag av mint och rosor. Markerade torra tanniner som ger en lite bråkig och torr eftersmak. Ändå rätt snyggt byggt. 2012. Det här är vinet som vann den motsvarande provningen av Rinaldis viner som vi hade i höstas. Känns lite stummare i uttrycket idag.
Nr 6 har en Varm och fyllig, klassisk Barolodoft med massor av mint, rosor och en bra, mörkröd körsbärsfrukt. Även en köttig mognadston samt lite av en rostad kaffeton.
Smaken är frisk, tät, bred och utvecklad med kött, rök och tjära. En god syra och läckert avrundade, tuggbara tanniner. En lång, varm och rökig eftersmak med ännu hygglig frukt. Riktigt god, men knappast något att lagra mycket längre. 2004. Kul att få en koll på ytterligare en 04-a. Den här är ett riktigt bra exempel, men känns också rätt färdiglagrat.
Sjunde vinet är rejält mörkt med en lätt grumlig rödorange kant. Påtagligt utvecklat med lite träiga toner, mint, ljus choklad, tjära, kakdeg och kokt kött.
Smaken är mogen men har ett bra syralyft och bra intensitet. Läckert tuggbara tanniner. Lång, mogen eftersmak med torkad frukt. Svårspottat. Visserligen en aning murket, men också strålande läckert. 2003. Vad ska man säga? Jag vacklade mellan att tycka att det var en helt underbar mogen Barolo och att det drog lite väl långt åt det murkna hållet. Till sist röstade jag ändå på det som bäst, men jag kan också förstå de som hade det som sämst.
Till sist ett ungt, frisk vin med en liten metallisk ton, kakdeg, mint och en något medicinal ton.
Frisk, ren, ung, torr smak med sval, ljusröd frukt. Lite slankt, men med bra intensitet i smaken. Torra, kritiga tanniner. Lite torrt och bråkigt slut. Lagras. 2014 Langhe Nebbiolo. Fräscht och snyggt, om än inte riktigt i nivå med resten.
Höga priser, som synes, men det är tyvärr så det ser ut när man köper de här vinerna på marknaden. För att få köpa direkt från producenten måste man stå på deras lista. MK anmälde sig till denna och fick veta att han nu är på vänteplats 359 – för att komma in på listan!
Tack MK för ynnesten att få prova dessa fina viner!
Priserna är tyvärr inte heller helt väsensskilda på de bättre vinerna.
Bartolo Mascarellos Baroloviner torde inte behöva någon egentligen presentation, eftersom de närmast är kultviner. Bartolos dotter, Maria Teresa, håller pappans traditionella vinmakning högt och tack var ett ambitiöst arbete i vingården får hon en förstklassig frukt att arbeta med. Resultatet är strålande viner, vilka trots sin traditionella prägel är alldeles utmärkta att dricka även som unga. MK bjöd in till en vertikalprovning av hennes viner – ett sällsynt tillfälle man inte ville missa.