#1512 van Volxem

Detta var en provning uteslutande med rieslingviner från van Volxem som är en relativt stor egendom i Saar. Vinområdet Saar ingår i Moseldistriktet och floden Saar rinner ut i Mosel. En spektakulär bild på floden kan man se här .

Vinerna var stilmässigt lika varandra, lätta med bra men inte kraftig syra och en viss sötma. De täcks av begreppen halbtrocken och feinherb, även om de inte används på flaskorna.

2008 Wawern Goldberg 1er hade en härlig frisk rieslingdoft och mogen god smak som var både lätt och lång. Utmärkt syra!

2008 Scharzhofberger Pergentsknopp P. var lik det första vinet och också gott. Minus för mig var mer sötma och mindre syra…

2008 Wiltinger Braunfels var mer återhållen med lite beska.

2009 Wiltinger Braunfels Volz hade god men ej så komplex doft och snygg, ung och rivig smak.

2009 Wiltinger Gottesfuss Alte Reben 1er hade liten doft och gräsig, besk och lite tung smak.

2014 Alte Reben (utan vingårdsbeteckning) var enklare och betydligt yngre än de övriga vinerna, men hade en faktiskt god päronton i både doft och smak. Nästan torrt.

2010 Kanzem Altenberg hade en ganska liten doft men en riktigt rik och god smak med tydlig sötma uppvägd av lika tydlig syra. Gruppens klara favorit!

Även kvalitetsmässigt tyckte jag att vinerna var lika varandra, till och med för lika varandra. I flera fall fick man inget för att välja en klart dyrare flaska från samma årgång. Kanske är vinmakningen väl standardiserad? I vilket fall var kvaliteten jämn, så det är riskfritt att köpa ett van Volxem-vin.

Apropå vinmakningen, så talar van Volxem om Naturwein på sin hemsida, men jag vet inte om det betyder samma sak som naturvin på svenska. I vilket fall så hittade jag ingen smak av naturvin, vilket är ett stort plus i min bok.

Alla sju vinerna var van Volxem riesling QbA, med alkoholhalt mellan 11.5% och 12.5%. Nedan i tabellen anges det som kommer därutöver.
1. 2008 Wawern Goldberg 1er, 215 kr, 1-1, 16p
2. 2008 Scharzhofberger Pergentsknopp P., 510 kr, 2-1, 14p
3. 2008 Wiltinger Braunfels, 245 kr, 1-2, 13p
4. 2009 Wiltinger Braunfels Volz, 360 kr, 2-0, 14p
5. 2009 Wiltinger Gottesfuss Alte Reben 1er, 480 kr, 0-2, 12p
6. 2014 Alte Reben, 200 kr, 0-8, 13p
7. 2010 Kanzem Altenberg, 460 kr, 8-0, 16p

ASi

PS. Mitt grillvinstips är 2010 Château Forcas-Hosten, 225 kr, god och typisk medoc som inte slår ihjäl de finstämda nyanserna i en välgrillad köttbit av hög kvalitet.

Provning med Giulia Negri, vinmakare i La Morra

Det är dags att sluta att skriva om och tänka på Giulia Negri som den där unga tjejen som gör vin i La Morra. Hon är nu helt enkelt en av alla de duktiga kvinnliga vinmakare som allt mer gör avtryck i Piemontes vinvärld. Erfarenhet har hon också hunnit skaffa sig vid det här laget. 2017 blir hennes tionde årgång. Som 17-åring tog hon ansvaret för de pinot noir- och chardonnayrankor som hennes pappa hade planterat i en del av vingården Serradenari, som också är namnet på familjens vineri. Pappan tänkte riva upp rankorna, men Giulia ville ha dem kvar och fick då ta hand om dem. Detta var alltså 2008 och nu gör hon viner under sitt egna namn, La Tartufaia, som hon tagit från namnet på den tryffelskog som gränsar till vingården. Hon har nu också nebbiolorankor och gör i huvudsak två olika Barolo, La Tartufaia, som är en blandning av druvor från Serradenari och en liten del av Brunate som hon har, samt Serradenari, från den högsta delen av vingården, där det är mest kalk i jorden. 2011 var första årgången hon gjorde Barolo Serradenari. Vingården är den högst belägna i hela Barolo, där den ligger uppe på åsen som går från La Morra mot Barolo. Högsta punkten ligger 525 meter över havet. Vissa, bra år gör hon också en Barolo som hon kallar La Delizia på druvor från en speciell, amfiteaterformad del av Serradenari – ett vin som jag tyvärr (ännu) inte fått prova.

Giulias vinmakning är tämligen traditionell. Hon jäser i fyra tini, dvs. stora, stående trätunnor som är öppna upptill. Nebbiolo får dra med skalen i 20-35 dagar och ligger sedan och mognar i en mix av 500-liters tonneaux och stora botti. Hon använder en del barriquer för chardonnay och pinot noir, men låter dem inte få en alltför framträdande roll i vinernas karaktär. Produktionen ligger för närvarande på runt 15000 flaskor per år.

Terrific Wines hade tagit hit Giulia och vi fick förmånen att träffa henne och prova hennes viner på vinbaren Folii.

2015 La Tartufaia Chardonnay har en snygg, lätt kryddig doft med gulaktig frukt. En lite dov, men snygg fatton finns där, men stör inte alls. Smaken är markant kryddig och har en bra syra. Den är rätt stram, men också stilren och charmig. En mineraldriven, stram och torr eftersmak lämnar munnen med en ren känsla. Klart bra! Har fått ligga 30 månader på begagnade barriquer.

2012 La Tartufaia Langhe Pinot Nero har en lätt ton av vedrök och en varm pinotfrukt som drar åt jordgubbshållet. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en bra, läskande syra. Vinet är rätt lätt och elegant, men har en bra, växande intensitet. Där finns också en del kritiga tanniner som ger en torr, tuggbar eftersmak. Kul vin. Från 2014 har Giulia börjat inkludera en 30-procentig andel hela klasar vid vinifikationen. Från 2015 säger hon att hon tycker det ger ett gott resultat.

2012 Barolo La Tartufaia har en snygg, ren, kryddig nebbiolodoft med aromatiskt blommiga toner av rosor, massor av frisk mint och en röd körsbärsfrukt. Öppet och inbjudande. Smaken startar rent och friskt med en bra syra och en mumsig, snygg nebbiolofrukt. Läskande aromatiskt med torra, tuggbara tanniner. Snyggt och klart drickbart redan nu.

2010 Barolo La Tartufaia är en helt annan historia, med en tät, djup körsbärsfrukt, massor av mint, rosor och en del rök och mörk choklad. Smaken är tät och tuggbar med fantastiska tanniner som tar befälet redan från början. God syra, läcker djup frukt, välbyggt och rejält strukturerat. Fantastiska, tuggbara tanniner, som leder vägen till en rik och tät eftersmak med varm, mogen frukt. Strålande vin och väldigt typiskt för denna fantastiska årgång.

2012 Barolo Serradenari är friskt och rätt svalt med en snygg, röd frukt. Fräscht, öppet och floralt med en frisk mintighet, lite skogiga toner och en del rökt kött. Även smaken är frisk och med sval med en ren, läskande frukt som är mogen, men inte sötaktig. Snygga, finkorniga, integrerade tanniner och en eftersmak med bra intensitet, men alkoholen sticker upp en liten aning. Förhoppningsvis går det hela ihop med tiden. Klart drickbart på sin ungdom redan nu, men lagra gärna några år.

2011 Barolo Serradenari. Första årgången av detta vin har en snygg, floral, läcker doft med mint och rosor och en öppen, inbjudande, yppig körsbärsfrukt. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en läcker, snygg frukt. Kanske lite måttlig syra och avrundade, tjocka tanniner samt en tjock, tuggbar eftersmak. Ett klart varmare intryck än förra vinet, men ändå inte så påtagligt präglat av den varma årgången som många andra 2011-or kan vara.

Det känns som om Giulia börjar få bra koll på sin vintillverkning. Jag har provat en del av hennes viner tidigare och de har inte haft samma renhet och fina struktur som de vi provade nu. När vi diskuterade med henne märkte vi också hur nyfiken och vetgirig hon är och att hon redan vet rätt väl vad hon håller på med, och varför, även om hon rimligen bara är i början av sin förhoppningsvis långa och framgångsrika karriär som vinproducent i Barolo. En diskussion kring beskärning blev rätt detaljerad. I teckningen nedan förklarade hon hur hon har ändrat beskärningen av sina rankor för att minska risken för att snitten orsakar s.k. nekros, dvs. att en del av veden dör innanför snitten. Det kan nog behövas ett besök med henne i vingården för att ordentligt förstå den tekniken 🙂

Anders K

Hos Elio Sandri, Piemonteloggen del 17

I det allra nordligaste hörnet av Monforte, nedanför den gamla borgen i Castiglione Falletto, hittar vi med lite möda till Elio Sandris vineri. En liten slingrig väg leder upp från den större vägen mot Monforte som går i dalen mellan Serralunga och Perno. Ingen skylt pekar ut att det är dit vi ska, men Masnaghettis karta är tydlig och vi tar av från vägen och klättrar upp på höjden där vineriet alltså ligger. Ett par män jobbar ute på planen framför huset och vi frågar efter Fabrizo som vi har stämt träff med. Nej, han är inte där utan i Alba, meddelar de lite undrande. Efter lite diskussion ringer de upp honom åt oss och då jag får tala med honom står det klart att han helt enkelt har glömt bort att vi skulle komma. Nå, Alba är ju inte så långt borta, så han meddelar att han är hos oss om 20 minuter, om vi kan vänta. Visst kan vi det. Det är en strålande höstdag, om än en sval sådan, vilket känns om man är i skuggan. Med solen i ansiktet promenerar vi tillbaka en bit längs vägen nedåt dalen. Vingårdarna i Serralunga reser sig framför oss och vi identifierar Massolinos terrass där vi för bara några timmar sedan stod och tittade på de vingårdar där vi just nu befinner oss. På bägge sidor om Serralungas slott breder vingårdarna ut sig, så här i början november klädda i sprakande höstfärger i alla möjliga nyanser från grönt, över gult och till rött. Vi diskuterar bakom vilken ås Vigna Rionda ligger och kommer fram till att det är den med ett litet hus, en ciabot, som man kallar dem här, i ena ändan.

Vi spanar nedåt vägen när de tjugo minuterna har gått och ser så småningom en liten man som kommer puttrande på en vespa. Det är något målmedvetet över honom, hur det nu kan vara det över en man på en vespa, men vi får intrycket att han är på väg till oss. Mycket riktigt svänger han av från huvudvägen, upp på den slingriga vägen vi tidigare tog. Snart är Fabrizio, för det är alltså han, uppe hos oss och vårt besök kan börja. Han har pigga, plirande ögon, en spetsig näsa och en allmänt nyfiken uppsyn, vilket får Eric att raskt döpa honom till Klas Klättermus.

Innan det sedvanliga besöket i källaren får vi vet att Fabrizio är Elios svåger och han hjälper till med lite av varje, bl.a. marknadsföring. Elios pappa köpte vingården i början av 60-talet. Från början såldes det mesta av druvorna och en del säljer de fortfarande men de gör också själva runt 20000 flaskor per år. Elio är utbildad vinmakare i den renommerade skolan i Alba och, som vi ska erfara då vi på kvällen träffar honom till middagen i La Morra, så har han bestämda åsikter om det mesta inom vinmakning.

I källaren provar vi ett gäng viner från fat av varierande storlekar, från barriquer till stora botti. Först en 2015 Barbera Superiore som de tänker buteljera i februari-mars 2017. Det har en djup, tät, dov, rätt djurisk doft med en viss jästton. Frukten är mörk, tät och ren. I munnen intensivt och pepprigt med en snygg syra och en del finkorniga tanniner. Tufft och mineraliskt, men läckert och pepprigt efter. Riktigt bra. Till vår glädje ser vi på en lapp på fatet att Bristly har beställt 100 lådor av detta vin.

Fatet bredvid ser spännande ut, emedan det innehåller en 2010 Barbera d’Alba, så det ber vi att få prova. Visst, tycker Fabrizio och vinet visar sig vara tätt och snyggt med fräscha, aromatiska, blommiga toner av röd hallonlik frukt. Även i munnen är det friskt, tätt, rent och snyggt med en läskande syra. Blommorna och hallonfrukten kommer igen. Finkorniga tanniner och en intensiv, lång, fantastiskt läcker smak. Nästan svårt att förstå att detta fräscha vin har legat på fat i sex år. Kunde inte Gabriel på Bristly ta hem ett gäng flaskor av detta vin också? Jag är övertygat om att de skulle ta slut i ett nafs när ryktet om dem börjar gå. Så provar vi ur botti det vin som ska bli Barolo 2014. Det har en lite lustig rostad doft och en fräsch, djup, mörk frukt. Påtagliga, torra, tuggbara tanniner som lämnar tungan rejält torr efteråt. Inget snack om att det är i Monforte vi befinner oss, om vi nu glömt det.

Här berättar Fabrizio att de år då de gör Riserva, så släpper de den vanliga Barolo samtidigt. Det är alltså ingen skillnad i lagringstid på de två. Elio gör varje år ett urval av vin från de bästa druvorna och de kan komma från olika delar av vingården från år till år. Han kallar detta urval för ”The virtual vineyard” och det är alltså de utvalda druvorna som används till riservan.

Vi provar ett bottivin till. Det här ska bli 2011 Barolo. Det har en tät, rätt varm, körsbärsfrukt och toner av mint, rosor och cacao. Smaken är maffig med en tät, söt frukt och en god syra. Bra kraft och växande, torra tanniner. Torr, lång eftersmak med goda mineraltoner. Riktigt bra för årgången.

Tidigare gick vi förbi en ensam barrique som var märkt ”10 Atto a Barolo”, alltså ämnad att bli Barolo 2010. Det visar sig onekligen vara ett kvarvarande obuteljerat fat med 2010 Barolo. Doften är ren och snygg och dominerad av de där klingande rena rosorna parade med friska minttoner som nebbiolo i sina bästa stunder uppvisar. Bra frukt och en liten gödselton. Även smaken är frisk, tät och fylld av rosor och mint. Fantastiskt ren och snygg! Så tar de massiva 2010-tanninerna över. Härligt strukturerade, tuggbara och dominanta. Verkligen ”tannini importanti”, som italienarna beskriver dem.

Efter denna imponerande upplevelse är det nästan svårt att gå vidare med provandet, men vi ger oss i alla fall på två exempel från 2012, ett prov från cementtank och ett från botti. Cementprovet är rejält mintigt, som en nyöppnad rulle av Strong. Lite slutet och med en reduktiv ton. Intensivt och mörkfruktigt med en läskande syra och bra, finkorniga, tuggbara tanniner. Bottiprovet har en härligt öppen, mer klassisk nebbiolodoft där rosorna dominerar över minten. Det är friskt och läskande med en öppen, aromatisk frukt.

Avslutningsvis provar vi även två butlejerade vienr. 2008 Barolo Riserva visar, förstås en del mognad, men har ändå en hel del tid kvar tills det bör drickas. Doftar mustiga körsbär, en aning målarfärg, lite kalops och balsamico. Smaken är frisk och tät, med tuggbara, tanniner som börjar rundas av, men fortfarande lämnar sitt torra, typiska Monforteavtryck i eftersmaken. 2004 Barolo är fint utvecklad med läckra nebbiolorosor, tjära, stall och lite trä. Det har en frisk, tät, kryddig, tuggbar smak. Frukten är söt och mogen och det finns toner av tjära och vinteräpplen. Tanninerna är fortfarande framträdande, men också hyggligt avrundade. Lång eftersmak med kraft och bra stil.

Vi rundar av vårt besök och tackar vår vän Klättermusen, alltså Fabrizio, för ett mycket givande besök och kommer överens om att även träffa Elio Sandri till kvällen, då han är tillbaka.

Mötet med Elio under en god middag på utmärkta More e Macine i La Morra blir minnesvärt. Mannen är en veritabel guldgruva av djupa kunskaper om hur man gör vin och han delar gärna med sig av dem. Jag skulle gärna delge er allt han sade, men tyvärr pratade han oavbrutet, på italienska, och jag fick koncentrera mig hårt för att hänga med. När sedan Fabrizio skulle översätta vad han sagt för de andra, fortsatte Elio i mitt andra öra. Det blev helt enkelt information overload, så tyvärr kan jag inte återge vad han berättade. I bästa fall kan någon av mina medresenärer kommentera med lite minnesbilder från kvällen, då vi också fick prova ytterligare några årgångar. Förhoppningsvis får jag träffa Elio igen och då kanske jag också får tid till att anteckna. Hur som helst är det helt klart en man som vet vad han håller på med och har ordentligt på fötterna varför han gör. Jag tycker också vinerna låter en förstå detta, med all den struktur och karaktär som de innehåller. Kul att Bristly hittat denna spännande producent.

/Anders K

#1506 Champagne 2008

2008 är hyllad som en stor årgång i Champagne. JT tyckte vi skulle undersöka hur det ligger till med den saken och ställde upp några 08-or mot ett urval av andra årgångar, som vanligt allt blint, förstås.

Första vinet har en finstämd doft med lite jäst, bröd och humle. Känns ungt och har också en lite lustig, frän ton. Smaken är frisk och stram med bra mousse och kanske en något oren biton. en del brödighet och en bra, växande mineralton i eftersmaken. Hygglig längd, men lite enkelt.
2004 Vilmart, Coeur de Cuvée Inte fullt så ungt som jag tyckte. Borde ha presterat bättre.

Andra glaset bjuder på en dov och tät, rätt åldrad doft med sherrytoner/oxidation. Lätt brända toner och svamp och kola. Smaken öppnar friskt, rikt och krämigt. God syra och tjockt i munnen. Utvecklat, med rätt trött frukt. tuggbar, lite besk eftersmak. Bra tryck, men måttligt med charm.
2002 Pol Roger  Märkligt åldrat. Skadad flaska? På en Pol Roger-vertikal som Ward Wines ordnade Var 02-an klart bättre, men fortfarande var den ordentligt utvecklad och lita av sherrytonen fanns där igen. Inget att ligga länge på, skulle jag tro.

Ung, druvig och kryddig doft med bra djup. Inslag av kåda, guava, päron, parfym och krossad flinta. Frisk och krämig attack med en del rondör och bra mousse. Rätt kraftfull smak med bra syra, kanske aningen grovhugget. Lång, brödig eftersmak med hygglig mineralitet. Bör nog lagras något år till.
2006 Deutz Brut Millésimé

Ung, kryddig, frisk och fräsch doft med en viss svavelton. Stramt med toner av rök, humle och tändsticksplån. Frisk, stram, ren smak med bra mousse. Frisk syra och snyggt, men utan alltför mycket djup. God, kryddig eftersmak med en del mineralitet och en liten, god grapefruktbeska. Gott, men lagra gärna något år.
Charles Heidsieck NV (2009/2010) En alldeles utmärkt standardcuvée, som dessutom blev kvällens vinnare!

Ung, aromatisk, druvig doft med päron, citrusskal, tutti frutti och en liten dammighet. Bra mousse och bra, frisk syra. Bra intensitet och markerade, växande, tuggbara mineraler. Torr, stram och något krävande eftersmak. Gott och min favorit i kväll, men bör lagras.
2008 Pol Roger

Rätt fyllig och öppen doft med gul frukt, banan och en viss dammighet. Frisk, rätt snygg och ren attack. Kryddigt med markerad mineralbeska och lite låg frukt. Torr, mineralisk, rätt dammig eftersmak. Ointressant, på något vis.
2008 Deutz Brut Millésimé Hm, jag som trodde jag gillade Deutz stil. Kanske är den för ung, helt enkelt.

Kryddig doft, lite enkel och snål doft med kåda, lite kött, hyacint och aningen åldrade äpplen. Något frän attack, men bra mousse och god syra. Hyfsat djup och bra, växande mineralitet, som dock blir väl besk mot slutet. Tuggbar men lite enkel eftersmak med bra längd.
2008 Vilmart, Coeur de Cuvée Klart roligare än 04-an, men kändes rätt spretig nu. Åter ett lagringsobjekt.

Läckert öppen och yppig doft med rostade toner, gul frukt, lite målarfärg och apelsinmarmelad i en oxidativ stil, fast på ett mer positivt och, förmodligen, avsiktlig stil än pol Rogers 02-a. Frisk, krämig, dov attack. Bra syra och utvecklad, kanske något trött, bränd frukt. Bred, tuggbar, mineralstinn smak, men framträdande beska efteråt.
2008 David Leclapart, Premier Cru L’Apôtre Något av en vattendelare, där somliga i församlingen älskade den oxidativa stilen, medan andra tyckte den var för trött.

Tabellen. Priserna är utpriser.

1. 2004 Vilmart, Coeur de Cuvée, 970 kr, 1-3, 14p
2. 2002 Pol Roger, 627 kr, 0-3, 16p
3. 2006 Deutz Brut Millésimé, 552 kr, 1-2, 15 p
4. Charles Heidsieck NV (2009/2010), 457 kr, 5-1, 16,5p
5. 2008 Pol Roger, 549 kr, 2-0, 17,5p
6. 2008 Deutz Brut Millésimé, 599 kr, 0-2, 14,5p
7. 2008 Vilmart, Coeur de Cuvée, 923 kr, 3-1, 15,5p
8. 2008 David Leclapart, Premier Cru L’Apôtre, 1146 kr, 2-2, 16,5p

Kul att få en överblick över 08-orna och särskilt med jämförelserna med lite äldre årgångar. Tack Johan!

/Anders K

#1511 Champagne 2006

Den 15 juni höll PJ en provning med sex champagner från 2006. Han inledde provningen med att kort berätta hur han vid en provning av champagne 06 blev imponerad av dess höga kvalitet. En upplevelse han nu valt att dela med oss.

De sex viner vi provade var följande:

Vin 1. 2006. Louis Roederer Starck. Brut Nature

Ljust guldgul. Tydlig doft av champinjoner och smör, men även toner av bröd, honung, aprikoser och en aning gula plommon kunde anas.

Smaken var, som någon uttryckte det, snustorr, med mycket signifikanta syror. Den var mycket frisk och citrussyrlig med en eftersmak av bittra örter.
Kvällens förlorare.

 

Vin 2. 2006. Louis Roederer Cristal

Guldgul färg. Doft av tropisk frukt, ananaskarameller och söta, gula plommon. Upplevdes som mycket fruktdriven, med en touch av citrus.

Frisk, komplex smak och en härlig mineralitet. Det fanns toner av grönt äpple, litchi, ananas och gula plommon. En aning grapefrukt i avslutningen.
Kvällens vinnare.

 

Vin 3. 2006. Belle Epoque. Perrier Jouët. ( Magnumflaska)

Färg ljust guldgul. Komplex doft med toner alltifrån knallpulver och mineral till vingummin, gröna kulor och nässlor.

Smaken var stram och fruktig. Det gick att urskilja smaker som persika och citronsorbet. Ett friskt, lite örtigt vin med citruskaraktär.

 

 

Vin 4. 2006. Belle Epoque. Perrier Jouët. Rosé.

Ljust orangeröd färg, påminnande om rött guld. Doften frisk och fruktig med toner av honung, hallonbåtar, smultronmousse och jordgubbsglass.

Även smaken var frisk och påminde om hallon, jordgubbar, smultron och en aning av blodapelsin.

 

 

Vin 5. 2006. Tattinger. Comtes de Champagne.

Ljust guldgul färg. Doft av mineral och tropisk frukt, men även av nässlor, fläder och champinjoner.

Inte så stram, utan lite mjukare i smaken. Toner av tropisk frukt och italiensk fruktsorbet. Lång eftersmak.

 

 

Vin 6. 2006. Tattinger. Comtes de Champagne. Rosé.

Orangeröd. En komplex doft av just mognade jordgubbar och geléhallon. Kritiker till detta vin tyckte att det hade ganska liten doft och att det fanns en anings nyans av solvarm ketchupflaska.

Smaken var stram och komplex med en ton av grapefrukt i eftersmaken.

 

 

Listan

Vi fick ingen skriven lista, så detta är det jag lyckades få med i mitt provningsprotokoll. Kan eventuellt vara lite ofullständigt. Ber i så fall om ursäkt för det.

1. 2006. Louis Roederer Starck. Brut Nature 12%/ 695 kr
2. 2006. Louis Roederer Cristal 12%/150£
3. 2006. Belle Epoque. Perrier Jouët. ( Magnumflaska) 295£
4. 2006. Belle Epoque. Perrier Jouët. Rosé. 185£
5. 2006. Tattinger. Comtes de Champagne 12,5%/82,50£
6. 2006. Tattinger. Comtes de Champagne. Rosé 12,5/175£ 

/AR

#1509 Turbiana

Det är inte ofta man provar viner på druvor för första gången, och det är än mer ovanligt att prova druvor man inte ens hört talas om. Men ikväll var det dags. Druvan heter Turbiana och odlas i DOC Lugana vid Gardasjöns sydspets. EH hade lyckats hitta sju exemplar på SB vilket t.ex. är fler än antalet torra Vouvray. Lite svårt att förstå hur SB tänker. Kul med udda saker, men det kan väl knappast spegla allmänhetens intresse?

Enligt EH är det lite oklart hur Turbiana, även kallad Trebbiano di Lugana, är släkt med andra druvor. Tidigare har man trott den är släkt med Trebbiano di Soave och/eller Verdicchio, men DNA-tester har omkullkastat dessa teorier. Det ska dock visa sig att det finns klara likheter med dessa druvor, och även med Garganega, Soaves druva.

Vinerna vi provar blint är:

1. 2015 Catulliano, Turbiana, DOC Lugana
2. 2015 Lugana Limne, Turbiana, DOC Lugana
3. 2015 I Frati, Turbiana, DOC Lugana
4. 2015 Tralivio, Verdicchio, DOC Verdicchio dei Castelli di Jesi
5. 2014 Il Lugana, Turbiana, DOC Lugana
6. 2015 Le Creete, Turbiana, DOC Lugana
7. 2014 Brolettino, Turbiana, DOC Lugana
8. 2014 Lugana Riserva Sergio Zenato, Turbiana, DOC Lugana

Dvs, alla utom vin #4, kom från utlovad druva och område.

Nedan min poäng, röstpoäng (bäst-sämst) och pris.

2015 Catulliano var torr, bra syra, något mineraldriven, diskret, enkel men tilltalande. 13p, 0-4, 129 kr

2015 Lugana Limne var ett snäpp bättre med gul frukt och viss komplexitet. 13p+, 3-0, 170 kr

2015 I Frati hade en floral ton i kombination med citrus. God och 14p, 0-0, 139 kr

2015 Tralivio hade en torr, vaxig textur med lätt bitter smak (Verdicchio). 12p, 0-5, 122 kr

2014 Il Lugana hade en ylleton liknande chenin blanc och nötter i smak och doft. 14p-, 0-1, 150 kr

2015 Le Crete för tankarna till sauvignon blanc: massor av svarta vinbär och frukt. 14p, 2-1, 180 kr

2014 Brolettino är tveklöst kvällens vinnare. En stor öppen, fatig (?) doft som för tankarna till chardonnay. Smakrikt vin med bra komplexitet och viss längd. 15p, 4-0, 165 kr. Snudd på fynd.

2014 Lugana Riserva Sergio Zenato har en doft av honungskarameller, ganska uttrycksfullt vin men låg syra. 14p, 2-0, 296 kr

Det här är viner som bra prissatta med undantag för det sista. De är torra med diskret men tilltalande karaktär, oftast bra syra, angenäma att dricka och kul alternativ till alla de riesling, chardonnay och sauvignon blanc som klunkas. Sitter säkert som en smäck till sommarens mat, gärna italiensk, typ caprese eller pasta med skaldjur. Förmodligen ska de drickas unga.

Tack EH för en kul provning.

/PW

Riesling & Co, 8 maj 2017

Trots att kylan nöp till ganska rejält i kinderna denna dag kändes det som ett vårtecken att släppa in mer Riesling. 15 producenter hade dukat upp och vid flertalet bord stod producenterna själva. Deras närvaro förhöjer alltid upplevelsen. Engagerade människor som ansträngt sig genom vinets alla faser och nu står här med nystruken skjorta. Far och son vid Corvers Kauters bord visade stolt upp bilder på sin nya hydrauliska press och förklarade ingående processen med åtta timmars presstid. Att få en del av bakgrunden gör det bra mycket roligare att öppna flaskan den dagen det finns tid för ett glas.

Just Corvers Kauter blev min favorit under dagen med ett antal högst prisvärda viner. De två som idag finns på bolaget är lekfullt äppliga, lite barnsligt smakrika och passar ypperligt som en aptitretare på terrassen för ynka 119 kr. Deras Riesling Spätlese, Alte Reben, Mittelheimer St Nicolaus 2015 ( tänk så långa namn att hålla reda på !! ) uppgavs ligga på fyndnivån 15 euro. www.corvers-kauter.com.

För oss som emellanåt drömmer om att sadla om stod producenten Meine Freiheit för en inspirerande historia. Finansmannen som 2010 sadlade om och startade ett vinhus med ett passande namn. Varenda pinal köptes in och tillverkningen kunde börja. Med på resan följde en erfaren vinmakare från Oestrich-Winkel, vilket antagligen var bra då ostadiga börskurser inte är samma sak som varierande sockernivåer. En, åtminstone för mig, ny upplevelse var en Spätlese Trocken gjord på Roter Riesling som faktiskt har ett rött skal men inte ger färg till vinet. En trevlig bekantskap med en viss bitterhet att förlika sig med. www.weingutmeinefreiheit.de

Handen på hjärtat, när bjöd du hem dina vänner senast och korkade upp en Silvaner? Weingut Weigland från Franken bjöd på ett helt batteri av smakfulla flaskor med ren Silvaner. 2015 Der Franke Julius Echter Berg Silvaner (ännu ett långt namn att försöka minnas) hade ett fantastiskt bett och ett skönt tanningrepp. www.weingut-weigland.de

 

/Sven-Olof Johansson