Category Archives: Moget

#1484 Jubileumsprovning Bordeaux 1986

buttsrs2AuZone fyller 30 i år, vilket naturligtvis ska firas ordentligt. Den 4 december brukar anges som föreningens födelsedatum och ett flertal jubileumsprovningar samt en festmiddag runt det datumet står på schemat. Den huvudsakliga jubileumsprovningen går inte av för hackor. Tack vare Per J:s intensiva vinsamlande genom åren, kan vi genomföra en provning av Bordeaux 1986, alltså från föreningens födelseår. Dessutom är det viner som fått mellan 90 och 100 poäng av den där kände amerikanske vingurun. Man må tycka vad man vill om honom och hans omdömen, men man måste säga att Bordeaux är ett område han har koll på, så höga poäng från honom borde borga för bra viner.

1986 var en speciell årgång. Enligt Per har varken förr eller senare så höga tanninnivåer uppmätts, så en viss oro att vinerna aldrig riktigt skulle mogna kunde vara befogad. Vi som har varit med ett tag minns även årgången 1975, som ju också var en tanninpräglad årgång, där i många fall frukten avlidit långt innan strävheten gett med sig. ”Left on the tannic shore” var ett uttryck om dessa viner vilket cirkulerade på 90-talet och som i många fall befanns vara träffande. 1986 var emellertid frukten på en helt annan nivå, så chansen att de skulle visa sig tåla den förlängda mognadstid som tanninerna krävde kunde, förhoppningsvis, visa sig vara befogad. 1986 var ett exempel på att en stor skörd också kan ge bra viner. Sommaren var lång och het. En del regn kom i september och hjälpte till att få rankorna att må bra. Ett rejält regnoväder kom den 22 september, men i huvudsak skonades Médoc. Skörden var mycket sen, uppemot ett par veckor in i oktober. Så nu, 30 år efter skörden, har vi alltså möjligheten att få utvärdera vad detta lett fram till, genom att prova sex av de bättre vinerna från denna högt rankade årgång.

Vi provar två flaskor av varje vin, vid två bord och med en flaska per bord. Detta för att få en uppfattning om variationen mellan flaskorna. Och olyckligtvis är flaskan vi får vid vårt bord av det första vinet korkat, grr!! Den andra flaskan är lyckligtvis i ordning, så vi delar upp den mellan oss, så att alla i alla fall får en skvätt av vinet att prova. Det är ordentligt moget med stall, knäck och skogstoner. Lite rostade kaffetoner finns där också. Smaken är frisk och rätt stram, bjuder inte riktigt på sig. Syran är markerad och tanninerna kritiga. Frukten känns sval och lite slank. Eftersmaken är eldig och rätt torr med en känsla av lingon och slånbär. Lite ogint och en rätt typisk St-Émilion, kan man nog säga, särskilt som jag gissade på det. 🙂
Ch. l’Arrosée, St.-Émilion

Nästa vin har alla de klassiska doftmarkörerna för en mogen Bordeaux – mörk frukt, nyvässad blyertspenna, en gräsig örtighet och massor av skitiga stalltoner. ”Brett” hörs från mer än en provare. Ett vin med stil och ännu en del ungdomlighet bakom stalligheten. I munnen är det frisk och torrt med en tydlig stjälkighet. Bra mognad och generös frukt. Markerade men avrundade och tuggbara tanniner. Lång, lite gräsig eftersmak med sträva tanniner.
Ch. Rauzan-Ségla, Margaux, Médoc

Bra, varm och djup doft med mogen frukt. Rejält djuriskt och med en liten limton. Frisk smak med sötaktig, mullig frukt. En hel del tämligen lurviga tanniner som är inbäddade i den varma frukten. Eldig, tuggbar, något trött eftersmak.
Ch. Pichon-Longueville, Comtesse de Lalande, Pauillac, Médoc

Riktigt djup och snygg doft  med varm, mogen frukt med inslag av körsbär, mint, tobak, cigarrlåda och djur. Faktiskt lite nebbiololikt (!). Smaken öppnar med en tät, sötaktig, mumsig frukt. Munnen fylls upp av värme, charm och bredd. En god syra gör vinet allmänt läckert och tanninerna är avrundade och väl strukturerade. Smaken leder ut i en lång, varm, god, tuggbar eftersmak. På topp nu och alldeles strålande!
Ch. Margaux, Margaux, Médoc

Till att börja med en rätt stum och svårfunnen doft. Lite skitig och toner av limpa. Så småningom kommer mer dofter fram i form av en mörk frukt, kaffe, rotfrukter, rök och köttsoppa. I munnen är vinet frisk och lite snålt. En god, nästan frisk syra och markerade, kritiga tanniner. Frukten räcker inte riktigt och vinet slutar rätt torrt och snålt. Det känns som om ambitionerna finns där, men man har inte nått ända fram, i alla fall inte med den här flaskan.
Ch. Lafite-Rothschild, Pauillac, Médoc En hundrapoängare från Parker, så det borde väl ha varit bättre. Dock hade fem av provarna det som bäst, så det kanske var jag som inte riktigt förstod mig på vinet.

Sista vinet är tätt och mörkrött med endast en smal, något rödorange kant. Ser klart ungdomligast ut i sällskapet. Doften är makalöst tät med en mörk och djup, ännu ungdomlig svartvinbärsfrukt och riktigt snygga, dyra fat. Där finns också de klassiska markörerna nyvässad blyertspenna och massor av stall. Hela vinet andas klass. Smaken öppnar friskt, rent och läskande med mörk, snygg frukt, knäck och kaffetoner från faten, vilka är så snyggt integrerade att de inte alls stör, utan snarare bidrar till känslan av stil och klass. Tanninerna är finkorniga, tuggbara och snyggt inbäddade i frukten. Lång, intensiv, ungdomligt mörkfruktig eftersmak. Detta kan inte vara något annat än ännu en 100-poängare, nämligen
Ch. Mouton-Rothschild, Pauillac, Médoc

Vilken jubileumsprovning! Och vilken tur att föreningen bildades ett sådant stort år. Tur också för oss att vi har Per J, som så välvilligt ställer upp med dessa dyrgripar ur sin välförsedda källare! Tack Per! De angivna priserna nedan är inköpspriserna, i de flesta fall från 1993, i ett par fall något eller några år tidigare.

  1. Ch. l’Arrosée, St.-Émilion, 212 kr, 2-9, 15p
  2. Ch. Rauzan-Ségla, Margaux, Médoc, 230 kr, 5-2, 17p
  3. Ch. Pichon-Longueville, Comtesse de Lalande, Pauillac, Médoc, 304 kr, 2-11, 16,5p
  4. Ch. Margaux, Margaux, Médoc, 676 kr, 4-1, 19p
  5. Ch. Lafite-Rothschild, Pauillac, Médoc, 687 kr, 5-3, 16p
  6. Ch. Mouton-Rothschild, Pauillac, Médoc, 741 kr, 10-1, 18,5p

Ja, detta var verkligen inte illa! Nu är det bara att se fram emot nästa jubileum om fem år, liksom alla spännande ”vanliga” torsdagsprovningar på vägen dit, förstås. Tur att de finns!

/Anders K

#1471 Domaine Leroy

Domaine Leroy – ett namn som frammanar bilden av klassiskt högklassiga Bourgogner, men också ett namn som man på grund av vinernas ohemult höga priser sällan fått anledning att uppleva. En del av kvällens viner skulle på den öppna marknaden betinga femsiffriga belopp i kronor(!) Tack vare Per J:s generösa välvilja att dela med sig av sin med godsaker synnerligen välfyllda källare, skulle vi nu i AuZone få avnjuta en hel provning med dessa åtråvärda viner.

Domaine Leroy ägs av Mme Lalou Bize-Leroy, tidigare ihop med sin syster Pauline Roch, som gick bort 2009. Lalou Bize-Leroy är även känd som en tidigare delägare av Domaine de la Romanée-Conti, DRC, innan hon 1992 blev utmanövrerad därifrån av nuvarande ägaren Aubert de Villain. De två systrarna har inte alltid dragit helt jämt. T.ex. så stödde systern de Villaines sida i konflikten om DRC, men de tycks ändå ha gått så pass bra ihop att de kunde driva Dom. Leroy ihop. Mme Bize-Leroy äger också Domaine d’Auvenay i St-Romain.

glas

Lovande färger

marimar-back

Baksidesetiketten

Provningen öppnar med ett tätt, fylligt och kryddigt vin med en rätt yppig röd frukt. Lätt parfymerat och med toner av kryddpeppar och kanel. Smaken öppnar friskt och läskande med en hel del torra tanniner som möts av en sötaktig körsbärsfrukt och en frisk syra. Växer på bredden och blir ordentligt rökigt. En viss värme finns där och kritiga tanniner. Bra längd, men rätt mycket beska i eftersmaken. Gott men saknar finess.
1997 Marimar Torres, Don Miguel Vineyard, Russian River Valley, Sonoma. Se där, redan första vinet var en joker, som dock passade in hyggligt väl i samlingen, vilket får sägas vara ett bra betyg.

Nästa vin känns ändå som om det är en tvättäkta, mogen Bourgogne med sina tydligt djuriska toner. Snyggt, charmigt, ja till och med sexigt. Massor av pyrande vedbrasa, en del värme, viltkött, nysågad furuplanka och en liten ton av kokt kött. Vedröken möter upp igen tidigt i smaken tillsammans med köttet. Ordentligt utvecklat med en god syra och avrundade, finkorniga tanniner. Lång, läcker, rökig eftersmak med fina tanniner och en kvardröjande syra. På topp nu.
1997 Nuits-St-Georges, 1er Cru Les Vignerondes, Dom Leroy, endast 582 flaskor producerade.

Trean är djupare och fylligare, men har också ett lätt grönt, lite vegetalt inslag som jag ofta har lite svårt för. Också en bra pinotdoft med violinslag, aningen vedrök och kött. Aningen grov, men också häftig doft. Smaken är frisk och intensiv med en läskande syra. Koncentration och kraft, bra frukt och väl inbäddade tanniner. Slutar lite torrt och oförlöst. Kan möjligen behöva lite mer tid, eller kanske ska man ta vinet som det är nu, i stället för att riskera att frukten torkar ut.
1997 Vosne Romanée, 1er Cru Les Beaux Monts. 3510 flaskor producerade av detta vin.

Fyran är igen slankare i en mer klassiskt elegant och finstämd Bourgognestil med bra pinotkänsla och fina vedrökstoner. Inte så olikt vin nr 2, men lite slankare och svalare. Smaken öppnar friskt och rent med en bra intensitet och snygg frukt med bra pinosity. Rent och elegant, men ändå tätt och med bra intensitet. Helt integrerade, mumsigt tuggbara tanniner. Bra längd med pepprighet, viss eldighet och någon beska. Riktigt bra och klassiskt.
1997 Romanée-St-Vivant, Grand Cru. 1756 buteljer gjorda.

Femman har en tät, ännu fruktig doft med jordgubbar, viol, och ännu framträdande kaffetoner från faten. Kryddigt och rätt parfymerat. Frisk, tät, snygg och rödfruktig attack. Bra syra och tät, röd frukt. Läskande och kryddig smak med en hel del, väl inbäddade tanniner. Slutar ännu något bråkig, men med bra längd och en tuggbar, lätt jordig eftersmak, möjligen med en liten metallisk ton.
1997 Richebourg, Grand Cru. 1754 buteljer.

Nästa vin är rejält tätt, skitigt, viltköttigt och ordentligt utvecklat. Det fullkomligt ryker av den där pyrande brasan, pinotcharm och värme, samt en djup frukt som snarare drar åt körsbär än de vanliga jordgubbarna. Även smaken är tät och skitig med en frisk, god syra och ännu med bra frukt, men också en ordentlig utveckling som gett en djurisk köttighet och rök. Ytterst charmig, bred smak med avrundade, finkorniga tanniner som ger en mumsigt tuggbar, lång, vedrökig eftersmak. Välbyggt med bra struktur och frukt. Svårspottat.
1997 Latricière Chambertin, Grand Cru. 1170 buteljer producerade.

Sista ordinarie vinet i provningen är en läckert djurisk pinot med massor av djup och charm. det rökigaste vinet i samlingen. Komplext, köttigt och med ett sanslöst djup. Smaken är läskande frisk och tuggbar. Den är skitig på ett sätt som möjligen bara inte kommer från mogen pinot utan möjligtvis någon orenhet. Lättare korkskada, tro? Det mesta av orenheten vädrar bort och orsakar inget större problem. Vinet är rejält moget, med något torra tanniner som ger ett aningen torrt inslag i den synnerligen långa eftersmaken som är skitigt viltköttig och har bredd och rondör. Åter ett svårspottat vin!
1997 Musigny Grand Cru.

butts

nuits-1966Som extravin (som om det inte räckte med de sju strålande vinerna som ingick i själva provningen!) halas det fram en flaska med ett ordentligt moget innehåll. Det har en bred, köttig och skitig doft med massor av fina röktoner. Kanske tittar en aning nyponsoppa fram. Smaken är frisk och läcker,med samma läckra skitiga toner som i doften. Avrundade, finkorniga tanniner och en lång, mogen eftersmak med kött och knäck. Alldeles utomordentligt charmigt, i alla fall under den första (Jacobsonska) kvarten. sedan tar nyponsoppan tyvärr över allt mer, men kul att få uppleva vinet som det var till att börja mer. Det visade sig vara
1966 Nuits-St-Georges från Leroys necociantdel, Maison Leroy. Fantastiskt att ett kommunvin från vinhandlarverksamheten kan hålla sig uppe så bra efter 50 år! Inhandlat av vännen Bergslars på auktion i Stockholm för några år sedan.

charlemangeInte nog med detta, till maten får vi även prova/avnjuta två flaskor 1997 Corton-Charlemagne, oxå från Leroy. Det har en fet smörig doft med popcorn, hasselnötter och tändsticksplån (=dyra fat). Tätt och tuggbart med bra syra, toner av grillad citron och en rejäl dos av mineraldammighet. Lång, synnerligen intensiv och torrt mineralstinn eftersmak. Som att tugga krita. Helt makalöst bra och tveklöst den bästa Corton-Charlemagne jag har råkat på!

 

Tabellen, där priserna är inköpspriserna år 2000:

  1. 1997 Marimar Torres, Don Miguel Vineyard, Russian River Valley, Sonoma, ?kr, 0-9, 15p
  2. 1997 Nuits-St-Georges, 1er Cru Les Vignerondes, 847 kr, 2-1, 18p
  3. 1997 Vosne Romanée, 1er Cru Les Beaux Monts, 847 kr, 3-0, 16,5p
  4. 1997 Romanée-St-Vivant, Grand Cru, 2024 kr, 1-1, 17,5p
  5. 1997 Richebourg, Grand Cru, 2024 kr, 2-1, 16,5p
  6. 1997 Latricière Chambertin, Grand Cru, 2024 kr, 4-2, 19p
  7. 1997 Musigny Grand Cru, 2196 kr, 3-1, 18p

Tack Per för ännu en oförglömlig provning! Nu ser vi fram emot jubileumsprovningen i december (Bx-86)!

/Anders K

 

Söt kamp i Loire; Moulin Touchais mot andra (#1464)

Moulin Touchais må vara det i Sverige mest kända och provade söta Loirevinet av klass, men det finns ju andra mycket bra producenter också. Vintomas och jag ville prova Moulin Touchais mot andra söta Loireproducenter från samma årgångar och ställde upp fyra par viner, som parvis kom från samma år, och där ett var en Moulin Touchais och det andra från en annan producent (dock inte samma producent i alla årgångar).

Vi valde att prova lite äldre årgångar, då vi visste att Moulin Touchais klarar lång lagring, men inte var helt klara över hur andra producenter klarat av att göra viner med samma lagringspotential. Dock använder man ju samma druvmaterial (100% chenin blanc-druvor), man skördar på ungefär samma sätt och då vi jämnat ut årgångsvariationerna, borde ju resultatet vara jämförbart.

Eftersom vi fastnat för att prova äldre årgångar, var det inte helt lätt att hitta viner från de bästa producenterna, så urvalet blev kanske lite slumpmässigt. Dock hittades en del viner på utländska nätauktioner och hos vinhandlare, så de borde åtminstone ha lagrats på likvärdigt sätt.

unnamed

Första vinet var gyllengult, med stor doft av marsipan, arrak, söt fruktkaka, lite färsk exotisk frukt. En lovande början. Smaken var söt, fyllig, syrlig, med bra balans och mognad och med bra beska. En okänd producent som lyckats göra ett hållbart vin i klass med de bästa. Flera trodde detta var betydligt yngre. 1959 Mouzay Mignot Vouvray Moelleux, köpt för € 46,26 (2014-03), nu 495 kr, 0/0/9, 16p

Andra vinet var brungult, med stor fyllig, mogen doft av gammal byrålåda (chenin blanc-typiskt för mig), arrak och lite kärv/sträv i doftpaletten. Smaken var mycket syrlig, fyllig, med bra sötma, där alkoholen sticker ut något, men på det hela taget med bra balans. En arketypisk Moulin Touchais för mig. 1959 Moulin Touchais, köpt för € 82,10 (2014-03), nu 879 kr, 2/0/9, 16,5p

Tredje vinet var mörkt gyllengult, och jag spårade direkt en korkdefekt (vilket några höll med om medan andra tyckte sig bara känna igen gammal chenin blanc i muggigheten), efterhand kom lite torkad frukt fram bakom den våta pappdoften. Smaken besk, med låg syra, någon sötma och på det hela taget trist som att suga på en furuplanka. För mig (men inte för alla) ett defekt vin och från en okänd producent. Kvällens sämsta. 1983 Chevalier-Lequeux Quarts de Chaume, köpt för € 32,93 (2005-01), nu 593 kr, 0/6/9, 8p

Fjärde vinet var mörkt gyllengult, med ganska stor doft av torkad frukt, söt fruktkaka, lite honungsaktig, något alkoholstick och med mognad. Smaken söt syrlig, fyllig med bra balans och god och lång smak. Här tyckte jag mig känna igen en Moulin Touchais av äldre snitt, dock inte av bästa årgångskvalitet. 1983 Moulin Touchais, köpt för 189 kr (1997-12), nu 378 kr, 0/0/9, 15,5p

unnamed1.jpg

Femte vinet var mörkt gyllengult med stor kraftig sötma i doften, gammal byrålåda, exotisk frukt (mango/ananas), ganska läcker på det hela taget. Smaken mycket söt, mycket syrlig, kanske lite klumpigt söt (om man ska vara kritisk) med en del beska och lite oljigt viskös. En del tyckte doft och smak drog mot Tokajer eller möjligen Sauternes. Någon nämnde Baumard som producent, vilket ju var helt rätt. Mycket bra vin, jag var en hårsmån från att sätta detta som bästa vin. Kvällens vinnare. 1990 Baumard Cuvée Le Paon köpt för 450 kr (2015-04), nu 495 kr, 4/0/9, 16,5p

Sjätte vinet var klart gyllengult med medelstor, i början något sluten doft med ganska kärv karaktär (svartvinbärsblad), men med mycket bra potential. Någon tyckte det doftade bränt gummi, men det hittade inte jag. Smaken mycket syrlig, söt och viskös, bra balans och helt enkelt jättegod. Ett charmigt ungt vin med lång lagringspotential, vilket fick mig att rösta detta som bästa vin. Många provare gissade på en yngre Moulin Touchais av god årgång. 1990 Moulin Touchais, köpt på vingården för 115 kr (2003-07), nu 230 kr, 2/0/9, 17p

Sjunde vinet var mörkt gyllengult, med unken, litet korkad, instängd och ganska oangenäm doft (om är inte lika defekt som trean), så småningom lite doft av gammal byrålåda. Smaken också något instängd, syrlig, besk och med OK sötma, men ganska tråkig, uttorkad och helt enkelt för gammal. 1953 H. Raimbault Bonnezeaux, köpt för € 48,50 (2004-12), nu 873 kr, 0/2/9, 11p

Sista vinet var mycket mörkt brungult, med gammal, nästan oxiderad doft, lite volatilitet, något åt madeirahållet, men också med angenäma toner av choklad, kaffe och arrak. Smaken söt, syrlig, och med viss, inte överdriven, beska, god och med en del alkoholstick. Ganska lång smak och bra kvalitet. 1953 Moulin Touchais köpt för 1199 kr (2014-06), nu 1439 kr, 1/0/9, 15p

untitled.png

Som ni ser ställdes vinerna upp parvis mot varandra, de från samma årgång bredvid varandra, men parvis i slumpmässigt vald årgångsordning. I min bok vann Moulin Touchais varje årgångs-envig, och hos de flesta tog Baumard hem kampen endast om årgång 1990.

Kanske hade resultatet blivit annorlunda om vi valt att prova lite yngre årgångar. Den som lever, får se….

/OW

#1456 Fine Old Madeira

Fine Old Madeira

IMAG0189

Det var med förväntan om något alldeles speciellt som jag och 12 andra AuZonare infann oss i ”klubblokalen” i torsdags. Bergs Lars Hansson hade bjudit in oss att prova en del ur hans Madeiravärld av riktigt gamla flaskor. Själv har jag en mycket begränsad erfarenhet av dessa viner och var därför beredd på att bli ordentligt överraskad.

Väl på plats möttes vi av ovanstående syn och en lätt doft av mandelmassa, russin och lite lösningsmedel som hunnit sprida sig i lokalen. Vinerna hade öppnats för ca 1 vecka sedan berättade Bergs Lars (BL) och menade att det krävs för att ge dessa viner chansen att ”vakna upp”. Som han själv sade: ” Gammal madeira skall dekanteras i god tid före konsumtion för att vinerna ska öppna upp sig och, i förekommande fall, för att off odours ska ge med sig. Vid min madeiraprovning för stockholmssektionen av Munskänkarna hösten 2014 skedde dubbeldekantering exakt en vecka i förväg”.

BergslarsSom inledning på provningen berättade BL om hur hans intresse för dessa drycker vaknade på allvar när han en höstdag på 80-talet äntligen fick inmundiga en ”riktig” flaska Madeira (Blandy Malmsey Solera 1863, buteljerad någon gång på 1950-talet). Citat: ”Den utdragna njutning som denna butelj under någon månads försiktigt smuttande skänkte mig var obeskrivlig, en slösande rikedom av nyanser som ord ej kan ge rättvisa”. Efter detta var han fast och det var alltså delar av det som BL under de följande 30 åren lyckats komma över som vi nu fick förmånen att prova.

 

 

1Vin nr 1. Duke of Sussex, Sercial, buteljerad senast 1945. Ljust mahognybrun med doft av mandelmassa, svamp, kanderad citrus och fat. Smaken söt, simmig, något bitter men förvånansvärt fräsch och lång eftersmak.

 

 

 

 

2Vin nr 2. Berry Brothers & Rudd Dry Sercial of High Quality, buteljerad 60-70-talet. Ljust mahognybrun med kruttorr, oxiderad fino-doft med låg alkohol, kort och lite stum smak av melass och furuplanka och bitter eftersmak. Som BL själv sade: ”ett exempel på att inte all gammal madeira är perfekt”.

 

 

 

3Vin nr 3. Rutherford&Miles ”Rainwater” Madeira, buteljerad under mellankrigstiden. Mahognybrun med doft av gammal porter, banan, russin och skumbanan, söt och simmig alkohol i smaken.

 

 

 

 

4Vin nr 4. Unidentified Boal, tappad på butelj (av Moseltyp!) förmodligen under andra världskriget och avsedd för eget bruk av en cuvée med druvor från förra seklets första årtionden. Här börjar det hända saker och kvalitén stegras dramatiskt! Mellanljus mahognyfärg och sötmandel, klister, kokos, frukt och dyr cognac i doft samt dämpad sötma med mycket ek och kokos i smaken.

 

 

 

5Vin nr 5. Select Reserve Madeira, buteljerad på 1920-talet av Sandemans och ingående druvor från förra sekelskiftet. Mörk mahogny i färg och balanserad doft med mild komplex kakao och dadlar samt söt smak med torkad frukt och lite uttorkade fat och lösningsmedel.

 

 

 

6Vin nr 6. Luis Gomes da Conçeicao Lda Superior Old Verdelho 1900, en 115 år gammal single vintage av druvan verdelho. Mörk mahogny och intensiv doft av torkad frukt, mandelmassa och kompakt, extraktrik smak med hög syra och mullrande eftersmak. Strålande vin!

 

 

 

7Vin nr 7. Unidentified Blandy Brothers Madeira, med till visshet gränsande sannolikhet en ”dated solera”. Alltså ett vin som ”startade” som en vintage för att efter en betydande tid omvandlas till en cuvée vilken toppades upp med yngre vin av motsvarande druva och kvalitet. En möjlig nyckel till gåtans lösning kan vara att svagt svagt synes ordet ”Reserv(e) …”, vilket antyder att det kan vara fråga om Blandy Brothers Madeira Old Reserve Solera 1850? Mellanmörk mahogny i färgen och vedbrasa, popcorn, linolja samt torkad frukt och citrus i doften. Bred smak med elegant längd, syra och sötma samt vedrök och torr kakao i eftersmaken. Även detta är ett stort vin!

8Vin nr 8. Leacock Madeira, ”AG Pacheco Bottled 1927”, vinets ålder är okänd, såsom fallet är med ett flertal andra legendariska madeiror, men kan ha sitt ursprung i tidigt 1800-tal (eller ”artonhundrafrusitfast” som BL själv beskrev denna avlägsna tid). Även detta mellanmörkt mahogny i färg med doft av träolja, grov sprit, lösningsmedel och lite lakrits. Smaken mycket spritig med cognacsfat, lite oxiderad och simmigt söt.
 

 

Sammanfattningsvis en fantastisk provning med historia och en provningsledare med hjärta och stor inlevelse! Tack Bergs Lars!Glas

 

  1. Duke of Sussex, Sercial, 1/0/14, 15,5p
  2. Berry Brothers & Rudd Dry Sercial of High Quality, 0/10/14, 12p
  3. Rutherford&Miles ”Rainwater” Madeira, 0/1/14, 13,5p
  4. Unidentified Boal, 1/0/14, 17,5p
  5. Select Reserve Madeira, 0/0/14, 14p
  6. Luis Gomes da Conçeicao Lda Superior Old Verdelho 1900, 7/0/14, 17p
  7. Unidentified Blandy Brothers Madeira, 5/0/14, 16,5p
  8. Leacock Madeira, ”AG Pacheco Bottled 1927”, 0/3/14, 15p

 

//TB

#1433 Paris tasting 80-tal – rött

Paris glas

Det är en vid det här laget klassisk provning, som nog får sägas ha gjort sitt för att förändra vinvärlden. Året var 1976 och Frankrike var fortfarande ohotad kung av prestigevinernas rike när Steven Spurrier fick för sig att ordna en provning med ett bra urval av det bästa som Frankrike och USA kunde erbjuda. På röda sidan blev det Bordeaux som fick möta Napas cabernetbaserade viner. USA:s pinot noir-viner hade ännu inte riktigt börjat vakna till liv ännu. På vita sidan möttes Bourgogner och chardonnayer från Kalifornien. Resultatet av provningen är ju s.m.s. historia. Det var visserligen inte så att de amerikanska vinerna sopade banan med de franska, men vinnarvinet, både bland de vita och de röda, var amerikanskt, vilket knappast någon hade väntat sig. Att provningen har blivit så legendarisk, visar hur oväntat det ändå var att de amerikanska vinerna överhuvudtaget skulle kunna hävda sig mot de franska. Som man kan tänka sig, förklarade frankofiler världen runt resultatet med att de amerikanska vinerna var gjorda för att drickas unga, medan bordeauxvinerna inte kom till sin rätt för de var för unga. Men provningen har upprepats ett antal gånger, och alltid med likartat resultat. Framför allt gjordes provningen av de röda om 30 år efteråt och då sopade faktiskt USA-vinerna banan med fransoserna. Så argumentet om att amerikanerna bara var gjorda för att vara goda som unga pulvriserades även det.

Provningstemat är kul och tål verkligen att upprepas. Vi har kört det i AuZone en gång förut och nu var det alltså dags igen. Laguppställningarna den här kvällen kom från 80-talet, så de hade likartad ålder som vinerna vid provningen 2006, 30 år efter den första.

Paris butts

Första vinet har en vackert mogen röd färg som glider mot en orange kant.
Doften är även den fint mogen med en klassisk stallig Bordeauxdoft som innehåller det den ska med gödsel, blyerts och en del rondör och värme. Ett varmt år?
Smaken öppnar friskt med en nästan lite rå syra. Stramt och kryddigt med en aningen uttunnad frukt. Tanninerna är avrundade, men ändå torra. De ger en tuggbar känsla i eftersmaken som är rätt trevlig, även om vinet saknar charm. Doftar mer lovande än vad smaken levererar.
1989 Château Giscours

Tvåan är tämligen mörkt rött och har en frisk, örtig, lätt metallisk doft med blyerts, svarta vinbär, något stall och och en rostad kaffepräglad fatton. Känns cabernetdominerat.
Smaken är frisk, läskande, ren och snygg med en hel del torra tanniner. Metallkänslan växer lite och tar över eftersmaken som ändå ger en snygg och välgjord känsla.
1988 Dominus

Trean utstrålar varm, mullig frukt som nästan drar åt körsbärshållet och har en rätt skitig doft, kanske med ett inslag av Brett.
Även i munnen bjuds man på en rund, generös smak med en mullig och mogen frukt och en något låg syra. Tanninerna är avrundad och lurviga. Den skitiga känslan växer till sig tillsammans med en liten kryddighet. Eftersmaken är ändå ren och snygg med bra längd. Torde vara perfekt moget just nu.
1989 Château Pichon Lalande

Fyran är oren, muggig med en jordig smak av rotfrukter och källare. Troligen korkskada. Utgår.
1989 Chateau Montelena (korkad, igen!)

Femman har en fyllig, sötaktig, mörk körsbärsfrukt och ett litet inslag av kokta rotfrukter. Där finns också en del djuriska toner av kött och stall samt lite ljus choklad och en lätt metallisk ton i bakgrunden.
Smaken är tät, stilren och snygg med en rätt bra syra. Charmig och avrundad med en fin mognad och en varm, rund, lätt rökig eftersmak.
1989 Dominus

Nr. 6 är ett läckert klassiskt moget cabernetbaserat vin med stall och en tydlig mintton samt en knäckig fatton samt en del kanel och kakao.
Smaken öppnar friskt och läskande med en något söt, saftig frukt. En bra syra, kola/knäckiga fattoner och ordentligt avrundade tanniner ger en allmänt mustig och god smak. Lång, moget, aningen köttigt och sötfruktigt i eftersmaken.
1987 Opus One

Sjuan har en läckert mogen, stallig Bordeauxaktig doft med en del värme och rondör. Där finns också stall, gödsel, rostade fat och en liten ton av linolja. Läckert.
Smaken öppnar friskt med en bra, något söt, ljus frukt samt en ordentlig stallighet. Både snyggt och skitigt på samma gång. Avrundat och moget med en lång, knäckig och charmig eftersmak.
1985 Château Mouton-Rothschild

Till sist ett tätt, mörkrött vin med en doft som också är tät och med en mörk fruktighet. En del stall och djur finns också där tillsammans med mint och julkryddor.
Smaken är frisk, stram och ren med en tydlig, bra syra och med markerade, tuggbara tanniner. Torrt, snyggt och stramt efteråt och med behov av mer tid i flaskan. Mindre fruktdrivet än de andra vinerna, som i stor utsträckning hade en mer sötaktig fruktkänsla.
1989 Château Montrose

Som sagt, ett kul tema, som gott tål att upprepas. Vår omröstning var den här gången utökad. Förutom den sedvanliga om bäst/sämst rankade vi även alla vinerna samt gav poäng på dem enligt 20-poängsskalan. De olika röstningarna utföll, inte helt oväntat, något olika, men inte så mycket att det störde, egentligen. I tabellen nedan är angivet vin, bäst-sämst, medelpoäng/placering, ranking(medelvärde)/placering, min egen poäng

  1. 1989 Château Giscours. 3-7, 15,57p/6, 5,29/6, 16p
  2. 1988 Dominus, 0-4, 15,30p/7, 5,86/7, 14p
  3. 1989 Château Pichon Lalande, 4-0, 16,91p/1, 3,07/3, 16p
  4. 1989 Chateau Montelena –
  5. 1989 Dominus, 0-1, 16,25p/5, 4,14/5, 17p
  6. 1987 Opus One, 2-0, 16,86p/2, 3,00/2, 17p
  7. 1985 Château Mouton-Rothschild, 5-1, 16,73p/3, 2,79/1, 18p
  8. 1989 Château Montrose, 0-1, 16,36p/4, 3,86/4, 17p

Summerar man poängen resp. medelrankingen (Montelena ej medräknad) så blir resultatet i båda fallen att fransoserna vann den här provningen, om än något knappt. Framför allt för att de båda vinerna från Dominus hamnade på den undre halvan. Dock var det så pass tight att om ett annat vin än Montelena hade varit med, och högpresterat, så hade resultatet kunnat bli omvänt. Vi kan konstatera att det var en genomgående hög kvalitet på alla de felfria vinerna och att vi ser fram emot nästa upprepning på temat. Tack Olle, JEP och Jack!

/Anders K

#1427 Zon III 2001-2015 – retrospektivt collage

Fram till hösten 2015 har vinföreningen AuZone huserat i tre olika lokaler. Först den ursprungliga lokalen ”Zonen” på Upplandsgatan, sedan en kortare sejour i Sommelierföreningens lokaler på Grevgatan och så en längre tid i en bostadsrättsförenings källarlokal på Östermalmsgatan. Nu har emellertid även den tredje epoken kommit till ända och en fjärde lokal på Korgmakargränd har inletts. Detta föranledde en provning där de tre i styrelsen som varit ansvariga för provningsprogrammet blickade tillbaka till vad som förekommit i den tredje lokalen.

Den första, vita flighten inleds, som sig bör, med en champagne som ärr rätt slank och mineralisk med ringa brödighet, men en något tvålig, blommig ton. Viss mognad och kanske en del fattoner.
Smaken är frisk, ren och stram med en bra mousse, stram syra och växande, så småningom tämligen massiva mineraltoner. Frisk, nästan citronsyreaktig eftersmak, med tuggbar mineralton. Krävande, men bra.
2000 Taittinger, Comtes de Champagne

Vin två, 2012 Intercardinal, utgår tyvärr pga att det är kraftfullt oxiderat. Synd.

I stället får vi ett ordentligt moget, utvecklat vin med firnetoner, dill, honung och lindblom. Djupt och läckert med en lustig ton av rågbröd i bakgrunden.
En mycket frisk, närmast överraskande torr smak möter först i munnen. Fylligt och ordentligt tuggbart, med en markerad, aningen spetsig syra och en hel del beska. Lång, oljig efter med en god, kul, närmast öllik beska efteråt.Snyggt och djupt.
2001 Jesuitengarten, Bürklin-Wolf, Pfalz

Trean är tät, oljig, närmast parfymerad, tvålig och tjock med stndamm, vitpeppar och mogen, gul frukt.
Smaken är frisk med mogen gul frukt och markerad beska. Blir dovt och tungt i munnen med lite för låg syra för att pigga upp tyngde i smaken. Lång, fyllig, gräddig eftersmak med ringa lyft och charm. Säkert ett bra och ambitiöst vin, men jag skulle vilja ha lite mer stil och syralyft. Inte helt oväntat var det en Hirtzberger GV, nämligen
2009 Axpoint Grüner Veltliner Smaragd, Hirtzberger, Wachau

Nästa vin är dovt, tätt och fatpräglat med tung, gul, mogen frukt såsom melon, persikor, aprikoser och stekt banan.
Smaken är överraskande friskt, citronaktigt syrlig med tydliga, goda fattoner. Den markerade syran ger ett tämligen obalanserat intryck och i eftersmaken dominerar faten och syran. Kan kanske bli bättre med tiden, men jag är inte helt övertygad.
2010 Corton, Lucien Le Moine, Bourgogne

Sista vinet i den vit flighten har en stram, djup, mineralisk rieslingdoft med en hel del mognad, en aning dill, rosor och diesel samt en lätt svartvinbärston.
Smaken är halvsöt med en mumsig, honungsaktig frukt och läskande, balanserande syra. abra mognad, långt, tuggbart efter. riktigt bra, torde vara på topp nu.
1990 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Auslese, Mosel-Saar-Ruwer

Så över till de röda. Vi inleder med ett ljusrött vin med en härligt söt, röd jordgubbsfrukt och en hel del mognad. Massor av pyrande brasa och pinosity.
Smaken är frisk och läskande med en liten beska. Ren, röd frukt och avrundade tanniner som håller sig i bakgrunden. Vedröken och pinosityn slår efter ett tag till med full kraft. Lite beska efter men väldigt gott, om än lite sötfruktigt och inte särskilt komplext. Det är naturligtvis en av favoritproducenterna från andra sidan jorden som vunnit så många provningar i ZIII (men inte denna):
2006 Felton Road Block 3 Pinot Noir, Central Otago, Nya Zeeland

Andra röda är mer återhållet och stilfullt, men också med en tydlig skitighet åt viltkötthållet. Där finns också en mintton samt en liten rökig ton.
I munnen friskt och torrt med en markerad syra och torra, kritiga tanniner, toner av kakdeg,m kött och tjära. Lång, men stram och lite krävande eftersmak. Jag vacklar mellan nebbiolo och pinot.
2006 Clos de la Roche, Jadot, Morey-St-Denis, Bourgogne

Nästa vin osar klassik bordeax lång väg med sina skitiga, stalliga toner med en liten metallton. Klassisk ”Cordier stink” uttalar en provare (JT) helt rätt.
Också i munnen är stalltonerna och skitigheten framträdande tillsammans med en tydlig syra och en hel del rätt grova tanniner. Måttlig frukt, men en lång, stallig eftersmak, som är kul att följa.

1996 Château Gruaud-Larose.
Jag vet inte om Cordier hade kvar Gruaud-Larose 1996, men stinkigheten fanns i alla fall fortfarande där.

Nästa röda är tätt och ordentligt mörkrött. Doften är varmfruktig, tät och köttig med mint, värme och mogen frukt. Där finns även lite örtiga toner av pinje, kåda och till och med en lätt ton av leverpastej (på ett bra sätt). Kanske också en lätt oxidation och ett stick av alkohol.

Smaken är tät, jordig och varm med kåda, örter, pinje och mogen frukt. Lite tungt men med bra karaktär. Tanninerna är lurvigt avrundade. Eftersmaken blir lite tung och jordig utan lyft. Kunde ha varit en Nya världen-cabb, men är en modern Bordeaux.
2001 Château Troplong-Mondot, Saint-Emilion, Bordeaux

Så ett ljusare rött, men ändå med ett bra djup i färgen. En frisk, mintig och nästan parfymerat blommig doft. Djup, nästan saftig körsbärsfrukt med en aning körsbärskärnor i. Rent och snyggt med kola, mint och rosor.

Smaken är frisk med en läcker, tät, sötaktig körsbärsfrukt. En del rätt avrundade och snyggt integrerade tanniner och en lång, aromatisk eftersmak med markerade mineraltoner. Snyggt och läckert med en aning beska efteråt. Välgjort, kanske aningen stylat. Kvällens klara vinnare på röda sidan, men jag föredrog det sista vinet.
1997 Barbaresco, Gaja

till sist ett tätt och mörkrött vin med aningen utveckling i färgen.En härligt läcker, djupt blommigt doft med massor av chark, svartpeppar och baconfett. tätt, men ändå snyggt balanserat av de florala tonerna.

Även smaken är frisk, tät och baconrökig med en läcker, tät, söt frukt och en god syra. Läckra,strukturerade tanniner ger en fint tuggbar munkänsla. Lång, tät, rökig efter med en hel del mognad. Strålande skolboksexempel på en riktigt bra Côte-Rôtie!
2005 Côte-Rôtie, Jamet

Tabeller:
Vita:

  1. 2000 Taittinger, Comtes de Champagne, 7-0, 16,5p
  2. Intercardinal, defekt
  3. 2001 Jesuitengarten, Bürklin-Wolf, Pfalz, 1-4, 17,5p
  4. 2009 Axpoint Grüner Veltliner Smaragd, Hirtzberger, Wachau,0-7, 16p
  5. 2010 Corton, Lucien Le Moine, Bourgogne, 3-2, 16p
  6. 1990 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Auslese, Mosel-Saar-Ruwer, 3-1, 18p

Röda:

  1. 2006 Felton Road Block 3 Pinot Noir, Central Otago, Nya Zeeland, 0-1, 17p
  2. 2006 Clos de la Roche, Jadot, Morey-St-Denis, Bourgogne,2-1,16,5p
  3. 1996 Château Gruaud-Larose,2-0,17p
  4. 2001 Château Troplong-Mondot, Saint-Emilion, Bordeaux,0-9, 16p
  5. 1997 Barbaresco, Gaja, 6-1,17p
  6. 2005 Côte-Rôtie, Jamet, 4-2, 19p

Priser och bilder får komma senare.
Tack för en njutningsfull tillbakablick på gångna provningar!

/Anders K

#1411 Gratisprovning: Olle W 20 år i AuZone

Olle får sägas vara känd som varandes en generös typ, så när han funderade över ett lämplig sätt att högtidlighålla att han varit medlem i AuZone i 20 år var det naturliga för honom att ordna en gratisprovning med ett urval godsaker ur sin välförsedda källare. Intresset visade sig bli stort – 25 provare anmälde sitt intresse – vilket Olle då helt enkelt löste genom att ordna en tvåflaskorsprovning! Om anstormningen berodde på att provningen var gratis eller på förväntningar om vilka viner Olle skulle komma att bjuda på låter jag vara osagt…
Zonen III, vår provningslokal, fylldes alltså av ett större antal förväntansfulla provare och det skulle visa sig att vi inte skulle bli besvikna. Vi startar med en flight om tre vita viner, där det första har en fet, djup och vaxig doft med gul frukt, en varmkorv-rökig ton från en snygg fatbehandling och en liten kryddig, nästan örtig ton i bakgrunden samt en liten tropisk vingummiton. Smaken har en fräsch, frisk syra och är kryddigt och pepprigt med en bra, tuggbar munkänsla. En pepprig, torr, nästan sträv eftersmak med bra längd, en liten beska och snygga rostade ektoner. Gissningarna drar i allmänhet mest år Bordeauxhållet, även om naturligtvis en del också föreslår vit Bourgogne, men kryddigheten visar åt rätt håll.
2003 Domaine de Chevalier blanc. Riktigt bra utan att vara märkt av det varma året, mer än att där fanns de tropiska tonerna av vingummin.

Sedan ett vin som många , inkl. mig, först tycker är korkat, men den känslan avtar med tid i glaset och i stället inser man att det helt enkelt är vinets stil med en högst speciell funkighet. Bakom skitigheten finns också en mogen, sent skördad frukt, vilket så småningom ger en del inslag av punsch, samt en tydligt utvecklade toner. I munnen är det markant frisk och den skitiga tonen som återkommer. Utvecklat, kryddigt och pepprig. Oljigt i munnen och med en syra som för vinet till en lång, något vass eftersmak. Ett synnerligen spännande vin, om man kan fördra funkigheten och syran. När väl poletten faller ned, inser man att det inte finns så många viner att välja på här. Häxmästaren bakom vinet måste vara ärkebiodynamikern Nicolas Joly och det är mycket riktigt hans
1989 Clos de la Coulée de Serrant.

Om förra vinet hade en påtaglig mognad, så är det inget mot vad det tredje vinet uppvisar. Doften av mogen, dov frukt, firne och diesel, åldrad honung och den för riktigt mogen tysk riesling så typiska doften av dill och kräftspad väller ur glaset. Smaken är nästan torr med toner av knäck och en bra syra som rundas av av den knappt kvarvarande sötman. Inte allt för tätt – kan kanske ha varit motsvarande kabinett, men med en bra, munfyllande känsla. Kräftspadet kommer tillbaka i eftersmaken tillsammans med en viss, tuggbar beska. Ett spännande vin, återigen kanske inte för envar. Med viss kännedom om vad Olle har för viner och om hans födelseår, var det inte så svårt att gissa att det rörde sig om en tysk från hans födelseår:
1953 Winkeler Bienengarten, Weingut Jacob Horz. Varken vingården eller producenten finns längre, men det vore kul att veta något om de bägges öden. Någon med insikt eller som kan få fram någon information?

Vita

Så en flight med fem röda, där den första har en något återhåll, floral, lätt grön doft med svartvinbärsaktig frukt. Blir så i glaset så småningom alltmer stjälkig och med inslag av grön paprika. Högra stranden, med ett ansenligt inslag av cabernet franc, kanske? Smaken är frisk, ja närmast syradriven med en rätt slank och lite trött frukt en hel det torra och beska tanniner växer till sig och ger med den markerade syran ett snålt och torrt slutintryck. Bordeaux, gissas allmänt och när vi ser vilket vin det är sprids en viss känsla av igenkännande:
1983 Ch. Leoville-LasCases, dvs. vinet som aldrig riktigt mognar – borde man kanske insett.

Nå, med nästa vin är vi i alla fall genast hemma i Bordeaux med dess klassiskt stalliga, utvecklade doft med gödsel och djupa djuriska toner samt en söt, varm, mogen frukt bakom allt det djuriska. Smaken är härligt tät och utvecklad med knäckiga toner, en bra, tydlig syra , varm frukt och en hel del väl strukturerade, tuggbara tanniner. En lång, stallig eftersmak. Ett stort, mycket välstrukturerat vin, och inte är det annat att vänta av:
1989 Ch. Margeaux

Tredje röda har en tätare och mörkare, mer sötaktig frukt. Snyggt och välgjort med en del chokladiga fattoner och en tydlig mintton som får mig att tänka Nya världencabernet. en kul kombination av knäck, melass och svett gav vinet en kul extra dimension. Smaken är sötfruktig, bred och mullig, men ändå med en hygglig syra. Avrundade, lurviga tanniner och en lång, aningen besk, rund och knäckig eftersmak med läckert tuggbara tanniner. Onekligen en Bordeauxblend från Nya världen: 1997 Magnificat, Napa Valley

Med det fjärde röda känner sig italienälskaren i mig omedelbart hemma. En lite återhållen men snygg, floral och charmig doft med inslag av kakdeg, mint, en aning rosor och en röd, rätt mogen frukt. Smaken öppnar charmigt och inbjudande med en lätt förförisk rosenton och en god syra. Tanninerna är, som sig bör, tydliga och fint kritiga och finkorniga. Läcker, bra, kanske något torr eftersmak. Klassiskt.
2001 Barolo Ravera, Flavio Roddol0

Om förra vinet var lätt förföriskt, så brassar sista vinet på med alla trixen i förförelseboken. En distinkt sexig, sanslöst inbjudande doft som bara en bra, utvecklad pinot kan visa upp. Massor av pyrande vedbrasa och läckert skitiga vilttoner samt en snygg röd frukt bakom allt. En läckert frisk, jordgubbsfruktig smak med en renande, fin syra. charmigt och läckert med vedrök även här. En del finkorniga, något torra tanniner. Lång, läcker, rökig eftersmak med någon beska. Stor Bourgogne! (även om en del provare ville söka sig till antipoden)
2001 Musigny Grand Cru, Jacques Prieur. Årgången 2001 fortsätter att överraska positivt, se t.ex. här: https://auzine.wordpress.com/2015/03/25/1403-gevrey-chambertin-langa-versionen/

Röda I tabellform, med röster på vita resp. röda flighterna för sig, bäst totalt av alla vinerna, samt mina poäng:

  1. 2003 Domaine de Chevalier blanc, 15-3, 4, 16p
  2. 1989 Clos de la Coulée de Serrant, 3-7, 0, 16,5p
  3. 1953 Winkeler Bienengarten, Weingut Jacob Horz, 6-14, 0, 17p
  4. 1983 Ch. Leoville-LasCases, 2-8, 2, 14p
  5. 1989 Ch. Margaux, 8-2, 8, 18p
  6. 1997 Magnificat, Napa Valley, 1-12, 0, 17p
  7. 2001 Barolo Ravera, Flavio Roddolo, 2-2, 1, 17,5p
  8. 2001 Musigny Grand Cru, Jacques Prieur, 13-1, 10, 19p

Tack Olle! /AK