Tag Archives: Piemonte

Pigga 50-åringar från Norra Piemonte

Den som har läst mina tidigare inlägg som AuZines Piemonte-korrespondent har sett namnet Federico nämnas ofta. Denne min gode vän fyllde 40 för ett tag sedan och firade med ett mycket imponerande batteri av viner som var klart äldre än han själv. Jag tänker inte beskriva hela provningen utan bara kommentera dagens överraskningar. Det kan nämnas att det fanns både Barolo och Barbaresco (Gaja) från 64 med på provningen, men dom överskuggades av vinerna jag beskriver nedan. Vi provade öppet, till en utmärkt lunch på en bra restaurang, La Betulla i S. Bernardino Trana sådär 35 km väster om Torino. Men eftersom producenterna (och i viss mån vinerna) jag beskriver inte precis hör till dom man skulle tro är riktigt bra efter 50 år så vill jag bestämt hävda att kunskapen om vad som var i glaset inte påverkade oss.

Vi pratar alltså om nebbiolo-dominerade viner från norra Piemonte. De mest sensationella kom från Vallana, en producent i Boca som fortfarande finns, men minst en generation har ”hoppats över” och kvaliteten idag är inte som den var för 50 år sedan. Notera att de flesta DOC i området knappast fanns 1964 eller tidigare, t o m den mest ”klassiska”, Gattinara, fick DOC-status 1967 (DOCG 1990).

1964 Vino Spanna Podere Tre Torri di Traversagna (Vallana)       19/20

Förvånande mörk rödbrun färg för ett nebbiolo-baserat vin av den här åldern. God, mogen vindoft med sötma, lakrits, och köttiga toner. Mycket gott vin, syra finns, med en mjuk, koncentrerad attack. Mjuka tanniner, kryddigt. Oerhört förbluffande välhållet för ett 50-årigt vin! Fenomenalt vin som håller i glaset.

Spanna är ett lokalt namn på nebbiolo som fortfarande förekommer. Jag tror att det är en egen klon. Förmodligen är det inte 100% nebbiolo här (kan kanske ingå vespaiola/uva rara/bonarda/croatina) men det är inget tvivel om att nebbiolo är huvudingrediensen.

IMG-20150119-WA0002

1964 Vino Spanna Cantina Castello di Montalbano (Vallana)         18/20

Ljus brunröd. Kul doft av blomsteraffär! Verkligen god, men inte så typisk för nebbiolo. Ganska tuff syraattack i starten. Mineraler, tuggbart vin. Söt koncentration, håller bra i glaset. Jättebra vin, inte lika ungt som föregående men också piggt för 50 år, och med en överraskande koncentration.

1961 Vino Spanna Campi Raudi (Vallana)                                        17/20

Fin men lite neutral doft med ålderstoner. Kött och charkuterier i smaken, bra syra, bra koncentration. Känns som ett kanske 25 år gammalt vin.

1964 Gattinara Tenuta Castello San Lorenzo (Vallana)                  18/20

Mörkare än väntat för nebbiolo. Elegant, något knuten doft med fetma. Bra koncentration, frukt, men torr eftersmak. Håller bra.

1961 Gattinara Tenuta Castello San Lorenzo (Vallana)                  18.5/20

Mörkare än väntat för nebbiolo. Tydlig nebbiolo-doft med asfalt. Kryddiga dofter dyker upp. Elegant balans, syra och koncentration, bitter svans. Bra koncentration, frukt, men torr eftersmak. Nästan löjligt ungt för 53 år!

Förutom dessa skönheter provade vi också två viner från Vini Valsesia, en helt okänd producent, en helt OK 1961 Gattinara och en utmärkt 1964 Fara, som var helt i klass med vinerna ovan. Fara är en obskyr liten DOC i området med en mix av nebbiolo och andra druvor.

Som alltid är det roligt när man upptäcker något nytt. Trots nebbiolos välkända lagringstålighet skulle jag inte ha trott att man kunde hitta så här njutbara viner från dessa mindre kända regioner. Viner goda att dricka som dom var, inte för att dom var gamla. Det är inte helt klart om dagens viner från dessa områden tål lagring lika bra, men jag törs satsa på att t ex Christoph Kuenzlis Boca (Le Piane) kommer att hålla åtskilliga decennier. Jag har aldrig druckit någon av hans äldsta årgångar från slutet av 90-talet.

IMG-20150119-WA0003

Monfortino-vertikal

I veckan var jag på en provning som jag helt enkelt måste skriva om här på AuZine. Det är ju inte så ofta man får chansen att göra en vertikalprovning av Monfortino. För den som eventuellt inte har koll på denna superelitbarolo vill jag hänvisa till Anders’ fina beskrivning från sina besök hos Giacomo Conterno (Klicka bara länken ”giacomo conterno” i kanten på den här sidan).

Nåväl, min vän Alessandro hade skrapat ihop flaskorna, inköpta från lite olika håll, och höll provningen på ett enoteca här i Torino (efter stängningsdags). Vi provade halvblint, visste vilka viner som skulle vara med men inte ordningen, vilket visade sig mycket intressant när, som väntat, vinerna inte presenterade sig efter ålder. Det visade sig också att vi inte hade alldeles korrekt information om åren (se vin#5).

Några av mina medprovare tyckte att vinerna var lika varandra trots olika åldrar, och visst fanns det en del gemensamma drag, men jag tycker att varje årgång hade en ganska tydlig personlighet och klara egenheter jämfört med de andra. Det är svårt att betygsätta sådana här viner, men jag gjorde ett försök på en 20-poängsskala.

Vinerna var öppnade, men inte karafferade, ca 3 timmar innan provningen.

Vin #1
Ljust, rödbrunt, finkorning fällning
Mogen, elegant doft. Fin, lite ”kylig” kryddighet. Känns åldrad, och förlorar något med tiden.
God mjuk syra, mycket avrundade tanniner. Tobak. Smaken håller bättre än doften, och när jag fyllde på lite grann kom vinet tillbaka.
Klart äldst i sin utveckling bland kvällens viner. Bra vin, men har passerat bäst-före-datum. Rätt typiskt ändå för åldrad Barolo. Den här flaskan var tyvärr inte i perfekt kondition, vilket året ju tydligt visar.                                         17p
Barolo Monfortino Riserva 1982

Vin #2
Ljust, rödbrunt, klart
Doften är full av nebbiolos ”vaxtoner” när dom är som bäst. En fenomenal doft som ändå, bland grannflaskorna nästan kan beskrivas som diskret
Fruktig, bra syra, mjuka goda tanniner, klart besk, lång eftersmak.
Kändes som en av dom yngsta och jag gissade faktiskt på 85 som det visade sig vara.                                                                                                                           18p
Barolo Monfortino Riserva 1985

Vin #3
Ljust rödbrunt, någon finkorning fällning
Nu förstår jag äntligen vad Anders menar när han säger ”mördeg”. Bra fruktig och elegant nebbiolodoft.
Rund i munnen, koncentrerad frukt, syra och ganska tuffa tanniner.
Mycket bra vin, en intressant blandning av ungt och gammalt. Inte på något sätt på väg utför, men färdig. Gissade 71.                                                                   18.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1978

Vin#4
Ljust rödbrunt, klart
Rund söt frukt i doften, ”bärig”. Dessa frukttoner lugnade dock ner sig och doften blev mer arketypisk god Barolo/nebbiolo.
Smaken är grymt koncentrerad med syrliga bär och lite rökta toner. Lång eftersmak.
Oerhört häftigt vin. Det har släkttycke med #3 men känns yngre, har många år kvar. Jag gissade därför på 78, men det visade sig vara 1971. Fantastiskt ungdomlig 43-åring.                                                                                              19.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1971

Vin #5
Relativt ljus, något brun, klar.
Wow vilken doft! Den skriker kakdeg. Söt, häftig, god men lite kött bakom och gräddmjölk(!). Liknar inte någon Barolo jag har doftat på förut.
Extremt bitter, fruktkoncentrerad smak, syra, hårda tanniner.
Mycket speciellt och personligt vin. Mycket ungt, vilket förbryllade eftersom det inte borde finnas något yngre än -85. Gott nu, men lovar ännu mer.
Det visade sig vara ett ersättningsvin (för -61 som vid öppning hade visat vara helt död).                                                                                                                  19p Barolo Monfortino Riserva 2002

Vin #6
Medeldjup rödbrun
Blomsteraffär i doften men något diskret. Så småningom kommer vax, rosor och gröna toner.
Mjuk smak där blommor och frukt går igen, eldig. Känns något ”mager” jämfört med de andra, inte lika fullmatad.
Känns ungt men har lägre syra än övriga viner vilket ledde tankarna till ”outliern” från Giacosa, vilket det mycket riktigt var. Jag har inte riktigt historien klar för mig, men tydligen gjordes sista årgången av det här vinet 1993.    18.5p
Barolo Collina Rionda Riserva 1982 (Bruno Giacosa)

Som synes tyckte jag bäst om äldst, följt av yngst. Vi kom inte fram till någon konsensus om bästa vin (och röstade inte) men flera olika nämndes. Giacosas vin föll inte ur ramen, men en av medprovarna som druckit detta vin flera gånger förut menade att det här var den klart bästa flaskan.

20141014_222839

Givetvis var det lite trist att inte prova en klassiker som -61, men kul att ha provat ett så ungt vin som -02, som enligt många källor var den klart bästa Barolon som gjordes detta knepiga år. Vinet hade en mycket intressant doft med tydliga inslag av nybakade kakor, vilket låter ganska likt Anders’ beskrivning av vad han tycker är typiskt för Conternos viner i den tidigare citerade artikeln.

Det dök upp ett ”hyfsat” extravin efteråt, Château Palmer 1983. Såpass olikt att det är svårt att jämföra, men jag byter inte ut Monfortino mot denna mogna elit-bordeaux. Man kan ju i och för sig invända att Palmer är billigare, men fattas bara annat när det görs klart över 100,000 flaskor om året, medan Monfortino gjordes i 6-7,000 flaskor per år dom aktuella åren.

Jag behöver väl inte påpeka att det var en av dom bättre provningar jag varit på. Det är kul att det finns personer som många här i AuZone eller som Alessandro som lyckas få ihop sådana här provningar.

/Birger

# 1385 Ett annat Piemonte

Den 2 oktober tog Åke J med AuZone på en resa till det han kallade ”det andra Piemonte”, vilket i klartext innebar de delar av Piemonte som inte heter Barolo, Barbaresco eller Langhe. Likväl var det tidvis gott och helt igenom intressant. Extra kul blev det eftersom Åkas bror råkar bo krokarna och hade skickar upp lite blandade godsaker. Det var en blandad skara vin och emellanåt lite väl sträva eller robusta för min smak, men överlag kul och spännande viner, inte minst på grund av spännvidden i druvorna.

1. Basadone, 2012, Castello di Verduno, Verduno DOC, Piemonte, Italien

Fruktig och lätt med lite örter i doften men kanske lite intetsägande. Sval men ändå lite söt frukt med fina syror i smaken. Ganska diskret och lättdrucket med väl avstämda tanniner. Druvor: Pelaverga Piccolo

2. Laccento Ruché di Castagnole Montferrato, 2012, Montalbera, Ruché di Castagnole Montferrato DOCG, Piemonte, Italien

Örtig och fruktig i doften med ett parfymerat stråk som känns lite apart. Varma frukter och kryddighet i smaken, mjuka tanniner och bra eftersmak. Gott med trevlig komplexitet. Druva: Ruché

3. Freisa di Chiero Vigna Villa della Regina, 2011, Balbiana, Freisa di Chieri Superiore DOC, Piemonte, Italien

Härlig blandning av läder, stall, tobak och kaffe i doften som är utvecklad och komplex. Tät med mörka frukter, tobak, fina tanniner och lite anis. Tyvärr dör dock vinet rätt snabbt i munnen vilket drar ner helhetsintrycket. Druva: Freisa

20141002_202434

4. Carema Riserva, 2009, Cantina Produttori Nebbiolo di Carema, Carema DOC, Piemonte, Italien

Platt och slätstruken doft med dämpad frukt och något främmande inslag som är svårt att sätta fingret på. Enkel och lite tunn men behaglig i smaken, med lite kryddighet och bra frukt och utan störande tanniner. Druva: Nebbiolo

5. Gattinara Tre Vigne, 2008, G. Travaglini, Gattinara DOCG, Piemonte, Italien

Djup och läcker doft med mörka frukter, lite eukalyptus, mineraler, malet kaffe och karamelltoner. Betydligt tuffare i munnen med aggressiva tanniner som övermannar en ganska sval frukt med lite kryddighet. Bra avslut. Druva: Nebbiolo

6. Roero Riserva Printi, 2006, Monchiero Carbone, Roero DOCG, Piemonte, Italien

Mogen och tät i doften med kaffe, mynta, mörk choklad. Sträv men utvecklad i smaken med frukt och fat som samspelar bra. Gott och elegant men avslutningen är lite för aggressiv och sträv. Druva: Nebbiolo

20141002_202346

7. Le Piane Boca 2006, Le Piane, Boca DOC, Piemonte, Italien

Mjuk frukt, örtighet, kryddighet i doften som har viss mognad. Rödfruktig i munnen, hallon, körsbär, tanniner som funkar men är lite i mesta laget. Bra längd. Druvor: Nebbiolo, Vespolina

8. Lessona San Sebastino allo Zoppo 2005, Tenute Sella, Lessona DOC, Piemonte, Italien

Utvecklad men lite avslagen med inslag och tomat- och nyponsoppa. Lite övermogen i munnen med torkad frukt och otrevliga tanniner. För gammalt, rätt enkelt och utan egentlig charm men drickbart. Druvor: Nebbiolo, Vespolina

Vin, röster (bäst-sämst), betyg, pris.

  1. Basadone, 2012, Castello di Verduno, Verduno DOC, Piemonte, 1-1, 15,5, €13,70
  2. Laccento, 2012, Montalbera, Ruché di Castagnole Montferrato DOCG, Piemonte 2-0, 16, 246 kr
  3. Vigna Villa della Regina, 2011, Balbiana, Freisa di Chieri Superiore DOC, Piemonte, 0-1, 16, €16,60
  4. Carema Riserva, 2009, Cantina Produttori Nebbiolo di Carema, Carema DOC, Piemonte, 0-1, 16, €16
  5. Gattinara Tre Vigne, 2008, G. Travaglini, Gattinara DOCG, Piemonte, 1-1 16,5, 199 kr
  6. Roero Riserva Printi, 2006, Monchiero Carbone, Roero DOCG, Piemonte, 4-1, 17, 277 kr
  7. Le Piane Boca 2006, Le Piane, Boca DOC, Piemonte, 0-2, 15, €38
  8. San Sebastino allo Zoppo 2005, Tenute Sella, Lessona DOC, Piemonte, 1-2, 16,5, €30

//JL

#1367 Barolos byar

Barolo buttsLT bjöd in till en provning av Barolo, mer precist skulle vi få bekanta oss närmare med de olika byarna i Barolo. Som bekant består ju Barolo huvudsakligen av fem byar: Barolo, La Morra, Castiglione Falletto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Ytterligare sex byar i ytterkanterna har en mindre del i Barolo: Verduno, Roddi, Diano d’Alba, Novello, Grinzane Cavour och Cherasco. Av de sex kransbyarna är det kanske främst Verduno som brukar nämnas tillsammans med de fem stora, och som har en egen karaktär med sina friska, eleganta viner. Novello delar en del vingårdar med Barolo och jag kan inte säga att byns viner uppvisar någon direkt egen karaktär. Den mest framträdande producenten med mycket av sina vingårdar i Novello torde vara Elvio Cogno. Roddi kan kanske nämnas för sig. Hela byns del i Barolo utgörs av en enda vingård, nämligen Bricco Ambrogio, från vilken Paulo Scavino buteljerar ett av sina vingårdsviner. Till karaktären är det friskt och syradominerat på ett fräscht och charmerande sätt, inte olikt vinerna från det närbelägna Verduno. Vinerna från övriga byar har jag för liten erfarenhet av för att uttala mig om. La Spinetta har vingårdar i Grinzane Cavour, men jag har ingen uppfattning om vilken lokalkaraktär det vinet uppvisar. Någon som kan lägga till något om detta?

Gränserna för Barolo är sedan länge definierade, men sedan något år tillbaka är det även noga reglerat var gränserna för de enskilda vingårdslägena går, samt vad de heter. Detta har naturligtvis orsakat vissa oenigheter bland producenterna. Sålunda är det en hel del bråk, som till en del även förs i domstol, angående huruvida producenterna av viner från de olika vingårdarna som har Cannubi i namnet, ska kunna få ange enbart Cannubi på etiketterna, även om druvorna har växt i någon av de fyra delarna utanför själva hjärtat av Cannubi, dvs. i de vingårdar som heter Cannubi Boschis, Cannubi San Lorenzo, Cannubi Muscatel och Cannubi Valletta. För närvarande är detta tillåtet, men hur bråket kommer att sluta vet man inte. En annan egenhet med de definierade vingårdsnamnen är att de enskilda byarna själva fått komma överens om dessa. Det har medfört att storleken på de enskilda vingårdarna varierar högst väsentligt mellan byarna. Framföra allt urskiljer sig Monforte, där man haft svårt att komma överens om uppdelningen av lägena , vilka därför är stora och inte alls så uppdelade som man som vinälskande nörd kanske skulle önskat. En ytterligare källa till irritation i de nya reglerna är att det nu inte längre blir tillåtet att ange fler än ett vingårdsnamn på etiketten. Traditionalisterna, med Bepi Rinaldi i spetsen, hävdar att Barolo historiskt alltid varit en blandning av olika lägen och att denna nya begränsning därför är idiotisk. Under hot om dryga böter, torde han dock få infoga sig i leden och följa lagen. Hur etiketterna för hans två olika Baroli kommer att se ut, lär han dock ännu inte ha bestämt sig för…

Den som vill studera den officiella kartan över vingårdarna i Barolo hittar den lämpligen på konsortiets hemsida där man även hittar motsvarande karta för Barbaresco:

http://www.langhevini.it/pdf/mappe/mappa-del-barolo.pdf

http://www.langhevini.it/pdf/mappe/barbaresco_mappa_ufficiale.pdf

Så till vinerna:

Ett blekrött vin möter oss först med en frisk, elegant, mintig och aningen rökig doft, som också har lätta inslag av klister och kakdeg samt en aning kött. Smaken startar friskt, rent och elegant, med en ren, läskande syra som bär igenom hela smaken. Där finns en del snyggt finkorniga, torra tanniner som ger en tuggbar, kritig eftersmak. Ett snyggt och elegant vin. Jag kan förstå att en del tyckte vinet kändes för enkelt, men själv gillade jag vinets renhet och snygga stil.
2009 Barolo Monvigliero, Fratelli Allessandria, Verduno.

Vin nummer två är tyvärr ordentligt korkat. Hade annars varit:
2009 Barolo Brunate, Mario Marengo, La Morra

Så ett vin med en tät, intensiv doft med choklad (fat?), kött, mint, lite klister och en parfymerad ton som drar åt syrenhållet. Fullmatat, kanske lite väl mycket, så det ger en något grov känsla. Smaken öppnar friskt och sötfruktigt med en aning känsla av ek. Även i munnen är vinet tätt och maffigt med en härlig, koncentrerad, djup, mörk frukt och en aromatisk mintton. Tanninerna är markerade och aningen grova men väl inbäddade i den täta frukten. En lång, lite grov eftersmak. Ett bra vin, men det behöver ligga till sig och rundas av.
2009 Barolo, Bricco delle Viole, G.D. Vajra Barolo

Fyran har en fin, läcker, charmig doft med en snygg, röd frukt, aromatiska toner av mint och nebbiolos typiska rosor, som här äntligen dyker upp för första gången I kväll. En liten, läckert skitig, djurisk ton ger ett extra djup. Smaken öppnar friskt och nästan saftigt med den djupa, snygga körsbärsfrukten. Munnen fylls av den välmatade smaken som innehåller rosor, mint och kött som ger en härlig och typisk nebbiolokänsla. Tanninerna är markanta men är snyggt inbäddade i frukten. En lång, läcker, svårspottat eftersmak med tuggbara tanniner och ett kvardröjande intryck av den söta, röda frukten.
2008 Barolo Brunate Le Coste, G. Rinaldi, Barolo/La Morra

Femman är mörk och ogenomträngligt tät i färgen och doftar ungefär på samma sätt med en fatton som drar åt mörk choklad och tjära samt en eukalyptusartad mintton – närmast australiskt i karaktären! Smaken är frisk och med en mörkt chokladig fatton. Eukalyptusen kommer tillbaka men de markerade, grovtorra tanninerna skiljer ändå ut vinet från ett australiskt sådant. Eftersmaken är intensiv, eldig och tuggbar. Hela vinet känns närmast brutalt och obalanserat. Svårt att veta vad lagring kan ge. Det torde rundas av en del, men kommer aldrig att bli elegant och snyggt. En märklig upplevelse. Jag har provat vinet förut och minns inte att de var så här massivt. Vi provade dessutom 2009-an på plats för en månad sedan och det var betydligt snyggare och mer balanserat.
2008 Barolo Cicala, Aldo Conterno, Monforte

Med sexan kommer vi in på en trio mer utvecklade viner. Doften är snyggt utvecklad med en något kokt köttighet och en markerat rökig tjärdoft. Lite mint svävar i bakgrunden liksom en lätt oren ton. Smaken är frisk, tät och utvecklad med en tuggbar köttighet och rätt bra syra. Frukten är dov och känns varm och mogen. Tanninerna är finkorniga och börjar bli avrundade. Hygglig längd men slutar ändå lite torrt och dovt. Sjunger inte riktigt.
2004 Barolo Vigna La Rosa, Fontanafredda, Serralunga

Sjuan ser rejält utvecklad ut med sin ljust rödorangea färg och bleka kant. En finstämd, utveclad, rätt mogen, köttig doft med ett kryddigt inslag av curry och lite svamp. I munnen finner man en frisk, ren syra och en tät, köttig, rökig och mintig smak med härligt finkorniga, torra, tuggbara tanniner. Rikt, men ändå snyggt och med elegans. Svårspottat!
2004 Barolo La Rocca e la Pira, Roagna, Castiglione Falletto

Sista vinet har en tät doft som känns rätt stylat modern och snygg med goda, chokladiga fat, en sötsyrlig frukt, knäck, soja, massor av mint och en lätt oxidationston av gamla äpplen. Smaken öppnar med söt frukt och en likaså söt fatighet. En hygglig syra, fullmatat och tätt. Lite tungt och knappast dansant. Markerade, rätt grova tanniner som ger ett strävt och bråkigt slut.
2004 Barolo Bric del Fiasc, Paulo Scavino, Castiglione Falletto

  1. 2009 Barolo Monvigliero, Fratelli Allessandria, Verduno, 300 kr på plats, 0-6, 16p
  2. 2009 Barolo Brunate, Mario Marengo, La Morra/Barolo, 446 kr Systemet, korkat!!!
  3. 2009 Barolo Bricco delle Viole, Vajra, Barolo, 415 kr Systemet, 0-3, 16,5p
  4. 2008 Barolo Brunate Le Coste, G. Rinaldi, Barolo/La Morra, 491 kr, 3-0, 17,5p
  5. 2008 Barolo Cicala, Aldo Conterno, Monforte, 749 kr Systemet, 0-3, 15p
  6. 2004 Barolo Vigna La Rosa, Fontanafredda, Serralunga, 679 kr, 1-1, 15,5p
  7. 2004 Barolo La Rocca e la Pira, Roagna, Castiglione Falletto, 467 kr, 9-0, 18p
  8. 2004 Barolo Bric del Fiasc, Paulo Scavino, Castiglione Falletto, 620 kr, 1-1, 14,5p

Tack LT för en givande provning, men skit att just Brunaten skulle vara korkad! Kräver omprovning!

/AK

#1313 BaBa 96-97

Butts BaBa9697BaBa 96-97

Även som fransman måste jag erkänna att Barolo- och Barbarescoviner är bland mina favorit appellationer, som typiskt sett kombinerar både kraft och elegans. De har ofta en euforisk och parfymerad doft samt en tanninrik, syrlig, komplex och elegant kropp, speciellt efter några år på nacken.

-96 och -97 är två toppårgångar, men de skiljer sig ganska mycket i stil. -96 är en klassisk årgång med hög syra, fruktkoncentration och ganska tuffa tanniner. Vår provningsledare och piemontespecialist A.K. nämner också att tanninerna  ibland även kan vara ”bråkiga”. De behöver lagras väldigt lång tid i källare för att nå full balans och färdig utveckling.

-97 är en varmare årgång, med mognare frukter, lägre syra, och mjukare tanniner. Vinerna mognar snabbare i flaskan och kan drickas tidigare.

Efter nästan 16 respektive 17 år kan man förvänta sig att vinerna visar en viss utveckling och närmar sig toppen. Som alltid blir det frågor om modernist mot traditionalist samt Barolo mot Barbaresco.

Vin 1: 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet lite grumligt ut med en väldigt tydlig tegelfärg. Vinet är väl utvecklad i doften, apelsinskal, pomerans och viol. Det är väldigt elegant, traditionell, men samtidigt med en viss dammig doft.

I munnen är det också väldigt utvecklat, kanske för utvecklat. Kroppen saknar fruktkoncentration. Det smakar lite buljong, tomatsoppa, torkade blad och bittra syror. Slutet är torrt. Vinet gav ett bättre intryck i början. Det har tappat en del med luftning i glaset. Jag vet inte riktigt hur länge vinerna har varit i karaffen, men det här vinet hade jag undvikit att lufta.

Vin 2: 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet yngst ut av alla, väldigt mörkt i jämförelse. Även tegelkanten känns inte lika tydlig. Antigen är det en betydligt yngre årgång eller är det en del andra druvor i blandningen.

”Le bouquet” är väldigt modern, men ganska mycket ek, rök, tjära, animaliska toner, mogna svarta skogsfrukter och en del undervegetation. I munnen får man en fin fruktighet, ganska stor koncentration, syrliga körsbär, pomerans med runda tanniner. Syra är hög men helheten är ganska rund för en Barolo/Barbaresco. Det är väldigt svårt att känna igen nebbiolos elegans i vinet. Riktigt gott är det men inte riktigt vad man förväntar sig. I slutet får vi veta att det är en Barbera d’Alba. Vem sade att en Barbera d’Alba måste drickas ungt?

Vin 3: 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, Piemonte, Italien
Stilmässigt liknar vinet nummer 1. Däremot hittar man i doften mer frukt och koncentration, mer friskhet, en hel del svamp, undervegetation, läder, kanel, kryddor, pomerans och väl integrerad ek. Det doftar lovande. I munnen är det utvecklat med bra syror, en del kryddor, en fin mogen och koncentrerad frukt och toner som liknar doften. Däremot är tanninerna lite väl träiga i min bedömning. Det är det enda som inte visar elegans och balans i det här vinet. Synd. Med några fler år på nacken kan man hoppas på att tanniner ska mjukna lite. Vem vet?

Vin 4: 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet ser utvecklat ut samt fortfarande klart och piggt. Doften är absolut strålande. Den har allt man kan önska i en Barolo/Barbaresco: Koncentration, frukt, komplexitet, viol, rosor, torkade örter, tjära och en väl integrerad ek och allt på ett väl balanserat sätt. Den är bara läcker: ren elegans och hög klass. I munnen är det lika strålande som doften: Viol, blommor, tobak, undervegetation,  fina syror och en eftersmak som aldrig tar slut. Viken fantastisk balans och komplexitet! Absolut makalöst. Det här vinet är på topp nu och kan säkert lagras ytterligare några år till. Jag gissar på en Barbaresco 97 från en topp traditionell producent

Vin 5: 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet har en mer modern stil än 4:an. I doften hittar man läckra fat, svamp, kryddor, röda frukter, lite choklad och även mynta. Det är väldigt lovande med mer kraft och koncentration är föregående vin. I munnen hittar jag slånbär, enbär, lite rökighet, en elegant syra, väl integrerad fat och snygga kraftiga tanniner. En helt annan stil än vin nummer 4 men nästan i samma liga. Vinet är perfekt att dricka nu, men kan lagras ytterligare några år utan problem. Jag gissar Barolo från en modern producent. Årgång är svårt att gissa.

Vin 6: 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet liknar det föregående vinet men i en mindre kraftfullt och mer utvecklad stil. Jag hittar apelsinskal, pomerans, torkade blad, lite köttig framtoning, mörkare frukter, gamla strumpor och botti, allt i en väldigt balanserad och elegant stil. I munnen är det mer rödfruktigt än doften, läder med elegant fruktstruktur. Eftersmaken är lång men fortfarande med en del tanniner som är kryddigare och tuffare än i vin nummer 4 samt mer eleganta än i vin nummer 3. Vinet kan vinna på att lagras ytterligare några år, tycker jag. Jag gissar en Barolo 97 eller en Barbaresco 96.

Vin 7: 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet har en tydligt traditionell stil. Det är blommigt, väl utvecklat, relativt lätt i struktur samt elegant. Tjära, tobak, kaffe, torkade blad, läder och karamell på ett tunt lager av rödfrukter dominerar doften. Direkt gissar jag Barbaresco från en väldigt traditionell producent, för sin elegans. Smaken bekräftar doften, men vinet har mer kraft än förväntat. Det är väl utvecklat samt fortfarande strävt, med viol, röda frukter, läder och även mynta. Jag gillar verkligen det här även om vissa kring bordet tycker att det saknar lite charm och balans.

Vin 8: 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet är ganska blygt till att börja med, egentligen mest speciellt. Det är fullt av mynta, blommor, rosor, ek, nagellack, frisk syra men det saknar lite frukt. Inte riktigt min stil. I munnen är det helt annorlunda: utvecklat, modernt, stor koncentration, kraft samt ganska elegant. Jag hittar nougat, nyponsoppa, under-vegetation, rosor samt mocka. En del av tanninerna finns kvar, men de är väl balanserade med resten. Fantastisk gott. Vinet utvecklas väldigt mycket i glaset under kvällen och blir bara bättre och bättre.

Överlag är vinerna av toppklass. Som förväntat levererar båda årgångarna samt båda appellationerna, även om jag har en personlig preferens för Barbarescoviner och årgång 97 just nu. Skillnaden mellan årgångarna märks ganska tydligt, speciellt med facit i hand… -96 vinerna har fortfarande kraftiga tanniner och kan dessutom vinna på att lagras några år till i källare. -97 vinerna är på topp just nu.

Tack A.K. för en fantastisk provning!

Listan:
1. 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, 600 kr, 0-6, 15p
2. 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, 420 kr, 0-3, 16p
3. 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, 1406 kr, 0-1, 16,5p
4. 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, 0 kr, 9-0, 19p
5. 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, 970 kr, 3-0, 18p
6. 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, 342 kr, 1-1, 17p
7. 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, 804 kr, 0-1, 17,5p
8. 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, 1057 kr, 1-2, 17p

/LCGlas BaBa9697

Cascina delle Rose, Piemonteloggen del 14

Panorama över Tre Stelle

Panorama över Tre Stelle

Giovanna Rizzolio och hennes familj, maken Italo och de två sönerna Davide och Riccardo, driver ett mindre vineri och gästhus i Tre Stelle, en liten by i Barbaresco. Även denna producent, som inte heller hör till dem man oftast hör talas om, fick vi tips om av David Berry Green. Efter att ha varit hos Manuel Marinacci hade vi fått en aning om vilken sorts viner DBG främst uppskattar, nämligen sådana som uppvisar den renast möjliga och oförvanskade nebbiolokaraktären. Om vi tyckte att Manuels viner visade upp mycket av den varan skulle vi här hos Cascina delle Rose, åtminstone i en del fall, få uppleva viner som uppvisade än mer av den varan. Men först lite bakgrundsfakta innan jag går in på de provade vinerna. Huset där vineriet ligger köptes av Giovannas familj som sommarställe. Vingårdarna som hörde till huset var då utarrenderade till bönder, som enligt den tidens vanliga system där odlade allt möjligt mellan raderna av vinrankor. Lite vin gjorde familjen själva, men bara till sitt eget behov. 1982 ärvde Giovanna egendomen och hon slutade då sitt jobb och satsade på vinproduktionen, och så småningom växte även ett bed and breakfast fram. Årgången 1985 var den första man sålde kommersiellt. Idag producerar man 16-18000 flaskor per år från sina runt 3,5 hektar vingårdar. En dryg hektar av egendomen ägnas åt hasselnötter. Som de flesta producenter har man nebbiolo, barbera och dolcetto. I vingården ingår två av de ”cru” som är definierade i Barbaresco, nämligen den rätt berömda Rio Sordo samt den därifrån år 2006 avskilda Tre Stelle. De två vingårdarna ligger sida vid sida, bara åtskilda av en liten väg, men de ger viner med påtagligt olika olika uttryck, delvis beroende på skillnader i jordmånerna – Rio Sordo har mer lera i marken – och delvis beroende på en del skillnad i solexponeringen, där Rio Sordo har en sydligare lutning som ger mer värme.

"Stålbarrique"

”Stålbarrique”

Vinifikationen, som Davide ansvarar för, är okomplicerad. Efter skörden låter man druvorna vila över natten för att svalna. På morgonen avstjälkar och krossar man druvorna och jäser i rostfria ståltankar med den naturliga jästen. En ovanligt syn i källaren är den stora mängden rostfria jästankar av olika storlekar. Här finns allt från de mer normalstora tankarna ned till den minsta som inte rymmer mer är 200 liter, alltså inte ens tillräckligt för att fylla en barrique, om man nu hade haft någon sådan. Uppenbarligen gillar man att kunna vinifiera olika små delar av vingårdarna för sig.  Ja, någon källare handlar det för resten inte precis om, utan en stor, ljus hall ovan jord. Här är allt rent och snyggt, från golv till tak och de olika ståltankarna blänker. Renhet är helt klart det som gäller. Efter jäsningen, som är klar efter ett par veckor, pressas vinerna och återförs till ståltankarna för att där genomgå den malolaktiska jäsningen. Man vill inte att den jäsningen ska ske i träfat emedan det finns risk att träet tar åt sig en del av de mindre trevliga aromer som tidvis förekommer under den. När den är avklarad förs vinerna över till rätt små botti, där de får vila tills de buteljeras. Resultatet är viner som är härligt rena och snygga, men som trots sin elegans har  ett ordentligt karaktärsfullt uttryck av druvorna,  må de sedan vara dolcetto, barbera eller nebbiolo.

Nebbiolobubbel under tryckmätning

Nebbiolobubbel under tryckmätning

På väg mot det kombinerade provningsrummet och bottilagringsrummet faller min blick på en flaska mousserande som står lite undanskymd på ena sidan. När jag frågar vad det är, får jag veta att det är ett experiment att göra ett mousserande rosévin på nebbiolo(!). Inget vi får smaka,tyvärr, så hur experimentet utfallit kan jag inte säga, men jag skulle nog gissa att det inte är omöjligt att vi i framtiden kommer att kunna avnjuta Cascina delle roses nebbiolorosé.

Marken under vingårdarna

Marken under vingårdarna

Provningsrummet är enkelt inrett. Förutom alla botti finns där ett långt, brunt träbord med tillhörande stolar. Ett litet fönster släpper in ljus och tittar man ut genom det breder sig vingårdarna ut sig bortåt själva byn Barbaresco. I motsatta väggen har man tagit ut en nisch där man ser en genomskärning genom marken som vinrankornas rötter har att ta sig igenom. Lite fukt sipprar fram här och där och det är fascinerande att stå och titta på de olika lagren i marken.

Utsikt,rs50

Utsikt från provningsrummet

Vi inleder provandet med 2011 Dolcetto ”A Elisabeth” av vilket man gör drygt 2000 flaskor per år. Det har en frisk, ren doft av blåröd frukt och är läskande med ett saftigt inslag. Smakar kryddigt och friskt med en ren, bra frukt, en läskande syra och rätt torra tanniner. En fräsch och läskande dolcetto.

Så vidare till 2011 Langhe Nebbiolo som har en något stum doft men om man letar lite hittar man ändå friska och rent druvtypiska dofter såsom mint och rosor. Smaken är frisk, rätt tät och kärvt kryddig med en god syra. I munnen växer kryddigheten och även en del eldighet. Som sig bör finns där en hel del torra tanniner. Slutar snyggt och stilfullt.

2009 Barbera d’Alba har en dov och varm ton med ett något lustigt inslag av chark och varmkorv, lite som om det legat på ny ek, vilket absolut inte är fallet. Möjligen är det en konsekvens av det varma året, för även om smaken öppnar friskt och rent kommer en lätt kokt känsla smygande. Frukten är också dov och mulligt varm och mogen liksom tanninerna är rätt mjuka. Saknar lite av den spänst en barbera bör ha.

Så är emellertid inte fallet med deras Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” från det friskare och svalare (mer ”klassiska”) året 2008. En fantastiskt läcker aromatisk, kryddig doft med parfym, rosmarin, myggmedel och choklad. I munnen har vi här en frisk och bra syra och en tät, tuggbar, charmig munkänsla. Det ger en läckert kryddig och pirrig känsla. Där finns en del tanniner som är väl inbäddade i frukten. En lång, tuggbar, synnerligen kryddig eftersmak lämnar gommen ren och får en att vilja ha mer. ”Very moreish” som min finske vän Otto skulle uttryckt sig.

2009 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena”
har blivit buteljerat för bara någon vecka sedan och har en mörkare, tätare frukt. Där finns åter ett inslag av samma intressanta kryddighet som i 2008-an, men här tillsammans med mörk choklad och lakrits. Smaken är frisk, dov och ordentligt tät, nästan köttig. Syran är bra, om än inte på förra vinets nivå. Tanninerna är helt inbäddade i den täta smaken som slutar tjockt, tuggbart och intensivt. Intressant hur tydligt årgångarnas skillnader återspeglas, samtidigt som det ändå går att ana det gemensamma ursprunget.

Därefter får vi två fatprover, först 2010 Barbera från Tre Stelle som har en stum, lite svårfunnen, elegant, mintig doft. En bra intensitet i munnen och en god syra. Det är djupt och intensivt, men också slutet nu och ger inte så mycket ifrån sig. Kan nog bli bra, men behöver mer tid.

2010 Barbaresco Rio Sordo är mer öppet och är dovt och tätt med inslag av kött, mint och choklad. Även smaken är tät och köttig med mörk frukt, en bra syra och en växande kryddighet. En hel del mumsigt tuggbara tanniner och en lång, intensiv, tuggbar efteråt. Klart lovande vin.

2009 Barbaresco Tre Stelle är friskt och aromatiskt, nästan parfymerat med rosor och åter den där lite lustiga, men väldigt läckra kryddigheten som ger mig associationer till myggmedel. Smaken är frisk och läskande kryddig med en liten rökig ton och finkorniga, fint inbäddade tanniner. Riktigt rent och läckert utan att man märker allt för mycket av den varma årgången. 2500 flaskor producerade.

2009 Barbaresco Rio Sordo är dovt, rökigt och köttigt med inslag av kakdeg och mint. Smaken är varm och öppen med tydlig rökighet och en bra syra. En eldig pepprighet växer till sig. Tanninerna är markerade och ger ett torrt, kritigt inslag i eftersmaken. Knappt 2000 flaskor gjorda.

2007 Barbaresco Tre Stelle har en läckert frisk och floral doft med framträdande kryddiga, charkiga toner och massor av myggmedel som till och med drar en del åt malkulor (!) Smaken är frisk och läckert bred och tuggbar. Maffigt och intensivt med en hel del finkorniga och väl inbäddade tanniner. En lång, rätt köttig, torr, intensiv och tuggbar eftersmak. Riktigt bra!

Till sist ett exempel på ett mognare vin: 2004 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” som med en djup, tät doft av stekt kött, choklad och värme känns rejält utvecklat. Smaken är frisk och med en mogen, sötsyrlig frukt. Utvecklat och med kraft och en bra syra. En hel del tanniner som har blivit rätt avrundade finns där och eftersmaken är tät, eldig och köttigt tuggbar, med ett lite torrsträvt inslag. Kul vin med ordentlig mognad, men som inte på något sätt håller på att falla ihop.

Giovanna Rizzolio

Giovanna Rizzolio

Red & White importerar Cascina delle Rose, åtminstone till Norge, även om de för närvarande inte verkar ha något av deras viner i sortimentet.  Den som hittar ett sätt att få några flaskor till Sverige får gärna höra av sig.

/AK

Manuel Marinacci, Piemonteloggen del 13

Manuel3b

Vanligen får man lära sig att Barbaresco består av tre kommuner, Barbaresco, Neive och Treiso, och det stämmer i stort sett, men ska man vara noggrann, och det ska man ju, så ingår även en del av den lilla byn (frazione på italienska) San Rocco Seno d’Elvio som faktiskt är en del av Alba. Tidigare hörde byn emellertid till kommunen Barbaresco och det är därför som den nu ingår i området för DOCG Barbaresco. Även i Barolo ingår för övrigt delar av fler än de fem klassiska kommunerna Barolo, La Morra, Castiglione Falleto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Kan ni räkna upp dem? Om inte kan ni finna dem längst ned på sidan.
Manuelpano1-4,cr,rs33

I denna den sydligaste delen av Barbaresco, i utkanten av Alba, håller Manuel Marinacci till, i huset lite till höger om mitten i bilden ovan. Hans namn är inte precis det första man får höra när bättre producenter i Barbaresco diskuteras, men baserat på de intryck vi fick vid vårt besök i juli 2012, skulle jag föreslå att ni lägger hans namn på minnet. Manuel är inte en av alla dessa producenter som har vinmakningen i blodet sedan oräkneliga generationer utan han startade sitt vineri 2002 genom att hyra 4 ha vingårdar. Ett hus som ligger alldeles nedanför en av vingårdarna ingår också i hyran och där gör han själv sina viner. Hans fru jobbar på en bank inne i Alba, så man skulle kunna tro att hon sköter det ekonomiska, men det Manuel sköter även den biten, liksom allt annat som hör till för en vinproducent. Från sina fyra hektar producerar han drygt 15000 flaskor. En del druvor som han inte vill, eller hinner, göra vin av säljer han. Innan han startade sitt egna vineri gick han oenologutbildning i Alba och jobbade därefter några år hos olika producenter tills han kände att han var mogen att starta eget. Vingården i branten ovanför huset utgör en del av den magnifika gryta med branta väggar som utgör en magnifik bakgrund till cantinan. Om jag har läst kartan rätt så är Manuels vingårdar en del av läget Rocche Massalupo, vilket tillsammans med Giacone ligger runt vad som närmast kan liknas med en canyon, med delvis brant stupande väggar. Dessa vingårdar torde utgöra några av Barbarescos mest spektakulära lägen. Han odlar de vanliga druvorna, dolcetto, barbera och nebbiolo och gör runt 2500 flaskor barbera och 7000 av de andra två druvsorterna. Vinifikationen är okonstlad med jäsning i cementtankar och sedan tre år i 35 hektoliters botti samt några barriquer som är använda åtminstone tre gånger tidigare. Resultatet är, som provningen ska visa, viner med en härligt ren och uttrycksfull frukt. Möjligen är det faktiskt så att vi här, i vårt sökande efter den allra renaste och tydligaste nebbiolokaraktären stöter på några av de finaste exemplen på detta.  Liksom de flesta producenter gör Manuel Dolcetto och Barbera utöver sin Barbaresco. Den senare går under namnet Pajà, vilket inte alls, som man skulle kunna tro och som även går att läsa på internet, har något med den berömda vingården Pajè att göra. I stället är det ett namn som Manuel har gett vinet för att hedra sina förfäder. De kom från Marche, där de jobbade med höskörden. Hö heter paglia på italienska och på den marchesiska dialekten fick de smeknamnet Pajà.

Manuel4

Medan Manuel berättar går vi, eller närmast klättrar, upp för backen bakom huset och kommer in i den branta vingården. När vi kommit upp en bit pekar Manuel ut den lilla ån som rinner nere i dalen, precis på andra sidan vägen som vi kom på. Det är Seno d’Elvio, som har gett byn en del av dess namn. Längs med den går gränsen för Barbaresco, så vi är verkligen i Barbarescos yttersta vingård åt Albahållet. Även i sluttningen på andra sidan ligger vingårdar, där man bl.a. odlar druvor som blir till Barbera d’Alba. På den sidan vi befinner oss ser Manuels vinrankor välmående ut, som de ju borde göra så här i juli och efter en vinter med en hel del snö som hjälpte till att fylla på vattenreservoarerna.  Vi kan konstatera att ogräset under själva rankorna har vissnat ned och Manuel säger att han är tvungen att spruta med växtgifter för att hålla efter det. Ensam har han helt enkelt ingen chans att ta bort det manuellt och att hyra in någon skulle bli för dyrt. Bara under särskilt intensiva perioder under vinåret tar han hjälp av en vän. Jag antar att det främst är under skörden det kan bli aktuellt, och kanske vid buteljeringen.

Manuel5Vi tar oss nedför backen igen till vineriet, där vi ser en rad med cementtankar som vinerna får jäsa i. Manuel lyckades köpa dem begagnade från någon som hellre vill jobba med rostfritt stål. Vinifikationen verkar vara minimalistisk i sin enkelhet. Jäsning i cementtankarna med naturjäst och minimalt med svavel. 20 dagars maceration för Barbaresco och sedan lagring i 35 hl botti, där vinerna alltså får ligga ett år längre än minimikravet för Barbaresco, dvs. lika länge som i Barolo. Sålunda ligger 2009-an fortfarande i de stora faten vid vårt besök. Ett litet antal barriquer, väl använda 3-4 gånger tidigare har han också. De har emellertid inte syftet att ge eksmak åt vinet.

– Jag tycker inte om smaken av barriquer, säger Manuel.

Han har dem framför allt för att det är nödvändigt för en liten producent att även ha några mindre fat att ta till eftersom det oftast inte går precis jämt upp när man fyller det stora botti-faten.

Manuel2Vi börjar provningen bland faten med 2011 Barbaresco som är tät och rätt stram med ett lite laktiskt inslag från den malolaktiska jäsningen, som möjligen inte helt är avslutad än. Där finns en mörk frukt och ett rökigt inslag. Smaken är frisk och ordentligt tät och stram. Tanninerna är naturligtvis i ett såhär ungt vin dominanta, men de känns också täta och rejält kritiga och finkorniga. Manuel kommenterar angående tanninerna att det som är utmärkande för vinerna från San Rocco Seno d’Elvio är de mer delikata tanninerna, som är silkigare än i övriga Barbaresco. Nå, vi får väl tro på det, men det är inte så lätt att känna i ett ungt vin utan något att jämföra med. Ett seriöst och intensivt vin är det i alla fall.

2010 Barbaresco är mycket öppnare och charmigare med sin röda frukt, rosor, lite kakdeg och ljus choklad. Även ett litet kryddigt inslag av svartpeppar – något som jag inte tidigare känt i ett nebbiolovin. Smaken är frisk, ren och läskande med läcker röd frukt. De finkorniga tanninerna växer till sig och ger ett något kritigt slut, men en hyggligt tuggbar yta. Ett riktigt läckert vin.

2009 Barbaresco har en dov, djurisk, reduktiv och mer utvecklad doft. En bra syra som dock är mer inbäddad i den täta, mulliga, mörkare frukten. Tanninerna är läckert tuggbara och tydligt avrundade.

2008 Barbaresco Pajà från flaska har en ren, men aningen återhållen frukt. Känns aningen slutet, men är fräscht och mintigt. Smaken är däremot allt annat än sluten med en explosion av fräsch, ren röd nebbiolofrukt i munnen. Intensivt mintigt, läskande syra och läckra, finkorniga tanniner. Här har vi hittat just det där totala uttrycket av den rena nebbiolodruvans karaktär som den här resan, med vägledning av David Berry Greens rekommendationer, mycket kommit att handla om.

Vi fortsätter med 2007 Barbaresco Pajà som är läckert öppen med bra frukt, en del kakdeg och massor av charm. Smaken öppnar med en närmast söt frukt. Syran är i alla fall hygglig vilket räddar vinet som är öppet, charmigt och rätt mjukt med en söt, rund, mogen frukt. En lång, läcker, rökig smak avrundar detta synnerligen drickbara vin.

Ytterligare ett år bakåt i ålder med 2006 Barbaresco Pajà, som har en mer utvecklad doft med läckra djuriska ladugårdstoner och en dov frukt. Känns rätt slutet. Smaken börjar tufft med en god syra och en tuff kryddighet. Bra täthet, kraft och koncentration, samt markerade, torra tanniner. En intensiv, men tuff eftersmak. Ett typiskt exempel på en 2006-a ur den tuffa, steniga skolan, som behöver några år till i flaskan för att komma till sin rätt.

Komna så här långt i provningen påpekar Manuels kompis som är med för att hjälpa till att tolka vid behov, att vi ju missat att prova Manuels Dolcetto, som han anser är särskilt bra. Vi är nu egentligen så uppfyllda av nebbiolo-lycka att det känns lite knepigt att gå tillbaka till att prova dolcetto, men vi gör i alla fall ett försök. 2011 Dolcetto har en parfymerad och läcker, blåfruktig, intensiv doft med en hel del charm. Smaken är frisk, men inte överdrivet syrlig men med en läskande, nästan saftig frukt med bra djup och ringa bitterhet. Inte så dumt, men onekligen lite svårt att helt uppskatta efter de goda Barbarescovinerna.

Manuel har uppenbarligen uppskattat våra entusiastiska kommentarer om vinerna varför han även öppnar en flaska av 2005 Barbaresco Pajà, den andra årgången han gjorde och den första han släppte på marknaden på riktigt. Här möts vi av en öppen, utvecklad, rökig doft med trä, tjära och stekt kött. Där finns också ännu en frisk, sötsyrlig frukt och en bra syra. Tanninerna är fint avrundade och eftersmaken lång och charmig. Det har en hel del av den där rätt torra och träiga karaktären som jag inte alltid uppskattar så mycket i just 2005-orna, men är ändå charmig och högst njutbar nu. Ett bra resultat från Manuels andra årgång någonsin, även om jag tror ännu mer på hans yngre årgångar, särskilt 2008, 2010 och kanske 2011, även om den var väl ung för att egentligen kunna uttala sig om.

Efter besöket åker vi in till Alba för att äta lunch och strosa runt lite innan vårt nästa producentbesök, hos Cascina delle Rose i Tre Stelle. Manuel är vänlig nog att följa med oss till Alba och visar oss runt en del innan han så lämnar oss att fortsätta på egen hand. En vinmakare med ett gott hjärta och goda viner. Jag avslutar med hans egen beskrivning av hur han vill att hans viner ska vara:

– Jag vill göra viner som är sådana att när man druckit ur en flaska vill man öppna en till.

Och det var väl onekligen ungefär så vi upplevde dem.

/AK

( Diano d’Alba, Novello, Verduno, Grinzane Cavour, Cherasco och Roddi. Har jag glömt någon? )