Tag Archives: Barolo

#1499 Barolo

Vin, vatten, bröd och en anteckningsbok – provningen kan börja!

LT bjöd in till Baroloprovning och då kommer man, naturligtvis. Väl på plats, specificerades temat till Barolo 2006 och framåt, närmare bestämt till år 2012. Ett extravin blev det dessutom, medskickat av Ward Wines när de fick höra om kvällens provning.

Nio viner, således. Låt oss ta dem från början.

Vin 1 är finstämt och öppet med mint och varma körsbär. Ingen direkt fatton, men lite eldigt. Smaken öppnar friskt och eldigt med hygglig, något slank frukt och god syra. Tanninerna är tydliga och kritigt finkorniga, precis som man vill ha dem i en Barolo. Bra intensitet i eftersmaken, men alkoholen slår igenom något. Klassiskt.
2010 Barolo Monvigliero, Sordo

Vin 2 är rätt dammigt i doften med toner av cacaopulver och en ljusröd, söt körsbärsfrukt som gömmer sig lite i bakgrunden. Lite Pinotlikt. Smaken är frisk med en ren och snygg, aningen slank frukt. En hel del något avrundade tanniner. Snyggt, men lite slankt och torrt efteråt.
2012 Barolo, Burlotto

Vin 3 Tät och intensiv doft med mörk, mogen frukt. Mustigt, köttigt och rätt utvecklat med tydlig alkohol och en del medicinala toner. Kanske en del fat och efterhand kommer en trött ton av gamla äpplen fram. Mörk, söt frukt i smaken, hyfsad syra och en växande eldighet. En hel del, rätt avrundade, mogna tanniner. Eldigt, men välgjort känsla i eftersmaken. Lite märkt av årgången.
2007 Barolo Riserva, Giacomo Fenocchio

Vin 4 har en ungdomlig, tät och söt körsbärsfrukt med massor av mint och en nästan starkvinsaktig kirschton. Smaken är frisk med bra, mörk frukt och maffiga tanniner som tidigt tar tag i gommen. Intensivt, tätt och bråkigt. Behöver mer tid.
2008 Barolo Margheria, Massolino

Vin 5 har en dov, brödig, rostad men ändå snygg ton av små fat och en bra, mörk frukt som matchar dem fint. Mint och klass samt en lätt funky ton. Smaken öppnar friskt med en viss beska (från faten?). Bra, tät, mogen frukt och rätt tuffa, finkorniga och tuggbara tanniner. Snyggt och med klass och stil. Välgjort och med modern känsla.
2011 Barolo Via Nuova, Chiara Boschis, E Pira

Vin 6 är det i särklass mörkaste och tätaste och även doften är tät med en djup, mörkröd frukt. Där finns körsbär, mörk choklad och mint samt en markerad, knäckig fatton. Smaken öppnar friskt, mintigt och sötfruktigt med en hel del tanniner, väl inbäddade i den täta frukten. Under kvällen växer fattonerna till sig och blir grovhuggna och bråkiga.
2006 Barolo, Vecchia Vigna delle Brunate, M. Marengo

Vin 7 har en fin, utvecklad doft med de klassiska rökiga tjärtonerna. Charmigt oc h läckert med en hel del kokt kött, läder men också en fräsch mintighet. Djuriskt och lite skitigt. Smaken öppnar friskt och köttigt med tjära och läder samt en del rondör. Rätt utvecklat, men tanninerna är fortfarande maffiga, om än tämligen genomträngliga och tuggbara. Torr, tuggbar, mumsig och köttig eftersmak.
2009 Barolo Riserva, Elio Sandri, Cascina Disa

Vin 8 är rätt dammigt och torrt med tillbakadragen frukt. Cacao, alkohol och mint. Smaken är frisk och rätt slank med måttligt frukt och markerade, torra tanniner som trycker ned frukten. Torrt, eldigt och tuggbart efter med en rätt påträngande lingonsyra. Bråkigt och tufft. I en sluten fas nu?
2010 Barolo, Cascina Fontana

Vin 9 Har en klassisk, mintig, hyfsat djup doft med en lite lustig gummiton och rätt söt, slank, röd frukt. Smaken frisk, ung och rätt tät med mint och eldighet. God syra och en hel del, goda, tuggbara tanniner. Elegant, snyggt och läckert men med måttligt djup och karaktär.
2011 Barolo, Tortoniano, Michele Chiarlo

Tabellen. Priserna är utpriser på provningen.

  1. 2010 Barolo Monvigliero, Sordo, 411 kr, 2-2, 15,5p
  2. 2012 Barolo, Burlotto, 313 kr, 0-2, 14p
  3. 2007 Barolo Riserva, Giacomo Fenocchio, 473 kr, 0-3, 15p
  4. 2008 Barolo Margheria, Massolino, 631 kr, 1-1, 16p
  5. 2011 Barolo Via Nuova, Chiara Boschis, E Pira, 510 kr, 3-0, 16p
  6. 2006 Barolo, Vecchia Vigna delle Brunate, M. Marengo, 974 kr, 15-16p
  7. 2009 Barolo Riserva, Elio Sandri, Cascina Disa, 314 kr, 6-0, 17,5p
  8. 2010 Barolo, Cascina Fontana, 408 kr, 1-4, 15p
  9. 2011 Barolo, Tortoniano, Michele Chiarlo, 0 kr, 0-1, 16,5p

Tack Lena för en kul provning utan egentliga toppar, även om Elio Sandris vin stod ut som riktigt bra.

/Anders K

Monfortino-vertikal

I veckan var jag på en provning som jag helt enkelt måste skriva om här på AuZine. Det är ju inte så ofta man får chansen att göra en vertikalprovning av Monfortino. För den som eventuellt inte har koll på denna superelitbarolo vill jag hänvisa till Anders’ fina beskrivning från sina besök hos Giacomo Conterno (Klicka bara länken ”giacomo conterno” i kanten på den här sidan).

Nåväl, min vän Alessandro hade skrapat ihop flaskorna, inköpta från lite olika håll, och höll provningen på ett enoteca här i Torino (efter stängningsdags). Vi provade halvblint, visste vilka viner som skulle vara med men inte ordningen, vilket visade sig mycket intressant när, som väntat, vinerna inte presenterade sig efter ålder. Det visade sig också att vi inte hade alldeles korrekt information om åren (se vin#5).

Några av mina medprovare tyckte att vinerna var lika varandra trots olika åldrar, och visst fanns det en del gemensamma drag, men jag tycker att varje årgång hade en ganska tydlig personlighet och klara egenheter jämfört med de andra. Det är svårt att betygsätta sådana här viner, men jag gjorde ett försök på en 20-poängsskala.

Vinerna var öppnade, men inte karafferade, ca 3 timmar innan provningen.

Vin #1
Ljust, rödbrunt, finkorning fällning
Mogen, elegant doft. Fin, lite ”kylig” kryddighet. Känns åldrad, och förlorar något med tiden.
God mjuk syra, mycket avrundade tanniner. Tobak. Smaken håller bättre än doften, och när jag fyllde på lite grann kom vinet tillbaka.
Klart äldst i sin utveckling bland kvällens viner. Bra vin, men har passerat bäst-före-datum. Rätt typiskt ändå för åldrad Barolo. Den här flaskan var tyvärr inte i perfekt kondition, vilket året ju tydligt visar.                                         17p
Barolo Monfortino Riserva 1982

Vin #2
Ljust, rödbrunt, klart
Doften är full av nebbiolos ”vaxtoner” när dom är som bäst. En fenomenal doft som ändå, bland grannflaskorna nästan kan beskrivas som diskret
Fruktig, bra syra, mjuka goda tanniner, klart besk, lång eftersmak.
Kändes som en av dom yngsta och jag gissade faktiskt på 85 som det visade sig vara.                                                                                                                           18p
Barolo Monfortino Riserva 1985

Vin #3
Ljust rödbrunt, någon finkorning fällning
Nu förstår jag äntligen vad Anders menar när han säger ”mördeg”. Bra fruktig och elegant nebbiolodoft.
Rund i munnen, koncentrerad frukt, syra och ganska tuffa tanniner.
Mycket bra vin, en intressant blandning av ungt och gammalt. Inte på något sätt på väg utför, men färdig. Gissade 71.                                                                   18.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1978

Vin#4
Ljust rödbrunt, klart
Rund söt frukt i doften, ”bärig”. Dessa frukttoner lugnade dock ner sig och doften blev mer arketypisk god Barolo/nebbiolo.
Smaken är grymt koncentrerad med syrliga bär och lite rökta toner. Lång eftersmak.
Oerhört häftigt vin. Det har släkttycke med #3 men känns yngre, har många år kvar. Jag gissade därför på 78, men det visade sig vara 1971. Fantastiskt ungdomlig 43-åring.                                                                                              19.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1971

Vin #5
Relativt ljus, något brun, klar.
Wow vilken doft! Den skriker kakdeg. Söt, häftig, god men lite kött bakom och gräddmjölk(!). Liknar inte någon Barolo jag har doftat på förut.
Extremt bitter, fruktkoncentrerad smak, syra, hårda tanniner.
Mycket speciellt och personligt vin. Mycket ungt, vilket förbryllade eftersom det inte borde finnas något yngre än -85. Gott nu, men lovar ännu mer.
Det visade sig vara ett ersättningsvin (för -61 som vid öppning hade visat vara helt död).                                                                                                                  19p Barolo Monfortino Riserva 2002

Vin #6
Medeldjup rödbrun
Blomsteraffär i doften men något diskret. Så småningom kommer vax, rosor och gröna toner.
Mjuk smak där blommor och frukt går igen, eldig. Känns något ”mager” jämfört med de andra, inte lika fullmatad.
Känns ungt men har lägre syra än övriga viner vilket ledde tankarna till ”outliern” från Giacosa, vilket det mycket riktigt var. Jag har inte riktigt historien klar för mig, men tydligen gjordes sista årgången av det här vinet 1993.    18.5p
Barolo Collina Rionda Riserva 1982 (Bruno Giacosa)

Som synes tyckte jag bäst om äldst, följt av yngst. Vi kom inte fram till någon konsensus om bästa vin (och röstade inte) men flera olika nämndes. Giacosas vin föll inte ur ramen, men en av medprovarna som druckit detta vin flera gånger förut menade att det här var den klart bästa flaskan.

20141014_222839

Givetvis var det lite trist att inte prova en klassiker som -61, men kul att ha provat ett så ungt vin som -02, som enligt många källor var den klart bästa Barolon som gjordes detta knepiga år. Vinet hade en mycket intressant doft med tydliga inslag av nybakade kakor, vilket låter ganska likt Anders’ beskrivning av vad han tycker är typiskt för Conternos viner i den tidigare citerade artikeln.

Det dök upp ett ”hyfsat” extravin efteråt, Château Palmer 1983. Såpass olikt att det är svårt att jämföra, men jag byter inte ut Monfortino mot denna mogna elit-bordeaux. Man kan ju i och för sig invända att Palmer är billigare, men fattas bara annat när det görs klart över 100,000 flaskor om året, medan Monfortino gjordes i 6-7,000 flaskor per år dom aktuella åren.

Jag behöver väl inte påpeka att det var en av dom bättre provningar jag varit på. Det är kul att det finns personer som många här i AuZone eller som Alessandro som lyckas få ihop sådana här provningar.

/Birger

#1367 Barolos byar

Barolo buttsLT bjöd in till en provning av Barolo, mer precist skulle vi få bekanta oss närmare med de olika byarna i Barolo. Som bekant består ju Barolo huvudsakligen av fem byar: Barolo, La Morra, Castiglione Falletto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Ytterligare sex byar i ytterkanterna har en mindre del i Barolo: Verduno, Roddi, Diano d’Alba, Novello, Grinzane Cavour och Cherasco. Av de sex kransbyarna är det kanske främst Verduno som brukar nämnas tillsammans med de fem stora, och som har en egen karaktär med sina friska, eleganta viner. Novello delar en del vingårdar med Barolo och jag kan inte säga att byns viner uppvisar någon direkt egen karaktär. Den mest framträdande producenten med mycket av sina vingårdar i Novello torde vara Elvio Cogno. Roddi kan kanske nämnas för sig. Hela byns del i Barolo utgörs av en enda vingård, nämligen Bricco Ambrogio, från vilken Paulo Scavino buteljerar ett av sina vingårdsviner. Till karaktären är det friskt och syradominerat på ett fräscht och charmerande sätt, inte olikt vinerna från det närbelägna Verduno. Vinerna från övriga byar har jag för liten erfarenhet av för att uttala mig om. La Spinetta har vingårdar i Grinzane Cavour, men jag har ingen uppfattning om vilken lokalkaraktär det vinet uppvisar. Någon som kan lägga till något om detta?

Gränserna för Barolo är sedan länge definierade, men sedan något år tillbaka är det även noga reglerat var gränserna för de enskilda vingårdslägena går, samt vad de heter. Detta har naturligtvis orsakat vissa oenigheter bland producenterna. Sålunda är det en hel del bråk, som till en del även förs i domstol, angående huruvida producenterna av viner från de olika vingårdarna som har Cannubi i namnet, ska kunna få ange enbart Cannubi på etiketterna, även om druvorna har växt i någon av de fyra delarna utanför själva hjärtat av Cannubi, dvs. i de vingårdar som heter Cannubi Boschis, Cannubi San Lorenzo, Cannubi Muscatel och Cannubi Valletta. För närvarande är detta tillåtet, men hur bråket kommer att sluta vet man inte. En annan egenhet med de definierade vingårdsnamnen är att de enskilda byarna själva fått komma överens om dessa. Det har medfört att storleken på de enskilda vingårdarna varierar högst väsentligt mellan byarna. Framföra allt urskiljer sig Monforte, där man haft svårt att komma överens om uppdelningen av lägena , vilka därför är stora och inte alls så uppdelade som man som vinälskande nörd kanske skulle önskat. En ytterligare källa till irritation i de nya reglerna är att det nu inte längre blir tillåtet att ange fler än ett vingårdsnamn på etiketten. Traditionalisterna, med Bepi Rinaldi i spetsen, hävdar att Barolo historiskt alltid varit en blandning av olika lägen och att denna nya begränsning därför är idiotisk. Under hot om dryga böter, torde han dock få infoga sig i leden och följa lagen. Hur etiketterna för hans två olika Baroli kommer att se ut, lär han dock ännu inte ha bestämt sig för…

Den som vill studera den officiella kartan över vingårdarna i Barolo hittar den lämpligen på konsortiets hemsida där man även hittar motsvarande karta för Barbaresco:

http://www.langhevini.it/pdf/mappe/mappa-del-barolo.pdf

http://www.langhevini.it/pdf/mappe/barbaresco_mappa_ufficiale.pdf

Så till vinerna:

Ett blekrött vin möter oss först med en frisk, elegant, mintig och aningen rökig doft, som också har lätta inslag av klister och kakdeg samt en aning kött. Smaken startar friskt, rent och elegant, med en ren, läskande syra som bär igenom hela smaken. Där finns en del snyggt finkorniga, torra tanniner som ger en tuggbar, kritig eftersmak. Ett snyggt och elegant vin. Jag kan förstå att en del tyckte vinet kändes för enkelt, men själv gillade jag vinets renhet och snygga stil.
2009 Barolo Monvigliero, Fratelli Allessandria, Verduno.

Vin nummer två är tyvärr ordentligt korkat. Hade annars varit:
2009 Barolo Brunate, Mario Marengo, La Morra

Så ett vin med en tät, intensiv doft med choklad (fat?), kött, mint, lite klister och en parfymerad ton som drar åt syrenhållet. Fullmatat, kanske lite väl mycket, så det ger en något grov känsla. Smaken öppnar friskt och sötfruktigt med en aning känsla av ek. Även i munnen är vinet tätt och maffigt med en härlig, koncentrerad, djup, mörk frukt och en aromatisk mintton. Tanninerna är markerade och aningen grova men väl inbäddade i den täta frukten. En lång, lite grov eftersmak. Ett bra vin, men det behöver ligga till sig och rundas av.
2009 Barolo, Bricco delle Viole, G.D. Vajra Barolo

Fyran har en fin, läcker, charmig doft med en snygg, röd frukt, aromatiska toner av mint och nebbiolos typiska rosor, som här äntligen dyker upp för första gången I kväll. En liten, läckert skitig, djurisk ton ger ett extra djup. Smaken öppnar friskt och nästan saftigt med den djupa, snygga körsbärsfrukten. Munnen fylls av den välmatade smaken som innehåller rosor, mint och kött som ger en härlig och typisk nebbiolokänsla. Tanninerna är markanta men är snyggt inbäddade i frukten. En lång, läcker, svårspottat eftersmak med tuggbara tanniner och ett kvardröjande intryck av den söta, röda frukten.
2008 Barolo Brunate Le Coste, G. Rinaldi, Barolo/La Morra

Femman är mörk och ogenomträngligt tät i färgen och doftar ungefär på samma sätt med en fatton som drar åt mörk choklad och tjära samt en eukalyptusartad mintton – närmast australiskt i karaktären! Smaken är frisk och med en mörkt chokladig fatton. Eukalyptusen kommer tillbaka men de markerade, grovtorra tanninerna skiljer ändå ut vinet från ett australiskt sådant. Eftersmaken är intensiv, eldig och tuggbar. Hela vinet känns närmast brutalt och obalanserat. Svårt att veta vad lagring kan ge. Det torde rundas av en del, men kommer aldrig att bli elegant och snyggt. En märklig upplevelse. Jag har provat vinet förut och minns inte att de var så här massivt. Vi provade dessutom 2009-an på plats för en månad sedan och det var betydligt snyggare och mer balanserat.
2008 Barolo Cicala, Aldo Conterno, Monforte

Med sexan kommer vi in på en trio mer utvecklade viner. Doften är snyggt utvecklad med en något kokt köttighet och en markerat rökig tjärdoft. Lite mint svävar i bakgrunden liksom en lätt oren ton. Smaken är frisk, tät och utvecklad med en tuggbar köttighet och rätt bra syra. Frukten är dov och känns varm och mogen. Tanninerna är finkorniga och börjar bli avrundade. Hygglig längd men slutar ändå lite torrt och dovt. Sjunger inte riktigt.
2004 Barolo Vigna La Rosa, Fontanafredda, Serralunga

Sjuan ser rejält utvecklad ut med sin ljust rödorangea färg och bleka kant. En finstämd, utveclad, rätt mogen, köttig doft med ett kryddigt inslag av curry och lite svamp. I munnen finner man en frisk, ren syra och en tät, köttig, rökig och mintig smak med härligt finkorniga, torra, tuggbara tanniner. Rikt, men ändå snyggt och med elegans. Svårspottat!
2004 Barolo La Rocca e la Pira, Roagna, Castiglione Falletto

Sista vinet har en tät doft som känns rätt stylat modern och snygg med goda, chokladiga fat, en sötsyrlig frukt, knäck, soja, massor av mint och en lätt oxidationston av gamla äpplen. Smaken öppnar med söt frukt och en likaså söt fatighet. En hygglig syra, fullmatat och tätt. Lite tungt och knappast dansant. Markerade, rätt grova tanniner som ger ett strävt och bråkigt slut.
2004 Barolo Bric del Fiasc, Paulo Scavino, Castiglione Falletto

  1. 2009 Barolo Monvigliero, Fratelli Allessandria, Verduno, 300 kr på plats, 0-6, 16p
  2. 2009 Barolo Brunate, Mario Marengo, La Morra/Barolo, 446 kr Systemet, korkat!!!
  3. 2009 Barolo Bricco delle Viole, Vajra, Barolo, 415 kr Systemet, 0-3, 16,5p
  4. 2008 Barolo Brunate Le Coste, G. Rinaldi, Barolo/La Morra, 491 kr, 3-0, 17,5p
  5. 2008 Barolo Cicala, Aldo Conterno, Monforte, 749 kr Systemet, 0-3, 15p
  6. 2004 Barolo Vigna La Rosa, Fontanafredda, Serralunga, 679 kr, 1-1, 15,5p
  7. 2004 Barolo La Rocca e la Pira, Roagna, Castiglione Falletto, 467 kr, 9-0, 18p
  8. 2004 Barolo Bric del Fiasc, Paulo Scavino, Castiglione Falletto, 620 kr, 1-1, 14,5p

Tack LT för en givande provning, men skit att just Brunaten skulle vara korkad! Kräver omprovning!

/AK

#1313 BaBa 96-97

Butts BaBa9697BaBa 96-97

Även som fransman måste jag erkänna att Barolo- och Barbarescoviner är bland mina favorit appellationer, som typiskt sett kombinerar både kraft och elegans. De har ofta en euforisk och parfymerad doft samt en tanninrik, syrlig, komplex och elegant kropp, speciellt efter några år på nacken.

-96 och -97 är två toppårgångar, men de skiljer sig ganska mycket i stil. -96 är en klassisk årgång med hög syra, fruktkoncentration och ganska tuffa tanniner. Vår provningsledare och piemontespecialist A.K. nämner också att tanninerna  ibland även kan vara ”bråkiga”. De behöver lagras väldigt lång tid i källare för att nå full balans och färdig utveckling.

-97 är en varmare årgång, med mognare frukter, lägre syra, och mjukare tanniner. Vinerna mognar snabbare i flaskan och kan drickas tidigare.

Efter nästan 16 respektive 17 år kan man förvänta sig att vinerna visar en viss utveckling och närmar sig toppen. Som alltid blir det frågor om modernist mot traditionalist samt Barolo mot Barbaresco.

Vin 1: 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet lite grumligt ut med en väldigt tydlig tegelfärg. Vinet är väl utvecklad i doften, apelsinskal, pomerans och viol. Det är väldigt elegant, traditionell, men samtidigt med en viss dammig doft.

I munnen är det också väldigt utvecklat, kanske för utvecklat. Kroppen saknar fruktkoncentration. Det smakar lite buljong, tomatsoppa, torkade blad och bittra syror. Slutet är torrt. Vinet gav ett bättre intryck i början. Det har tappat en del med luftning i glaset. Jag vet inte riktigt hur länge vinerna har varit i karaffen, men det här vinet hade jag undvikit att lufta.

Vin 2: 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet yngst ut av alla, väldigt mörkt i jämförelse. Även tegelkanten känns inte lika tydlig. Antigen är det en betydligt yngre årgång eller är det en del andra druvor i blandningen.

”Le bouquet” är väldigt modern, men ganska mycket ek, rök, tjära, animaliska toner, mogna svarta skogsfrukter och en del undervegetation. I munnen får man en fin fruktighet, ganska stor koncentration, syrliga körsbär, pomerans med runda tanniner. Syra är hög men helheten är ganska rund för en Barolo/Barbaresco. Det är väldigt svårt att känna igen nebbiolos elegans i vinet. Riktigt gott är det men inte riktigt vad man förväntar sig. I slutet får vi veta att det är en Barbera d’Alba. Vem sade att en Barbera d’Alba måste drickas ungt?

Vin 3: 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, Piemonte, Italien
Stilmässigt liknar vinet nummer 1. Däremot hittar man i doften mer frukt och koncentration, mer friskhet, en hel del svamp, undervegetation, läder, kanel, kryddor, pomerans och väl integrerad ek. Det doftar lovande. I munnen är det utvecklat med bra syror, en del kryddor, en fin mogen och koncentrerad frukt och toner som liknar doften. Däremot är tanninerna lite väl träiga i min bedömning. Det är det enda som inte visar elegans och balans i det här vinet. Synd. Med några fler år på nacken kan man hoppas på att tanniner ska mjukna lite. Vem vet?

Vin 4: 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet ser utvecklat ut samt fortfarande klart och piggt. Doften är absolut strålande. Den har allt man kan önska i en Barolo/Barbaresco: Koncentration, frukt, komplexitet, viol, rosor, torkade örter, tjära och en väl integrerad ek och allt på ett väl balanserat sätt. Den är bara läcker: ren elegans och hög klass. I munnen är det lika strålande som doften: Viol, blommor, tobak, undervegetation,  fina syror och en eftersmak som aldrig tar slut. Viken fantastisk balans och komplexitet! Absolut makalöst. Det här vinet är på topp nu och kan säkert lagras ytterligare några år till. Jag gissar på en Barbaresco 97 från en topp traditionell producent

Vin 5: 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet har en mer modern stil än 4:an. I doften hittar man läckra fat, svamp, kryddor, röda frukter, lite choklad och även mynta. Det är väldigt lovande med mer kraft och koncentration är föregående vin. I munnen hittar jag slånbär, enbär, lite rökighet, en elegant syra, väl integrerad fat och snygga kraftiga tanniner. En helt annan stil än vin nummer 4 men nästan i samma liga. Vinet är perfekt att dricka nu, men kan lagras ytterligare några år utan problem. Jag gissar Barolo från en modern producent. Årgång är svårt att gissa.

Vin 6: 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet liknar det föregående vinet men i en mindre kraftfullt och mer utvecklad stil. Jag hittar apelsinskal, pomerans, torkade blad, lite köttig framtoning, mörkare frukter, gamla strumpor och botti, allt i en väldigt balanserad och elegant stil. I munnen är det mer rödfruktigt än doften, läder med elegant fruktstruktur. Eftersmaken är lång men fortfarande med en del tanniner som är kryddigare och tuffare än i vin nummer 4 samt mer eleganta än i vin nummer 3. Vinet kan vinna på att lagras ytterligare några år, tycker jag. Jag gissar en Barolo 97 eller en Barbaresco 96.

Vin 7: 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet har en tydligt traditionell stil. Det är blommigt, väl utvecklat, relativt lätt i struktur samt elegant. Tjära, tobak, kaffe, torkade blad, läder och karamell på ett tunt lager av rödfrukter dominerar doften. Direkt gissar jag Barbaresco från en väldigt traditionell producent, för sin elegans. Smaken bekräftar doften, men vinet har mer kraft än förväntat. Det är väl utvecklat samt fortfarande strävt, med viol, röda frukter, läder och även mynta. Jag gillar verkligen det här även om vissa kring bordet tycker att det saknar lite charm och balans.

Vin 8: 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet är ganska blygt till att börja med, egentligen mest speciellt. Det är fullt av mynta, blommor, rosor, ek, nagellack, frisk syra men det saknar lite frukt. Inte riktigt min stil. I munnen är det helt annorlunda: utvecklat, modernt, stor koncentration, kraft samt ganska elegant. Jag hittar nougat, nyponsoppa, under-vegetation, rosor samt mocka. En del av tanninerna finns kvar, men de är väl balanserade med resten. Fantastisk gott. Vinet utvecklas väldigt mycket i glaset under kvällen och blir bara bättre och bättre.

Överlag är vinerna av toppklass. Som förväntat levererar båda årgångarna samt båda appellationerna, även om jag har en personlig preferens för Barbarescoviner och årgång 97 just nu. Skillnaden mellan årgångarna märks ganska tydligt, speciellt med facit i hand… -96 vinerna har fortfarande kraftiga tanniner och kan dessutom vinna på att lagras några år till i källare. -97 vinerna är på topp just nu.

Tack A.K. för en fantastisk provning!

Listan:
1. 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, 600 kr, 0-6, 15p
2. 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, 420 kr, 0-3, 16p
3. 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, 1406 kr, 0-1, 16,5p
4. 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, 0 kr, 9-0, 19p
5. 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, 970 kr, 3-0, 18p
6. 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, 342 kr, 1-1, 17p
7. 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, 804 kr, 0-1, 17,5p
8. 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, 1057 kr, 1-2, 17p

/LCGlas BaBa9697

Giovanni Rosso, Vigna Rionda m.m. Piemonteloggen del 12

Vigna Rionda

Den vinintresserade som är i London, besöker lämpligen den anrika vinfirman Berry Bros & Rudd (BBR) på 3, St James Street, eller bara, ”number 3”, som de säger själva. De har ett strålande utbud av viner från världen över. En klar tonvikt på Gamla Världen, särskilt Frankrike, men även Italien är väl representerat. Priserna är väl inte de lägsta, men inte heller orimligt höga.

Number 3

David Berry Green är deras man i Italien. Efter att ha varit ansvarig för diverse olika områden, bl.a. Bourgogne, kom han till Piemonte första gången någon gång runt 2008 och blev fullständigt förälskad i området. Han bestämde sig för att följa sitt hjärta och har nu bosatt sig i Barolo, varför BBR verkligen har insiderkunskap om vinerna härifrån.Jag träffade på David och hans blogg på nätet förra året, när jag sökte information om en del ägarförändringar för vingården Vigna Rionda i Serralunga som det talades en del om och när jag åkte till Barolo i två intensiva dagar i februari, ställde han gärna upp och ordnade tre givande producentbesök som vi genomförde tillsammans, liksom en likaledes givande lunch hos Maria Teresa Mascarellos mamma Franca.

Balansakt av David BG

BBR säljer vinerna från producenten Giovanni Rosso och från och med årgången 2007 har de ett vin från Vigna Rionda i sitt sortiment. Många anser att Rionda är ett mycket speciellt läge, ja somliga hävdar t.o.m. att det är Barolos bästa vingård och kallar den Barolos Romanée-Conti. Inget dåligt epitet, får man säga. I bloggosfären i Sverige har det varit en hel del uppmärksamhet kring Roagnas vin Vigna Rionda. Själva äger de ingen del i denna vingård, men Luca Roagna gjorde under några år vinet tillsammans med ägaren Tomasso Canale och fick buteljera det med Roagnas etikett. När Canale tyvärr gick bort 2010 fick hans kusin Ester Rosso ärva en del av hans andel av Rionda varvid samarbetet med Luca Roagna upphörde. För Ester Rosso var det en förlorad vingård som kom tillbaka till familjen. Hennes farfar hade köpt den 1934. 1947 blev den omplanterad med de stockar som idag, åtminstone till viss del, ännu finns kvar.När hennes pappa dog 1963 försökte hon och hennes mamma driva den vidare på egen hand, men tiderna var svåra i Barolo efter kriget. Många valde att flytta från området för att få jobb. De stora arbetsgivarna då var Fiat i Turin och Ferrero i Alba. Resultatet för vinproducenterna blev att det var stor brist på manlig arbetskraft. Efter sju svåra år blev Ester och hennes mamma tvungna att ge upp och de sålde då sin del till Aldo Canale, Tomassos far. Idag är det andra tider. Barolo är i ropet och har man tillgång till bra lägen är det nu inga större problem att livnära sig på att göra vin. Esters son, Davide, leder nu familjens firma Giovanni Rosso och förutom den nyligen ärvda delen av Vigna Rionda, har de även delar av några av de bästa lägena i Serralunga, såsom La Serra och den bästa delen av Cerretta. Stockarna i Rossos  c:a en hektar stora remsa av Vigna Rionda är nu 65 år gamla och när de tog över den var de delvis inte i särskilt gott skick. Där fanns också en del barbera och dolcetto, vilket får sägas vara något av ett slöseri med detta exceptionella läge. Man beslöt därför att riva upp stockarna i drygt hälften av den nedre delen av vingården och nyplantera med nebbiolo. Detta skedde 2011, varefter man planterade nya rankor, enbart nebbiolo, under 2012. Man behöll dock de gamla stockarna i den övre delen och gör därifrån en liten exklusiv mängd vin, inte mer än runt 1500 flaskor per år.

Första gången jag kommer till Davide Rosso är det en strålande klar vinterdag i februari 2012 och tillsammans med hans högra hand, engelsmannen Evan Byrne, som för övrigt liksom David Berry Green är ännu en engelsman som följt sitt hjärta och flyttat till Barolo för att få jobba med de Baroloviner han älskar, hoppar vi in i hans Range Rover och far iväg för att titta på vingårdarna. Vi far söderut, genom hela Serralunga, och de berömda lägena passerar revy utanför bilrutan. Till sist kör vi ut ur Serralunga och in i Roddino där Davide vill visa ett nytt läge han just har köpt. Det ligger inte i själva Barolo, men enligt Davide kunde det mycket väl ha gjort det. Av någon anledning ville emellertid inte borgmästaren att Roddino skulle ingå då gränserna för Barolo drogs upp. Tro vad man vill om det, men läget för den nya vingården i vad som kallas Valle del Mondo, ser helt utmärkt ut. Det är ett brant läge som ligger högt, 500 m.ö.h och med en mycket finkornig jord som är nästan bländande vit i solen. Framtiden får utvisa hur pass bra vinerna därifrån kommer att bli.

Evan på den vita jorden i Roddino

Vi vänder om och kör tillbaka genom Serralunga och nu stannar vi vid Rionda som utgör en fantastiskt vacker syn. Delen av vingården som ska nyplanteras lyser vit av snön i februari, men i ungefär en tredjedel av vingården ger de knotiga nybeskurna gamla stockarna ett närmast grafiskt intryck mot den vita snön och de sydliga alperna reser sig i bakgrunden. Davide berättar att stockarna i den upprivna delen dels mådde alltför dåligt och att det också kändes som ett slöseri med ett fint läge att odla barbera och dolcetto i stället för nebbiolo i ett sådant förstklassigt läge. Spontant tycker man gärna att det var synd att inte de gamla stockarna fick vara kvar, men när man hör kärleken i Davides röst när han berättar om sina vingårdar, och särskilt Rionda, inser man att han känner djupt för områdets vingårdar och traditionerna här. Hade det varit rimligt att behålla en större del av stockarna tror jag nog att han hade gjort det. Till sist blir vinrankor helt enkelt för gamla och det blir orimligt att ha dem kvar.

Redan i juni är jag sedan tillbaka i Vigna Rionda och när vi går runt bland de gamla rankorna som man har sparat får jag se några av de märkligaste vinstockar jag sett. Gamla, knotiga vinstockar har man ju stött på ibland, men de här är inte bara grova utan de har flera meter långa grenar vilka likt långa boaormar slingrar sig längs med raderna, ibland nere på marken och även förbi nästa planta i raden. Tomasso Canale var känd för att ha varit en extrem traditionalist i vinkällaren, men uppenbarligen hade han även i vingården något speciella idéer om hur vinrankorna skulle skötas.

Brant nedför Rionda

Nyplanterat och gammalt (uppe till höger) i Rionda

På vägen tillbaka till vineriet stannar vi även till och tar en snabb titt på de två andra vingårdar som de buteljerar för sig. La Serra vätter mer mot öster och är rejält brant med ljus, finkornig jord. Ceretta är en stor vingård med delar som lutar närmast mot norr. Hjärtat av den är som en stor amfiteater som öppnar sig mot öster och söder och dessutom skyddas mot norr av en liten skog. Ett varmt och gynnat läge. Det är här Giovanni Rosso har sin del av Ceretta.

Brant utför mot öster i La Serra

I vineriet provar vi en mängd viner, både från de rostfria ståltankarna och från de stora botti som uteslutande används för lagringen – inga barriquer så långt ögat når här. Jäsning sker alltså i ståltankar och sedan förs vinerna över till botti för åtminstone ett par års lagring. De flesta botti är ännu nya, så när man kommer in i bottikällaren möts man av en söt, knäckig ekdoft. Det är proppfullt med stora fat här inne och även mellan stål- och betongtankarna i den andra delen av källaren är det trångt och svårarbetat, så det är tydligt att man är under expansion. Planer finns också på att bygga ett nytt vineri, men det dröjer att sätta dem i verket.

Nedan har ni mina noter, vilka är en sammanslagning av mina intryck från de två besöken i februari och juli 2012.

2011 Barbera från ståltank har en söt, nästan gräddig frukt med ett tydligt inslag av blodapelsin. Smaken är läskande frisk med en ren blåröd frukt. Där finns en hel del tanniner, men de håller sig bakom den dominanta syran. Eftersmaken är stenigt mineralig och ren.

2011 Serralunga Barolo från ståltank har en ung, något stum rödfruktig doft med ett aromatiskt, nästan parfymerat inslag. Smaken börjar mest syradominerat, men den breddas snart i munnen och en fin rosenton växer fram. Tanninerna finns förstås där och är finkorniga och välstrukturerade. Smaken slutar läckert rosenparfymerat med torra, finkorniga tanniner.

2011 La Serra från cementtank är markerat ungt, nästan druvigt med en djup körsbärsfrukt fina rosentoner och en liten aning av jäst. Smaken är intensivt rödfruktig och pepprig med bra syra och rejäla men välstrukturerade och finkorniga tanniner. Slutar rent och rosenparfymerat.

2011 Ceretta, också från cementtank, är mer återhållet och med en frukt som drar mer åt jordgubbshållet. En hel bukett av doftande rosor växer snart till sig ur glaset tillsammans med lite animaliska toner. Smaken domineras av en söt, röd frukt med en god syra och en blommig framtoning. Tanninerna är mjukare och mer tuggbara, inte så torra i eftersmaken.

2011 Vigna Rionda, första årgången från de egna stockarna, har legat i fem veckor i ett nytt 17 hektoliters ekfat. Det har en tät, mörk körsbärsfrukt och en rätt tuff, lite stum framtoning. Smaken är kärv, kraftfull och strukturerad, kryddig och intensiv,  med en bra syra och massiva men läckert tuggbara, finkorna tanniner. Ett maffigt vin.

2010 Ceretta från fat, liksom resten av 10-orna och 09-orna, är fräscht, aromatiskt med röd frukt och massor av rosor. Fräsch, rent, mintigt och allmänt snyggt, både i doft o smak.

2010 La Serra har i stället en djup, mörk frukt och tydligt djuriska inslag och en hel del mint. En mustig, tät, kryddig smak med bra syra och närmast massiva tanniner som ger en rejält sträv, tuggbar eftersmak.

2009 Ceretta är charmigt läcker och öppen med toner av kakdeg, röd frukt och rosor. En tät smak med mogen, nästan söt frukt och hygglig syra. Markerade tanniner och en växande känsla av att alkoholen inte är helt integrerad. Ett vin som är åt det tyngre hållet. Evan håller med oss om detta och nämner apropå de markerade tanninerna att Nebbiolo är en av de druvsorter som har tanniner även i fruktköttet.

2009 La Serra visar också upp en mogen röd frukt, men är fräschare med massor av spearmint. I bakgrunden ligger toner av kakdeg och rått kött och lurar. Smaken är tät, köttig och närmast massiv. Syran känns lite måttlig och smaken domineras i stället av en pepprig eldighet. Tanninerna är rätt avrundade. Eldigt slut med mumsig frukt. Båda 09-orna tydligt från ett varmt år med frukt som fått mogna ut ordentligt vilket gett tyngd och mullighet åt vinerna. Inget för långlagring, skulle jag säga.

Från flaskor fyllda tre veckor innan vårt besök i juli provar vi så först 2008 Serralunga Barolo som har en dov, aningen träig doft med inslag av choklad och kött, Även smaken börjar dovt och köttigt. Dock är syran bra men frukten är något vek varför tanninerna och till sist även alkoholen tenderar att ta över. Kan nog ännu lida en del av buteljeringen.

2008 Ceretta har en fin, djup mörkröd frukt och en hel del toner av vanilj och kakdeg samt en del mint. Har månne ett nytt ekfat varit inblandat här? Smaken är frisk, kryddig och ren med en bra, läskande ren frukt och syra. En hel del goda, torra tanniner och ett lite eldigt slut.

2008 La Serra har en aromatisk, nästan något stickigt volatil doft med maffig, ren, bra frukt, friska rosor och mint. Allt med ett härligt djup. I bakgrunden håller sig toner av kött och mörk choklad. Smaken är frisk, tät, ren och maffig med ren, bra frukt. Kraft, intensitet och koncentration håller de rätt avrundade tanninerna stången. Lång eftersmak med ren frukt. Ett läckert vin!

Till sist 2008 Vigna Rionda som har en lustigt sötsyrlig frukt med udda inslag av rotfrukter i allmänhet och speciellt morötter. Smaken är frisk, öppen, ljust rödfruktig och har en lätt volatil ton. Dock inte så mycket att det egentligen stör. En god syra och rätt bra intensitet. Slutar med ett elegant intryck och något torra tanniner. Svårt att säga vad det kan bli av detta.

Giovanni Rosso är definitivt ett namn att följa, särskilt för sina rena, lägestypiska vingårdsviner. Särskilt eftertrakta kan nog deras högst begränsade produktion av Vigna Rionda komma att bli, med bara ett drygt tusental flaskor att fördela över världen. Det är väl bara att hoppas att åtminstone inte asiaterna får smak för den.

För den som blivit intresserad att läsa mer om Vigna Rionda kan två referat från AuZones provning av nio Vigna Riondaviner i september 2012 rekommenderas. Det på AuZones egen blogg, AuZine, går att hitta här och Vinpunkarns här.

/A

PS. En liten kommentar med anledning av bilden ovan på Barolo, tagen från Serralunga, med Alperna i bakgrunden. Piemonte ligger ju i norra Italien och kullarna här brukar beskrivas som sydliga utlöpare från Alperna. Med den bilden i bagaget, kunde jag inte undgå att bli förbryllad över de höga berg man ser mot söder och väster. Alperna borde ju ligga norrut! När jag emellertid efter mitt besök i Piemonte hade några timmar över i Milano vilka jag ägnade åt att strosa runt och se på staden, såg jag en reliefkarta över Italien i ett skyltfönster och då stod de geografiska förhållandena plötsligt klara för mig. Som ni ser på bilden nedan (kommer snart)  går Alperna ned runt Piemonte och omringar området både från väster och söder. Alpes maritimes heter ju faktiskt det franska departementet som ligger öster om Rhônedalen, så jag borde väl ha insett att Alperna går ända ned mot Medelhavet.

Norra Italien i relief. Barolo+Barbaresco ligger i den röda ringen.

Clericos nya vineri i skymningen med Alperna vid horisonten

Maria Teresa Mascarello, Piemonteloggen del 11

A charming couple

Kommer ni ihåg hur Augusto Cappellano när vi besökte honom kallade sig en av de tre sista mohikanerna? Om inte, kan ni läsa om det i Piemonteloggen , del 5. Han menade att han själv och två till var de sista riktiga traditionalisterna i Barolo. De andra två var Maria Teresa Mascarello och Bepi Rinaldi. Naturligtvis väckte Augustos uttalande en nyfikenhet på de andra två producenterna, så när jag var tillbaka i Barolo, kunde jag till min glädje tillsammans med David Berry Green besöka  Mascarello. Vineriet ligger ungefär så centralt det kan göra i själva kommunen Barolo, vid nederkanten av torget man passerar när man kommer på vägen norrifrån, som leder vidare mot Monforte.  Maria Teresa tar oss direkt ned i källaren och på vägen dit berättar hon att det var hennes farfar som startade firman 1919. Hennes pappa, Bartolo, får väl sägas vara den som gjort firman känd, dels genom sina fina viner och dels genom att han uppenbarligen var en färgstark karaktär med mycket åsikter. Sålunda tyckte han synnerligen illa både om Berlusconi och om barriquer. På en av hans berömda, egenhändigt tecknade etiketter kunde man läsa ”No Barrique, no Berlusconi”. Bartolo själv är tyvärr nu borta och det är alltså hans dotter, Maria Teresa, som för firman vidare. Hennes första årgång då hon var med sin pappa och gjorde vin var 1993 och från 1998 tog hon allt mer del i arbetet. Inne i källaren och får jag lite basfakta om deras produktion. De gör idag 30-35000 flaskor vin per år från fem hektar, varav fyra i själva kommunen Barolo och en hektar i La Morra. Vingårdarna är Cannubi, San Lorenzo och  Rue i Barolo och Rocche i La Morra. Tre hektar är planterade med nebbiolo och de andra två med barbera, dolcetto och freisa.  Cement och träfat är det som gäller för jäsning och lagring här. För Barolo låter man skalen macerera rätt länge, 30-40 dagar, vilket väl inte är påtagligt länge, om än tillräckligt för att klassa ibland traditionalisterna. Vid vårt besök hos Luca Roagna förra året nämndes tider på uppemot 100 dagar, vilket får sägas vara rätt extremt. Lagringen sker helt på stora ekfat, botti, i tre år och därefter i flaska ytterligare ett år innan man släpper dem. Som äkta traditionalister buteljerar man inte sina olika vingårdar separat, utan blandar dem till en enda Barolo emedan man tycker att det ger ett komplexare vin.

Att kalla Maria Teresa för en mohikan känns faktiskt inte helt fel när men ser henne med indianlik smidighet klättra omkring uppe på sina stora träfat för att dra upp prover åt oss. Vi provar bara Barolo och håller upp våra glas mot henne för att få prover av den mycket unga 2011-an. Det är kallt i Maria Teresas källare såhär i februari, så trots de utmärkta glasen är det svårt att hitta alltför mycket nyanser. I alla fall känner jag en dov, söt, röd frukt. Smaken är ren och elegant med frisk, ung, röd frukt. Tanninerna är, som sig bör, markerade och ordentligt torra, kritigt tuggbara. De dominerar eftersmaken tillsammans med en fin mineralitet som växer till mot slutet.

När jag såhär några månader efter mitt besök skriver ner denna rapport slår det mig att vi nog aldrig diskuterade vad det var för ett viner vi provade, eller hur representativa de var för den slutliga blandningen. Möjligen var en viss blandning redan gjord när vinerna fylldes på träfaten. Jag får skylla min försumlighet att diskutera detta på kylan i källaren som så småningom fick mig rejält nedkyld. Så om ni tänker besöka Maria Teresas källare på vintern, se till att klä på er ordentligt!

Maria Teresa klättrar vidare och drar upp ett prov på 2010 Barolo, vilken har en förföriskt tät och läcker rosendoft och ett tydligt rödfruktigt inslag av jordgubbar vilket ger en klar pinot noirkänsla. Även ett visst inslag av svartpeppar finns där. Smaken är friskt läskande, kryddig med bra djup. En lite tuff känsla av hårdhet ger intrycket att det egentligen finns mycket mer som inte riktigt kommer fram än. Ändå en bra, lång eftersmak med fint kritiga tanniner. Ett riktigt läckert, stilrent och lovande vin!

2009-an bjuder, som sig bör, på mer intryck av värme och rondör, dels beroende på årgången och del på det extra året på fat som rundat av vinet. En trevlig ton av kakdeg bidrar till det charmiga intrycket. Även här finns jordubbsfrukten som ger en pinotkänsla i doften. Smaken börjar friskt men växer snart till sig och blir mer fyllig och avrundad, även om det inte är någon större brist på syran. Tanninerna är finkorniga och väl integrerade. Smaken slutar tätt och tuggbart med riktigt bra längd och komplexitet.  Ett maffigt, fullmatat vin som är överraskande tillgängligt – det rör sig ju ändå om ett fatprov av Barolo!

Till sist 2008 Barolo. Både mina anteckningar och minnet från mitt nedkylda huvud är oklara, men antagligen provade jag den från flaska, även om jag inte minns det, men 08-an borde ha varit buteljerad. Jag noterade i alla fall en tät, dov, söt, mörkröd frukt som dominerades av körsbär tillsammans med en aning blåbär. Där fanns också en hel del kakdeg och mint. Smaken var söt och fruktig med en god syra och överraskande avrundade tanninerna. Kanske var det i kontrast mot de yngre vinerna vi just hade provat från faten), men även slutintrycket var en aning snällt och sötfruktigt. Man får avvakta och se vad som blir av det här vinet.

Efter en generös, god, trivsam och väldigt italiensk lunch hos Maria Teresas mamma, glider jag ned i det lyxigt omfamnande lädersätet i David Berry Greens Alfa Romeo och han kör oss mot Serralunga och producenten Giovanni Rosso. Medan vi åker dit genom de snötäckta vingårdarna, vilka tidvis utgör rent spektakulära syner, kan det vara på sin plats att förklara hur det kommer sig att jag tillbringar en dag i Barolo i Davids sällskap, men det får ni läsa om i nästa avsnitt av Piemonteloggen. 😉

Cannubi, Barolo

/A