#1640 Bartolo Mascarello vertikal

Bartolo Mascarellos Baroloviner torde inte behöva någon egentligen presentation, eftersom de närmast är kultviner. Bartolos dotter, Maria Teresa, håller pappans traditionella vinmakning högt och tack var ett ambitiöst arbete i vingården får hon en förstklassig frukt att arbeta med. Resultatet är strålande viner, vilka trots sin traditionella prägel är alldeles utmärkta att dricka även som unga. MK bjöd in till en vertikalprovning av hennes viner – ett sällsynt tillfälle man inte ville missa.

Första vinet har en rätt varm och bred doft med någon lätt metallisk ton tillsammans med de klassiska markörerna mint, rosor, körsbär och kött. En del utveckling. Snyggt och elegant intryck.
Smaken är frisk och rätt slank och elegant. Bra syra och markerade, kritiga tanniner. Läskande slut med maffiga tanniner och ännu bra frukt. Kan säkert lagras ett bra tag till.
2009. Ska väl vara ett varmt år, men är fräscht och snyggt.

Nästa vin har florala , nästan parfymerade toner, nästan lite åt syntetgodishållet, men också en bra, ljusröd körsbärsfrukt och en aning kakdeg.
Smaken är frisk och läskande med ett bra, aromatiskt lyft. Läcker frukt. Öppet och inbjudande och med bra intensitet. En hel del snyggt integrerade tanniner samt en lång eftersmak med bra fukt.
2011. Även elvorna är beskyllda för att vara för varma, men ändå kommer de bra i provning efter provning. Det här är riktigt läckert och väldigt gott just nu.

Trean är det klart mörkaste vinet hittills. Doften är varm och fyllig med tät, mogen, mörkröd körsbärsfrukt. En hel del utveckling. Kanske kan även en lättare oxidationston anas i form av en viss trötthet i frukten.
Smaken är frisk och läskande med en nästan söt, mörk mogen frukt. Bra koncentration och rätt avrundade tanniner, inbäddade i den mulliga frukten. Mumsig, sötfruktig eftersmak. Rätt snällt för att vara en Barolo.
2008. Bra, men borde nog ha varit ännu bättre. Kanske en inte helt OK flaska.

Fyran har en bra, tät, rätt mörk röd frukt med bra mognad. Massor av mint och en hel del rosor ger en snygg aromatik. En liten köttig mognadskänsla finns där också.
Smaken är frisk med en bra, mörk, mogen frukt och en aning djur och tobak. God syra och bra, finkorniga, något avrundade tanniner. Lång, intensiv, lite pepprig eftersmak. Läckert. Kan gott lagras några år till.
2011. G Rinaldi Kvällens joker, som dessutom gick och vann hela provningen!

Femman är ljusröd och känns lite stum och sluten men där finns ändå en hel del mint och en snygg ton av apelsinskal. Närmast pinotlik i sin elegans.
Smaken är frisk och rätt slank med ljusröd frukt och inslag av mint och rosor. Markerade torra tanniner som ger en lite bråkig och torr eftersmak. Ändå rätt snyggt byggt.
2012. Det här är vinet som vann den motsvarande provningen av Rinaldis viner som vi hade i höstas. Känns lite stummare i uttrycket idag.

Nr 6 har en Varm och fyllig, klassisk Barolodoft med massor av mint, rosor och en bra, mörkröd körsbärsfrukt. Även en köttig mognadston samt lite av en rostad kaffeton.
Smaken är frisk, tät, bred och utvecklad med kött, rök och tjära. En god syra och läckert avrundade, tuggbara tanniner. En lång, varm och rökig eftersmak med ännu hygglig frukt. Riktigt god, men knappast något att lagra mycket längre.
2004. Kul att få en koll på ytterligare en 04-a. Den här är ett riktigt bra exempel, men känns också rätt färdiglagrat.

Sjunde vinet är rejält mörkt med en lätt grumlig rödorange kant. Påtagligt utvecklat med lite träiga toner, mint, ljus choklad, tjära, kakdeg och kokt kött.
Smaken är mogen men har ett bra syralyft och bra intensitet. Läckert tuggbara tanniner. Lång, mogen eftersmak med torkad frukt. Svårspottat. Visserligen en aning murket, men också strålande läckert.
2003. Vad ska man säga? Jag vacklade mellan att tycka att det var en helt underbar mogen Barolo och att det drog lite väl långt åt det murkna hållet. Till sist röstade jag ändå på det som bäst, men jag kan också förstå de som hade det som sämst.

Till sist ett ungt, frisk vin med en liten metallisk ton, kakdeg, mint och en något medicinal ton.
Frisk, ren, ung, torr smak med sval, ljusröd frukt. Lite slankt, men med bra intensitet i smaken. Torra, kritiga tanniner. Lite torrt och bråkigt slut. Lagras.
2014 Langhe Nebbiolo. Fräscht och snyggt, om än inte riktigt i nivå med resten.

Tabellen:

1. 2009 Barolo Bartolo Mascarello, 2300 kr, 0-1, 16,5p
2. 2011 Barolo Bartolo Mascarello, 1900 kr, 5-1, 17p
3. 2008 Barolo Bartolo Mascarello, 2300 kr, 0-4, 16p
4. 2001 Barolo Tre Tine Giuseppe Rinaldi, 2000 kr, 6-1, 17,5p
5. 2012 Barolo Bartolo Mascarello, 1900 kr, 1-1, 16p
6. 2004 Barolo Bartolo Mascarello, 2300 kr, 0-1, 18p
7. 2003 Barolo Bartolo Mascarello, 2300 kr, 2-3, 18,5p
8. 2014 Langhe Nebbiolo Bartolo Mascarello, 480 kr, 15p

Höga priser, som synes, men det är tyvärr så det ser ut när man köper de här vinerna på marknaden. För att få köpa direkt från producenten måste man stå på deras lista. MK anmälde sig till denna och fick veta att han nu är på vänteplats 359 – för att komma in på listan!

Tack MK för ynnesten att få prova dessa fina viner!

/Anders K

#1615 Barolo 2004

2004 är för mig en speciell årgång. Det var nämligen i och med den jag till sist förstod mig på Barolo och Barbaresco. 2007, första gången jag besökte Piemonte, var 2004 den nya , fräscha årgången vi fick prova och med sin omedelbara florala charm och snygga, rena frukt, föll jag pladask. Kärleken till vinerna och hela området Langhe med maten, landskapet och människorna har bestått sedan dess. Sålunda var det med stora förhoppningar jag begav mig till PJ:s provning av Barolo 2004.

Vi börjar med ett vin med en rätt tät mörkröd färg. Doften är rätt stram och har en aning metallisk ton eller kanske av blod, men också en mörkröd frukt, en del mint och mörk choklad och lite kött. Efterhand blir en lite lustig jästton tydlig. Inte direkt charmigt, mer stramt och något krävande.
Smaken är påtagligt frisk, snygg, ren och rätt floral. Klart roligare än doften. Syran är läskande och frukten bra. Tanninerna är fint kritiga och ger ett läckert torrt slut.
2011 Montefico, Produttori di Barbaresco

Tvåan är mer klassiskt ljusröd och har snygg, charmig nebbiolodoft med det mesta på plats: mint, rosor, violer, rök och citrus och en aning eau de cologne.
Smaken börjar läckert knäckig. Sedan kommer den snygga, röda frukten som bärs av en ren syra. Härligt tuggbara tanniner som ger ett något torrt slut, men här finns också massor av charm och elegans. Kvällens mest betagande vin
2011 Barolo Pie Franco, Cappellano

Om de två första vinerna var rätt befriade från fatiga intryck, så har trean desto mer av den varan. Doften är först tung och dov med markerade toner av vanilj och choklad. En bra körsbärsfrukt finns ändå där också, även om vaniljen gör vad den kan för att hålla den i bakgrunden.
Smaken är frisk och tät. Knäckig och lite grov, men med en bra syra. Tanninerna är avrundade, nästan lurviga och eftersmaken är kraftfull och påtagligt lång. Mot slutet av provningen ska det sägas att faten ändå gav med sig lite gran och släppte fram lite mer av nebbiolokänslan, men synd att den inte tilläts titta fram lite mer…
2004 Barolo Rocche del Annunziata, Roberto Voerzio

Även fyran är tät och kraftfull, med en närmast massiv ton av mörka körsbär. en del fat finns även här, men betydligt snyggare än i det förra vinet, så minten och även lite rosor tittar också fram.
Smaken är riktigt tät och kraftfull, men rök, knäck, mint, rosor, mörk choklad och en god syra. Tanninerna är fint integrerade och läckert finkorniga. slutet är påtagligt långt och läckert tuggbart. Synnerligen ambitiöst vin, som nog kan vinna på några år till i källaren.
2004 Barolo Cerequio, Roberto Voerzio

Även femman har en hel del fattoner med rök, choklad och eneträ. En rätt ungdomlig frisk frukt med toner av mint, körsbär, apelsin och ananas.
Smaken är påtagligt frisk och läskande med bra frukt och koncentration. Snyggt inbäddade tanniner och tämligen långt, lite torrt slut. Riktigt bra utan att det riktigt lyfter.
2004 Sorì Ginestra, Conterno Fantino

Sista vinet är påtagligt utvecklat och har en rätt trött, lite oxiderad doft med köttiga toner, en del buljongtärning och lite saltgurka.
Smaken är mycket frisk och utvecklad med en rätt trött frukt. Tanninerna är ändå läckert strukturerade och eftersmaken har ändå någon sorts charm, men man måste gilla ordentligt mogna viner. Troligen har nog inte vinet lagrats helt OK eller så har korken inte varit helt tät. Det borde nog ha varit bättre än så här, särskilt som vinet kommer från Monforte och borde tåla, eller närmast kräva lång lagring.
2004 Barolo Vigna Cappella di S. Stefano, Podere Rocche dei Manzone

Som brukligt under PJ:s provningar blev det även ett extravin, och vilket spännande extravin sedan! Det var ett tämligen sött rödvin från dal Forno Romano, som inte jag hade stött på tidigare. 2004 Vigna Seré, Passito Rosso, Vino dolce.
Vinet kan närmast beskrivas som en lättare version av en vintage port. Inte lika sött och naturligtvis med mindre alkohol, eftersom det här inte är ett uppspritat vin, men den där djupa aromatiska frukten finns där med toner av apelsinskal, lavendel och riktigt mörka körsbär.
Smaken är läckert söt och saftig med en riktigt läcker syra som rensar bort det mesta av sötman. Otroligt läckra tanniner och en läckert frisk eftersmak med en känsla av torkad frukt. Otroligt spännande att få prova detta ovanliga vin! Gjort på samma druvor som dal Forno använder till sina övriga viner, dvs de vanliga amaronedruvorna plus oseleta.

Sammantaget en provning med bra viner, men kanske gav de ändå inte riktigt den där nebbiololyckan man hade hoppats på. Överdrivna förhoppningar? Ja, kanske, men också en fråga om stil och preferenser. PJ deklarerade klart att han gillar fatade viner, men för min del har jag snarare rört mig mot att föredra de rena, sjungande toner som faten har en viss tendens att ta kål på. Men, som sagt, bra viner var det.

Tabellen:

1. 2011 Montefico, Produttori di Barbaresco, 499 kr 2017, 4-3, 16,5p
2. 2011 Barolo Pie Franco, Cappellano, 2520 kr 2017, 5-3, 17,5p
3. 2004 Barolo Rocche del Annunziata, Roberto Voerzio, 1616 kr 2013, 5-5, 15p
4. 2004 Barolo Cerequio, Roberto Voerzio, 1616 kr, 2013, 6-2, 17p
5. 2004 Sorì Ginestra, Conterno Fantino, 745 kr 2008, 2-0 16p
6. 2004 Barolo Vigna Cappella di S. Stefano, Podere Rocche dei Manzone, 1335 kr magnum 2008, 1-11, 15p

2004 Vigna Seré, Passito Rosso, Vino dolce, 1195 kr ½-flaska 2013

/Anders K

#1601 Giuseppe Rinaldi

En riktig drömprovning för en Italienfantast som undertecknad. Vinhuset Rinaldi startade på 20-talet och förfogar idag över ca 6,8 ha, varav 3,6 ha Barolo med högklassiga vingårdslägen i Cannubi, Brunate, Le Coste, San Lorenzo och Ravera.

Guiseppe ”Beppe” Rinaldi utgjorde tillsammans med Bartolo Mascarello och Augusto Cappellano de s.k. tre (sista) mohikanerna i Barolo, producenter som stod emot vågen av modernisering av Baroli med lagring på barriquer, mekanisk extrahering och korta macerationstider.

Vinerna på provningen höll som väntat generellt en mycket hög nivå, några i den eleganta/dansanta stilen och några med lite mörkare frukt och tuffare anslag. Jämförelsen med nyligen provade Burlotto Monvigliero i färskt minne var ofrånkomlig, båda i kategorin druvrena Barolo med fokus på terroir och minimal intervention i vinmakningen. Generellt var min upplevelse att Rinaldis viner har något skarpare tanniner och lite mer motstånd, något jag personligen gillar så länge elegansen består.

En vanlig (miss)uppfattning är att klassiska Barolo har tanniner som taggtråd och kräver decennier i källaren innan de är drickbara. Den fördomen kom rejält på skam ikväll, vinerna var förvånande tillgängliga och uppvisade i flera fall härliga mognadstoner och komplexitet trots sin relativa ungdom.

Ett stort tack till Eric som offrar dessa rariteter för vår gemensamma njutning, dessutom till en föredömligt rimlig prislapp. Riktar även en extra eloge till kvällens matlagare Sven-Olof, som med sin fantastiska anrättning fulländade denna magiska kväll.

Vin 1: G.Rinaldi Barolo Tre Tine 2011 (WA 92p)                                                  1 050 kr, 1/0/14

Vackert röd med antydan till tegelkant. Elegant näsa med ett brett register och viss mognad. Här samsas rödbäriga toner och florala drag med mörkare attribut som körsbär, rök, kött och undervegetation.

Rund och medelfyllig munkänsla, viss beska i första anslaget. Delikat fruktsötma, aningen het i slutet.

Harmoniskt och snyggt vin som upplevs perfekt mogen trots sin ringa ålder.

18p (94)

Vin 2: G.Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo – Ravera 2009 (WA 94p)       1 152 kr, 0/0/14

Klart mörkare både i färg och doft. Yppig näsa med dov frukt, sten, damm, rök och tjära.

Len och lite varm munkänsla, fin intensitet, lite lägre syra, bitter choklad.

Upplevdes lite bråkig initialt men lugnade ner sig med tid i glaset.

17,5p (92p)

Vin 3: G.Rinaldi Barolo Brunate – Le Coste 2001 (WA 95p)                                                          1 400 kr, 0/8/14

Mörkt röd i färgen med en brun kant. Oxiderad näsa med animaliska toner, blod, kött, farinsocker, katrinplommon, portvin och lite tomatsoppa. Viss frukt kvar i bakgrunden. Bränd känsla på munnen som för tankarna till lägereld.

Några enstaka gillanden i gruppen, men ändå kvällens tydliga förlorare med 8 sämströster. Misstänker dålig lagring, skall inte behöva vara så här medtagen redan efter 18 år.

16p (85p)

Vin 4: G.Rinaldi Barolo Brunate – Le Coste 2008 (WA 96p)                                                          1 038 kr, 4/1/14

Matt röd med brun/orange kant. Komplex och mångfacetterad näsa, här bjuds på dov röd frukt, läder, körsbär, slånbär, karameller, örter, damm, tjära, mint, apelsinskal, medicinala toner och en floral touch. Finns stundtals även lite köttiga och animaliska drag.

Munkänslan är rund och len, fint bett i syran, snyggt integrerade tanniner. Stor energi med långt och lite torrt slut.

18,5p (95p)

Vin 5: G.Rinaldi Barolo Tre Tine 2010 (WA 94p)                                                   1 185 kr, 1/0/14

Ungdomlig och fräsch näsa med fin intensitet. Röd frukt, viol pastiller, godis, florala drag, mineraler, medicinala toner, apelsinskal, mint och en touch mörk choklad.

Fin balans med kraftfull frukt som fångar upp de massiva tanninerna, bra drag i syran. Lite gröna drag, riktigt bra redan nu men behöver mer tid i källaren för att nå sin absoluta topp.

18,5p (95p)

Vin 6: G.Rinaldi Langhe Nebbiolo 2013 (WA 91p)                                                          413 kr, 0/5/14

Ljust röd i färgen, mer transparent än övriga viner. Lättare stil med dofter som drar åt jordgubbar, tranbär, viol och lingon. En del reduktiva drag med bougogneaktig dynga och svett.

Trots en lätt och kropp och slank munkänsla bjuds här på motstånd och en hel del tanniner.

Upplevs som förhållandevis ung och lär hålla ett bra tag till.

17,5p (92p)

Vin 7: Bartolo Mascarello Barolo 2012 (WA +94p)                                             1 014 kr, 6/0/14

Vackert rubinröd med transparens och antydan till brun kant. Burgundiskt elegant på näsan med ett fyrverkeri av finstämda nyanser och begynnande mognad. Här hittar vi exklusiva röda bär, choklad, fudge, rosor, creme caramel, mint, tobak, stjärnanis, läder, örter, medicinala drag och apelsinskal.

Fräsch och behaglig munkänsla, lätt och elegant, en del gröna drag, fin syra och struktur. Perfekt balanserad, krämig textur och synnerligen drickvänlig!

Supergod redan nu, men har sannolikt grym potential för utveckling med ytterligare lagring.
Kvällens klara vinnare med 6 bäst röster. Kommer placera sig högt på listan av ”wine moments” 2019!

19,5p (98p)

Vin 8: G.Rinaldi Barolo Tre Tine 2012 (WA 93p)                                                   1 033 kr, 2/0/14

Transparent röd i färgen. Elegant och sval näsa med röda bär, rosor, tobak, apelsinskal, mint och tranbär. Förvånande mogen och utvecklad i doften.

Tanninrik, bra drag i syran, ett kraftpaket. Härligt drickbar redan nu men behöver mer lagring för att verkligen komma till sin rätt.

Påminner en del om Mascarellon i stilen, årgångsspecifika drag?

19p (96p)

Min tabell för att översätta 100p skalan, som jag är van vid, till 20p skalan.
(osäker på om nedan är korrekt tolkat)
20=100
19,5=98-99
19=96-97
18,5=94-95
18=93-94
17,5=91-92
17=89-90
16,5=87-88
16=85-86

Buttsen:

Och till sist listan:

1. Rinaldi Barolo Tre Tine 2011 (WA 92p), 1 050 kr, 1/0/14, 18p
2. Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo – Ravera 2009 (WA 94p), 1 152 kr, 0/0/14, 17,5p
3. Rinaldi Barolo Brunate – Le Coste 2001 (WA 95p), 1 400 kr, 0/8/14, 16p
4. Rinaldi Barolo Brunate – Le Coste 2008 (WA 96p), 1 038 kr, 4/1/14, 18,5p
5. Rinaldi Barolo Tre Tine 2010 (WA 94p), 1 185 kr, 1/0/14, 18,5p
6. Rinaldi Langhe Nebbiolo 2013 (WA 91p), 413 kr, 0/5/14, 17,5p
7. Bartolo Mascarello Barolo 2012 (WA +94p), 1 014 kr, 6/0/14, 19,5p
8. Rinaldi Barolo Tre Tine 2012 (WA 93p), 1 033 kr, 2/0/14, 19p

MK

Provning med Giulia Negri, vinmakare i La Morra

Det är dags att sluta att skriva om och tänka på Giulia Negri som den där unga tjejen som gör vin i La Morra. Hon är nu helt enkelt en av alla de duktiga kvinnliga vinmakare som allt mer gör avtryck i Piemontes vinvärld. Erfarenhet har hon också hunnit skaffa sig vid det här laget. 2017 blir hennes tionde årgång. Som 17-åring tog hon ansvaret för de pinot noir- och chardonnayrankor som hennes pappa hade planterat i en del av vingården Serradenari, som också är namnet på familjens vineri. Pappan tänkte riva upp rankorna, men Giulia ville ha dem kvar och fick då ta hand om dem. Detta var alltså 2008 och nu gör hon viner under sitt egna namn, La Tartufaia, som hon tagit från namnet på den tryffelskog som gränsar till vingården. Hon har nu också nebbiolorankor och gör i huvudsak två olika Barolo, La Tartufaia, som är en blandning av druvor från Serradenari och en liten del av Brunate som hon har, samt Serradenari, från den högsta delen av vingården, där det är mest kalk i jorden. 2011 var första årgången hon gjorde Barolo Serradenari. Vingården är den högst belägna i hela Barolo, där den ligger uppe på åsen som går från La Morra mot Barolo. Högsta punkten ligger 525 meter över havet. Vissa, bra år gör hon också en Barolo som hon kallar La Delizia på druvor från en speciell, amfiteaterformad del av Serradenari – ett vin som jag tyvärr (ännu) inte fått prova.

Giulias vinmakning är tämligen traditionell. Hon jäser i fyra tini, dvs. stora, stående trätunnor som är öppna upptill. Nebbiolo får dra med skalen i 20-35 dagar och ligger sedan och mognar i en mix av 500-liters tonneaux och stora botti. Hon använder en del barriquer för chardonnay och pinot noir, men låter dem inte få en alltför framträdande roll i vinernas karaktär. Produktionen ligger för närvarande på runt 15000 flaskor per år.

Terrific Wines hade tagit hit Giulia och vi fick förmånen att träffa henne och prova hennes viner på vinbaren Folii.

2015 La Tartufaia Chardonnay har en snygg, lätt kryddig doft med gulaktig frukt. En lite dov, men snygg fatton finns där, men stör inte alls. Smaken är markant kryddig och har en bra syra. Den är rätt stram, men också stilren och charmig. En mineraldriven, stram och torr eftersmak lämnar munnen med en ren känsla. Klart bra! Har fått ligga 30 månader på begagnade barriquer.

2012 La Tartufaia Langhe Pinot Nero har en lätt ton av vedrök och en varm pinotfrukt som drar åt jordgubbshållet. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en bra, läskande syra. Vinet är rätt lätt och elegant, men har en bra, växande intensitet. Där finns också en del kritiga tanniner som ger en torr, tuggbar eftersmak. Kul vin. Från 2014 har Giulia börjat inkludera en 30-procentig andel hela klasar vid vinifikationen. Från 2015 säger hon att hon tycker det ger ett gott resultat.

2012 Barolo La Tartufaia har en snygg, ren, kryddig nebbiolodoft med aromatiskt blommiga toner av rosor, massor av frisk mint och en röd körsbärsfrukt. Öppet och inbjudande. Smaken startar rent och friskt med en bra syra och en mumsig, snygg nebbiolofrukt. Läskande aromatiskt med torra, tuggbara tanniner. Snyggt och klart drickbart redan nu.

2010 Barolo La Tartufaia är en helt annan historia, med en tät, djup körsbärsfrukt, massor av mint, rosor och en del rök och mörk choklad. Smaken är tät och tuggbar med fantastiska tanniner som tar befälet redan från början. God syra, läcker djup frukt, välbyggt och rejält strukturerat. Fantastiska, tuggbara tanniner, som leder vägen till en rik och tät eftersmak med varm, mogen frukt. Strålande vin och väldigt typiskt för denna fantastiska årgång.

2012 Barolo Serradenari är friskt och rätt svalt med en snygg, röd frukt. Fräscht, öppet och floralt med en frisk mintighet, lite skogiga toner och en del rökt kött. Även smaken är frisk och med sval med en ren, läskande frukt som är mogen, men inte sötaktig. Snygga, finkorniga, integrerade tanniner och en eftersmak med bra intensitet, men alkoholen sticker upp en liten aning. Förhoppningsvis går det hela ihop med tiden. Klart drickbart på sin ungdom redan nu, men lagra gärna några år.

2011 Barolo Serradenari. Första årgången av detta vin har en snygg, floral, läcker doft med mint och rosor och en öppen, inbjudande, yppig körsbärsfrukt. Smaken öppnar friskt och kryddigt med en läcker, snygg frukt. Kanske lite måttlig syra och avrundade, tjocka tanniner samt en tjock, tuggbar eftersmak. Ett klart varmare intryck än förra vinet, men ändå inte så påtagligt präglat av den varma årgången som många andra 2011-or kan vara.

Det känns som om Giulia börjar få bra koll på sin vintillverkning. Jag har provat en del av hennes viner tidigare och de har inte haft samma renhet och fina struktur som de vi provade nu. När vi diskuterade med henne märkte vi också hur nyfiken och vetgirig hon är och att hon redan vet rätt väl vad hon håller på med, och varför, även om hon rimligen bara är i början av sin förhoppningsvis långa och framgångsrika karriär som vinproducent i Barolo. En diskussion kring beskärning blev rätt detaljerad. I teckningen nedan förklarade hon hur hon har ändrat beskärningen av sina rankor för att minska risken för att snitten orsakar s.k. nekros, dvs. att en del av veden dör innanför snitten. Det kan nog behövas ett besök med henne i vingården för att ordentligt förstå den tekniken 🙂

Anders K

Hos Elio Sandri, Piemonteloggen del 17

I det allra nordligaste hörnet av Monforte, nedanför den gamla borgen i Castiglione Falletto, hittar vi med lite möda till Elio Sandris vineri. En liten slingrig väg leder upp från den större vägen mot Monforte som går i dalen mellan Serralunga och Perno. Ingen skylt pekar ut att det är dit vi ska, men Masnaghettis karta är tydlig och vi tar av från vägen och klättrar upp på höjden där vineriet alltså ligger. Ett par män jobbar ute på planen framför huset och vi frågar efter Fabrizo som vi har stämt träff med. Nej, han är inte där utan i Alba, meddelar de lite undrande. Efter lite diskussion ringer de upp honom åt oss och då jag får tala med honom står det klart att han helt enkelt har glömt bort att vi skulle komma. Nå, Alba är ju inte så långt borta, så han meddelar att han är hos oss om 20 minuter, om vi kan vänta. Visst kan vi det. Det är en strålande höstdag, om än en sval sådan, vilket känns om man är i skuggan. Med solen i ansiktet promenerar vi tillbaka en bit längs vägen nedåt dalen. Vingårdarna i Serralunga reser sig framför oss och vi identifierar Massolinos terrass där vi för bara några timmar sedan stod och tittade på de vingårdar där vi just nu befinner oss. På bägge sidor om Serralungas slott breder vingårdarna ut sig, så här i början november klädda i sprakande höstfärger i alla möjliga nyanser från grönt, över gult och till rött. Vi diskuterar bakom vilken ås Vigna Rionda ligger och kommer fram till att det är den med ett litet hus, en ciabot, som man kallar dem här, i ena ändan.

Vi spanar nedåt vägen när de tjugo minuterna har gått och ser så småningom en liten man som kommer puttrande på en vespa. Det är något målmedvetet över honom, hur det nu kan vara det över en man på en vespa, men vi får intrycket att han är på väg till oss. Mycket riktigt svänger han av från huvudvägen, upp på den slingriga vägen vi tidigare tog. Snart är Fabrizio, för det är alltså han, uppe hos oss och vårt besök kan börja. Han har pigga, plirande ögon, en spetsig näsa och en allmänt nyfiken uppsyn, vilket får Eric att raskt döpa honom till Klas Klättermus.

Innan det sedvanliga besöket i källaren får vi vet att Fabrizio är Elios svåger och han hjälper till med lite av varje, bl.a. marknadsföring. Elios pappa köpte vingården i början av 60-talet. Från början såldes det mesta av druvorna och en del säljer de fortfarande men de gör också själva runt 20000 flaskor per år. Elio är utbildad vinmakare i den renommerade skolan i Alba och, som vi ska erfara då vi på kvällen träffar honom till middagen i La Morra, så har han bestämda åsikter om det mesta inom vinmakning.

I källaren provar vi ett gäng viner från fat av varierande storlekar, från barriquer till stora botti. Först en 2015 Barbera Superiore som de tänker buteljera i februari-mars 2017. Det har en djup, tät, dov, rätt djurisk doft med en viss jästton. Frukten är mörk, tät och ren. I munnen intensivt och pepprigt med en snygg syra och en del finkorniga tanniner. Tufft och mineraliskt, men läckert och pepprigt efter. Riktigt bra. Till vår glädje ser vi på en lapp på fatet att Bristly har beställt 100 lådor av detta vin.

Fatet bredvid ser spännande ut, emedan det innehåller en 2010 Barbera d’Alba, så det ber vi att få prova. Visst, tycker Fabrizio och vinet visar sig vara tätt och snyggt med fräscha, aromatiska, blommiga toner av röd hallonlik frukt. Även i munnen är det friskt, tätt, rent och snyggt med en läskande syra. Blommorna och hallonfrukten kommer igen. Finkorniga tanniner och en intensiv, lång, fantastiskt läcker smak. Nästan svårt att förstå att detta fräscha vin har legat på fat i sex år. Kunde inte Gabriel på Bristly ta hem ett gäng flaskor av detta vin också? Jag är övertygat om att de skulle ta slut i ett nafs när ryktet om dem börjar gå. Så provar vi ur botti det vin som ska bli Barolo 2014. Det har en lite lustig rostad doft och en fräsch, djup, mörk frukt. Påtagliga, torra, tuggbara tanniner som lämnar tungan rejält torr efteråt. Inget snack om att det är i Monforte vi befinner oss, om vi nu glömt det.

Här berättar Fabrizio att de år då de gör Riserva, så släpper de den vanliga Barolo samtidigt. Det är alltså ingen skillnad i lagringstid på de två. Elio gör varje år ett urval av vin från de bästa druvorna och de kan komma från olika delar av vingården från år till år. Han kallar detta urval för ”The virtual vineyard” och det är alltså de utvalda druvorna som används till riservan.

Vi provar ett bottivin till. Det här ska bli 2011 Barolo. Det har en tät, rätt varm, körsbärsfrukt och toner av mint, rosor och cacao. Smaken är maffig med en tät, söt frukt och en god syra. Bra kraft och växande, torra tanniner. Torr, lång eftersmak med goda mineraltoner. Riktigt bra för årgången.

Tidigare gick vi förbi en ensam barrique som var märkt ”10 Atto a Barolo”, alltså ämnad att bli Barolo 2010. Det visar sig onekligen vara ett kvarvarande obuteljerat fat med 2010 Barolo. Doften är ren och snygg och dominerad av de där klingande rena rosorna parade med friska minttoner som nebbiolo i sina bästa stunder uppvisar. Bra frukt och en liten gödselton. Även smaken är frisk, tät och fylld av rosor och mint. Fantastiskt ren och snygg! Så tar de massiva 2010-tanninerna över. Härligt strukturerade, tuggbara och dominanta. Verkligen ”tannini importanti”, som italienarna beskriver dem.

Efter denna imponerande upplevelse är det nästan svårt att gå vidare med provandet, men vi ger oss i alla fall på två exempel från 2012, ett prov från cementtank och ett från botti. Cementprovet är rejält mintigt, som en nyöppnad rulle av Strong. Lite slutet och med en reduktiv ton. Intensivt och mörkfruktigt med en läskande syra och bra, finkorniga, tuggbara tanniner. Bottiprovet har en härligt öppen, mer klassisk nebbiolodoft där rosorna dominerar över minten. Det är friskt och läskande med en öppen, aromatisk frukt.

Avslutningsvis provar vi även två butlejerade vienr. 2008 Barolo Riserva visar, förstås en del mognad, men har ändå en hel del tid kvar tills det bör drickas. Doftar mustiga körsbär, en aning målarfärg, lite kalops och balsamico. Smaken är frisk och tät, med tuggbara, tanniner som börjar rundas av, men fortfarande lämnar sitt torra, typiska Monforteavtryck i eftersmaken. 2004 Barolo är fint utvecklad med läckra nebbiolorosor, tjära, stall och lite trä. Det har en frisk, tät, kryddig, tuggbar smak. Frukten är söt och mogen och det finns toner av tjära och vinteräpplen. Tanninerna är fortfarande framträdande, men också hyggligt avrundade. Lång eftersmak med kraft och bra stil.

Vi rundar av vårt besök och tackar vår vän Klättermusen, alltså Fabrizio, för ett mycket givande besök och kommer överens om att även träffa Elio Sandri till kvällen, då han är tillbaka.

Mötet med Elio under en god middag på utmärkta More e Macine i La Morra blir minnesvärt. Mannen är en veritabel guldgruva av djupa kunskaper om hur man gör vin och han delar gärna med sig av dem. Jag skulle gärna delge er allt han sade, men tyvärr pratade han oavbrutet, på italienska, och jag fick koncentrera mig hårt för att hänga med. När sedan Fabrizio skulle översätta vad han sagt för de andra, fortsatte Elio i mitt andra öra. Det blev helt enkelt information overload, så tyvärr kan jag inte återge vad han berättade. I bästa fall kan någon av mina medresenärer kommentera med lite minnesbilder från kvällen, då vi också fick prova ytterligare några årgångar. Förhoppningsvis får jag träffa Elio igen och då kanske jag också får tid till att anteckna. Hur som helst är det helt klart en man som vet vad han håller på med och har ordentligt på fötterna varför han gör. Jag tycker också vinerna låter en förstå detta, med all den struktur och karaktär som de innehåller. Kul att Bristly hittat denna spännande producent.

/Anders K

#1499 Barolo

Vin, vatten, bröd och en anteckningsbok – provningen kan börja!

LT bjöd in till Baroloprovning och då kommer man, naturligtvis. Väl på plats, specificerades temat till Barolo 2006 och framåt, närmare bestämt till år 2012. Ett extravin blev det dessutom, medskickat av Ward Wines när de fick höra om kvällens provning.

Nio viner, således. Låt oss ta dem från början.

Vin 1 är finstämt och öppet med mint och varma körsbär. Ingen direkt fatton, men lite eldigt. Smaken öppnar friskt och eldigt med hygglig, något slank frukt och god syra. Tanninerna är tydliga och kritigt finkorniga, precis som man vill ha dem i en Barolo. Bra intensitet i eftersmaken, men alkoholen slår igenom något. Klassiskt.
2010 Barolo Monvigliero, Sordo

Vin 2 är rätt dammigt i doften med toner av cacaopulver och en ljusröd, söt körsbärsfrukt som gömmer sig lite i bakgrunden. Lite Pinotlikt. Smaken är frisk med en ren och snygg, aningen slank frukt. En hel del något avrundade tanniner. Snyggt, men lite slankt och torrt efteråt.
2012 Barolo, Burlotto

Vin 3 Tät och intensiv doft med mörk, mogen frukt. Mustigt, köttigt och rätt utvecklat med tydlig alkohol och en del medicinala toner. Kanske en del fat och efterhand kommer en trött ton av gamla äpplen fram. Mörk, söt frukt i smaken, hyfsad syra och en växande eldighet. En hel del, rätt avrundade, mogna tanniner. Eldigt, men välgjort känsla i eftersmaken. Lite märkt av årgången.
2007 Barolo Riserva, Giacomo Fenocchio

Vin 4 har en ungdomlig, tät och söt körsbärsfrukt med massor av mint och en nästan starkvinsaktig kirschton. Smaken är frisk med bra, mörk frukt och maffiga tanniner som tidigt tar tag i gommen. Intensivt, tätt och bråkigt. Behöver mer tid.
2008 Barolo Margheria, Massolino

Vin 5 har en dov, brödig, rostad men ändå snygg ton av små fat och en bra, mörk frukt som matchar dem fint. Mint och klass samt en lätt funky ton. Smaken öppnar friskt med en viss beska (från faten?). Bra, tät, mogen frukt och rätt tuffa, finkorniga och tuggbara tanniner. Snyggt och med klass och stil. Välgjort och med modern känsla.
2011 Barolo Via Nuova, Chiara Boschis, E Pira

Vin 6 är det i särklass mörkaste och tätaste och även doften är tät med en djup, mörkröd frukt. Där finns körsbär, mörk choklad och mint samt en markerad, knäckig fatton. Smaken öppnar friskt, mintigt och sötfruktigt med en hel del tanniner, väl inbäddade i den täta frukten. Under kvällen växer fattonerna till sig och blir grovhuggna och bråkiga.
2006 Barolo, Vecchia Vigna delle Brunate, M. Marengo

Vin 7 har en fin, utvecklad doft med de klassiska rökiga tjärtonerna. Charmigt oc h läckert med en hel del kokt kött, läder men också en fräsch mintighet. Djuriskt och lite skitigt. Smaken öppnar friskt och köttigt med tjära och läder samt en del rondör. Rätt utvecklat, men tanninerna är fortfarande maffiga, om än tämligen genomträngliga och tuggbara. Torr, tuggbar, mumsig och köttig eftersmak.
2009 Barolo Riserva, Elio Sandri, Cascina Disa

Vin 8 är rätt dammigt och torrt med tillbakadragen frukt. Cacao, alkohol och mint. Smaken är frisk och rätt slank med måttligt frukt och markerade, torra tanniner som trycker ned frukten. Torrt, eldigt och tuggbart efter med en rätt påträngande lingonsyra. Bråkigt och tufft. I en sluten fas nu?
2010 Barolo, Cascina Fontana

Vin 9 Har en klassisk, mintig, hyfsat djup doft med en lite lustig gummiton och rätt söt, slank, röd frukt. Smaken frisk, ung och rätt tät med mint och eldighet. God syra och en hel del, goda, tuggbara tanniner. Elegant, snyggt och läckert men med måttligt djup och karaktär.
2011 Barolo, Tortoniano, Michele Chiarlo

Tabellen. Priserna är utpriser på provningen.

1. 2010 Barolo Monvigliero, Sordo, 411 kr, 2-2, 15,5p
2. 2012 Barolo, Burlotto, 313 kr, 0-2, 14p
3. 2007 Barolo Riserva, Giacomo Fenocchio, 473 kr, 0-3, 15p
4. 2008 Barolo Margheria, Massolino, 631 kr, 1-1, 16p
5. 2011 Barolo Via Nuova, Chiara Boschis, E Pira, 510 kr, 3-0, 16p
6. 2006 Barolo, Vecchia Vigna delle Brunate, M. Marengo, 974 kr, 15-16p
7. 2009 Barolo Riserva, Elio Sandri, Cascina Disa, 314 kr, 6-0, 17,5p
8. 2010 Barolo, Cascina Fontana, 408 kr, 1-4, 15p
9. 2011 Barolo, Tortoniano, Michele Chiarlo, 0 kr, 0-1, 16,5p

Tack Lena för en kul provning utan egentliga toppar, även om Elio Sandris vin stod ut som riktigt bra.

/Anders K

Monfortino-vertikal

I veckan var jag på en provning som jag helt enkelt måste skriva om här på AuZine. Det är ju inte så ofta man får chansen att göra en vertikalprovning av Monfortino. För den som eventuellt inte har koll på denna superelitbarolo vill jag hänvisa till Anders’ fina beskrivning från sina besök hos Giacomo Conterno (Klicka bara länken ”giacomo conterno” i kanten på den här sidan).

Nåväl, min vän Alessandro hade skrapat ihop flaskorna, inköpta från lite olika håll, och höll provningen på ett enoteca här i Torino (efter stängningsdags). Vi provade halvblint, visste vilka viner som skulle vara med men inte ordningen, vilket visade sig mycket intressant när, som väntat, vinerna inte presenterade sig efter ålder. Det visade sig också att vi inte hade alldeles korrekt information om åren (se vin#5).

Några av mina medprovare tyckte att vinerna var lika varandra trots olika åldrar, och visst fanns det en del gemensamma drag, men jag tycker att varje årgång hade en ganska tydlig personlighet och klara egenheter jämfört med de andra. Det är svårt att betygsätta sådana här viner, men jag gjorde ett försök på en 20-poängsskala.

Vinerna var öppnade, men inte karafferade, ca 3 timmar innan provningen.

Vin #1
Ljust, rödbrunt, finkorning fällning
Mogen, elegant doft. Fin, lite ”kylig” kryddighet. Känns åldrad, och förlorar något med tiden.
God mjuk syra, mycket avrundade tanniner. Tobak. Smaken håller bättre än doften, och när jag fyllde på lite grann kom vinet tillbaka.
Klart äldst i sin utveckling bland kvällens viner. Bra vin, men har passerat bäst-före-datum. Rätt typiskt ändå för åldrad Barolo. Den här flaskan var tyvärr inte i perfekt kondition, vilket året ju tydligt visar.                                         17p
Barolo Monfortino Riserva 1982

Vin #2
Ljust, rödbrunt, klart
Doften är full av nebbiolos ”vaxtoner” när dom är som bäst. En fenomenal doft som ändå, bland grannflaskorna nästan kan beskrivas som diskret
Fruktig, bra syra, mjuka goda tanniner, klart besk, lång eftersmak.
Kändes som en av dom yngsta och jag gissade faktiskt på 85 som det visade sig vara.                                                                                                                           18p
Barolo Monfortino Riserva 1985

Vin #3
Ljust rödbrunt, någon finkorning fällning
Nu förstår jag äntligen vad Anders menar när han säger ”mördeg”. Bra fruktig och elegant nebbiolodoft.
Rund i munnen, koncentrerad frukt, syra och ganska tuffa tanniner.
Mycket bra vin, en intressant blandning av ungt och gammalt. Inte på något sätt på väg utför, men färdig. Gissade 71.                                                                   18.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1978

Vin#4
Ljust rödbrunt, klart
Rund söt frukt i doften, ”bärig”. Dessa frukttoner lugnade dock ner sig och doften blev mer arketypisk god Barolo/nebbiolo.
Smaken är grymt koncentrerad med syrliga bär och lite rökta toner. Lång eftersmak.
Oerhört häftigt vin. Det har släkttycke med #3 men känns yngre, har många år kvar. Jag gissade därför på 78, men det visade sig vara 1971. Fantastiskt ungdomlig 43-åring.                                                                                              19.5p
Barolo Monfortino Riserva Speciale 1971

Vin #5
Relativt ljus, något brun, klar.
Wow vilken doft! Den skriker kakdeg. Söt, häftig, god men lite kött bakom och gräddmjölk(!). Liknar inte någon Barolo jag har doftat på förut.
Extremt bitter, fruktkoncentrerad smak, syra, hårda tanniner.
Mycket speciellt och personligt vin. Mycket ungt, vilket förbryllade eftersom det inte borde finnas något yngre än -85. Gott nu, men lovar ännu mer.
Det visade sig vara ett ersättningsvin (för -61 som vid öppning hade visat vara helt död).                                                                                                                  19p Barolo Monfortino Riserva 2002

Vin #6
Medeldjup rödbrun
Blomsteraffär i doften men något diskret. Så småningom kommer vax, rosor och gröna toner.
Mjuk smak där blommor och frukt går igen, eldig. Känns något ”mager” jämfört med de andra, inte lika fullmatad.
Känns ungt men har lägre syra än övriga viner vilket ledde tankarna till ”outliern” från Giacosa, vilket det mycket riktigt var. Jag har inte riktigt historien klar för mig, men tydligen gjordes sista årgången av det här vinet 1993.    18.5p
Barolo Collina Rionda Riserva 1982 (Bruno Giacosa)

Som synes tyckte jag bäst om äldst, följt av yngst. Vi kom inte fram till någon konsensus om bästa vin (och röstade inte) men flera olika nämndes. Giacosas vin föll inte ur ramen, men en av medprovarna som druckit detta vin flera gånger förut menade att det här var den klart bästa flaskan.

Givetvis var det lite trist att inte prova en klassiker som -61, men kul att ha provat ett så ungt vin som -02, som enligt många källor var den klart bästa Barolon som gjordes detta knepiga år. Vinet hade en mycket intressant doft med tydliga inslag av nybakade kakor, vilket låter ganska likt Anders’ beskrivning av vad han tycker är typiskt för Conternos viner i den tidigare citerade artikeln.

Det dök upp ett ”hyfsat” extravin efteråt, Château Palmer 1983. Såpass olikt att det är svårt att jämföra, men jag byter inte ut Monfortino mot denna mogna elit-bordeaux. Man kan ju i och för sig invända att Palmer är billigare, men fattas bara annat när det görs klart över 100,000 flaskor om året, medan Monfortino gjordes i 6-7,000 flaskor per år dom aktuella åren.

Jag behöver väl inte påpeka att det var en av dom bättre provningar jag varit på. Det är kul att det finns personer som många här i AuZone eller som Alessandro som lyckas få ihop sådana här provningar.

/Birger

#1367 Barolos byar

LT bjöd in till en provning av Barolo, mer precist skulle vi få bekanta oss närmare med de olika byarna i Barolo. Som bekant består ju Barolo huvudsakligen av fem byar: Barolo, La Morra, Castiglione Falletto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Ytterligare sex byar i ytterkanterna har en mindre del i Barolo: Verduno, Roddi, Diano d’Alba, Novello, Grinzane Cavour och Cherasco. Av de sex kransbyarna är det kanske främst Verduno som brukar nämnas tillsammans med de fem stora, och som har en egen karaktär med sina friska, eleganta viner. Novello delar en del vingårdar med Barolo och jag kan inte säga att byns viner uppvisar någon direkt egen karaktär. Den mest framträdande producenten med mycket av sina vingårdar i Novello torde vara Elvio Cogno. Roddi kan kanske nämnas för sig. Hela byns del i Barolo utgörs av en enda vingård, nämligen Bricco Ambrogio, från vilken Paulo Scavino buteljerar ett av sina vingårdsviner. Till karaktären är det friskt och syradominerat på ett fräscht och charmerande sätt, inte olikt vinerna från det närbelägna Verduno. Vinerna från övriga byar har jag för liten erfarenhet av för att uttala mig om. La Spinetta har vingårdar i Grinzane Cavour, men jag har ingen uppfattning om vilken lokalkaraktär det vinet uppvisar. Någon som kan lägga till något om detta?

Gränserna för Barolo är sedan länge definierade, men sedan något år tillbaka är det även noga reglerat var gränserna för de enskilda vingårdslägena går, samt vad de heter. Detta har naturligtvis orsakat vissa oenigheter bland producenterna. Sålunda är det en hel del bråk, som till en del även förs i domstol, angående huruvida producenterna av viner från de olika vingårdarna som har Cannubi i namnet, ska kunna få ange enbart Cannubi på etiketterna, även om druvorna har växt i någon av de fyra delarna utanför själva hjärtat av Cannubi, dvs. i de vingårdar som heter Cannubi Boschis, Cannubi San Lorenzo, Cannubi Muscatel och Cannubi Valletta. För närvarande är detta tillåtet, men hur bråket kommer att sluta vet man inte. En annan egenhet med de definierade vingårdsnamnen är att de enskilda byarna själva fått komma överens om dessa. Det har medfört att storleken på de enskilda vingårdarna varierar högst väsentligt mellan byarna. Framföra allt urskiljer sig Monforte, där man haft svårt att komma överens om uppdelningen av lägena , vilka därför är stora och inte alls så uppdelade som man som vinälskande nörd kanske skulle önskat. En ytterligare källa till irritation i de nya reglerna är att det nu inte längre blir tillåtet att ange fler än ett vingårdsnamn på etiketten. Traditionalisterna, med Bepi Rinaldi i spetsen, hävdar att Barolo historiskt alltid varit en blandning av olika lägen och att denna nya begränsning därför är idiotisk. Under hot om dryga böter, torde han dock få infoga sig i leden och följa lagen. Hur etiketterna för hans två olika Baroli kommer att se ut, lär han dock ännu inte ha bestämt sig för…

Den som vill studera den officiella kartan över vingårdarna i Barolo hittar den lämpligen på konsortiets hemsida där man även hittar motsvarande karta för Barbaresco:

Klicka för att komma åt mappa-del-barolo.pdf

Klicka för att komma åt barbaresco_mappa_ufficiale.pdf

Så till vinerna:

Ett blekrött vin möter oss först med en frisk, elegant, mintig och aningen rökig doft, som också har lätta inslag av klister och kakdeg samt en aning kött. Smaken startar friskt, rent och elegant, med en ren, läskande syra som bär igenom hela smaken. Där finns en del snyggt finkorniga, torra tanniner som ger en tuggbar, kritig eftersmak. Ett snyggt och elegant vin. Jag kan förstå att en del tyckte vinet kändes för enkelt, men själv gillade jag vinets renhet och snygga stil.
2009 Barolo Monvigliero, Fratelli Allessandria, Verduno.

Vin nummer två är tyvärr ordentligt korkat. Hade annars varit:
2009 Barolo Brunate, Mario Marengo, La Morra

Så ett vin med en tät, intensiv doft med choklad (fat?), kött, mint, lite klister och en parfymerad ton som drar åt syrenhållet. Fullmatat, kanske lite väl mycket, så det ger en något grov känsla. Smaken öppnar friskt och sötfruktigt med en aning känsla av ek. Även i munnen är vinet tätt och maffigt med en härlig, koncentrerad, djup, mörk frukt och en aromatisk mintton. Tanninerna är markerade och aningen grova men väl inbäddade i den täta frukten. En lång, lite grov eftersmak. Ett bra vin, men det behöver ligga till sig och rundas av.
2009 Barolo, Bricco delle Viole, G.D. Vajra Barolo

Fyran har en fin, läcker, charmig doft med en snygg, röd frukt, aromatiska toner av mint och nebbiolos typiska rosor, som här äntligen dyker upp för första gången I kväll. En liten, läckert skitig, djurisk ton ger ett extra djup. Smaken öppnar friskt och nästan saftigt med den djupa, snygga körsbärsfrukten. Munnen fylls av den välmatade smaken som innehåller rosor, mint och kött som ger en härlig och typisk nebbiolokänsla. Tanninerna är markanta men är snyggt inbäddade i frukten. En lång, läcker, svårspottat eftersmak med tuggbara tanniner och ett kvardröjande intryck av den söta, röda frukten.
2008 Barolo Brunate Le Coste, G. Rinaldi, Barolo/La Morra

Femman är mörk och ogenomträngligt tät i färgen och doftar ungefär på samma sätt med en fatton som drar åt mörk choklad och tjära samt en eukalyptusartad mintton – närmast australiskt i karaktären! Smaken är frisk och med en mörkt chokladig fatton. Eukalyptusen kommer tillbaka men de markerade, grovtorra tanninerna skiljer ändå ut vinet från ett australiskt sådant. Eftersmaken är intensiv, eldig och tuggbar. Hela vinet känns närmast brutalt och obalanserat. Svårt att veta vad lagring kan ge. Det torde rundas av en del, men kommer aldrig att bli elegant och snyggt. En märklig upplevelse. Jag har provat vinet förut och minns inte att de var så här massivt. Vi provade dessutom 2009-an på plats för en månad sedan och det var betydligt snyggare och mer balanserat.
2008 Barolo Cicala, Aldo Conterno, Monforte

Med sexan kommer vi in på en trio mer utvecklade viner. Doften är snyggt utvecklad med en något kokt köttighet och en markerat rökig tjärdoft. Lite mint svävar i bakgrunden liksom en lätt oren ton. Smaken är frisk, tät och utvecklad med en tuggbar köttighet och rätt bra syra. Frukten är dov och känns varm och mogen. Tanninerna är finkorniga och börjar bli avrundade. Hygglig längd men slutar ändå lite torrt och dovt. Sjunger inte riktigt.
2004 Barolo Vigna La Rosa, Fontanafredda, Serralunga

Sjuan ser rejält utvecklad ut med sin ljust rödorangea färg och bleka kant. En finstämd, utveclad, rätt mogen, köttig doft med ett kryddigt inslag av curry och lite svamp. I munnen finner man en frisk, ren syra och en tät, köttig, rökig och mintig smak med härligt finkorniga, torra, tuggbara tanniner. Rikt, men ändå snyggt och med elegans. Svårspottat!
2004 Barolo La Rocca e la Pira, Roagna, Castiglione Falletto

Sista vinet har en tät doft som känns rätt stylat modern och snygg med goda, chokladiga fat, en sötsyrlig frukt, knäck, soja, massor av mint och en lätt oxidationston av gamla äpplen. Smaken öppnar med söt frukt och en likaså söt fatighet. En hygglig syra, fullmatat och tätt. Lite tungt och knappast dansant. Markerade, rätt grova tanniner som ger ett strävt och bråkigt slut.
2004 Barolo Bric del Fiasc, Paulo Scavino, Castiglione Falletto

1. 2009 Barolo Monvigliero, Fratelli Allessandria, Verduno, 300 kr på plats, 0-6, 16p
2. 2009 Barolo Brunate, Mario Marengo, La Morra/Barolo, 446 kr Systemet, korkat!!!
3. 2009 Barolo Bricco delle Viole, Vajra, Barolo, 415 kr Systemet, 0-3, 16,5p
4. 2008 Barolo Brunate Le Coste, G. Rinaldi, Barolo/La Morra, 491 kr, 3-0, 17,5p
5. 2008 Barolo Cicala, Aldo Conterno, Monforte, 749 kr Systemet, 0-3, 15p
6. 2004 Barolo Vigna La Rosa, Fontanafredda, Serralunga, 679 kr, 1-1, 15,5p
7. 2004 Barolo La Rocca e la Pira, Roagna, Castiglione Falletto, 467 kr, 9-0, 18p
8. 2004 Barolo Bric del Fiasc, Paulo Scavino, Castiglione Falletto, 620 kr, 1-1, 14,5p

Tack LT för en givande provning, men skit att just Brunaten skulle vara korkad! Kräver omprovning!

/AK

#1313 BaBa 96-97

BaBa 96-97

Även som fransman måste jag erkänna att Barolo- och Barbarescoviner är bland mina favorit appellationer, som typiskt sett kombinerar både kraft och elegans. De har ofta en euforisk och parfymerad doft samt en tanninrik, syrlig, komplex och elegant kropp, speciellt efter några år på nacken.

-96 och -97 är två toppårgångar, men de skiljer sig ganska mycket i stil. -96 är en klassisk årgång med hög syra, fruktkoncentration och ganska tuffa tanniner. Vår provningsledare och piemontespecialist A.K. nämner också att tanninerna  ibland även kan vara ”bråkiga”. De behöver lagras väldigt lång tid i källare för att nå full balans och färdig utveckling.

-97 är en varmare årgång, med mognare frukter, lägre syra, och mjukare tanniner. Vinerna mognar snabbare i flaskan och kan drickas tidigare.

Efter nästan 16 respektive 17 år kan man förvänta sig att vinerna visar en viss utveckling och närmar sig toppen. Som alltid blir det frågor om modernist mot traditionalist samt Barolo mot Barbaresco.

Vin 1: 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet lite grumligt ut med en väldigt tydlig tegelfärg. Vinet är väl utvecklad i doften, apelsinskal, pomerans och viol. Det är väldigt elegant, traditionell, men samtidigt med en viss dammig doft.

I munnen är det också väldigt utvecklat, kanske för utvecklat. Kroppen saknar fruktkoncentration. Det smakar lite buljong, tomatsoppa, torkade blad och bittra syror. Slutet är torrt. Vinet gav ett bättre intryck i början. Det har tappat en del med luftning i glaset. Jag vet inte riktigt hur länge vinerna har varit i karaffen, men det här vinet hade jag undvikit att lufta.

Vin 2: 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet yngst ut av alla, väldigt mörkt i jämförelse. Även tegelkanten känns inte lika tydlig. Antigen är det en betydligt yngre årgång eller är det en del andra druvor i blandningen.

”Le bouquet” är väldigt modern, men ganska mycket ek, rök, tjära, animaliska toner, mogna svarta skogsfrukter och en del undervegetation. I munnen får man en fin fruktighet, ganska stor koncentration, syrliga körsbär, pomerans med runda tanniner. Syra är hög men helheten är ganska rund för en Barolo/Barbaresco. Det är väldigt svårt att känna igen nebbiolos elegans i vinet. Riktigt gott är det men inte riktigt vad man förväntar sig. I slutet får vi veta att det är en Barbera d’Alba. Vem sade att en Barbera d’Alba måste drickas ungt?

Vin 3: 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, Piemonte, Italien
Stilmässigt liknar vinet nummer 1. Däremot hittar man i doften mer frukt och koncentration, mer friskhet, en hel del svamp, undervegetation, läder, kanel, kryddor, pomerans och väl integrerad ek. Det doftar lovande. I munnen är det utvecklat med bra syror, en del kryddor, en fin mogen och koncentrerad frukt och toner som liknar doften. Däremot är tanninerna lite väl träiga i min bedömning. Det är det enda som inte visar elegans och balans i det här vinet. Synd. Med några fler år på nacken kan man hoppas på att tanniner ska mjukna lite. Vem vet?

Vin 4: 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet ser utvecklat ut samt fortfarande klart och piggt. Doften är absolut strålande. Den har allt man kan önska i en Barolo/Barbaresco: Koncentration, frukt, komplexitet, viol, rosor, torkade örter, tjära och en väl integrerad ek och allt på ett väl balanserat sätt. Den är bara läcker: ren elegans och hög klass. I munnen är det lika strålande som doften: Viol, blommor, tobak, undervegetation,  fina syror och en eftersmak som aldrig tar slut. Viken fantastisk balans och komplexitet! Absolut makalöst. Det här vinet är på topp nu och kan säkert lagras ytterligare några år till. Jag gissar på en Barbaresco 97 från en topp traditionell producent

Vin 5: 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet har en mer modern stil än 4:an. I doften hittar man läckra fat, svamp, kryddor, röda frukter, lite choklad och även mynta. Det är väldigt lovande med mer kraft och koncentration är föregående vin. I munnen hittar jag slånbär, enbär, lite rökighet, en elegant syra, väl integrerad fat och snygga kraftiga tanniner. En helt annan stil än vin nummer 4 men nästan i samma liga. Vinet är perfekt att dricka nu, men kan lagras ytterligare några år utan problem. Jag gissar Barolo från en modern producent. Årgång är svårt att gissa.

Vin 6: 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet liknar det föregående vinet men i en mindre kraftfullt och mer utvecklad stil. Jag hittar apelsinskal, pomerans, torkade blad, lite köttig framtoning, mörkare frukter, gamla strumpor och botti, allt i en väldigt balanserad och elegant stil. I munnen är det mer rödfruktigt än doften, läder med elegant fruktstruktur. Eftersmaken är lång men fortfarande med en del tanniner som är kryddigare och tuffare än i vin nummer 4 samt mer eleganta än i vin nummer 3. Vinet kan vinna på att lagras ytterligare några år, tycker jag. Jag gissar en Barolo 97 eller en Barbaresco 96.

Vin 7: 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet har en tydligt traditionell stil. Det är blommigt, väl utvecklat, relativt lätt i struktur samt elegant. Tjära, tobak, kaffe, torkade blad, läder och karamell på ett tunt lager av rödfrukter dominerar doften. Direkt gissar jag Barbaresco från en väldigt traditionell producent, för sin elegans. Smaken bekräftar doften, men vinet har mer kraft än förväntat. Det är väl utvecklat samt fortfarande strävt, med viol, röda frukter, läder och även mynta. Jag gillar verkligen det här även om vissa kring bordet tycker att det saknar lite charm och balans.

Vin 8: 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet är ganska blygt till att börja med, egentligen mest speciellt. Det är fullt av mynta, blommor, rosor, ek, nagellack, frisk syra men det saknar lite frukt. Inte riktigt min stil. I munnen är det helt annorlunda: utvecklat, modernt, stor koncentration, kraft samt ganska elegant. Jag hittar nougat, nyponsoppa, under-vegetation, rosor samt mocka. En del av tanninerna finns kvar, men de är väl balanserade med resten. Fantastisk gott. Vinet utvecklas väldigt mycket i glaset under kvällen och blir bara bättre och bättre.

Överlag är vinerna av toppklass. Som förväntat levererar båda årgångarna samt båda appellationerna, även om jag har en personlig preferens för Barbarescoviner och årgång 97 just nu. Skillnaden mellan årgångarna märks ganska tydligt, speciellt med facit i hand… -96 vinerna har fortfarande kraftiga tanniner och kan dessutom vinna på att lagras några år till i källare. -97 vinerna är på topp just nu.

Tack A.K. för en fantastisk provning!

Listan:
1. 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, 600 kr, 0-6, 15p
2. 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, 420 kr, 0-3, 16p
3. 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, 1406 kr, 0-1, 16,5p
4. 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, 0 kr, 9-0, 19p
5. 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, 970 kr, 3-0, 18p
6. 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, 342 kr, 1-1, 17p
7. 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, 804 kr, 0-1, 17,5p
8. 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, 1057 kr, 1-2, 17p

/LC

Giovanni Rosso, Vigna Rionda m.m. Piemonteloggen del 12

Vigna Rionda

Den vinintresserade som är i London, besöker lämpligen den anrika vinfirman Berry Bros & Rudd (BBR) på 3, St James Street, eller bara, ”number 3”, som de säger själva. De har ett strålande utbud av viner från världen över. En klar tonvikt på Gamla Världen, särskilt Frankrike, men även Italien är väl representerat. Priserna är väl inte de lägsta, men inte heller orimligt höga.

Number 3

David Berry Green är deras man i Italien. Efter att ha varit ansvarig för diverse olika områden, bl.a. Bourgogne, kom han till Piemonte första gången någon gång runt 2008 och blev fullständigt förälskad i området. Han bestämde sig för att följa sitt hjärta och har nu bosatt sig i Barolo, varför BBR verkligen har insiderkunskap om vinerna härifrån.Jag träffade på David och hans blogg på nätet förra året, när jag sökte information om en del ägarförändringar för vingården Vigna Rionda i Serralunga som det talades en del om och när jag åkte till Barolo i två intensiva dagar i februari, ställde han gärna upp och ordnade tre givande producentbesök som vi genomförde tillsammans, liksom en likaledes givande lunch hos Maria Teresa Mascarellos mamma Franca.

Balansakt av David B G

BBR säljer vinerna från producenten Giovanni Rosso och från och med årgången 2007 har de ett vin från Vigna Rionda i sitt sortiment. Många anser att Rionda är ett mycket speciellt läge, ja somliga hävdar t.o.m. att det är Barolos bästa vingård och kallar den Barolos Romanée-Conti. Inget dåligt epitet, får man säga. I bloggosfären i Sverige har det varit en hel del uppmärksamhet kring Roagnas vin Vigna Rionda. Själva äger de ingen del i denna vingård, men Luca Roagna gjorde under några år vinet tillsammans med ägaren Tomasso Canale och fick buteljera det med Roagnas etikett. När Canale tyvärr gick bort 2010 fick hans kusin Ester Rosso ärva en del av hans andel av Rionda varvid samarbetet med Luca Roagna upphörde. För Ester Rosso var det en förlorad vingård som kom tillbaka till familjen. Hennes farfar hade köpt den 1934. 1947 blev den omplanterad med de stockar som idag, åtminstone till viss del, ännu finns kvar.När hennes pappa dog 1963 försökte hon och hennes mamma driva den vidare på egen hand, men tiderna var svåra i Barolo efter kriget. Många valde att flytta från området för att få jobb. De stora arbetsgivarna då var Fiat i Turin och Ferrero i Alba. Resultatet för vinproducenterna blev att det var stor brist på manlig arbetskraft. Efter sju svåra år blev Ester och hennes mamma tvungna att ge upp och de sålde då sin del till Aldo Canale, Tomassos far. Idag är det andra tider. Barolo är i ropet och har man tillgång till bra lägen är det nu inga större problem att livnära sig på att göra vin. Esters son, Davide, leder nu familjens firma Giovanni Rosso och förutom den nyligen ärvda delen av Vigna Rionda, har de även delar av några av de bästa lägena i Serralunga, såsom La Serra och den bästa delen av Cerretta. Stockarna i Rossos  c:a en hektar stora remsa av Vigna Rionda är nu 65 år gamla och när de tog över den var de delvis inte i särskilt gott skick. Där fanns också en del barbera och dolcetto, vilket får sägas vara något av ett slöseri med detta exceptionella läge. Man beslöt därför att riva upp stockarna i drygt hälften av den nedre delen av vingården och nyplantera med nebbiolo. Detta skedde 2011, varefter man planterade nya rankor, enbart nebbiolo, under 2012. Man behöll dock de gamla stockarna i den övre delen och gör därifrån en liten exklusiv mängd vin, inte mer än runt 1500 flaskor per år.

Första gången jag kommer till Davide Rosso är det en strålande klar vinterdag i februari 2012 och tillsammans med hans högra hand, engelsmannen Evan Byrne, som för övrigt liksom David Berry Green är ännu en engelsman som följt sitt hjärta och flyttat till Barolo för att få jobba med de Baroloviner han älskar, hoppar vi in i hans Range Rover och far iväg för att titta på vingårdarna. Vi far söderut, genom hela Serralunga, och de berömda lägena passerar revy utanför bilrutan. Till sist kör vi ut ur Serralunga och in i Roddino där Davide vill visa ett nytt läge han just har köpt. Det ligger inte i själva Barolo, men enligt Davide kunde det mycket väl ha gjort det. Av någon anledning ville emellertid inte borgmästaren att Roddino skulle ingå då gränserna för Barolo drogs upp. Tro vad man vill om det, men läget för den nya vingården i vad som kallas Valle del Mondo, ser helt utmärkt ut. Det är ett brant läge som ligger högt, 500 m.ö.h och med en mycket finkornig jord som är nästan bländande vit i solen. Framtiden får utvisa hur pass bra vinerna därifrån kommer att bli.

Evan på den vita jorden i Roddino

Vi vänder om och kör tillbaka genom Serralunga och nu stannar vi vid Rionda som utgör en fantastiskt vacker syn. Delen av vingården som ska nyplanteras lyser vit av snön i februari, men i ungefär en tredjedel av vingården ger de knotiga nybeskurna gamla stockarna ett närmast grafiskt intryck mot den vita snön och de sydliga alperna reser sig i bakgrunden. Davide berättar att stockarna i den upprivna delen dels mådde alltför dåligt och att det också kändes som ett slöseri med ett fint läge att odla barbera och dolcetto i stället för nebbiolo i ett sådant förstklassigt läge. Spontant tycker man gärna att det var synd att inte de gamla stockarna fick vara kvar, men när man hör kärleken i Davides röst när han berättar om sina vingårdar, och särskilt Rionda, inser man att han känner djupt för områdets vingårdar och traditionerna här. Hade det varit rimligt att behålla en större del av stockarna tror jag nog att han hade gjort det. Till sist blir vinrankor helt enkelt för gamla och det blir orimligt att ha dem kvar.

Redan i juni är jag sedan tillbaka i Vigna Rionda och när vi går runt bland de gamla rankorna som man har sparat får jag se några av de märkligaste vinstockar jag sett. Gamla, knotiga vinstockar har man ju stött på ibland, men de här är inte bara grova utan de har flera meter långa grenar vilka likt långa boaormar slingrar sig längs med raderna, ibland nere på marken och även förbi nästa planta i raden. Tomasso Canale var känd för att ha varit en extrem traditionalist i vinkällaren, men uppenbarligen hade han även i vingården något speciella idéer om hur vinrankorna skulle skötas.

Brant nedför Rionda

Nyplanterat och gammalt (uppe till höger) i Rionda

På vägen tillbaka till vineriet stannar vi även till och tar en snabb titt på de två andra vingårdar som de buteljerar för sig. La Serra vätter mer mot öster och är rejält brant med ljus, finkornig jord. Ceretta är en stor vingård med delar som lutar närmast mot norr. Hjärtat av den är som en stor amfiteater som öppnar sig mot öster och söder och dessutom skyddas mot norr av en liten skog. Ett varmt och gynnat läge. Det är här Giovanni Rosso har sin del av Ceretta.

Brant utför mot öster i La Serra

I vineriet provar vi en mängd viner, både från de rostfria ståltankarna och från de stora botti som uteslutande används för lagringen – inga barriquer så långt ögat når här. Jäsning sker alltså i ståltankar och sedan förs vinerna över till botti för åtminstone ett par års lagring. De flesta botti är ännu nya, så när man kommer in i bottikällaren möts man av en söt, knäckig ekdoft. Det är proppfullt med stora fat här inne och även mellan stål- och betongtankarna i den andra delen av källaren är det trångt och svårarbetat, så det är tydligt att man är under expansion. Planer finns också på att bygga ett nytt vineri, men det dröjer att sätta dem i verket.

Nedan har ni mina noter, vilka är en sammanslagning av mina intryck från de två besöken i februari och juli 2012.

2011 Barbera från ståltank har en söt, nästan gräddig frukt med ett tydligt inslag av blodapelsin. Smaken är läskande frisk med en ren blåröd frukt. Där finns en hel del tanniner, men de håller sig bakom den dominanta syran. Eftersmaken är stenigt mineralig och ren.

2011 Serralunga Barolo från ståltank har en ung, något stum rödfruktig doft med ett aromatiskt, nästan parfymerat inslag. Smaken börjar mest syradominerat, men den breddas snart i munnen och en fin rosenton växer fram. Tanninerna finns förstås där och är finkorniga och välstrukturerade. Smaken slutar läckert rosenparfymerat med torra, finkorniga tanniner.

2011 La Serra från cementtank är markerat ungt, nästan druvigt med en djup körsbärsfrukt fina rosentoner och en liten aning av jäst. Smaken är intensivt rödfruktig och pepprig med bra syra och rejäla men välstrukturerade och finkorniga tanniner. Slutar rent och rosenparfymerat.

2011 Ceretta, också från cementtank, är mer återhållet och med en frukt som drar mer åt jordgubbshållet. En hel bukett av doftande rosor växer snart till sig ur glaset tillsammans med lite animaliska toner. Smaken domineras av en söt, röd frukt med en god syra och en blommig framtoning. Tanninerna är mjukare och mer tuggbara, inte så torra i eftersmaken.

2011 Vigna Rionda, första årgången från de egna stockarna, har legat i fem veckor i ett nytt 17 hektoliters ekfat. Det har en tät, mörk körsbärsfrukt och en rätt tuff, lite stum framtoning. Smaken är kärv, kraftfull och strukturerad, kryddig och intensiv,  med en bra syra och massiva men läckert tuggbara, finkorna tanniner. Ett maffigt vin.

2010 Ceretta från fat, liksom resten av 10-orna och 09-orna, är fräscht, aromatiskt med röd frukt och massor av rosor. Fräsch, rent, mintigt och allmänt snyggt, både i doft o smak.

2010 La Serra har i stället en djup, mörk frukt och tydligt djuriska inslag och en hel del mint. En mustig, tät, kryddig smak med bra syra och närmast massiva tanniner som ger en rejält sträv, tuggbar eftersmak.

2009 Ceretta är charmigt läcker och öppen med toner av kakdeg, röd frukt och rosor. En tät smak med mogen, nästan söt frukt och hygglig syra. Markerade tanniner och en växande känsla av att alkoholen inte är helt integrerad. Ett vin som är åt det tyngre hållet. Evan håller med oss om detta och nämner apropå de markerade tanninerna att Nebbiolo är en av de druvsorter som har tanniner även i fruktköttet.

2009 La Serra visar också upp en mogen röd frukt, men är fräschare med massor av spearmint. I bakgrunden ligger toner av kakdeg och rått kött och lurar. Smaken är tät, köttig och närmast massiv. Syran känns lite måttlig och smaken domineras i stället av en pepprig eldighet. Tanninerna är rätt avrundade. Eldigt slut med mumsig frukt. Båda 09-orna tydligt från ett varmt år med frukt som fått mogna ut ordentligt vilket gett tyngd och mullighet åt vinerna. Inget för långlagring, skulle jag säga.

Från flaskor fyllda tre veckor innan vårt besök i juli provar vi så först 2008 Serralunga Barolo som har en dov, aningen träig doft med inslag av choklad och kött, Även smaken börjar dovt och köttigt. Dock är syran bra men frukten är något vek varför tanninerna och till sist även alkoholen tenderar att ta över. Kan nog ännu lida en del av buteljeringen.

2008 Ceretta har en fin, djup mörkröd frukt och en hel del toner av vanilj och kakdeg samt en del mint. Har månne ett nytt ekfat varit inblandat här? Smaken är frisk, kryddig och ren med en bra, läskande ren frukt och syra. En hel del goda, torra tanniner och ett lite eldigt slut.

2008 La Serra har en aromatisk, nästan något stickigt volatil doft med maffig, ren, bra frukt, friska rosor och mint. Allt med ett härligt djup. I bakgrunden håller sig toner av kött och mörk choklad. Smaken är frisk, tät, ren och maffig med ren, bra frukt. Kraft, intensitet och koncentration håller de rätt avrundade tanninerna stången. Lång eftersmak med ren frukt. Ett läckert vin!

Till sist 2008 Vigna Rionda som har en lustigt sötsyrlig frukt med udda inslag av rotfrukter i allmänhet och speciellt morötter. Smaken är frisk, öppen, ljust rödfruktig och har en lätt volatil ton. Dock inte så mycket att det egentligen stör. En god syra och rätt bra intensitet. Slutar med ett elegant intryck och något torra tanniner. Svårt att säga vad det kan bli av detta.

Giovanni Rosso är definitivt ett namn att följa, särskilt för sina rena, lägestypiska vingårdsviner. Särskilt eftertrakta kan nog deras högst begränsade produktion av Vigna Rionda komma att bli, med bara ett drygt tusental flaskor att fördela över världen. Det är väl bara att hoppas att åtminstone inte asiaterna får smak för den.

För den som blivit intresserad att läsa mer om Vigna Rionda kan två referat från AuZones provning av nio Vigna Riondaviner i september 2012 rekommenderas. Det på AuZones egen blogg, AuZine, går att hitta här och Vinpunkarns här.

/A

PS. En liten kommentar med anledning av bilden ovan på Barolo, tagen från Serralunga, med Alperna i bakgrunden. Piemonte ligger ju i norra Italien och kullarna här brukar beskrivas som sydliga utlöpare från Alperna. Med den bilden i bagaget, kunde jag inte undgå att bli förbryllad över de höga berg man ser mot söder och väster. Alperna borde ju ligga norrut! När jag emellertid efter mitt besök i Piemonte hade några timmar över i Milano vilka jag ägnade åt att strosa runt och se på staden, såg jag en reliefkarta över Italien i ett skyltfönster och då stod de geografiska förhållandena plötsligt klara för mig. Som ni ser på bilden nedan går Alperna ned runt Piemonte och omringar området både från väster och söder. Alpes maritimes heter ju faktiskt det franska departementet som ligger öster om Rhônedalen, så jag borde väl ha insett att Alperna går ända ned mot Medelhavet.

Norra Italien i relief. Barolo+Barbaresco ligger i den röda ringen.

Clericos nya vineri i skymningen med Alperna vid horisonten