Hos Elio Sandri, Piemonteloggen del 17

I det allra nordligaste hörnet av Monforte, nedanför den gamla borgen i Castiglione Falletto, hittar vi med lite möda till Elio Sandris vineri. En liten slingrig väg leder upp från den större vägen mot Monforte som går i dalen mellan Serralunga och Perno. Ingen skylt pekar ut att det är dit vi ska, men Masnaghettis karta är tydlig och vi tar av från vägen och klättrar upp på höjden där vineriet alltså ligger. Ett par män jobbar ute på planen framför huset och vi frågar efter Fabrizo som vi har stämt träff med. Nej, han är inte där utan i Alba, meddelar de lite undrande. Efter lite diskussion ringer de upp honom åt oss och då jag får tala med honom står det klart att han helt enkelt har glömt bort att vi skulle komma. Nå, Alba är ju inte så långt borta, så han meddelar att han är hos oss om 20 minuter, om vi kan vänta. Visst kan vi det. Det är en strålande höstdag, om än en sval sådan, vilket känns om man är i skuggan. Med solen i ansiktet promenerar vi tillbaka en bit längs vägen nedåt dalen. Vingårdarna i Serralunga reser sig framför oss och vi identifierar Massolinos terrass där vi för bara några timmar sedan stod och tittade på de vingårdar där vi just nu befinner oss. På bägge sidor om Serralungas slott breder vingårdarna ut sig, så här i början november klädda i sprakande höstfärger i alla möjliga nyanser från grönt, över gult och till rött. Vi diskuterar bakom vilken ås Vigna Rionda ligger och kommer fram till att det är den med ett litet hus, en ciabot, som man kallar dem här, i ena ändan.

Vi spanar nedåt vägen när de tjugo minuterna har gått och ser så småningom en liten man som kommer puttrande på en vespa. Det är något målmedvetet över honom, hur det nu kan vara det över en man på en vespa, men vi får intrycket att han är på väg till oss. Mycket riktigt svänger han av från huvudvägen, upp på den slingriga vägen vi tidigare tog. Snart är Fabrizio, för det är alltså han, uppe hos oss och vårt besök kan börja. Han har pigga, plirande ögon, en spetsig näsa och en allmänt nyfiken uppsyn, vilket får Eric att raskt döpa honom till Klas Klättermus.

Innan det sedvanliga besöket i källaren får vi vet att Fabrizio är Elios svåger och han hjälper till med lite av varje, bl.a. marknadsföring. Elios pappa köpte vingården i början av 60-talet. Från början såldes det mesta av druvorna och en del säljer de fortfarande men de gör också själva runt 20000 flaskor per år. Elio är utbildad vinmakare i den renommerade skolan i Alba och, som vi ska erfara då vi på kvällen träffar honom till middagen i La Morra, så har han bestämda åsikter om det mesta inom vinmakning.

I källaren provar vi ett gäng viner från fat av varierande storlekar, från barriquer till stora botti. Först en 2015 Barbera Superiore som de tänker buteljera i februari-mars 2017. Det har en djup, tät, dov, rätt djurisk doft med en viss jästton. Frukten är mörk, tät och ren. I munnen intensivt och pepprigt med en snygg syra och en del finkorniga tanniner. Tufft och mineraliskt, men läckert och pepprigt efter. Riktigt bra. Till vår glädje ser vi på en lapp på fatet att Bristly har beställt 100 lådor av detta vin.

Fatet bredvid ser spännande ut, emedan det innehåller en 2010 Barbera d’Alba, så det ber vi att få prova. Visst, tycker Fabrizio och vinet visar sig vara tätt och snyggt med fräscha, aromatiska, blommiga toner av röd hallonlik frukt. Även i munnen är det friskt, tätt, rent och snyggt med en läskande syra. Blommorna och hallonfrukten kommer igen. Finkorniga tanniner och en intensiv, lång, fantastiskt läcker smak. Nästan svårt att förstå att detta fräscha vin har legat på fat i sex år. Kunde inte Gabriel på Bristly ta hem ett gäng flaskor av detta vin också? Jag är övertygat om att de skulle ta slut i ett nafs när ryktet om dem börjar gå. Så provar vi ur botti det vin som ska bli Barolo 2014. Det har en lite lustig rostad doft och en fräsch, djup, mörk frukt. Påtagliga, torra, tuggbara tanniner som lämnar tungan rejält torr efteråt. Inget snack om att det är i Monforte vi befinner oss, om vi nu glömt det.

Här berättar Fabrizio att de år då de gör Riserva, så släpper de den vanliga Barolo samtidigt. Det är alltså ingen skillnad i lagringstid på de två. Elio gör varje år ett urval av vin från de bästa druvorna och de kan komma från olika delar av vingården från år till år. Han kallar detta urval för ”The virtual vineyard” och det är alltså de utvalda druvorna som används till riservan.

Vi provar ett bottivin till. Det här ska bli 2011 Barolo. Det har en tät, rätt varm, körsbärsfrukt och toner av mint, rosor och cacao. Smaken är maffig med en tät, söt frukt och en god syra. Bra kraft och växande, torra tanniner. Torr, lång eftersmak med goda mineraltoner. Riktigt bra för årgången.

Tidigare gick vi förbi en ensam barrique som var märkt ”10 Atto a Barolo”, alltså ämnad att bli Barolo 2010. Det visar sig onekligen vara ett kvarvarande obuteljerat fat med 2010 Barolo. Doften är ren och snygg och dominerad av de där klingande rena rosorna parade med friska minttoner som nebbiolo i sina bästa stunder uppvisar. Bra frukt och en liten gödselton. Även smaken är frisk, tät och fylld av rosor och mint. Fantastiskt ren och snygg! Så tar de massiva 2010-tanninerna över. Härligt strukturerade, tuggbara och dominanta. Verkligen ”tannini importanti”, som italienarna beskriver dem.

Efter denna imponerande upplevelse är det nästan svårt att gå vidare med provandet, men vi ger oss i alla fall på två exempel från 2012, ett prov från cementtank och ett från botti. Cementprovet är rejält mintigt, som en nyöppnad rulle av Strong. Lite slutet och med en reduktiv ton. Intensivt och mörkfruktigt med en läskande syra och bra, finkorniga, tuggbara tanniner. Bottiprovet har en härligt öppen, mer klassisk nebbiolodoft där rosorna dominerar över minten. Det är friskt och läskande med en öppen, aromatisk frukt.

Avslutningsvis provar vi även två butlejerade vienr. 2008 Barolo Riserva visar, förstås en del mognad, men har ändå en hel del tid kvar tills det bör drickas. Doftar mustiga körsbär, en aning målarfärg, lite kalops och balsamico. Smaken är frisk och tät, med tuggbara, tanniner som börjar rundas av, men fortfarande lämnar sitt torra, typiska Monforteavtryck i eftersmaken. 2004 Barolo är fint utvecklad med läckra nebbiolorosor, tjära, stall och lite trä. Det har en frisk, tät, kryddig, tuggbar smak. Frukten är söt och mogen och det finns toner av tjära och vinteräpplen. Tanninerna är fortfarande framträdande, men också hyggligt avrundade. Lång eftersmak med kraft och bra stil.

Vi rundar av vårt besök och tackar vår vän Klättermusen, alltså Fabrizio, för ett mycket givande besök och kommer överens om att även träffa Elio Sandri till kvällen, då han är tillbaka.

Mötet med Elio under en god middag på utmärkta More e Macine i La Morra blir minnesvärt. Mannen är en veritabel guldgruva av djupa kunskaper om hur man gör vin och han delar gärna med sig av dem. Jag skulle gärna delge er allt han sade, men tyvärr pratade han oavbrutet, på italienska, och jag fick koncentrera mig hårt för att hänga med. När sedan Fabrizio skulle översätta vad han sagt för de andra, fortsatte Elio i mitt andra öra. Det blev helt enkelt information overload, så tyvärr kan jag inte återge vad han berättade. I bästa fall kan någon av mina medresenärer kommentera med lite minnesbilder från kvällen, då vi också fick prova ytterligare några årgångar. Förhoppningsvis får jag träffa Elio igen och då kanske jag också får tid till att anteckna. Hur som helst är det helt klart en man som vet vad han håller på med och har ordentligt på fötterna varför han gör. Jag tycker också vinerna låter en förstå detta, med all den struktur och karaktär som de innehåller. Kul att Bristly hittat denna spännande producent.

/Anders K