Category Archives: Bordeaux

Bordeaux

#1527–Det glada 70-talet i Bordeaux

Glas 70-tal

Klassiskt mogna färger på klassiska viner

PA höll med benäget stöd från PH denna provning av viner – “så som de var förr”.

8 viner från 4 slott, 2 årgångar vardera var utlovat.

1975  Chateau de Pez

Mörkröd med tydlig tegelkant. Mogen doft med en del stall, läder och ceder. Komplex med peppriga apelsinskal och viss pepprighet.

Syradriven smak med sandiga tanniner. Elegant avslut med lite uttorkad frukt.

1970 Chateau Leoville Poyferre

Mörkröd färg. Övermogen doft med rotsaker, burktomater och gammal metallisk buljong. Ledsen

Cedrig obalanserad övermogen smak med syrligt pepprigt slut. OTH!

1978 Chateau de Camensac

Mörkröd med markerad tegelkant. Stallig, läcker, fatig doft med massa cassis, röda vinbär och skogshallon. Ceder, skvattram och tobak.

Syradriven komplex intensiv fruktdriven smak med ceder och röda vinbär. Tanninstint och lite uttorkat.

1970 Chateau de Pez

Mörkröd färg. Stram gräsig doft med mineral och torr cassis. Efterhand smör och fett i doften. Bättre  balans efterhand..

Prominent syra, lite eldig smak, röd frukt och viss komplexitet. Snälla, sandiga tanniner

1971 Chateau Lagrange

Mörkröd färg med tegelkant. Doft av målarlåda, läcker rund, komplex, fruktdriven doft med lite inslag av bakelit. Bra frukt!

Syradriven smak med komplexitet. Stall, ceder, mynta och slånbär. Lång doft och koncentrerad frukt.

1970 Chateau de Camensac

Mörkröd färg med liten tegelkant. Läcker doft med en massa stall, cassis och cypress. Skitiga toner med läder och fat. Lång och komplex med inslag av citronmeliss och parfym, viol och syrén.

Komplex fruktpackad mogen smak med bra fyllighet. Intensiv syra som ger balans och snälla, sandiga tanniner. Ceder och cassis.

1975 Chateau Leoville Poyferre

Mörkröd färg, tegelkant. Initialt en whiff av TCA, stum, sluten och trött. Efterhand mer och mer kaffe och mindre TCA!. Lite mörka hallon och ceder. Konstigt, kanske inte TCA i alla fall..

Fruktdriven, tanninstinn och lite brännande syra. Komplexitet och sotig frukt. Skumt, troligen off på nåt sätt..

1970 Chateau Lagrange

Mörkröd färg. Komplex, fruktdriven, murrig doft med lite kött, slån blod och mineral. Lite målarlåda och efterhand alltmer snart kaffe.

Syradriven lite bitter cassissmak. Fruktfattig och lite uttorkade röda vinbär på slutet.

Butts 70-talDagens siffror

  1. 1975  – Chateau de Pez, 0-0/12, 14,5p
  2. 1970 Chateau Leoville Poyferre, 1-5/12, 9p
  3. 1978 Chateau de Camensac, 4-0/12, 18p
  4. 1970 Chateau de Pez, 1-0/12, 16p
  5. 1971 Chateau Lagrange, 1-2/12, 16,5p
  6. 1970 Chateau de Camensac, 4-0/12, 19p
  7. 1975 Chateau Leoville Poyferre, 1-0, 11p
  8. 1970 Chateau Lagrange, 0-5/12, 14p

Efter den ordinarie genomgången serverade PA ett extravin:

1983 Chateau de Pez

Genomrött, lite tegelkant. Rikt, fett, rödfruktigt och elegant med kryddiga inslag.

Kork 70-tal

Det är inte så lätt vara kork i mer än 40 år

/JT

Annonser

#1484 Jubileumsprovning Bordeaux 1986

buttsrs2AuZone fyller 30 i år, vilket naturligtvis ska firas ordentligt. Den 4 december brukar anges som föreningens födelsedatum och ett flertal jubileumsprovningar samt en festmiddag runt det datumet står på schemat. Den huvudsakliga jubileumsprovningen går inte av för hackor. Tack vare Per J:s intensiva vinsamlande genom åren, kan vi genomföra en provning av Bordeaux 1986, alltså från föreningens födelseår. Dessutom är det viner som fått mellan 90 och 100 poäng av den där kände amerikanske vingurun. Man må tycka vad man vill om honom och hans omdömen, men man måste säga att Bordeaux är ett område han har koll på, så höga poäng från honom borde borga för bra viner.

1986 var en speciell årgång. Enligt Per har varken förr eller senare så höga tanninnivåer uppmätts, så en viss oro att vinerna aldrig riktigt skulle mogna kunde vara befogad. Vi som har varit med ett tag minns även årgången 1975, som ju också var en tanninpräglad årgång, där i många fall frukten avlidit långt innan strävheten gett med sig. ”Left on the tannic shore” var ett uttryck om dessa viner vilket cirkulerade på 90-talet och som i många fall befanns vara träffande. 1986 var emellertid frukten på en helt annan nivå, så chansen att de skulle visa sig tåla den förlängda mognadstid som tanninerna krävde kunde, förhoppningsvis, visa sig vara befogad. 1986 var ett exempel på att en stor skörd också kan ge bra viner. Sommaren var lång och het. En del regn kom i september och hjälpte till att få rankorna att må bra. Ett rejält regnoväder kom den 22 september, men i huvudsak skonades Médoc. Skörden var mycket sen, uppemot ett par veckor in i oktober. Så nu, 30 år efter skörden, har vi alltså möjligheten att få utvärdera vad detta lett fram till, genom att prova sex av de bättre vinerna från denna högt rankade årgång.

Vi provar två flaskor av varje vin, vid två bord och med en flaska per bord. Detta för att få en uppfattning om variationen mellan flaskorna. Och olyckligtvis är flaskan vi får vid vårt bord av det första vinet korkat, grr!! Den andra flaskan är lyckligtvis i ordning, så vi delar upp den mellan oss, så att alla i alla fall får en skvätt av vinet att prova. Det är ordentligt moget med stall, knäck och skogstoner. Lite rostade kaffetoner finns där också. Smaken är frisk och rätt stram, bjuder inte riktigt på sig. Syran är markerad och tanninerna kritiga. Frukten känns sval och lite slank. Eftersmaken är eldig och rätt torr med en känsla av lingon och slånbär. Lite ogint och en rätt typisk St-Émilion, kan man nog säga, särskilt som jag gissade på det. 🙂
Ch. l’Arrosée, St.-Émilion

Nästa vin har alla de klassiska doftmarkörerna för en mogen Bordeaux – mörk frukt, nyvässad blyertspenna, en gräsig örtighet och massor av skitiga stalltoner. ”Brett” hörs från mer än en provare. Ett vin med stil och ännu en del ungdomlighet bakom stalligheten. I munnen är det frisk och torrt med en tydlig stjälkighet. Bra mognad och generös frukt. Markerade men avrundade och tuggbara tanniner. Lång, lite gräsig eftersmak med sträva tanniner.
Ch. Rauzan-Ségla, Margaux, Médoc

Bra, varm och djup doft med mogen frukt. Rejält djuriskt och med en liten limton. Frisk smak med sötaktig, mullig frukt. En hel del tämligen lurviga tanniner som är inbäddade i den varma frukten. Eldig, tuggbar, något trött eftersmak.
Ch. Pichon-Longueville, Comtesse de Lalande, Pauillac, Médoc

Riktigt djup och snygg doft  med varm, mogen frukt med inslag av körsbär, mint, tobak, cigarrlåda och djur. Faktiskt lite nebbiololikt (!). Smaken öppnar med en tät, sötaktig, mumsig frukt. Munnen fylls upp av värme, charm och bredd. En god syra gör vinet allmänt läckert och tanninerna är avrundade och väl strukturerade. Smaken leder ut i en lång, varm, god, tuggbar eftersmak. På topp nu och alldeles strålande!
Ch. Margaux, Margaux, Médoc

Till att börja med en rätt stum och svårfunnen doft. Lite skitig och toner av limpa. Så småningom kommer mer dofter fram i form av en mörk frukt, kaffe, rotfrukter, rök och köttsoppa. I munnen är vinet frisk och lite snålt. En god, nästan frisk syra och markerade, kritiga tanniner. Frukten räcker inte riktigt och vinet slutar rätt torrt och snålt. Det känns som om ambitionerna finns där, men man har inte nått ända fram, i alla fall inte med den här flaskan.
Ch. Lafite-Rothschild, Pauillac, Médoc En hundrapoängare från Parker, så det borde väl ha varit bättre. Dock hade fem av provarna det som bäst, så det kanske var jag som inte riktigt förstod mig på vinet.

Sista vinet är tätt och mörkrött med endast en smal, något rödorange kant. Ser klart ungdomligast ut i sällskapet. Doften är makalöst tät med en mörk och djup, ännu ungdomlig svartvinbärsfrukt och riktigt snygga, dyra fat. Där finns också de klassiska markörerna nyvässad blyertspenna och massor av stall. Hela vinet andas klass. Smaken öppnar friskt, rent och läskande med mörk, snygg frukt, knäck och kaffetoner från faten, vilka är så snyggt integrerade att de inte alls stör, utan snarare bidrar till känslan av stil och klass. Tanninerna är finkorniga, tuggbara och snyggt inbäddade i frukten. Lång, intensiv, ungdomligt mörkfruktig eftersmak. Detta kan inte vara något annat än ännu en 100-poängare, nämligen
Ch. Mouton-Rothschild, Pauillac, Médoc

Vilken jubileumsprovning! Och vilken tur att föreningen bildades ett sådant stort år. Tur också för oss att vi har Per J, som så välvilligt ställer upp med dessa dyrgripar ur sin välförsedda källare! Tack Per! De angivna priserna nedan är inköpspriserna, i de flesta fall från 1993, i ett par fall något eller några år tidigare.

  1. Ch. l’Arrosée, St.-Émilion, 212 kr, 2-9, 15p
  2. Ch. Rauzan-Ségla, Margaux, Médoc, 230 kr, 5-2, 17p
  3. Ch. Pichon-Longueville, Comtesse de Lalande, Pauillac, Médoc, 304 kr, 2-11, 16,5p
  4. Ch. Margaux, Margaux, Médoc, 676 kr, 4-1, 19p
  5. Ch. Lafite-Rothschild, Pauillac, Médoc, 687 kr, 5-3, 16p
  6. Ch. Mouton-Rothschild, Pauillac, Médoc, 741 kr, 10-1, 18,5p

Ja, detta var verkligen inte illa! Nu är det bara att se fram emot nästa jubileum om fem år, liksom alla spännande ”vanliga” torsdagsprovningar på vägen dit, förstås. Tur att de finns!

/Anders K

Bordeaux 2015

Det har väl redan skrivits spaltmeter om denna årgång – upphaussad som få. Man jämför redan med 2009, som ju slog prisrekord. Priserna på vinerna ger en också intrycket av att slottsägarna fortfarande har ett fast grepp om marknaden, i vart fall med så här bra och fruktrika viner.

Här noterar jag som gammal Bordeaux-fantast de viner som vi kunde prova på Winefinders Bordeauxprovning på Solliden från några månader sedan. Tyvärr fanns inga första cru-viner att prova, så dem har jag ännu ingen uppfattning om.

2015 års viner var ju fortfarande kärva, naturligtvis, och det är ju alltid svårt att prova så pass unga viner, som ju ändå ska ha en framtid även om 20 eller 30 år. Varje slott hade, förutom sin 2015, ett vin av en annan årgång att erbjuda, och även dessa provade jag.

Bland de 2015-viner som renderade en positiv notering i min bok fanns:

  • Beauregard
  • Branaire-Ducru (jag noterade lagringspotentialen här som stor)
  • Cantemerle
  • Clinet
  • Ferrière
  • Giscours
  • Haut-Bages-Liberal
  • Haut-Bailly
  • Lafon-Rochet
  • Lascombes
  • Latour Martillac (vit)
  • Malartic-Lagrvière (röd och vit)
  • Domaine de Chevalier (röd och vit)

Och så till listan över ”must buys” för 2015, d v s de viner som man nog har mest att vinna på att köpa:

  • Coutet
  • Léoville-Poyferré
  • Pichon-Longueville-Baron
  • Suduiraut
  • Talbot
  • Tertre

Bland övriga årgångar provade jag dessa viner som befanns vara köpvärda:

  • 2011 Branaire-Ducru
  • 2011 Brane-Cantenac
  • 2011 Canon-la-Gaffelière
  • 2009 Cantemerle
  • 2007 Clinet
  • 2009 Coutet
  • 2003 Giscours
  • 2009 Larrivet-Haut-Brion (röd)
  • 2012 Léoville-Barton
  • 2010 Pichon-Longeville-Baron
  • 2009 Suduiraut

/OW

#1433 Paris tasting 80-tal – rött

Paris glas

Det är en vid det här laget klassisk provning, som nog får sägas ha gjort sitt för att förändra vinvärlden. Året var 1976 och Frankrike var fortfarande ohotad kung av prestigevinernas rike när Steven Spurrier fick för sig att ordna en provning med ett bra urval av det bästa som Frankrike och USA kunde erbjuda. På röda sidan blev det Bordeaux som fick möta Napas cabernetbaserade viner. USA:s pinot noir-viner hade ännu inte riktigt börjat vakna till liv ännu. På vita sidan möttes Bourgogner och chardonnayer från Kalifornien. Resultatet av provningen är ju s.m.s. historia. Det var visserligen inte så att de amerikanska vinerna sopade banan med de franska, men vinnarvinet, både bland de vita och de röda, var amerikanskt, vilket knappast någon hade väntat sig. Att provningen har blivit så legendarisk, visar hur oväntat det ändå var att de amerikanska vinerna överhuvudtaget skulle kunna hävda sig mot de franska. Som man kan tänka sig, förklarade frankofiler världen runt resultatet med att de amerikanska vinerna var gjorda för att drickas unga, medan bordeauxvinerna inte kom till sin rätt för de var för unga. Men provningen har upprepats ett antal gånger, och alltid med likartat resultat. Framför allt gjordes provningen av de röda om 30 år efteråt och då sopade faktiskt USA-vinerna banan med fransoserna. Så argumentet om att amerikanerna bara var gjorda för att vara goda som unga pulvriserades även det.

Provningstemat är kul och tål verkligen att upprepas. Vi har kört det i AuZone en gång förut och nu var det alltså dags igen. Laguppställningarna den här kvällen kom från 80-talet, så de hade likartad ålder som vinerna vid provningen 2006, 30 år efter den första.

Paris butts

Första vinet har en vackert mogen röd färg som glider mot en orange kant.
Doften är även den fint mogen med en klassisk stallig Bordeauxdoft som innehåller det den ska med gödsel, blyerts och en del rondör och värme. Ett varmt år?
Smaken öppnar friskt med en nästan lite rå syra. Stramt och kryddigt med en aningen uttunnad frukt. Tanninerna är avrundade, men ändå torra. De ger en tuggbar känsla i eftersmaken som är rätt trevlig, även om vinet saknar charm. Doftar mer lovande än vad smaken levererar.
1989 Château Giscours

Tvåan är tämligen mörkt rött och har en frisk, örtig, lätt metallisk doft med blyerts, svarta vinbär, något stall och och en rostad kaffepräglad fatton. Känns cabernetdominerat.
Smaken är frisk, läskande, ren och snygg med en hel del torra tanniner. Metallkänslan växer lite och tar över eftersmaken som ändå ger en snygg och välgjord känsla.
1988 Dominus

Trean utstrålar varm, mullig frukt som nästan drar åt körsbärshållet och har en rätt skitig doft, kanske med ett inslag av Brett.
Även i munnen bjuds man på en rund, generös smak med en mullig och mogen frukt och en något låg syra. Tanninerna är avrundad och lurviga. Den skitiga känslan växer till sig tillsammans med en liten kryddighet. Eftersmaken är ändå ren och snygg med bra längd. Torde vara perfekt moget just nu.
1989 Château Pichon Lalande

Fyran är oren, muggig med en jordig smak av rotfrukter och källare. Troligen korkskada. Utgår.
1989 Chateau Montelena (korkad, igen!)

Femman har en fyllig, sötaktig, mörk körsbärsfrukt och ett litet inslag av kokta rotfrukter. Där finns också en del djuriska toner av kött och stall samt lite ljus choklad och en lätt metallisk ton i bakgrunden.
Smaken är tät, stilren och snygg med en rätt bra syra. Charmig och avrundad med en fin mognad och en varm, rund, lätt rökig eftersmak.
1989 Dominus

Nr. 6 är ett läckert klassiskt moget cabernetbaserat vin med stall och en tydlig mintton samt en knäckig fatton samt en del kanel och kakao.
Smaken öppnar friskt och läskande med en något söt, saftig frukt. En bra syra, kola/knäckiga fattoner och ordentligt avrundade tanniner ger en allmänt mustig och god smak. Lång, moget, aningen köttigt och sötfruktigt i eftersmaken.
1987 Opus One

Sjuan har en läckert mogen, stallig Bordeauxaktig doft med en del värme och rondör. Där finns också stall, gödsel, rostade fat och en liten ton av linolja. Läckert.
Smaken öppnar friskt med en bra, något söt, ljus frukt samt en ordentlig stallighet. Både snyggt och skitigt på samma gång. Avrundat och moget med en lång, knäckig och charmig eftersmak.
1985 Château Mouton-Rothschild

Till sist ett tätt, mörkrött vin med en doft som också är tät och med en mörk fruktighet. En del stall och djur finns också där tillsammans med mint och julkryddor.
Smaken är frisk, stram och ren med en tydlig, bra syra och med markerade, tuggbara tanniner. Torrt, snyggt och stramt efteråt och med behov av mer tid i flaskan. Mindre fruktdrivet än de andra vinerna, som i stor utsträckning hade en mer sötaktig fruktkänsla.
1989 Château Montrose

Som sagt, ett kul tema, som gott tål att upprepas. Vår omröstning var den här gången utökad. Förutom den sedvanliga om bäst/sämst rankade vi även alla vinerna samt gav poäng på dem enligt 20-poängsskalan. De olika röstningarna utföll, inte helt oväntat, något olika, men inte så mycket att det störde, egentligen. I tabellen nedan är angivet vin, bäst-sämst, medelpoäng/placering, ranking(medelvärde)/placering, min egen poäng

  1. 1989 Château Giscours. 3-7, 15,57p/6, 5,29/6, 16p
  2. 1988 Dominus, 0-4, 15,30p/7, 5,86/7, 14p
  3. 1989 Château Pichon Lalande, 4-0, 16,91p/1, 3,07/3, 16p
  4. 1989 Chateau Montelena –
  5. 1989 Dominus, 0-1, 16,25p/5, 4,14/5, 17p
  6. 1987 Opus One, 2-0, 16,86p/2, 3,00/2, 17p
  7. 1985 Château Mouton-Rothschild, 5-1, 16,73p/3, 2,79/1, 18p
  8. 1989 Château Montrose, 0-1, 16,36p/4, 3,86/4, 17p

Summerar man poängen resp. medelrankingen (Montelena ej medräknad) så blir resultatet i båda fallen att fransoserna vann den här provningen, om än något knappt. Framför allt för att de båda vinerna från Dominus hamnade på den undre halvan. Dock var det så pass tight att om ett annat vin än Montelena hade varit med, och högpresterat, så hade resultatet kunnat bli omvänt. Vi kan konstatera att det var en genomgående hög kvalitet på alla de felfria vinerna och att vi ser fram emot nästa upprepning på temat. Tack Olle, JEP och Jack!

/Anders K

#1388 Bordeaux 1985

Butts Bx85Bordeaux 1985 – en av alla lyckade årgångar under 1980-talet. Ni vet på den tiden då man fortfarande gjorde ”klassisk” Bordeaux, och då man dessutom hade råd att köpa och försöka lära sig känna igen de olika slotten, t.ex. de 55 som klassades som Grand Cru i 1855 års klassifikation i Médoc. Idag hör mycket av detta till en svunnen tid. Visst har kvaliteten genomgående höjts i Bordeaux sedan dess och visst görs det nu strålande viner, även på de enklare slotten, men frågan är om de individuella karaktärerna har blivit utsmetade på köpet. Och hur de moderna bordeauxvinerna blir med 20-30 år på rygg är väl ingen som riktigt vet. Nå, kanske har jag fel och jag skulle i så fall bara bli glad, men det ämnet var nu inte föremål för prövning den här kvällen med AuZone, utan i stället handlade det om en av de klassiska årgångarna från nästan 30 år sedan. 1985 var en rätt sval årgång, vilket gav en hel del gräsiga aromer i de unga vinerna. Frågar var nu hur de utvecklats i flaskorna, om de kanske mognat fram till mer charmiga karaktärer.

Första vinet möter gommen både med en markerad syra och en torr strävhet, som är lite jobbig att ta för den ännu ovana gommen. Doftmässigt är det trevligare med en tämligen klassisk mogen bordeauxdoft som innehåller stall, blyerts och grön paprika. En tråkig metallisk ton drar ned intrycket en del. Smaken är också rätt slank och den slutar torrsträvt med en spretig syrlighet. OK, men inte mer.
1985 Ch. Ducru-Beaucaillou

Tvåan har tyvärr en aning av en oren ton, som möjligen beror på en släng av korkdefekt, trist! En bra syra och bra, tuggbara tanniner, men slutar eldigt och rätt metalliskt. Inte så kul.
1985 Ch. Leoville Poyferré

Med nästa vin blir det mer ordning på torpet. En utvecklad, stallig, kryddig doft med toner av tobak, massor av ceder och en del dyra fat. I munnen möts man av en fyllig, tuggbar attack och stalligheten som tittar fram igen. Tätt och med finkorniga, tuggbara tanniner. Bra, något syrligt slut.
1985 Ch. Gruaud Larose

Fyran öppnar lite snålt, gräsigt och metalliskt, men rundar till sig och en läckert skitig stallighet växer i glaset. Även smaken är något gräsig och med en hög syra, men också med en bra, tät frukt. Läckra, finkorniga, inbäddade tanniner ger en bra struktur och en lång, tuggbar eftersmak. Ett stramt vin med klass.
1982 Ch. Gruaud Larose

Femte vinet fick utgå på grund av en fullständigt hårresande korkdefekt, grr!!!
1985 Ch. Haut-Bages Libéral

I stället tar vi oss an nästa vin som har en markerat frisk och örtig, stjälkig, kryddig doft med drag av rotfrukter och en viss mintton. Även smaken öppnar med gröna toner av gräs och stjälkar. En frisk syra och en pepprig, intensiv smak. Tanninerna är tydliga och torra, vilket ger en rätt elak eftersmak. Ett något spretigt vin, men ändå hyggligt och karaktärsfullt.
1985 Ch. Lynch Bages

Sjuan har en märklig doft som några liknade vid liniment, andra vid brinnande plast. Inte alls kul, hur som helst. Där finns också en hel del skitighet (svinstia!) och en stark medicinal mentolton. Smaken är frisk med en hel del, rätt lurviga tanniner som dock ändå ger en torr eftersmak. Inte alls särskilt njutbart!
1985 Diamond Hill, Volcanic Creek

Till sist ett moget och charmigt vin med en läckert djurisk doft med ceder, stall, paprika och värme. Smaken har en närmast söt frukt och en god syra. Lätt, knäckigt och charmigt med läckra avrundade, men tuggbara tanniner. Bra, god, läcker eftersmak. Kvällens klart charmigaste vin och det enda som fick det att dra en del i mungiporna, även om det onekligen också var det mest utvecklade/åldrade vinet.
1985 Ch. Cantemerle

Överlag är det en avsaknad av lyckokänsla som tyvärr präglar de flesta av kvällens viner. Några charmtroll har 85-orna aldrig varit och kvällens provning visar att de inte heller blir det med lagring. Men de är ett trevligt exempel på en klassisk, och numera mogen, årgång i ett Bordeaux från ett svunnet(?) förr.

  1. 1985 Ch. Ducru-Beaucaillou, 0-2, 750 kr, 14p
  2. 1985 Ch. Leoville-Poyferré, 0-4, 600 kr, 12p
  3. 1985 Ch. Gruaud Larose, 2-0, 600 kr, 16p
  4. 1982 Ch. Gruaud Larose, 2-1, 1000 kr, 17p
  5. 1985 Ch. Haut-Bages Liberal, korkad!!!
  6. 1985 Ch Lynch Bages, 4-1, 900 kr, 4-1
  7. 1985 Diamond Hill, Volcanic Creek, 0-4, 1200 kr, 13p
  8. 1985 Ch. Cantemerle, 4-0, 520 kr, 17,5p

/AK

#1382 Bordeaux efter peak cask?

ASi höll provning med fokus på röda bordeauxviner med måttlig eller i alla fall moderat mängd fat. Som metainformation gavs att vinerna skulle vara moderna i stilen och ofta innehålla en försvarlig mängd merlot. Dessutom skulle de flesta vinerna passa bra för ung konsumtion.

Vinerna:

1. 2009 Chateau Fourcas Hosten
Blåröd färg. Doft av blå frukt, fat, eteriska toner och nån mognad. Kaffedominerat med lite tid i glaset.

Balanserad ung smak med tydliga fat. Torr / stram karaktär komplext, ceder och lite gröna toner.

2. 2010 Chateau de Pez
Tät blåröd färg. Fruktdominerad ungdomlig doft. Varmklimat, fat och kraft med rik kaffekänsla och exklusiv inramning.

Fyllig, rik fruktdriven smak. Balanserat men åt det saftigare yngre hållet. Tydliga tanniner och en snygg kaffig avslutning.

3. 2008 Chateau Canon la Gaffelière
Tät mörkröd färg med liten blåkant. Fyllig, fat och med kraft och kaffe. Söt fokuserad och lite syltig doft. Balanserad och med en exklusiv örtighet.

Fruktpackad smak med fat. Balanserade sandiga tanniner, frukdriven syra och elegant avslut.

4. 2009 Chateau Mazeyeres
Tät mörkröd färg med liten blåkant. Ungdomlig doft med viol, fat, söt tobak, ceder och svartfrukt. Fyllig och rik doft med en liten maceracion carbonique doft. Ung syrlig och lite spretig, lite lingonris?

Fyllig fruktig smak med friska syror, tydliga tanniner. Elegant slank känsla.

5. 2005 Chateau Coufran
Tät mörkröd färg med liten brunkant. Doft av körsbärssylt, ceder, svarta vinbär och plommon. Komplex mörk frukt, eteriska toner och en skvätt etylacetat efterhand..

Initialt spretig gles smak med tydliga tanniner. Eleganta men lite svaga syror.

6. 1989 Chateau Gazin

Tät brunröd färg. Stor mogen komplex doft med kaffe, fat, stall, lite gammal tång(havs). Torr bränd blåfrukt med stram tobaksavslutning.

Mogen balanserad elegant smak dominerad av körsbär, cypress, te och liten bitter dillton på slutet. Lite glest?

7. 2010 Bad boy

Tät blåröd färg. Mogen lite gisten och oxiderad doft. Överfruktigt vin som inte har varken stoppning eller ryggrad och därför faller ihop. Tomatsoppa och konservburk..

Syltig oxiderad smak. Defekt?

Listan

  • 2009 Chateau Fourcas Hosten, Listrac-Medoc, 210kr, 1/2/13, 14p
  • 2010 Chateau de Pez, St Estephe, 371kr, 0/0/13, 16p
  • 2008 Chateau Canon la Gaffelière, St Emilion, 494kr, 4/0/13, 18p
  • 2009 Chateau Mazeyeres, Pomerol, 317kr, 2/1/13, 15p
  • 2005 Chateau Coufran, Haut-Medoc, 301kr, 0/2/13, 13p
  • 1989 Chateau Gazin, Pomerol, 750kr, 5/0/13, 17,5p
  • 2010 Bad boy, Bordeaux, 306kr, 0/7/13, 10p

/JT






 

 

 

 

 

 

 

 

#1350 Bra röda 80-talister

Moget

Vackra, mogna viner

Provningsåret 2014 började för AuZones del med den traditionella provningen Goda viner. En bra start på ett provningsår som sedvanligt säkert blir fyllt med goda viner. Provning nr 2, med det angivna temat Bra röda 80-talister, gjorde ingen besviken och den fortsatte så väl på den väg som anvisats av den första provningen, att temat lika väl hade kunnat varit Godare viner. Likaså kan det sägas ha varit provningen av De godaste vinerna, i alla fall hittills. Återstår att se om någon provning, när året så småningom summeras, kommer att förtjäna benämningen Ännu godare viner.

Provningen hölls av AÖ och var en uppföljning av den provning (#1060) han höll med samma tema för sex år sedan. En återblick på mina provningsnoter från det tillfället gav mig själ att a höga förhoppningar på denna provning, något som alltså uppfylldes med råge.

Näsan ned i första vinet och första intrycket är klockrent: en bra Bordeaux med mycket stall och tydlig cabernetkaraktär. Vid ett närmare studium uppträder dock en rätt söt frukt, vaniljiga fat och en tydlig mintton, varvid tankarna snarare drar åt ett varmare håll, på andra sidan Atlanten, närmare bestämt i Kalifornien. En liten lätt dillton osar också runt i bakgrunden.
Smaken är påtagligt frisk och läskande med en markerad syra. Den är inte direkt mullig, utan snarare snygg, slank och elegant, men med bra intensitet. Tanninerna är finkorniga och helt avrundade, men de ger ändå ett torrt och lite slankt syrligt slut. Läckert och läskande, men har kanske sett bättre dagar.
1984 Ridge Monte Bello

Tvåan ger även den initialt en snabb cabernetkänsla, men skitiga, djuriska och peppriga toner gör att den snart ger sig iväg för att ersättas av tankar på Rhônedalen, kanske söderut.

Smaken är frisk, rätt söt, tät och tuggbar. Bra syra, tuggbart och pepprigt med en lite kolaaktig fatton. En hel del, rätt finkorniga tanniner finns kvar och eftersmaken blir lång, tjock och aningen torr. Bra vin, om än kanske aningen grovhugget, särskilt jämfört med föregående eleganta vin.
1982 Sassicaia, Bolgheri

Så ett vin med en härlig, kryddig och floral doft. Hallon, svartpeppar och violer måste väl bara leda oss till syrahdruvan och Norra Rhône. Eller har jag kommit fel igen, liksom ofta förr, och misstar mig angående en läcker Bourgogne? Det visar sig vid diskussionen om vinet, att det den här gången inte bara är jag som till sist stannar för Bourgogne utan även andra runt borde, såsom den regerande klubbmästaren. Majoriteten förespråkar dock Norra Rhône, troligen Côte Rôtie, även om MW förespråkar Hermitage. Vilket som, har vinet en enormt läcker och charmig doft med en oemotståndlig kombination av läckra florala toner, rök  och djuriska dofter. Svårt att sluta dofta på det här!

Smaken gör en lyckligtvis inte heller besviken. En bra syra och fullt av intensitet utan att på något sätt vara fläskigt. Snarare snyggt och rent. Massor av vedrök, blommighet och djur. Avrundade, finkorniga, läckert tuggbara tanniner. frisk, snygg, kanske aningen torr, men svårspottad eftersmak. Stort vin!
1983 Hermitage, J-L Chave

Så ett vin med en betydligt mer återhållen doft. Man får söka en del för att finna en del knäck, lite mint, nypon, och en del rosor. Så småningom växer dock en markant, tjärig rökighet till sig och det står klart att det handlar om nebbiolodruvan i glaset. Lite lätt skitigt och volatilt är det onekligen också, så markörerna finns på plats.

Smaken är betydligt uttrycksfullare än doften med en initial, lätt skitighet, som dock strax ersätts av en bra syra, röd frukt och en läcker rökighet. Tanninerna är fortfarande torra och kritiga, men bara på ett positivt, tuggbart vis. Lång, rökig, charmig, torr eftersmak. Läckert, om än något krävande vin, vilket möjligen avspeglas i de mindre smickrande röstsiffrorna i den avslutande tabellen.
1982 Barolo, Bruno Giacosa

Femman är markant ljus orangeröd i färgen och även doften är klart utvecklad med en doft av dillkronor som för min del helt dominerade och fick mig övertygad om att vi hade att göra med en Rioja. Andra fann även gammalt läder, kola och hallon i doften och många förespråkade snarare Bourgogne.

Smaken dominerade av en ordentligt tilltagen syra, även om dillkronorna även här gjorde sig påminda. Helt avrundade tanniner och en rätt charmig smak, även om slutet blev tämligen uttorkat med trött frukt. Har definitivt sett bättre dagar.
1983 Pommard-Rugiens, Pothier-Rieusset

Näsan ned i sista vinet och till sist är vi äntligen hemma. Här måste det bara handla om Bordeaux! Läckert fyllig, varm, stallig doft, fylld av hästgödsel. Vänstra stranden förespråkades allmänt.

Smaken öppnar rätt friskt och aningen jordigt. En bra syra och en bred, tjock och tuggbar smak fyller ut munnen ordentligt. Där finns en hel del rätt grova tanniner. Bra kraft och tryck. Kanske något grovhuggen eftersmak. Nå, det var nu inte vänstra stranden utan högra. Ska vi någonsin lära oss…?
1982 Château l’Evangile, Pomerol

Butts

Världsklass!

En strålande provning, från vilken man begav sig mot hemmet med ett lyckligt leende på läpparna. Tack AÖ! Vi ser fram emot del 3!

  1. 1984 Ridge Monte Bello, 0-1, 15,5p
  2. 1982 Sassicaia, Bolgheri, 2-1, 16p
  3. 1983 Hermitage, J-L Chave, 3-0, 19p
  4. 1982 Barolo, Bruno Giacosa, 0-4, 17p
  5. 1983 Pommard-Rugiens, Pothier-Rieusset, 1-2, 15,5p
  6. 1982 Château l’Evangile, Pomerol, 4-1, 18p

Inga priser i tabellen ovan, emedan AÖ inte hade koll på sina inköpspriser och därför skönstaxerade oss till 350 kr för provningen, inkl. mat. Ett synnerligen humant pris för dessa stora viner!

/Ak