Author Archives: yquemisno1

# 1560 Van Volxem II

Van Volxem butts

Roman Niewodniczanski, försök uttala det namnet rätt, ni… Nå, det finns ett enklare sätt att benämna den åsiktsfulle och driftige ägaren av vingodset van Volxem i Wiltingen i Saar. För enkelhets skull säger de tyska vinälskarna helt enkelt Niewo. År 2000 tog han över van Volxem och med pengar bakom sig från familjen som ligger bakom storsäljaren Bitburger Pils, producerar han och hans team rieslingviner med en ambition som ligger på högsta nivå. Att firman dessutom har tillgång till några av de högst ansedda bland Saars vingårdar, gör inte saken sämre. Större delen av Van Volxems viner ligger i en vinstil som kan beskrivas som nästan torr. En sen skörd av fullmogna viner ger en mogen frukt och en syra som, trots läget i Saar, inte alltid upplevs som fullt så framträdande som annars ofta är fallet. På den relativt korta tiden sedan Niewo tog över, har van Volxem uppnått ett anseende som en av Saars bästa producenterna av torra viner. Jo, man gör en mindre mängd söta viner också och de få jag har provat har varit sensationellt bra, men dagens provning handlar om firmans huvudsakliga vinstil från deras tre absoluta topplägen Scharzhofberger Pergentsknopf, ”P”, Altenberg Alte Reben och Gottesfuss Alte Reben. Den senare vingården med 120-åriga vinrankor på egna rötter.

Vi börjar med ett vin som har en tät och dov doft med tyngd, mogen frukt, honung och inlagda persikor.
Smaken är knappt halvtorr och har en bra, frisk syra. Tät, närmast massiv, växande smak. Tuggbart och läckert. Lång, djup, mineralisk eftersmak. Strålande!
2012 Scharzhofberger P, 17p, 1-2.

Tvåan har en läckert kryddig, mer utvecklad och tydlig rieslingdoftmed tät, rätt mogen frukt åt citrushållet, mest grapefrukt. Aromatiskt, kanske ett stick av etylacetat. Snyggt och välbyggt.
Smaken har en aning mer sötma vilket initialt ger ett något saftigt intryck, men den goda syran friskar upp smaken, som är läckert kryddig. På det hela taget mindre fullödigt och djupt än föregångaren. Slutar friskt, kryddigt och aningen mineralbeskt och sötman sticker upp lite grann igen.
2008 Scharzhofberger P. 17p, 1-1

Även trean har en mer mogen rieslingdoft. Snyggt med en hel del tyngd. Honung, rosor, aprikoser och lite citrus.
Smaken är åt det saftiga, halvtorra hållet med en mullig, mogen frukt och en god syra. Bra bredd och stilfullt. Lång, markant mineralisk, kryddig eftersmak som är något krävande med sin markerade mineralbeska.
2008 Altenberg Alte Reben, 17p, 3-0. Dagens vinnare.

Fyran känns än mer utvecklad med tydliga petroleumtoner och en aning gummi. Bra djup och täthet med mogen frukt och tyngd.
Smaken är drygt halvtorr med tydligt söt, mullig frukt. Dovt och med en känsla av värme. Lite lägre syra. Oljigt, tuggbart och något tungt. Dov eftersmak med grapefruktbeska. Maffigt, men väl beskt.
2009 Altenberg Alte Reben. (14 g/l restsötma). 15,5p, 0-2. Ett av de två minst populära vinerna i kväll.

Femman har en aningen återhållen doft med bra djup och mogen frukt. En viss ton av diesel och möjligen en aning av en volatil ton.
Halvtorr, saftig attack med en riktigt bra, uppfriskande syra som ger en pigg känsla. Växande, kryddig, ren och snygg smak, Kryddig, läckert mineralisk eftersmak med stor längd. Klass!
2010 Scharzhofberger P, 19p, 2-1.

Ungdomligt frisk och ren rieslingdoft med honung, mint och rosor. Persikor och grapefrukt. Någon mognadston.
Halvtorrt med en god, frisk, tuggbar syra. Snygg och ren frukt. Härlig intensitet och extremt lång, mineralisk eftersmak med en god grapefruktbeska. Läckert!
2012 Gottesfuss Alte Reben, 18,5p, 2-4. Öven det vinet minst populärt.

Att sjunde vinet är mer utvecklat syns redan på den djupare gyllengula färgen. Även doft är tät och utvecklad med en lätt örtig, vegetal ton. Rätt fräscht och snyggt med grapefrukt och en liten, liten aning etylacetat.
Smaken öppnar med en påtagligt sötma på grund av en lite lägre syra. Frukten är mullig och mogen med honung och torkad frukt. Tyngd och mognad. Massiv mineralitet efteråt med en lite trött frukt och en påtaglig beska. lite för åldrat för min smak.
2004 Gottesfuss Alte Reben, 14,5p, 1-2.

Sista vinet är än mer moget med sin djupa, mörkt gyllene färg och en tät, dov, utvecklad doft med Firne, honung, petroleum, grapefrukt och en lätt örtighet.
Smaken är rejält tät och söt. Tungt med mogen persikofrukt och en del ädelröta. Syran är åt det lägre hållet och slutet är dovt med grapefruktbeska. Häftigt men väl tungfotat.
2006 Gottesfuss Alte Reben, 15,5p, 3-1.

I stället för den vanliga tabellen får ni data om vinerna i form av en bild på Jacks ”lap”. Mina poäng och röstsiffrorna i texten ovan.

Van Volxem lapp

En fantastiskt spännande provning. Det var speciellt att få prova ett sådant urval av van Volxems tre torra toppviner. Bara att buga och tacka Jack för det!

/Anders K

Annonser

#1557 Sherry – distriktet som börjar ta plats

Pano

Torsdagen den 24 maj träffades vi på en ny och förunderligt vacker plats för att avnjuta sherry av olika slag. I stället för att ta oss till Zonen V på Gärdet, blev vi hembjudna till kvällens provningsledare, SOJ. Högt upp i ett hus på Fredhällsklippan njöt vi av gott vin, gott tilltugg och en förunderlig utsikt över Mälaren.

De åtta viner vi provade var följande:

Glas

 

Vin 1. La Goya Manzanilla
Gyllengul med en doft av grapefrukt och persikor. Det gick också att ana toner av bränt socker, russin och pumpernickel.

Vinet var smörigt och en aning tjockt i munnen. I smaken fanns också grapefrukt, en aning bränt socker i eftersmaken och en eldig svans.

Vin 2. Colosia Fino
Ljust gyllengul till färgen. Lite sluten doft där det gick att ana toner av rabarbersaft, blommor och gräs. En aning av mandel.

Smaken drog åt örter, gräs och fläderbloms. Här fann några även en god sälta.

Kvällens förlorare tillsammans med nr.4.

Vin 3. Fino Inocento
Ljust gyllengul med en något sluten doft av mandel och marsipan. Detta vin hade en tydlig florton.

I smaken kunde man känna en ton av något bittra örter och kåda. I eftersmaken utkristalliserades en lätt smak av bränt socker. Lång, eldig eftersmak. Smakrik.

Vin 4. Fino Especial La Panesa
Gyllengul färg och en lite sluten doft, där man kunde urskilja grapefrukt, gräs och målartvätt.

I smaken en ganska tydlig ton av bittra örter, kåda, gräs och maskrosstjälkar. Lång, lite eldig eftersmak med malörtsbeska. Oerhört krävande.

Tillsammans med nr 2 kvällens förlorare.

Vin 5. Amontillado
En något mörkare gyllengul färg med en doft av karamell och gräddkola. Där fanns också ett drag av mintighet tillsammans med russin, bränd mandel och mandelmassa.

Smaken var balanserad samt kraftig och lite bränd, som av bränt socker. Där fanns också en viss örtighet som drog åt det bittra. Eftersmaken var lång och eldig.

Vin 6. Palo Cortado Antique
Färg som av rött guld. Doften söt och knäckig med toner av karamelliserat socker, grädde, mandelmassa, vanilj och även lite kaffe.

I smaken återfanns det smälta sockret, men nu ordentligt bränt, samt en aning grädde. Förutom det fanns en hel del bittra örter och gräs. Eftersmaken eldig och lite kryddig.

Vin 7. Oloroso Pata de Gallina
Brunröd och gyllene färg. Doft av karameller, kola och grädde. Lite i bakgrunden en aning av målarfärg.

Smaken var komplex med brända toner och bittra örter, men också russin och torkad frukt. Lång, eldig eftersmak.

Kvällens vinnare.

Vin 8. Noe PX Vors
Ogenomskinlig, lite grumlig, gyllene till färgen. En dominerande doft av katrinplommon, men även av russin och melass.

Den enda söta sherryn denna provning. Smaken var mycket söt med toner av torkad frukt, framför allt katrinplommon.

Butts

 

Listan

  1. Delgado Zuleta La Goya Manzanilla Palomino Fino 15% 77 kr 0-1
  2. Guitiérrez Colosia Colosia Fino Palomino Fino 15% 75 kr 0-2
  3. Valdespino Fino Inocente Palomino Fino 15% 100 kr 1-1
  4. Emilio Hidalgo Fino Especial La Panesa Palomino Fino 15% 250 kr 0-2
  5. Juan Piñero Amontillado Palomino Fino 18,5% 130 kr 1-0
  6. Fernando de Castilia Palo Cortado Antique Palomino Fino 20% 320 kr/50 cl 1-1
  7. Emilio Lustau Oloroso Pata de Gallina Palomino Fino 20% 160 kr/37,5 cl 5-0
  8. Gonzales Byass Noe PX Vors Pedro Ximenez 15% 239 kr/37,5 cl 0-1

/AR

#1551 Mogen österrikisk riesling Smaragd

Jag får erkänna att jag har varit skeptiskt inställd till Österrikiska rieslingviner ett tag. Särskilt till de mer sent skördade varianterna med den högsta kvalitetsklassen i Wachau, Smaragd. Med sin mogna frukt, höga alkoholhalt och ofta ett inslag av botrytis, tycker jag de kan bli lite dova och tunga och få en framträdande beska. I stället har jag mer dragits till den friskare, kryddigare och normalt lättare stilen som de tyska rieslingvinerna ofta uppvisar. Emellertid måste man ibland utmana sina fördomar, så när S-E kallade till en provning av just mogen österrikisk riesling på Smaragdnivå, är det bara att ställa upp och se vad man tycker om just den vintypen, särskilt när nu vinerna också fått ligga till sig några år.

IMAG4492~2

Första vinet uppvisar en fet, mogen, fyllig doft med torkad frukt, Firne, petroleum, en del honung och en örtig kryddighet. En lätt oxidationston finns också, men den håller sig ännu mest i bakgrunden.
Smaken är torr och frisk med en bra, tuggbar syra. Lite trött frukt och en växande beska. Ordentligt, men snyggt moget. Intensiv, något besk eftersmak. Under provningen tilltar oxidationstonen och ger vinet en mer trött känsla.
2004 Zöbinger Heiligenstein ”Lyra” Bründlmayer Kamptal

Tvåan känns fräsch och rätt ungdomligt med en närmast mintig friskhet och en kryddig ton av basilika. Lite Firne finns även här.
Smaken är frisk och tät med en hel Firne. Kryddigt med en läskande syra. något eldigt och aningen slank frukt, men eftersmaken är rik, kryddig och tuggbart torr.
2009 Ried Schütt Knoll Wachau

Trean är stram, återhållen och även aningen oren. Kan en liten korkdefekt finnas här? Tveksamt, dock, eftersom den inte växer till i glaset som den oftast gör. Vinet har ändå en frisk, bra frukt och en viss kryddighet.
Även i smaken får man en möjlig puff av TCA, men frukten håller emot bra, även om den är rätt saftig och endimensionell. Rätt långt slut med efterbeska. Lyfter inte. KAnske lite korkskadat ändå.
2005 Rüdesheimer Berg Rottland Breuer Rheingau. Kvällens joker, som tyvärr inte nådde upp till den nivå där den borde ha varit. För gammalt eller lätt defekt?

Mycket fet och fyllig doft med massor av torkade aprikoser och en något tung blommighet.
Smaken är fet med en tydlig beska. Fullmatad, mogen frukt och en mer måttlig syra. Oljigt och kryddigt. Långt, eldigt slut byggt kring den markerade beskan. Rätt seriöst, men känns mer som en pinot gris eller GV än en riesling.
2009 Dürnsteiner Hollerin FX Pichler Wachau. Det var visst en riesling i alla fall. Kanske är det husstilen som slår igenom.

Nästa vin har en varm, eldig, tät och djup doft med mogen frukt och massor av petroleum, honung, lindblom och lite saffran. Troligen har en del Botrytis varit med här.
Frisk, tät och intensiv smak med en god syra och en strålande frukt. Saftig och mumsig stil med en växande kryddighet och likaså en del alkohol. Lång, rik, eldig eftersmak med en viss beska. Aningen tungt, men riktigt bra!
2007 Singerriedel Hirtzberger Wachau. Kul att den var så pass bra, eftersom jag hade bidragit med vinet ur min egen källare. Kvällens vinnare!

Utvecklad, snygg, mogen stil med Firne, honung och petroleum. Dovt och med en del Björnklister som växer till.
Frisk, men dov, eldig attack. lite måttlig syra och tung frukt utan lyft. Lång, kryddig, dov, torr, tjock eftersmak. Rätt ambitiöst men utan lyft.
2007 Weissenkirchner Achleiten Rudi Pichler Wachau

Något stum och återhållen doft med rätt mogen frukt, saffran, curry och stekt kött. Påtagligt botrytispåverkat.
Tät attack med söt, mullig frukt. Lite saftigt, men god syra och tätt med fin koncentration. Växande kryddig, tuggbar smak av bitter engelsk marmelad. Lång, intensiv, kryddig eftersmak. Alldeles utmärkt!
2009 Klaus Prager Wachau. Vet inte om jag förfördes av den tydliga sötman – vissa hävdade det, men vinet var så maffigt, men ändå balanserat att jag inte kunde låta bli att ha det som kvällens bästa.

Tyvärr fullständigt sönderkorkat, grrrr!!!! Hade annars kunnat vara kvällens bästa…
2007 Vinothekfüllung Loibner Knoll Wachau

IMAG4493

 

  1. 2004 Zöbinger Heiligenstein ”Lyra” Bründlmayer Kamptal 435 kr 2010, 635 kr, 15p, 0-4
  2. 2009 Ried Schütt Knoll Wachau 469 kr 2010, 669 kr, 17p, 1-0
  3. 2005 Rüdesheimer Berg Rottland Breuer Rheingau 289 kr 2007, 489 kr, 13p, 0-6
  4. 2009 Dürnsteiner Hollerin FX Pichler Wachau 349 kr 2010, 549 kr, 15p, 1-1
  5. 2007 Singerriedel Hirtzberger Wachau 489 kr 2008, 700 kr17, 6-0
  6. 2007 Weissenkirchner Achleiten Rudi Pichler Wachau 399 kr 2010, 599 kr, 14p, 0-2
  7. 2009 Klaus Prager Wachau 419 kr 2010, 619 kr, 17,5p, 4-0
  8. 2007 Vinothekfüllung Loibner Knoll Wachau 469 kr 2010, 669 kr, -, –

Tack S-E för en givande provning som fick mig att inse att jag nog ändå tycker rätt bra om österrikisk riesling, åtminstone som omväxling. Visst uppvisare de en hel del tyngd och alkohol, men det är ju ändå svårt att inte tycka om seriös riesling…

/Anders K

#1549 Brunello jämna årgångar

Det är ju lustigt hur genom en vädrets nyck de jämna årgångarna i Europa under en längre tid har varit de svalare, medan de udda tenderat att ha varit varma. Kanske kan man dra trenden bakåt till den legendariskt varma årgången 2003, kanske längre. Någorlunda pålitligt sträcker sig trenden åtminstone till årgång 2013. De varmare årgångarna har i regel också fått lite sämre anseende, eftersom vinerna då avvikit från den mer strama klassiska stil som i stor utsträckning hyllas av de tongivande vinälskarna.
JL bjöd sålunda in till en provning av Brunelloviner från just jämna årgångar och det borde ju vara ett utmärkt tillfälle att se hur de förhoppningsvis klassiska vinerna utvecklats.
IMAG4410~2-20180429-142729746

Första vinet har en bred, öppen charmig doft av mogen frukt, kola, kokt kött och lite sandelträ. En hel del värme. Känns inte direkt som en sval årgång.
Smaken är frisk och rätt kärv med en del beska och markerade, torra tanniner. Känns lite simpelt och med en slank mitt. Torr och bråkig utan charm efteråt. Saknar charm. Kanske behöver lagras, helt enkelt.
2012 Baricci Brunello

Tvåan har en tät och intensiv doft med en lite sotig kaffeton, som antyder att en del nya(re) fat har varit med i spelet här. Kryddig, en del stekt kött, te och en lätt metallisk ton.
Smaken är frisk, ren, tät, mintig och lätt rostad. Markerade och riktigt läckert tuggbara tanniner (tannini importanti!). Kärv, tuggbar, sträv och rätt bråkig eftersmak. Behöver lagras lång tid.
2010 Canaliccio di Sopra, Brunello. Med klassiska 2010-tanniner!

Snygg och ren doft med en tydlig curryton. Som en indisk köttgryta! Där finns också mint och en bra körsbärsfrukt.
Smaken öppnar friskt och rätt slankt, men frukten är söt och med en del utveckling.Snyggt och rent med en bra syra och koncentration. ungdomligt med en hel del goda, kritiga tanniner. Frisk, snygg, stilren, lite torr eftersmak med en del beska.
2010 Costanti Brunello

Den brunröda färgen antyder ett ordentligt moget vin och doften är onekligen ordentligt åldrad med trött, oxiderad frukt och en aning tomatsoppa – aldrig ett bra tecken. Den tar sig ändå en del i glaset och mintiga toner fräschar upp doften medan tomatsoppan mer övergår till kalops, vilket är klart med acceptabelt.
Smaken är frisk med toner av köttbuljong och värme. Mogen frukt, men ändå en bra syra. Snygga, avrundade tanniner. Bred, utvecklad, torr och varm eftersmak med en del (fat)beska. Bättre smak än doft.
2006 Marengo Brunate Barolo. Lurig joker som inte påtagligt stod ut från de övriga.

Dov, lite rökig och sotig doft med djuriska inslag och toner av våt päls. Värme, alkohol och te.
frisk, något saftig och öppen smak med en god, frisk syra och röd frukt. Elegant, på gränsen till slankt med avrundade, sammetslena tanniner. Charmig och öppen smak med mognad. Syran hänger i och blir lite väl påtagligt lingonaktig.
2008 Biondi Santi Brunello. Bra, men som alltid för dyr.

Bred, varm, mullig och utvecklad doft med stil och ett aromatiskt, kryddigt inslag som nästan drar åt myggmedel. Där finns också, värme, kött, curry och fikon.
Smaken är frisk med en söt, något saftig frukt och en god syra. Tanninerna är avrundat snälla. Charmig, lite saftig eftersmak. Saknar lite karaktär, men goda mognadstoner.
2007 Pian del Orino Brunello

Intensiv och tät, men ändå något outvecklad doft med sot, mörk frukt, mint och te.
Smaken är tät och snygg, intensiv och tuggbar med bra syra och ett fantastiskt djup. Markerade, finkorniga, tuggbara tanniner. Något torr och hård eftersmak, men med strålande djup och bredd som lovar mycket för framtiden.
2006 Gianni Brunelli Brunello Riserva

Frisk, snygg, ren och mintig doft i en tydligt floral, fräsch stil med inslag av mint, kött och te. Dessutom finns där en läcker, nästan burgundisk skitighet och återigen toner av curry.
Smaken är bred, utvecklad och öppen med en varm, mogen söt frukt och en läckert klingande syra. Medelkoncentrerad i en fräsch, snygg, floral stil. Avrundade sammetslena tanniner och en lång händelserik eftersmak. Svårspottat.
2004 Il Paradiso di Manfredi Brunello Riserva. Typisk 04-a!

IMAG4411

  1. 2012 Baricci Brunello, 390 kr, 12,5p, 1-2
  2. 2010 Canaliccio di Sopra, Brunello, 450 kr, 14,5p, 0-0
  3. 2010 Costanti Brunello, 390 kr, 15p, 2-1
  4. 2006 Marengo Brunate Barolo, 400 kr, 14p, 0-4
  5. 2008 Biondi Santi Brunello, 900 kr, 14,5p, 0-2
  6. 2007 Pian del Orino Brunello, 733 kr, 16,5p, 1-3
  7. 2006 Gianni Brunelli Brunello Riserva, pris?, 16p, 5-0
  8. 2004 Il Paradiso di Manfredi Brunello Riserva, 680 kr, 17p, 3-0
Tack JL, för en givande provning av riktigt bra viner!
/Anders K

Läs mer

#1542 Produttori del Barbaresco

GlasVärldens bästa kooperativ? Ja, det är så kooperativet Produttori del Barbaresco ofta beskrivs och det är nog svårt att finna ett annat kooperativ som skulle kunna göra dem rangen stridig. Vid skördetid bildar de 50-talet medlemmarnas traktorer långa köer uppför backen i den lilla byn Barbaresco för att leverera sina druvor. De vägs in och analyseras i vineriet och med ett system där betalningen för druvorna är beroende av deras kvalitet, så har vinodlarna en stark drivkraft att producera bästa möjliga vara. Vinifikationen är tämligen traditionell med jäsning i ståltankar vid 30 grader och lång skalkontakt, runt 4 veckor, innan vinerna får vila i stora botti i tre år och sedan ytterligare ett år på flaska innan de släpps. Den huvudsakliga produkten är deras Barbaresco, av vilken runt 100 000 flaskor görs och som håller en hög och jämn kvalitet. Sedan 1967 vinifierar man under bra år 9 olika vingårdsviner separat. Dessa 9 ”cru”, vilka alla vinifieras likadant, uppvisar fascinerande olika karaktärer, beroende på de vingårdar de kommer ifrån. Under sämre år gör man inga cru-viner, utan allt åker i stället in i den vanliga Barbaresco, vilken då i gengäld kan vara av högre kvalitet än normalt. Man gör även en Langhe Nebbiolo på druvor från yngre stockar. Här har ni en karta över vingårdarna i Barbaresco.Bara att plugga på!

barbcombo

Som en vägledning till de olika vingårdarnas egenskaper får ni här en beskrivning av dem från självaste Aldo Vacca, den karaktärsfulle och kunnige direktören för Produttori, hämtat från en intervju med honom på The Rare Wine Co:s hemsida:

Pora is approachable; Rio Sordo, elegant; Asili, austere; Pajè, bright; Ovello, lively; Moccagatta, floral; Rabajà, complete; Montestefano, powerful; Montefico, austere.”

Aldo Vacca Boxing for Barbaresco,cr

Aldo Vacca in his famous Boxing for Barbaresco pose

För kvällens provning hade S-E samlat ihop ett gäng Produttoriviner från olika källor. Innan vi började prova, retade han vår aptit ytterligare genom att berätta att vi skulle få prova viner från fyra olika decennier. Det lät ju spännande!

Vi inledde med ett påtagligt ungdomligt vin med en bärig, frisk och fruktig doft med inslag av ljusa körsbär, blåbär, mint och timjan.
Smaken är påtagligt frisk och syrlig med en ljusröd, ganska lätt frukt. De torra, kritiga tanninerna tar raskt ett ordentligt tag i gommen och eftersmaken är ung, bärig, torr och krävande sträv. Här har vi 2011 Montefico, som onekligen lever upp till Aldo Vaccas beskrivning ovan: ”Montefico, austere” Man får ge det tid, så blir det förhoppningsvis lite mer lättillgängligt.

Nästa vin är betydligt mer öppet och inbjudande med en yppig, närmast förförisk, djup och charmig doft. Ung, druvig, röd frukt som körsbär och hallon samt ett helt lass med minttabletter i glaset. Rosorna finns där också och en liten aning djurisk känsla i bakgrunden som redan skvallrar om vad som komma ska.
Smaken öppnar friskt och läskande med en bra, tät röd frukt. God syra, kryddigt, bra bredd, intensitet och charm. En hel del snyggt finkorniga tanniner vilka efterhand tar över frukten en del. Riktigt bra, men behöver lagras. ”Ovello, lively”, ja, varför inte. Det är ju lätt att hålla med när man har facit. Alltså: 2011 Ovello.

Trean är kraftfull, tät och köttig, men har också en bra, sötaktig frukt. Massor av mint och en del choklad.
Smaken är tät med söt, mörk frukt och tjock, tuggbar känsla. En lite mer måttlig syra ger en känsla av värme. Markerade, rätt tjocka, avrundade tanniner som tar över i eftersmaken som är tjock och torrsträv. Tufft slut, men ett bra vin! Här har vi Ovello igen, men nu av årgång 2005. Kanske inte lika ”lively” som det förra vinet.

Så har vi ett ungdomligare vin igen med en fräsch och snygg lätt bärig doft. Klassisk nebbiolo med mint, rosor och lite kakdeg.
Frisk, något kärv attack på smaken med bra intensitet och någon utveckling. Påtagligt kryddigt och med kraft. Tanninerna är massivt kritiga och eftersmaken grovtorr med värme. Rätt bråkigt, men tar sig med tiden i glaset. 2011 Pora. ”Approachable”, tja…

Att femman har mer ålder är uppenbart, redan från den rätt täta orangebruna färgen. Även den dova, lätt skitiga doften är åldrad med toner av köttsoppa, tjära och kola.
Smaken är frisk och läskande med en rejäl köttighet. Tanninerna är avrundade och finkorniga. Smaken slutar snyggt och avrundat med goda, finkorniga tanniner. Kanske lite trött och aningen grovt, men med fin mognad. 1986 Barbaresco. Alltså ”normalen”, ingen vingårdsbeteckning. Någon som har koll på hur 1986 var i Barbaresco?

Sexan har en bra, tät, rökig och köttig doft med gott om tjära och mint. En del rosor dröjer sig kvar också. Fin utveckling.
Smaken har en viss värme, men den balanseras bra av den friska syran. Kryddigt med goda, torra, tuggbara tanniner och en bra längd efteråt. Riktigt bra och kvällens vinnare. 2005 Asili som alltså ska vara ”austere”. Åren i flaska har väl rundat av den värsta strängheten.

Sjuan är finstämd och elegant. Inte alltför expressiv. I tunneln? Där finns ändå en hel del mint, en lätt fruktighet och en torr te-känsla.
Smaken är frisk och läskande med en bra, tät och mörk, sötaktig körsbärsfrukt. En hel del, rätt tjocka tanniner. Inte direkt elegant, mer tätt och köttigt. Lång, god, köttig eftersmak. 2005 Rabajà är väl ett av de högst ansedda cruvinerna och Aldo själv tycker att det är ”complete”. Behöver nog helt enkelt mer tid för att bli mer komplext och uttrycksfullt.

1967

1967 Rabayà Riserva Speciale

Till sist ett påtagligt moget vin med en vackert blekorange färg. Doften är av helt mogen, eteriskt finstämd nebbiolo. Underbart och närmast fragilt. Tyvärr finns där också en viss orenhet i doften, som förtar lite av lyckokänslan.

Smaken har en frisk, läskande syra och ett fint djup. tyvärr ligger åter orenheten där och stör lite i bakgrunden. Tanninerna är avrundade, men ändå tydliga och tuggbart kritiga. Långt, fint slut. Kunde ha varit stort om inte för den lilla orenheten. Det här är 1967 Rabayà, som man stavade det på den tiden. Kommer alltså från det allra första året då Produttori började göra sina vingårdsviner, betecknad Riserva Speciale. Väldigt spännande att få dricka det!

 

Butts

Buttsen

Listan. Samtliga viner inköpta 2017.

  1. 2011 Barbaresco Riserva Montefico, 389 kr, 0-5, 12p
  2. 2011 Barbaresco Riserva Ovello, 389 kr, 2-2, 17p
  3. 2005 Barbaresco Riserva Ovello, 850 kr, 2-0, 16,5p
  4. 2011 Barbaresco Riserva Pora, 389 kr, 1-1, 16p
  5. 1986 Barbaresco, 700 kr, 3-3, 15p
  6. 2005 Barbaresco Riserva Asili, 850 kr, 5-1, 16,5p
  7. 2005 Barbaresco Riserva Rabajà, 850 kr, 15,5p
  8. 1967 Barbaresco Riserva Speciale Rabayà, 1600 kr, 15p

Till maten serverades dessutom 2013 Barbaresco som kändes väl ungt och bråkigt. Det kan nog bli bra – årgången är ju strålande i Barbaresco – men det bör få ligga på rygg några år.

Tack S-E för en strålande provning!

/Anders K

Bristlys 10-årskalas, del 2

Här kommer ytterligare några noteringar från Bristlys 10-årskalas. I likhet med tidigare anmälare hade jag kort om tid och anteckningarna blev korta. Jag testade dock en del andra viner så noteringarna kan kanske intressera i alla fall.

Chateau Vannières, Provence
2013 Bandol Rouge 199:-, redan lite stallton (som jag gillar), åt det lättare hållet.
2014 Bandol Rouge kommer våren 2018 189:-, kraftigare, större och lite sötare, bör nog ligga ett tag.

Domaine Fernand & Laurent, Bourgogne
2015 Volnay 265:- hade en skum biton, som satt i.
2015 Pommard 1ert Cru ”Clos de Verger” 359:- bra tydlig pinot med lång god syra.
2015 Pommard 1er Cru ”Les Charmots”439:- ren, lång, god fyllighet också bra syra.2012 Chassagne -Montrachet 1er Cru ”Les Champgains” 299:- bra relativt lång fyllig Chardonnay med lite smöriga drag, bra år, bra balans.

Cuvée du Vatican/Chateau Sixtine
2014 C-d-P Chateau Sixtine 239:- kommer våren 2018. God, medelfyllig ren med tydligt inslag av Mourvedre.

Mas de Boislauzon
2015 C-d-P « Tintot » kommer våren 2018 ca 439:-. Fram till detta vin tyckte jag 2014 var klart bättre än 2015 i C-d-P men inte längre! Doften var knuten och inte mycket att hurra för men smaken var rejält fyllig, tät och med flera lager av mörk frukt och kryddor. Håller det indikerade priset får det anses som bra jämfört med angivna priser på wine-searcher.

Castello di Monsanto
2006 IGT ”Nemo” för 279:- surrades det en hel del om runt borden. En klart godkänd, lite stöddig Cab med mognadsdrag och Bordeauxvibbar. Kanske är jag lite snål i mitt omdöme för att inte riskera att ”låta mig förledas av att vinet är gott”. För det var det.

2012 Chianti Classico ”Riserva il Poggio” 369:- och
2014 Chianti Classico ”Riserva” 189:-
tyckte jag båda var bra och tydliga CC men så dags var jag så stressad av att hinna tillbaka till jobbet att jag inte kan tyda mina anteckningar mer än så.

/PeH

#1537 2 dekader i AuZone! Hans Hj.

Glas”En lyckad gång är tradition”, brukar jag ibland säga och sedan salige Olle W hade sin 20-årsjubileumsprovning för något år sedan, har han fått ett par efterföljare. Det är ju ingen dålig tradition – att uppmärksamma sina första 20 år i vinföreningen AuZone med att hålla en (gratis)provning med viner, vilka i någon mening återspeglar denna tid. Nu senast var det Hans Hj:s tur att ordna en sådan provning. Vi får i förväg veta att det handlar om viner från Alsace och specifikt från Hugel, men i vanlig AuZoneanda behöver det inte utesluta även rätt påtagliga avsteg från det angivna temat, så vi tar inget för givet, vilket ju också är meningen.

Vi börjar med ett vin som har en ordentligt djup färg som drar ordentligt åt det orangea. Alla viner har f.ö. färger som antyder att en hyfsat hög medelålder torde föreligga i kvällens uppställning.
Doften i det här fallet är tyvärr rejält oxiderad och trött med gamla bokna äpplen, vax, russin och en liten frisk, mintig ton.
Smaken är frisk och torr med trätt frukt och en växande beska. Torr, kryddig och tuggbar eftersmak. Inte särskilt fylligt men trots allt ändå rätt njutbart. Kvällens klara förlorare.
1997 Riesling ”Hugel”. ”Hugel” är firmans basnivå.

Nästa vin är betydligt bättre med en snygg, utvecklad rieslingdoft med lime och en hel del petroleum. Klassiskt.
En frisk, ren och tuggbar smak med bra syra. Möjligen finns där en aningen oren ton. Knastertorrt så det nästan blir aningen strävt. Lång, torr, stram, något krävande eftersmak. Kanske är frukten lite snål, men ett bra vin är det.
1995 Cuvée Frédérique Emile, Trimbach.

Trean har en härligt djup, mogen rieslingdoft med massor av petroleum och fet, torkad frukt, lindblom, bränt socker och massor av honung.
En frisk, fet, tuggbar men torr smak och en bra syra. Intensivt och ordentligt utvecklat med en del beska. Lång, intensiv, kryddig eftersmak. balans och stil.
2000 Riesling Tradition ”Hugel”. Tradition anger att det är Hugels mellannivå.

Fyran har en djup, orangegul färg och känns rätt åldrat med gamla äpplen, kött, knäck och dill. Kanske även en aning härsket smör.
smaken är torr och frisk. Utvecklad och mogen, men inte överstyr. Lång, torr eftersmak med toner av dill och en del beska. Något krävande men bra.
1997 Riesling ”Hugel” ”Jubilée Hugel”. Jubilee är toppcuvéen (av de torra).

Så ett vin med ännu djupare färg, närmast som bärnsten. doften är också utvecklad och knäckig med en hel del torkad frukt och en lätt oxidation.
Även smaken är knäckig med en bra syra och en tydlig sötma. Dill och bränt socker växer till sig. En lång, knäckig och tuggbar eftersmak med en viss beska. Klart åldrat men ändå rätt kul och med en bra intensitet.
1997 Riesling ”Hugel” Hommage à Jean Hugel. Första årgången med denna beteckning som ibland används för viner med en del restsötma, strax under Vendange Tardive-nivån.

Sexan har en kryddig, utvecklad och oljig doft med klassiska toner av mogen riesling. Lindblom, äpple, citrus, honung och en lätt parfymerad ton.
Smaken är torr, tät, frisk och intensiv med bra syra och frukt. Tuggbart, snyggt, tätt och läskande. Klass! Lång, utvecklad högklassig eftersmak med en ordentlig beska. Svårspottat.
2000 Riesling Hugel” ”Jubilée Hugel”

Sista vinet kommer efter omröstningen och är mer gyllene än de tidigare och har en tät, parfymerad Niveaton. typisk för Gewurztraminer.
Smaken är också typisk , med en fet, oljig känsla. Måttlig syra, viss sötma och tydlig beska som utgör ryggraden i smaken. En bra, koncentrerad, parfymerad eftersmak.
2000 Gewurztraminer ”Hugel”, Vendange Tardive

Butts

Notera hur lika Hugels etiketter är. Det gäller att hålla reda på extrainformationen man ska titta efter!

DeissYtterligare ett extravin bjuds vi sedan på. Det har en lustigt köttig, frisk doft med röd frukt och champinjoner.
Smaken är rätt besk med en pirrig känsla. Måttlig syra, tydlig beska samt oljigt och tuggbart. Beskadominerat, lite platt slut. Inte lika kul som Hugels Gewurztraminer.
2001 Gewurztraminer Bergheim, M. Deiss

 

 

 

  1. 1997 Riesling ”Hugel”, 0-9,  12p
  2. 1995 Cuvée Frédérique Emile, Trimbach. 3-0, 14,5p
  3. 2000 Riesling Tradition ”Hugel”, 2-1, 17p
  4. 1997 Riesling ”Hugel” ”Jubilée Hugel”, 4-0, 15,5p
  5. 1997 Riesling ”Hugel” Hommage à Jean Hugel, 4-2, 16p
  6. 2000 Riesling Hugel” ”Jubilée Hugel”, 1-2, 17p
  7. 2000 Gewurztraminer ”Hugel”, Vendange Tardive, 15,5p
  8. 2001 Gewurztraminer Bergheim, M. Deiss, 14p

En spännande och intressant provning, och dessutom gratis! Vi bugar och tackar Hans för denna generösa tillbakablick till svunna tider! Vem tar upp stafettpinnen och ordnar nästa jubileumsprovning?

/Anders K