#1401 Belgisk trappistöl

Trappistöl är egentligen ingen enhetlig öltyp, utan benämningen får väl snarast sägas ha något att göra med ett förhållningssätt till tillverkningen och världen i övrigt, ungefär på samma sätt som biodynamiska produkter. Trappisterna är en sträng klosterorden, där munkar och nunnor lever under asketiska förhållanden vid ungefär 175 kloster runt världen. De har inte tysthetslöfte, men onödigt tal anses vara en synd som förhindrar fokus på bön och arbete. De äter inte kött, men behöver inte avstå från alkohol. Det har lett till att flera trappistkloster har slagit sig på öltillverkning, både för eget bruk och för försäljning. Försäljning av olika produkter, som till exempel ost och andra livsmedel är en viktigt inkomstkälla för klostren, som ofta är dyra i drift för de relativt fåtaliga munkarna och nunnorna. För att skydda sina produkter från renommésnyltning har 18 kloster skapat produktmärkningen ”Authentic Trappist Product”.

Det finns idag tio trappistkloster som brygger öl, sex i Belgien, två i Nederländerna, ett i USA och ett i Österrike. Flera av deras öl förekommer ständigt på listor över världens bästa öl. Den 25 januari ordnade Tomas E provning av åtta öl av olika ålder. Det skulle ha varit nio, men på grund av ett debacle på Systembolaget uteblev ett. Eftersom det är mycket tidsödande att dekantera öl, framför allt ofiltrerade (jag har provat…) provades de öppet ur sina 33-centilitersflaskor.

trappsyler

1. Orval (6,2 %): Orangebrun färg. Frisk, syrlig och lite animalisk doft med toner av det vita i grapefruktskal och kännbara spår av Brettanomyces. Dessa karaktärer går igen i den komplexa och ganska beska smaken, som har drag av fino-sherry. Det här är en av mina favoriter, men den unika stilen gör att det nog är ett öl som kräver viss tillvänjning.

2. Achel Bruin (8,0 %): Mellanbrun färg. Syrlig doft med tydliga toner av torkad frukt och plumpudding och lite drag av plast och oxid. Ganska slank kropp för alkoholhalten, med både sötma och lite torr syra och tvålliknande toner. Jag tycker smaken är lite spretig och saknar den rätta komplexiteten och balansen. Jag har aldrig riktigt imponerats av kvaliteten på Achels öl, som ibland snuddar på det defekta.

3. Chimay Bleu (9,0 %): Mellanbrun färg. Rätt liten doft med toner av jäst och vetebröd och lite drag av kakao och metall. Smaken är tät med lätt rostad karaktär, rund och torr och aningen bitter. Alkoholen känns tydligt, framför allt i eftersmaken. Chimays öl är ganska lågmälda och sticker inte ut, men vid provning mot andra öl brukar de kännas välbyggda och stabila.

4. La Trappe Quadrupel (10,0 %): Ljusbrun färg. Stor, aromatisk doft med överväldigande ton av bananer och lite torkade äpplen. Bananerna går igen i smaken, som är lite vass och tvålig, med lite tvålbitter eftersmak. Bananerna hör till huskaraktärerna hos detta bryggeri, som har den bredaste produktkatalogen av trappistbryggerierna.

5. Rochefort 10 (11,3 %): Mellanbrun färg. Stor, örtkryddig doft med överraskande tydliga toner av strandkvanne (angelika) och citronmeliss. Rik, parfymerad, kryddig smak med toner av kallt kokkaffe och angelika och klart kännbar alkohol. Intressant, lite parfymerad och vegetativ eftersmak. Jag har druckit det här ölet många gånger, men aldrigt slagits så tydligt av kryddigheten.

6. Westvleteren 12 (10,2 %): Mellanbrun färg. Rätt liten doft med gräddiga och maltiga toner av Irish coffee. Rund, rejäl och helgjuten, lite bitter smak med mycket malt, balanserad beska och toner av mörkt bröd. Alkoholen känns, men är snyggt integrerad. Eftersmaken är lång och något bitter. Det här är nog världens mest hypade öl, flera gånger utsett till världens bästa och mycket svårt att få tag på – det går bara att köpa på klostret, efter förhandsbokning per telefon, och man får inte handla för ofta med samma bilnummer. Svarar det mot förväntningarna? Ja, det tycker jag nog, inom sin stils begränsningar – det finns öl som är mer extrema och spektakulära och skriker mer på uppmärksamhet, men det är faktiskt otroligt välbyggt.

7. Westvleteren 12, tappat 2009 (10,2 %): Mellanbrun färg. Parfymerad men klart åldrad doft med toner av läder och en hel del av den där korkfelsliknande tonen som man så ofta hittar i lagrade flaskjästa öl. Smaken hade en tydlig sötma och lite orena toner av höstlöv och kompost. Det här ölet var för gammalt för min smak.

8. Westvleteren 12, tappat 2007 (10,2 %): Mellanbrun färg. Parfymaktig, aromatisk, vinös åldrad doft med brända toner. Mycket komplex, madeira-liknande smak av av torkad frukt och plumpudding med toner av kaffe. Provningens klara vinnare – trots att det här ölet var två år äldre än det förra hade det klarat lagringen mycket bättre och kändes balanserat, vinöst och intressant.

  1. Orval, Belgien, 25,90 kr (köpt 2015), 2-0, 15,5 poäng
  2. Achel Bruin, Belgien, 31,40 kr (köpt 2014), 0-2, 12 poäng
  3. Chimay Bleu, Belgien, 30,50 kr (köpt 2015), 0-2, 15 poäng
  4. La Trappe Quadrupel, Nederländerna, 35,40 kr (köpt 2014), 1-2, 14  poäng
  5. Rochefort 10, Belgien, 40,70 kr (köpt 2015), 1-1, 16 poäng
  6. Westvleteren 12, Belgien, 9,00 euro (köpt 2014), 1-0, 17 poäng
  7. 2009 Westvleteren 12 , Belgien, 9,00 euro (köpt 2014), 0-4, 13,5 poäng
  8. 2007 Westvleteren 12, Belgien, 9,00 euro (köpt 2014), 6-0, 18 poäng

Tack Tomas för den här möjligheten att prova tre årgångar av det som av hypen så ofta kallas ”världens bästa öl”!

/Anders B.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.