Syrah är en av de mer aromatiska druvorna, samtidigt som den har kraftig syra och distinkta tanniner. Vinmakare försöker ofta kombinera detta med mycket fat och alkohol, så balans och harmoni är kanske inte riktigt vad man kan vänta sig på denna provning. Emellertid så visade det sig att särskilt amerikanska vinmakare lyckas bättre med detta än vad franska normalt gör. Allt hamnar dock i skuggan av ett schweiziskt vin med 13.2% alkohol.
2013 Mullineux Syrah från Swartland i Sydafrika var ett ljust, lätt och mycket ungt vin med en tydlig syrahkaraktär. Gott och utan fatkaraktär, men var klart enklare än de övriga vinerna.
2009 ”1920” Crozes-Hermitage, Rhône i Frankrike av Gilles Robin hade en trevlig doft med kola och rök, rik, lång och fyllig smak som tyvärr stördes av en avslutande ful fatbeska.
2010 Bel’ Villa Vinyard, Red Mountain i Washington State från Goedhart Family, hade en lite blå och ganska ljus färg, efterhand en fyllig god doft, lång ren smak med tydlig syrahkaraktär, kryddat med hallonsaft och en del fat. Jag och flera andra har haft det här vinet som en liten favorit det senaste året, och som det visades sig med rätta. Går fortfarande att beställa!
2010 Syrah Las Colinas, Radio-Coteau, från Sonoma Coast i USA var ganska likt föregående vin i stil och kvalitet fast med mer kraft och lite mindre elegans.
2009 Syrah Vielles Vignes av Simon Maye, i Valais, Schweiz blev kvällens klara vinnare. En underbar doft av falukorv, fyllig, rik och lång smak med rökighet, kryddnejlikor och perfekt balans. Det här vinet dyker ibland upp på listor över värdens bästa syraher, och den här gången förstod jag verkligen varför! Jag trodde inte det gick att göra ett syrahvin såhär elegant och välpolerat, felfritt och sömlöst.
Som grädde på moset avslöjade K att vi det närmaste året kan se fram emot två provningar med viner av Simon Maye, först vita och sedan röda. Det verkar mycket lovande!
2010 Reynvaan Syrah, In the Rocks, Walla Walla, Washington State, USA, var också riktigt bra med intensiva aromatiska toner, doften drog mot voitsyperifery (aromatisk vildpeppar från Madagaskar) snarare än vanlig svartpeppar, smaken var lätt och parfymerat skojig.
2008 Scrio, Le Macchiole, Bolghieri, Italien, vinet som kostade mer än dubbelt som något annat var klart mörkast men också svårt korkat…
En vinstil som undertecknad har mycket svårt för är Shiraz från Australien. Provningens titel gav mig hopp om att den stavningen av druvnamnet skulle undvikas, men det hjälpte inte, ursprunget slog igenom på nästa vin trots stavningen.
2011 Jamsheed Garden Gully V’yard Syrah från Great Western i Victoria, höll trots sin unga ålder på att helt falla sönder. Den karaktär jag brukar kalla eukalyptus fick av en annan provare ett bättre namn: Campari – apelsin och malört. Notera att övriga provare inte hade detta vin lika överlägset sämst som jag, eller ens som sämst.
Tabellen:
2013 Mullineux Syrah, Swartland, Sydafrika, 199 kr, 0-8, 12 p
2009 ”1920” Crozes-Hermitage, Rhône, Gilles Robin, 511 kr, 0-2, 13 p
2010 Bel’ Villa Vinyard, Washington State, Goedhart Family, 219 kr, 1-0, 14 p
2010 Syrah Las Colinas, Radio-Coteau, Sonoma Coast, USA, 432 kr, 0-0, 15 p
2009 Syrah Vielles Vignes, Simon Maye, Valais, Schweiz, 604 kr, 7-0, 18 p
2010 Reynvaan Syrah, In the Rocks, Washington State, 651 kr, 5-0, 16 p
2008 Scrio, Le Macchiole, Bolghieri, Italien, 1287 kr, korkad
2011 Jamsheed Garden Gully V’yard Syrah, Victoria, Australien, 478 kr, 0-3, 8 p
ASi
AuZine 
Så, vad säger Winepunker om sågningen av Jamsheed? Håller på att falla sönder låter löst märkligt, med tanke på flera av varandra oberoende hyllningar i bloggosfären. Att man inte gillar vinet/stilen är inget konstigt, men håller på att falla sönder indikerar ju att vinet håller på att dö oberoende av stilpreferens. The Wall kanske har nån synpunkt också?
Kul, det var många helt andra åsikter! Jag erkänner att ”har börjat falla sönder” hade varit en mer balanserad formulering, men röstsiffrorna 0-3 stämmer ju inte med det vin som de andra skribenterna beskriver. Det blir intressant att se om någon av de som lagrar vinet återkommer med sina intryck.
ASi
Jag har ju druckit Jamsheed själv vid ett par tillfällen och tycker att det är strålande, plus att jag trott på att vinet mår bra av ett par tre års lagring till. Att då få läsa att det håller på att falla sönder är ju inte bara förbryllande utan också illavarslande … Och som sagt, hyllningarna har varit unisona; Winepunker, Frankofilen, Korkdragaren och Johan P samt engelsmän och amerikaner. Och då är ju Korkdragaren inte känd som nån Aussiefantast. Ska försöka komma ihåg att återkomma när vinet fått vila ett par tre år till, ehuru omdömet håller på att falla sönder indikerar att man borde druckit upp igår.
Som jämförelse provade jag Mullineux häromveckan och kan tycka att om den får 12 poäng är Jamsheed 16-17 i min bok. Och för ytterligare sammanhang, Simon Maye ger jag nog 18,5.
Det är svårt att bedöma en vin med en stil man inte tycker om, och därför har vi ambitionen att man ska skriva om viner man tycker om i AuZine. Ibland blir det inte så, men om vi har någon målsättning med klubben och bloggen är det väl just att framhålla att vintyckande är mycket subjektivt. Det är ju bara bra om vi köper olika viner!
Jag sökte för övrigt bakåt på bloggen och senast jag skrev om ett australiskt rödvin (#1323) satte jag 11 p på den kvällens klara vinnare…
ASi
Vi drack Jamsheed 2011 hemma den 8 mars 2014 och det var helt klart en angenämare upplevelse än den 23 april 2015. Visst, den var ganska långt ifrån en Côte-Rôtie:ig upplevelse, närmast på väg åt det udda hållet, men på intet sätt fanns där någon antydan till haveri. Nu när jag tänker efter närmare fanns det faktiskt indikationer på malört redan förra året, även om jag inte kunde sätta tungspetsen på just den beskrivningen då, och de dragen förefaller onekligen ha förstärkts på ett år. Nu på senaste provningen hade jag lite svårt att hitta påtagliga syrah-markörer och kände mer ”vad är detta?”, dock inte innebärandes att vinet skulle vara knas, utan snarare att min doft- och smakmässiga förväntan befann sig på ett annat plan.
Jag tycker utan tvekan att man ska vara subjektiv, ingen kritik, mera en undran (inte utan viss förskräckelsemed tanke på några flaskor i förrådet). Och visst, lite förvåning också då så många förutom jag själv trott på lagring …
Nu har inte jag någon stor erfarenhet av Aussie Shiraz, men har ändå fått prova några riktigt bra och mogna grejer så jag vet ju att det finns sånt som går att lagra. Däremot är jag lite osäker på om den beryktade Syrah-tunneln är lika vanligt förekommande i Australien som i norra Rhône.
Som arrangör av provningen känner jag mig manad att kommentera: Jag hade provat denna Jamsheed ’11 någon månad innan denna provning, och den buteljen kändes något mindre utvecklad, och mindre funkig. Jag tycker inte detta vin är särskilt typiskt för Aussie Shiraz (kanske därför den är etiketterad som Syrah…).
Jag tror mig ha sett i bloggosfären en kommentar som säger att dessa buteljer bör konsumeras relativt snart – något som jag helt instämme rmed.
Mina intryck av Jamsheed från provningen var framförallt ett klart skitigt, funky intryck, Brett var min tanke, men när någon nämnde malört, kändes den beskrivningen helt rätt. Det djuriska, närmast stalliga inslaget fick mig att notera att jag blint fullt möjligt hade gissat Bordeaux. Trots de udda karaktärerna och en viss lösningsmedelskaraktär (typ vallaborttagningsmedel(!)), gillade jag ändå vinet under provningen. Det kändes knappast som något lagringsobjekt. Särskilt inte om funkigheten kom från ett uttalat försiktigt användande av svavel. Men att det håller på att falla sönder tycker jag är att ta i. Dock har jag inte druckit vinet i en yngre upplaga.
/Anders K
Jag har knäppt en ny butelj av Jamsheed precis, den var bättre än AuZones flaska men knappast i paritet med de första jag drack. Något är på gång – det kommer en rapport i helgen på http://www.winepunk.net.
Dessutom testade jag 2012 av Mullineux igen, betydligt bättre än 2013.
Att ASi sedan bara förärar Reynvaan med futtiga 16p visar på hans gnälliga personlighet – han får dricka lite mer By Farr för att tina upp…
Nåja, 16p är faktiskt inte så futtigt. I alla fall inte om man försöker undvika den alltför gängse poänginflationen.
/A
Noterat, men jag tyckte faktiskt Reynvaan var bättre än Simon Maye, något som kanske mest visar på min liberala personlighet mer än något annat…
Att tvångsmässigt gilla det vin som mest likar en froggare är lite enkelspårigt.
Att du tyckte Rainvaan var bättre än S. Maye är ju fakta, men att hävda att ASi:s absoluta poäng till Rainvaan var för låg är ju däremot helt beroende på hur man väljer att använda poängskalan, det var snarast det jag vände mig mot. FWIW kollade jag mina poäng och Rainvaan gav jag 17p medan Simon Maye fick knappt 16p, så i den relativa bedömningen dem emellan höll jag med dig. Majoriteten av provarna tyckte faktiskt bättre om Mayes vin, men dem kan man ju (som du med ett enkelt retoriskt trick gör) snabbt avfärda som grodälskare…
Jag tror vi alla kan enas om att _både_ Simon Maye och Reynvaan är skitbra viner, stilmässigt olika men båda absolut lojala mot druvan. Själv tycker jag båda håller världsklass, grodlika eller inte…
Bara att hålla med!
/A
Jag tyckte inte Simon Maye var så särskilt fransk i stilen, fransk syrah är ju ofta direkt aggressiv i syra och tanniner och inte alls elegant. Visserligen var Reynvaan ännu mindre fransk, men detta är väl ändå ett sidospår i diskussionen. Men, jag följer gärna ordinationen, dags att ”go Farr” igen!
ASi
Inte fransk?! Jag hade satt Simon Maye i Côte-Rôtie i alla fall nio gånger av tio, på näsan var den närmast otäckt lik en Jamet av bättre snitt.
I övrigt, jag skall nog följa min egen ordination igen snart…
Pingback: Mina USA-favoriter, syrah | AuZine