Vi vet ju vid det här laget mycket väl vad det handlar om. Per J kommer till Sverige över sommaren och då passar han på att göra ett intressant urval ur sin sedan länge välförsedda källare, vilket vi i AuZone får privilegiet att avnjuta. I år är temat högklassiga viner från norra Rhône, vilket Per vid provningens början smalnar av till Côte-Rôtie vs. Hermitage. Vi får veta att Per valt viner från 90-talet eftersom han anser att mycket av det som gjordes i Norra Rhône på 80-talet inte var särskilt bra, med vissa undantag från Guigal och Chave, samt några la Chapelle, men att det på 90-talet skedde en ordentlig uppryckning av kvaliteten överlag. Vinerna har stått upprätta sedan i maj, varför fällningen sedimenterat ordentligt. Inte mycket vin har därför gått förlorat vid dekanteringen och vi 17 provare får knappt 5 cl var att prova.
Första vinet är tätt och mörkrött, utan alltför mycket tecken på mognad. Doften är ren och klassisk Rhône-syrah med svartpeppar, hallon, och en liten blommig ton av höstflox. I bakgrunden huserar en lätt rå köttighet som gör doften något bläckigt. Där finns också en ton av kryddnejlikor och en vaniljig fatton.
Smaken börjar friskt, ungdomligt och aningen rått. Det är tätt, kärvt och ordentligt strävt och tuggbart, närmast bråkigt i munnen. Frukten känns ändå djup och bra, så troligen är det helt enkelt så att vinet behöv ett antal år på rygg för att rundas av och visa sig från en charmigare sida.
1999 Hermitage, Les Bessards, Delas
Tvåan är däremot rejält utveckla, tyvärr inte direkt till det bättre frukten är trött, oxiderad och känns kokt. Där finns en del kola, mint, anis och lakrits, men också trötta toner av tomatsoppa, dill och till och med den gamla kryddväxten åbrodd (den har i och för sig en charmig och kul doft, men i vin är den uppenbarligen inte en markör för något åtråvärt)!
Även smaken är trött med stensöta och trist beska. De torra, kritiga tanninerna dominerar eftersmaken. När vi får se vad det är för vin, förvånas vi över vad som tycks vara en död i förtid.
1998 Côte Rôtie, La Landonne, Delas
Med trean är vi lyckligtvis tillbaka på banan igen efter förra vinets utflykt till skogskyrkogården. En frisk aromatisk och tät syrahdoft med en charmig ton av myggmedel. En ren och snygg stil med riktigt läckra, dyra och hyggligt integrerade fat som dock växer till sig i och med att vinet blir varmare. Där finns även en del mint och en aning gummianka.
Smaken öppnar friskt, tätt och tuggbart. En viss utveckling finns där, men ännu är det rätt bråkigt och lite rått. Markerade, tuggbara tanniner ger ett tämligen grovt slut. Behöver vila några år till.
1995 Ermitage, Le Pavillon, Chapoutier
Så ett vin som mognat till att få den där läckert skitiga tonen av viltkött. En aning av syrahs aromatiska peppriga ton finns ännu där och ger en elegant bakgrund till det djuriska framtoningen. Ordentligt moget, alltså, men alls inte i någon utförsbacke att tala om, även om doften inte riktigt håller i glaset under kvällen, utan en trött målarfärgston växer till sig.
Smaken är frisk och ren med en markerad syra. Måttlig bredd, men snyggt och läckert med markerade inslag av baconfett och svartpeppar. Finkorniga, rätt torra men avrundade tanniner som nästan ger en nebbiolokänsla (och det kan ju inte vara fel!). Lång, läckert tuggbar eftersmak som kanske ändå börjar torka ut en aning. På topp nu.
1994 Côte Rôtie, La Mouline, Guigal
Otroligt läcker och charmig syrahdoft med friska hallon, falukorv, svartpeppar och en fin floral ton. En snyggt och synnerligen inbjudande stil, uppbackad av en knäckig fatton med en smula kaffe i. Stekt paprika, söta körsbär, höstlöv finns också i den fullödiga, nästan porriga tonen som fick flera provare att utbrista i gissningar på La Turque.
Smaken är frisk, tät och tuggbar. Kanske lite murrigare än man väntat sig efter den yppiga doften. Det är tätt och köttigt, med en hel del mognad, men lite jordigt och tungt. Avrundade, finkornigt sandiga tanniner leder mot en lång, snygg, varm och mogen eftersmak med en aning växande jordig beska. Torde vara rätt nära optimal mognad.
1994 Côte Rôtie, La Landonne, Guigal
Initialt rätt stumt och slutet men ändå snyggt med dyra fat och syrahmarkörerna på plats – chark, baconfett och myggmedel.
Smaken är frisk och tät med en markant ”dyr” känsla. Dyra fat, stylat och snyggt. Saknar kanske lite personlighet, men är onekligen väldigt läckert. Tanninerna är fint inbäddade med vinet slutar lite stumt och oförlöst. Torde så småningom utvecklas till ett riktigt bra vin och mot slutet av kvällen kunde det till och med sammanfattas som ”det är gott”. Borde ju vara Turken, och det är det.
1994 Côte Rôtie, La Turque, Guigal
De två sista vinerna är båda till färgen tydligt med mogna med ljusare färg som drar åt det orangea. Sjuan är läckert utvecklad med viltkött och en snygg, kryddig fatton med en aning kaffe i sig. Svartpeppar och blommor finns kvar som en aromatisk, närmast flyktig komponent i doftspektret. Pepparkaka, choklad och kanel hör också till komponenter som hittas. ”Pomerol-känsla” yttrade Per J om vinet.
Smaken är riktigt läcker med en fin, närmast läskande syra och härligt integrerade, tuggbara tanniner. Knäckigt, viltigt och charmigt. Alldeles strålande mognad! Lång, förförisk aromatisk eftersmak. Definitivt ospottbart. Ska man anmärka något, så kan kanske syran vara på väg att ta över något, så lika bra att dricka upp detta läckra vin nu!
1990 Côte Rôtie, La Turque, Guigal
Sista vinet är också fint utvecklat och har en aningen mer finstämd och snygg doft med ett fantastiskt djup och uppvisar de mogna inslagen av viltkött, blod och inälvor men även mer aromatiska toner av myggmedel och en aning av en närmast parfymerad ton av Chanel no 5 (!). En del knäck, kakdeg och bröd finns där också samt en ännu djup och koncentrerad frukt som får vissa tankar att vandra åt Kalifornien.
Smaken startar friskt och elegant. Syran är tydlig och skvallrar även här om behovet att inte ligga för länge till på eventuella kvarvarande flaskor av vinet. Tanninerna är helt avrundade och smaken närmast mjuk och harmonisk, men ändå på intet sätt trött. Härligt lång, finstämd och charmig eftersmak.
1990 Hermitage, J-L Chave
Till maten bjuds vi på ett par extranummer i form av den vita 1996 Hermitage le Chevalier de Sterimberg (Jaboulet) som visar sig vara överraskande fräscht med en bra syra för ett vitt rhônevin. Ett vin även för den som normalt inte är så road av vita rhôneviner. Vi får också den rejält mogna och eleganta 1978 Côte-Rôtie, Les Jumelles, också från Jaboulet. Moget, friskt, slankt, snyggt och finstämt. Ett vin som jag blint lika väl kunnat gissa ordentligt mogen Bourgogne på.
Tack Per! Du vet hur mycket vi uppskattar dessa, lyckligtvis årligen återkommande, urval av vad din källare kan åstadkomma!
- 1999 Hermitage, Les Bessards, Delas, 889 kr (2005), 1-1 15,5p
- 1998 Côte Rôtie, La Landonne, Delas, 727 kr (2005), 0-12, 12p
- 1995 Hermitage, Le Pavillon, Chapoutier, 599 kr (1997), 1-1, 16p
- 1994 Côte Rôtie, La Mouline, Guigal, 1495 kr (2001), 1-0, 18p
- 1994 Côte Rôtie, La Landonne, Guigal, 1495 kr (2001), 0-0, 17,5p
- 1994 Côte Rôtie, La Turque, Guigal, 1495 kr (2001), 4-0, 17p
- 1990 Côte Rôtie, La Turque, Guigal, 6048 kr (2012), 5-2, 19p
- 1990 Hermitage, J-L Chave, 5576 kr (2012) 5-1, 19p
/AK
AuZine 