Category Archives: Vintage port

# 1487, Vintage port från en årgång

MW ordnar i vanlig ordning en av de årliga jultraditionerna, AuZones portvinsprovning.

Dagens tema var olika viner från en årgång, med sedvanliga brasklappen om enstaka slamkrypare..

Kort årgångsgenomgång.

  • 63 – lysande år, kraft och koncentration
  • 66 – balanserade, stilfulla
  • 70 – klassiker
  • 77 – Hajpad, men tappade färg tidigt och har lite bittra toner
  • 80 – anständigt år, drick upp
  • 83 – bra och sitter ihop
  • 85 – bäst sen 70
  • 91 – välstrukturerade
  • 92 – rika viner, kanske bättre än 91
  • 94 – kraftfulla saker, bra struktur, tanniner,  typ 63
  • 97 – liknar 66
  • 00 – hajpade, håller och de är bra
  • 03 – inte så vanlig, typ solbakad och varm
  • 07 – lättare, rödbäriga viner, eleganta
  • 11 – harmonisk silkig frukt men superungt, börjar gå in i tunneln..

Dagens uppställning

Vin 1.  1985 Gould Campbell VP

Moget, mörkrött. Instängd komplex doft, blåfrukt och lite viol. +

Kraftig, komplex, lång och intensiv smak med rejäl syra och bett i tanninerna. Lång och läcker, fikon! ++

Vin 2.   1985 Calem VP

Kraftigt mörkrött. Komplexitet och Fruktdriven eldig doft. Elegant och fylligt, lite metalliskt. Torkade frukter och bred rik doft.++(+)

Mognad, alkohol,  elegant och vinös. Läcker och precis frukt med bra mognad. Intensiv och bra. +++

Vin 3.  1985 Barros Colheita

Madeira, ljusbrunröd, colheita! Nötter, etylacetat, vanilj, Eterisk och mognad. +++

Elegant, lädrig och komplex, lång och bred. Supertrevlig och perfekt mogen. ++(+)

Vin 4.  1985 Dow’s VP

Mörkröd. Metallisk, Fruktdriven,  elegant och mogen doft. Komplexitet och plommon samt björnbär. ++

Intensiv, fruktdriven, mogen,  komplex och lång. Elegant frukt med bra längd.torr. Bittert slut. ++

Vin 5.  1985 Taylor’s VP

Mogen mörkröd färg med tegelkant. Mognad, eteriska dofter, tjära och komplexitet, kaffe, läder. Fat! +++

Läcker söt frukt, elegant och balanserad, lite fat i smaken också, en aning te? Mogen. ++(+)

Vin 6.  1985 Graham’s VP

Svartröd, tät! Fruktdriven, komplex, alkohol, ung lång och fyllig, viss rikedom. ++(+)

Kraft, strand, torr och komplex. Ung men läcker, tanninrik .+++

Vin 7.  1985 Fonseca’s VP

Mörkröd. Fruktig, godis, floral och elegant. Fräsch, örtig och lite vinös. ++

Fruktig, lätt syntetisk, bra komplexitet, elegans och rosig. ++


Listan

  1. 1985 Gould Campbell VP,  0/5/14, 624kr, 15p
  2. 1985 Cálem VP 2/1/14, 439kr, 18p
  3. 1985 Barros Colheita, 1/2/14, 559kr, 18,5p
  4. 1985 Dow’s VP, 1/2/14, 899kr, 17p
  5. 1985 Taylor’s VP, 4/1/14, 877kr, 18p
  6. 1985 Graham’s VP, 5/2/14, 840kr, 18,5p
  7. 1985 Fonseca’s VP, 1/1/14, 960kr, 17,5p

/JT

Annonser

#1443 Vintage Port

Årets höjdpunkt, MW öppnar än en gång luckan i AuZones julkalender efter 3:e advent med portvin. Årets tema var Vintage Port och det skulle visa sig bli lite av en favorit i repris.

Efter en grundgenomgång av skillnaderna i årgångsdeklarerad port, off-vintagedeklarerad port och annan port så började äntligen karafferna cirkuleras.

Evernote Snapshot 20151217 191631

I glasen upphällt såg det ut som ovan och här följer mina noter om färg, doft och smakupplevelser (helblint provat men här rubriksatt till år och vin):

1991 – Quinta da Vargellas (Off Vintage Taylors)

Mörkröd färg med lite brunstick. Fyllig rik doft med aningen av oxidativa toer. Mognad, buljong, sötlakrits knäck och choklad.

Kraftig söt smak med komplexitet och tydlig alko-känsla. Mognadstoner med inslag av varma krikon och körsbär.

1985 – Fonseca Vintage Port

Mörkröd färg med liten antydning till blå kant. Initialt liten doft av TCA och pappkartong. Kraftig,  lite torra äpplenm och viss komplexitet i doften.

Fyllig balanserad smak med tydlig komplexitet och i mina smaklökars tycke en lätt brännande syra i svansen. Tydlig alkosötma.

1970 – Taylors Vintage port

Röd färg med liten tegelkant.Mogen blåfruktsdominerad läcker doft med bra balans och rolig örtighet. Gräddiga chokladiga och fruktiga toner

Kraftig, perfekt mogen rik och fruktdriven smak. Bra komplexitet med snygga cederasks-toner. Balanserat, elegant och läckert!

1966 – Fonseca Vintage port

Röd tegeltonad färg. Rikedom med fina svamptoner, cypress och sherrytoner. Tydliga etylacetatsdofter som fick undertecknad att luta åt Madeira.  Moget och elegant!

Snäll, söt och migen smak med avrundade syror och lite alkoholiga toner. Torr balanserad och madeiriserat etylacetat.

1970 – Grahams Vintage port.

Mörkröd färg. Komplex alkoholig svartfruktsdominerad doft. Fatkaraktärer och vissa mognadstoner. Aningen rå potatis i doften.

Komplex fyllig lång balanserad smak med tydlig mognad och lite bittert chokladigt avslut.

1970 – Warre Vintage Port.

Röd färg med tydlig tegelkant. Kraftig skogig doft med torr frukt och lite mineral, lav och mossa! Söt tobak, lätt metallisk och lite medicinal doft.

Kraftig smak med tydliga kaffetoner, intensitet och bra balans. Körsbärsfruktighet lång och med bra mognad, kola och chokladigt avslut, kan lagras längre!

1970 – Fonseca Vintage port

Mörkröd tät färg. Komplex doft med tydliga drag av nysågad cypress. Eterisk, ung frukt, lätt floral! Komplex och syravarslande doft.

Kraftig komplex och fruktdriven men lite robust och trist smak. Bra längd men kanske något off?

Portprovning 2015

Listan

  1. 1991 – Quinta da Vargellas, 2/5/14, 750 kr, 16p
  2. 1985 – Fonseca Vintage Port, 2/4/14, 1007 kr, 17p
  3. 1970 – Taylors Vintage port, 2/1/14, 1000 kr, 19p
  4. 1966 – Fonseca Vintage port, 2/2/14, 1614 kr, 18p
  5. 1970 – Grahams Vintage port, 4/0/14, 1000 kr, 18,5p
  6. 1970 – Warre Vintage port, 2/2/14, 900 kr, 17,5p
  7. 1970 – Fonseca Vintage port, 0/0/14, 1100 kr, 17p

Nedan en bild av korkarnas utseende efter upp till drygt 45 år i buteljerna

Evernote Snapshot 20151217 191644

/JT

#1397 BYO – samjästa viner

De roligaste provningarna är de som innehåller mest överraskningar. Bring Your Own brukar tillhöra den kategorin och BYOn på temat ”samjästa viner” var inget undantag. Samjästa viner är alltså viner där man jäst två eller flera druvor tillsammans – en äldre framställningsmetod alltså. Annars är det vanligast idag att man jäser olika druvor separat (man plockar druvorna när de är mogna och påbörjar jäsningen omedelbart helt enkelt) och först efter jäsningen (eller i vissa fall även efter lagringen) blandar man vinerna från de olika druvorna till det färdiga vinet. Grunden till samjästa viner är alltså att minst två druvor måste ingå och jäsas tillsammans, men ofta kan det vara många flera – kvällens provning uppvisade flera viner som innehöll mer än 30 olika druvor. Samjästa viner i dag är fortfarande vanligt i Portugal, Rhônedalen, men förekommer lite varstans.

Vi provade i tre flighter: ”vita”, röda och starka.

Flight ett – ”vitt och rosé”:

Första vinet: klart gul färg, ganska stor, lite dammig, fatig och trä-torr doft, någon oxidation fanns där, liksom lite mineral och brända toner. Smaken fyllig, med alkohol, låg syra och en påtaglig beska, lite oxidativ, rund med mineral och mycket besk eftersmak. Vit rhône hördes det flera gissningar på. Svaret var Portugal, med tonvikt på druvorna rabigato, códega do larinho, viosinho, donzelinho och gouveio. De flestas vita favorit, men inte min; jag hade väldigt svårt för den oxidativa tonen och beskan.

2006 Redoma, Douro DOC, Niepoort, 151:-, 7/1/12, 12p

 

Andra vinet var klart gult, doften stor, något instängd, med fat och ganska aromatisk med frukt och kryddighet. Smaken fruktig, med mineral, beska men god och tilltalande. Själv trodde jag vi var i Alsace p g a beskan och aromatiken, men de flesta andra var i GrüVe-träsket, vilket var nästan helt rätt. Vinet var gjort på grüner veltliner, riesling och sauvignon blanc; ev. ingick några andra druvor. Ett bra matvin, konstaterade vi. Wien är ju den enda europeiska huvudstaden med vingårdar inom stadsgränsen.

2010 Wiener Gesmischter Satz, Nussberg Alte Reben, Wieninger, 4/2/12, 15p

 

Tredje vinet var mycket ljust rött, doften stor med mycket frukt, utspädd jordgubbssaft, och ganska lätt. Smaken saftig, fruktig (jordgubbar), med bra syrlighet och lite mineral, ganska god, men lite lättviktig. Att vi var i Provence framstod som ganska klart, både p g a vintypen och metakunskapen om var man gör samjästa viner. Gjort på 48% grenache, 32% cinsault, resten består av clairette, picpoul, bourbolenc, etc.

2013 Les Lauzeraies, Côtes du Rhône, Tavel, Les Vignerons de Tavel, 109 :-, 1/9/12, 13p

SJ1

Andra flighten – röda viner:

Första röda var mörkt rött, med liten ålderskant (10+ år) och lite depôt. Doften bestod av bacon, prickig korv, relativt stor, typisk syrah, kanske lite outvecklad och möjligen lite orenhet (brett?). Smaken stor, torr, syrlig och sträv som sig bör, fyllig, alkohol, med någon mognad och lite frukt. Välgjort och gott. Att vi var i norra Rhône stod tämligen klart. Under 10% viognier ingår och jäses samman med syrahdruvorna. Detta vin lärde oss att älska ”kotti-rotti” och att det inte finns på monopolbolaget varje dag är skandal.

1998 Côte-Rôtie, Côte Brune et Blonde, Guigal, c:a 500:-, 0/0/12, 15p

 

Andra röda vinet var tegelrött, med klar ålderskant. Doften stor, mycket mogen, för att inte säga åldrad, oxiderad (tomatjuice enligt en del), mycket fat, men dammig och med lite bacon och korv. Smaken syrlig, sträv, med alkohol, ingen frukt – bara fat, för gammal helt enkelt – trist. Norra Rhône igen, trodde vi. Flera 97or från Rhône har uppfört sig så här, så har ni några hemma – drick upp!

1997 Château d’Ampuis, Côte-Rôtie, Guigal, c:a 900:-, 1/9/12, 12p

 

Tredje röda vinet vara klart rött med djup och lite antydan till ålderskant. Doften ganska stor, fruktig, god jordgubbsdoft, varm, plommon, vanilj och alkohol. Lite tawny-karaktär hittade någon. Smaken syrlig, sträv, mycket fruktig, alkohol och värme även där, ganska lång smak. Här gick gissningarna mot nya världen, även om man trodde att grenache ingick, innan man hittade rätt till Priorat. Ett andravin, där Usatges betyder ”använd” och druvsammansättningen varierar (grenache, tempranillo, cabernet sauvignon, syrah, merlot och carinyena) men där druvorna samjäser.

2006 Usatges, Costers del Siurana, Priorat, 199:-, 0/2/12, 15p

 

Fjärde röda vinet var mycket mörkt rött, tätt och utan ålderskant. Doften medelstor, vanilj med varm fruktighet, outvecklad – kändes extraherad men oförlöst. Smaken syrlig, sträv, koncentrerad, alkohol, värme, fat, god och lång eftersmak – mycket söt plommonfrukt. Uppförde sig som en vintage port, vilket fick oss att vända smaklökarna mot Dourodalen. Gjort på ett 30-tal lokala druvsorter från ungefär 80 år gamla vinstockar. Se även vin nr. 7.

2005 Pintas, Douro DOC, Wine & Soul, 499:-, 1/0/12, 16p

 

Femte röda vinet var klart tegelrött, med gulbrun ålderskant, indikerande c:a 20 år eller mer. Stor doft av bacon, prickig korv, värme och mycket syrahsity. Lång, mogen, fatig och läcker doft. Smaken torr, syrlig, sträv, med charkuterier en masse, god, lång och mogen, härlig ”kotti-rotti” smak. Själv gissade jag på 99:an, men det var äldre än så. Kvällens bästa vin.

1990 Côte-Rôtie, Chapoutier, pris c:a 200:- på sin tid, 6/1/12, 17p

 

Sjätte rödingen var mycket mörkt röd, tät, utan ålderskant. Doften till en början sluten, sen kommer frukten, lakritsen och värmen, alkoholen och en liten snutt eukalyptus. Där finns en gummiton jag brukar hitta i unga viner, gärna hos syrah eller pinot. Smaken syrlig, fruktig, fyllig, fat, koncentration, lång och god. Kanske lite för fruktfjollig för mig. Australien trodde vi.

2008 Clonakilla Shiaraz-Viognier, Canberra District, 4/0/12, 16p

 

Sista röda vinet var mycket mörkt rött, tätt och utan ålderskant. Doften medelstor, fruktig, outvecklad, varm, med alkohol och koncentration. Smaken fyllig, god, sträv, syrlig, mycket vaniljfat, fruktig (plommon), med aningens mognad, med god och lång eftersmak. Påminde onekligen om vin nr 4, men ansågs äldre – se där var flaskvariation kan göra – det var ju exakt samma vin!

2005 Pintas, Douro DOC, Wine & Soul, 499:-, 0/0/12, 16p

SJ2

Efter denna chock, där vi fått med två flaskor av exakt samma vin (för övrigt första gången på någon av våra BYO-provningar), gick vi raskt vidare till starkvinsflighten.

Första starkvinet var mycket mörkt rött, tätt, utan ålderskant. Mycket stor, sötaktig doft med alkohol och fat, fyllighet och koncentration, med massor av torkad frukt. Smaken söt, mycket god, fyllig och med koncentration, fat, alkohol, pepparkaka. Att vi hade en ung vintage port stod väl bortom alla tvivel?

2002 Dow’s Quinta do Bonfim, 7/5/12, 16p

 

Sista vinet ut var mycket mörkt blåsvart, med blåsvart kant; alltså mycket ungt. Mycket stor doft av sötma och alkohol. En liten doft av hav och fisk fanns i början men försvann snabbt, och ersattes av den unga gummitonen. Smaken mycket söt, omedelbart god, men mycket sträv, med mycket kryddor (nejlika), koncentration, men på tok för ung. Jag tillhör den generation som njuter av mogen vintage port och har svårt att ta till mig den här unga koncentrationen – jag tycker det är barnarov. Dock är det en mycket bra port och för mig fullständigat obegripligt att man säljer detta billigare än sitt ”vanliga” röda vin (se rödvin 4 och 7).

2011 Pintas Vintage Port, 469:-, 5/7/12, 15,5p

SJ3

Vad lärde vi oss då om samjästa viner? Har de någon särskild karaktär? Inte för att jag märkte någon, möjligen kan man spåra ett litet rustikare drag, men om detta beror på terroir eller framställningsmetod kan jag inte svara helt säkert på. Dock var det en mycket rolig provning och en bra förövning till julens portprovande.

/OW

#1347 Vintage port

Glas En bra förening håller sig med goda traditioner och AuZone är definitivt en sådan. En av våra goda traditioner, som dessutom är en av de jag själv uppskattar mest, är att vi sista torsdagen före jul provar portvin. Traditionen hålls huvudsakligen vid liv tack vare att MW, med sin välförsedda källare som bas, ställer upp och ordnar denna provning år efter år. Årets provning var som vanligt välbesökt, trots att närheten till jul skulle kunna medföra ev viss risk för julstress, infann sig snarare en sådan där avspänd och trivsam stämning som egentligen bara en rad goda portviner kan frambringa.

Efter ett kortare teoripass, där vi bl.a. fick veta att Dominic Symington, från ägarfamiljen till Graham’s, m.fl., anser att ung (upp till fem år) vintage port passar utmärkt till viltkött, att man sedan efter runt 15 år kan börja prova sin vintage port för att se om den börjar mogna, samt att ett stort kvalitetslyft för portviner kom sedan det statliga monopolet för den sprit som tillsätts portviner för att stoppa jäsningen, hävdes någon gång på 90-talet, provades sju viner.

Först ett ljusrött vin med viss fällning. Doften rätt finstämd, rödfruktig, lite knäckig och med en aning påträngande alkohol. Jag fick en association till en del pinot noir-viner från Marlborough som kan ha lite för gles frukt för att hålla tillbaka alkoholen.

Smaken börjar påfallande friskt och sött. Det är eldigt och alkoholdrivet men också med en söt, röt frukt. Måttliga tanniner och ett eldigt slut. Ringa charm, men en bra, röd frukt.
1990 Quinta do Vesuvio

Text2

Tvåan var också ordentligt ljus och med sin mer orangea färgton gav det ett mer åldrat uttryck. Doften rätt frän, örtig och snål med något kemiskt inslag. Där fanns även en aning volatila toner vilka med den kemiska doften gav mig associationer till ett fotolabb med dess kombination av framkallningsvätska och det ättikssyrebaserade brytbadet (!). På den positiva sidan fanns även en del kanel och kakao i doften.

Smaken öppnar friskt och med en del sötma. Alkoholen växer till sig och en del tanniner ger en bra och tuggbar struktur. Slutar eldigt, närmast brännande med en medicinal känsla. Inte så kul, tyckte i alla fall jag. Några gissningar på tawny framfördes, men en viss fällning i flaskan samt de tydliga tanninerna gjorde att vi nog ändå fick hålla våra gissningar på vintage port.
1980 Fonseca’s VP

Nästa vin var en helt annorlunda historia med en tät, djup, ogenomtränglig svartröd färg. Doften dov, tät, mörk med massor av mörk choklad, mogen, mörk frukt, en aromatisk apelsinskalston, kött och, tyckte många, en framträdande oxidationston som av gamla äpplen eller en gammaldags amarone.

Smaken var frisk och söt med en massiv attack. Rökigt och med mörk choklad. Lätt aromatiskt och en del tämligen grova tanniner. Eldig, något bitter och grov eftersmak. Bråkigt vin men med koncentration och en begynnande mognad.
2000 Silval VP, dvs Quinta do Novals ”andravin”.

Så ännu ett ungdomligt tätt och mörkt svartrött vin, kanske även med en aning lila ton i kanten. Doften är tät, tobaksrökig och maffig om än något stum och svårgenomtränglig. Mörk, mogen frukt och ett lite örtigt och medicinalt inslag i bakgrunden.

Smaken öppnar friskt och något fränt. Det är tätt, mumsigt och med en markerad syra, kryddigt och lite örtigt. Markerade, rätt finkorniga tanniner ger ett rätt torrt och lite grovt slut. Med den friska syran får man ändå ett intryck av fräsch, aromatisk frukt i eftersmaken, även om intrycket också är lite spretigt.
1996 Graham’s Malvedos

Femman är mörkt svartbrunorange, lite åt soja eller Kanjang-hållet, vilket skulle kunna vara en varningssignal för att vinet har blivit oxiderat. Dock är det inget man besväras av i doften, som innehåller fina och typiska inslag av mogen port, dvs. torkad frukt, russin, te, tobak och knäck. En aningen jordig, dov ton finns i bakgrunden där även en smula limpa och gammal ost huserar.

En rätt frisk och markerat russinsöt smak som är rund, söt, tjock och mumsig, med en växande rökig, lite stum och stenig känsla i bakgrunden. Avrundade tanniner och en rund, söt, charmig men dov eftersmak. Sött och utvecklat.
1994 Graham’s VP. Sött, som en Graham’s ska vara, men överraskande moget.

Så ett medeldjupt rött vin med en del blekt orangea toner i kanten. En tät och intensiv, något alkoholdominerad doft med en frisk, aromatisk och lätt örtig ton. Känns först lite glest, men tar sig och får bättre djup och en aning brödig ton.

Smaken är söt och rund med en hygglig syra. Eldigt, kryddigt och utvecklat med lite torra tanniner. Slutar lite charmlöst med en torr känsla av kakaopulver. Utvecklat och med bra djup. Lite brist på charm.
1966 Fonseca’s VP. Buteljerad av V&S.Text1Neck

Så till sist ett mörkt och tätt vin med en liten aning orange ton i den smala kanten. Doften är tät och fylld av mullig, rund, mogen frukt,en aromatisk, frisk apelsinton och en lätt örtig ton i bakgrunden.

En frisk, ungdomlig, tät och bra smak med en ännu rätt druvig frukt. Bra sötma och god syra i fin balans. En hel del finkorniga,tanniner vilka är snyggt integrerade i frukten. Långt, mumsigt, aningen bråkigt slut. Behöver ett antal år till på rygg för att rundas av och få lite mer charm, men läckert nu.
1985 Graham’s VP

Som synes från bilden på flaskorna blev 1966 Fonseca’s öppnad medelst portvinstång, närmare bestämt den elektriska som AK konstruerat. En slinga av en värmetråd anbringas runt nedre delen av flaskans hals och bringas att glöda med ett 12 volts blybatteri. Efter en halvminut avlägsnas den och flaskhalsen kyles med något fuktigt, varvid den spricker av värmespänningarna och halsen med kvarsittande kork enkelt kan lyftas av. Ett mycket smidigt instrument! Den följande sviten av bilder illustrerar processen. Den sedvanliga tabellen på vinerna kommer sedan sist i posten.

Tongs1-4,rs40

  1. 1990 Quinta do Vesuvio/153 kr 1994, 444 kr nu/1-2/15p
  2. 1980 Fonseca’s VP/1010 kr 2013//0-1/13p
  3. 2000 Silval VP/269 kr 2003, 538 kr nu/1-6/16,5p
  4. 1996 Graham’s Malvedos/320 kr 2007/0-0/15.5p
  5. 1994 Graham’s VP/599 kr 2013/4-2/16.5p
  6. 1966 Fonseca’s VP/1345 kr 2013/5-0/16.5p
  7. 1985 Graham’s VP420 kr 1998/1050 kr nu/3-2/18p

utts

/AK

#1299 Port

Port 121220

Traditioner. Så här års tenderar en stor del av våra liv att styras av dem. Somliga känns omistliga, som något man inte vill mista för att inte den rätt stämningen ska infinna sig, och andra mer som en belastning, som man genomför mest för att det ska vara så, eller för att någon annan vill ha det så. Emellanåt kan det vara bra att se över vilka traditioner man egentligen tycker är så värdefulla och omistliga att de är värda att bevaras. Jag menar inte att man ska vända upp och ned på allt och kasta alla gamla traditioner överbord. Traditionerna är i mycket länkar till vårt förflutna, vår historia, baserad på våra förfäders historia och upplevelser och som sådana har de ett egenvärde i sig. För att förstå vår nutid behöver vi också förstå och känna till vår historia, har det sagts. Det är nog så sant, men när vissa politiska företrädare sticker upp sina nunor och försöker skaffa sig politiska poänger på att hävda att svenskheten skulle vara hotad för att inte alla omhuldar det sätt att fira jul som de själva anser vara den rätta normen, kan jag inte låta bli att reagera. Våra traditioner är inte huggna i sten utan är under ständig utveckling och därmed berikas de. Nya influenser kommer in och känns de positiva, är det inget som hindrar att de förs in i utbudet av vad som tillsammans utgör traditionen, varvid andra får spela en mer tillbakadragen roll. Traditionen är därför levande och förändras ständigt. Det som är lyckat får en chans att träda fram och det som känns mindre viktigt tar ett steg tillbaka. Somliga traditioner känns naturligtvis viktiga för ett större antal personer och kommer därför att ha en mer framträdande roll i samhället. Så finns det traditioner som bara är viktiga för ett mindre antal personer, men för dem är just deras tradition något de värderar högt och därför inte vill gå miste om. Just en sådan tradition som vi i AuZone inte vill vara utan är den att MW håller sista provningen för jul på temat portvin. Så även i år och vid provningens inledning fick vi veta att temat närmare bestämt var vintage port. Det gjorde oss naturligtvis inte särskilt besvikna, vilket inte heller de följande viner gjorde oss:

Först ett av kvällens mörkare viner med en tät kärna och aningen bruntoner i det röda. En varm, dov och utvecklad doft med russin, tobak och choklad. Alkoholen lyser igenom en del. Så småningom dyker även läder, knäck och en kryddig pepparkakston upp. Smaken är frisk och söt. Mumsigt mogen och rund med torkad frukt och läder. Några tanniner är nästan svåra att hitta, varför vinet inte bär ordentligt utan slutar dovt och med en läderkänsla. Rätt gott, men saknar ryggrad. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas

Tvåan var ljust och hade en vacker, blek brun-orange kant. Doften var först gles och hade ett något orent inslag som dock i huvudsak vädrades bort. Ordentligt moget med en liten spritton samt apelsin, lite rök och tjära och en aning fotsvett. Smaken var betydligt bättre med en frisk, renande syra som balanserades väl av den söta, röda frukten. Goda, finkorniga, väl avrundade tanniner. Den söta frukten ledde vägen mot en lång eftersmak som tyvärr också hade en väl framträdande beska som drog ned betyget en hel del. Kvällens minst populära vin, faktiskt. 1970 Dow’s

Trean var vackert, ljust rödorange och hade en dov, tät och kryddig doft med en tyngd från alkoholen. Röd frukt och romerska bågar.Inte direkt yppigt men välbyggt och snarast stramt. Smaken var söt med en läcker syra. Bra koncentration och kraft. Torkad frukt och en kryddighet växte till sig. Goda, finkorniga, tuggbara tanniner och en utmärkt, lång, rik, eldig och tuggbar eftersmak gjorde att det här vinet fick min bästaröst för kvällen. 1970 Taylor’s

Nästa vin var en helt annan historia. Tätt och mörkt med en lila kant och en dov, tät, närmast sotigt fatig doft med djup, ung, mörk frukt som närmast drog åt slånbärshållet. En tung jästton låg och svävande ovan resten av doften på ett något ofärdigt vis. Smaken var söt, frisk och närmast läskande med sin unga, friska syra och den mörka, aromatiska frukten. Markerade, men goda och tuggbara tanniner, stramade upp den söta frukten. Lång, kryddig och rätt besk eftersmak. Lite bråkigt nu, bör lagras några år. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage. Det sägs ju att LBV-er inte ska lagras, men det här är väl ungt och behöver absolut några år på rygg för att rundas av och integreras. Jag öppnade faktiskt en halvflaska av motsvarande vin från 1992 till jul och det var naturligtvis ett ordentligt moget vin, men med charmig mognad och ännu bra, röd frukt. Mycket trevligt att sitta och smutta på, även om det nog i och för sig gott kunde ha öppnats en 5-10 år tidigare.

Åter på det mogna spåret med femman som hade en dov, tät och mogen doft med mullig, mogen frukt, russin, choklad, tobak och ett lite skitigt, djuriskt inslag. Så småningom växer en lite grön, kådig ton fram. Smaken är dov och rejält söt, delvis på grund av en mer återhållen syra. Kraft, tyngd och rondör samt väl avrundade tanniner leder ut till en lång, dov, jordig, söt och mullig eftersmak. Det klart sötaste vinet och därför kändes det helt naturligt när vi fick veta att det var 1970 Graham’s. Gruppens populäraste vin för kvällen.

Sexan aningen mörkare och mindre orange. En tät doft med läcker frukt. Mest ”starkvinsaktigt” av kvällens viner. En kryddig, aningen medicinal ton finns i bakgrunden vilket gör att vinet känns rätt ungdomligt. Spriten sticker upp en del, men hålls ändå tillbaka av den kryddiga frukten. Smaken är söt och tät med en viss jordighet. Den måttliga syran förstärker det dova och jordiga inslaget och alkoholen hänger lite grann utanpå det hela. Tanninerna är ändå lurviga och mumsigt tuggbara. Tung, rätt kraftfull eftersmak. Mer kraft än finess. Den kryddiga, medicinala tonen är, så vitt jag kunnat förstå, typisk för Warre’s speciella stil. Här hade vi 1970 Warre’s.

Sista vinet såg också väl utvecklat ut, om än med aningen mindre orangea inslag. Doften var djup, dov och utvecklad med något träiga toner samt inslag av torkad frukt, tobak, valnötter och varmt trä. Smaken var söt, mullig och mumsig med en hygglig syra. Tätt, dovt och mulligt med russin, fikon och tobak. Avrundade tanniner och en lång, dov, aningen tung eftersmak. Riktigt bra, med mycket av det man söker i en ordentligt mogen vintage port. 1970 Fonseca’s. Gruppens och min 2:a.

Det var en kväll då traditionens makt ändå visade sig i full styrka. Bara att tacka sin lyckliga stjärna att MW redan tidigt hamstrade dessa viner i sådana mängder att vi kunnat få avnjuta dem under många år nu. Att priserna för ett par av vinerna då de köptes in på 80-talet låg en bit under 100 kr är ju närmast chockerande. Tyvärr meddelade MW att vårt idoga provande nu har börjat tömma hans innehav av 70-or, men vi får hoppas att traditionen med en portprovning före jul ändå kan hållas vid liv ytterligare en tid. Det finns ju gott om andra trevliga årgångar att utforska!

  1. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas, 375 kr 2004, 1-4, 14.5p
  2. 1970 Dow’s, 247 kr 1992, 0-4, 16.5p
  3. 1970 Taylor’s, 86 kr(!) 1982, 2-1, 18p
  4. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage, 169 kr 2012, 0-3, 16p
  5. 1970 Graham’s, 165 kr 1984,  5-0, 17p
  6. 1970 Warre’s, 74 kr(!!) 1982, 2-2, 16p
  7. 1970 Fonseca’s, 200 kr 1985,  4-0, 17p

Avslutningsvis ett meddelande från en av producenterna:1970 Grahams

Gott nytt år!

/AK

#1248 Port

Det börjar bli en blytung tradition i decembermörkret, Magnus dukar upp en rad portviner i Zon 3, som en start på målrakan mot julledigheten. Denna gång växlar han spår en aning, och lägger fokus på Tawny Port, med andra ord viner som fått sin uppfostran på gamla fat och buteljeras drickfärdiga.

Specialisterna på Tawny hittar man främst bland de portugisiska firmorna, exempelvis Niepoort, Kopke, Krohn och Burmester, medan de brittiska firmorna excellerar med sina Vintage-viner. Men i stort sett alla firmor gör Tawny i olika ålderskategorier, allt från 8-10 åriga viner till dyrgripar med 40 år på nacken. Magnus upplyste oss om att kraven på t.ex. en 20 years old Tawny enbart baseras på att vinet skall ha karaktären av ett tjugo år gammalt vin, således inget krav på dess verkliga ålder. En smula märkligt, kan man tycka.

Det förekommer lyckligtvis även årgångsbetecknad Tawny, normalt benämnd Colheita. Mig veterligen produceras dessa endast av portugisiska vinhus.

OK, vad hade nu korkats upp till oss?

Första vinet har en färg som svävar någonstans mellan tawny och vintage, doften är knuten först, men öppnar upp med rättfram och bussig doftpalett som leder tankarna till Late Bottled Vintage snarare än Tawny. God, lite trivial med njutbar.
Facit: Taylor’s 10 years oldTawnyPort

Tvåan är mer klassisk tawny i färg och även doft. Rejält söt och tät på ett rättframt vis, söt citrus och mogna körsbär stångas med russintoner. Men den fascinerar inte, känns snarast lite förutsägbar och överdrivet tillbakalutad.
Facit: Taylor’s 20 years oldTawnyPort

Vin nr 3 är ett snäpp upp – klockren klassisk Tawny i utpräglad sötmadriven stil, den profil man förknippar med portugisiska firmor. Lite epoxy i doften adderar till komplexiteten, här finns nämligen rejält med toner av julknäck, valnötter och dessutom kokos. Flytande julgodis.
Facit: Kopke’s 20 years old Tawny Port

Fyran är inte direkt något nybörjarvin. I glaset ser vi ett brun färg (något slöjig) med gulgrön kant, som för tankarna mot Portugals andra stora starkvin. Doften är laddad med volatila inslag, båtbygge, litet ättiksyra-stick, antydan av estrar (etylacetat). Klar madeiraton, utan tvekan.

En enormt koncentrerad smak väntar sedan, man tappar andan en smula vid första sippen. Syrorna är oerhört aktiva, och dominerar en aning över det söta. Eftersmaken har en duktig dos bitterhet och är av den kalibern att det tar ett antal munsköljningar och brödbitar innan man är redo för nästa vin.

Att detta handlade om Krohn 1961 anade flera av oss, vinet har figurerat i Zonen tidigare. Denna Colheita lämnar nog ingen oberörd. Bra skit…
Facit: Krohn 1961 Colheita

Femte vinet står taskigt till i provningen, vi noterar en i sammanhanget lågmäld doft. Det är inte lätt att matcha explosionerna från Colheitan i glas nr 4. Vinet påminde en hel del om nr 2, men något torrare och nötigare, kanske med en aning extra komplexitet.
Facit: Graham’s 20 years oldTawnyPort.

Vin nr sex visade upp en mycket rödare färg än övriga, och doften förmedlade fört just känslan av ”rött”. Sedan växte fram en underbart tät och klassisk Vintage-karaktär, med touch av lakrits och söta mörka körsbär. Vintage förstås, men årgång? Jag gissade på 1980  – fel, fel.
Facit: 1970 Graham’s Vintage Port

Avslutningsvinet, med klassisk, ganska ljus tawny-färg, doftade lysande på 50 centimeters avstånd från glaset. En totalt harmonisk orgie i komplexitet och ljuvlighet. Rejäl sötma. Viskös. Fet. Flyttar referensramarna. Petar undan den planerade jul-porten från manegen, det blir nog att springa och handla denna skönhet.
Facit: San Leonardo 30 years

En härlig samling buteljer! San Leonardo var för mig en helt ny bekantskap, sablar, de har en 40-åring tillgänglig också, det kliar i beställningsfingret! De brittiska husens Tawnies kändes något mindre inspirerande är Kopke och San Leonardo. Krohn-vinet lirar denna gång i en egen division, inte bäst i mitt protokoll, men med ett överflöd av personlighet.

Spännande att uppleva hur totalt olika en Tawny och en Vintage beter sig när man får dem sida vid sida. 70:an är sannerligen inte dum i nuläget. Tack Magnus, och skönt att höra att det finns port-planer för nästa december!

Taylor’s 10 years, 229 kr, (0-4) 15 p.
Taylor’s 20 years, 449 kr, (0-2) 14 p.
Kopke 20 years. 425 kr, (1-0) 16 p
Krohn Colheita 1961, 1299 kr, (4-1) 17 p
Graham’s 20 years, 420 kr,  (0-4) 15 p
Graham’s 1970 Vintage, 611 kr (inköpt 1984 för 165 kr), (0-1) 18 p
San Leonardo 30 years, 863 kr, (8-1), 19 p.

Samtliga viner utom 1970 Graham var nyligen inköpa på SB.

/ ET

#1198 Port

Ett år har gått sedan sist och det är äntligen tid igen för vår årliga portvinsprovning. MW håller som vanligt i trådarna och man kan undra om det finns ett bättre sätt för en vinprovare att komma i den rätta julstämningen än att avnjuta några goda flaskor portvin. De flesta av oss har nog några flaskor vintage port liggande bland de andra flaskorna i källaren och med några undantag öppnas väl inte många av dessa annat än till julens nötter, torkade frukter och kanske en god stilton. Lite synd, egentligen, att det inte sker oftare, med tanke på hur gott det är med portvin.

Hur som helst, nu var det dags igen. Provningens tema var rätt och slätt angivet till ”Port”, men MW lät oss få veta innan vi började att det rörde sig om sex flaskor blandade vintage port (VP), varav tre flaskor var av samma årgång.

I första glaset möts vi av en mumsig russindoft och charmiga toner av bränt socker och en liten, aromatisk mintighet – en tämligen klassik och utvecklad VP med andra ord. Dyker man ner lite djupare i doften börjar lite störande gröna toner framträda. Havsstrand tyckte JT, jag skulle tro att det var samma komponent han noterade, med ett lite annat intryck.

Smaken börjar med en god, rökig, bränt knäckig känsla. Bra syra och en god, rund kropp med bra sötma. Återigen kryper den grönaktiga tonen fram ur bakgrunden efter ett tag och en hel del beska blandar sig med en annars lång och mumsig eftersmak. En bra början, även om vinet inte riktigt höll i längden, särskilt inte efter den avslutande trion viner. Kan kanske passa att öppna nu, runt en vecka före jul, så man har något att avnjuta i väntan på en vassare flaska till jul.
1989 Porto Cruz

Andra glasets vin var blekt rött med någon tegelfärg. Även doften blek och med lite florala toner som tillsammans med en aning te och en lite metallisk känsla förgäves försökte balansera alkoholens spritighet.

Smaken var söt och eldig utan mycket frukt över huvud taget. En del syra fanns där och en knäckig sötma, förstås, men på det hela taget ett snålt och charmlöst vin med en dominerande eldig känsla av alkohol.
1990 Quinta do Vesuvio

Tredje glaset var betydligt mörkare, närmast tätt, mest rött men med en aning orange ton i kanten.

Doften ger ett kluvet intryck. Dels tätt och djupt med inslag av mörk choklad och tobak, och dels med en oren ton som gav mig associationen av limpa, vilket inte riktigt är vad man vill finna i sin VP.

Även i munnen var vinet tätt och tuggbart med en något lägre syra som fick sötma att framträda rejält. Mycket choklad växte till en rejäl efterbeska. Torde vara ett riktig bra vin som något hänt med. De orena tonerna förstörde intrycket och vinet hamnade ohjälpligt sist, även om jag nog tyckte något bättre om det än de flesta. Några talade om korkdefekt, men jag kunde inte finna några TCA-toner. Något fel var det i alla fall, vilket bekräftades av ET, som druckit vinet tidigare och då fått intrycket av ett stort vin.
1991 Quinta do Vargellas, Taylor’s
Inte så många hus deklarerade vintage port 1991, berättade MW. Orsaken var att det blev väldigt lite vin 1990 och man behövde fylla på lagren av s.k. wood port, som är det som portvinshusen huvudsakligen lever på. Kvaliteten var ändå över lag hög nog för vintage detta år, och en del hus deklarerade också, varför denna ”single quinta” borde varit bra.

Om tredje vinet var mörkt, så var det fjärde närmast svart med en kant som fortfarande hade en lila nyans. Även doften var ungdomlig med en härlig, djup och ren mörk frukt som backades upp av massor av choklad och tobak. En rejält mintig, aromatisk, nästan parfymerad doft med en del alkohol som inte riktigt integrerats i vinet ännu.

Läckert frisk, kryddig, mintig smak. En härligt frisk och god syra som balanserade den rejäla sötman. Intensiv och aromatisk smak med en del, rätt tydliga tanniner som ar väl inbäddade i frukten. Lång, intensiv, fräsch smak med god sötma. Strålande vin, men behöver lagras, minst 5-10 år, för att komma på topp. Intressant nog var detta det enda vinet i vilket jag tänkte på tanninerna. Övriga var så pass avrundade att dessa inte framträdde nämnvärt.
1985 Graham’s

Femman var även den rejält mörkt, i stort sett rött. En rätt ungdomlig doft, om än fjärran från förra vinets fräschör. En bra, mörk frukt, mint, massor av aromatiska apelsinskalstoner och en hel del choklad. En lite trött ton av gamla äppelskal svävade lite som en osalig ande över glaset. Helhetsintrycket blev rätt medicinalt, en ton av hostmedicin, som dock balanserade på rätt sida av att slå över och bli för mycket.

Smaken var frisk och ren med en läcker syra och kryddig frukt. Tätt, friskt och med en balanserad sötma. Tjock, bra rätt söt och eldig eftersmak med den medicinala tonen lite påträngande. Ändå riktigt bra och ännu knappast moget.
1985 Fonseca’s

Sista vinet var rejält utvecklat. Initialt en lite dammig ton som dock gav med sig. Rejält utvecklat med mumsiga dofter av fikon och dadlar samt en del alkohol som gav en känsla av värme. Rondör och charm samt en liten god ton av mandelbiskvier och en aning av apelsinblom.

Mycket läcker, mumsig attack med en bra syra och god, mumsig sötma. En hel del mint och tät, torkad frukt. Lång, läcker, knäckig eftersmak , med bra, söt frukt och en viss beska. Moget och mumsigt – en utmärkt julport, helt enkelt! Några citat från kommentarerna:
”Här är alla klapparna i släden!”
”Svärmor skulle bli riktigt talför om hon fick det här”
1985 Gould Campbell

En sedvanligt mumsig provning, som, även det sedvanligt, ackompanjerades av diverse goda tilltugg efter provningen, såsom en god fasanpaté, vilken dock blev besvärande pepprig om man som vår ärade ordförande tuggade lite för ensidigt på de chilepepparfrukter som dekorerade, stiltonost, en olivolja från Quinta do Noval, samt den sedvanligt högklassiga Panettonen (från Loison), vilken, även det sedvanligt, skänkts av Oenoforos, tack för det!

Flaskorna

1. 1989 Port Cruz, (163 kr, 2006), 1-2, 15.5p
2. 1990 Quinta do Vesuvio, (153 kr, 1994), 2-1, 13p
3. 1991 Quinta do Vargellas, Taylor’s, (375 kr, 2004), 0-10, 14p
4. 1995 Graham’s, (420 kr, 1998), 4-0, 18p
5. 1985 Fonseca’s, (480 kr, 1998), 3-0, 17p
6. 1985 Gould Campbell, (312 kr,2001), 3-0, 18p

Och till sist:

God Jul!