Kategoriarkiv: Portugal

#1396 Portvin–Tawny Port

Återigen dags för en av årets traditioner, decemerportvinsprovningen i AuZone med MW. Många goda drycker har serverats under detta epitet under årens gång, föregående år var det #1347 Vintage port på schemat men i år blev det Tawny för hela slanten.

Under ett kondenserat teoripass repeterades att Tawny port ska innehålla en tidsangivelse som betyder en port av karaktär av en viss ålder. Det är alltså ingen garanti för att vinet är i snitt en viss ålder.

Årgångsspecifik Tawny kallas oftast för Colheita, men på senare tid har även begreppet “Very Old Single Harvest Port” börjat användas av Taylors. Detta är alltså portvin som kommer från en enstaka årgång.

Begreppet Tawny kommer från den bruna färgen på vinet och härstammar från den engelska ordet to tan, tanning, alltså garvning av läder. Därav även färgen tawny – brun.

IMG_3453

Nu till vinerna:

Vin 1. Smith Woodhouse 10 Year Tawny, Port

Mörkbrunröd färg. Direkt en liten doft av TCA, våta löv och wellpapp. Efterhand accelererande defekt men bakom ridåerna kunde vi ana lite citrusfrukter och uppblötta kryddor.

Rik smak med markerad syra och lite brännande alkokänsla i svansen, en hint av mogna aprikoser.

Trist. Portugisikt vin lär väl vara det sista på jorden som undviker bark som förslutningsmetod och därför för lång framtid riskera vara behäftade med
2-4-6 trikloranisol..

Vin 2. Veiga Madeira Malvazia 15 Years

Brun färg med tydligt grönstick. Fyllig kraftig doft med stadiga mängder etylacetat, nötter, marsipan, aprikoser och fikon. komplex fruktighet med lite gräddiga toner och rikedom.

Rik balanserad, tydligt gammal/mogen komplex smak. Fruktstinn, knäckig och med bra tydlig syra och lite extraktig karaktär.

Vin 3. Fonseca 20 Year Old Tawny, Port

Mörkröd med lite brunt och tegel i färgen. Initialt stram, lite bränd, söt och vinös doft. Komplex med rosor och clementiner, elegant och läcker doft.

Fruktdriven smak med mycket aprikoser, lite slank, elegant och eldig men fräsch karaktär. Enklare.

Vin 4. Graham’s 40 Years Old Tawny Port

Rödorange färg. Eldig doft med mycket fat, nötter, kryddor, lim och sherrytoner. Komplex, elegant och intressant / rolig doft.

Mogen, balanserad, eldig och fruktdriven smak. Sukat, fikon, kanderade mandlar krämig och gräddkola i smaken.

Vin 5. 1982 Oiro da Gepa Reserva Particular

Ljust brunröd lite simmig färg. Gammal kokt doft med tydlig mognad / övermognad. Komplex och vinös, citrus, fikon och lite pomada.

Elegant gammaldags mogen men enklare smak. Fernissatoner.

Vin 6. 1964 Taylor´s Very Old Single Harvest Port

Brungulorange färg. Nötter, eteriska toner, fat och etylacetat. Efterhand lite estrig, koncentrerad och komplex doft. Toscabotten, fyllig och krämig, god!

Klister och etylacetat, efterhand mogen, gammal madeiralik, relativt torr smak. Fruktfattig.

Vin 7. 1965 Kopke Colheita, port

Mörk lite brunorange färg. Initialt doft av etylacetat och fat. Efterhand tydliga mognadstoner, lim, nötter, mandel, marsipan och choklad. Kraftig men ändå komplex doft med ett elegant avslut.

Intensiv lite eldig och eterisk smak men balanserad tack vara frukt, nötter, mörk choklad och allsköns torkad frukt. Extraherad karaktär med tydlig syra och tuggbara tanniner.

IMG_3454

Listan:

  1. Smith Woodhouse 10 Year Tawny, Port, borttagen ur omröstning, 195kr, 9p
  2. Veiga Madeira Malvazia 15 Years, 2/0/12, 398kr, 18p
  3. Fonseca 20 Year Old Tawny, Port, 0/4/12, 449kr, 15p
  4. Graham’s 40 Years Old Tawny Port, 0/1/12, 1403kr, 16,5p
  5. 1982 Oiro da Gepa Reserva Particular, 0/7/12, 500kr, 12p
  6. 1964 Taylor´s Very Old Single Harvest Port, 6/0/12, 1749kr, 17,5p
  7. 1965 Kopke Colheita, port, 4/0/12, 1300kr, 19p

Slutord

En solid portprovning i år igen. Vin nr 2, 6 och 7 hade alla en viss madeirakaraktär men flest röster föll nog på vin 6 som varande den potentiella madeiran. Ännu mer förvånande var nog den fantastiska kvalitén på den 15-åriga madeiran till det i sammanhanget mycket attraktiva priset.

/JT

#1347 Vintage port

Glas En bra förening håller sig med goda traditioner och AuZone är definitivt en sådan. En av våra goda traditioner, som dessutom är en av de jag själv uppskattar mest, är att vi sista torsdagen före jul provar portvin. Traditionen hålls huvudsakligen vid liv tack vare att MW, med sin välförsedda källare som bas, ställer upp och ordnar denna provning år efter år. Årets provning var som vanligt välbesökt, trots att närheten till jul skulle kunna medföra ev viss risk för julstress, infann sig snarare en sådan där avspänd och trivsam stämning som egentligen bara en rad goda portviner kan frambringa.

Efter ett kortare teoripass, där vi bl.a. fick veta att Dominic Symington, från ägarfamiljen till Graham’s, m.fl., anser att ung (upp till fem år) vintage port passar utmärkt till viltkött, att man sedan efter runt 15 år kan börja prova sin vintage port för att se om den börjar mogna, samt att ett stort kvalitetslyft för portviner kom sedan det statliga monopolet för den sprit som tillsätts portviner för att stoppa jäsningen, hävdes någon gång på 90-talet, provades sju viner.

Först ett ljusrött vin med viss fällning. Doften rätt finstämd, rödfruktig, lite knäckig och med en aning påträngande alkohol. Jag fick en association till en del pinot noir-viner från Marlborough som kan ha lite för gles frukt för att hålla tillbaka alkoholen.

Smaken börjar påfallande friskt och sött. Det är eldigt och alkoholdrivet men också med en söt, röt frukt. Måttliga tanniner och ett eldigt slut. Ringa charm, men en bra, röd frukt.
1990 Quinta do Vesuvio

Text2

Tvåan var också ordentligt ljus och med sin mer orangea färgton gav det ett mer åldrat uttryck. Doften rätt frän, örtig och snål med något kemiskt inslag. Där fanns även en aning volatila toner vilka med den kemiska doften gav mig associationer till ett fotolabb med dess kombination av framkallningsvätska och det ättikssyrebaserade brytbadet (!). På den positiva sidan fanns även en del kanel och kakao i doften.

Smaken öppnar friskt och med en del sötma. Alkoholen växer till sig och en del tanniner ger en bra och tuggbar struktur. Slutar eldigt, närmast brännande med en medicinal känsla. Inte så kul, tyckte i alla fall jag. Några gissningar på tawny framfördes, men en viss fällning i flaskan samt de tydliga tanninerna gjorde att vi nog ändå fick hålla våra gissningar på vintage port.
1980 Fonseca’s VP

Nästa vin var en helt annorlunda historia med en tät, djup, ogenomtränglig svartröd färg. Doften dov, tät, mörk med massor av mörk choklad, mogen, mörk frukt, en aromatisk apelsinskalston, kött och, tyckte många, en framträdande oxidationston som av gamla äpplen eller en gammaldags amarone.

Smaken var frisk och söt med en massiv attack. Rökigt och med mörk choklad. Lätt aromatiskt och en del tämligen grova tanniner. Eldig, något bitter och grov eftersmak. Bråkigt vin men med koncentration och en begynnande mognad.
2000 Silval VP, dvs Quinta do Novals ”andravin”.

Så ännu ett ungdomligt tätt och mörkt svartrött vin, kanske även med en aning lila ton i kanten. Doften är tät, tobaksrökig och maffig om än något stum och svårgenomtränglig. Mörk, mogen frukt och ett lite örtigt och medicinalt inslag i bakgrunden.

Smaken öppnar friskt och något fränt. Det är tätt, mumsigt och med en markerad syra, kryddigt och lite örtigt. Markerade, rätt finkorniga tanniner ger ett rätt torrt och lite grovt slut. Med den friska syran får man ändå ett intryck av fräsch, aromatisk frukt i eftersmaken, även om intrycket också är lite spretigt.
1996 Graham’s Malvedos

Femman är mörkt svartbrunorange, lite åt soja eller Kanjang-hållet, vilket skulle kunna vara en varningssignal för att vinet har blivit oxiderat. Dock är det inget man besväras av i doften, som innehåller fina och typiska inslag av mogen port, dvs. torkad frukt, russin, te, tobak och knäck. En aningen jordig, dov ton finns i bakgrunden där även en smula limpa och gammal ost huserar.

En rätt frisk och markerat russinsöt smak som är rund, söt, tjock och mumsig, med en växande rökig, lite stum och stenig känsla i bakgrunden. Avrundade tanniner och en rund, söt, charmig men dov eftersmak. Sött och utvecklat.
1994 Graham’s VP. Sött, som en Graham’s ska vara, men överraskande moget.

Så ett medeldjupt rött vin med en del blekt orangea toner i kanten. En tät och intensiv, något alkoholdominerad doft med en frisk, aromatisk och lätt örtig ton. Känns först lite glest, men tar sig och får bättre djup och en aning brödig ton.

Smaken är söt och rund med en hygglig syra. Eldigt, kryddigt och utvecklat med lite torra tanniner. Slutar lite charmlöst med en torr känsla av kakaopulver. Utvecklat och med bra djup. Lite brist på charm.
1966 Fonseca’s VP. Buteljerad av V&S.Text1Neck

Så till sist ett mörkt och tätt vin med en liten aning orange ton i den smala kanten. Doften är tät och fylld av mullig, rund, mogen frukt,en aromatisk, frisk apelsinton och en lätt örtig ton i bakgrunden.

En frisk, ungdomlig, tät och bra smak med en ännu rätt druvig frukt. Bra sötma och god syra i fin balans. En hel del finkorniga,tanniner vilka är snyggt integrerade i frukten. Långt, mumsigt, aningen bråkigt slut. Behöver ett antal år till på rygg för att rundas av och få lite mer charm, men läckert nu.
1985 Graham’s VP

Som synes från bilden på flaskorna blev 1966 Fonseca’s öppnad medelst portvinstång, närmare bestämt den elektriska som AK konstruerat. En slinga av en värmetråd anbringas runt nedre delen av flaskans hals och bringas att glöda med ett 12 volts blybatteri. Efter en halvminut avlägsnas den och flaskhalsen kyles med något fuktigt, varvid den spricker av värmespänningarna och halsen med kvarsittande kork enkelt kan lyftas av. Ett mycket smidigt instrument! Den följande sviten av bilder illustrerar processen. Den sedvanliga tabellen på vinerna kommer sedan sist i posten.

Tongs1-4,rs40

  1. 1990 Quinta do Vesuvio/153 kr 1994, 444 kr nu/1-2/15p
  2. 1980 Fonseca’s VP/1010 kr 2013//0-1/13p
  3. 2000 Silval VP/269 kr 2003, 538 kr nu/1-6/16,5p
  4. 1996 Graham’s Malvedos/320 kr 2007/0-0/15.5p
  5. 1994 Graham’s VP/599 kr 2013/4-2/16.5p
  6. 1966 Fonseca’s VP/1345 kr 2013/5-0/16.5p
  7. 1985 Graham’s VP420 kr 1998/1050 kr nu/3-2/18p

utts

/AK

# 1333 Rött från Portugal

För några år sedan höll AuZone en Portugalkurs och då fick de röda portugiserna mycket stryk och ansågs allmänt outvecklade, lite burdusa och alldeles för mycket fat och tanniner. För att ta reda på om det fortfarande förhöll sig på detta sätt anordnade Mikael ett återbesök till de portugisiska vingårdarna. Resultatet var blandat med en del riktigt intressanta viner och andra som delvis bekräftade det tidigare intrycket. Allmänt ansåg dock panelen att det hade blivit bättre men att vinerna har en resa kvar för att kunna konkurrera på allvar med både resten av den iberiska halvön liksom Italien och Frankrike. Det faktum att exporten nu står mer i fokus även för Portugals röda viner kommer sannolikt att hjälpa till där. Totalt prövades fem viner, vilket i Auzone-sammanhang är rätt blygsamt men det berodde på ett (något förvånande) rätt skralt intresse.

1. Jose de Sousa Mayor 2000, Jose Maria da Fonseca, Alentejo

Lätt och lite fatig i doften, med gräs och stalliga toner och tydlig mogenhet. Smaken är rund, len, helt mogen utan att ha gått för långt, även om just denna punkt delade panelen och korade vinet till kvällens förlorare, trots att det också fick näst flest bäst-röster, däribland undertecknad som uppskattade den silkeslena mogenheten. Druvor: Trincadeira, Aragoñes, Grand Noir.

2013-09-19 21.19.35

2. Quinta Vale D. Maria 2004, Douro

Bärig doft med solvarma frukter men ganska sluten men öppnar sig mer efter en stund i glaset. Robust smak med mycket frukt men också tanniner och struktur. Plommon, bär och lite lätt syltighet matchas bra av fat och tanniner men även om det är gott idag ligger potentialen några år framåt i tiden. Druvor: en traditionell blandning av cirka 40 olika druvor inklusive Tinta Amarela, Rufete, Tinta Roriz mm.

3. Cedro do Noval 2006, Quinta do Noval, Douro

Cedro do Noval är Novals, annars mest känd som portvinsproducent, ingångsvin för röda bordsviner. Druvblandningen är traditionell med en tillsats av 35% Syrah som odlats i Roncão. Lätt och fin doft med söta frukter och lite köttighet och kryddor. I munnen är den visserligen god men lite enkel och saknar en del struktur. Lätta och lena tanniner med generös frukt men utan egentlig elegans, lite som ett misslyckat experiment från Ribera del Duero.Image

4. Quinta de Saes Tinto Reserva Estágio Prolongado, 2006, Alvaro Castro, Dão

Alvaro Castros toppvin i Saes-samlingen. Frisk, fruktig lite parfymerad och blommig i doften. Lätt rökighet och tydliga körsbär. Sötsura körsbär, björnbär och mogna mörka frukter i munnen. Spänstiga tanniner, aningen låg syra, integrerade fat och med bra längd och avslut. Kvällens vinnare enligt panelen och ett klart gott och elegant vin. 60% gamla stockar och 40% ska vara Touriga Nacional och Tinta Roriz.

5. Charme, 2009, Niepoort, Douro

Dirk Niepoort är känd för att experimentera och så även i det här fallet. Resultatet är dock inte helt lyckat Han ska enligt uppgift ha inspirerats av bra bourgogne men originalet är i så fall helt klart att föredra, i synnerhet i den prisklassen. (517 kr). Frukt, mintighet, brynt smör och en del örter samsas i doften. Mer inbjudande i munnen med mjuka tanniner, yvig och generös frukt med lite portvinskänsla, men saknar en del struktur och kropp. Känns mer spansk än portugisisk och referenserna till bourgogne är svåra att hitta. Gott och trevligt men knappast prisvärt. Druvor : Tinta Roriz, Touriga Nacional.

Vin, pris, röster (bäst-sämst), betyg.

1. Jose de Sousa Mayor 2000, Jose Maria da Fonseca, Alentejo, 224 kr, 2-3, 17

2. Quinta Vale D. Maria 2004, Douro, 478 kr, 1-1, 15,5

3. Cedro do Noval 2006, Quinta do Noval, Douro, 223 kr, 0-0, 16

4. Quinta de Saes Tinto Reserva Estágio Prolongado, 2006, Alvaro Castro, Dão, 305 kr, 3-1, 16,5

5. Charme, 2009, Niepoort, Douro, 517 kr, 1-2, 16,5

//JL

#1299 Port

Port 121220

Traditioner. Så här års tenderar en stor del av våra liv att styras av dem. Somliga känns omistliga, som något man inte vill mista för att inte den rätt stämningen ska infinna sig, och andra mer som en belastning, som man genomför mest för att det ska vara så, eller för att någon annan vill ha det så. Emellanåt kan det vara bra att se över vilka traditioner man egentligen tycker är så värdefulla och omistliga att de är värda att bevaras. Jag menar inte att man ska vända upp och ned på allt och kasta alla gamla traditioner överbord. Traditionerna är i mycket länkar till vårt förflutna, vår historia, baserad på våra förfäders historia och upplevelser och som sådana har de ett egenvärde i sig. För att förstå vår nutid behöver vi också förstå och känna till vår historia, har det sagts. Det är nog så sant, men när vissa politiska företrädare sticker upp sina nunor och försöker skaffa sig politiska poänger på att hävda att svenskheten skulle vara hotad för att inte alla omhuldar det sätt att fira jul som de själva anser vara den rätta normen, kan jag inte låta bli att reagera. Våra traditioner är inte huggna i sten utan är under ständig utveckling och därmed berikas de. Nya influenser kommer in och känns de positiva, är det inget som hindrar att de förs in i utbudet av vad som tillsammans utgör traditionen, varvid andra får spela en mer tillbakadragen roll. Traditionen är därför levande och förändras ständigt. Det som är lyckat får en chans att träda fram och det som känns mindre viktigt tar ett steg tillbaka. Somliga traditioner känns naturligtvis viktiga för ett större antal personer och kommer därför att ha en mer framträdande roll i samhället. Så finns det traditioner som bara är viktiga för ett mindre antal personer, men för dem är just deras tradition något de värderar högt och därför inte vill gå miste om. Just en sådan tradition som vi i AuZone inte vill vara utan är den att MW håller sista provningen för jul på temat portvin. Så även i år och vid provningens inledning fick vi veta att temat närmare bestämt var vintage port. Det gjorde oss naturligtvis inte särskilt besvikna, vilket inte heller de följande viner gjorde oss:

Först ett av kvällens mörkare viner med en tät kärna och aningen bruntoner i det röda. En varm, dov och utvecklad doft med russin, tobak och choklad. Alkoholen lyser igenom en del. Så småningom dyker även läder, knäck och en kryddig pepparkakston upp. Smaken är frisk och söt. Mumsigt mogen och rund med torkad frukt och läder. Några tanniner är nästan svåra att hitta, varför vinet inte bär ordentligt utan slutar dovt och med en läderkänsla. Rätt gott, men saknar ryggrad. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas

Tvåan var ljust och hade en vacker, blek brun-orange kant. Doften var först gles och hade ett något orent inslag som dock i huvudsak vädrades bort. Ordentligt moget med en liten spritton samt apelsin, lite rök och tjära och en aning fotsvett. Smaken var betydligt bättre med en frisk, renande syra som balanserades väl av den söta, röda frukten. Goda, finkorniga, väl avrundade tanniner. Den söta frukten ledde vägen mot en lång eftersmak som tyvärr också hade en väl framträdande beska som drog ned betyget en hel del. Kvällens minst populära vin, faktiskt. 1970 Dow’s

Trean var vackert, ljust rödorange och hade en dov, tät och kryddig doft med en tyngd från alkoholen. Röd frukt och romerska bågar.Inte direkt yppigt men välbyggt och snarast stramt. Smaken var söt med en läcker syra. Bra koncentration och kraft. Torkad frukt och en kryddighet växte till sig. Goda, finkorniga, tuggbara tanniner och en utmärkt, lång, rik, eldig och tuggbar eftersmak gjorde att det här vinet fick min bästaröst för kvällen. 1970 Taylor’s

Nästa vin var en helt annan historia. Tätt och mörkt med en lila kant och en dov, tät, närmast sotigt fatig doft med djup, ung, mörk frukt som närmast drog åt slånbärshållet. En tung jästton låg och svävande ovan resten av doften på ett något ofärdigt vis. Smaken var söt, frisk och närmast läskande med sin unga, friska syra och den mörka, aromatiska frukten. Markerade, men goda och tuggbara tanniner, stramade upp den söta frukten. Lång, kryddig och rätt besk eftersmak. Lite bråkigt nu, bör lagras några år. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage. Det sägs ju att LBV-er inte ska lagras, men det här är väl ungt och behöver absolut några år på rygg för att rundas av och integreras. Jag öppnade faktiskt en halvflaska av motsvarande vin från 1992 till jul och det var naturligtvis ett ordentligt moget vin, men med charmig mognad och ännu bra, röd frukt. Mycket trevligt att sitta och smutta på, även om det nog i och för sig gott kunde ha öppnats en 5-10 år tidigare.

Åter på det mogna spåret med femman som hade en dov, tät och mogen doft med mullig, mogen frukt, russin, choklad, tobak och ett lite skitigt, djuriskt inslag. Så småningom växer en lite grön, kådig ton fram. Smaken är dov och rejält söt, delvis på grund av en mer återhållen syra. Kraft, tyngd och rondör samt väl avrundade tanniner leder ut till en lång, dov, jordig, söt och mullig eftersmak. Det klart sötaste vinet och därför kändes det helt naturligt när vi fick veta att det var 1970 Graham’s. Gruppens populäraste vin för kvällen.

Sexan aningen mörkare och mindre orange. En tät doft med läcker frukt. Mest ”starkvinsaktigt” av kvällens viner. En kryddig, aningen medicinal ton finns i bakgrunden vilket gör att vinet känns rätt ungdomligt. Spriten sticker upp en del, men hålls ändå tillbaka av den kryddiga frukten. Smaken är söt och tät med en viss jordighet. Den måttliga syran förstärker det dova och jordiga inslaget och alkoholen hänger lite grann utanpå det hela. Tanninerna är ändå lurviga och mumsigt tuggbara. Tung, rätt kraftfull eftersmak. Mer kraft än finess. Den kryddiga, medicinala tonen är, så vitt jag kunnat förstå, typisk för Warre’s speciella stil. Här hade vi 1970 Warre’s.

Sista vinet såg också väl utvecklat ut, om än med aningen mindre orangea inslag. Doften var djup, dov och utvecklad med något träiga toner samt inslag av torkad frukt, tobak, valnötter och varmt trä. Smaken var söt, mullig och mumsig med en hygglig syra. Tätt, dovt och mulligt med russin, fikon och tobak. Avrundade tanniner och en lång, dov, aningen tung eftersmak. Riktigt bra, med mycket av det man söker i en ordentligt mogen vintage port. 1970 Fonseca’s. Gruppens och min 2:a.

Det var en kväll då traditionens makt ändå visade sig i full styrka. Bara att tacka sin lyckliga stjärna att MW redan tidigt hamstrade dessa viner i sådana mängder att vi kunnat få avnjuta dem under många år nu. Att priserna för ett par av vinerna då de köptes in på 80-talet låg en bit under 100 kr är ju närmast chockerande. Tyvärr meddelade MW att vårt idoga provande nu har börjat tömma hans innehav av 70-or, men vi får hoppas att traditionen med en portprovning före jul ändå kan hållas vid liv ytterligare en tid. Det finns ju gott om andra trevliga årgångar att utforska!

  1. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas, 375 kr 2004, 1-4, 14.5p
  2. 1970 Dow’s, 247 kr 1992, 0-4, 16.5p
  3. 1970 Taylor’s, 86 kr(!) 1982, 2-1, 18p
  4. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage, 169 kr 2012, 0-3, 16p
  5. 1970 Graham’s, 165 kr 1984,  5-0, 17p
  6. 1970 Warre’s, 74 kr(!!) 1982, 2-2, 16p
  7. 1970 Fonseca’s, 200 kr 1985,  4-0, 17p

Avslutningsvis ett meddelande från en av producenterna:1970 Grahams

Gott nytt år!

/AK

#1248 Port

Det börjar bli en blytung tradition i decembermörkret, Magnus dukar upp en rad portviner i Zon 3, som en start på målrakan mot julledigheten. Denna gång växlar han spår en aning, och lägger fokus på Tawny Port, med andra ord viner som fått sin uppfostran på gamla fat och buteljeras drickfärdiga.

Specialisterna på Tawny hittar man främst bland de portugisiska firmorna, exempelvis Niepoort, Kopke, Krohn och Burmester, medan de brittiska firmorna excellerar med sina Vintage-viner. Men i stort sett alla firmor gör Tawny i olika ålderskategorier, allt från 8-10 åriga viner till dyrgripar med 40 år på nacken. Magnus upplyste oss om att kraven på t.ex. en 20 years old Tawny enbart baseras på att vinet skall ha karaktären av ett tjugo år gammalt vin, således inget krav på dess verkliga ålder. En smula märkligt, kan man tycka.

Det förekommer lyckligtvis även årgångsbetecknad Tawny, normalt benämnd Colheita. Mig veterligen produceras dessa endast av portugisiska vinhus.

OK, vad hade nu korkats upp till oss?

Första vinet har en färg som svävar någonstans mellan tawny och vintage, doften är knuten först, men öppnar upp med rättfram och bussig doftpalett som leder tankarna till Late Bottled Vintage snarare än Tawny. God, lite trivial med njutbar.
Facit: Taylor’s 10 years oldTawnyPort

Tvåan är mer klassisk tawny i färg och även doft. Rejält söt och tät på ett rättframt vis, söt citrus och mogna körsbär stångas med russintoner. Men den fascinerar inte, känns snarast lite förutsägbar och överdrivet tillbakalutad.
Facit: Taylor’s 20 years oldTawnyPort

Vin nr 3 är ett snäpp upp – klockren klassisk Tawny i utpräglad sötmadriven stil, den profil man förknippar med portugisiska firmor. Lite epoxy i doften adderar till komplexiteten, här finns nämligen rejält med toner av julknäck, valnötter och dessutom kokos. Flytande julgodis.
Facit: Kopke’s 20 years old Tawny Port

Fyran är inte direkt något nybörjarvin. I glaset ser vi ett brun färg (något slöjig) med gulgrön kant, som för tankarna mot Portugals andra stora starkvin. Doften är laddad med volatila inslag, båtbygge, litet ättiksyra-stick, antydan av estrar (etylacetat). Klar madeiraton, utan tvekan.

En enormt koncentrerad smak väntar sedan, man tappar andan en smula vid första sippen. Syrorna är oerhört aktiva, och dominerar en aning över det söta. Eftersmaken har en duktig dos bitterhet och är av den kalibern att det tar ett antal munsköljningar och brödbitar innan man är redo för nästa vin.

Att detta handlade om Krohn 1961 anade flera av oss, vinet har figurerat i Zonen tidigare. Denna Colheita lämnar nog ingen oberörd. Bra skit…
Facit: Krohn 1961 Colheita

Femte vinet står taskigt till i provningen, vi noterar en i sammanhanget lågmäld doft. Det är inte lätt att matcha explosionerna från Colheitan i glas nr 4. Vinet påminde en hel del om nr 2, men något torrare och nötigare, kanske med en aning extra komplexitet.
Facit: Graham’s 20 years oldTawnyPort.

Vin nr sex visade upp en mycket rödare färg än övriga, och doften förmedlade fört just känslan av ”rött”. Sedan växte fram en underbart tät och klassisk Vintage-karaktär, med touch av lakrits och söta mörka körsbär. Vintage förstås, men årgång? Jag gissade på 1980  – fel, fel.
Facit: 1970 Graham’s Vintage Port

Avslutningsvinet, med klassisk, ganska ljus tawny-färg, doftade lysande på 50 centimeters avstånd från glaset. En totalt harmonisk orgie i komplexitet och ljuvlighet. Rejäl sötma. Viskös. Fet. Flyttar referensramarna. Petar undan den planerade jul-porten från manegen, det blir nog att springa och handla denna skönhet.
Facit: San Leonardo 30 years

En härlig samling buteljer! San Leonardo var för mig en helt ny bekantskap, sablar, de har en 40-åring tillgänglig också, det kliar i beställningsfingret! De brittiska husens Tawnies kändes något mindre inspirerande är Kopke och San Leonardo. Krohn-vinet lirar denna gång i en egen division, inte bäst i mitt protokoll, men med ett överflöd av personlighet.

Spännande att uppleva hur totalt olika en Tawny och en Vintage beter sig när man får dem sida vid sida. 70:an är sannerligen inte dum i nuläget. Tack Magnus, och skönt att höra att det finns port-planer för nästa december!

Taylor’s 10 years, 229 kr, (0-4) 15 p.
Taylor’s 20 years, 449 kr, (0-2) 14 p.
Kopke 20 years. 425 kr, (1-0) 16 p
Krohn Colheita 1961, 1299 kr, (4-1) 17 p
Graham’s 20 years, 420 kr,  (0-4) 15 p
Graham’s 1970 Vintage, 611 kr (inköpt 1984 för 165 kr), (0-1) 18 p
San Leonardo 30 years, 863 kr, (8-1), 19 p.

Samtliga viner utom 1970 Graham var nyligen inköpa på SB.

/ ET

Ett besök i Colares, vindistriktet som vägrar att dö


Bussen från badorten Cascais, strax utanför Lissabon, slingrar sig genom det kuperade landskapet längs atlantkusten norr om Lissabon. Tidvis är utsikten genom bussfönstret hänförande, med djupa raviner och höga klippbranter som störtar sig ned i Atlanten. Tidvis är också åksjukan nära att bryta ut, men så meddelar plötsligt chauffören att vi är framme. Jag kliver av och finner att jag befinner mig mitt i den lilla byn Colares. Vad gör jag då här och vad är det som har fått mig att ta mig hit?

Jo, när jag började prova vin på 80-talet, hörde jag och mina vinälskande kompisar talas om det udda vinet från Colares – odlat i den djupa sanden vid atlantkusten några mil norr om Lissabon, orört av vinlusen och, enligt vad vi då läste, ett vin som både på grund av sin uttalade strävhet och sin höga syra var närmast odrickbart som ungt. Att döma av de få flaskor vi sedermera kom åt att prova, tycktes det heller aldrig riktigt mogna till något mjukt och njutbart, varför vi brukade tala om vinet som något som den noggrant planerande vinsamlaren absolut skulle införskaffa till sin vinkällare – för att ha till sin egen begravning! När jag så skulle komma att tillbringa några dagar på egen hand i Lissabontrakten, väcktes tanken att åka till Colares och se de berömda odlingarna med egna ögon. En av mina vinprovarvänner tvivlade på att jag skulle finna något att beskåda. Han hade varit på besök för något år sedan och trots efterforskningar inte funnit några rankor i sanden. Han trodde nog inte det berömda, vresiga vinet gjordes längre. Emellertid skulle det vid mitt besök där visa sig,  att ryktet om dess död var klart överdrivet.

Cooperativet i Colares

Från busshållplatsen mitt i den lilla byn Colares var kooperativet, Adega Regional de Colares, och dess stora hus inte svårt att finna och där tog Francesco Figueras emot mig. Vi gick in i deras lilla kombinerade reception och butik och jag hade väl i mitt sinne ställt in mig på att kliva in i traditionalismens högborg. Till min förvåning möttes jag av emellertid av en trave med vinboxar! Tydligtvis gör man här var man kan för att hänga med i utvecklingen och när jag frågar Francesco vad han tror om framtiden för vinet från Colares är han också försiktigt optimistisk. Den odlade ytan av klassisk Colares, den som görs på druvan ramisco och med rankorna växande i sanden, hade onekligen stadigt minskat tills det för 10 år sedan bara fanns runt 12 hektar kvar. En av de främsta orsakerna till minskningen var att de områden där rankorna växte hade blivit intressanta för välbärgade Lissabonbor att bygga fritidshus på. Detta trots att vi faktiskt befinner oss inne i vad som borde vara en skyddad naturpark, men det verkar inte direkt bromsa nybyggandet.

– It’s difficult, säger Francesco lakoniskt med en suck, när vi diskuterar detta problem.

Emellertid har minskningen nu avstannat och faktiskt finns planer på att nyplantera tre hektar nästa år. Det är en ung markägare som är intresserad av att bevara det klassiska odlingssättet och som kommer att få stöd från kooperativet till planteringen.

Kooperativet självt verkade även det någorlunda livskraftigt, även om antalet fast anställda inte är fler än två personer, dvs. Francesco och en kollega. Sålunda fick jag under mitt besök då och då möjlighet att gå runt och se mig omkring på egen hand när Francesco blev tvungen att ta hand om någon kund som anlände till butiken.

Första gången han blev upptagen klev jag in genom den stora porten i den bakre delen av butiken och fick närmast en känsla av att trätt in i en helgedom. Det var tyst och stilla och i den dämpade belysningen kunde jag urskilja ett mycket långsträckt rum.  Längs rummets långsidor löpte två långa rader av stora, gamla träfat som stod uppställda längs väggarna. Några kandelabrar, nästan helt täckta av droppformationer av stelnad stearin, förstärkte den närmast sakrala stämningen. Det var klart rofyllt att gå runt och titta på faten som var av varierande storlek, från bjässar som rymde en bra bit över 100 hl ned till vad som faktiskt såg ut att vara barriquer på 225 l – om än långt ifrån nya. Dock skulle det visa sig att de flesta av de här gamla faten nu användes för att lagra det vin som var ämnat för de boxar jag tidigare sett i butiken, nämligen ett rätt enkelt bordsvin med namnet Serra da Lua. Detta vin görs inte på druvan ramisco utan på castelão, hos oss mer känd som periquita. Det odlas på vad som kallas Chão Rijo, hård jord, längre in i landet, där sanddynerna tar slut och den underliggande lerjorden kommer i dagen. Det är detta vin som gör att kooperativet går runt. Totalt producerar man 90000 liter vin per år, varav bara en tiondel utgörs av det ursprungsbetecknade DOC Colares. Kooperativet bildades 1931 och hade då enligt lag ensamrätt på att göra Colaresvin. Detta på grund av att vinets stora popularitet på den tiden gjorde att många förfalskningar dök upp på marknaden. Genom att bara tillåta att kooperativet fick göra vinet, kunde man lättare kontrollera vinets äkthet. I stället uppstod ett antal oberoende buteljerare, vilka köpte det unga, just färdigjästa vinet från kooperativet och själva lät det vila en, enligt deras egna åsikter, lämplig tid på ekfat. Den mest kände av dessa är Antonio Bernardino Paulo da Silva, som med sitt varumärke Colares Chitas fortfarande är aktiv. Denna ensamrätt avskaffades 1994. Kooperativet nybildades då och man började buteljera vin under sitt eget namn. Vinerna med rätt till ursprungsbeteckningen (DOC) Colares kallar man för ”Arenae”, för att markera att det kommer från sandjordarna. I dag har man 55 medlemmar med egna vingårdar, många med mycket små plättar.

Kunderna avlöser varandra i butiken och Francesco får inte så mycket tid med mig. Det är ju i och för sig bra för affärerna, men jag börjar undra om jag någonsin ska få se de berömda odlingarna i sanddynerna. Så småningom lyckas emellertid Francesco få tag på sin kollega som kan bemanna butiken och vi hoppar in i Francescos bil. Det bär iväg en bra bit norrut längs kusten innan vi svänger av på en liten sandig väg. Typiskt nog stannar vi alldeles bredvid ett nytt hus som håller på att byggas.

När jag kliver ur bilen ser jag till och med några rester av gamla vinrankor innanför den nya muren längs tomtgränsen. Vi följer vägen en bit framåt genom ett landskap som får mig att minnas min barndoms somrar vid sanddynerna utanför Halmstad på Västkusten. Skillnaden är att här går inte sanden ned till en långgrund strand. I stället slutar den sandiga marken i en lodrät klippbrant som störtar sig kanske hundra meter rakt ned i den svala Atlanten. Även om havet har eroderat klipporna mot havet till en lodrät brant finns sanddynerna kvar här ovanför. När vi går in genom en öppning i en palissadliknande inhägnad får jag äntligen se dem. På marken, krypande likt någon sorts oformlig varelse, växer de berömda ramiscorankorna i vad som här kallas Chão de Areia, sandig jord. I djupa gropar, flera meter ned i sanden där leran tar vid, har de en gång planterats, på sina egna rötter eftersom vinlusen inte trivs i sanden. Sedan har sanden fyllts på i takt med att de växer upp tills de når ytan, där de sedan får breda ut sig över sanden. Grenarna, så småningom grova som mansarmar, kryper över sanden tills de når flera meters längd.

Skörden sker mot slutet av september eller i början av oktober. Även om vi befinner oss i södra Europa, ska man ha klart för sig att detta är ett svalt vindistrikt, som snarare är präglat av sitt västliga läge. Atlanten strax utanför är rejält kall och behovet av värme från den av solen uppvärmda sanden är huvudorsaken till den udda, marknära odlingsmetoden. Värmen från sanden är helt enkelt nödvändig för att druvorna ska mogna i tid innan höstregnen sätter in. Sanden kan bli till och med så varm att man mot slutet av sommaren lyfter upp grenarna från marken med hjälp av små stöttor gjorda av det höga och styva, vassliknande gräset som växer överallt i området. Det används även för att bygga de nödvändiga vindskydden mot de svala Atlantvindarna.

Vingård med vindskydd av vass och upplyfta druvor

Typiskt för de här vingårdarna är också traditionen att bland vinrankorna även odla ett antal låga, breda äppelträd, eller kanske snarare buskar, vilka växer i kanterna av inhägnaderna. Äpplena är av en gammal, lustigt tillplattad sort, vilken uppenbarligen kallas reneta. Många av markägarna här börjar bli gamla och Francesco är inte optimistisk över chanserna att deras barn ska ta över ansvaret utan tror snarare att kooperativet också måste gå in som markägare och se till att vingårdarna inte överges. Skötseln av de här vingårdarna är annars inte särskilt arbetskrävande eftersom ingen uppbindning behövs. Årskotten måste förstås tuktas för att inte hela markens ska täckas av krypande skott. En gång om året gräver man också bort sanden runt stammen och klipper av de rötter som kan ha bildats därför att försäkra sig om att det är rötterna på djupet nere i leran som ska vara ansvariga för att förse rankan med vatten och näringsämnen.

Obesprutad peronospera

Bladmögel (downy mildew, Peronospora) är ett problem i den ofta fuktiga Atlantluften. Det håller man borta på det klassiska viset genom besprutning med kopparsulfat och svavel.

 

Allt är dock inte traditionellt, inte ens här bland de krypande vinrankorna. I ett par närliggande vingårdar driver kooperativet olika experimentodlingar. I en av dem söker man utveckla kloner med olika egenskaper. Här använder man Guyotuppbindning i stället för den traditionella metoden.  I en annan provar man i stället den så kallade lyrauppbindningen. Francesco berättar att druvorna i de här mer upphöjda odlingarna har svårt att hinna mogna tillräckligt för att de ska duga till att göra vin på. De används bland annat som ett rationellt sätt att odla fram olika kloner av ramisco. Alla odlingar är heller inte kopplade till kooperativets aktiviteter.

Fundacao Orientes vingård

En fristående firma, Fundação Oriente, har vingårdar som mer liknar de i många andra vindistrikt. I långa rader växer här vinrankorna i sanden, uppbundna enligt Guyotmetoden, Emellertid – och häri ligger en stor skillnad –har de inte sina rötter djupt nere i leran utan växer grunt i sanden. Eftersom sanden inte kan förse vinrankan med tillräckligt av vare sig vatten eller näring, så måste man här droppbevattna med näringslösning. En del av raderna med plantor här ser rätt välmående ut, medan andra för en tynande tillvaro. Huruvida denna producent kommer att lyckas överleva med sitt försök att använda mer etablerade odlingsmetoder verkar något osäkert.

Gammalt och nytt – anforas och barriquer

Tillbaka till kooperativet är det dags att titta in i själva vineriet. Ett antal mycket stora, stående vinfat med en lustig, cylindrisk hatt upptill utgör ett slående inslag i lokalen. De är en sorts traditionella jäskärl i vilka trycket från koldioxidgasen skapar en självcirkulation, ungefär som i en kaffeperkolator, varvid hatten av druvskal och kärnor hålls fuktig under jäsningen. Dessa s.k. ânforas används inte för Colaresvinerna, utan för vinerna från lerjordarna inne i landet. Även några lagares, grunda cementbassänger i vilka druvorna förr fottrampades, finns kvar, men de används inte alls längre. För ramiscodruvorna är det i stället moderna metoder som gäller. För att inte få för mycket och gröna tanniner avstjälkas druvorna före jäsningen, vilken äger rum i temperaturkontrollerade ståltankar. En horisontalpress av det respekterade märket Bucher finns också att beskåda. Den moderna linjen tycks bekräftas av en samling barriquer som upptar ena änden av lokalen. Förutom att man odlar traditionellt, handlar det alltså överlag om mer normala produktionsmetoder, liknande dem som man ser i de flesta vinerier världen runt idag. Så hur är då det nutida vinet från Colares? Har man kanske med de moderna metoderna skapat ett vin som kan mäta sig med de koncentrerade, fruktdrivna och närmast stylade viner med markerade toner av ny, rostad ek, vilka vinvärlden idag översvämmas av och som ofta tycks smaka likadant var än de är gjorda? Dags att från ett av faten prova de viner som snart stod i tur att buteljeras.
Först ut är det vita Colares av årgång 2008. Ja, det finns även ett vitt vin från Colares. Det görs på druvsorten malvasia, vilken odlas på samma sätt som ramiscodruvorna, med rankorna krypande på sanden.

Vinet har en rätt djup färg med dragning åt gyllene toner. En fyllig och ren doft med en lite godisaktig frukt. I bakgrunden finns dovare toner av mandel, honung och vita blommor. I munnen är vinet fylligt och ger en fet känsla. En rätt bra syra och en viss pepprighet. De vita blommorna tittar fram även här och en lite dammig mineralton växer fram och ger en bitterhet till eftersmaken. Ett vin med mycket karaktär.


Så dags för ett fatprov av det röda ramiscovinet. Det är årgång 2006 som Francesco fiskar upp ur en barrique.

– Det har först legat i tre år på ett av de stora faten du såg innanför butiken i början av ditt besök, och sedan ett år på små 225-liters fat, berättar Francesco. Vi vill inte ha någon smak från eken i våra viner, fortsätter han, därför använder vi bara gammal ek. Inget av de små faten är nya, utan alla har använts en eller två gånger tidigare. Den långa lagringen på träfat behövs för att runda av vinet, säger han.

Vinet har en lätt, ljusröd färg och en dov, rätt djurisk doft med fräscha toner av röd frukt, men också djupare komponenter såsom fikon och kåda. När jag smakar på det är jag inställd på att mötas av de tjockskaliga och kärnrika ramiscodruvornas berömda tanniner, men det som slår mig direkt är i stället den markerade syran som bär rakt igenom smakupplevelsen och får tanninerna att upplevas som närmast finkorniga och helt njutbara. Smaken är fjärran från moderna fruktbomber, i stället snarast slank, kryddig och lite kärv. Att det enbart har 12 % alkohol ger också en viss känsla av lätthet. I eftersmaken tar ändå till sist tanninerna över, men de har en bra, finkornig kritig karaktär, som inte är värre än vad man kan få uppleva i ett ungt nebbiolovin. Ja, hela upplevelsen av vinet är faktiskt inte helt fjärran från vad man får om man provar en ung, traditionell Barbaresco. Ett spännande vin som förvånade mig genom att vara så njutbart redan så ungt, åtminstone om man inte störs av den framträdande syran.

Naturligtvis vill jag gärna lära mig mer om hur dessa viner utvecklas, varför jag frågar Francesco om det inte finns något lite äldre vin jag skulle kunna få prova. Efter en stunds funderande, tar han fram en flaska från 1992 som vi provar tillsammans.

Vinet har, som man kan vänta sig, en vackert utvecklad, ljus färg med en röd kärna och vackert glidande färgskala ut mot den tegelfärgade kanten. Även doften visar klar mognad med torkad frukt, aprikoser, läder och en liten murken ton. Smaken är i mycket som det unga vinet, med en framträdande syra och en lätthet och elegans som känns ovanlig i dagens vinvärld. Tanninerna finns där och de är fortfarande torra och finkorniga, men ändå tydligt mer avrundade och integrerade i vinet. En torr, läcker lite pepprig smak avslutar. Riktigt läckert vin, helt enkelt.

Glas, Colares 2006 och 1992, flaska 1992

– Man blir inte uttråkad av det här vinet, säger Francesco, men tydlig hänvisning till de moderna smakbomberna, och det är tydligt vilken typ av vin han själv föredrar.

Man förstår att det är den här typen av vin han tycker om och vill framställa, och det är inte utan att man tänker att det ju är tur för både honom och kooperativet, ja kanske till och med hela vindistriktet Colares, att han här funnit sin plats, där han kan verka för att detta speciella vin ska få en chans att bestå. Han kom hit första gången 1999 för att hjälpa till med skörden. Då fanns det ännu nio som jobbade här. Så blev han allt mer inblandad och nu är han alltså en av de två kvarvarande anställda, även om man tillfälligtvis måste anlita fler personer, exempelvis då det är dags för buteljering. Det är inte helt lätt att vara avvikande i dagens (vin‑)värld, och för att det ska vara möjligt, krävs det att någon entusiastisk person brinner för uppgiften att bevara de egna metoderna, även om dessa stundtals kan te sig tämligen udda i dag. Eftersom den personen finns här på kooperativet, kan det nog också finnas en framtid för vinet från Colares, vinet som aldrig riktigt mognar – även om det senare ju inte precis visade sig vara sant.

Atlantkusten i Colares

/AK

#1160 Portugalkurs, avsnitt 5

Som en välförtjänt utmärkelse för Tapperhet I Provning under Portugalkursen lades en extraprovning in med ursprungliga temat Goda viner från Portugal. Väl på plats diskuterades dock Det moderna Portugal och någon entydigt tema kunde inte riktigt urskiljas. Redan på förhand hade det dock förekommit lite spekulationer om huruvida det rörde sig om en tröstomgång med tanke på vad vi fick genomlida i avsnittet Mogna röda viner från Portugal (#1149) eller om det bästa hade sparats till sist. De Tappra 11 satt beredda med såväl små som stora motorsågar när den praktiska delen av provningen började efter ett inte alltför svettigt teoripass där tolkningen av ”moderna” portugisiska viner avhandlades.

Vinerna serverades något svala, uppskattningsvis kring 15 grader, och efter någon halvtimme hade temperaturen stigit i glaset och lite andra doftnyanser kunde urskiljas.

2000 Vila Santa
Till färgen mörkröd med en antydan till tegelton i kanten, något grumlig. Doften är initialt full av stall och bränt eneträ och när vinet blivit något varmare kryper en behaglig arom av färsk timjan in i doften samtidigt som stall- och eneträkolen diskret drar sig tillbaka. Klart trevlig doft som bådar gott. Väl i munnen är vinet initialt eldigt och syrligt och något senare blir det mjukt, lent och lite saftigt (som i massivt, inte blaskigt) samt att det smyger in lite anistoner i smaken. Några grader senare hittar jag även en lite karamellsötaktig ton sent i eftersmaken. Vinet är gott och okomplicerat samt bedöms som fullt moget och en samlad åldersgissning på 5 – 10 år.

2001 Quinta das Baceladas
Mycket mörkt röd, på gränsen till ljus-svart (!), med en näst intill tegelfärgad yttre kant. Annorlunda färgsättning, milt uttryckt. Doften är initialt väldigt knuten och det är marigt att urskilja några typiska toner, men så småningom hittar vi lite viol och även Kan-Jang. Efter ytterligare en stund kommer rotfruktstonerna marscherande upp i glaset. Smakmässigt är vinet strävt och syrligt med en mild beska i smaken. Ordentliga tanniner, men goda och hanterbara. Lite för klent/tunt för min smak, men ändå inte illa.

2005 Vila Santa
Mörkt röd med stark dragning åt blålila, klar i färgen. Provarna är lite oense om doften, vissa hävdar blåbärspaj (alla utom en) medan andra hävdar lingonsaft/lingonris och ett stänk av mynta (undertecknad). Allteftersom temperaturen stiger i glaset förstärks doften och det för unga intrycket. Smakmässigt bjuder vinet på en gnutta eldighet samt återkommande skogsbärsbladsmak av eget val (blåbär/lingon). En liten beska dyker så småningom upp samt märkligt nog lite karamellsöta toner i eftersmaken. Den samlade bedömningen blir att vinet är relativt enkelt och för ungt. Undertecknad finner vinet, möjligen lite elakt, men fullt sant, för ungt och för spanskt, i alla fall i övriga viners sällskap.

1994 Quinta do Côtto Grande Escolha
Vilken doft! Ordentligt med stall, våt häst, härlig skit osv. Här vankas åka av! En del provare identifierade målarlåda och terpentin när de andra förirrade sig mellan boxarna av frustande fuxar. Väl i munnen vankas en ordentlig överraskning; det var ju klent och tunt! Smaken påminner lite om doften fast mer rökig, ungefär som man råkat tugga på bränd snö. Ja, eller snö där en bränd träbit har legat och rökigheten migrerat till snön. Det kändes som om smaken snarare hängde ihop med doften till vin nr 1. Det hävdades på sina håll att terpentinet i doften även återkom i smaken. Nja, lite tunn på något sätt blir det slutliga omdömet. Visst ja, färgen, mörkröd med lite antydan till tegel i yttre kanten. En aning grumlig.

1995 Adega de Pegões
Jaha, nagellacksborttagningsmedel, aceton som sedan övergår i möbelpolish. Ah, den inte fullt behagliga förnimmelsen av etylacetat kanske? I anständighetens namn har de mest koncisa omdömena utelämnats och vi sammanfattar med ett lite mer diplomatiskt ”det stinker kusligt illa”. Vill man vara riktigt snäll kan man ändå säga att det stinker ättiksyra och handsprit. Färgen är i alla fall fin röd med en dragning åt tegelton i ytterkanten samt något grumlig med hygglig fällning. Alltid något. Kvällens sämsta vin? Jadå, utan större konkurrens.

2005 Conde de Santar
Mycket mörkt röd i färgen, snarare lila än röd. Helt klar i färgen. Lite blåbärspaj med vaniljsås i doften som senare övergår till vanillinsocker. Inte helt tokigt. Smakmässigt är vinet syrligt, strävt och med rätt bra umpfh. Vaniljtonerna kommer igen i eftersmaken. En provare menade att vinet var att betrakta som ”Blåbärssoppa med avstängning” då det inte gick att känna någon egentlig smak bakom blåbärssoppaplanket. ”We beg to differ” menade fyra provare som hade det som bästa vin, vilket stod sig i omröstningen. Samlade omdömet blev att vinet var lite för ungt och bör lagras. Tyvärr kom församlingen inte fram till något svar på frågan om lagringen kan förmå vinet att transformeras från bättre till bra.

2001 Vila Santa
Mörkröd och klar i färgen. Mycket knuten doft och efter en kort stund kan lite cedertoner anas. En smula svårbedömt i början, men något senare blir cedern tydligare samtidig som en gnutta gröna toner kan anas. Smakmässigt är vinet föga förvånande syrligt och strävt och känns möjligen en smula rustikt. Jag hittar lite cabernet-toner i smaken, såväl ceder som gräs och grön paprika. Kan det möjligen finnas både sauvignon och franc i flaskan? Lite muggig stil med rotfuktstoner tyckte en provare, medan jag själv höll det som kvällens bästa vin.

Sammantaget intryck är att vinerna är väl överlag ”ok”, men tyvärr inte särskilt mycket mer. Visst hjälper maten upp vinerna något, men inte tillräckligt för att man ska rusa åstad med större inköp, i alla fall för min egen del.

Och så den brutala sanningen:

1. 2000 Vila Santa, Alentejano, 178 kr, 1-0, 13 p
2. 2001 Quinta das Baceladas, Alentejano – Bairrada, 181 kr, 1-0, 10 p
3. 2005 Vila Santa, Alentejano, 139 kr, 0-1, 11 p
4. 1994 Quinta do Côtto Grande Escolha, Douro, 378 kr, 2-0, 11 p
5. 1995 Adega de Pegões, -, 130 kr, 0-8, 6 p
6. 2005 Conde de Santar, Dão, 250 kr, 4-1, 14 p
7. 2001 Vila Santa, Alentejano, 175 kr, 3-1, 14 p

/JW