#1453 Viognier

Kursdeltagaren Agneta Pettersson avhöll sin första provning i Auzone som provningsansvarig och hade valt den aromatiska vitvinsdruvan viognier som tema. Hela åtta viner fick vi prova, från både Frankrike, Italien, Sydafrika och från nya världen. Jag har alltid gillat viognier just för dess aromatiska blomdofter, dess frukt och förhållandevis låga syra. Agneta visste att berätta att druvan är särdeles svårodlad, något som säkert gjort att den inte precis blivit världens mest populära. Faktum är att under 1960-talet var odlingsarealen nere i ensiffriga hektar, men några eldsjälar räddade den åt eftervärlden, vilket vi provare nu är tacksamma för. Skördetidpunkten särskilt kritisk för denna druva, där syran ofta sjunker oroväckande snabbt innan sockerhalten är tillräckligt hög. Om detta händer kan man låta druvan sitta kvar och göra ett sött vin istället. Ofta blandas druvan in i vitvinsblandningar, men Agnetas alla viner var druvrena; alltså 100% viognier. De kom från Bolis (mest specialsortimentet), utom de två jänkarna, som inköpts i New York City.

Första vinet hade en doft av exotisk frukt (apelsin), lite återhållen jämfört med det övriga startfältet, och som med värme tippade över i godistoner. En aning fat kunde också skönjas. Smaken var rund och mjuk, lite oljig och med påtaglig beska. Något lite syra kunde spåras, men smaken blev med stigande temperatur ganska fadd. Kändes inte helt druvtypisk; jag gissade på nya världen, men vinet visade sig komma från en experimentodling av viognier i Piemonte! Fick min sämstaröst.

2008 Aschano di Montelupa di Bra, Piemonte, Italien, 0/3/11, 13,5p

Andra vinet hade en druvtypisk, god, aromatisk doft med både blommor (kaprifol) och exotisk frukt, men aningen sluten och med kallklimatskaraktär. Torr, mjuk och rund smak med låg syra och med någon beska. Kunde ha behövt mera frukt i smaken, då den blev med stigande temperatur i glaset ganska platt. Gissade på Kalifornien, men det var Oregon

2013 Del Rio Vineyard, Rogue Valley, Oregon, USA, 0/3/11, 13,5p

Tredje vinet hade avvikande mörkgul färg och vi visste att det serverades från en halvlitersflaska – en klar indikation på ett sannolikt sött vin. Doften var ganska oxiderad, med fat och exotisk frukt och sötma. Smaken var söt, ganska lång, med låg syra, men den funkar trots allt ganska bra. Jag trodde igen på Kalifornien.

2012 Finca las Moras, Late Harvest, Argentina, 2/0/11, 13,5p

Med fjärde vinet hittade vi “the real deal”: Doften var mycket stor, aromatisk med kaprifol och en del vanilj. Här hittade jag redan i doften en arketypisk viognier, sannolikt från Condrieu. Smaken torr, med någon syra, rund och mjuk med god beska, där frukten räcker till för att hålla emot beskan. Fick min bästaröst, och ett vin som höll sin fina karaktär hela provningen igenom.

2013 Guigal, Condrieu, Frankrike, 1/0/11, 16,5p

Även femte vinet var druvtypiskt: Stor aromatisk blomdoft, men här snarare jasmin än kaprifol; alltså en tyngre doft än fjärde vinet, med färsk ananas och fat, men som efterhand tippade över i vingummidoft. Smaken torr med god frukt och god syra, med massor av blomsmak, lång, god, läckert fatig smak. I kampen med fjärde vinet föll jag för den renare tonen i fyran, snarare än detta krämarvin.

2013 Les Grands Chaillées, Montez Domaine du Montaillet, Condrieu, Frankrike, 0/2/11, 16p

Sjätte vinet hade en ganska lätt, fruktig (mango, melon) doft, som efterhand fick en kartigare äppelkaraktär. Smaken var syrlig, med beska och mineral, med bra komplexitet, utan att nå några större höjder. Frukten stack efterhand iväg åt grapehållet. Här trodde jag på Australien.

2012 Saronsberg, Tulbagh, Western Cape, Sydafrika, 3/1/11, 15,5p

Sjunde vinet hade rejält med vanilj, exotisk frukt, hög grad av aromatik, med lite doft av fruktsallad och så småningom (lite för mycket) vingummi. Smaken var torr med inledande syrlighet och med rund och god fruktsmak (mango) och en avslutande beska. Vinet fungerar bra, men för mig blev detta lite för mycket krämarvin, vilket inte hindrade att det blev framröstat som kvällens bästa vin. Som en provare sa: ”det är mycket av allt, men det är bra”. Här gissade vi på Kalifornien, som var rätt denna gång.

2010 Starlite Vineyard, Sonoma, Kalifornien, USA, 5/1/11, 16p

Sista vinet hade en stor, fruktig doft med en del vingummin, vanilj och exotisk frukt (apelsin eller grape), där lite kartiga toner indikerade kallklimat. Smaken torr, rund och mjuk med viss syra, bra beska, god fyllighet men en del stjälkighet. Blev med stigande värme i glasen lite platt. Vi gissade på Nya Zealand; helt rätt.

2008 Zara, Te Mata Estate, Hawke’s Bay, Nya Zealand, 0/1/11, 15,5p

IMG_2889

Det var verkligen roligt att prova så många viognierviner på en och samma provning, och även roligt att druvkaraktären kunde hittas i så pass många av vinerna.

Personligen tyckte jag att de åtta vinerna visade på två huvudriktningar för druvans doftkaraktär: en som drog åt det aromatiska blomhållet (kaprifol, jasmin) och en som drog åt det exotiska frukthållet (mango, ananas); dock ibland kombinerades dessa. En del fruktdominerade viner tippade dock efterhand över i syntetfrukt (vingummin); särskilt med stigande temperatur i glasen. Uppenbarligen ska viognier serveras kylda för att helt komma till sin rätt.

För mig var de två originalvinerna från Condrieu bäst, följt av ”krämarvinet” från Kalifornien, just för att de var mest druvtypiska. Det verkar som om druvan lämpar sig mindre väl för kalla odlingsområden. Just därför är den kanske så svårodlad.

Tack Agneta för en trevligt upplagd provning med en ordentlig teorigenomgång!

/OW

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s