#1353 Ridge Monte Bello

Ridge Vineyards gör viner som konkurrerar i fråga om kvalitet med de bästa från Bordeaux. Namnet Ridge är intimt förknippat med vinmakaren Paul Draper, som huvudsakligen ligger bakom framgången. Hans vinfilosofi brukar betecknas ”the Gospel of Paul”.

ET hade förtjänstfullt skickat ut en ”pre-read”, av vilken det framgick att vingården planterades 1886 nära toppen av Monte Bello Ridge i Santa Cruz Mountains av läkaren Osea Perrone, invandrad från Italien. Första årgången skördades 1892, produktionen fortgick till c:a 1920 då förbudstiden omöjliggjorde vinodling fram till 1933, då vingården öppnades igen. På 1940-talet gjordes nyplanteringar med bl.a. cabernet sauvignon. 1959 blev en grupp forskare från Stanford ägare till egendomen, och 1962 lanserades den första kommersiella årgången av Ridge Monte Bello. Paul Draper tillträdde som vinmakare 1969.

Alla har väl hört talas om den famösa Parisprovningen 1976, då Ridge Monte Bello -71 kom på femte plats efter Stag’s Leap -73, Mouton-Rothschild -70, Haut-Brion -70 och Montrose -70. Provningen arrangerades på nytt 10 år senare – Monte Bello blev då trea.

Ridge Monte Bello var under tiden 1962-75 en ren CS, i vinerna därefter ingår även merlot, PV och CF, i olika delar beroende på årgång. I normalfallet går 30-40% av druvorna från Monte Bello till förstavinet (Monte Bello). De druvor som inte används i Monte Bello används till ”andravinet” som tidigare kallades Ridge Santa Cruz Mountains; numera används etiketten Ridge Cabernet Sauvignon.

Man gör även en bra Monte Bello Chardonnay. Sedan 1972 gör man även zinfandel, bl.a genom blandningarna Lytton Springs och Geyserville (med druvor från vingårdar i Sonoma County). Det finns även merlot och pettie syrah. Årsproduktionen för hela Ridge är 66.000 lådor, varav Monte Bello står för under 10%.

Monte Bello-vingården ligger i Santa Cruz Mountains (Cupertino), söder om San Fransisco, på 750-800 m höjd, mindre än 25 km från Stilla Havet.

Alla vinerna i den här provningen visade upp ganska mycket sötaktig nya världen-frukt i doften, medan smaken var mera stram och med snygg, klassisk fatbehandling. Det var inte så långt från riktigt bra ”äkta” bordeauxer, men med mera frukt och färg – de hade nästa alla en snarlik mörkt tegelröd färg (undantaget kommenteras nedan).

Bild

Ettan var mörkt tegelröd och hade en gulbrun kant, indikerande ålder på över 15 år. Stor doft med mognad och fat med sötaktig frukt; lite ”tutti-frutti”-pastiller. Smaken syrlig, sträv, snygga fat, ganska påtaglig frukt-juicesmak, lång smak med rätt mycket syra hela vägen. Gott och lättdrucket, även om några tyckte syran var för citronig.

Ridge Monte Bello 1994 (73% CS, 15% merlot, 9% PV, 2% CF), 1/4/15, 16,5 p

Tvåan hade samma mörka tegelröda färg, men lite mindre ålderskant, så jag gissade på c:a 10 års ålder. Stor doft med fat, stall, lakrits och mognad och med en sötaktig frukt som inte tippade över åt fruktpastillhållet som ettan, utan var mera åt det torkade frukthållet som russin. Sträv, syrlig fyllig smak med lite bett, härligt fruktpackad och lång god eftersmak. Ett stort vin, helt enkelt, som fick min bästaröst.

Ridge Monte Bello 1999, 3/0/15, 17,5 p

Trean hade en klarare tegelröd färg med en ljusare gulbrun kant. Här var det högre ålder, trodde jag, men det visade sig att den avvikande färgen istället indikerade ett annat ursprung. Medelstor, rödsötfruktig smak med mognad, fat, stall och jordkällare och alltså klart bordeauxig i sin framtoning. Smaken syrlig, sträv och fyllig; inte så mycket frukt utan mera åt jordhållet, men klart god. Om det var en Monte Bello indikerade färgen hög ålder. Kvällens förlorare dock.

Léoville-Poyferré (S:t Julien) 1999 (65% CS, 25% merlot, 8% PV, 2% CF), 1/5/15, 15,5 p

Med fyran återvände vi till den mörkt tegelröda färgen. Avsaknaden av gulfärgad kant ledde till slutsatsen att detta var ett ungt vin. Detta bekräftades i doften som jag alltid beskriver som ”bläckig” när det är ett ungt vin. Sedan mera stor druvsaftsfruktig doft med fat. Efter ett tag kom mera sötaktig frukt och vaniljfaten fram. Syrlig, god, fyllig smak med goda tuggbara tanniner, god vinbärsfrukt och god eftersmak. Upplevdes dock som lite obalanserad och fick min sämstaröst p g a detta. Flera tyckte den hade ”faten utanpå” och gissningar på Beringer hördes.

Ridge Monte Bello 2003 (85% CS, 8% merlot, 7% PV), 2/4/15, 15p

Femman hade samma täta mörkt tegelröda färg, men här fanns också lite blåstick – var den ännu yngre än fyran? Stor, fruktig (dock mindre sötaktig), ganska varm fatig doft med ung, god vinbärsfrukt. Syrlig, sträv smak med sötaktig frukt och en ganska lång god strävhet i den fruktiga eftersmaken. Jag upplevde denna som mera koncentrerad än fyran. Några tyckte att smaken var ”bråkig”.

Ridge Santa Cruz Mountains 2003 (alltså andravinet) 1/0/15, 16.5 p

Sexan var väldigt lik femman i färgen, men om möjligt ännu mera tät och därmed yngre. Doften börjar liten och sluten, men går efter ett tag mot mera utvecklad medelstor, fatig doft med ganska ung bärig frukt, för att en halvtimme senare ha växt ut till en stor sötfruktig doft. Smaken börjar syrlig men blir alltmera sträv, fyllig, lång och god med mycket nyavärldenfrukt. Ett litet kraftpaket, men alltför ung för undertecknad (jag gissade på 7-8 år), och bör ligga minst 5, kanske 10 år i källaren.

Ridge Monte Bello 2006 (70% CS, 20% merlot, 10% PV), 2/1/15, 15,5 p

Sista vinet var mörkt tegelrött (känns det igen nu?) men hade en ganska fin gulbrun kant, indikerande ålder på över 15 år. Stor doft med tydliga stalltoner och jordkällare (klart bordeauxig alltså) med lite sötaktig frukt och läckra brända fattoner. Sträv, syrlig fyllig smak med fat och goda tanniner. Lång syrlig smak som följer med hela vägen, men ändå balanserad och god. Här trodde jag (och de flesta andra) att vi var i Bordeaux. Kanske var det därför att detta vin röstades fram till kvällen bästa?

Ridge Monte Bello 1996 (80% CS, resten oklart), 5/1/15, 15,5 p

Tja, vad säger man? Gott utan tvekan, till och med mycket gott. Som Bordeaux men med mera frukt (och det låter väl inte dumt?). Vi var några som ville ha både trean och sjuan som Bordeaux, men den osvikliga sanningen uppenbarade bara en Bx-pava i mastermindet, och vi fick välja. Jag valde fel (sjuan) mest p g a mera stall- och jordkällartoner; jag borde ha gått på att färgen på trean var mest avvikande. Intressant var också att ”budget”-Ridgen Santa Cruz Mountains (numera Ridge Cabernet Sauvignon) (alltså femman) vann över årsbrodern från Monte Bello (fyran). Santa Cruz Mountains mognar iofs snabbare, men de flesta upplevde SCM som mera av ett kraftpaket än MBn (och ändå kostar SCM bara 1/3 av MBn). Priserna på MB idag ligger över tusenlappen, vilket dock är bara hälften av vad Montrose betingar och en tiondel av Haut-Brion och Mouton. Kanske värt att styra om vininköpen från Bx till MB?

/OW

P.S. Glömde fota så bilden är lånad från nätet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s