#1299 Port

Port 121220

Traditioner. Så här års tenderar en stor del av våra liv att styras av dem. Somliga känns omistliga, som något man inte vill mista för att inte den rätt stämningen ska infinna sig, och andra mer som en belastning, som man genomför mest för att det ska vara så, eller för att någon annan vill ha det så. Emellanåt kan det vara bra att se över vilka traditioner man egentligen tycker är så värdefulla och omistliga att de är värda att bevaras. Jag menar inte att man ska vända upp och ned på allt och kasta alla gamla traditioner överbord. Traditionerna är i mycket länkar till vårt förflutna, vår historia, baserad på våra förfäders historia och upplevelser och som sådana har de ett egenvärde i sig. För att förstå vår nutid behöver vi också förstå och känna till vår historia, har det sagts. Det är nog så sant, men när vissa politiska företrädare sticker upp sina nunor och försöker skaffa sig politiska poänger på att hävda att svenskheten skulle vara hotad för att inte alla omhuldar det sätt att fira jul som de själva anser vara den rätta normen, kan jag inte låta bli att reagera. Våra traditioner är inte huggna i sten utan är under ständig utveckling och därmed berikas de. Nya influenser kommer in och känns de positiva, är det inget som hindrar att de förs in i utbudet av vad som tillsammans utgör traditionen, varvid andra får spela en mer tillbakadragen roll. Traditionen är därför levande och förändras ständigt. Det som är lyckat får en chans att träda fram och det som känns mindre viktigt tar ett steg tillbaka. Somliga traditioner känns naturligtvis viktiga för ett större antal personer och kommer därför att ha en mer framträdande roll i samhället. Så finns det traditioner som bara är viktiga för ett mindre antal personer, men för dem är just deras tradition något de värderar högt och därför inte vill gå miste om. Just en sådan tradition som vi i AuZone inte vill vara utan är den att MW håller sista provningen för jul på temat portvin. Så även i år och vid provningens inledning fick vi veta att temat närmare bestämt var vintage port. Det gjorde oss naturligtvis inte särskilt besvikna, vilket inte heller de följande viner gjorde oss:

Först ett av kvällens mörkare viner med en tät kärna och aningen bruntoner i det röda. En varm, dov och utvecklad doft med russin, tobak och choklad. Alkoholen lyser igenom en del. Så småningom dyker även läder, knäck och en kryddig pepparkakston upp. Smaken är frisk och söt. Mumsigt mogen och rund med torkad frukt och läder. Några tanniner är nästan svåra att hitta, varför vinet inte bär ordentligt utan slutar dovt och med en läderkänsla. Rätt gott, men saknar ryggrad. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas

Tvåan var ljust och hade en vacker, blek brun-orange kant. Doften var först gles och hade ett något orent inslag som dock i huvudsak vädrades bort. Ordentligt moget med en liten spritton samt apelsin, lite rök och tjära och en aning fotsvett. Smaken var betydligt bättre med en frisk, renande syra som balanserades väl av den söta, röda frukten. Goda, finkorniga, väl avrundade tanniner. Den söta frukten ledde vägen mot en lång eftersmak som tyvärr också hade en väl framträdande beska som drog ned betyget en hel del. Kvällens minst populära vin, faktiskt. 1970 Dow’s

Trean var vackert, ljust rödorange och hade en dov, tät och kryddig doft med en tyngd från alkoholen. Röd frukt och romerska bågar.Inte direkt yppigt men välbyggt och snarast stramt. Smaken var söt med en läcker syra. Bra koncentration och kraft. Torkad frukt och en kryddighet växte till sig. Goda, finkorniga, tuggbara tanniner och en utmärkt, lång, rik, eldig och tuggbar eftersmak gjorde att det här vinet fick min bästaröst för kvällen. 1970 Taylor’s

Nästa vin var en helt annan historia. Tätt och mörkt med en lila kant och en dov, tät, närmast sotigt fatig doft med djup, ung, mörk frukt som närmast drog åt slånbärshållet. En tung jästton låg och svävande ovan resten av doften på ett något ofärdigt vis. Smaken var söt, frisk och närmast läskande med sin unga, friska syra och den mörka, aromatiska frukten. Markerade, men goda och tuggbara tanniner, stramade upp den söta frukten. Lång, kryddig och rätt besk eftersmak. Lite bråkigt nu, bör lagras några år. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage. Det sägs ju att LBV-er inte ska lagras, men det här är väl ungt och behöver absolut några år på rygg för att rundas av och integreras. Jag öppnade faktiskt en halvflaska av motsvarande vin från 1992 till jul och det var naturligtvis ett ordentligt moget vin, men med charmig mognad och ännu bra, röd frukt. Mycket trevligt att sitta och smutta på, även om det nog i och för sig gott kunde ha öppnats en 5-10 år tidigare.

Åter på det mogna spåret med femman som hade en dov, tät och mogen doft med mullig, mogen frukt, russin, choklad, tobak och ett lite skitigt, djuriskt inslag. Så småningom växer en lite grön, kådig ton fram. Smaken är dov och rejält söt, delvis på grund av en mer återhållen syra. Kraft, tyngd och rondör samt väl avrundade tanniner leder ut till en lång, dov, jordig, söt och mullig eftersmak. Det klart sötaste vinet och därför kändes det helt naturligt när vi fick veta att det var 1970 Graham’s. Gruppens populäraste vin för kvällen.

Sexan aningen mörkare och mindre orange. En tät doft med läcker frukt. Mest ”starkvinsaktigt” av kvällens viner. En kryddig, aningen medicinal ton finns i bakgrunden vilket gör att vinet känns rätt ungdomligt. Spriten sticker upp en del, men hålls ändå tillbaka av den kryddiga frukten. Smaken är söt och tät med en viss jordighet. Den måttliga syran förstärker det dova och jordiga inslaget och alkoholen hänger lite grann utanpå det hela. Tanninerna är ändå lurviga och mumsigt tuggbara. Tung, rätt kraftfull eftersmak. Mer kraft än finess. Den kryddiga, medicinala tonen är, så vitt jag kunnat förstå, typisk för Warre’s speciella stil. Här hade vi 1970 Warre’s.

Sista vinet såg också väl utvecklat ut, om än med aningen mindre orangea inslag. Doften var djup, dov och utvecklad med något träiga toner samt inslag av torkad frukt, tobak, valnötter och varmt trä. Smaken var söt, mullig och mumsig med en hygglig syra. Tätt, dovt och mulligt med russin, fikon och tobak. Avrundade tanniner och en lång, dov, aningen tung eftersmak. Riktigt bra, med mycket av det man söker i en ordentligt mogen vintage port. 1970 Fonseca’s. Gruppens och min 2:a.

Det var en kväll då traditionens makt ändå visade sig i full styrka. Bara att tacka sin lyckliga stjärna att MW redan tidigt hamstrade dessa viner i sådana mängder att vi kunnat få avnjuta dem under många år nu. Att priserna för ett par av vinerna då de köptes in på 80-talet låg en bit under 100 kr är ju närmast chockerande. Tyvärr meddelade MW att vårt idoga provande nu har börjat tömma hans innehav av 70-or, men vi får hoppas att traditionen med en portprovning före jul ändå kan hållas vid liv ytterligare en tid. Det finns ju gott om andra trevliga årgångar att utforska!

  1. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas, 375 kr 2004, 1-4, 14.5p
  2. 1970 Dow’s, 247 kr 1992, 0-4, 16.5p
  3. 1970 Taylor’s, 86 kr(!) 1982, 2-1, 18p
  4. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage, 169 kr 2012, 0-3, 16p
  5. 1970 Graham’s, 165 kr 1984,  5-0, 17p
  6. 1970 Warre’s, 74 kr(!!) 1982, 2-2, 16p
  7. 1970 Fonseca’s, 200 kr 1985,  4-0, 17p

Avslutningsvis ett meddelande från en av producenterna:1970 Grahams

Gott nytt år!

/AK

Annonser

One response to “#1299 Port

  1. Pingback: #1300 BYO amarone | AuZine

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s