Notering

# 1281 Urban De…

# 1281 Urban Deli & vin med ös i

Så var det dags för årets grillfest i Eriks trädgård i Bagis. Denna gång hade Herr Oberste Grillmeister inskaffat utsökt entrecote från Urban Deli vid Nytorget (http://www.urbandeli.org/hem/) och grillats med den äran till angenäm blodighet och smak. Grillningsverket bedömdes av oss som ”välgjort” och någon konstaterade att amerikanen skulle ha bedömt det hela som ”well done”, vilket inte alls speglade köttets blodighetsgrad. Till detta serverades ekologiskt odlad couscous med grillade grönsaker och en smarrig örtsås. Tio församlade provare lät sig väl smaka.

Bild

Men vad är en vinprovning utan vin? Det är ju huvudtemat även i konkurrens med mycket god mat. Det började bra med, vad vi alla trodde, var en champagne. Doft lätt brödig, med bra frukt och mineral. Tydlig, ganska fin mousse, torr, bra syrlighet och mineralton, fruktig och mogen smak. Er skribent utpekades som den kunde ”sätta” vinet (Erik hade köpt vinet via mig) och efter lite rådbråkande av de små grå kunde jag kläcka ur mig producentens namn. Kändes yngre än den 99a det var, vilket gladde mig som har någon flaska kvar i källaren. En bra start.

1999 Fleur de Passion, Diebolt-Vallois, Champagne

Temat för provningen var ju ”vin med ös i”. Åtminstone jag tolkade det som fruktstinna och kraftfulla saker från nya världen (OZ och NZ är två av Eriks favoritursprung  – för rödviner i alla fall). Mitt antagande skulle visa sig i huvudsak fel, men visst var det ös i de flesta vinerna!

Först kom två röda viner i en flight. Bägge ljusröda till färgen. Det första hade en ganska stor, syrlig, fruktig (hallon) doft med mineral och fat och en tydlig pinotkaraktär. Smaken fyllig, hög syrlighet med fat och bra tanniner. Det andra hade en ganska stor, lite bläckig doft (vilket för indikerar särskilt unga viner). En tydlig pinotfrukt, men här mindre fruktdriven och mera åt grönsakshållet. Smaken fyllig, hög syrlighet, med ektoner och goda tanniner och en sötakrig avslutning. Vinerna var väldigt lika i sin karaktär och tanken flög genom mitt huvud att det rörde sig om två årgångar av samma vin. Snabbt kom vi fram till att bägge var pinoter och att de var från Nya Zealand (en rätt säker gissning hemma hos Erik). Vinerna visade sig komma från samma vingård, Calvert, och samma årgång, 2008, men med två olika producenter, Pyramid Valley och Felton Road.  Jag ville gärna att det första vinet skulle vara Felton Road, för det kändes lite roligare och mer öppet än det andra vinet, men det visade sig vara tvärtom. Det var svårt att utse det bästa vinet; först gillade jag ettan Pyramid Valley bäst, men under kvällen utvecklades tvåan Felton Road bäst i glaset. Att ett vin utvecklas positivt under några timmar är enligt min erfarenhet ett ganska säkert kvalitetstecken och visar även på en högre lagringspotential.

2008 Calvert Pyramid Valley, Central Otago, NZ, 14.3%

2008 Calvert Felton Road, Central Otago, NZ, 14.0%

Bild

Därefter högg vi in på entrecoten och den ekologiska couscousen, och Erik hade förberett ett gäng viner i vinkällaren som vi fritt fick botanisera i och välja bland. ET skickades ut i vinkällaren och kom tillbaka med vin nummer tre. Doft rökig, ganska stor med en svettig häst- och läderkaraktär som först drog mig åt Rhônehållet. En del talade om ”pälsighet”, vilket väl är i stort samma sak. Sen mera fat, mognad och den där typiska källarkaraktären. Smak stor och kraftig, med syrlighet och mycket tanniner. Här fanns det Cab i mängder. För mig stod det tämligen klart att det var fråga om en bordeaux i tonåren; källardoften visade på ett médocvin och åldern tog oss in på 1990-talet. Inget stort vin men definitivt bra och gick väl ihop med köttet.

1998 Château Montrose, St Estèphe.

Vintomas tog vid som dekanterare och kom tillbaka från vinkällaren med ett ganska åldrat vin, nummer fyra. Färgen klart röd med viss åldeskant (+10 år). Doften ganska stor, syrlig med viss mognad och lite kärvt (som fick mig för ett tag att tro vi var i Italien). Sen mera läder och blodapelsin. Smaken god, syrlig, med fruktighet och strävhet. Syrlig avslutning med blodapelsin. Vi var genast i gamla världen och tog oss snart fram till Rhônedalen. ET och jag var inne på en Graillot av samma årgång som bordeauxen, men det var fel. Efter lite spridda gissningar på årgångar och distrikt i närheten kom vi (med lite handledning från Vintomas) fram till Hermitage och 1997. Detta var Eriks sista flaska av vinet och alla hade enligt honom varit väldigt olika.

1997 Les Bessards Hermitage, Delas Frères, 13%

Lena hade otur och kom tillbaka med kvällens bottennapp, nummer fem. Vinet hade tydlig fällning trots skicklig dekantering (inget bra tecken). Färgen var tobaksbrun och ålderskanten markerat gulbrun, vilket indikerade ett väldigt gammalt vin. Därför var doften av oxidation inget som förvånade, men sen tilltog sojadoften och den volatila syran alltmer. Smaken övermogen, syrlig, oxiderad  och soja igen. Undertecknad dricker gärna mogna viner (och är väl snarast ökänd i föreningen för detta) men detta vin uppvisade en oxidationskaraktär som inte berodde på mognad eller ens övermognad, utan var direkt defekt. Något måste ha hänt med korken som tillåtit luft slippa in i buteljen. Eller så var det fel på vinet från början. Strax drog en diskussion igång vilken sorts soja det egentligen var i flaskan, Kikkoman eller Mrs Chengs? Så illa doftade och smakade det faktiskt. Det  gick inte att dricka utan hälldes ut.

1997 Gambert de Loche Hermitage, Cave de Tain l’Hermitage, 13%

Lena ville rehabilitera sig och gick ut i källaren igen och denna gång kom hon tillbaka med  vin nummer sex. Mycket tät, nästan svart färg. Detta vin indikerade bara genom färgen en oerhörd koncentration. Doft av rökiga fat och mycket vanilj. Mycket tät, koncentrerad frukt bakom fatridån, rökig avslutning. Smaken syrlig, mycket fruktig, ungdomlig, tät, koncentrerad, med alkohol, men lite för mycket mondovino för mig. Att det var fråga om nya världen stod klart. Druvan var lite svårare att komma fram till, men den svarta färgen och en ton av rökt bacon fanns där, så vi hamnade i syrahträsket. Gissning på OZ Shiraz var fel, min egen på en kalifornisk syrah lika fel, innan vi hamnade i Chile. Jag har personligen svårt för sådana här viner; de är lite för mycket krämarvin för mig. Jag saknade i vinet personlighet och karaktär, vilka egenskaper dränkts av koncentrationen och fläskiga nya fat. Säkert ger det en massa parkerpoäng, men jag vill njuta av ett vin inte imponeras av hur mycket det har kostats på. Bara tomflaskan vägde mer än en full bordeauxflaska. Se även bilden, där Jan-Eriks tumme försvinner helt i Kinnekullen i flaskbotten.

2004 Montes Folly Shiraz, Apalta Valley, Chile, 15%

Bild

Efter en underhandsrapportering från Erik stod det klart att vi nu hade sprängt 500-kronorsvallen för provningen (lite grumsades det över att vi skulle få betala för den oxiderade femman). Vi beslöt att fortsätta beställa från vinkällaren så Jan-Erik hämtade vin nummer sju. Färgen klart tegelröd med gulbrun ålderskant. Doften mogen, men med svartvinbärsfrukt, syrlighet, fat, rök och något bränd. Smaken sträv utan att vara kärv, fyllig med syrlighet och mognad. Att Cab skulle ingå var klart och strax var vi inne på Bordeaux igen. Detta vin upplevde jag som lite lättare än Montrosen, så jag trodde på kommunen Margaux, men det var fel. Vi var istället i Pauillac tvärs över vägen från Lafite.

1999 Château Clerc-Milon, Pauillac.

Bild

Vårt grumsande över sojavinet ledde till att Erik halade fram en bonusflaska, vilken vi slapp betala för. Här var det rejäl mognad med tegelbrun färg och en rejält orangebrun kant. Något fällning fanns det också. Var vinet mycket gammalt eller var färgen en typicitet? Det visade sig vara det senare. Doft av tjära och surpipa med något oxidationsstick och rosvatten. Smaken sträv och syrlig med mognad och ganska god smak och goda tanniner. Detta ledde oss till Piemonte och en mogen Barolo.

1996 Barolo Fabulah ”nunc est bibendum” från Mario Giribaldi.

Bild

Konceptet med utsökt kött på grillen och vin med ös i höll hela vägen ut. Jag har själv med framgång  provat konceptet med att skicka ner vinprovarvänner i min vinkällare för att hitta intressanta flaskor. Goda vänner brukar välja goda viner. Vid en summering av aftonen var det onekligen en ganska stor spridning på vinerna, men alla (utom sojavinet) var bra och en del mycket bra. Vi genomförde ingen formell omröstning om vinerna, men vid den avslutande diskussionen höll många 2008 Calvert från Felton Road som det bästa med 1999 Fleur de Passion, 2008 Calvert från Pyramid Valley, 1998 Montrose, 1999 Clerc-Milon och 1996 Barolo som runners up. 

Sen var det bara för er skribent att cykla hem i Stockholmsnatten. Det ÄR långt från Bagis till Danderyd! Ett stort tack till Erik som öppnade upp sitt hem och sin vinkällare för oss.
/OW

Annonser

2 responses to “# 1281 Urban De…

  1. Du har rätt, RP gillar Montes Folly: 92 p. It offers a splendid perfume of mineral, meat, game, and wild blueberries. This is followed by a mouth-filling, youthful wine, with nicely integrated oak, tannin, and acidity, and a very long finish. Give this wine 4-6 years of additional bottle age and drink it through 2027. (Skrivet i januari 2007)

  2. Pingback: Besök på Château Clerc Milon i Pauillac | Vintomas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s