Sottimano, Barbaresco, Piemonteloggen del 10

Andrea Sottimano

I mina ansträngningar att få koll på Piemontes mest ansedda vingårdar och producenter har det hittills varit Barolo som tenderat att få mest uppmärksamhet. Dock blev det även vid mitt senaste, blott två dagar långa besök, även en visit hos en  producent i Barbaresco. Detta har jag BJ att tacka för, emedan han anslöt på eftermiddagen den andra dagen, då han kunde komma ifrån jobbet och möta mig. Något slumpmässigt föll valet på Sottimano,  i den lilla byn Cottà, som hör till kommunen Neive men nås enklast om man tar huvudvägen, Via Rabajá, söderut från själva Barbaresco, ned mot Treiso. Efter någon kilometer dyker Via Cottá upp till vänster och där åker man in. Jag kände egentligen inte till dem innan besöket, men hade läst något positivt någonstans och Galloni, Parkers Italienkorrespondent, var positiv, så det blev ett snabbt mail till dem i sista stund, vilket gav ett prompt och positivt svar att vi var välkomna.

Andrea Sottimano, den kanske 35-årige sonen i familjen, har sedan något år tagit över ansvaret. Han tar oss genast nedför den smala trappan till källaren där vi först kommer in i ett utrymme fyllt med små fat, mest barriquer, men även några av de mer avlånga burgundiska faten, benämnda piece, finns i samlingen. Första tanken blir att det är en riktig modernist vi har hamnat hos, men ändå stämmer inte riktigt det intrycket, eftersom en hel del av de små faten ser påtagligt åldrade och välanvända ut. Andrea berättar att det som mest endast är en femtedel av faten som är nya. I somliga av dem vilar alltså vin för femte gången och den sammanlagda effekten av fatlagringen inte tillför mycket smaker av själva eken. I stället är det den försiktiga och långsamma oxidationen man vill åt när man valt små fat.  Något varierar man även fördelningen av åldern på faten beroende på årgångarnas karaktär. Längre ned i vinkällaren stöter vi sedan på jästankar av rostfritt stål. Jäsningen sker enbart med naturjäst och med minimalt med svavel tillsatt. Innan jäsningen låter man de nedkylda druvorna kallmacerera, dvs. ligga och dra ur bland annat färgämnen, i två dagar. Jäsningen sker sedan vid tämligen låg temperatur, 27-28o. Det färdigjästa vinet förs sedan över till barriquerna redan innan den malolaktiska jäsningen, vilken man vill ska ske i faten. Inget svavel alls tillsätts faten utan i stället drar man inte om vinet utan låter det ligga på sin fällning. Andrea förklarar att det frigörs en hel del svavel från fällningen och att den är helt tillräcklig för att skydda vinet. Detta är något som han lärde sig då han en tid jobbade i Bourgogne.

Åter uppför trappan till provningsrummet. Dags att utröna vad det kan bli av dessa, för oss aningen speciella metoder.

Som sig bör inleder vi med en Dolcetto, 2010 Bric del Salto. Den har en mycket frisk, aromatisk doft med blåbärstoner och ett tydligt inslag av svartpeppar. Smaken är ren och ytterst läskande med bra, ren, frisk frukt. En hel del typiskt torra tanniner och ett läskande slut. En riktigt bra Dolcetto.

2009 Barbera d’Alba, Pairolero kommer från äldre stockar, med 40-50 år på nacken. Andrea berättar att vinifikationen av barberan är exakt likadan som för Barbarescovinerna. Doften är djupt chokladbetonad och med mörk, mogen frukt som även i  munnen först ger en närmast sötfruktig attack. Den typiska barbera-syran finns förstås också där och mildrar intrycket av sötma, men syran är ändå väl inbäddad i den mulliga, täta frukten. En läcker rökighet växer till och även de tät, väl strukturerade tanninerna som leder ut i en lång, tuggbar, koncentrerad eftersmak. Ett yppigt vin!

Ungefär här i provningen kommer vi in i en diskussion om att dricka viner för sin egen skull kontra att ha dem till måltider, varvid Andrea kort konstaterar att:

– The only wine you can drink without food is Burgundy.

Visserligen skulle nog BJ och jag kunna komma på ett gäng andra viner vilka också går utmärkt att dricka på egen hand, inte minst vissa Piemontesiska viner, men när inte ens Andrea själv anser att dessa tillhör den kategorin, väljer vi i stället att avstå från att alltför påstridigt bemöta hans åsikt. I stället provar vi en 2008 Barbera, från ett år som Andrea beskriver att det gav viner som är mer typiskt piemontesiska, dvs. ett svalare år med mer klassiska viner med mindre utpräglad fruktmognad. Denna Barbera är fräsch och blommig med ren, röd frukt och en aning ton av mörk choklad. I munnen är syran friskare, stramare och mer påtaglig. Frukten är härligt ren och med ordentligt djup. Tanninerna är läckert finkorniga och liksom inbäddade i den rena syran. En lång, eldig eftersmak med fint tuggbara, finkorniga tanniner ger onekligen ett påtagligt klassiskt intryck. En strålande ren Barbera som blev min favorit av de två, även om BJ faktiskt föredrog den mulligare 09-an.

Över så till de nebbiolobaserade vinerna. 2009 Nebbiolo d’Alba kommer från 10-15-åriga stockar i vingården Basarin. Efter de mer uttrycksfulla barberavinerna känns vinet mer slutet. Letar man och väntar lite, hittar man en aning kakdeg, lite djuriska toner och en lätt volatil målarfärgston. Smaken är frisk och överraskande öppen med rondör och värme parat med en chokladton och en viss eldighet. En hel del finkorniga, sträva tanniner tar över mot slutet. Inte alls illa, men kan nog må bra av ännu något år på flaska.

Så motsvarande vin, men ett år yngre, dessutom butljerat på morgonen samma dag, dvs 2010 Nebbiolo d’Alba. Det är elegant och kryddigt med distinkt rödfruktiga aromer. Smaken är frisk och ren med en markerad, ren syra. Härligt finkorniga tanniner som är inbäddade i frukten. Torrsträv men tuggbar eftersmak. Otroligt läckert!

Så till huvudnumren, dvs. deras Barbarescoviner. De gör fyra olika vingårdbetecknade viner, nämligen Fausoni, Pajoré, Cottá och Currá. Förutom av Currá, av vilken vi enbart provade 09-an, fick vi prova 2008 och 2009. Vi börjar med 2008 Fausoni som har en riktigt läckert aromatisk och kryddig doft med markanta inslag av svartpeppar. Där finns även en del toner av choklad, mint, stekt kött och faktiskt också en tydligt curryton(!) Smaken är frisk och läcker med en fräsch, röd frukt samt påtagligt torra tanniner som hugger till ordentligt mot slutet.

2009 Fausoni är betydligt dovare och mulligare med köttiga, varma toner, men har också en charmig rosendoft. Smaken är nästan sötfruktig och mullig med chokladtoner och en mer dämpad men dock hygglig syra. Även här finns en hel del tanniner, men det är tätare, med en nästan lurvig yta. En fascinerande och urtydlig uppvisning i skillnaden mellan dessa två årgångar. Om man sedan föredrar den friskare, stramare och mer klassiska 08-an eller den rundare 09-anär ju mest en smaksak. 08-an behöver hur som helst få ligga till sig ett tag för att både rundas av och öppna upp sig.

Vidare till Pajoré, som, berättar Andrea, är en vingård med kalksten i berggrunden. 09-an har en djup, dov doft med inslag av choklad, tobak, kött samt en aning lim och kakdeg vilka dock håller sig i bakgrunden. Attacken är tät och tuggbar. Syran är riktigt bra. Smaken växer till sig rejält i munnen och blir ordentligt pepprig. De markerade tanninerna är torra, täta och läckert tuggbara. Den långa eftersmaken domineras av de torrsträva tanninerna och även limtonerna, vilka kommer igen mot slutet.

2008 Pajoré har åter en mer elegant och fräsch framtoning med lackra, rena toner av ljus, röd frukt, mint och rosor uppbackade av en tätare bakgrund av tjära och tobak. I munnen är det närmast överraskande intensivt. Läckert och rent, men också tätt, tuggbart och intensivt. En markerat frisk syra och torra tanniner ger en lång, läskande men torr eftersmak med tydliga minttoner. Strålande, men behöver rundas av med några år på rygg i källaren.

I nästa vingård, Cottá, har Sottimano de äldsta rankorna, 50-60 år gamla, vilka växer på en blandning av lera och kalksten. 2008 Cottá öppnar med en ren,  intensiv doft av röd frukt, frisk mint och en hel bukett av doftande röda rosor. Ett sådant rent, aromatiskt fräscht uttryck, både av nebbiolo och årgång 2008, som man överhuvud taget kan tänka sig! Även i munnen dominerar samma intryck, ytterligare förstärkt av en ren, frisk syra. De kritigt torra tanninerna fullbordar intrycket av ett helt lysande, fräscht vin.

2009 Cottá är en helt annorlunda affär. Tätt, med dova köttiga toner och inslag av grönsksbuljong, choklad och värme. Smaken är tät och köttigt tuggbar med en mer avrundad syra, inbäddad i den täta köttigheten. Tanninerna är massiva, men har en närmast lurvig yta, nästan i en stil som man annars mest finner i viner från Nya Världen. Imponerande tätt och fascinerande hur olika de två årgångarna ter sig.

Den sista vingården, Currá, ger de tuffaste vinerna och får därför ligga en längre tid på faten innan den buteljeras och sålunda fanns ännu inte 2009-an att prova. 2008 Currá är tät, djup och rökig med inslag av choklad och kött, men har även en fräsch mintton. Smaken börjar friskt, tätt och tuggbart. Vinet är onekligen tufft och närmast stenigt med en markerad syra och den friska minten som ligger och svävar ovan den hårda men djupa grunden. Maffiga tanniner med riktigt bra struktur ger en tuff, grovsträv, tuggbar eftersmak. Ett häftigt vin för lagring!

Andrea är mycket angelägen att vi ska komma tillbaka på sommaren så han kan visa oss hur de arbetar i vingårdarna, och det känns ju inte precis som någon omöjlighet, efter detta mycket givande besök hos denna pigga och härligt engagerade producent. Det är bara att gratulera Piemonte åt alla de unga, entusiastiska och kunniga vinmakare ur den yngre generationen som håller på att ta över och leda området mot en strålande framtid.

Innan BJ och jag skiljs åt och jag med viss möda ska ta mig tillbaka till Linateflygplatsen utanför Milano – för övrigt en inte helt enkel uppgift i mörkret och ensam i bilen utan GPS – kan vi konstatera att det något slumpvisa valet att besöka Sottimano, gett oss en mycket givande stund i familjen Sottimanos sällskap och att vi funnit något av en ny favoritproducent i Barbaresco.

/A

3 svar till “Sottimano, Barbaresco, Piemonteloggen del 10

  1. ANders, fick du någon känsla om skillnaderna mellan gårdarna?

  2. birger = BJ

    Jättebra sammanfattning, Anders.
    Jag drack Barbera Pairolero 2009 i kväll, och fortsätter att tycka att det var ett bra val. Jag köpte bara 2008 av Barbaresco, men jag letar efter olika grejer i nebbiolo och barbera. Vi har tillräckligt många magra, syrliga, tanninrika viner här i Piemonte så det är lika bra att passa på när barberorna blir rundare, yppigare, sötmognare och fruktigare. Särskilt när dom har syran kvar och är så välgjorda som den här. Med något slags chokladtoner som får en att tänka på fat, fast det inte fanns just några.

  3. yquemisno1

    BI, menar du själva lägena så blir svaret nej eftersom vi var där en vinterkväll, och inte direkt kunde gå ut och titta på dem. Menar du vinerna, så finns svaret i texten ovan.
    Jag hoppas kunna komma tillbaka under växtsäsongen och lära mig mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.