Roagna. Piemonteloggen, del 6

Vi står i en lång, smal underjordisk gång, sparsamt upplyst av en ensam glödlampa i taket. De tegelbeklädda väggarna är regelbundet avbrutna av djupa, grottlika håligheter. Den ensamma glödlampan förmår inte skänka mycket ljus in i dessa grottor, med ändå är det lätt att se att de är alla mer eller mindre fyllda av flaskor, samtliga utan etiketter. Somliga är helt fyllda med flaskor, så att  tegelväggen bitvis i stället utgörs av ett vackert mönster av flaskbottnar, andra är mer som svarta hål med bara en antydan till flaskor i dunklet. Ingenstans några tavlor eller skyltar som upplyser om vilka viner, vilka årgångar som samlats här, men fantasin stimuleras onekligen och tankarna far iväg kring Roagnas olika vingårdar och hur länge de gjort vin som lagras här. För det är hos Roagna vi befinner oss, i deras vinkällare precis vid kanten av den berömda Pajé-vingården, i hjärtat av Barbaresco.

Luca Roagna får väl sägas vara en man med minst en räv bakom örat, eller kanske till och med bakom varje öra. Undra på att han står och myser när vi gör vårt bästa att försöka prestera vettiga gissningar på de flaskor som han gräver fram ur valven i källaren. Flaska efter flaska utan etikett öppnas och hälls upp och medan vi provar står han mest och ser underfundig ut. Efter en stund lyckas vi ändå få  med honom på att i alla fall svara ”rätt eller fel” på våra gissningar och på så sätt försöker vi kryssa oss fram till riktiga gissningar. Hur det gick låter jag vara osagt, men vill bara påpeka att det inte alltid är så lätt med blindprovningar, särskilt inte när man bara får ett vin i taget. Vilka godsaker han hämtade fram åt oss kan ni läsa om längre ned.

Roagna är tradition, så är det bara. Familjens valspråk är ”Roagna non cambia” – Roagna ändrar sig inte. Och så är det nog, i alla fall i stort sett. Vinifieringen av deras nebbiolodruvor är i alla fall traditionell, med nedtryckt skalhatt och lång skalkontakt, ofta 60-80 dagars macerering. De kraftigaste vinerna kräver sedan en så där 6-8 års lagring på stora fat för att vinet ska bli någorlunda avrundat innan vinet buteljeras. Luca är fjärde generationen Roagna och bara några år över de trettio, måste han väl betraktas som en ung man. Vid vårt besök får vi definitivt intrycket av att han inte är den som tänker göra några avsteg från familjemottot, men bara någon dag efter att vi träffat Luca får vi, vid vårt besök hos Vietti, höra om en produkt från honom som vi knappt kan tro på. Sedan jag kommit hem stöter jag på ytterligare en produkt som inte riktigt hör till det helt traditionella. Men mer om det senare, här är vinerna vi fick prova:

2005 Montefico Barbera, från 50-60-åriga stockar har en fräsch och djupt fruktig doft som är både kryddig och aromatisk, med rosor och till och med en ton av myggmedel, vilket jag annars mest brukar hitta i Rhôneviner.
Smaken är som väntat mycket frisk med en ren frukt. Läckert kryddig, pepprig och eldig. Tanninerna är läckert finkorniga och ligger i bakgrunden, bakom den markanta fruktsyran. Mumsig, torr, tuggbar eftersmak. En strålande barbera (som jag annars normalt inte är så förtjust i).

2005 Barbaresco Asili, från en liten vingård på 0.22 ha (i alla fall vara Roagnas andel av den inte större) visar läckra toner av nebbiolorosor med ett bra djup. En frisk smak med läcker, aningen saftig syra och finkorniga, lite dammiga tanniner. Pepprig, finkornigt torr eftersmak. Läckert vin, men man saknar djup.

2004 Barbaresco Pajé har en härligt läcker 2004-doft, dvs rent och fräscht blommig och aromatisk med violer och krossade rosor.
Även smaken är ytterst fräsch och ren med en läcker frukt. Riktigt mumsigt och läckert med en lite saftig känsla. Markerade tanniner vilka är läckert finkorniga och snyggt inbäddade i frukten. Lång, fräsch, mycket mintig eftersmak – som att tugga på en mintpastill. Elegant och härligt läckert vin.

2006 Vigna Rionda (Barolo, Serralunga d’Alba) är en mycket tätare och dovare historia. Den djupa doften är rejält kryddig med toner av kanel, kaffe och djurpäls men djupt inflätad i den dova doften finns ändå också de typiska nebbiolotonerna av rosor, mint och en del rökiga tjärtoner.
Smaken har en ren, läckert syrlig attack. En helt härlig syra dominerar initialt innan den täta frukten och de krossade rosorna gör sig påminda. Vinet växer rejält i munnen och frukten ersätts snarare av kraft och struktur samt de massiva finkorniga, ytterst tuggbara tanninerna. Ett riktigt häftigt vin som torde ha ett långt liv framför sig. Värt att notera är att Vigna Rionda har Roagna gjort i samarbete med Tommaso Canale, som äger en del av vingården Rionda. tyvärr gick Canale bort i fjol och i arvskiftet som följde delades hans del av Rionda upp på tre nya ägare (Porro, Rosso and Germano) och Roagna kommer därför inte mer att kunna göra detta vin. 2006 är faktiskt sista årgången de kommer att kunna släppa emedan de viner som redan fanns i Canales källare från och med 2007 övergått i Rossos ägo och kommer att släppas av dem (Az. Agr. Giovanni Rosso). 06-an finns ännu att beställa på Systemet för den som vill. Med ännu en av sina finurliga miner antyder dock Luca att de har någon ny vingård på gång i Barolo, men avslöjar naturligtvis inte vilken. Något att hålla utkik efter!

2004 La Rocca e la Pira (Barolo, Castiglione Falletto) är inte fullt lika typiskt för årgång 2004 som Pajé, utan har betydligt mer täthet och kraft. En dov, tät doft med rejält rökiga toner av kaffe och tjära lättas ändå upp av fräscha rosor.
Smaken är fräsch med en häftigt aromatisk attack som snabbt breder ut sig som en solfjäder och fyller ut varje vrå av gommen. En ordentlig, stilren syra och fräscha blommiga intryck visar ändå vilken årgång det rör sig om. De markerade, täta tanninerna tar över allt mer och ger en lång, tuggbar eftersmak med läckra violtoner. så läckert redan nu, men naturligtvis egentligen ett barnarov. Luca berättar att det här vinet kommer på Systemet i höst. Bara att hålla sig framme och lägga beslag på några flaskor! (Vinet släpps 1 november för 369 kr)

Här någonstans i vårt besök börjar vi få intrycket att den något outgrundlige Luca Roagna nog börjar fatta ett visst tycke för oss. Åtminstone känns det osannolikt att den rad av imponerande viner han nu fortsätter att gräva fram ur sina gömmor är något som han erbjuder till alla sina besökare. Vi kommer nu att hålla oss runt knuten, i vingården Pajé, som ligger som en gryta i sluttningen alldeles bredvid huset.
Först kommer 2001 Crichët Pajé som bara är buteljerad sedan ett halvår och alltså tillbringat runt nio år på stora botti. Doften är tät, dov och rätt sluten och svårfunnen. Frukten är djup och mörk och en fin roston svävar i bakgrunden. En ton av målarfärg finns där också och så småningom kommer en tydlig kaffeton fram. Smaken börjar fräscht och läckert med mint och rosor och en bra, ren, aromatisk frukt och en ren, fin syra. Markerade men fina, inbäddade tanniner vilka växer till sig och ger den långa, rökiga, friska eftersmaken ett torrt och stramt slut. Ett imponerande tätt vin vilket ännu är långt från att visa upp sina bästa sidor. Crichët är den allra bästa delen av Pajé-vingården och vinet, som bara görs de allra bästa åren utgör Roagnas stolthet. (Jag har mailat Luca med en fråga om vilka årgångar av Crichët som man har gjort de senaste decennierna, men inte fått svar än. Den nyfikne återkommer hit och kollar om jag uppdaterat rapporten och lagt in listan här.) Har fått svar från Luca nu och han skriver att årgångarna är: ”1978, 1979, 82, 85, 88, 89, 90, 95, 96, 97, 98, 99, 2000, 2001…and now soon 2002”

Nästa flaska Luca tar fram ur något valv är 1999 Pajé Riserva som har en fin, betydligt mer utvecklad doft än föregångaren med inslag av knäck, rök, kakdeg och en tydlig ton av kanel. Smaken är frisk och rökig med en bred, mogen frukt och läckra tuggbara tanniner. Mumsigt och charmigt. Eftersmaken är lång och läcker, kanske aningen slank men med fina, tjocka synnerligen tuggbara tanniner. Påtagligt med drickfärdig än 2001-san Crichët.

Nu dyker Luca allt djupare in i gömmorna i källarvalven och kommer och kommer nu med en verklig dyrgrip, 1988 Crichët Pajé (fast det får vi ju inte veta förrän vi fått försöka gissa oss fram till rätt vin och även årgång). Här har vi en riktigt läcker, charmig och klassisk nebbiolo med finstämda rosor, en del rök i bakgrunden och åter en aning kaffetoner. En viss utveckling, men inte alls åldrad. Smaken är frisk och ren med en närmast saftig, ren frukt och fräsch toner av violer och rosor. Finkorniga, tjocka tanniner ger en härligt tuggbar känsla. Ren, närmast elegant eftersmak med rätt torra tanniner. Ett elegant och läckert utvecklat vin.

Ytterligare en flaska låter Luca oss prova och den visar sig vara 1990 Crichët Pajé och har en betydligt dovare och tätare doft med tydlig utveckling i form av djuriska ladugårdsdofter och tobak samt en tydlig ton av ljus choklad. Smaken börjar med den friska syran och breder sedan ut sig som en solfjäder i munnen. Läckert öppet och utvecklat och ännu med en varm, tät, söt frukt. Maffigt och kraftfullt. Fullständigt läckra, breda, finkorniga tuggbara tanniner och en synnerligen lång, intensiv eftersmak där ladugårdstonerna kommer igen och man länge vill tugga på de finkorniga tanninerna. Ett stort och synnerligen komplext vin. Ack den som ägde någon flaska av detta vin!

Crichët Pajé-vinerna är de som utsätts för den allra mest traditionella vinifikationen av Roagnas viner, med vissa år ända upp till 100 dagars urlakning (macerering) av den nedtryckta hatten av stjälkar och skalrester. För att runda av den extrema urlakningen av tanniner får alltså sedan vinet vila på stora botti i nästan 10 år innan det buteljeras. Det görs alltså bara de bästa åren, runt tre gånger per decennium.

Luca Roagna i Crichët

Avslutningsvis går vi ut från källarens mörker och står ett tag med Luca i kanten av gårdsplanen, precis där Crichët-vingården tar vid och lyssnar på vad han berättar om sina tankar om skötseln av vingårdarna. För att vara en såpass ung man, bara något år över de 30, ger han ett intryck av att vara både insatt och att ha tänkt mycket kring vad han tycker är viktigt för att få det bästa druvmaterialet till deras viner. Det är ingen tvekan om att Roagnas traditioner nu är väl förvaltade av Luca. Och i den mån ett behov skulle finnas av en liten mängd nyordning, trots familjemottot, så är han säkert mannen att genomföra det.

Nyordning ja, hur var det egentligen med det? Jo, när vi dagen efter besöket hos Luca Roagna var hos Vietti i Castiglione Faletto och provade deras viner tillsammans med ägarna, svågrarna Mario Cordero och Luca Currado, kom jag att nämna att vi hade varit hos Roagna och att de väl kunde betraktas som ultratraditionalister. Luca protesterade och släppte bomben att Roagna faktiskt släppt en bag-in-box! Förstummad kunde jag inte tro vad han sade, men när han hämtade en utskrift av en norsk webbsida var det bara att böja sig för faktum. Det handlar om ett vin på barbera som görs på inköpt vin och som benämns Selezione di Luca Roagna. Det är alltså inte riktigt Roagnas vin det handlar om, så kanske familjemottot kan anses bevarat ändå. När jag kommit hem blev jag varse ytterligare en antydan till att den gode Luca inte räds för att tänja gränserna till familjemottot. Det visar sig att han lanserat ett par viner som han gjort i samarbete med den norske (igen, Roagna är stora i vårt västra grannland) hårdrockaren Sigurd Wongraven, sångare i bandet Satyricon. Wongraven är en stor vinälskare och särskilt gillar han vinerna från Piemonte. De viner de lanserar tillsammans är en Langhe Rosso gjord på 65% Barbera från Monforte och 35% Dolcetto från Dogliani som de kallar Alleanza Nero di Wongraven 2009 samt en variation av Roagnas 2006 La Rocca e la Pira som Wongraven blandat själv och som fått namnet Unione Nero di Wongraven 2006. Googlar ni på ”Luca Roagna Wongraven”, så hittar ni mer information. Båda vinerna finns i det svenska beställningssortimentet, liksom även 2006 La Rocca e la Pira i Roagnas ursprungsversion.

Nå, vad tror ni, gäller familjens valspråk fortfarande, eller är det mest något som låter bra i marknadsföringen? Personligen tycker jag egentligen inte det spelar någon roll, så länge som Roagnas viner fortsätter att vara lika bra som de vi provade i den mörka källaren.

Utsikt från Roagnas gårdsplan

/AK

Annonser

6 responses to “Roagna. Piemonteloggen, del 6

  1. Besöket hos Roagna låter fantastiskt kul. Som man önskar att det alltid var när man hälsar på hos bra vinodlare.

  2. Ja, det låter verkligen som ett härligt besök. Denna Luca verkar charma alla som träffar honom. Sen är ju vinerna både bra och personliga.

  3. yquemisno1

    Jo, Luca ar en kul person som passar oss vinnördar. Han är liksom en av oss…
    /A

  4. Kjetil Finsrud

    En liten kommentar til vinene som har navnet Selezione Luca Roagna. Selezione Luca Roagna navnet vil han bruke for viner som tappes tidligere og hvor druematerialet ikke nødvendigvis stammer fra egne vinmarker som er tilfelle med barberaen fra Asti. Mange vinbønder i Asti sliter med å få solgt sine barbera druer og Luca vil bl.a hjelpe tidligere studievenner i Asti med å få solgt disse gjennom en egen ”label”. Det beste materialet plukkes derifra. Det er den norske importøren Best Buys som har fått til dette.

    Samarbeidet med Wongraven er et overskuddsprosjekt. Men disse sideprosjektene endrer jo ikke de tradisjonelle vinene som kommer i fra Roagna. Heldigvis. Og baroloen som produseres med Wongraven er jo veldig god! Burgunderisk i uttrykket og druemateriale fra gamle stokker i vinmarken Pira i Castiglione di Falletto. Men mange vil kanskje reagere på etiketten på disse flaskene ….

    Jeg har bare lest om dette på ulike norske vinblogger og har ingenting med importøren Best Buys å gjøre.

  5. yquemisno1

    Tack för din kommentar med den kompletterande informationen om vinerna med beteckningen Selezione Luca Roagna och samarbetet med Wongraven. Kul att vår blogg även hittar till Norge!
    /A

  6. yquemisno1

    Jag kan lägga till att det nya samarbetet Luca har på gång rör sig om druvor från vingården Le Coste, längs ned i södra ändan av Monforte. Det är ingen större business det gäller, bara 2000 flaskor att jaga efter för den som vill prova dem. Vem det är som äger den delen av Le Coste vill Luca däremot ännu inte avslöja.
    /A

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s