Ett besök i Colares, vindistriktet som vägrar att dö


Bussen från badorten Cascais, strax utanför Lissabon, slingrar sig genom det kuperade landskapet längs atlantkusten norr om Lissabon. Tidvis är utsikten genom bussfönstret hänförande, med djupa raviner och höga klippbranter som störtar sig ned i Atlanten. Tidvis är också åksjukan nära att bryta ut, men så meddelar plötsligt chauffören att vi är framme. Jag kliver av och finner att jag befinner mig mitt i den lilla byn Colares. Vad gör jag då här och vad är det som har fått mig att ta mig hit?

Jo, när jag började prova vin på 80-talet, hörde jag och mina vinälskande kompisar talas om det udda vinet från Colares – odlat i den djupa sanden vid atlantkusten några mil norr om Lissabon, orört av vinlusen och, enligt vad vi då läste, ett vin som både på grund av sin uttalade strävhet och sin höga syra var närmast odrickbart som ungt. Att döma av de få flaskor vi sedermera kom åt att prova, tycktes det heller aldrig riktigt mogna till något mjukt och njutbart, varför vi brukade tala om vinet som något som den noggrant planerande vinsamlaren absolut skulle införskaffa till sin vinkällare – för att ha till sin egen begravning! När jag så skulle komma att tillbringa några dagar på egen hand i Lissabontrakten, väcktes tanken att åka till Colares och se de berömda odlingarna med egna ögon. En av mina vinprovarvänner tvivlade på att jag skulle finna något att beskåda. Han hade varit på besök för något år sedan och trots efterforskningar inte funnit några rankor i sanden. Han trodde nog inte det berömda, vresiga vinet gjordes längre. Emellertid skulle det vid mitt besök där visa sig,  att ryktet om dess död var klart överdrivet.

Cooperativet i Colares

Från busshållplatsen mitt i den lilla byn Colares var kooperativet, Adega Regional de Colares, och dess stora hus inte svårt att finna och där tog Francesco Figueras emot mig. Vi gick in i deras lilla kombinerade reception och butik och jag hade väl i mitt sinne ställt in mig på att kliva in i traditionalismens högborg. Till min förvåning möttes jag av emellertid av en trave med vinboxar! Tydligtvis gör man här var man kan för att hänga med i utvecklingen och när jag frågar Francesco vad han tror om framtiden för vinet från Colares är han också försiktigt optimistisk. Den odlade ytan av klassisk Colares, den som görs på druvan ramisco och med rankorna växande i sanden, hade onekligen stadigt minskat tills det för 10 år sedan bara fanns runt 12 hektar kvar. En av de främsta orsakerna till minskningen var att de områden där rankorna växte hade blivit intressanta för välbärgade Lissabonbor att bygga fritidshus på. Detta trots att vi faktiskt befinner oss inne i vad som borde vara en skyddad naturpark, men det verkar inte direkt bromsa nybyggandet.

– It’s difficult, säger Francesco lakoniskt med en suck, när vi diskuterar detta problem.

Emellertid har minskningen nu avstannat och faktiskt finns planer på att nyplantera tre hektar nästa år. Det är en ung markägare som är intresserad av att bevara det klassiska odlingssättet och som kommer att få stöd från kooperativet till planteringen.

Kooperativet självt verkade även det någorlunda livskraftigt, även om antalet fast anställda inte är fler än två personer, dvs. Francesco och en kollega. Sålunda fick jag under mitt besök då och då möjlighet att gå runt och se mig omkring på egen hand när Francesco blev tvungen att ta hand om någon kund som anlände till butiken.

Första gången han blev upptagen klev jag in genom den stora porten i den bakre delen av butiken och fick närmast en känsla av att trätt in i en helgedom. Det var tyst och stilla och i den dämpade belysningen kunde jag urskilja ett mycket långsträckt rum.  Längs rummets långsidor löpte två långa rader av stora, gamla träfat som stod uppställda längs väggarna. Några kandelabrar, nästan helt täckta av droppformationer av stelnad stearin, förstärkte den närmast sakrala stämningen. Det var klart rofyllt att gå runt och titta på faten som var av varierande storlek, från bjässar som rymde en bra bit över 100 hl ned till vad som faktiskt såg ut att vara barriquer på 225 l – om än långt ifrån nya. Dock skulle det visa sig att de flesta av de här gamla faten nu användes för att lagra det vin som var ämnat för de boxar jag tidigare sett i butiken, nämligen ett rätt enkelt bordsvin med namnet Serra da Lua. Detta vin görs inte på druvan ramisco utan på castelão, hos oss mer känd som periquita. Det odlas på vad som kallas Chão Rijo, hård jord, längre in i landet, där sanddynerna tar slut och den underliggande lerjorden kommer i dagen. Det är detta vin som gör att kooperativet går runt. Totalt producerar man 90000 liter vin per år, varav bara en tiondel utgörs av det ursprungsbetecknade DOC Colares. Kooperativet bildades 1931 och hade då enligt lag ensamrätt på att göra Colaresvin. Detta på grund av att vinets stora popularitet på den tiden gjorde att många förfalskningar dök upp på marknaden. Genom att bara tillåta att kooperativet fick göra vinet, kunde man lättare kontrollera vinets äkthet. I stället uppstod ett antal oberoende buteljerare, vilka köpte det unga, just färdigjästa vinet från kooperativet och själva lät det vila en, enligt deras egna åsikter, lämplig tid på ekfat. Den mest kände av dessa är Antonio Bernardino Paulo da Silva, som med sitt varumärke Colares Chitas fortfarande är aktiv. Denna ensamrätt avskaffades 1994. Kooperativet nybildades då och man började buteljera vin under sitt eget namn. Vinerna med rätt till ursprungsbeteckningen (DOC) Colares kallar man för ”Arenae”, för att markera att det kommer från sandjordarna. I dag har man 55 medlemmar med egna vingårdar, många med mycket små plättar.

Kunderna avlöser varandra i butiken och Francesco får inte så mycket tid med mig. Det är ju i och för sig bra för affärerna, men jag börjar undra om jag någonsin ska få se de berömda odlingarna i sanddynerna. Så småningom lyckas emellertid Francesco få tag på sin kollega som kan bemanna butiken och vi hoppar in i Francescos bil. Det bär iväg en bra bit norrut längs kusten innan vi svänger av på en liten sandig väg. Typiskt nog stannar vi alldeles bredvid ett nytt hus som håller på att byggas.

När jag kliver ur bilen ser jag till och med några rester av gamla vinrankor innanför den nya muren längs tomtgränsen. Vi följer vägen en bit framåt genom ett landskap som får mig att minnas min barndoms somrar vid sanddynerna utanför Halmstad på Västkusten. Skillnaden är att här går inte sanden ned till en långgrund strand. I stället slutar den sandiga marken i en lodrät klippbrant som störtar sig kanske hundra meter rakt ned i den svala Atlanten. Även om havet har eroderat klipporna mot havet till en lodrät brant finns sanddynerna kvar här ovanför. När vi går in genom en öppning i en palissadliknande inhägnad får jag äntligen se dem. På marken, krypande likt någon sorts oformlig varelse, växer de berömda ramiscorankorna i vad som här kallas Chão de Areia, sandig jord. I djupa gropar, flera meter ned i sanden där leran tar vid, har de en gång planterats, på sina egna rötter eftersom vinlusen inte trivs i sanden. Sedan har sanden fyllts på i takt med att de växer upp tills de når ytan, där de sedan får breda ut sig över sanden. Grenarna, så småningom grova som mansarmar, kryper över sanden tills de når flera meters längd.

Skörden sker mot slutet av september eller i början av oktober. Även om vi befinner oss i södra Europa, ska man ha klart för sig att detta är ett svalt vindistrikt, som snarare är präglat av sitt västliga läge. Atlanten strax utanför är rejält kall och behovet av värme från den av solen uppvärmda sanden är huvudorsaken till den udda, marknära odlingsmetoden. Värmen från sanden är helt enkelt nödvändig för att druvorna ska mogna i tid innan höstregnen sätter in. Sanden kan bli till och med så varm att man mot slutet av sommaren lyfter upp grenarna från marken med hjälp av små stöttor gjorda av det höga och styva, vassliknande gräset som växer överallt i området. Det används även för att bygga de nödvändiga vindskydden mot de svala Atlantvindarna.

Vingård med vindskydd av vass och upplyfta druvor

Typiskt för de här vingårdarna är också traditionen att bland vinrankorna även odla ett antal låga, breda äppelträd, eller kanske snarare buskar, vilka växer i kanterna av inhägnaderna. Äpplena är av en gammal, lustigt tillplattad sort, vilken uppenbarligen kallas reneta. Många av markägarna här börjar bli gamla och Francesco är inte optimistisk över chanserna att deras barn ska ta över ansvaret utan tror snarare att kooperativet också måste gå in som markägare och se till att vingårdarna inte överges. Skötseln av de här vingårdarna är annars inte särskilt arbetskrävande eftersom ingen uppbindning behövs. Årskotten måste förstås tuktas för att inte hela markens ska täckas av krypande skott. En gång om året gräver man också bort sanden runt stammen och klipper av de rötter som kan ha bildats därför att försäkra sig om att det är rötterna på djupet nere i leran som ska vara ansvariga för att förse rankan med vatten och näringsämnen.

Obesprutad peronospera

Bladmögel (downy mildew, Peronospora) är ett problem i den ofta fuktiga Atlantluften. Det håller man borta på det klassiska viset genom besprutning med kopparsulfat och svavel.

 

Allt är dock inte traditionellt, inte ens här bland de krypande vinrankorna. I ett par närliggande vingårdar driver kooperativet olika experimentodlingar. I en av dem söker man utveckla kloner med olika egenskaper. Här använder man Guyotuppbindning i stället för den traditionella metoden.  I en annan provar man i stället den så kallade lyrauppbindningen. Francesco berättar att druvorna i de här mer upphöjda odlingarna har svårt att hinna mogna tillräckligt för att de ska duga till att göra vin på. De används bland annat som ett rationellt sätt att odla fram olika kloner av ramisco. Alla odlingar är heller inte kopplade till kooperativets aktiviteter.

Fundacao Orientes vingård

En fristående firma, Fundação Oriente, har vingårdar som mer liknar de i många andra vindistrikt. I långa rader växer här vinrankorna i sanden, uppbundna enligt Guyotmetoden, Emellertid – och häri ligger en stor skillnad –har de inte sina rötter djupt nere i leran utan växer grunt i sanden. Eftersom sanden inte kan förse vinrankan med tillräckligt av vare sig vatten eller näring, så måste man här droppbevattna med näringslösning. En del av raderna med plantor här ser rätt välmående ut, medan andra för en tynande tillvaro. Huruvida denna producent kommer att lyckas överleva med sitt försök att använda mer etablerade odlingsmetoder verkar något osäkert.

Gammalt och nytt – anforas och barriquer

Tillbaka till kooperativet är det dags att titta in i själva vineriet. Ett antal mycket stora, stående vinfat med en lustig, cylindrisk hatt upptill utgör ett slående inslag i lokalen. De är en sorts traditionella jäskärl i vilka trycket från koldioxidgasen skapar en självcirkulation, ungefär som i en kaffeperkolator, varvid hatten av druvskal och kärnor hålls fuktig under jäsningen. Dessa s.k. ânforas används inte för Colaresvinerna, utan för vinerna från lerjordarna inne i landet. Även några lagares, grunda cementbassänger i vilka druvorna förr fottrampades, finns kvar, men de används inte alls längre. För ramiscodruvorna är det i stället moderna metoder som gäller. För att inte få för mycket och gröna tanniner avstjälkas druvorna före jäsningen, vilken äger rum i temperaturkontrollerade ståltankar. En horisontalpress av det respekterade märket Bucher finns också att beskåda. Den moderna linjen tycks bekräftas av en samling barriquer som upptar ena änden av lokalen. Förutom att man odlar traditionellt, handlar det alltså överlag om mer normala produktionsmetoder, liknande dem som man ser i de flesta vinerier världen runt idag. Så hur är då det nutida vinet från Colares? Har man kanske med de moderna metoderna skapat ett vin som kan mäta sig med de koncentrerade, fruktdrivna och närmast stylade viner med markerade toner av ny, rostad ek, vilka vinvärlden idag översvämmas av och som ofta tycks smaka likadant var än de är gjorda? Dags att från ett av faten prova de viner som snart stod i tur att buteljeras.
Först ut är det vita Colares av årgång 2008. Ja, det finns även ett vitt vin från Colares. Det görs på druvsorten malvasia, vilken odlas på samma sätt som ramiscodruvorna, med rankorna krypande på sanden.

Vinet har en rätt djup färg med dragning åt gyllene toner. En fyllig och ren doft med en lite godisaktig frukt. I bakgrunden finns dovare toner av mandel, honung och vita blommor. I munnen är vinet fylligt och ger en fet känsla. En rätt bra syra och en viss pepprighet. De vita blommorna tittar fram även här och en lite dammig mineralton växer fram och ger en bitterhet till eftersmaken. Ett vin med mycket karaktär.


Så dags för ett fatprov av det röda ramiscovinet. Det är årgång 2006 som Francesco fiskar upp ur en barrique.

– Det har först legat i tre år på ett av de stora faten du såg innanför butiken i början av ditt besök, och sedan ett år på små 225-liters fat, berättar Francesco. Vi vill inte ha någon smak från eken i våra viner, fortsätter han, därför använder vi bara gammal ek. Inget av de små faten är nya, utan alla har använts en eller två gånger tidigare. Den långa lagringen på träfat behövs för att runda av vinet, säger han.

Vinet har en lätt, ljusröd färg och en dov, rätt djurisk doft med fräscha toner av röd frukt, men också djupare komponenter såsom fikon och kåda. När jag smakar på det är jag inställd på att mötas av de tjockskaliga och kärnrika ramiscodruvornas berömda tanniner, men det som slår mig direkt är i stället den markerade syran som bär rakt igenom smakupplevelsen och får tanninerna att upplevas som närmast finkorniga och helt njutbara. Smaken är fjärran från moderna fruktbomber, i stället snarast slank, kryddig och lite kärv. Att det enbart har 12 % alkohol ger också en viss känsla av lätthet. I eftersmaken tar ändå till sist tanninerna över, men de har en bra, finkornig kritig karaktär, som inte är värre än vad man kan få uppleva i ett ungt nebbiolovin. Ja, hela upplevelsen av vinet är faktiskt inte helt fjärran från vad man får om man provar en ung, traditionell Barbaresco. Ett spännande vin som förvånade mig genom att vara så njutbart redan så ungt, åtminstone om man inte störs av den framträdande syran.

Naturligtvis vill jag gärna lära mig mer om hur dessa viner utvecklas, varför jag frågar Francesco om det inte finns något lite äldre vin jag skulle kunna få prova. Efter en stunds funderande, tar han fram en flaska från 1992 som vi provar tillsammans.

Vinet har, som man kan vänta sig, en vackert utvecklad, ljus färg med en röd kärna och vackert glidande färgskala ut mot den tegelfärgade kanten. Även doften visar klar mognad med torkad frukt, aprikoser, läder och en liten murken ton. Smaken är i mycket som det unga vinet, med en framträdande syra och en lätthet och elegans som känns ovanlig i dagens vinvärld. Tanninerna finns där och de är fortfarande torra och finkorniga, men ändå tydligt mer avrundade och integrerade i vinet. En torr, läcker lite pepprig smak avslutar. Riktigt läckert vin, helt enkelt.

Glas, Colares 2006 och 1992, flaska 1992

– Man blir inte uttråkad av det här vinet, säger Francesco, men tydlig hänvisning till de moderna smakbomberna, och det är tydligt vilken typ av vin han själv föredrar.

Man förstår att det är den här typen av vin han tycker om och vill framställa, och det är inte utan att man tänker att det ju är tur för både honom och kooperativet, ja kanske till och med hela vindistriktet Colares, att han här funnit sin plats, där han kan verka för att detta speciella vin ska få en chans att bestå. Han kom hit första gången 1999 för att hjälpa till med skörden. Då fanns det ännu nio som jobbade här. Så blev han allt mer inblandad och nu är han alltså en av de två kvarvarande anställda, även om man tillfälligtvis måste anlita fler personer, exempelvis då det är dags för buteljering. Det är inte helt lätt att vara avvikande i dagens (vin‑)värld, och för att det ska vara möjligt, krävs det att någon entusiastisk person brinner för uppgiften att bevara de egna metoderna, även om dessa stundtals kan te sig tämligen udda i dag. Eftersom den personen finns här på kooperativet, kan det nog också finnas en framtid för vinet från Colares, vinet som aldrig riktigt mognar – även om det senare ju inte precis visade sig vara sant.

Atlantkusten i Colares

/AK

Annonser

4 responses to “Ett besök i Colares, vindistriktet som vägrar att dö

  1. Per Wendin

    Vilken bra artikel! Man får verkligen lust att åka dit.

    /PW

  2. Onekligen lockande med en plats som länge befunnit sig bortom allfartsvägarna och ett vin som från en annan tid. Efter denna artikel måste jag köpa en flaska om jag nånsin springer på den. / LT

  3. Jag är verkligen imponerad över att du med så nyfiken blick kan närma dig ett vin som står så långt ner i hackordningen!

  4. Underbar läsning Anders! Har ju själv trampat runt där och även gjort en hel del djupdykningar bland gammal Colares. Ömsom vatten, ömsom vin. Vissa är blott murket trä och fruktfattigt med abnorma mängder tanniner, andra bara sådär sammetslena och ändå lätt kaxiga som en gammal Barbaresco.

    En titt i förrådet och visst, det ligger tre Colares kvar. Kanske dags snart igen?

    MVH

    Niklas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s