Central Otago Pinot Noir Masterclass


Jag fick chans (tack AK!) att bevista en Central Otago Pinot Noir Masterclass på Restaurangakademien i början av september. Punkarn upphör ju aldrig att försöka locka oss dit och han har ju flera gånger hällt fantastiska pinoter härifrån. Erbjudandet var oemotståndligt. Och allt som heter Masterclass måste ju bejakas.

Provningen leddes av Rudi Bauer, vinmakare framförallt på Quartz Reef. Han påminner om att ”Pinot Noir is all about people”. Målet med kvällen var dock att se om det finns skillnader mellan Central Otagos deldistrikt och vad dessa då kan tänkas vara. Han hade för kvällen valt ut 16 viner och en räcka bilder som tagna ur en resebroschyr.

Central Otago är det sydligaste distriktet i Nya Zeeland. Vinregionen är ung med första skörd 1987 och alltså samtliga mer eller mindre unga stockar. Det regnar bara 350 mm/år så man tvingas bevattna och det största hotet mot en bra skörd är frost. Vinplanteringarna täcker endast 2 300 ha, varav 70% är Pinot Noir. Geotekniskt (eller vad de kan heta) går det räkna ut att Central Otago kommer nära Bourgogne i förutsättningar för druvan.

Bourgogne visar också stort intresse för Central Otago och många därifrån bidrar aktivt till att utveckla regionens viner. Vinhusen själva är mycket öppna sinsemellan vilket säkert varit än viktigare för att man på kort tid utvecklat ett mycket intressant pinotdisktrikt – kanske det allra mest intressanta efter burgunderna. Nog om detta.

Första flighten
Klarröd med fin röd doft dominerad av hallon och lite slånbär. Bra syra och ren och snygg frukt.
2008 Grasshopper Rock, Alexandria

Röd med blå stänk, lite tunnare färg. Här är frukten lite mörkare, tonerna fetare med dragning åt grönt. Höga syror, kanske väl höga. Aningen reduktiv.
2008 Three Miners, Alexandria

Röd med dragning åt blått. God lockande doft med typiska bärtoner som drar en aning mot vanilj. I munnen är det kraftigt och sammanhållet, tätt och bärigt som drar åt blodapelsin.
2009 Desert Heart MackKenzies Run Pinot Noir, Bannockburn

Röd med dragning åt blått. Här är en lättare, mer elegant doft med röda körsbär vid sidan om hallonen, som kanske drar lite åt vanilj också. I munnen är känslan varmare.
2009 Akarua Pinot Noir, Bannockburn

Klart mörkröd med blå stänk. I näsan får jag kraftiga hallontoner, rökighet, lite mynta och timjan. I munnen ett elegant, tätt och komplext vin med viss fetma. Flightens tydliga vinnare.
2009 Felton Road Calvert, Bannockburn

Såhär långt gick det rätt bra att skilja distrikten åt. Syran i Alexandria är tydlig och bärig, tanninerna mjukare och vinerna har vissa parfymerade drag. Bannockburn å andra sidan är kraftigare, mer koncentrerade och komplexa. Vi provar inte blint, men jag har svårt att tro att jag med förbundna ögon skulle landa någon annanstans än på Felton som bästa vin.

Andra flighten
Mjukare doft av blåbär och körsbär, men spretar det inte lite? I munnen är vinet sammanhållet med en behaglig syra och mjuka tanniner.
2009 Aurum Mathilde, Cromwell/Lowburn

Här blir det lite annorlunda. Mina tankar letar bland gräs, popcorn och vete när jag doftar. I munnen en massa frukt och jag skrev något syltig. Det är gott, men jag begrep nog inte vinet.
2009 Burn Cottage Vineyard, Cromwell/Lowburn

Sedan tillbaka i spåret med en klassisk uppenbarelse. Typiska röda bär som i munnen blir till slånbär, en lätt rökighet, lagom syra och fina tanniner.
2009 Wooing Tree, Cromwell/Lowburn

Nu blir det riktigt intressant med lager på lager i doften. Massor av körsbär och aningen parfymerad. I munnen nya mer körsbär parat med härliga tanniner. Den kommer med tiden att ge mycket mycket mer men det är redan nu riktigt gott. Flightens vinnare.
2009 Mitre Rocks, Pisa

Här finns cassata och kola/smör-toner i djup doft som säkert kommer fortsätta utvecklas länge till. I munnen är vinet kraftigt, nästan uppkäftigt med rätt kräva tanniner.
2009 Pisa Range Estate, Pisa

Nu är det svårare att känna skillnad mellan deldistrikten. Cromwell/Lowburn ska domineras av röd frukt som gärna drar åt körsbär medan det är just körsbärstonerna som ska utmärka Pisa. Tredje och fjärde vinet har gjorts av samma vinmarkare. Tvåan och femman är biodynamiska, men där den förra har kvällens yngsta stockar har femman de äldsta.

Tredje flighten
Stygga svartvinbär i doften som går igen i munnen med mer röd frukt och till det rätt rejäla tanniner. Bra syra men kanske inte så intressant.
2008 Northburn Station Bills Blend 2, Bendigo

Vildhallon i näsan, rätt kraftig och fetare i munnen med bra tanniner. God.
2008 Mondillo Pinot Noir, Bendigo

Här kommer lite skitigare och jordigare toner till den röda frukten. I munnen ett rätt kraftigt, fruktigt och levande vin.
2008 Quartz Reef Pinot Noir, Bendigo

God, rätt komplex med både örtiga och bäriga toner i näsan. Snudd på eterisk. I munnen har vinet god precision och ger intryck av att vara återhållet. Sedan lager på lager. Här trillar jag dit storligen. Flightens bästa och tar en fight med Felton om kvällens bästa.
2008 Rippon, Wanaka

Femte glaset doftar ale, lite lakrits och sommarkiosk. Skogshallon säger någon annan. Något parfymerad i stilen, en gnutta sötlakrits. I munnen fin frukt och bra syror som inte gör någon besviken. Rudi Bauer pekar ut detta som referensvinet för Gibbston.
2009 Hawkshead, Gibbston

Sedan kommer ett överfall av grillad röd paprika – på ett bra sätt och lite örttabletter därtill. Bärigt som allt från Otago. Smaken är tät, lång och svartfruktig (särskilt svartvinbär). En riktig power-pinot. Någon tycker det drar mot italiensk Merlot. Ballt vin.
2009 Coal Pit Vinyard, Gibbston

I denna flight är det ännu svårare att lära regioner. Wanaka är i princip bara Rippon så människa eller terroir är svårt att bena ut, Bendigo svårfångat, men ligger bara 500 meter från Lowburn i förra flighten. Gibbston är kallaste delen vilket visar sig i jordiga och örtiga toner. Alla utom tvåan är biodynamiker. Rudi Bauer har själv gjort tvåan och trean. Sammantaget en intressant och lärorik kväll med en hel räcka mycket goda viner, med egen karaktär och uttryck. Att regionen bara har 25 år på nacken är svårt att tro. Jag tvivlar inte på att det kommer att bli ännu bättre. Tack till Rudi Bauer, Jan Petersén, Caroline Gelinder och Restaurangakademien för en fin kväll!

LT

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s