#1215 Grosset Polish Hill Riesling

Grosset Polish Hill Riesling

Skärtorsdagen 2011 inledde påsken för sex rieslingsugna medlemmar. Vin-Tomas, vår bloggarvän från Bryssel, hade drabbats av tre sena avhopp, och beslutat dra ner antalet viner från sju till sex. Det borttagna vinet var en Rheingau, vilket var synd, för det hade varit kul att prova dessa tuffingar mot Tysklands tuffaste.

Ibland får jag frågan vilket vitt vin jag föredrar, och då blir svaret riesling. För mig finns inget annat vitt vin som når upp till den variationsrikedom som rieslingdruvan kan uppvisa. Riesling är ju primärt en tysk upplevelse, eller ska vi säga ”tyskspråkig” för att inlemma även Österrike och Alsace (ja de flesta är faktiskt tvåspråkiga där). Visst finns det goda exemplar från andra distrikt, men Tyskland är för mig svårslaget i just paradgrenen Riesling. Därför var jag mycket nyfiken på de viner som Vin-Tomas samlat ihop. Min egen erfarenhet av australiensiska rieslingviner inskränker sig till några enstaka exemplar från Eden valley, någon Tasmanier och Yalumba senast på årsmötet. Tomas hade skickat ut lite läsning i förväg till deltagarna, något som var omtänksamt och för oss som var dåligt intrimmade på riesling ”down under”, en välkommen introduktion i ämnet Grosset och särskilt Polish Hill. Tomas nappade för ett tag sedan på att köpa en vertikal Polish Hill från en av sina vinhandlare i Bryssel, och det var denna han nu ville dela med sig av till oss.

Vinmakaren heter Jeffrey Grosset och håller till i Clare Valley i South Australia. Här har han gjort riesling sedan 1980 på de två vingårdarna Polish Hill och Springvale Watervale. Polish Hill har en inte särskilt bördig ler- och skifferjord, medan Watervale har en bördigare och mera sönderdelad jord av lera och kalksten. Det visar sig att jordkaraktären slår igenom i vinerna. Själv beskriver Jeffrey vinerna så här: ”Om Polish Hill visar kraft och intensitet, uppvisar Watervale återhållsamhet och ren frukt.”

2008 Polish Hill är ljust gul, och har en stor, ung, frisk, mineralpackad doft med en mycket fräsch äppelfrukt. Efter ett tag smyger sig petroleumdoften fram. Smaken är torr (oj så torrt vin var det länge sen jag provade!), med mycket mineral som efter tag övergår i beska, en riktigt bitig syra som följs av en sammanvägd koncentration; allt som en bra riesling bör uppvisa. Svansen uppvisar en antydan till sötma. Det här var en ganska tuff start.

2006 Polish Hill är även den ljust gul och har en liten spritsighet. Doften är stor med tydlig mognad och är mineralpackad även den. Frukten är nedtonad på bekostnad av en mer bränd ton, som en avbränd tändsticka, för att senare övergå i gummi. Smaken är torr, för att inte säga supertorr, med mineral, där beskan kommer direkt, en tydlig syrlighet och smaken håller i sig länge. Ett koncentrerat vin. Känns som en mognare, men lika tuff, variant av ettan.

2006 Watervale är ljust gul, uppvisar en stor, mogen doft, med mineral, petroleum och ganska mycket fräsch frukt i doften (blodapelsin). Skulle man få detta helt blint är en gissning på en asketisk och torr rheingauriesling inte långt borta. Efterhand kommer lite mera fruktsötma fram i doften och jag hittar min ungdoms blodapelsinläsk från Apotekarnes. Smaken är torr (men inte supertorr – är detta en annat vin eller börja man vänja sig?), fyllig, mineralisk och med koncentration. Känns lite lättare (eller yngre?) och är mera tillgänglig än de två första. Detta vin går mera i min personliga, tyska, rieslingsmak.

2004 Polish Hill är klart gul och har lite spritsighet i glaset. Här är vi tillbaka med det tunga artilleriet: stor, litet unken doft, som efterhand övergår i brända toner. Andra provare finner bara läckert mineral, men jag har snöat in på bränd koppling eller möjligen en ”burnout”. Smaken är väldigt torr, och det brända från doften går igen i smaken, med mycket mineral och en kraftigt bitig syra. Känns äldre än de föregående och för mig blir de brända tonerna och den citrusliknande syran bara lite för mycket. Jag funderar ett tag på om vinet kan vara defekt, men kommer fram till att det ska nog vara så här.

2002 Polish Hill är ljust gul och har en lite mindre doft men med liknande mognadstoner och en lite mindre bränd gummidoft än det närmast föregående vinet. Det finns en tydlig mineralitet och en ton som av någon beskrivs som gammal citrus. Smaken är påtagligt bränd (mineral igen), väldigt torr, fyllig med mognad och koncentration och den håller i sig ett bra tag. Mot slutet klipper mineraliteten till igen i form av en tuff beska och över alltihopa vilar en påtaglig syra. Vinet känns på något sätt medelålders – varken ungt eller gammalt. Jeffrey Grosset anser att detta är en av den mest lyckade och långlivade årgångarna.

2001 Polish Hill uppvisar en klar gul ålderston. Doften börjar jag känna igen nu: stor, med mognad, mineral, brända gummitoner och koncentration. Efterhand övergår gummitonen till en mera angenäm petroleumdoft. Smaken är fyllig, mycket torr, bränd och med oj så mycket mineral. Smaken är lång och god och svansen piskar till med en lite brännande mineraleftersmak innan den försvinner. Klart äldst av alla viner.

Jeffrey Grosset gör inga publikfriande viner; det här är tuffa, kompromisslösa viner. Inte undra på att han fått Polish Hill uppklassat till graden ”exceptional” på auktionsfirman Langton’s ranking av australiensiska viner. Watervale är bara ett steg ner: ”outstanding”. Den som letar efter restsötma i sina rieslingviner hittar knappt en fingertutt här. Vi diskuterade restsötman, men kunde inte hitta någon info om detta, men vi tror att den svävar runt 2-3 g. Möjligen maskerar syrligheten en del av sötman. Supertorrt med andra ord. En påtaglig mineralitet finns i alla viner, liksom en klar petroleumdoft, som i mitt fall lutade mera åt det brända. Syra fanns i övermått. Vinerna uppvisar en stor koncentration som förråder en vinmakare som inte lämnar något åt slumpen. Här är det terroirtänkande, lågt skördeuttag och mycket arbete i vingården, men också mycket tanke runt vad det är för vin Jeffrey vill göra. Inga ”pratviner”, snarare ”matviner”.

Några ord om skruvkorkar, eftersom samtliga provade viner hade sådana. Jeffrey Grosset har använt skruvkork länge, minst tio år, och det är Stelvin han använder. En diskussion uppkom runt bordet huruvida skruvkorken gör att vinerna utvecklas annorunda, men det är klart att viner under skruvkork utvecklas på ett sätt som påminner om viner som buteljeras på mer traditionellt sätt. Vinerna mår i vart fall inte illa av att lagras med skruvkork.

Betygs-, röstnings- och prislistan:
2008 Polish Hill, 200kr, 1/2/6, 15p 
2006 Polish Hill, 324kr, 0/0/6, 15p 
2006 Watervale, 214kr, 2/0/6, 16p 
2004 Polish Hill, 200kr, 1/1/6, 12,5p 
2002 Polish Hill, 200kr, 1/2/6, 15,5p 
2001 Polish Hill, 200kr, 1/1/6, 15p 

/OW

Annonser

2 responses to “#1215 Grosset Polish Hill Riesling

  1. Pingback: Grosset Polish Hill Riesling | Vintomas vinblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s