#1201 Goda viner

”En lyckad gång är tradition” brukade vi säga i en annan organisation där jag var verksam en gång i tiden. Det betydde helt enkelt att om vi hade genomfört en lyckad programpunkt så körde vi den igen året efter. Även i AuZone har vi några sådan återkommande provningar och en av de mer långlivade är den provning som JaJ brukar hålla i början av provningsåret, en gång i tiden betitlad ”Kostar det så smakar det”. Kanhända blev titeln så småningom något av en belastning – att behöva hålla sig till dyra viner – så sedan några år tillbaka kallas den helt enkelt ”Goda viner”, en titel som i och för sig även den torde kunna ge en viss press på arrangören vid valet av viner. Det är dock sällan som deltagarna i denna serie av provningar har funnit anledning att känna sig missnöjda med upplevelsen efter en provning, och inte heller i år blev så fallet, om än vad som uppfattas som gott kan vara högst personligt. Vad JaJ anser vara gott har vi under åren lärt oss förknippa med väl utvecklade viner, tidvis av oss andra snarast ansedda som befinnande sig i mognadens branta utförsbacke. Vi höjde därför något på ögonbrynen när han lät meddela att han i år valt viner med mindre mognad än annars. Dock fick vi anledning att påminna oss om en annan devis som vi fått lära oss, nämligen ”lita aldrig på Jack!”

Vi startade med tre vita. Det första med en tämligen djup, aningen halmgul färg. En dov, lite trött och träig doft med mandeltoner och måttlig frukt. Den växer i glaset och blir så småningom rätt mullig. En del blommor, en liten ton av cigarettrök samt en kryddigt inslag av åbrodd kommer också fram.
Smaken möter med en frisk och pepprig attack. Rejält kryddigt och pepprigt med en god syra och återigen en måttlig frukt. Bra intensitet. Rätt lång, något brännande, pepprig eftersmak och en hyggligt tuggbar känsla. Ett svårgissat vin. Själv var jag mest inne på sauvignon blanc. Flera fann tydliga fattoner. En viss förvåning spred sig när det avslöjades att det var
2004 Mambourg Grand Cru från Marcel Deiss. Några nya fat torde det således knappast att ha rört sig om.

Även andra viner var tämligen djupgult. En rätt tät doft utan särskilt mycket frukt. Möjligen en del dova toner av aprikos och gul melon, men snarare dominerat av mer utvecklade toner av svamp, ylle, vax och en del oxidation.
Även smaken är klart dov med en distinkt, jordig beska. Rätt måttlig syra. Smaken växer i munnen och blir torr och eldig, nästan sträv. Lång, pepprig, rejält besk eftersmak med tuggbarhet och mineralkänsla. Här kom gissningarna betydligt närmare svaret när en viss enighet rådde om att det rörde sig om ett vitt rhônevin:
1999 Hermitage ”Chante-Alouette”, Chapoutier

Tredje och sista vinet var djupgult, gyllene men inte helt klart. En ganska frän, dov, svampaktig doft som fick mig att tänka på bränd masonit. En viss kryddighet höll sig mest i bakgrunden, däremot växte en markant åldrad doft av dill och kräftspad fram. En hel del fattoner stod även att finna i form av knäck, popcorn, majs och kokos. En bra sammanfattning var att det hade drag av gammal champagne.
Smaken inledde torrt, friskt och stramt med en markerad syra som gjorde vinet skärande torrt och i mitt tycke obalanserat, trots att jag älskar syra i viner. En åldrad frukt och en växand mineralkänsla förstärkte vinets torrhet. Även om det gav en tuggbarhet åt eftersmaken, kunde jag inte finna att vinet hade balans. Själv var jag inne på mogen riesling, men PH gissade korrekt på Bourgogne:
1993 Chassagne-Montrachet, Marquise de Laguiche, Drouhin.

Så dags för fem röda. Först ett mörkt och tätt vin med en tydligt orange kant, vilken antyder en hel del mognad. Näsan möts av en rejält rund, djup och fyllig doft med massor av mint, kola och choklad. Det doftar moget portvin helt enkelt! Riktigt läckert.
Attacken är förvånansvärt frisk och kryddig och vinet har en bra syra. Så småningom växer dock den varma, fylliga smaken till sig och en charmig, mogen frukt visar sig. Minttonerna kommer också tillsammans med köttiga mognadstoner. En del tanniner vilka är avrundade och mjuka. Allt detta mynnar ut i ett lite stumt och grovt slut. Kul vin med en läcker doft men kanske aningen trött smak. Klart mumsigt ändå.
1993 Insignia, Joseph Phelps

Den röda tvåan var initialt alldeles väldigt präglad av volatila dofter. En tät limton svävade som en osalig ande över vad som så småningom, när det värsta av limmet dragit bort, visade sig vara en läcker djup doft med en hel del minttoner, läckra, skitiga djuriska dofter, en del kål och rotfrukter samt julkryddor och en känsla av havsstrand. En rejält traditionell nebbiolo, tycktes det vara.
Smaken bjöd på en rejält frisk och läskande syra och den något jobbiga limtonen. En rejäl dos torra, kritiga tanniner fanns också, vilka drog ihop munnen i ett rejält grepp som höll sig genom den rätt långa eftersmaken. Inget charmtroll direkt, men med någon sorts läcker elegans och stil bakom allt det volatila och sträva. Det bör nämnas att till den tidvis peppriga paté som bjöds efteråt blev vinet närmast friskt och svalkande. Taliban-traditionell nebbiolo, javisst:
1997 Barbaresco Riserva Crichët Pajé, Roagna

Tredje röda var rejält ljust tegelrött och utvecklat. En läcker, ordentligt utvecklad, aromatisk rökig doft med massor av svartpeppar, baconfett, läckert parat med fräscha blommiga toner av viol och höstflox. De aromatiska tonerna utvecklade sig till en tydlig doft av myggmedel.
En frisk, ren och aromatisk smak med rena blomtoner och en läskande, god syra. Ren, men rätt smal smak och en del torra tanniner som för mot ett torrt slut. Ett elegant och rent vin med en kul kombination av blommiga och djuriska dofter. Att det rörde sig om ett rhônevin var vi rätt överens om, även om vissa hakor stacks ut i riktning mot Bourgogne. Svartpepparen, blommorna, baconfettet och renheten gjorde att vi mest trodde på norra Rhône men det visade sig vara
1996 Château Beaucastel, Châteuaneuf-du-Pape
Intressant var att notera renheten och den totala frånvaron av Brett, som ju annars brukar vara en karaktär som ofelbart leder gissningarna i riktning mot den här producenten. Icke så i den här årgången.

Nästa röda vin har en medeldjupt färg med vackert glidande toner från den röda kärnan till en mer orange kant. Förväntansfullt sticker man ned näsan i glaset och möts av den fruktade och hatade doften av korkdefekt. En aning stall och cederträ försöker förtvivlat tränga igenom doften av TCA, så man kan ana att det torde röra sig om en bättre Bordeaux. Mycket mer är inte att göra med vinet. Den som vågar sig på att smaka möts även här av en elak korksmak som helt har förtagit vinets potentiella charm. Trist på vad som kunde ha varit riktig bra.
1990 Domaine de Chevalier, Graves, Bordeaux

Kvällens sista vin avviker rejält från de tidigare. Det verkar både vara mycket yngre och mer modernt i stilen. Färgen är tät och uppvisar ännu ett blåstick. Också doften är ungdomlig och präglad av mint och frisk bärig frukt med inslag av blåbär, körsbär och bläck. En kärv asfalt ton stramar upp intrycket en del och en rejäl fatbehandling har satt spår i form av knäck och kokostoner.
Smaken uppfyller i stort sett förväntningarna från doften. En frisk, tät, tämligen bärig, lite bläckig fruktkänsla, en frisk, god syra och goda kaffesmakande fat. Fylligt, koncentrerat och mumsigt i början, men med lite tid i munnen växer markerade grovsträva tanniner till och eftersmaken blir torr och jordig. När vinet blir varmare kommer en rätt tråkigt fatbeska fram allt mer. Vinet håller inte hela vägen. Vilda gissningar på vad detta kunde vara, men inga som kom särskilt nära, vilket kunde vara förståeligt.
2000 Terra d’Oro, Coteaux d’Aix en Provence, Chapoutier
Den sedvanligen avslutande sammanfattningen får tyvärr vänta tills mer tid infinner sig. På det här sättet får ni i alla fall ta del av mina intryck.

/AK

Annonser

2 responses to “#1201 Goda viner

  1. Per Wendin

    Hej Anders. Vad avser du med ”Brett” i meningen ”Intressant var att notera renheten och den totala frånvaron av Brett…”?
    Hälsningar
    Per

  2. Brett = Brettanomyces = ett släkte av vildjäst. Precis som Anders förknippar jag Beaucastel med de ”smutsiga” och något svårbeskrivna dofter som uppstår p g a Brett. Men jag har också noterat att olika årgångar av Beaucastel uppför sig olika i detta avseende.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s