#1188 Pinot1: Bourgogne

Första delen av sex i AuZones fördjupningskurs med temat pinot noir gick av stapeln passande nog en lätt kulen höstkväll. Eric T hade inför kvällens tema Bourgogne dukat upp sju viner som skulle belysa ålder och stil samt möjligen även terroir.

Bourgogne anses av rätt många vara fint som tusan och producenterna kan sålunda ta mer än lovligt betalt för sina viner, ibland befogat, men oftare helt obefogat skulle jag vilja påstå. Klassificeringen i Bourgogne är tämligen enkel; det är marken (nåja, vingården) som är klassificerad och inte slottet, vilket är fallet i Bordeaux. Slott och slott förresten, producenterna i Bourgogne anser sig allt som oftast vara småskaliga bönder snarare än storskaliga godsägare. Klassificeringen sträcker sig i fallande skala från grand cru via premier cru, village till regional appellation (som i sin tur kan delas in i tre grupper). Pga klassificering och uppdelat ägande gäller det att hålla noggrann koll på producenterna, dvs satsa på de man känner till genom bra rykte eller egen god erfarenhet. Ett exempel är vingården Clos de Vougeot med mer än 80 ägare. Det något uppdelade ägandet av vingårdarna har medfört att négocianterna (något vårdslöst uttryckt ”druvmäklarna”) har historiskt sett haft en stark ställning.

På tal om klassificeringen; av en artikel om ”Super Premiers” i La Revue du vin de France nr 545 (oktobernumret 2010) framgår att en del vingårdar i Côte d’Or (tex Les Saint Georges vid byn Nuits-Saint-Georges och Les Grèves vid Beaune) är klassade som premier cru, men anses hålla grand cru-kvalitet och huvudsakliga skälet till att de inte omklassificerats är en ”phobie fiscale” då bättre klassificering medför en högre beskattning.

Från vinimporterande tillika berest vän till provningsledaren kunde rapporteras att det kan skönjas fyra trender i Bourgogne: 1) att producenterna tydliggör i större utsträckning att verksamheten är biodynamisk, 2) ökad försiktighet med ekbehandlingen, 3) négocianternas betydelse börjar tunnas ut vilket gör att även små producenter börjar kunna sälja sina viner själva samt 4) chapitalisering börjar försvinna/minimeras, troligen pga ett varmare klimat.

Kort att veta om årgångarna enligt Eric T;

2009 – ”Bara glada miner i Bourgogne”, sannolikt en stor årgång i varande
2008 – ”En ekvivalent till 1996”, lagring rekommenderas
2007 – ”Åsikterna går isär” bra – inte alls bra. Noggrannhet rekommenderas.
2006 – ”Utvecklats bra på flaska, går att dricka tidigt”
2005 – ”Magnifik årgång”, koncentrerade viner för lagring
2004 – ”Lätta och eleganta i stilen”, stor variation
2003 – ”Hett och torrt, rekordtidig skörd (12 aug!)”
2002 – ”Bättre i Bourgogne än resten av Europa”, stort drickfönster
2001 – ”En svagare variant av 2002”
2000 – ”Inte särskilt lyckad årgång, stor försiktighet rekommenderas”
1999 – ”Fantastisk årgång, stora viner ännu inte drickfärdiga, premier cru börjar visa mognad”
1998 – ”Höga tanniner, många hade problem med obalans i vinerna”

Styrkta av all information var det därefter dags att ta sig an vinerna:

1998 Volnay 1er Cru Les Carelles (Camille Giroud)
Till färgen klarröd med viss antydan till tegelton i kanten. Doften bjuder på rotfrukter och salvia kompletterat med lite bränd granrot som bakgrund. Efter ett tag kommer behaglig doft av nyöppnad tobakspåse och en gnutta anis. I munnen bjuder vinet på hög syra med lite eldigt avslut och tobak i eftersmaken. På det hela en bra smak och för min del en hedrande tredjeplats. I resten av församlingarna går åsikterna isär med allt ifrån ”för ung” till ”för gammal” via ”torra tanniner med inslag av bakelit” , med viss övervikt åt obalans-falangen. Jack sammanfattade det hela lysande med ”Vi har haft en del traumatiska upplevelser från Giroud tidigare”. Sedan 2001 är David Croix vinmakare på egendomen. Årgångsmässigt promenerade vi runt bland 1998, 2001 och 2004. 13% alkoholhalt.

2004 Savigny-les-Baune 1 er Cru Clos Guettes (A-F Gros)
Klarröd färg med viss tegelton i kanten. Typisk pinotig doft med multna löv och en mycket trevlig varm doft. I munnen finner vi medelhög syra med kort smak och faktiskt ännu kortare eftersmak. Vinet ger ett intryck av ”gammal och god” för den som är lagd åt det hållet (bl a undertecknad). Spridda omdömesskurar i församlingen och årgångsmässigt hamnar vi i 1998 eller 1999. 13% alkoholhalt.

2008 Bourgogne Rouge (Pataille)
Röd till färgen med dragning åt cerise/lila, även i kanten. Atypisk doft av lingonjuice eller lingondricka. Vaf..? Medelhög syra och tack och lov kort smak och kort eftersmak med aning eldighet. Vinet påminner mest om svagdricka/lingondricka till dagens lunch. Många får en känsla av maceration carbonique och vi börjar genast mumla om gamay, eller som en provare kärnfullt uttryckte saken; ”Det verkar vara Deboeuf som löpt amok” Föga förvånande promenerade vinet hem de flesta sämströsterna. Vi gissade i huvudsak på årgång 2007. 12% alkoholhalt

2002 Pommard 1er Cru Epenots (Jadot)
Klarröd med antydan till tegelton i kanten. Fuktig i doften, dock ej på ett defekt sätt. Kort efter första sniff kommer en antydan till lite rotfruktstoner plus en bränd ton och en nja-känsla infinner sig. I munnen är vinet syrligt med ganska kort smak och viss sötfruktighet. Eftersmaken är till viss del kvardröjande och en aning besk. Vinet har viss kunglig glans då det var det som serverades till kalvytterfilén på prinsessbröllopet i somras. Vinet kan möjligen behöva några år till i lugn och ro för att komma till rätta. Det närmaste vi kom årgångmässigt var 2003 och 2001. 13,5% alkoholhalt.

2003 Clos des Lambrays Grand Cru (Domaine des Lambrays)
Färgen är tät, mörkt röd utan antydan till tegelton. Klart atypisk doft med vanilj, fat, mynta och nyöppnat paket med Strong. I munnen bjuder vinet mer vanilj och björnbärstoner och jag tycker att det smakmässigt en förträfflig zinfandelkopia. Kanske lite taskigt, men jag får lite överekade USA-vibbar. Vingården är Grand cru-klassad men det hjälper inte upp fallet. Verkar dags att dricka nu, om man gillar att tugga björnbärsmarinerad ekplanka. Vi laborerade med årgångarna 1999, 2003, 2005 och tippade att den sista var den troligaste. 13,5% alkoholhalt.

2002 Volnay 1er Cru En Caillerets “Clos des 60 Ouvrées” (Domaine de la Pousse d’Or)
Tät mörkt röd i färgen med tydlig tegelton i kanten. Fantastisk pinotig doft, bästa doft ikväll med härlig höstkänsla. Smaken är behaglig med viss beska och vinet känns möjligen något ungt. Vidare ger vinet ett lite eldig intryck och verkar inte vara helt i balans och församlingen kan näst intill enas om att några år i stillsamt ryggläge kan säkerligen inte skada. Eftersmaken är dock lång och bra och jag får lite NZ-vibbar medan andra vände näsan norrut mot Tyskland. Vinet var länge min kandidat till bästa vin, men föll slutligen på målsnöret av att den inte känns helt färdigutvecklad. Vi gissade på årgång 1999 och när flaskan senare kom fram kunde vi konstatera att det var intressant att Pousse d’Or ånyo levererar så pass bra. Vingården är en Monopole-vingård, dvs en ägare. 13% alkoholhalt.

2007 Vosne-Romanée “Vielles Vignes” (Vincent Girardin)
Färgen är odiskutabelt klart röd. Basta! Doften är…mycket knuten doft och en viss pinositet kan anas. Kan det röra sig om en åldersfråga? Även smaken är väldigt knuten på gränsen till lite intetsägande. Vinet öppnade sig en gnutta på glänt efter ett tag för att sedan tvärstänga sig igen med en smäll. Vi känner oss lite frågande till vad som kan hända med vinet med lite lagring; antingen utvecklas det till något stort eller i värsta fall förvandlas till ett jaså. Tunnel? Lagring? Gambling? Vi gissade på en lite kantig 2004. 13% alkoholhalt.

Kan man dra någon slutsats av provningen och rösterna? Det var en bra spridning i ålder, producenter och distrikt med en jämn kvalitet. Inget vin visade någon riktig toppklass (ännu?) och inget vin var något direkt bottennapp. Å andra sidan, är man på jakt efter toppklass är det bara att belåna oljereserverna i Saudi och shoppa loss. Två viner kändes visserligen synnerligen atypiska, men de var fullt korrekta. Två viner var mycket knutna och sålunda något svårbedömda.

Et enfin, la vérité brutale:

1998 Volnay 1er Cru Les Carelles, Volnay, 390 kr, 0-6, 14 p
2004 Savigny-les-Beaune 1 er Cru Clos Guettes, 209 kr, 5-1, 16 p
2008 Bourgogne Rouge, 166 kr, 0-14, 10 p
2002 Pommard 1er Cru Epenots, 495 kr, 4-0, 12 p
2003 Clos des Lambrays Grand Cru, Morey-Saint-Denis, 800 kr, 6-1, 14 p
2002 Volnay 1er Cru En Caillerets “Clos des 60 Ouvrées”, 618 kr, 7-0, 16 p
2007 Vosne-Romanée “Vielles Vignes”, 369 kr, 1-1, 12 p

/JW

Annonser

3 responses to “#1188 Pinot1: Bourgogne

  1. Det stämmer nog att 1998 Volnay är både för ung och för gammal… Tanninerna skulle behöva några år till, medan frukten börjar bli låg. Tidigare har 98-orna varit kärva, så det här är nog så bra det blir. Jag gillade det, en typisk mogen bourgogne från ett knepigt år!

    Min favorit var 2003 Clos des Lambrays med en härlig längd och intensitet (snarare 17 p), 2002 Clos des 60 Ouvrées var visserligen kanske godare men storleken mindre.

    ASi

  2. Jag är benägen att hålla med i poängsättningen på Lambrays, men smaken föll mig inte riktigt på läppen och där tappade Lambrays 2 p hos mig. Om 60 Ouvrées hade varit mognare/färdig hade den å andra sidan åkt upp en eller möjligen 2 p till.

  3. Jag måste få anmäla avvikande åsikt beträffande 2003 Clos de Lambrays, som ju var ett fulltändigt okänsligt överekat monster till Bourgogne, med en elak avlsutande fatbeska som tog död på all frukt. Inte alls kul och helt i avsaknad av charm. Däremot var ju Pousse d’Or pålitligt, som vanligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s