#1165 Det är vitt, det är tyskt men det är inte riesling

För vin-nörden i gemen är givetvis riesling kungen bland druvor i det germanska perspektivet, och hävdar man annan uppfattning finns risken att man framstår som illa informerad. Numera är det också den sorten som dominerar volymmässigt; Müller-Thurgau har ju tack och lov backat en hel del.

Högklassig riesling är ju nästintill vardagsmat i vår förening, och Olle tyckte nu att det var lyfta på konformismens våta filt och granska lite andra druvsorter från tyska jordar. Det var fler än en skeptisk uppsyn runt bordet denna torsdag – skulle belackarna få vatten på sin kvarn?

Första vinet bjöd på en god dos neutralitet, lite våt grusväg i doften, saknar tydligt druvuttryck. Glädjande nog är syrabalansen exakt och läcker, vilket blir vinets främsta företräde. Vad var nu detta? Weissburgunder? M-T? Nej, håll i er, en chardonnay från Ahr! Det dricker man jäklar i mig inte dagligdags! Vilken rensare att ha med i ett KM! 225 pix för denna butelj kickar in den på årets topplista av icke prisvärda viner.

I tvåan hittas en blyg, aningen aromatisk och lite tvålig ton. Ganska ofokuserad och koncentrationsfattig smakprofil. Inget vin som är menat att skärskådas av en förening som vår. Aha, en elbling från Mosel, bra, då kan vi kryssa av den druvan…

Blir nu trean det efterlängtade lyftet? Nja, ånyo en blyg och blommig entré, en dammig ton tar udden av den renhet som vinet hade behövt. Syrorna bär dock upp vinet en del, och den lilla bitterhet som finns i svansen ger vinet mer intresseväckande än tvåan.

Minsann, en grauburgunder från samma Moselproducent som gjort förra vinet.

I fjärde vinet har vi skiftbyte. Nu har någon sågat ek så det bara räcker, andra eventuella uttryck klubbas effektivt ner. I bakhuvudet bubblar minnesbilden av Armin Diels dyrare viner – och visst, för en gångs skull hittar den blinda hönan ett korn, detta var Cuvée Victor från Diel. Med ökad temperatur dyker faktiskt lite litchiefrukt upp på näsan, grauburgundern som ingår har gjort ett avtryck trots allt. Detta vin är en luring, som i blindprovningar har tagits för vit bourgogne…

Sedan kommer det mest multi-defekta vin jag drabbats av på åratal. Den är dels svårt korkad, men inte nog med det; här finns under TCA-filten en massa härskna toner som man inte ofta stöter på. Johan T liknade doften med ett fårskinn, en lysande metafor. Detta var en 180-kronors Müller Thurgau från Sachsen, jösses, var det sådana här viner DDR-pamparna tippade i sig? Inte underligt att kommunistexperimentet tog slut…

Äntligen en silvaner! I sjätte glaset nås jag av doften av öl och tång, varvat med mineral och en aning hav. Det som utmärker en topp-silvaner är de klingande syrorna, som ger en briljans till vinet, och öppnar upp för kombinationer med olika maträtter.

Ok, silvaner ger inga hundrapoängsviner i tidskrifterna, men från topproducenter som Sauer och Juliusspital får man underbara vinupplevleser. Denna butelj var från Weingut Fürst i Franken, ingen elit-silvaner men bra nog. Det var kvällens solklara vinnare för mig, och en bekräftelse på att silvaner är den enda tyska vita druva som njutningmässigt kan mäta sig med kung riesling!

Fürst fick även förtroendet att levrera vinet i glas nr 7. Likt Diel hade han gjort en corner i ekfat, och han hade här inte tvekat att använda dem. Vinet var det lättaste att beskriva, det doftade ek och smakade….ek. Ytterligare ett tips till den KM-arrangör som vill hålla nere poängskörden, få skulle nog klippa in att detta var en weisser burgunder från Franken…

Olle ville runda av lite sött, och två viner presenterades. Det första hade påtaglig muscatkaraktär i doften, och denna földes upp av en elegant och mycket god, frisk smak med klassiska aromatiska muscatattribut. Perfekt balanserad söta/syra. Detta var en muskateller beerenauslese från Rheinhessen, en 03:a som klarat årgångens hetta föredömligt.

Den andra sötsaken beskrevs som spännande av någon medprovare. Mörkt gyllene, med en doft av skogaholmslimpa, lite kokta toner som skvallrar om övermognad. Smaken levererade en syranivå som fick tankarna att sväva iväg till något av Stigs nordiska äventyr. En riktig raritet skulle det visa sig; gelber orleans är en synnerligen gammaldags druva som även odlas i små arealer (och till tokiga priser) av Rheingau-ikonen G Breuer .

Så hur summerar man denna afton? Rieslingdruvans status känns rätt ohotad, samtidigt är det alltid kul med mångfald. Vi tackar Olle för att han vidgade våra vyer!

Torra

2004 Chardonnay Trocken, Deutzerhof, Ahr, 225 kr, 1-7, 12p.

2008 Elbling Trocken, Reinhold Franzen, Mosel, 70 kr, 1-0,  10p.

2008 Grauburgunder Trocken, Reinhold Franzen, Mosel, 85 kr, 1-3, 12p.

2004 Cuvée Victor, Grau- & Weissburgunder, Schlossgut Diel, Nahe, 450 kr, 4-0, 14p.

2003 Müller Thurgau, Klaus Zimmerling, Sachsen 180 kr, 0p (defekt).

2006 Silvaner Karthäuser Spätlese Trocken, Weingut Fürst, 175 kr, 2-4, 15p.

2006 Weissburgunder Centgrafenberg Trocken, Weingut Fürst, 190 kr, 5-0, 13p.

Söta

2003 Godramsteiner Münzberg Muskateller BA, Rebholz, Rheinhessen, 450 kr, 10-4, 15p.

1996 Grosskarlbacher Burgweg, Gelber Orleans Eiswein, Knipser, Pfalz, 475 kr, 4-10, 12p.

/ ET

Annonser

One response to “#1165 Det är vitt, det är tyskt men det är inte riesling

  1. Ett mysterium för mig har länge varit att så många uppskattar pinot gris och dess orena eftersmak där moselvinet ovan var ett typiskt exempel. Dielflaskan var dock riktigt bra, eftersom ek och pinot blanc tillsammans lyckades undertrycka de obehagliga karaktärerna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s