Italienska vindagen

Den 1 februari genomförde Nordic Wine Institue Italienska vindagen i Spegelsalen på Grand Hôtel i Stockholm. De 21 utställarna utgjordes, med några undantag, av svenska importörer, såväl stora som små. En försvarlig mängd vin att prova sig igenom med andra ord. Ursprungstanken var att sortera bort en del enklare viner omgående för att därefter gå loss på godbitarna på en gång. Det visade det sig gå ungefär lika lätt som när GM skulle sälja Saab, fast vår resa blev betydligt trevligare.

Trots att Spegelsalen inte särskilt stor kunde man raskt inse att någon form av orientering var på sin plats innan det var dags att köra igång. Såväl utrymme framför borden som antalet viner begränsade möjligheterna att fundera över några längre bedömningar än ”bra” eller ”usch” samt ”luktar dill, smakar körsbär”. Några omdömen ska ändå kunna vaskas fram och resultatet blir sålunda nedanstående lista. Efter att den i teorin lysande planen om orientering havererat tämligen omgående verkade det av någon outgrundlig anledning som en lämplig idé att börja i norra Italien och sedan söka sig söderut. Startskottet gick med Piemonte som referenspunkt, vilket höll i sig ganska hyggligt under eftermiddagen, med några utvikningar söderut här och där.

Efter att ha duckat för frestande erbjudanden bland de första borden befann vi oss helt plötsligt hos Idala Gård Vinhandel och fann det lika gott att börja vår resa här. Fratelli Cavallotto fick inleda med Dolcetto d’Alba Rosso DOC 2008 med doft av stall och lädersko samt smakmässigt var bisarrt sträv, med lika bisarr syra och fantastiskt god. Hade någon serverat mig vinet blint hade jag i vanlig ordning varit uppfintad på åskådarplats. När jag fick höra vad vinet kostar var jag tvungen att försäkra mig om att det inte var den 1 april, enkelt uttryckt. Vidare till samma producents Langhe Rosso DOC Pinot Nero 2003 som kort och gott slutade med ett ”nja”. Det visade sig senare på eftermiddagen att det finns bättre Pinot Nero att suga tag i. Från Idala vandrade vi vidare, men för enkelhetens skull passar jag på att nämna de andra vinerna som avhandlades vid ett returbesök ungefär två timmar senare. Fratelli Cavallotto hade även en kul Grignolino Piemonte Rosso DOC 2008 med färg som en mörk rosé men doft och smak på helt annan nivå. Plötsligt kändes den bruna snögloppen utanför långt borta. Från Azienda Agricola Picollo Ernesto provades Gavi DOCG 2008 som är gjort på druvor från nya stockar och samma producents Gavi DOCG di Gavi 2008 som är gjort på druvor från gamla stockar. Godkänt, men inte mycket mer. Azienda Agricola Armando Piazzo hade tre trevliga röda viner, varav två provades: Barbera d’Alba DOC 2007 och Barbera d’Alba DOC ”Mugiot” 2006. Tyvärr inte mycket mer att rapportera än ”sträva och syrliga”. Över till Toscana och Tenuta Cantagallo / Le Farnete och de två Barco Realae di Carmignano DOC och Carmignano DOCG 2006. Första vinet doftade lustigt nog petroleum och det andra kunde kort sammanfattas som något eldigt. Inte mycket att lägga mer tid på. Kvar i Toscana men en annan producent, annan by samt färg i glaset; Panizzi från bagarbyn San Gimignano och tre vita; Vernaccia S. Gimignano DOCG 2007, Vernaccia S. Gimignano DOCG Santa Margherita 2008 samt Vernaccia S. Gimignano DOCG Evoé 2006. Det förstnämnda helt oekat, ganska lätt, ”en törstsläckare varma sommardagar”, det andra med ekfatslagring och en plötslig kyckling-/fiskassociation samt det sistnämnda, för övrigt ofiltrerat, med god doft och smak, Passade även på att prova producentens röda San Gimignano Rosso DOC Folgore 2003 med, hör och häpna, strävhet och bittermandel, men ändå fullt godkänd.

 Härefter var det dags att vandra vidare och eftersom Piemonte var inledande huvudtema passade det bra att hos Prime Wine prova Andrea Obertos Dolcetto d’Alba 2008, vilken fick omdömet röda vinbär i doften, sådär smak, något tunn. Raskt över till Conterno och Masante Langhe Dolcetto som var något för torr och tunn för min smak. Nästa vin på programmet blev Conca Tre Pile från samma producent och den var däremot klart god, ordentligt med ek, massiva syror, men mycket trevlig. Chardonnay Bussia d’Or från samma producent avhandlades som ett vitt instick; helt ok doft som lovade gott, men smaken var tyvärr inte i paritet med doften. Några andra vita viner? Jodå, ett av eftermiddagens utropstecken var Tokai Friulano från Az. Agr. Edi Keber. Svårt med samtalsämnen på middagen? Servera ett glas av detta och gästerna kommer att klättra på varandra med beskrivningar om fotsvett, gammal ost osv. Stinker bisarrt illa, men har en intressant syra och något besk smak. Klart drickbart, även om doften signalerar en riktigt snabb sprint, i motsatt riktning, ej understigande 1,9 km. Efter att ha återhämtat sig något vände vi oss till Hyperion Wines och dess C Corvina som doftade biltvättmedel och rönnbär, men uppvisade strävhet och syra samt slånbär i smaken. Vidare till samma producents fantasifullt namngivna A Amarone med beska, rätt torr smak med tydliga körsbärskärnor och fikon. Förvånansvärt god får jag medge, eftersom jag normalt inte bemödat mig att lära känna vinet närmare tidigare.

Väl tillbaka vid det i inledningen överhoppade första bordet igen och Dina Vingårdar/Vinoliv bjöd det på allehanda godsaker såsom synnerligen prisvärd olivolja och två trevliga ostar – lagom krämig Pecorino samt underbar Crucolo från LOC Lagarine. En del intressanta anekdoter fick vi också höra, bla om Il Paradiso di Frassina i Toscana som istället för att lita till solar, månar, planeter och småkryp spelar musik i vingårdarna samt Mozart i vinkällaren. Vinerna ska tydligen bli väldigt mycket bättre än någorlunda ”vanlig” hantering, men tja, bedöm själva. Vi testade de tre medhavda vinerna från producenten; EA 2006 (strävt, något eldigt, dock god eftersmak), Brunello di Montalcino 2004 (en smula tunn, märkligt nog) samt DO 12 UVE 2005, som innehåller 12 druvor (eller mer exakt två kloner av Sangiovese och ytterligare 10 druvor), dock mest av Sangiovese (kul idé, men inte riktigt mitt glas vin, lite för beskt). För att stilla nyfikenheten hämtades följande druvinformation från producentens hemsida: two clones of Sangiovese (25%), Cabernet Sauvignon (20%), Cesanese d’Affile (10%), Syrah (10%), Petit Verdot (8%), Marcelan (6%), Ancellotta (6%), Alicante Bouschet (5%), Carmanère (4%), Tannat (3%), Canaiolo (3%).

Ett vin som stack ut ordentligt och dessutom skulle kunna tjänstgöra som luring i en Rioja-provning var Giacchè 2006 från Casale Cento Corvi i Lazio; initialt smörkola i doften och därefter…dill? Hallå, det här doftar Rioja lång väg! Nåja, en klunk senare förflyttas vi bryskt från Spanien till Italien och en helt annan smak än vad doften utlovade. Vinet görs dessutom på en för mig inte alltför känd druva, Giacchè, som, av producentens hemsida att döma, är marginellt äldre än vatten.

I ett tappert försök att bryta av vårt inledande Piemonte-rally provade vi Sagrantino di Montefalco 2005 från Scacciadiavoli i Umbrien och fann den möjligen i strävaste laget på egen hand. Från Umbrien sprang vi norröver igen och hamnade i Venetien hos Contra Soarda och provade Pinot Nero IGT Veneto 2005. Intensiv doft som riktigt hoppar upp i näsan och suger tag i luktreceptorerna så till den grad att även den stackare som lider av anosmi inte skulle kunna klara sig undan. Smaken är eldig med söt frukt och inte alls Pinot-typisk. Kan vara en av de roligare Pinot Nero som jag har smakat. Väl kvar i Venetien provade vi Garboles Amarone della Valpolicella DOC 2005 som var sträv och eldig, föga förvånande, samt samme producents Recioto della Valpolicella DOC 2006. Intressant doft av fet spritpenna, typ den randiga Pilot med undertoner av äpple bakom filtudden.

Hos Vingruppen/Vinunic/Vinovum/Wineworld/The Wineagency hittar vi mest gamla trotjänare och en del godsaker som konsumeras hemmavid emellanåt. Dock är det alltid trevligt att lägga tungan på Gajas Sito Moresco 2007 som är instängd till en början och dessutom besitter en viss eldighet, men förvandlas till len (!?) och elegant. Terreno som drivs av familjen Ruhne i Greve in Chianti, har en standard Chianti Classico, en Riserva samt ett prestigevin som, enligt tidigare utsagor, endast görs ”perfekta” år; Momento Massimo. Vingruppen hade släpat med 2003:an och den provade jag för några år sedan på Terrenos Vinotek i Stockholm och köpte raskt en flaska. Mässans exemplar var tyvärr för besk/bitter för min smak, samt väldigt sträv.

Ett snabbt prov av vad Umbrien har att erbjuda hittade vi i Castello delle Regines Podernovo 2007; syrlig, rätt mjuk och slutar med ett ”nja” för min del. Innan vi styr kosan mot nästa bord passar vi på att skölja smaklökarna med Ricasolis Castello di Brolio 2005. Fantastisk som vanligt med stallig doft och härlig smak.

Viner av den något strävare sorten utlovades hos Klunk/Handpicked wines och efter några smuttar av vad som erbjöds kunde konstateras att det inte var någon falsk marknadsföring. För säkerhets skull inleds med Barolo Vigna Elena 2004 från Elvio Cogno och ser man på, spearmint i doften och dessutom lite stall, sträv, men mycket fin. Vidare söderut till Nittardi i Toscana och dess Nectar Dei (Maremma) 2006 med brända toner samt inslag av 15 cm i diameter plaströr, strävt och ett inte helt lyckat försök till att vara elegant. Därifrån vidare till en erkänt sträv figur; SAS Luciana di Piccin Fabrizio från Basilicata och dennes Grifalco Aglianico del Vulture 2006, bissart sträv men mycket god. Vidare till Umbrien och Tabbarrini samt Montefalco Rosso 2006, eldigt och något beskt, Montefalco Sagratino 2004 som var ”sträv, ändå god” med rediga tanniner och för att avsluta det hela lite lätt Adarmando 2007 som är gjort på trebbiano spoletino och som, enligt importören, inte har ”någonting med trebbiano att göra”. Nåja. Ganska bränd ton, något ”sur”, men passar förmodligen ypperligt till en grillad fisk en ljummen sommarkväll.

Lite klantigt hoppade jag över La Spinetta, Paolo Scavino och Fontanafredda med motiveringen ”efter att jag orienterat mig återkommer jag”. Tjenare, det blev liksom inte alls av. Till nästa gång skulle skribenten som hemläxa försöka öva på bättre disciplin och snabbare tempo, men hur lätt är det när man hos Peters Mat & Vinhandel fastnar i, de i och för sig mycket trevliga, klorna på Tenuta Carrettas man på plats. Det röda sortimentet (Barbera d’Alba DOC 2007, Nebbiolo d’Alba 2006, Bric Paradiso Roero Nebbiolo DOC Superiore 2007, Barbaresco Bordino DOCG 2004 samt Barolo Cannubi Nebbiolo DOCG 2004) betades av baklänges med Barolon först och Barbera d’Alban sist. Vinerna passade mina smakreferenser utmärkt och särskilt Barbera d’Alba DOC 2007 som gott skulle kunna tjänstgöra som hus-Barbera för min del. Barolon var riktigt fin och märkligt nog hittade jag inte någon spearmint i doften. Vi pratade kort om priser och det billigaste alternativet var att hämta vinerna på plats. Därefter halkade vi in på andra intressanta ämnen som bagageutrymmet i italienska bilar, motorcyklar och prestanda i allmänhet, Alfa Romeo, Moto Guzzi och Ducati i synnerhet och så vidare. Mitt i transportfordonsdiskussionen ploppade även eftermiddagens obehagligaste, men föga oväntade överraskning upp; TCA. Givetvis i Barolon. Helt utan knot från importören (Carrettas man invände lamt med att ”it teests ok”) halades en ny flaska fram och vinet kunde avnjutas till fullo. På frågan om skruvkork såg den unge mannen närmast skräckslagen ut och förklarade lätt nervöst att ”neeever on eee Barolo”. Av ansiktsuttrycket att döma kunde jag lika gärna sagt att jag dricker lådvis av Castillo de Gredos White och jag gillar det, eller hävdat att om det inte vore för vikingarnas gastronomiska utvikningar söderut skulle inte Katarina av Medici kunnat tillföra något till mathistorien osv, ja ni fattar. Förutom det fullständigt otänkbara med skruvkork skulle man tydligen dessutom tvingas att klassas ner vinet till bordsvin om fel förslutning användes. Efter den sedvanliga marknadsföringsutläggningen om naturkorkens förträfflighet framför andra alternativ återgick samtalet därefter till det normala, nämligen att det i den salta snögloppen i Stockholm finns åtminstone en person som åker runt i en Ferrari 599 GTB med vinterdäck.

Savino Wine & Spirits hade dukat upp en hög med godsaker, bland annat från Bruno Rocca vars Barbera d’Asti 2007 provades och fick omdömet ”ok, kanske lite ”medel”, något eldig”. Ett skutt över till Comm G. B. Burlottos Dolcetto d’Alba 2006 som hade en intressant doft av gröna Vicks (som fanns i pappersask, i alla fall förr i tiden) vilket märkligt nog även återfanns i smaken. Samma producents Barolo Monviglerio 2005 hade sedvanliga spearmintdofter, tydlig stallighet, man skulle nästan kunna säga att det var ett väldigt brett vin samt klart god och trevlig i smaken. En kort omväg till producentens Langhe Nebbiolo 2007 hanns också med. Det korta omdömet blev enkom ”snäll”, utan närmare detaljer.

En kort paus i Piemonte-maraton gjorde att vi hos samma importör hamnade i Lombardiet istället, närmare bestämt Casa Vinicola Aldo Rainoldi. Först ut på plan var den ofta, av mig, något underskattade Sfursat Ca’ Rizieri 2006. Blodgrapefrukttoner i doften, söt och fruktig smak, kul, helt enkelt. Kanske ingen allvarlig konkurrent till den mer kända Amarone, men ett intressant alternativ. Nästa vin var Inferno Riserva Valtellina Superiore 2005 med slånbär och stall i doften samt ett tannin-inferno i munne, men fullt godkänd.

Hos Tryffelsvinet verkade det lämpligt att tjuvsmaka en av favoriterna, Taurasi Radici Riserva 1999 från Mastroberardino i Kampanien. Tjock och tät doft och om möjligt ännu tätare smak. Som att dricka en hög med berberisbuskar. Märkligt. Nä, det får nog vila vidare i källaren. För att rätta till smaklökarna något provades Barolo 2005 från Josetta Saffirio; sträv, något bitter och väldigt bra. Tyvärr blir inte noteringarna mer uttömmande då det som tidigare nämnts var en smula trångt att samtidigt skriva, hålla i glas, spottmugg, noteringspapper och dessutom undvika att skvätta ner andra.

Avslutade i sista stund hos Johan Lidby där vi fick möjlighet att jämföra Siepi 2006 med Siepi 2005. Båda årgångarna är bra, därom råder inget tvivel, dock att den sistnämnda är mer avrundad och elegant (nåja). Det verkar mao som om vinet behöver åtminstone något år i ryggläge innan det är dags för förtäring. Om man blundar för den något väl tilltagna prislappen kan det sålunda vara en lämplig kandidat för källaren. Ett klart vettigare köp verkar istället Tenuta Belguardo, IGT Maremma, 2006, vara. Av de kortfattade och koncisa noteringarna framgår endast ett ”Ahhh”, vilket i och för sig kan hänga ihop med att det var bland de sista vinerna som provades innan portarna stängdes 17.00.

Bronzone Belguardo från Morellino di Scansano, 2006, har halkat över till BS och det kändes som om det kunde vara värt att prova just den här årgången. Klart godkänt blir betyget.

När vi ändå hade större delar av Mazzeis sortiment på plats var det lämpligt att prova den enklaste Chiantin, Poggio alla Badiola, 2007, som finns i BS för 120 kr inklusive påse, vilket faktiskt känns som 30 kr för mycket och troligen ingenting som jag kommer att rusa benen av mig för. Intressant nog kostar vinet ungefär 20 USD på andra sidan Atlanten och runt 8,50 euro hos tyska näthandlare.

Mazzei-racet fick avslutas med det nya ”förstavinet” från vingården Zisola på Sicilien; Doppiozeta 2007. Klart godkänt, även om det var något eldigt, vilket hänger ihop med den 14%-iga alkoholhalten. Tyvärr var ”andravinet” från Zisola, Zisola 2007, slut och någon intressant jämförelse mellan de två vinerna lät sig därför inte göras.

Brancaia brukar göra viner som faller mig i smaken, men har de senaste årgångarna tyvärr inte övertygat mig av någon märklig anledning, vare sig på Vinoteket i Greve in Chianti eller hemma i Sverige. Lidby hade plockat med sig Brancaia TRE, 2007 och Brancaia Chianti Classico 2005, men båda kändes lite väl sträva och syrliga, den sista snäppet ”mer av allt” än den första.

Snett mitt emot Lidby hade Miguel Torres dukat upp Pio Cesare. Ungefär 180 grader senare trängde vi oss fram och smakade av Barolo DOCG 2004 samt Barbaresco DOCG 2004. Här var det spearmint för fulla näsborrar i Barolon, trevligt sträv, men oj vilken kort smak. Barbarescon var som sig bör elegantare nu, men kom tillbaka om 5 år igen får vi se om de går lika lätt att skilja åt.

På väg mot dörren ut passerades ett tillfälligt övergivet bord från Wahlbergs drycker. Kort och koncist provades det de båda toskansa vinerna från Tenuta San Giorgio; Ugolforte Brunello di Montalcino DOCG 2004 samt Ciampoleto Rosso di Montalcino 2004. Rosson klart godkänd, men Brunellon glimrade ordentligt och avslutade noteringarna med två utropstecken.

Jaha, det var allt för denna gång. Förhoppningsvis har undertecknad mer tid över inför kommande evenemang att sålla bland alt som erbjuds. Dock är det svårt att komma ifrån att en samlad recension av de provade röda vinerna blir ”sträva drycker med ibland något brutala tanniner, lite bittra i smaken och oftast väldigt goda”. Undantag finns givetvis, men de är ganska lätträknade. De vita vinerna var i huvudsak törstsläckande med ett intressant undantag. 

/JW

6 svar till “Italienska vindagen

  1. Lysande att få ihop en sådan gedigen genomgång av dina kortfattade noter! En liten korrektion: såvitt jag minns var den inledande Dolcetton från Cavallotto av årgång 2006 och från vingården Melera. Det är den som det har yrats en del om på Finare Vinares blogg: http://vinare.blogspot.com/2010/02/blindpava-fran-ak.html Vidare kan det vara bra att veta att Aldo Conternos Conca Tre Pile är en Barbera, men det kunde man ju ana av noteringen ”massiva syror”.

  2. Helt korrekt beträffande Cavallottos Dolcetto. Jag råkade missa vingården samt tittade på raden ovanför i katalogen när det gäller årtalet. Även värdefull notering om Conca Tre Pile. Nåja, det framgår ju numera i kommentarerna.

  3. Tack för en rolig och intressant redogörelse. Jag hade med Friulanon (får väl inte heta Tocai längre?) från Edi Keber på en blindprovning för knappt ett år sedan och den var rätt skum. Minns den inte som fullt så underlig som den beskrivs här, vi kunde vara kvar i rummet, men den bedömdes som sämst i provningen. Kan kanske ha varit en annan årgång, har tyvärr inte tillgång till anteckningarna f n.
    En annan reflektion: Två inlägg från denna vindag och ingen av er provade La Spinettas viner. Dricker ni för mycket bra viner eller handlar det om ekintolerans? /Birger

  4. Jag hade bara 2 1/2 timme, så det gällde att göra någon form av urval. Jag provar, köper och dricker viner från La Spinetta ganska ofta så det är inte intolerans mot stilen. Jag provade dock ett vitt vin från dem som inte fanns i programbladet, en 2004 Langhe Sauvignon Blanc som fick kommentaren ”örtig, stram, tja” och lågt betyg. Jag tror åtminstone detta vin var La Spinetta, anteckningarna är något oklara på denna i och för sig viktiga punkt.

  5. Det var ren klantighet från min sida att missa La Spinetta. ”Jag tar det sen”, vilket blev ”för sent” istället för ”sen”.

  6. ”för mycket bra viner” kan man väl inte få? 😉
    Själv gick jag oxå dit för sent. Hade tänkt prova deras Barolo, men den var slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.