# 1107 Spanienkurs del 4, Sherry

Denna kursomgång skulle egentligen hållits av O, men på grund av arbetsengagemang tvingades han lämna stafettpinnen till AK  som tillsammans med DG med beröm höll denna provning. Provningen lockade 20 kunskaps- och sherrytörstande provare och var nog en ögonöppnare för fler än undertecknad. Innan O lämnade stafettpinnen hann han både inhandla ett flertal av vinerna och dessutom sammanfatta ett utomordentligt innehållsrikt teorimaterial, som på sex väl sammanställda sidor sammanfattade de historia, geografi och produktionsteknik.

Vinerna, eller Los Vinos för de som vill och kan, uppvisade en fantastisk spännvidd, det är inte många likheter i smak mellan en Manzanilla och en Pedro Ximenez. Även dofterna är väsensskillda, även om det här går att hitta betydligt fler gemensamma nämnare. Men det är väl det som är meningen med en kursprovning i sherry. Vi provade hela nio viner denna kursomgång, och trots numerären fanns stora karaktärs- och kvalitetsskillnader vinerna emellan.

Vin nummer 5

Vin nummer 5

Manzanilla, La Guita, Hijos de Rainera Perez Martin var ljusgult och uppvisade först ett antal fräscha och gräsiga dofter, en något sur oren ton fanns också med men doften höll sig på det hela åt det lättare och elegantare hållet, lite autolytisk karaktär men även med inslag av frukt som äppelmos och aprikos. Smaken kändes däremot helt torr och trots en i sammanhanget stor elegans och slankhet så fanns alkohol och nötiga smaker, dessutom en viss oxiderad ton. Vinet innehöll 15% alkohol och under 3 g socker per liter. Mitt betyg 13 p

Fino, Tio Pepe, Gonzalez Byass var gult till färgen och höll dofter av något som jag associerar till som aldehyder. En tydlig autolytisk karaktär med markerade inslag av bokna äpplen, tydlig oxidkänsla men komplex och kompottig i stilen. En provare associerade till gamla honungsmelonkärnor, hur de nu doftar. Smaken var helt torr men med en tydligare syra och mer koncentration. Vinet fick en lite metallisk karaktär och vissa inslag av grappa.  Vinet innehöll 15% alkohol och högst 3 g socker per liter. Mitt betyg 13p

Amontillado, Escuadrilla Solera Reserva, Lustau var väsentligt brunare än de föregående vinerna och här började dofterna luta mer åt det som jag tidigare associerat med sherry. Doft av nötter, svamp, melass och oxidationstoner, men ändå komplext och ganska slankt i karaktären, efterhand framträdde både rök och toner av fernissa. Smaken var balanserad och lite eldig, fortfarade åt det torra hållet och med en viss sälta och beska i eftersmaken. Vinet innehöll 18,5% alkohol, och sockerhalt under 5 g/l. Mitt betyg 14p

Oloroso, Nutty Solera Medium Dry, Gonzalez Byass var även den brungul likt föregående vin men här höll doftpaletten andra karaktärer. Estriga dofter med inslag av melass och etylacetat blandades med svamp och nötter. En tydlig rökighet och oxiderade metalliska dofter fanns också. Smaken var tydligt söt och kändes koncentrerad vilket fick nötigheten att framstå som främsta attribut. Mindre oxidationstoner i smaken än de torrare vinerna ersattes av en tydligare eldighet. Vinet innehöll 20% alkohol och 46 g socker per liter. Mitt betyg 14,5 p

Oloroso, Matusalem Dulce Muy Viejo (30 años), Gonzalez Byass här var färgen mörkbrun, inte som kaffe men mörkare än coca-cola. Dofter av brända nötter, fat och pyrolys skapar associationer åt madeirahållet, hjälpt ytterligare på traven av en släng etylacetat. Smaken var igen tydligt söt, oxiderad, kraftig och koncentrerad med inslag av chokladpudding enligt vissa provare. Vinet höll 20,5% alkohol och rejält med socker. Mitt betyg 13,5 p

Palo Cortado, Apostoles, Muy Viejo (30 años), Gonzalez Byass brungul färg, dvs något ljusare och doften återhållsam och dominerad av nötter och oxiderade toner, torrt trä och ”Plopp” enligt vissa provare. Smaken var tydligt alkoholig och viskös med mjuk rondör och en mer balanserad sötma kontra syra, ett tydligt torrare vin än föregående slisk. Några orena toner men inte nämnvärt störande i smaken men också en bra komplexitet. Vinet höll 20 % alkohol och sockerhalt mellan Amontillado och Oloroso. Mitt betyg 14,5 p

Palo Cortado, Apostoles, Muy Viejo (30 años) och buteljerad 1958!, Gonzalez Byass ljusare och grönare färgnyans än sin 50 år yngre broder ovan. Ganska återhållna dofter av knäck, torkad frukt och viss orenhet samt en lite påträngande jästkaraktär. Syrliga smaker med åldrade toner av trä och svamp samt bittermandel, tydligt gammal murrig karaktär. Osäker alkoholhalt, 20% enligt flaska. Mitt betyg 11,5 p

Pedro Ximenez, 1827 Solera, Osborne så nära nybränd tjära man kommer i färgkaraktär och med en viskositet inte långt därefter. Dofter av Melass, bryggerijäst och sirap, samt metalliska fruktkonservstoner. Andra provare associerade till hallon och katrinplommon. Smaken var supersöt, och påminde i viss mån om mörk sirap. En hel del komplexitet men den extrema sockerdominansen tog överhanden. Alkoholhalt 17%, betydligt högre sockerhalt än i nästa vin. Mitt betyg 12 p

Moscatel, Emilin Solera Reserva, Lustau brun färg med liten grön kant. Doft av fosforsyra (estrar, sådana som finns i sega colaflaskor), melass och i viss mån i muscatviner. Smaken var kraftfull och förvånansvärt balanserad trots den kraftiga sötman, lite som flaggpunch i sötma fast med balans av syrliga estrar eller snarare arrak. Alkoholhalt 17%, sockerhalt 237 g/l. Mitt betyg 14 p

Efter ett ha provat igenom alla vinerna helt blint insåg jag att jag aldrig mer kommer kunna svänga mig med uttryck som ”sherrykaraktär”, större spännvidd på en provning från ett enstaka vinområde har jag nog inte sett tidigare. Lite som att prova sauternes, pomerol och blandningar av de bägge i samma flight?

Sammanställning av namn, kostnad vid provningen, röstsiffror samt min poäng.

  1. Manzanilla, La Guita, Hijos de Rainera Perez Martin, 89 kr, 1/3/20, 13p
  2. Fino, Tio Pepe, Gonzales Byass, 99 kr, 1/3/20, 13p
  3. Amontillado, Escuadrilla Solera Reserva, Lustau, 249 kr, 1/3/20, 14p
  4. Oloroso, Nutty Solera Medium Dry, Gonzales Byass, 97 kr, 4/0/20, 14,5p
  5. Oloroso, Matusalem Dulce Muy Viejo (30 años), Gonzales Byass, 281 kr, 2/0/20, 13,5p
  6. Palo Cortado, Apostoles, Muy Viejo (30 años), Gonzales Byass, 281 kr, 6/2/20, 14,5p
  7. Palo Cortado, Apostoles, Muy Viejo (30 años) och buteljerad 1958!, Gonzales Byass, 200 kr, 2/3/20, 11,5p
  8. Pedro Ximenez, 1827 Solera, Osborne, 179 kr, 1/4/20, 12p
  9. Moscatel, Emilin Solera Reserva, Lustau, 249 kr, 2/2/20, 14p

Ett speciellt omnämnande till Roland som satte alla nio vinerna i första försöket på ”master mind” när flaskorna togs fram.

Stort tack till teori-, vin- och matansvariga, ingen nämnd och ingen glömd.

Vid anteckningarna,
/JT

Annonser

2 responses to “# 1107 Spanienkurs del 4, Sherry

  1. Som framgick på provningen var jag rätt negativ till La Guita Manzanilla och Tio Pepe Fino som inte riktigt presterade vad man kan förvänta sig. En manzanilla bör för mig vara fräscht och aptitligt fruktsyrlig och stringent. Det ska läska sig i munnen och inbjuda till tilltugg. En fino bör också ha dessa kvalitéer men kan också ha mer eller mindre av fyllighet, tyngd, rondör och florkaraktär. Även om La Guita har bra renommé så har jag aldrig fallit för vinet de gånger jag provat det och denna gång var det bottennapp. Halvfrisk syra med gröna kartiga toner, som kanske antyder att druvorna skördats väl tidigt, och utan det rasiga samspelet mellan syra och den kritiga mineraliteten från albariza jorden. Kanske har man haft problem med det allt varmare klimatet och eftersom vin till La Guita lagras ca. 5 år kan man misstänka att vin från det varma året 2003 ingår. Tio Pepe Fino saknar också stringens, är något platt trots bra koncentration och har definitivt varit bättre tidigare.
    Den bästa manzanilla jag provat är det spanska varuhuset Corte Inglés egna märke för 2.5-3 Euro för några år sedan. Men så är jag inte heller något för en del av de modernt vinmakade mjuka, fylliga, alkoholfeta och avslipade, polerade viner, vare sig det är tysk riesling, sauvignon blanc från Bordeaux eller sherry, som så ofta skrivs upp i matsammanhang. Där frukten visserligen är rik och/eller tropisk men saknar riktigt liv och vinet närmast blir ”cloying” och motbjudande tillsammans med alkoholfetman efter lite mer än en klunk.

    För övrigt var det fantastiska viner och med tanke på ålder är flera av dessa mycket prisvärda. Men till skillnad från manzanilla och fino är dessa kanske inget man vanligtvis ”dricker” utan ämnade en liten ”sipp” i samband med middagar eller vinprovningar. Imponerande var Palo Cortado, Apostoles, Muy Viejo (30 años) buteljerad 1958, Gonzalez Byass med stor, samtidigt mild mogen doft med smör-aldehyd, chocklad, nötter… Mogen, åldersviskös, balanserad, mild nötig smak med härlig torr-rålakrits sälta. 16 Poäng.

    Till skillnad från den vanligtvis trista upprepningen av ost och torkad skinka som tilltugg finns det anledning att uppmärksamma de av Oscar genuint tillagade Gazpacho’n och Tortilla de Papas. Naturligtvis hade också serranoskinka och manchegoost sin plats även denna gång.

    Sedan måste jag ju ta upp det här med lakrits! Någon tyckte att det inte har med vinprovning att göra, och det har det ju inte. Men det har ju i högsta grad med vin göra! Som jag berättade på provningen så var upprinnelsen till detta att jag en varm sommardag slitit hårt i trädgården och varvade ner med ett glas torr, smäcker och lätt Mosel riesling. Barnen kalasade på godis och trots att jag drack vin kunde jag inte motstå frestelsen att återställa saltbalansen med en bit saltlakrits. Till min förvåning märkte jag att det faktiskt gick tillsammans med vinet! Sedermera har jag experimenterat och funnit att en stringent manzanilla (av det slag jag förordar ovan) är nära nog perfekt.
    Detta var ett enastående tillfälle att verifiera om det verkligen är så eller om det bara är mina smak ”nötter” som tycker det. Nu var ju varken manzanillan eller finon som väntat men desto större var överraskningen att både saltlakrits och söt lakrits gick bra med flera viner. I synnerhet söt lakrits även till de mäktigt söta PX och moscatel, vilket jag själv först inte provade utan fick tips om att det gifte ihop sig förvånansvärt bra! Jag hörde inga negativa kommentarer men flera positiva om att det faktiskt gick bra.

    Skandinaver är ju ett saltlakrits älskande folk. Det är ju en tämligen ”acquired taste”, eller om det nu sitter i generna, som inte är vanlig utomlands. Så kanske kan lakrits och sherry vara en liten men tämligen speciell nisch att marknadsföra sherry på?

    Stig H

  2. Verkar ha varit en riktigt trevlig provning.
    Dock reagerar jag på att ni hittade oxiadtionstoner i manzanillan och finon. Om de fanns där så var vinerna defekta. Det ska inte finnas ett spår av oxidation i dessa viner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s