Olle hade, likt dvärgarna i Sagan om ringen-trilogin, grävt djupt och länge, i sin källare för att uppbåda ljuva minnen från svunna tider. Med provning #1153 Härtappat (av vänliga tungor även kallad Borttappat) relativt färsk på smaklökarna var det med viss skräckblandad förtjusning undertecknad såg fram emot kvällens provning. Var det verkligen bättre förr, eller rättare sagt, ju förrare desto bättre? Kvällens övning bjöd på goda överraskningar skulle det visa sig.
Under ett kort, men icke desto mindre värdefullt, teoripass fick den i alla avseenden törstande församlingen släcka det mest akuta kunskapsprefixet. Den generella, eller möjligen Olles specifika, uppfattningen om vilka sjuttiotalsårgångar som är värda att lägga på minnet respektive undvika kunde summeras till följande:
1970; port, toppviner från Bordeaux, Rhône och Kalifornien
1971; stora viner från Tyskland, några bra Bordeaux samt söta från Loire
1972; ”de flesta på nedgång eller värre”, möjligen är Rhône drickbara
1973; bra i Tyskland, särskilt toppvinerna, men i övrigt på väg utför
1974; mestadels för gamla (redan då det begav sig), möjligen toppviner från Piemonte, Toscana och Rioja
1975; vissa Bordeaux, Sauternes, Tyskland, Champagne och port
1976; söta från Tyskland, cabernet sauvignon från Kalifornien och vissa Champagne
1977; port!! Och möjligen någon Bordeaux
1978; bästa Rhône fortfarande bra, liksom cabernet sauvignon från Kalifornien, Barolo, Bordeaux och port
1979; vissa Bordeaux fortfarande bra, bästa Barolo utmärkta
Styrkta av teoripasset hälldes kvällens sex viner upp och de bjöd på en imponerande hög och jämn kvalitet utan några vådligare dikeskörningar, men den som vanligt oeniga församlingen kunde trots det identifiera några fall där vägrenen sniffades lite väl påtagligt. Gemensamt för vinerna var att inget av dem direkt skrek efter mer lagring.
1978 Badia a Coltibuono Chianti Classico Riserva
Vacker rödbrun färg med klar tegelfärgad kant. Doften bjuder initialt på lite gammalt stall, hö och tobak men smyger sedan över till tehållet för att helt försvinna utan puff. Smaken är lite metallartad i tonen och smyger även den över till tehållet efter ett tag och ger slutligen ett bakelitigt intryck innan den lämnar gommen. Därefter är det mest syror kvar. ”En drickbar katastrof” som en provare uttryckte saken alternativt ”ett gott lik” som jag själv föredrog att säga. Långt senare hade vinet tyvärr havererat och det luktade lite vägren. Vi gissade på Bordeaux och Bourgogne, men framför allt Europa, innan vi fick se flaskorna. Tur med en halv helgardering.
1978 Château Pontet-Canet
Ånyo vacker tegelfärg i glaset, något oförlöst cabernetdoft med lite nyeldat eneträ. Här doftar det gott och dyrt. Någon stund senare släpps dofterna loss och det väller upp påtagligt spänstiga toner av cassis och ceder. I smaken kommer cedertonerna igen blandat med toner av grön paprika. Stram och god samt, enligt en provare ”terroirdrivet”. En provare kved över ”jobbig syra” medan jag själv tyckte att syran var klart närvarande utan att störa. Gissningarna gick i huvudsak till vänstra stranden och Médoc.
1977 Château de Bligny, Vosne-Romanée
Föga förvånande tegelfärgat vin, nästan lite dragning åt konjakshållet. Som en överkokt rotfrukt stack det till i näsan för att senare helt haverera i tomatvinägersyra spetsad med cumberlandsås. Vinet var med största sannolikhet inte defekt, men nej, det luktade inte alls gott. Ketchupkänslan kom tillbaka i smaken igen och det var märkligt nog lite parfymerade toner uppblandade med kartong i eftersmaken samt en ganska oharmonisk syra och en tropp med förvirrade tanniner i släptåg. Inte i diket, men mer på utsidan av vägrenen än inåt mitten av vägen för att uttrycka det försiktigt. Vi satte ner fötterna i en för gammal Bourgogne eller en trött italienare.
1974 Château Latour
Vacker rödbrun färg med tegelton i kanten. Initialt nysmällda smällare och eldsvådlig rökighet i doften. Kort härefter kryper lite kokos och mynta fram. Med en god dos tålamod förvandlas doften till superelegant Bordeaux, men det var tidsmässigt efter att vi fick veta vinets härkomst. I munnen bjuder vinet på syra och vissa tanniner och så småningom lite röktoner och svart vinbär kryddat med ceder. Gissningarna gick till Kalifornien eller möjligen Côte Rôtie.
1971 Château Brane-Cantenac
Rakt igenom klart och tegelfärgat. Doften bjuder på grön paprika, lite röktoner, lite kakao och ceder och efter den goda dosen tålamod även på anis och mynta. Vi finner även rosmarin och målarlåda. I munnen är vinet en aning tunt med kvarvarande syra och första intrycket är snösmak och ”gammalt vin”, men efter en kort stund rätar det upp sig och vi kan konstatera att vinet är fint balanserat. Vad kan det vara? Vi gissar på Bordeaux -75, Pomerol kanske, men troligast S:t Julien. Eller kanske Margaux, piper Erik H på sin kant.
1970 La Rioja Alta Reserva 904
Tegelfärgad ton med dragning åt det konjaksfärgade hållet. Näsan stoppar vi ner i en tunna kräftspad som efter ett tag hämtar sig och förvandlas till dill, bränt socker, lite kokos och knäck. Vågar vi smaka det här? Jodå, in i munnen och en spetsig och koncentrerad dillsmak tar nästan kål på smaklökarna. Väldigt intensiv i närvaron och en smula svårsmält för egen del. En provare som vill vara föga anonym, vi kan kalla honom AK, utbrister förvånat att ”Jag förstår inte att ni inte tycker den är så god!”. Vinet är helt korrekt men inte riktigt inom mina smakreferenser. Någon svårighet att placera vinet geografiskt hade församlingen inte och några andra idéer än Rioja fanns inte på någon karta någonstans.
Fram med flaskorna och församlingen hamrade tvärsäkert (nåja, viss oklarhet rådde om Chiantin var en Bourgogne och vice versa innan vi lyckades bestämma oss) in rätt flaska på rätt plats när vi fick se vilka viner det rörde sig om.
Och så den brutala sedvanliga sanningen:
1978 Badia a Coltibuono Riserva, Chianti Classico, 370 kr, 0-5, 13 p
1978 Château Pontet-Canet, Pauillac, 380 kr, 4-0, 16 p
1977 Château de Bligny, Vosne-Romanée, Bourgogne, 284 kr, 1-2, 7 p
1974 Château Latour, Pauillac, 1.070 kr, 3-1, 15p
1971 Château Brane-Cantenac, Margaux, 470 kr, 3-1, 16 p
1970 La Rioja Alta Reserva 904, Rioja, 1.020 kr, 0-2, 12 p
Olle hade sin vana trogen en överraskning att hala fram, även benämnt ”det lilla mysvinet”. Härliga dofter av knäck, fikon, en gnutta anis och, om man bortsåg från den klara men mörka röda färgen, även arrakstoner som gav punschassociationer. Det här var både ljuvligt och bra, härlig sötma och fikontoner även i smaken. Ett portvin på sin absoluta topp och mycket riktigt rör det sig om 1970 Dow’s Vintage Port.
/JW
