#1299 Port

Traditioner. Så här års tenderar en stor del av våra liv att styras av dem. Somliga känns omistliga, som något man inte vill mista för att inte den rätt stämningen ska infinna sig, och andra mer som en belastning, som man genomför mest för att det ska vara så, eller för att någon annan vill ha det så. Emellanåt kan det vara bra att se över vilka traditioner man egentligen tycker är så värdefulla och omistliga att de är värda att bevaras. Jag menar inte att man ska vända upp och ned på allt och kasta alla gamla traditioner överbord. Traditionerna är i mycket länkar till vårt förflutna, vår historia, baserad på våra förfäders historia och upplevelser och som sådana har de ett egenvärde i sig. För att förstå vår nutid behöver vi också förstå och känna till vår historia, har det sagts. Det är nog så sant, men när vissa politiska företrädare sticker upp sina nunor och försöker skaffa sig politiska poänger på att hävda att svenskheten skulle vara hotad för att inte alla omhuldar det sätt att fira jul som de själva anser vara den rätta normen, kan jag inte låta bli att reagera. Våra traditioner är inte huggna i sten utan är under ständig utveckling och därmed berikas de. Nya influenser kommer in och känns de positiva, är det inget som hindrar att de förs in i utbudet av vad som tillsammans utgör traditionen, varvid andra får spela en mer tillbakadragen roll. Traditionen är därför levande och förändras ständigt. Det som är lyckat får en chans att träda fram och det som känns mindre viktigt tar ett steg tillbaka. Somliga traditioner känns naturligtvis viktiga för ett större antal personer och kommer därför att ha en mer framträdande roll i samhället. Så finns det traditioner som bara är viktiga för ett mindre antal personer, men för dem är just deras tradition något de värderar högt och därför inte vill gå miste om. Just en sådan tradition som vi i AuZone inte vill vara utan är den att MW håller sista provningen för jul på temat portvin. Så även i år och vid provningens inledning fick vi veta att temat närmare bestämt var vintage port. Det gjorde oss naturligtvis inte särskilt besvikna, vilket inte heller de följande viner gjorde oss:

Först ett av kvällens mörkare viner med en tät kärna och aningen bruntoner i det röda. En varm, dov och utvecklad doft med russin, tobak och choklad. Alkoholen lyser igenom en del. Så småningom dyker även läder, knäck och en kryddig pepparkakston upp. Smaken är frisk och söt. Mumsigt mogen och rund med torkad frukt och läder. Några tanniner är nästan svåra att hitta, varför vinet inte bär ordentligt utan slutar dovt och med en läderkänsla. Rätt gott, men saknar ryggrad. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas

Tvåan var ljust och hade en vacker, blek brun-orange kant. Doften var först gles och hade ett något orent inslag som dock i huvudsak vädrades bort. Ordentligt moget med en liten spritton samt apelsin, lite rök och tjära och en aning fotsvett. Smaken var betydligt bättre med en frisk, renande syra som balanserades väl av den söta, röda frukten. Goda, finkorniga, väl avrundade tanniner. Den söta frukten ledde vägen mot en lång eftersmak som tyvärr också hade en väl framträdande beska som drog ned betyget en hel del. Kvällens minst populära vin, faktiskt. 1970 Dow’s

Trean var vackert, ljust rödorange och hade en dov, tät och kryddig doft med en tyngd från alkoholen. Röd frukt och romerska bågar.Inte direkt yppigt men välbyggt och snarast stramt. Smaken var söt med en läcker syra. Bra koncentration och kraft. Torkad frukt och en kryddighet växte till sig. Goda, finkorniga, tuggbara tanniner och en utmärkt, lång, rik, eldig och tuggbar eftersmak gjorde att det här vinet fick min bästaröst för kvällen. 1970 Taylor’s

Nästa vin var en helt annan historia. Tätt och mörkt med en lila kant och en dov, tät, närmast sotigt fatig doft med djup, ung, mörk frukt som närmast drog åt slånbärshållet. En tung jästton låg och svävande ovan resten av doften på ett något ofärdigt vis. Smaken var söt, frisk och närmast läskande med sin unga, friska syra och den mörka, aromatiska frukten. Markerade, men goda och tuggbara tanniner, stramade upp den söta frukten. Lång, kryddig och rätt besk eftersmak. Lite bråkigt nu, bör lagras några år. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage. Det sägs ju att LBV-er inte ska lagras, men det här är väl ungt och behöver absolut några år på rygg för att rundas av och integreras. Jag öppnade faktiskt en halvflaska av motsvarande vin från 1992 till jul och det var naturligtvis ett ordentligt moget vin, men med charmig mognad och ännu bra, röd frukt. Mycket trevligt att sitta och smutta på, även om det nog i och för sig gott kunde ha öppnats en 5-10 år tidigare.

Åter på det mogna spåret med femman som hade en dov, tät och mogen doft med mullig, mogen frukt, russin, choklad, tobak och ett lite skitigt, djuriskt inslag. Så småningom växer en lite grön, kådig ton fram. Smaken är dov och rejält söt, delvis på grund av en mer återhållen syra. Kraft, tyngd och rondör samt väl avrundade tanniner leder ut till en lång, dov, jordig, söt och mullig eftersmak. Det klart sötaste vinet och därför kändes det helt naturligt när vi fick veta att det var 1970 Graham’s. Gruppens populäraste vin för kvällen.

Sexan aningen mörkare och mindre orange. En tät doft med läcker frukt. Mest ”starkvinsaktigt” av kvällens viner. En kryddig, aningen medicinal ton finns i bakgrunden vilket gör att vinet känns rätt ungdomligt. Spriten sticker upp en del, men hålls ändå tillbaka av den kryddiga frukten. Smaken är söt och tät med en viss jordighet. Den måttliga syran förstärker det dova och jordiga inslaget och alkoholen hänger lite grann utanpå det hela. Tanninerna är ändå lurviga och mumsigt tuggbara. Tung, rätt kraftfull eftersmak. Mer kraft än finess. Den kryddiga, medicinala tonen är, så vitt jag kunnat förstå, typisk för Warre’s speciella stil. Här hade vi 1970 Warre’s.

Sista vinet såg också väl utvecklat ut, om än med aningen mindre orangea inslag. Doften var djup, dov och utvecklad med något träiga toner samt inslag av torkad frukt, tobak, valnötter och varmt trä. Smaken var söt, mullig och mumsig med en hygglig syra. Tätt, dovt och mulligt med russin, fikon och tobak. Avrundade tanniner och en lång, dov, aningen tung eftersmak. Riktigt bra, med mycket av det man söker i en ordentligt mogen vintage port. 1970 Fonseca’s. Gruppens och min 2:a.

Det var en kväll då traditionens makt ändå visade sig i full styrka. Bara att tacka sin lyckliga stjärna att MW redan tidigt hamstrade dessa viner i sådana mängder att vi kunnat få avnjuta dem under många år nu. Att priserna för ett par av vinerna då de köptes in på 80-talet låg en bit under 100 kr är ju närmast chockerande. Tyvärr meddelade MW att vårt idoga provande nu har börjat tömma hans innehav av 70-or, men vi får hoppas att traditionen med en portprovning före jul ändå kan hållas vid liv ytterligare en tid. Det finns ju gott om andra trevliga årgångar att utforska!

1. 1991 Taylor’s Quinta de Vargellas, 375 kr 2004, 1-4, 14.5p
2. 1970 Dow’s, 247 kr 1992, 0-4, 16.5p
3. 1970 Taylor’s, 86 kr(!) 1982, 2-1, 18p
4. 2007 Churchill’s Late Bottled Vintage, 169 kr 2012, 0-3, 16p
5. 1970 Graham’s, 165 kr 1984,  5-0, 17p
6. 1970 Warre’s, 74 kr(!!) 1982, 2-2, 16p
7. 1970 Fonseca’s, 200 kr 1985,  4-0, 17p

Avslutningsvis ett meddelande från en av producenterna:

Gott nytt år!

/AK

#1248 Port

Det börjar bli en blytung tradition i decembermörkret, Magnus dukar upp en rad portviner i Zon 3, som en start på målrakan mot julledigheten. Denna gång växlar han spår en aning, och lägger fokus på Tawny Port, med andra ord viner som fått sin uppfostran på gamla fat och buteljeras drickfärdiga.

Specialisterna på Tawny hittar man främst bland de portugisiska firmorna, exempelvis Niepoort, Kopke, Krohn och Burmester, medan de brittiska firmorna excellerar med sina Vintage-viner. Men i stort sett alla firmor gör Tawny i olika ålderskategorier, allt från 8-10 åriga viner till dyrgripar med 40 år på nacken. Magnus upplyste oss om att kraven på t.ex. en 20 years old Tawny enbart baseras på att vinet skall ha karaktären av ett tjugo år gammalt vin, således inget krav på dess verkliga ålder. En smula märkligt, kan man tycka.

Det förekommer lyckligtvis även årgångsbetecknad Tawny, normalt benämnd Colheita. Mig veterligen produceras dessa endast av portugisiska vinhus.

OK, vad hade nu korkats upp till oss?

Första vinet har en färg som svävar någonstans mellan tawny och vintage, doften är knuten först, men öppnar upp med rättfram och bussig doftpalett som leder tankarna till Late Bottled Vintage snarare än Tawny. God, lite trivial med njutbar.
Facit: Taylor’s 10 years oldTawnyPort

Tvåan är mer klassisk tawny i färg och även doft. Rejält söt och tät på ett rättframt vis, söt citrus och mogna körsbär stångas med russintoner. Men den fascinerar inte, känns snarast lite förutsägbar och överdrivet tillbakalutad.
Facit: Taylor’s 20 years oldTawnyPort

Vin nr 3 är ett snäpp upp – klockren klassisk Tawny i utpräglad sötmadriven stil, den profil man förknippar med portugisiska firmor. Lite epoxy i doften adderar till komplexiteten, här finns nämligen rejält med toner av julknäck, valnötter och dessutom kokos. Flytande julgodis.
Facit: Kopke’s 20 years old Tawny Port

Fyran är inte direkt något nybörjarvin. I glaset ser vi ett brun färg (något slöjig) med gulgrön kant, som för tankarna mot Portugals andra stora starkvin. Doften är laddad med volatila inslag, båtbygge, litet ättiksyra-stick, antydan av estrar (etylacetat). Klar madeiraton, utan tvekan.

En enormt koncentrerad smak väntar sedan, man tappar andan en smula vid första sippen. Syrorna är oerhört aktiva, och dominerar en aning över det söta. Eftersmaken har en duktig dos bitterhet och är av den kalibern att det tar ett antal munsköljningar och brödbitar innan man är redo för nästa vin.

Att detta handlade om Krohn 1961 anade flera av oss, vinet har figurerat i Zonen tidigare. Denna Colheita lämnar nog ingen oberörd. Bra skit…
Facit: Krohn 1961 Colheita

Femte vinet står taskigt till i provningen, vi noterar en i sammanhanget lågmäld doft. Det är inte lätt att matcha explosionerna från Colheitan i glas nr 4. Vinet påminde en hel del om nr 2, men något torrare och nötigare, kanske med en aning extra komplexitet.
Facit: Graham’s 20 years oldTawnyPort.

Vin nr sex visade upp en mycket rödare färg än övriga, och doften förmedlade fört just känslan av ”rött”. Sedan växte fram en underbart tät och klassisk Vintage-karaktär, med touch av lakrits och söta mörka körsbär. Vintage förstås, men årgång? Jag gissade på 1980  – fel, fel.
Facit: 1970 Graham’s Vintage Port

Avslutningsvinet, med klassisk, ganska ljus tawny-färg, doftade lysande på 50 centimeters avstånd från glaset. En totalt harmonisk orgie i komplexitet och ljuvlighet. Rejäl sötma. Viskös. Fet. Flyttar referensramarna. Petar undan den planerade jul-porten från manegen, det blir nog att springa och handla denna skönhet.
Facit: San Leonardo 30 years

En härlig samling buteljer! San Leonardo var för mig en helt ny bekantskap, sablar, de har en 40-åring tillgänglig också, det kliar i beställningsfingret! De brittiska husens Tawnies kändes något mindre inspirerande är Kopke och San Leonardo. Krohn-vinet lirar denna gång i en egen division, inte bäst i mitt protokoll, men med ett överflöd av personlighet.

Spännande att uppleva hur totalt olika en Tawny och en Vintage beter sig när man får dem sida vid sida. 70:an är sannerligen inte dum i nuläget. Tack Magnus, och skönt att höra att det finns port-planer för nästa december!

Taylor’s 10 years, 229 kr, (0-4) 15 p.
Taylor’s 20 years, 449 kr, (0-2) 14 p.
Kopke 20 years. 425 kr, (1-0) 16 p
Krohn Colheita 1961, 1299 kr, (4-1) 17 p
Graham’s 20 years, 420 kr,  (0-4) 15 p
Graham’s 1970 Vintage, 611 kr (inköpt 1984 för 165 kr), (0-1) 18 p
San Leonardo 30 years, 863 kr, (8-1), 19 p.

Samtliga viner utom 1970 Graham var nyligen inköpa på SB.

/ ET

#1198 Port

Ett år har gått sedan sist och det är äntligen tid igen för vår årliga portvinsprovning. MW håller som vanligt i trådarna och man kan undra om det finns ett bättre sätt för en vinprovare att komma i den rätta julstämningen än att avnjuta några goda flaskor portvin. De flesta av oss har nog några flaskor vintage port liggande bland de andra flaskorna i källaren och med några undantag öppnas väl inte många av dessa annat än till julens nötter, torkade frukter och kanske en god stilton. Lite synd, egentligen, att det inte sker oftare, med tanke på hur gott det är med portvin.

Hur som helst, nu var det dags igen. Provningens tema var rätt och slätt angivet till ”Port”, men MW lät oss få veta innan vi började att det rörde sig om sex flaskor blandade vintage port (VP), varav tre flaskor var av samma årgång.

I första glaset möts vi av en mumsig russindoft och charmiga toner av bränt socker och en liten, aromatisk mintighet – en tämligen klassik och utvecklad VP med andra ord. Dyker man ner lite djupare i doften börjar lite störande gröna toner framträda. Havsstrand tyckte JT, jag skulle tro att det var samma komponent han noterade, med ett lite annat intryck.

Smaken börjar med en god, rökig, bränt knäckig känsla. Bra syra och en god, rund kropp med bra sötma. Återigen kryper den grönaktiga tonen fram ur bakgrunden efter ett tag och en hel del beska blandar sig med en annars lång och mumsig eftersmak. En bra början, även om vinet inte riktigt höll i längden, särskilt inte efter den avslutande trion viner. Kan kanske passa att öppna nu, runt en vecka före jul, så man har något att avnjuta i väntan på en vassare flaska till jul.
1989 Porto Cruz

Andra glasets vin var blekt rött med någon tegelfärg. Även doften blek och med lite florala toner som tillsammans med en aning te och en lite metallisk känsla förgäves försökte balansera alkoholens spritighet.

Smaken var söt och eldig utan mycket frukt över huvud taget. En del syra fanns där och en knäckig sötma, förstås, men på det hela taget ett snålt och charmlöst vin med en dominerande eldig känsla av alkohol.
1990 Quinta do Vesuvio

Tredje glaset var betydligt mörkare, närmast tätt, mest rött men med en aning orange ton i kanten.

Doften ger ett kluvet intryck. Dels tätt och djupt med inslag av mörk choklad och tobak, och dels med en oren ton som gav mig associationen av limpa, vilket inte riktigt är vad man vill finna i sin VP.

Även i munnen var vinet tätt och tuggbart med en något lägre syra som fick sötma att framträda rejält. Mycket choklad växte till en rejäl efterbeska. Torde vara ett riktig bra vin som något hänt med. De orena tonerna förstörde intrycket och vinet hamnade ohjälpligt sist, även om jag nog tyckte något bättre om det än de flesta. Några talade om korkdefekt, men jag kunde inte finna några TCA-toner. Något fel var det i alla fall, vilket bekräftades av ET, som druckit vinet tidigare och då fått intrycket av ett stort vin.
1991 Quinta do Vargellas, Taylor’s
Inte så många hus deklarerade vintage port 1991, berättade MW. Orsaken var att det blev väldigt lite vin 1990 och man behövde fylla på lagren av s.k. wood port, som är det som portvinshusen huvudsakligen lever på. Kvaliteten var ändå över lag hög nog för vintage detta år, och en del hus deklarerade också, varför denna ”single quinta” borde varit bra.

Om tredje vinet var mörkt, så var det fjärde närmast svart med en kant som fortfarande hade en lila nyans. Även doften var ungdomlig med en härlig, djup och ren mörk frukt som backades upp av massor av choklad och tobak. En rejält mintig, aromatisk, nästan parfymerad doft med en del alkohol som inte riktigt integrerats i vinet ännu.

Läckert frisk, kryddig, mintig smak. En härligt frisk och god syra som balanserade den rejäla sötman. Intensiv och aromatisk smak med en del, rätt tydliga tanniner som ar väl inbäddade i frukten. Lång, intensiv, fräsch smak med god sötma. Strålande vin, men behöver lagras, minst 5-10 år, för att komma på topp. Intressant nog var detta det enda vinet i vilket jag tänkte på tanninerna. Övriga var så pass avrundade att dessa inte framträdde nämnvärt.
1985 Graham’s

Femman var även den rejält mörkt, i stort sett rött. En rätt ungdomlig doft, om än fjärran från förra vinets fräschör. En bra, mörk frukt, mint, massor av aromatiska apelsinskalstoner och en hel del choklad. En lite trött ton av gamla äppelskal svävade lite som en osalig ande över glaset. Helhetsintrycket blev rätt medicinalt, en ton av hostmedicin, som dock balanserade på rätt sida av att slå över och bli för mycket.

Smaken var frisk och ren med en läcker syra och kryddig frukt. Tätt, friskt och med en balanserad sötma. Tjock, bra rätt söt och eldig eftersmak med den medicinala tonen lite påträngande. Ändå riktigt bra och ännu knappast moget.
1985 Fonseca’s

Sista vinet var rejält utvecklat. Initialt en lite dammig ton som dock gav med sig. Rejält utvecklat med mumsiga dofter av fikon och dadlar samt en del alkohol som gav en känsla av värme. Rondör och charm samt en liten god ton av mandelbiskvier och en aning av apelsinblom.

Mycket läcker, mumsig attack med en bra syra och god, mumsig sötma. En hel del mint och tät, torkad frukt. Lång, läcker, knäckig eftersmak , med bra, söt frukt och en viss beska. Moget och mumsigt – en utmärkt julport, helt enkelt! Några citat från kommentarerna:
”Här är alla klapparna i släden!”
”Svärmor skulle bli riktigt talför om hon fick det här”
1985 Gould Campbell

En sedvanligt mumsig provning, som, även det sedvanligt, ackompanjerades av diverse goda tilltugg efter provningen, såsom en god fasanpaté, vilken dock blev besvärande pepprig om man som vår ärade ordförande tuggade lite för ensidigt på de chilepepparfrukter som dekorerade, stiltonost, en olivolja från Quinta do Noval, samt den sedvanligt högklassiga Panettonen (från Loison), vilken, även det sedvanligt, skänkts av Oenoforos, tack för det!

1. 1989 Port Cruz, (163 kr, 2006), 1-2, 15.5p
2. 1990 Quinta do Vesuvio, (153 kr, 1994), 2-1, 13p
3. 1991 Quinta do Vargellas, Taylor’s, (375 kr, 2004), 0-10, 14p
4. 1995 Graham’s, (420 kr, 1998), 4-0, 18p
5. 1985 Fonseca’s, (480 kr, 1998), 3-0, 17p
6. 1985 Gould Campbell, (312 kr,2001), 3-0, 18p

Och till sist:

God Jul!