#1316 Champagne 1996

Jancis Robinson skrev för några år sedan ungefär att ”vanlig” champagne mest är till för att ge inkomster till champagnehusen. Årgångschampagne, däremot, avspeglar däremot såväl årgångens karaktär som husets förmåga att göra ett bra vin, och är således det som en champagneälskare bör ägna sig åt. Om en person med hennes erfarenhet säger så, så är det naturligtvis svårt att säga emot. Och egentligen finner jag heller inget behov att försöka argumentera mot åsikten i fråga. Medan bas-champagne kan var mycket gott, är det normalt först vintagevinerna som förmår visa upp något som dessutom också är komplext och intressant. När JT kallar till en provning av champagner från årgång 1996 kommer man således, inte bara på grund av resonemanget ovan, utan också för att just 1996 är en mycket speciell årgång, som det alltid är intressant att få en koll på.

Det speciella med 1996 är den unika kombinationen av mognad och hög syranivå. En sockerhalt i musten på mellan 10 och 11 % potentiell alkohol kombinerat med syranivåer på över 10 g/l har man aldrig upplevt, varken förr eller senare. Året bjöd på ett tämligen bråkigt och ojämnt väder, med frost i början av maj, sedan värme fram till blomningen i mitten av juni varefter juli bjöd på både värme och regn. Augusti var sval, men så ”räddades” (detta uttjatade uttryck!) årgången av en fin september med värme som drev på druvmognaden, samtidigt som svala nätter bevarade syran. Just syran är väl något av det som mest utmärker årgången. I bästa fall är den uppbackad av en bra, mogen frukt, men i en del fall kan den bli väl framträdande, på en nivå som gör att man undrar om vinerna någonsin kommer att mogna innan frukten helt försvinner. Så var t.ex. Salon 1996 för inte så länge sedan, något överdrivet, som att smaka på ett grustag upplöst i citronsyra. Hur som helst är det en årgång som har gett många stora viner, så våra förhoppningar var stora inför provningen. En fördel för oss vinprovare  med deras långsamma utveckling är ju ändå att vi kommer att få glädjen att kunna följa dessa intressanta viner ännu under en lång tid framöver, och det tillhör ju det mer spännande man kan ägna sig åt i vår passionerade hobby.

Första champagnen avslöjade en klar utveckling genom sin tämligen djupgula färg, något som gällde alla vinerna i provningen. Doften började fint och snyggt med en bra, bördig champagneton. Snart växte mer utvecklade aromer till sig i form av lite svamp, och nötter, både val och hassel och doften gav ett aningen trött intryck när även en rökig gummiton kom fram.
Även smaken började friskt och rent med en hygglig mousse. En bra, närmast citrusaktig syra men en lite slank mitt. Växte dock till sig och blev långt och tjockt tuggbart efteråt. Slutintrycket blev ändå att det var ett snyggt vin, om än med lite oroande trötthetstecken.
1996 Cuvée Sir Winston Churchill, Pol Roger (Pn.+ch)

Viner i andra glaset var betydligt stramare och hade mer frukt i doften, såsom citrus och röda äpplen. En viss brödighet fanns där, liksom en lite lustig lösningsmedelston. Lätt skitigt och klart intressant. Så småningom blir det öppnare, med mer av plommonfrukt, men också lite tröttare sherrytoner. ”Vaniljrån”, var en träffande kommentar som fälldes om doften.
Smaken öppnade tätt och tjockt tuggbart med bra, fet gul plommonfrukt. Lite rök, kött och brieost fanns också. En bra syra, som var väl omsluten av frukten. Eftersmaken var klart stram, mineralaktig och tuggbar med bra bredd. Inget charmtroll utan snarare ett krävande vin som gärna vill ha mat till sällskap.
1996 Bollinger RD (65% Pn.+35% ch, deg. 2006)

Så ett betydligt fylligare och yppigare vin med mogen frukt och rejäl utveckling i form av svamp och till och med en aning fotsvett. Klassiska toner av rostat bröd och humle stod också att finna liksom crème brulée, pistasch och en gul, mogen frukt.
Även smaken var tjock och tät med mogen frukt, men också en bra syra. Brett, tuggbart, mumsigt och långt. Den yppiga känslan kunde ha gjort vinet väl inställsamt, men tack vare en bra mineralitet blev det aldrig banalt.Möjligen kunde man anmärka på att en beska växte till sig mot slutet och varnade för att vinet knappast skulle vinna på vidare lagring.
1996 Clos de Goisses, Philipponat (100% ch, deg. 2006)

Fyran var rejält utvecklat med en ordentligt köttig doft med en speciell, parfymerad ton som för mig påminde om carambolefrukt, hyacint och en aning banan.
Även smaken var utvecklad. Frisk och bred, med gräddiga, köttiga inslag samt en hel del kraft samt en rejält kritig mineralton som dominerade eftersmaken. Rätt speciellt vin.
1996 La Terre, Mailly (75% Pn.+25% ch)

Nästa vin hade en snygg, stilfull doft som även visade en del kraft och djup i form av en del svamp och en torr kritighet. En lite oangenäm fernissaton växte tyvärr till sig i glaset liksom en viss bittermandelton som varnade för en oxidation.
Smaken började med kraft och en hel del bitterhet. God syra, men charmlöst i mittensmaken där igen bittermandeln möter upp.  Slutar stramt, torrt och tufft. Bra intensitet och längd, men saknar charmen hos en bra champagne. Tveksamt om det vill ha längre tid i flaskan.
1996 Bruno Paillard Brut Assemblage (52% Pn.+48% ch, deg. 2006)

Så ett av kvällens favoriter som visade upp en rejält rund och rökig doft med massor av bröd och humlekottar. Kändes fatlagrad och jag gissade på en klassisk Blanc de Blanc. Yppig, inbjudande, aningen porrig stil.
Även smaken öppnade famnen och bjöd in med sin rökiga, mullig och charmiga stil. En god syra stramade upp den breda, rökiga smaken som hade en ordentlig humleton. En lång, rökig eftersmak med en flintig mineralton fullbordade det charmiga, fullmatade intrycket
1996 Henriot Brut Millesimé (52% Pn.+48% ch)

Kvällens andra vinnare fanns i nästa glas och uppvisade en betydligt stramare och rödfruktigare doft i en frisk och ren stil. Ungdomliga citrustoner hade även sällskap med dofter av svamp, kola, kanderade hasselnötter och lite kött som ändå avslöjade en hel del ålder. En liten sherryton växte till sig, dock inte mer än att det för de flesta gav ett charmigt bidrag till helhetsintrycket.
Smaken började friskt och krämigt med en bra syra. Köttigt och rejält tuggbart med en klar pinotkänsla. Lång, köttigt tuggbar och rejält mineralig eftersmak med en lätt svampton. Svårspottad, spännande smak.
1996 Joyau de France, Boizel (60% Pn.+40% ch, deg. 2012)

Till sist ett vin med en påtagligt ungdomlig doft med klassiska brödtoner, citrus och röda bär. Kryddigt och intensivt. Nästan lite rieslingaktigt med sina citrus- och äppletoner.
Frisk, stram attack med en ren, markerad syra. Kryddigt, ung, stramt och ännu oförlöst. Markerat torr, kritig, lång, tuggbar eftersmak. Behöver mer tid.
1996 Femme de Champagne, Duval Leroy (Mest ch)

En som väntat givande provning. Spännande att få ta en titt på var champagnerna från denna intressanta årgång befinner sig. Boizels Joyau de France var en välvillig gåva från den svenske importören Torres. Stort tack för det! Kul att kunna rapportera till dem att vinet hävdade sig mycket väl i konkurrensen. Som extranummer fick vi dessutom prova det vin som petades ut när vi fick Boizels vin till provningen, nämligen 1999 Pol Roger (60% Pn.+40% ch) som var ungt, citrusaktigt, kryddigt, rent och stramt. Ett ännu ungdomligt och fruktdrivet vin som gärna kan få mer tid på rygg.

Vin, utpris, röstsiffror bäst-sämst, min poäng

1. Pol Roger, Cuvée Sir Winston Churchill, 1528 kr, 3-1, 16p
2. Bollinger RD, 1827 kr, 1-2, 15,5p
3. Philipponat, Clos des Goisses, 1438 kr, 1-1, 18p
4. Mailly, La Terre, 638 kr, 0-3, 17p
5. Bruno Paillard, Brut Assemblage, 704 kr, 0-5, 16p
6. Henriot, Brut Millésimé, 704 kr, 4-0, 17,5p
7. Boizel, Joyau de France, 0 kr gåva, 4-0, 18,5p
8. Duval-Leroy, Femme de Champagne, 0-4, 17p

Tack JT!
/A

#1313 BaBa 96-97

BaBa 96-97

Även som fransman måste jag erkänna att Barolo- och Barbarescoviner är bland mina favorit appellationer, som typiskt sett kombinerar både kraft och elegans. De har ofta en euforisk och parfymerad doft samt en tanninrik, syrlig, komplex och elegant kropp, speciellt efter några år på nacken.

-96 och -97 är två toppårgångar, men de skiljer sig ganska mycket i stil. -96 är en klassisk årgång med hög syra, fruktkoncentration och ganska tuffa tanniner. Vår provningsledare och piemontespecialist A.K. nämner också att tanninerna  ibland även kan vara ”bråkiga”. De behöver lagras väldigt lång tid i källare för att nå full balans och färdig utveckling.

-97 är en varmare årgång, med mognare frukter, lägre syra, och mjukare tanniner. Vinerna mognar snabbare i flaskan och kan drickas tidigare.

Efter nästan 16 respektive 17 år kan man förvänta sig att vinerna visar en viss utveckling och närmar sig toppen. Som alltid blir det frågor om modernist mot traditionalist samt Barolo mot Barbaresco.

Vin 1: 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet lite grumligt ut med en väldigt tydlig tegelfärg. Vinet är väl utvecklad i doften, apelsinskal, pomerans och viol. Det är väldigt elegant, traditionell, men samtidigt med en viss dammig doft.

I munnen är det också väldigt utvecklat, kanske för utvecklat. Kroppen saknar fruktkoncentration. Det smakar lite buljong, tomatsoppa, torkade blad och bittra syror. Slutet är torrt. Vinet gav ett bättre intryck i början. Det har tappat en del med luftning i glaset. Jag vet inte riktigt hur länge vinerna har varit i karaffen, men det här vinet hade jag undvikit att lufta.

Vin 2: 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet yngst ut av alla, väldigt mörkt i jämförelse. Även tegelkanten känns inte lika tydlig. Antigen är det en betydligt yngre årgång eller är det en del andra druvor i blandningen.

”Le bouquet” är väldigt modern, men ganska mycket ek, rök, tjära, animaliska toner, mogna svarta skogsfrukter och en del undervegetation. I munnen får man en fin fruktighet, ganska stor koncentration, syrliga körsbär, pomerans med runda tanniner. Syra är hög men helheten är ganska rund för en Barolo/Barbaresco. Det är väldigt svårt att känna igen nebbiolos elegans i vinet. Riktigt gott är det men inte riktigt vad man förväntar sig. I slutet får vi veta att det är en Barbera d’Alba. Vem sade att en Barbera d’Alba måste drickas ungt?

Vin 3: 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, Piemonte, Italien
Stilmässigt liknar vinet nummer 1. Däremot hittar man i doften mer frukt och koncentration, mer friskhet, en hel del svamp, undervegetation, läder, kanel, kryddor, pomerans och väl integrerad ek. Det doftar lovande. I munnen är det utvecklat med bra syror, en del kryddor, en fin mogen och koncentrerad frukt och toner som liknar doften. Däremot är tanninerna lite väl träiga i min bedömning. Det är det enda som inte visar elegans och balans i det här vinet. Synd. Med några fler år på nacken kan man hoppas på att tanniner ska mjukna lite. Vem vet?

Vin 4: 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet ser utvecklat ut samt fortfarande klart och piggt. Doften är absolut strålande. Den har allt man kan önska i en Barolo/Barbaresco: Koncentration, frukt, komplexitet, viol, rosor, torkade örter, tjära och en väl integrerad ek och allt på ett väl balanserat sätt. Den är bara läcker: ren elegans och hög klass. I munnen är det lika strålande som doften: Viol, blommor, tobak, undervegetation,  fina syror och en eftersmak som aldrig tar slut. Viken fantastisk balans och komplexitet! Absolut makalöst. Det här vinet är på topp nu och kan säkert lagras ytterligare några år till. Jag gissar på en Barbaresco 97 från en topp traditionell producent

Vin 5: 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet har en mer modern stil än 4:an. I doften hittar man läckra fat, svamp, kryddor, röda frukter, lite choklad och även mynta. Det är väldigt lovande med mer kraft och koncentration är föregående vin. I munnen hittar jag slånbär, enbär, lite rökighet, en elegant syra, väl integrerad fat och snygga kraftiga tanniner. En helt annan stil än vin nummer 4 men nästan i samma liga. Vinet är perfekt att dricka nu, men kan lagras ytterligare några år utan problem. Jag gissar Barolo från en modern producent. Årgång är svårt att gissa.

Vin 6: 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet liknar det föregående vinet men i en mindre kraftfullt och mer utvecklad stil. Jag hittar apelsinskal, pomerans, torkade blad, lite köttig framtoning, mörkare frukter, gamla strumpor och botti, allt i en väldigt balanserad och elegant stil. I munnen är det mer rödfruktigt än doften, läder med elegant fruktstruktur. Eftersmaken är lång men fortfarande med en del tanniner som är kryddigare och tuffare än i vin nummer 4 samt mer eleganta än i vin nummer 3. Vinet kan vinna på att lagras ytterligare några år, tycker jag. Jag gissar en Barolo 97 eller en Barbaresco 96.

Vin 7: 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet har en tydligt traditionell stil. Det är blommigt, väl utvecklat, relativt lätt i struktur samt elegant. Tjära, tobak, kaffe, torkade blad, läder och karamell på ett tunt lager av rödfrukter dominerar doften. Direkt gissar jag Barbaresco från en väldigt traditionell producent, för sin elegans. Smaken bekräftar doften, men vinet har mer kraft än förväntat. Det är väl utvecklat samt fortfarande strävt, med viol, röda frukter, läder och även mynta. Jag gillar verkligen det här även om vissa kring bordet tycker att det saknar lite charm och balans.

Vin 8: 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet är ganska blygt till att börja med, egentligen mest speciellt. Det är fullt av mynta, blommor, rosor, ek, nagellack, frisk syra men det saknar lite frukt. Inte riktigt min stil. I munnen är det helt annorlunda: utvecklat, modernt, stor koncentration, kraft samt ganska elegant. Jag hittar nougat, nyponsoppa, under-vegetation, rosor samt mocka. En del av tanninerna finns kvar, men de är väl balanserade med resten. Fantastisk gott. Vinet utvecklas väldigt mycket i glaset under kvällen och blir bara bättre och bättre.

Överlag är vinerna av toppklass. Som förväntat levererar båda årgångarna samt båda appellationerna, även om jag har en personlig preferens för Barbarescoviner och årgång 97 just nu. Skillnaden mellan årgångarna märks ganska tydligt, speciellt med facit i hand… -96 vinerna har fortfarande kraftiga tanniner och kan dessutom vinna på att lagras några år till i källare. -97 vinerna är på topp just nu.

Tack A.K. för en fantastisk provning!

Listan:
1. 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, 600 kr, 0-6, 15p
2. 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, 420 kr, 0-3, 16p
3. 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, 1406 kr, 0-1, 16,5p
4. 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, 0 kr, 9-0, 19p
5. 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, 970 kr, 3-0, 18p
6. 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, 342 kr, 1-1, 17p
7. 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, 804 kr, 0-1, 17,5p
8. 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, 1057 kr, 1-2, 17p

/LC

Mastroberardino med Tryffelsvinet

Jag hamnade på en provning av och med Mastroberardino i Tryffelsvinets regi, ledd av vinfirmas Stephan Moccia. Själv hade jag bara provat rött från dem, men fick snabbt lära mig att det mesta de gör är faktiskt vitt. Och det var där vi började.

2011 Mastro Greco

Vitt oekat vin på druvan greco som görs utanför DOCG-området Greco di Tufo. Det är relativt lätt med toner av aprikos, mandel och gräs i hyggligt bred stil. En mjuk mineralitet gör det helt ok.

2011 Lacrimarosa

Nästa steg för oss närmare huvudnumren. En rosé gjort på aglianico som Moccia framhåller att firman gjort länge. Det är lätt att tro honom när man smakar vinet. Detta är inte alls ett saftigt, sorglöst vin, utan en laxrosa, rätt strukturerad rosé.  Här finns toner av smultron, lite hallon, viss beska och mineralitet som summerar till en god rosé.

2010 Mastro Aglianico

En oekad aglianico som doftar blå och lite röd frukt och lite kött. Vinet har bra struktur, rätt hyggligt med tanniner och när de börjar tala om vulkanisk jord går mina tankar till modernare etnaviner. Tillgängligt och charmigt.

2007 Radici Taurasi

Detta är gjort på enbart aglianico som släpps efter fyra år, varav ett på småfat, ett på större och två i flaska. Det är rejält fylligt och komplext med massor av frukt, lite örter och kryddor.  Även detta är tillgängligt nu, men kan säkert leverera mycket mer om några år.

1999 Radici Taurasi Riserva

Detta vin görs vara vissa år, och får ett år längre än det förra vinet på fat. Här finns flera markörer som för tankarna åt Barolo-hållet. Det är mynta, tjära, körsbär i lager på lager men också massor av kryddor. Tanninerna är tuffare. Ett härligt vin. Moccia säger att vinerna håller mycket länge och berättade om att 1929-an visade sig vid god vigör vid en provning nyligen.

1999 Naturalis Historia, Taurasi

Vinet som kommer från en enda vingård gjordes då på 85% aglianico och 15% piedirosso och lagrades 2 år på små fat. Det känns mörkt som en sommarnatt med toner av björnbär, choklad, tobak och minsann lite viol. Tanninerna är mjukare, körsbären tittar fram i munnen.  Eftersmaken är lång och gott är det med.

Flera av vinerna dyker upp på systemet i vår. De tre första kostar strax under 130 kr, medan de tre senare ligger mellan 270 kr och 350 kr. Framförallt de senare känns inte dyra.

/ LT

#1309 Château d’Yquem

Premier Cru Supérieur, smaka på den nivån och betänk att de fem stora slotten i 1855 års klassifikation av Bordeaux, Latour, Lafite, Margaux, Haut-Brion och Mouton (den senare egentligen inte upplyft till Premier Cru förrän 1973) ”bara” klassades som Premier Cru, medan d’Yquem ansågs så speciellt att det fick tillägget Supérieur, överlägset. Undra på att det står ett särskilt skimmer kring just Château d’Yquem. Och det är därför inte heller några problem för TEW att få en vertikalprovning av detta slott överfull så att utlottning av platserna måste tillgripas, trots att det är AuZones hittills dyraste provning. I korthet beskrevs i inbjudan till provningen som ” Sött. Gott. Känt. Dyrt.”, och det är ju svårt att invända mot.

Torrt 1 Medelgult. Första intrycket är en dov, tung doft med honung, vax och rök samt en hel del goda fat, men snart blir doften kryddigare och mer aromatisk med en tydlig känsla av sauvignon blanc. En liten, lätt oren gummiartad ton lurar lite i bakgrunden. Smaken är frisk, kryddig och intensiv med en bra syra. Pepprigt och smakrikt med en hel del fat som gör sig allt mer påminda och ger en inte helt bekväm beska i eftersmaken. 2008 Ch. Carbonnieux (68 sauv. bl/32 sém.)

Torrt 2 Ljusgult. Dov, rökig doft med honung och mogna päron. Även smaken är dov och lite tung med en lägre syra. Rätt tätt och tuggbart. Slutar tungt och något eldigt med en liten botrytiskänsla. 2008 «Y» (50 SB/50S)

Sött 1 Bra, tät doft med honung, rök och saffran samt en rejäl, god fatton som ger tyngd åt doften. Mandel, Fazers ananaskarameller, jäst och till och med en ton av varm korv var andra ingredienser som gick att finna. Smaken är närmast enormt tät och maffig med en tät honungskänsla och en ordentlig rökighet. Oljigt och tuggbart med ett lång honungssmakande slut. Ungt, tätt och fullmatat. Dessutom var det här vinet en utsökt match till anklevern vi trakterades med efter provningen. 2008 Yquem

Sött 2 Medeldjupt gulorange. En tung, kryddig, något frän och träig doft med ett lite orent inslag av fernissa. En rökig botrytiston, goda fat och ett inslag av tång. Smaken startar tätt, rökigt och pepprigt. Ordentligt sött och med hygglig syra. Tuggbart, kryddigt och med kraft. En något bränd ton tillsammans med en växande beska påminner om pomeransmarmelad. Lite bråkigt och eldigt slut. 1997 Yquem

Sött 3 Djupare gulorange. Dov, tät doft med en mycket tydlig saffransdoft som närmast påminde om nybakade saffransbullar. Honung, en del botrytis och en fräsch citruston samt lite mango. En liten oren skitig ton fanns i bakgrunden – en provare liknade den vid doften av gamla tiders Xeroxkopior. Smaken är kryddig med en lite slank attack och mer måttlig sötma, delvis på grund av en friskare syra. Bra intensitet men med en beska som växer till sig och ger ett bittert, lite örtigt slut. 1990 Yquem

Sött 4 Tyvärr ordentligt korkat och inte alls njutbart. Jag avstår från att försöka tränga in bakom de elaka TCA-dimmornas slöjor. 1989 Yquem

Sött 5 Ljus bärnsten. Tät, något stum, utvecklad, oljig doft med rök, mogen frukt, honung, lite gummi och ylle. Tät, eldig söt attack med hygglig syra. Oljigt, tuggbart och rikt med en ordentligt rökig botrytiston. Igen växer en ordentlig beska till sig, men är här bättre balanserad av den tuggbara, oljiga munkänslan. Lång, rik, varm eftersmak med en känsla av något åldrad honung. Maffigt och riktigt, riktigt bra. 1988 Yquem

Sött 6 Orangegult. Tät, rökig, djup doft med en rejält mogen, gul frukt och ett inslag av rostat bröd. Värme, apelsinmarmelad och en liten ton av möbelpolish. Smaken är rejält kryddig med bra intensitet men en slankare kropp. Lite mindre oljigt och med en lätt örtig grön ton som tillsammans med en allt tydligare bitterhet dominerar eftersmaken. 1983 Ch Suduiraut

Sött 7 Bärnsten med vacker lyster. Rätt frän, volatil doft med lösningsmedelston, rök, alkohol, massor av saffran och kanske en möjlig liten korkton. Smaken börjar sött, rikt och ordentlig oljigt med en lätt eldighet. Rätt bra syra, tätt oljigt och fylligt med massor av saffran även i smaken. Lång, tjock eftersmak med en god grapefruktaktig beska som känns väl inbäddat i oljigheten.  Ett strålande vin även om alkoholen sticker upp en del i en eldig känsla och en liten oren ton finns i bakgrunden mot slutet, dock inte så den stör nämnvärt. 1983 Yquem

Nå, hur stora viner är det här egentligen? Klart är att när Yquem är bra, så är den i en klass för sig, med ett djup och en komplexitet som andra söta viner sällan uppnår. Ett par-tre av kvällens viner låg på den nivån, medan några var mest koncentrerade och rika utan någon större finess och med en beska som med åren blivit väl framträdande. Det var ju dock  slående hur Suduiraut närmast föll ur ramen i sällskapet, utan en chans att hävda sig. Somliga, med större erfarenhet av mer utmognade Yquemer än vi, kan säkert också hävda att alla kvällens viner egentligen var alldeles för unga och inte alls hade uppnått sin fulla potential. Salig Nils Stormby, som var en av världens ledande smalare av, och därmed expert på, Yquem hävdade till exempel runt 2007 att 1967 är ”den allra yngsta som är tänkbar /att dricka/, för efter det är de alla för unga”.  Hur som helst, alltid spännande att få vertikalprova en av vinvärldens storheter, tack till TE!

1. 2008 Ch. Carbonnieux, 299 kr, 2-12, 14.5p
2. 2008 «Y», 901 kr,12-2, 15.5p
3. 2008 Ch d’Yquem, 2130 kr,0-0, 17.5p
4. 1997 Ch d’Yquem,1881 kr, 4-1, 17p
5. 1990 Ch d’Yquem, 2510 kr, 0-1, 16p
6. 1989 Ch d’Yquem, 2270 kr, 1-4, -
7. 1988 Ch d’Yquem, 2492 kr, 4-1, 18.5p
8. 1983 Ch Suduiraut, 868 kr,0-7, 15p
9. 1983 Ch d’Yquem,2246 kr, 5-0, 17.5p

Etsad flaska, för att undvika förfalskning? Kan nog vara motiverat…

/AK

Sortimentprovning hos Sigva/Vinia

Vinimportören Sigva presenterade 12 februari sitt produktsortiment för branschfolk på Vinkällaren Grappe i Stockholm. Det stockholmsbaserade företaget (med regionkontor i Göteborg och – Falun, minsann!) är tunga inom Horeca, dvs hotell-, restaurang- och cateringbranschen. Vilket inte betyder att svenska privatkonsumenter är vanlottade. Tvärtom, Systembolaget listar en rejäl bukett välkända viner, allt från storsäljande Conde de Valdemar Crianza för 69 kr till kultvinet Solaia för 1499 kr.

Inget tycks för stort eller för litet och det var således en rejält blandad kompott som visades på Vinkällaren Grappe denna kulna februarieftermiddag. Restaurangfolk och vinskribenter trängdes under källarvalven och sniffade, smuttade, spottade i spjångliga plastbägare.

Jättepopulära Saint Clair Vicars Choice (nr 12000, 89 kr)  – en av otaliga hyperaromatiska sauvignon blanc-viner från New Zeeland – hade denna dag sällskap av storebror Pioneer Block 3 (nr 3577, 129 kr), med krallig etikett och nästintill karikatyrmässiga sauvvie-drag (nässlor, svartvinbärsblad, krusbär samt en ursprungsavslöjande liten not av passionsfrukt). Nja, tycker undertecknad… Jag vill ha mindre av klorofyll- & fruktcocktail och mer chalkiness, mer terroir. Min tvekan förböts i ett muntert ”Ja!” inför den röda motsvarigheten Saint Clair Pioneer Strip Block 15 Pinot Noir (nr 74350, 159 kr) med intagande, inte överdriven nya världen pinot noir-karaktär.

Något som också föll undertecknad i smaken var Domaine Cauhapé 2009 Séve d’Automne, ett mäktigt torrt vitt vin från Jurançon nära Pyrenéerna (annars mest känt för sina söta viner). Denna mix av regionala, föga poppiga druvorna gros & petit manseng ger verkligen ett mycket karaktärsfullt vin; tyvärr finns det bara i restaurangsortimentet

.

I mars släpper Sigva Châteauneuf-du-Pape ”Le Hurlevent” 2010 på Systembolaget. För ringa 159 kr får man ett rejält koncentrerat, befriande ek-befriat, maffigt vin att lägga ner i källaren och följa under  något decennium. Lovande!

Jag har själv använt Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage (nr 2223, 179 kr) vid vinprovningar, som en slags mönsterbild för vin på druvan syrah i dess rhônetappning: stram, pepprig, rökig, fokuserad, till skillnad från den yppiga, varmklimatsfruktiga australiska motsvarigheten shiraz. Ställd bredvid den avsevärt billigare Domaine Habrard Crozes-Hermitage 2011 (nr 2861, futtiga 116 kr) får dock Domaine des Entrefaux en tuff match att försvara sin position som typexempel.

Det fanns mycket gott att begrunda vid Sigva-paraden men det är omöjligt att förbigå Antinori’s tre kultviner från Bolgheri: i stigande prisgrad Tignanello 2009, Guado al Tasso 2008 och Solaia 2008. Visst, det ÄR fantastiska viner men det är också fantastiska pengar man får betala, med start från 499 kr för Tignanello. Jag vill istället dra en lans för Il Bruciato 2010 (nr 70662, 201 kr) som ger väldigt mycket elegans och finess för slantarna. Så är det också ”andravinet” från Guado al Tasso. Bra ingångsvin för den som vill få en glimt av ett mycket bra och (alltför) högt prissatt vindistrikt.

Tack Sigva för en givande och trivsam sortimentprovning! Kommer gärna åter!

/BLH

(Redax anm.: Och tack BLH, vår nyaste skribent, för ditt reportage. Mer av BLH står att finna på dennes egen blogg: Smakbloggen)

Klubbmästerskap 2013 – AuZone130207

 

Regerande klubbmästare JAx arrangerade AuZone KM 2013. Enkla regler, för åtta viner  (fyra vita och fyra röda) ange druva, land, distrikt, deldistrikt och odlare. Hur svårt kan det vara? Följ undertecknad redax mentala kamp mot glasens viner för en inblick i ett KM´s alldeles egna värld.

Första vita, stark etylacetatton med lite exotisk frukt och purunga päron som för mig rakt till Österrike, men vänta, det är ju sött. Tyskland eller, men inte med den alkoholen så tillbaks till alplandet och nya funderingar. Har inte Prager i Wachau ofta sina riesling (men inte GV) i söt stil – just det, så måste det vara! Vinet är ju dessutom hyfsat ungt så låt oss klippa till med 2009. Facit ger en pinot gris från Alsace! Blackout således, hur kunde jag missa att tänka och känna det uppenbara, Alsace? Lärdom, håll det enkelt.

Nästa vita en ekspäckad doft som inledningsvis kamouflerar druvan för mig och min näsa. Chardonnay eller sauvignon blanc, jag velar fram och tillbaka. Smaken känns först avslöjande och för mig till chard men är det inte lite syrligt och med märkbar aromatik bakom eken? Svänger således till sauvignon och hamnar klassikt i Bordeaux. Feggarderar med Bourgogne trots den varnande alkoholstörning i bakhuvudet. Klämmer till med 2009 igen för syrlighetsförnimmelsen skull. Facit säger nya världen och chardonnay med 2004(!) på etiketten. Fel igen, men kan leva med denna nesa trots att jag provat just denna tappning för bara några månader sedan.

Vita trean och en glädjens stund – jag känner igen vinet (eller gör jag) från tidigare provning. Detta måste väl vara en silvaner och en ung sådan? Men vänta, jag brukar ju ibland förväxla med både GV, GB och till och med riesling när vinet är så här ungt och med baby-fettet kvar. Jag börjar tveka men skriver till sist silvaner i en känsla av oroande osäkerhet. Facit säger silvaner vilket något tröstar i denna min misströstans kväll och hur kunde jag fastna för årgång 2010 när jag ju ”visste” att det måste vara nyligen släppta 2011an!?

Sista vita ställer mig direkt och skallen känns tom på druvtankar. Först tänker jag i min enfald att en sådan mogen och gummiartad doft måste vara en chardonnay eller kanske en semillion (druvor som saknads i mitt protokollet då jag tidigare satsat på sauvignon) men smaken förvirrar med sin lite vassa syrlighet, aning alkoholstänkta eftersmak samt citronskalssmakande attack. Jag letar i huvudet igenom världens områden men missar naturligtvis det (efteråt) uppenbara. Låter ett hagelskott få landa ned på protokollet med gissningar över hela världen och olika druvor. Facit säger loire, chenin blanc och 2000 således ännu en totalbom som dock inte smärtar som alsacevinet. Mogen chenin är ofta svår och hade glaset fått stå en timme till kanske den då utvecklat en doften som bättre avslöjat druvan.  Hade jag varit här för att dricka och prova vin skulle detta blivit mitt val för roligaste vita!

Så dags för första röda som får polletten att initialt trilla ned direkt – cabernet franc. Tydlig gräsighet och kartiga toner men se nu upp, är inte färgen ovanligt gles och ljusröd. Förvisso ett vin med ålder men stämmer allt här eller ska jag in och nosa i Italien? Arrangör JAx är ju också känd för sina gamla lager av Periquita så här behövs eftertanke. Tankarna väver en kokongen runt glasets innehåll och plötsligt sticker PN upp sitt obehagliga osäkerhetstryne. Har jag att göra med en kollapsad PN eller ska jag hålla fast vi min första CF-tanke (f.ö. en strategi som brukar ge resultat men som kräver nerver av stål)? Jag låser på Chinon och CF. Facit ger mig hyfsat rätt men jag kom fel på ålder då vi provade en 1999 och jag (märkligt nog!) trott på yngre år.

Andra röda känns svår redan första sekunden näsan når glaset. Tydlig ålder men vad dominerar? Jag tycker mig hitta viol och läder men också lakrits och aning alkoholsötma. De tydliga och ännu inte helt mognadsavrundade tanninerna stör och min gissning på en sydrhônare (grenach) måste skippas men vart att vandra vidare? Ett ljus tänds, tannat från madeiran passar ju finfint in så varför inte klämma till med en Montus? Men precis när pennan skall föra bläck till papper tvekar jag, är det inte toner av Sydafrika med sina ofta kärva och lite bakelitplastiga caberneter? Det blir ett taktikblandat svarsalternativ – tannat mot Sydafrika. Facit drar ner rullgardinen helt! Inte en bokstav rätt för vinet är en riktigt bra men svårfångad och mogen corvina, en amarone årgång 1997.

Så rött nummer tre. Ett nästan blåsvart vin i mycket tät stil och med tydlig örtighet, eukalyptus och massiv ekbehandling. Jag tror mig ha hamnat i den eviga duellen mellan Australien eller USA med shiraz mot cabernet sauvignon. Denna dag blir min låsning på USA och CS, faten känns lite för elegant för att platsa i åssi och druvkaraktären lite för fransk. Facit ger mig hyfsat rätt men med en rak druvgissningshöger i magen – merlot skulle det vara! I min enkelspårighet hade jag inte för ett ögonblick övervägt det korrekta! Makterna är emot mig om även gällande årgång där jag saxade med 05 0ch 07 men givetvis var det en 06:a.

Sista röda och genast tyckte jag, obefogat som det senare visade sig, att saken var klar. Mognad, markerad strävhet, lite läder och en fin lite orangeröd färg pekar in i Italien och nebbiololand. Sitter och prövar min tanke fram och tillbaka med andra alternativ och avfärdar kategoriskt Toskana och sangiovese. Men något stör, var är minten? Inbillar mig ena minuten att den är där för att nästa istället känna russin. Tiden går och jag börjar tröttna, måste slå till med något och påminner mig den gamla lärdomen att hjärnan ibland slår kullerbytta och avfärdar det rätta som helt fel. Klipper till med det jag tror på, nebbiolo och också det jag inte tror på, sangiovese. Facit är brutalt – det jag högfärdigt avfärdat är naturligtvis det rätta. Vi har att göra med en bra och god (men vad betyder det en dag som denna) Brunello från 2002. Får dock lite oförtjänt plåster på såren för mitt i utmattningens tecken inpetade ”omöjliga” svarsalternativ bland min andrahandsgissning. KM slut och nattpromenaden hem var kall…

Tack JAx för ett roligt men stressande KM och mycket stora och välförtjänta gratulationer till AuZones nye klubbmästare Tom. En mycket värdig vinnare som närmare kan beskådas nedan gratulerad av en nu f.d. klubbmästare och KM-arrangör!

Foto A.K.

KM:s tävlingsviner men utan röster då deltagarna var alltför utmattade för en sådan krävande gradering:

Vita viner

2010, Dom Weinbach, Cuvee St Catherine, Pinot Gris, Alsace, Frankrike, 319 kr (jan 13), 16,0p

2004, Cloudy Bay, Chardonnay, Marlborough, Nya Zeeland, 219 kr (jan 13), 15,5p

2011, Würtzburger Stein Silvaner Kabinett, Juliusspital, Franken, Tyskland, 149 kr (nu), 14,5p

2000, Domaine des Baumard, Chenin Blanc, Savennières, Loire, Frankrike, 322 kr (jan 13), 15,0p

Röda viner

1999, Dom de Petit Clos, Cabernet Franc, Bourgueil, Loire, Frankrike, 85 kr (maj01, nu 170),  12,0p

1997, Amarone Tomassi, Corvina Veronese, (Rondinella), Venetien, Italien, 189 kr (maj01, nu 378 kr), 16,0p

2006, Merlot Regusci, Napa Valley, Kalifornien, USA, $43.79 (Aug 12), 16,5p

2002, Brunello di Montalcino, Tenimenti Angelini, Sangiovese (Grosso), Toskana, Italien, 248 kr (mars 08, nu 345 kr), 16,5p

(JaJ)

 

 

Cascina delle Rose, Piemonteloggen del 14

Panorama över Tre Stelle

Giovanna Rizzolio och hennes familj, maken Italo och de två sönerna Davide och Riccardo, driver ett mindre vineri och gästhus i Tre Stelle, en liten by i Barbaresco. Även denna producent, som inte heller hör till dem man oftast hör talas om, fick vi tips om av David Berry Green. Efter att ha varit hos Manuel Marinacci hade vi fått en aning om vilken sorts viner DBG främst uppskattar, nämligen sådana som uppvisar den renast möjliga och oförvanskade nebbiolokaraktären. Om vi tyckte att Manuels viner visade upp mycket av den varan skulle vi här hos Cascina delle Rose, åtminstone i en del fall, få uppleva viner som uppvisade än mer av den varan. Men först lite bakgrundsfakta innan jag går in på de provade vinerna. Huset där vineriet ligger köptes av Giovannas familj som sommarställe. Vingårdarna som hörde till huset var då utarrenderade till bönder, som enligt den tidens vanliga system där odlade allt möjligt mellan raderna av vinrankor. Lite vin gjorde familjen själva, men bara till sitt eget behov. 1982 ärvde Giovanna egendomen och hon slutade då sitt jobb och satsade på vinproduktionen, och så småningom växte även ett bed and breakfast fram. Årgången 1985 var den första man sålde kommersiellt. Idag producerar man 16-18000 flaskor per år från sina runt 3,5 hektar vingårdar. En dryg hektar av egendomen ägnas åt hasselnötter. Som de flesta producenter har man nebbiolo, barbera och dolcetto. I vingården ingår två av de ”cru” som är definierade i Barbaresco, nämligen den rätt berömda Rio Sordo samt den därifrån år 2006 avskilda Tre Stelle. De två vingårdarna ligger sida vid sida, bara åtskilda av en liten väg, men de ger viner med påtagligt olika olika uttryck, delvis beroende på skillnader i jordmånerna – Rio Sordo har mer lera i marken – och delvis beroende på en del skillnad i solexponeringen, där Rio Sordo har en sydligare lutning som ger mer värme.

”Stålbarrique”

Vinifikationen, som Davide ansvarar för, är okomplicerad. Efter skörden låter man druvorna vila över natten för att svalna. På morgonen avstjälkar och krossar man druvorna och jäser i rostfria ståltankar med den naturliga jästen. En ovanligt syn i källaren är den stora mängden rostfria jästankar av olika storlekar. Här finns allt från de mer normalstora tankarna ned till den minsta som inte rymmer mer är 200 liter, alltså inte ens tillräckligt för att fylla en barrique, om man nu hade haft någon sådan. Uppenbarligen gillar man att kunna vinifiera olika små delar av vingårdarna för sig.  Ja, någon källare handlar det för resten inte precis om, utan en stor, ljus hall ovan jord. Här är allt rent och snyggt, från golv till tak och de olika ståltankarna blänker. Renhet är helt klart det som gäller. Efter jäsningen, som är klar efter ett par veckor, pressas vinerna och återförs till ståltankarna för att där genomgå den malolaktiska jäsningen. Man vill inte att den jäsningen ska ske i träfat emedan det finns risk att träet tar åt sig en del av de mindre trevliga aromer som tidvis förekommer under den. När den är avklarad förs vinerna över till rätt små botti, där de får vila tills de buteljeras. Resultatet är viner som är härligt rena och snygga, men som trots sin elegans har  ett ordentligt karaktärsfullt uttryck av druvorna,  må de sedan vara dolcetto, barbera eller nebbiolo.

Nebbiolobubbel under tryckmätning

På väg mot det kombinerade provningsrummet och bottilagringsrummet faller min blick på en flaska mousserande som står lite undanskymd på ena sidan. När jag frågar vad det är, får jag veta att det är ett experiment att göra ett mousserande rosévin på nebbiolo(!). Inget vi får smaka,tyvärr, så hur experimentet utfallit kan jag inte säga, men jag skulle nog gissa att det inte är omöjligt att vi i framtiden kommer att kunna avnjuta Cascina delle roses nebbiolorosé.

Marken under vingårdarna

Provningsrummet är enkelt inrett. Förutom alla botti finns där ett långt, brunt träbord med tillhörande stolar. Ett litet fönster släpper in ljus och tittar man ut genom det breder sig vingårdarna ut sig bortåt själva byn Barbaresco. I motsatta väggen har man tagit ut en nisch där man ser en genomskärning genom marken som vinrankornas rötter har att ta sig igenom. Lite fukt sipprar fram här och där och det är fascinerande att stå och titta på de olika lagren i marken.

Utsikt från provningsrummet

Vi inleder provandet med 2011 Dolcetto ”A Elisabeth” av vilket man gör drygt 2000 flaskor per år. Det har en frisk, ren doft av blåröd frukt och är läskande med ett saftigt inslag. Smakar kryddigt och friskt med en ren, bra frukt, en läskande syra och rätt torra tanniner. En fräsch och läskande dolcetto.

Så vidare till 2011 Langhe Nebbiolo som har en något stum doft men om man letar lite hittar man ändå friska och rent druvtypiska dofter såsom mint och rosor. Smaken är frisk, rätt tät och kärvt kryddig med en god syra. I munnen växer kryddigheten och även en del eldighet. Som sig bör finns där en hel del torra tanniner. Slutar snyggt och stilfullt.

2009 Barbera d’Alba har en dov och varm ton med ett något lustigt inslag av chark och varmkorv, lite som om det legat på ny ek, vilket absolut inte är fallet. Möjligen är det en konsekvens av det varma året, för även om smaken öppnar friskt och rent kommer en lätt kokt känsla smygande. Frukten är också dov och mulligt varm och mogen liksom tanninerna är rätt mjuka. Saknar lite av den spänst en barbera bör ha.

Så är emellertid inte fallet med deras Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” från det friskare och svalare (mer ”klassiska”) året 2008. En fantastiskt läcker aromatisk, kryddig doft med parfym, rosmarin, myggmedel och choklad. I munnen har vi här en frisk och bra syra och en tät, tuggbar, charmig munkänsla. Det ger en läckert kryddig och pirrig känsla. Där finns en del tanniner som är väl inbäddade i frukten. En lång, tuggbar, synnerligen kryddig eftersmak lämnar gommen ren och får en att vilja ha mer. ”Very moreish” som min finske vän Otto skulle uttryckt sig.

2009 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena”
har blivit buteljerat för bara någon vecka sedan och har en mörkare, tätare frukt. Där finns åter ett inslag av samma intressanta kryddighet som i 2008-an, men här tillsammans med mörk choklad och lakrits. Smaken är frisk, dov och ordentligt tät, nästan köttig. Syran är bra, om än inte på förra vinets nivå. Tanninerna är helt inbäddade i den täta smaken som slutar tjockt, tuggbart och intensivt. Intressant hur tydligt årgångarnas skillnader återspeglas, samtidigt som det ändå går att ana det gemensamma ursprunget.

Därefter får vi två fatprover, först 2010 Barbera från Tre Stelle som har en stum, lite svårfunnen, elegant, mintig doft. En bra intensitet i munnen och en god syra. Det är djupt och intensivt, men också slutet nu och ger inte så mycket ifrån sig. Kan nog bli bra, men behöver mer tid.

2010 Barbaresco Rio Sordo är mer öppet och är dovt och tätt med inslag av kött, mint och choklad. Även smaken är tät och köttig med mörk frukt, en bra syra och en växande kryddighet. En hel del mumsigt tuggbara tanniner och en lång, intensiv, tuggbar efteråt. Klart lovande vin.

2009 Barbaresco Tre Stelle är friskt och aromatiskt, nästan parfymerat med rosor och åter den där lite lustiga, men väldigt läckra kryddigheten som ger mig associationer till myggmedel. Smaken är frisk och läskande kryddig med en liten rökig ton och finkorniga, fint inbäddade tanniner. Riktigt rent och läckert utan att man märker allt för mycket av den varma årgången. 2500 flaskor producerade.

2009 Barbaresco Rio Sordo är dovt, rökigt och köttigt med inslag av kakdeg och mint. Smaken är varm och öppen med tydlig rökighet och en bra syra. En eldig pepprighet växer till sig. Tanninerna är markerade och ger ett torrt, kritigt inslag i eftersmaken. Knappt 2000 flaskor gjorda.

2007 Barbaresco Tre Stelle har en läckert frisk och floral doft med framträdande kryddiga, charkiga toner och massor av myggmedel som till och med drar en del åt malkulor (!) Smaken är frisk och läckert bred och tuggbar. Maffigt och intensivt med en hel del finkorniga och väl inbäddade tanniner. En lång, rätt köttig, torr, intensiv och tuggbar eftersmak. Riktigt bra!

Till sist ett exempel på ett mognare vin: 2004 Barbera d’Alba Superiore ”Donna Elena” som med en djup, tät doft av stekt kött, choklad och värme känns rejält utvecklat. Smaken är frisk och med en mogen, sötsyrlig frukt. Utvecklat och med kraft och en bra syra. En hel del tanniner som har blivit rätt avrundade finns där och eftersmaken är tät, eldig och köttigt tuggbar, med ett lite torrsträvt inslag. Kul vin med ordentlig mognad, men som inte på något sätt håller på att falla ihop.

Giovanna Rizzolio

Red & White importerar Cascina delle Rose, åtminstone till Norge, även om de för närvarande inte verkar ha något av deras viner i sortimentet.  Den som hittar ett sätt att få några flaskor till Sverige får gärna höra av sig.

/AK

#1300 BYO amarone

Det är något visst med BYO, dvs provningar som består av deltagarnas egna medhavda flaskor. Dels är det kul att ingen sitter inne med facit över alla flaskorna och framför allt tenderar dessa provningar att blir mer avspända, ja ibland rent av uppsluppna. Inte för att övriga AuZoneprovningar inte kan dra åt det hållet ibland, men det är något inneboende avspänt kring BYO. Att vi brukar ha dessa provningar under sommarens mindre intensiva provningsperiod samt i mellandagarna, gör väl också sitt till. Kvällens amarone-tema, med sex tämligen alkoholstinna flaskor på nio provare, kan nog också ha bidragit till den goda stämningen.

Första vinet var annars tämligen stumt En söt, mörkt röd frukt fanns där och en del kola. Grenachelikt var ett omdöme som fälldes och det kändes träffande. Även smaken var lite småsöt med dov, mullig, mogen frukt. Eldig och intensiv smak, men dov, dammig och sluten. Lite tobak och en hel del fat fanns där också liksom en del torra tanniner. Slutade rätt karaktärslöst och torrt utan spänst. Det visade sig vara det klart yngsta vinet under kvällen: 2006 Allegrini, 15,5%. Helt enkelt för ungt och i tunneln nu?

Nästa vin var betydligt öppnare och mer utvecklat. Fylligt med stalligt djuriska toner. Kött, lite aromatisk frukt, gummi, choklad och tobak. Faktiskt tämligen bordeauxlikt. Smaken öppnade tätt och intensivt med en liten sötma. God syra, pepprigt och smakrikt med en hel del finkorniga, torra tanniner. Lång eftersmak med en beska som blir lite jobbig tillsammans med en torr, träig karaktär. Känns lite åldrat. 1995 Joseph, Moda Amarone, McLaren Vale, (90% CS, 10% Merlot), 14%. Kvällens joker. Cabernetdominerad australiensare, gjord på torkade druvor. Kul.

Trean hade en mer klassisk mogen amaronedoft med mogen, sötsyrlig körsbärsfrukt, knäck, mint och en stenig asfaltaktig ton. Smaken var frisk och ren med en rätt saftig frukt. God syra och bra tuggbarhet tack vare välstrukturerade tanniner. Lång, kryddig eftersmak med en växande beska. 1995 Allegrini, 15%. Man undrar om 2006-an blir så här om 10 år. Känns tveksamt, men 2006 var ett strålande år i Valpolicella, så kanske behöver den bara tid på sig för att öppna sig. Det får väl visa sig med tiden.

Fyran var dov, tät och rejält rökig, som doften av grillat i grannskapet på sommaren. Kändes som om faten har spelat en viss roll vid framställningen. En ton av choklad kan nog också komma från fathanteringen liksom en örtig, grön ton sim lurade i bakgrunden och ibland stack upp lite för mycket. Ändå tätt och med bra, kryddig frukt som i stort stod emot fatattackerna väl. Smaken var frisk och ordentligt söt med goda körsbär. Pepprigt med bra intensitet. Kärva, tuggbara, rejält torra tanniner och en rejäl beska gjorde slutet väl bråkigt. Vinet var 1998 Campo dei Gigli, Tenuta Sant’Antonios prestigeamarone, 15,5%. Förhoppningsvis har bröderna Castagnedi fått till balansen lite bättre i senare upplagor av det här vinet.

Femman hade en tät, kryddig frukt som dels hade ett tydligt inslag av äpplen och dels en mörk, aromatisk körsbärsfrukt, som fick tankarna åt kirchhållet. Ja, hela doften var faktiskt tydligt åt starkvinshållet (vilket för mig framkallade vällustiga minnen av den föregående provningen med fem vintage port från 1970!). Bra djup. Kändes påkostat, kanske lite stylat. Smaken var frisk och läcker med tydlig starkvinskänsla. Inte särskilt sött, med bra syra. Maffigt, tuggbart och intensivt med en hel del finkorniga tanniner. Lång, kryddig eftersmak med bra frukt. Läckert. 1998 Campolongo di Torbe, Masi, 16%. Masi levererade, även om det får sägas att alla inte föll lika mycket för portvinskänslan i vinet som jag gjorde.

Sista vinet var klart mer åt det eleganta hållet. Väl utvecklat med mogen frukt, en frisk mintton, ljus choklad och en lite torr träighet. Smaken var rätt söt men hade en bra, ren syra. Lite saftigt, men mumsigt och en fin mognad i de avrundade tanninerna. Stilrent och snyggt, om än den lilla träigheten kommer igen mot slutet. 1999 Marion, 15,5%. Snyggt och välgjort av Stefano Campedelli, som hade vänligheten att skänka mig denna flaska då jag besökte honom 2006(?). Definitivt en intressant producent att hålla ögonen på. Speciellt är också att han gör ett vin helt på druvan teroldego, från sticklingar han har fått från drottningen av teroldego, Elisabetta Foradori.

1. 2006 Amarone, Allegrini, 435 kr 2010, 1-3, 14,5p
2. 1995 Joseph, Moda Amarone, McLaren Vale, 27€ 2010, 2-0, 15,5p
3. 1995 Amarone, Allegrini, 235 kr 2000, 0-2, 16p
4. 1998 Amarone, Campo dei Gigli, Tenua Sant’Antonio,350 kr 2002, 1-0, 16p
5. 1998 Amarone, Campolongo di Torbe, Masi, 580 kr 2006, 1-3, 16,5p
6. 1999 Amarone, Marion, 4-1, gåva, 300 kr idag, 15,5p

/AK

Manuel Marinacci, Piemonteloggen del 13

Vanligen får man lära sig att Barbaresco består av tre kommuner, Barbaresco, Neive och Treiso, och det stämmer i stort sett, men ska man vara noggrann, och det ska man ju, så ingår även en del av den lilla byn (frazione på italienska) San Rocco Seno d’Elvio som faktiskt är en del av Alba. Tidigare hörde byn emellertid till kommunen Barbaresco och det är därför som den nu ingår i området för DOCG Barbaresco. Även i Barolo ingår för övrigt delar av fler än de fem klassiska kommunerna Barolo, La Morra, Castiglione Falleto, Serralunga d’Alba och Monforte d’Alba. Kan ni räkna upp dem? Om inte kan ni finna dem längst ned på sidan.

I denna den sydligaste delen av Barbaresco, i utkanten av Alba, håller Manuel Marinacci till, i huset lite till höger om mitten i bilden ovan. Hans namn är inte precis det första man får höra när bättre producenter i Barbaresco diskuteras, men baserat på de intryck vi fick vid vårt besök i juli 2012, skulle jag föreslå att ni lägger hans namn på minnet. Manuel är inte en av alla dessa producenter som har vinmakningen i blodet sedan oräkneliga generationer utan han startade sitt vineri 2002 genom att hyra 4 ha vingårdar. Ett hus som ligger alldeles nedanför en av vingårdarna ingår också i hyran och där gör han själv sina viner. Hans fru jobbar på en bank inne i Alba, så man skulle kunna tro att hon sköter det ekonomiska, men det Manuel sköter även den biten, liksom allt annat som hör till för en vinproducent. Från sina fyra hektar producerar han drygt 15000 flaskor. En del druvor som han inte vill, eller hinner, göra vin av säljer han. Innan han startade sitt egna vineri gick han oenologutbildning i Alba och jobbade därefter några år hos olika producenter tills han kände att han var mogen att starta eget. Vingården i branten ovanför huset utgör en del av den magnifika gryta med branta väggar som utgör en magnifik bakgrund till cantinan. Om jag har läst kartan rätt så är Manuels vingårdar en del av läget Rocche Massalupo, vilket tillsammans med Giacone ligger runt vad som närmast kan liknas med en canyon, med delvis brant stupande väggar. Dessa vingårdar torde utgöra några av Barbarescos mest spektakulära lägen. Han odlar de vanliga druvorna, dolcetto, barbera och nebbiolo och gör runt 2500 flaskor barbera och 7000 av de andra två druvsorterna. Vinifikationen är okonstlad med jäsning i cementtankar och sedan tre år i 35 hektoliters botti samt några barriquer som är använda åtminstone tre gånger tidigare. Resultatet är, som provningen ska visa, viner med en härligt ren och uttrycksfull frukt. Möjligen är det faktiskt så att vi här, i vårt sökande efter den allra renaste och tydligaste nebbiolokaraktären stöter på några av de finaste exemplen på detta.  Liksom de flesta producenter gör Manuel Dolcetto och Barbera utöver sin Barbaresco. Den senare går under namnet Pajà, vilket inte alls, som man skulle kunna tro och som även går att läsa på internet, har något med den berömda vingården Pajè att göra. I stället är det ett namn som Manuel har gett vinet för att hedra sina förfäder. De kom från Marche, där de jobbade med höskörden. Hö heter paglia på italienska och på den marchesiska dialekten fick de smeknamnet Pajà.

Medan Manuel berättar går vi, eller närmast klättrar, upp för backen bakom huset och kommer in i den branta vingården. När vi kommit upp en bit pekar Manuel ut den lilla ån som rinner nere i dalen, precis på andra sidan vägen som vi kom på. Det är Seno d’Elvio, som har gett byn en del av dess namn. Längs med den går gränsen för Barbaresco, så vi är verkligen i Barbarescos yttersta vingård åt Albahållet. Även i sluttningen på andra sidan ligger vingårdar, där man bl.a. odlar druvor som blir till Barbera d’Alba. På den sidan vi befinner oss ser Manuels vinrankor välmående ut, som de ju borde göra så här i juli och efter en vinter med en hel del snö som hjälpte till att fylla på vattenreservoarerna.  Vi kan konstatera att ogräset under själva rankorna har vissnat ned och Manuel säger att han är tvungen att spruta med växtgifter för att hålla efter det. Ensam har han helt enkelt ingen chans att ta bort det manuellt och att hyra in någon skulle bli för dyrt. Bara under särskilt intensiva perioder under vinåret tar han hjälp av en vän. Jag antar att det främst är under skörden det kan bli aktuellt, och kanske vid buteljeringen.

Vi tar oss nedför backen igen till vineriet, där vi ser en rad med cementtankar som vinerna får jäsa i. Manuel lyckades köpa dem begagnade från någon som hellre vill jobba med rostfritt stål. Vinifikationen verkar vara minimalistisk i sin enkelhet. Jäsning i cementtankarna med naturjäst och minimalt med svavel. 20 dagars maceration för Barbaresco och sedan lagring i 35 hl botti, där vinerna alltså får ligga ett år längre än minimikravet för Barbaresco, dvs. lika länge som i Barolo. Sålunda ligger 2009-an fortfarande i de stora faten vid vårt besök. Ett litet antal barriquer, väl använda 3-4 gånger tidigare har han också. De har emellertid inte syftet att ge eksmak åt vinet.

- Jag tycker inte om smaken av barriquer, säger Manuel.

Han har dem framför allt för att det är nödvändigt för en liten producent att även ha några mindre fat att ta till eftersom det oftast inte går precis jämt upp när man fyller det stora botti-faten.

Vi börjar provningen bland faten med 2011 Barbaresco som är tät och rätt stram med ett lite laktiskt inslag från den malolaktiska jäsningen, som möjligen inte helt är avslutad än. Där finns en mörk frukt och ett rökigt inslag. Smaken är frisk och ordentligt tät och stram. Tanninerna är naturligtvis i ett såhär ungt vin dominanta, men de känns också täta och rejält kritiga och finkorniga. Manuel kommenterar angående tanninerna att det som är utmärkande för vinerna från San Rocco Seno d’Elvio är de mer delikata tanninerna, som är silkigare än i övriga Barbaresco. Nå, vi får väl tro på det, men det är inte så lätt att känna i ett ungt vin utan något att jämföra med. Ett seriöst och intensivt vin är det i alla fall.

2010 Barbaresco är mycket öppnare och charmigare med sin röda frukt, rosor, lite kakdeg och ljus choklad. Även ett litet kryddigt inslag av svartpeppar – något som jag inte tidigare känt i ett nebbiolovin. Smaken är frisk, ren och läskande med läcker röd frukt. De finkorniga tanninerna växer till sig och ger ett något kritigt slut, men en hyggligt tuggbar yta. Ett riktigt läckert vin.

2009 Barbaresco har en dov, djurisk, reduktiv och mer utvecklad doft. En bra syra som dock är mer inbäddad i den täta, mulliga, mörkare frukten. Tanninerna är läckert tuggbara och tydligt avrundade.

2008 Barbaresco Pajà från flaska har en ren, men aningen återhållen frukt. Känns aningen slutet, men är fräscht och mintigt. Smaken är däremot allt annat än sluten med en explosion av fräsch, ren röd nebbiolofrukt i munnen. Intensivt mintigt, läskande syra och läckra, finkorniga tanniner. Här har vi hittat just det där totala uttrycket av den rena nebbiolodruvans karaktär som den här resan, med vägledning av David Berry Greens rekommendationer, mycket kommit att handla om.

Vi fortsätter med 2007 Barbaresco Pajà som är läckert öppen med bra frukt, en del kakdeg och massor av charm. Smaken öppnar med en närmast söt frukt. Syran är i alla fall hygglig vilket räddar vinet som är öppet, charmigt och rätt mjukt med en söt, rund, mogen frukt. En lång, läcker, rökig smak avrundar detta synnerligen drickbara vin.

Ytterligare ett år bakåt i ålder med 2006 Barbaresco Pajà, som har en mer utvecklad doft med läckra djuriska ladugårdstoner och en dov frukt. Känns rätt slutet. Smaken börjar tufft med en god syra och en tuff kryddighet. Bra täthet, kraft och koncentration, samt markerade, torra tanniner. En intensiv, men tuff eftersmak. Ett typiskt exempel på en 2006-a ur den tuffa, steniga skolan, som behöver några år till i flaskan för att komma till sin rätt.

Komna så här långt i provningen påpekar Manuels kompis som är med för att hjälpa till att tolka vid behov, att vi ju missat att prova Manuels Dolcetto, som han anser är särskilt bra. Vi är nu egentligen så uppfyllda av nebbiolo-lycka att det känns lite knepigt att gå tillbaka till att prova dolcetto, men vi gör i alla fall ett försök. 2011 Dolcetto har en parfymerad och läcker, blåfruktig, intensiv doft med en hel del charm. Smaken är frisk, men inte överdrivet syrlig men med en läskande, nästan saftig frukt med bra djup och ringa bitterhet. Inte så dumt, men onekligen lite svårt att helt uppskatta efter de goda Barbarescovinerna.

Manuel har uppenbarligen uppskattat våra entusiastiska kommentarer om vinerna varför han även öppnar en flaska av 2005 Barbaresco Pajà, den andra årgången han gjorde och den första han släppte på marknaden på riktigt. Här möts vi av en öppen, utvecklad, rökig doft med trä, tjära och stekt kött. Där finns också ännu en frisk, sötsyrlig frukt och en bra syra. Tanninerna är fint avrundade och eftersmaken lång och charmig. Det har en hel del av den där rätt torra och träiga karaktären som jag inte alltid uppskattar så mycket i just 2005-orna, men är ändå charmig och högst njutbar nu. Ett bra resultat från Manuels andra årgång någonsin, även om jag tror ännu mer på hans yngre årgångar, särskilt 2008, 2010 och kanske 2011, även om den var väl ung för att egentligen kunna uttala sig om.

Efter besöket åker vi in till Alba för att äta lunch och strosa runt lite innan vårt nästa producentbesök, hos Cascina delle Rose i Tre Stelle. Manuel är vänlig nog att följa med oss till Alba och visar oss runt en del innan han så lämnar oss att fortsätta på egen hand. En vinmakare med ett gott hjärta och goda viner. Jag avslutar med hans egen beskrivning av hur han vill att hans viner ska vara:

– Jag vill göra viner som är sådana att när man druckit ur en flaska vill man öppna en till.

Och det var väl onekligen ungefär så vi upplevde dem.

/AK

( Diano d’Alba, Novello, Verduno, Grinzane Cavour, Cherasco och Roddi. Har jag glömt någon? )

#1290 Moulin Touchais

Möjligen är det faktiskt så att Moulin Touchais är det vin som vi under AuZones mer än 25-åriga historia har provat flest gånger. Vi har åtminstone haft 4-5 rena provningar av Moulin Touchais, så det innebär sådär en 30-40 flaskor. Vilket annat vin kan komma upp i den siffran? I torsdags var det så dags igen. Stig H styrde oss åter igen mot den sedvanligt stora njutningen av att prova detta vin, som alltid har en uppfräschande syra som balanserar sötman. Dessutom är det ett vin som är så gott som odödligt. Flaskor med mer än hundra år på nacken har visat sig häpnadsväckande fräscha. Hemligheten med hur Moulin Touchais alltid uppvisar detta fantastiska spel mellan sötma och syra, är att de skördar en andel, 10-20%, av druvorna innan de mognat ordentlig. Sedan görs flera sena skördar av mogna druvor som får bidra med sötman och aromerna av mogen frukt. Man eftersträvar inte botrytisangripna druvor, men vissa år, såsom t.ex. 1997, är vädret sådant att en hel del druvor blir botrytisangripna och då låter men dessa druvor följa med, varvid vinet får en något annan karaktär som drar mer åt Sauterneshållet, även om punschtonerna ändå brukar avslöja vinets ursprung. Eftersom druvan är chenin blanc, så är det unga vinet oftast rätt tufft och till och med snålt, med toner av gråpäron, ylle, mandel och stendamm. Med åren, utvecklas emellertid betydligt yppigare och rikare karaktärer, såsom mogna persikor, aprikoser, punsch och kryddor. Syran finns dock alltid där och spelet mellan den och sötman utgör en viktig del av detta vins identitet – och  även en orsak till dess storhet.

Men nog med hyllningsord och över till vinerna. Den som vill läsa mer fakta om Moulin Touchais kan lämpligen gå till Vintomas blogginlägg från förra gången vi provade vinet, i somras.

Vinerna vi provade på sommarens provning var, med ett undantag, av det yngre slaget, men redan då vi häller upp kvällens viner står det helt klart att vi den här gången ska få prova betydligt äldre saker. Vi har en vacker samling vinglas framför oss, med färger från gyllengult till djup bärnsten.

Glas nr 1 har en något stum doft med inslag av päron, aning punschton och en äpplig doft som avlägset påminner om cider. Smaken börjar friskt och läckert med en tydlig sötma och en bra, läskande syra. Rent, tuggbart och kryddigt med bra djup. Rätt lång smak med en god päronfrukt och knäck. En bra start med ett vin som lovar mer för framtiden. 1985

Nr 2 är betydligt dovare och med en hel del punsch och apelsintoner. Tätt, med en känsla av ett varmt år. Inslag av fikon och vinteräpplen. Smaken än rätt söt och syran lite mer i bakgrunden. Mulligt med tät persikofrukt. En lång, rund, rätt söt eftersmak med en lite besvärade, lätt metallisk beska som växer upp och förtar lite av den runda frukten. 1981

Trean har en tät doft med ett lite orent, kartongaktigt inslag. En viss känsla av att det är korkskadat sprider sig, men eftersom smaken inte alls känns eldig och brännande, bestämmer vi oss för att det åtminstone inte är det som har drabbat vinet. Förutom kartongtonen finns en del päron, sten, svamp, trä och masonit. Smaken är rätt söt och syran lite återhållen. Det är oljigt och tuggbart, men är rätt stumt och saknar den charm och stil som man vill ha i detta vin. Känns inte som det är helt i form. Kanske lite skadat på något vis – eller så behöver det bara ligga till sig en 10-20 år eller så… 1979

Nr 4 är till utseendet kvällens klart ungdomligaste. Vackert ljust gyllene, i stort sett utan några orangea inslag. Även doften känns ungdomlig – kryddig, med ett syrligt, nästan druvigt inslag. Möjligen finns där också en aning volatil känsla. Andra provare talar om myggstift, själv noterade jag också kåda. Smaken är härligt frisk men en god sötma. En läckert mumsig och kryddig frukt och en intensiv smak fyller upp munnen och ger en tuggbar känsla. Även den långa eftersmaken är mumsigt tuggbar med honung och knäck samt ett litet bitter inslag som av engelsk marmelad. Ett vin med extra allt, som säkert har en lång framtid, men mycket gott just nu. Det var emellertid inte alls så ungt som man kunde förledas tro av den ljusa, gula färgen, utan: 1976

Femman har ett ordentligt grönt inslag i doften. Kryddigt med en del grön banan, bröd, guava och hostmedicin. Inte helt angenämt. Smaken är frisk, kryddig, även här med distinkt gröna inslag. Syran dominerar här över sötman vilket ger en smalare munkänsla, utan den läckra,mulliga frukten och gräddigheten som man hoppas finna i MT. Slutar torrt. Syran ger nästan en känsla av strävhet. För mig kvällens sämsta vin. 1975

Sexan är en helt annan femma(!) med en dov, knäckig, tät doft med en rejält mullig och mogen frukt. Persikor och aprikoser i massor, samt en hel del punsch tillsammans med lite bränt bröd och träiga toner i bakgrunden. En något medicinal ton växer till sig under tiden i glaset. Smaken är ordentligt frisk med en syra som håller sötman i bakgrunden. Markerat kryddigt, aningen träigt, något slankt, men med en härligt tuggbar munkänsla. Lång, frisk, lite sträv eftersmak. Åldrat, lite speciellt med sin påtagliga syra, men klassiskt och riktigt gott. 1971

Näst sista vinet är djupt bärnstensfärgat och har till och med en antydan till en grönaktig nyans mot kanten, något som brukar antyda en ordentlig ålder, ofta kring 50 år eller mer. Särskilt gammal madeira brukar kunna visa upp en grönskimrande kant. Doften är mycket tät med mogen, torkad frukt, en liten svampton, massor av knäck och en rökighet som ger en viss botrytiskänsla. En viss oxidationston finns där också vilket åter minner något om madeira. Stekta äpplen och julkryddor kan man också hitta i den komplexa doften. Smaken är frisk, knäckig, måttligt söt och har en liten beska som precis balanserar på rätt sida om att vara lite störande, men bidrar nu snarast till en bra munkänsla. En bra, god syra och intensiv smak, utan att vara bred. Julkryddorna dyker upp igen och lever vidare i den långa, intensiva, närmast torra smaken. Ett strålande exempel på en väl utvecklad MT , om än med ett litet varningstecken för den lite oxiderade, äppliga tonen. 1964. Vid genomgången efter den traditionella flaskuppställningen får vi veta att detta vin vistats i tropikerna i tre år och där i huvudsak legat i 30-38 graders värme. Kanske kan denna något bryska behandling ha orsakat de associationer till Madeira som vi hittade. Vore intressant att få höra om någon annan har några intryck av 64-an från de senaste åren.

Så till sist ett något ljusare vin med en ber gyllene, orange nyans. Doften är häftigt bred och knäckig med varm, inbjudande mogen frukt och en aningen laktisk, gräddig ton. Här finns massor att hitta, såsom rostad limpa, punsch, en lätt svampig ton av brieost, champinjoner och till och med lite nygräddade kakor. Smaken börjar friskt, rent och knäckigt. En ren, klassisk syra spelar fint mot sötman och den gräddiga känslan i munnen. Bra bredd och rondör. Långt, kryddigt och rökigt efteråt med växande, intensiv smak. Krämigt och mumsigt slut. Ett fullständigt strålande och ospottbart exempel på Moulin Touchais när det är som bäst. Återigen visar det sig att det är 1959 som levererar på den här nivån. Definitivt en favoritårgång av detta fascinerande vin. När får vi prova det igen?

1. 1985, 0-1, 449 kr, 16p
2. 1981, 0-0, 479 kr, 15.5p
3. 1979,0-4, 389 kr, 14.5p
4. 1976, 1-2, 450 kr, 17p
5. 1975, 0-2, 499 kr, 13.5p
6. 1971, 1-1, 599 kr, 16p
7. 1964, 5-0, 450 kr, 17.5p
8. 1959, 3-0, 930 kr, 19p

Intressant att notera är att fem av vinerna, 85, 81, 79, 75 och 71 finns att köpa nu på Systembolaget, till priserna ovan. 59-an var köpt på auktion i Bryssel. På senaste nätauktionen i Stockholm gick en flaska 1959 för 1200 kr + 25% i slagavgift, så priset på den flaska vi fick prova var således högst rimligt.

/A