# 1245 AuZones 25-årsjubileumsmiddag

I räckan av firandet av den illustra föreningens kvartssekel kom så höjdpunkten: silverjubileumsmiddagen. Denna ägde rum på anrika Berns Salonger i Stockholm, som öppnade redan 1863, vilket vi kunde lära oss genom den anordnade tipsrundan i Salongerna.

Redan ankomsten lovade gott: så uppklädda har väl aldrig medlemmarna varit med mörka kostymer, sobra slipsar, färgrika dräkter och frasande långklänningar, allt efter  kön och läggning. Många goda gamla vinprovande vänner blandades med ”the usual suspects”, d v s de som brukar hänga på Zon III på torsdagarna. Vi träffade även några nya bekanskaper, medföljande till medlemmar, vilket var extra trevligt. 

Vår käre och evige ordförande hälsade oss välkomna med ett prim(a)tal och konstaterade att vid 40-årsfirandet 2026 kommer vi att ha uppnått provning # 2026. Nåja # 1245, som vi begick denna afton, är inte så illa pinkat heller.

Skumpa med hög dosage…..

  I baren började vi med en relativt mogen skumpa: 2002 Camille Savès från Bouzy, en Grand Cru-by med övervägande pinotodlingar. Enligt baksidesetiketten innehöll vinet 80% pinot noir och 20% chardonnay. Vi möttes av en ganska kraftig mogen pinotig doft som sig bör när den är fråga om blanc des noirs. Smaken var mogen, fyllig och kraftig, med bra mousse och ganska lång. Aningen hög dosage enligt champagneofilerna. 15 p i min bok.

...passar till ostron & gåslever

Perfekt till gåslevern som serverades på porslinssked och ostronen, vilka vi avstod från. Dock smarrigt enligt omkringstående ostronslukare, vilka girigt kastade sig över mina och Kristinas fyra överblivna mollusker.

Tipspromenaden vidtog sedan med champgneglaset i ena näven och pennan och tipskupongen i andra. Fem frågor, vilka föreföll enkla, avverkades, och därefter blinddoftning på ett rött och ett vitt vin (ingen fick smaka då det bara fanns ett glas av vardera). Det var en riesling och en syrah. Vår käre ordförande skulle visa sig kamma hem förstapriset: en box chardonnay från Sydafrika. Så glada vi övriga blev att vi inte vann!

"Duvan" i kamp mot densamma

”Another Brick in the Wall” krängde lotter enligt ett säkert försäljningsknep: en lott för sjutton spänn eller två för en Selma. Någon köpte sedan upp restlagret och högsta vinsten (en flaska skumpa) gick till Sofia. Så ledsna vi övriga blev att vi inte vann!

Så till bords! Johan Lindqvist, kökschef på Berns hade tillagat mun-roarna vi fick till skumpan och stod dessutom bakom hela menyn, som var tillagad enligt kai seki-metoden. De två japanska orden betyder ”het sten” och sägs indikera det välmående och välbehag som uppnås när måltiden är en delad upplevelse. Det konceptet kändes lite sökt.

Sumobrottande sashimi....

Först ut var Sashimi new style, som skulle visa sig vara tillagade tunna skivor av tonfisk. Kanske hade de legat några sekunder på de heta stenarna för de var inte helt råa. Lite chili hettade upp rätten ytterligare. Gott!

...blev den spensliga rieslingen övermäktig

Till detta serverades en 2009 Riesling Trocken Felseneck från Schäfer-Fröhlich i Nahe. Doften var stor, fruktig, mineraldriven och en klassikt ren blom/citrondoft. Smaken fyllig, mineralisk, fruktig med ett uns av restsötma och mineralbeska. I mina provningsanteckningar står på detta vin ”beska” två gånger. En mineralbomb! 14 p i min bok. Kvällens förlorare, i alla fall runt vårt bord. Vinet hade en tuff match mot maten och knuffades precis över den runda ringen på sumobrottningsmattan varje gång den försökte möta sashimin. Vid vårt bord avstod vi även från sojan, men de som kontaminerade sashimin med soja måste ha gett den stackars spensliga rieslingen en ännu tuffare brottningsmatch.

Den helige Jack....

Andra rätten var en gratinerad pilgrimsmussla med sparris gömd under ett generöst lager mollusker med smält ost. Den hade man dock glömt salta så även jag som är försiktig med den varan sträckte mig efter saltkaret.

...blev kompis med Waiparan

Om förra matchen klart vanns av maten, så stod vinet denna gång emot bättre; eller snarare, det var en mer harmonisk kombination. 2007 Chardonnay Mountfield Estate, Waipara, Nya Zealand hade en stor, mycket rostekad doft som inte helt dolde en läcker ton av exotisk frukt och kvitten. Lite för generös för att passera som en Bourgogne. Smaken var fyllig, torr, rostekad med bra alkohol och god frukt. Äntligen en ordentligt ekad chardonnay som vi alla tyckte om runt vårt bord. 15,5 p i min bok.

Nordlig pinosity gladde.....

Till tredje rätten serverades två viner, först en 2007 Spätburgunder Blauschieferfrån Meyer-Näkel. De branta sluttningarna längs floden Ahr hade producerat en medelstor, ganska god, ekad doft med den klassiska skogbackekaraktären och lakrits, men något återhållen av det nordliga odlingsläget. Smaken god, medelfyllig, lakrits, bärig men inte för ung, med mineralitet och bra syra, lång eftersmak. 15 p; betyget kanske lite i överkant bara p g a ”pinosityn” i vinet.

....tillsammans med sydlig syrah.....

Det andra röda vinet var en 2006 André Péalat St Joseph från vår gamle polare Gilles Robin i Rhône, den ende (?) vinodlare som besökt oss på Zonen. 100% syrah som sig bör. Doften stor fruktig, generös med viss mognad, fatig med klara inslag av charkuterier och hög alkohol. Smaken fyllig, mättad, hög alkohol, sträv, torr mogen med köttig karaktär och framförallt god! 16.5 pinnar.

... i kampen mot duvan.

Varför behövdes det två röda viner till maten denna gång undrade vi? Svaret kom när vi grep oss an limecurrystekt blodduva med ankleversås, bok choy och friterade kokosbollar. Det var tufft att med inte särskilt vassa knivar stycka den lilla fågeln – de flesta valde att gå mera handgripligen tillväga och med fingrarna slita loss vingar och ben och mumsa på dem som de värsta neanderthalare. Förmodligen den mest svårforcerade maträtten som någonsin serverats i Zonens regi. Svetten lackade och uppkommen törst behövde släckas med hjälp av bägge vinerna. Det röda fågelköttet, när det väl separerats från skrovet, var dock gott, såsen gudomlig; medan bok choyn och kokosbollarna gick i den japanska kai seki-andan igen.

Anno 1225, Wrångebäck och Källarlagrad.....

Efter denna tvekamp, som mestadels vanns av fågeln, skulle vi begå svenska ostar från Almnäs, ett ekologiskt jordbruk utanför Hjo. Ostarna hette Anno 1225, Wrångebäck och Källarlagrad. De två sista var relativt lika i karaktär, med Källarlagrad som min favorit då den hade en kraftigare tomme-liknande smak. Anno 1225 är en korgost med samma ostmassa som Källarlagrad, men som p g a tillverkningssättet blir mycket mjukare och med många små håligheter. Hasse och jag rensade ostbrickan på vårt bord, men vi noterade att medlemmarna vid flera andra bord inte förstod att uppskatta dessa ostar till fullo. Se http://www.almnas.com/mejeri.htm.

...till amerikansk "port"

Vad för sorts portvin skulle vi få till ostarna? Jo, en 2006 Ridge Geyserville, Sonoma County med 72% zinfandel, 18% carignan och 10% petite sirah. Doftade stort med blåbär som största fruktkomponent, och mycket alkohol. Smaken syrlig, fruktig, fatig, lite godis och med mognad. En riktig fruktbomb som passade utmärkt med ostarna. Alkohol 14.5% enligt flaskan, men säkert mer i buteljen. 16 p i min bok; säkert mer i Kristinas.

Den enda 25-åringen på middagen

Så efterrätten som bestod av blandade bakverk: crème brûlée, chokladmousse med lättkokt frukt, morotskaka med grädde och frukt plus ett antal små mysiga choklad- och gelébitar. Skulle det nu komma något riktigt fint för att stämma in i avslutningsfyrverkerierna i vårt vid det här laget sex timmmars långa firande? Ja, det skulle det: 1986 Château Climens, Barsac, vederbörligen hitfluget med SAS. Vinet serverades, till skillnad från kvällens övriga viner, blint. Färgen överraskande ljus för vad som skulle visa sig ett så pass gammalt vin. Doftande mycket av botrytis, aprikos, fat och något mineral. Smakande av sötma, fyllighet, syrlighet, gräddighet. Botrytis och aprikos även i smaken, som var lång och med en vidhäftande syra som hängde med hela vägen. På topp just nu, men med potential för ännu många år. Klar såtenäs på både doft och smak, den ljusa färgen lurade mig till yngre årgångar. Det visade sig att man begått samma vin på torsdagens provning på temat 1986. 17,5 poäng och klar förstaplats i mitt protokoll.

Rolands rom

Till kaffet hade Roland spårat upp en god rom från det för mig okända romlandet Guatemala: Ron Zacapa, gjord enligt ett solerasystem, där yngsta fat lagrats i sex år och äldsta i 23 år. Faten hade tidigare härbärgerat bourbon och sherry (XP och Oloroso), och lagras på över 2.000 meters höjd. Tänka sig att lagra svensk whisky på Kebnekaises topp, se där har Mackmyras ihärdiga marknadsförare en idé! Doftade av brunt socker, lite bränt, vaniljstång, alkoholstark som sig bör. Smaken med både sötma och någon strävhet, fyllig, lite bränd, choklad, god men ändå ganska slank. Inte poängsatt men mycket god.

Stort tack till middagsarrangörerna Per, Erik, Anders, Magnus, the Wall och alla andra; dessutom alla i styrelsen som slitit med arrangemanget. Det blev så lyckat och uppskattat som ni alla hoppats på. Vi är visseligen bortskämda med ypperliga viner och fantastisk mat på våra höstmiddagar, när vi själva står för fägnaden, men även Johan Lindqvist, som gör detta varje dag på Berns, nådde upp till AuZones höga kvalitetsnivå. Tack även the Wall för bilder. Sen bjöd Philip och Sofia på nachspiel, men det – som det heter i sagorna – är en helt annan historia.

Vinerna (samtliga från SB utom Rhônevinet och Såtenäsen):

1. 2002 Camilles Savès (Bouzy, Champagne, Frankrike)
2. 2009 Schäfer-Fröhlich Felseneck Riesling Trocken (Nahe, Tyskland)
3. 2007 Mountford Estate Chardonnay (Waipara, Nya Zeeland)
4. 2009 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder (Nahe, Tyskland)
5. 2006 André Péalat, Gilles Robin (St Joseph, Frankrike)
6. 2006 Ridge Geyserville (Sonoma County, USA)
7. 1986 Château Climens (Barsac, Frankrike)
8. NV Ron Zacapa (Guatemala)

/OW

Restaurang Arzak i San Sebastián

En brant trappa i blank, räfflad plåt leder ned till köket på Restaurang Arzak. I det första rummet finner vi två långa bänkar, framför vilka ett tjugotal kockar står i dubbla led. Var och en ägnar sig koncentrerat åt just sin uppgift.  I det angränsande rummet jobbar ytterligare ett gäng, bland annat en kvinna som Elena presenterar som pastry chef. Hon berättar att denna kvinna varit på restaurangen i 34 år och man förnimmer en kombination av vördnad och stolthet i hennes röst, som antyder hur viktig hon känner att just denna person är för Arzak. Elena säger att de har 20 fasta kockar plus ett antal som är där kortare tider. Man kan ju gott tänka sig att många unga och ambitiösa kockar gärna skulle ta möjligheten att lära sig mera och meritera sig genom att jobba här. Kocken Igor, som för övrigt varken haltar eller talar med en brytning som härrör från någonstans på Balkan eller så, utan är en tvättäkta bask, tar oss vidare på rundturen. Några rejäla lås på en dörr får oss att ana att det är vinkällaren nästa.

I ett halvdunkel mellan stålgaller väntar här 100 000 flaskor på sin tur att drickas upp. 70% är spanska och bland de övriga hittar vi en del prestigeviner, såsom de oundvikliga från DRC. Som en gammal bekant känns det att se några flaskor av Graillots Crozes-Hermitage. Vi frågar Igor om det är han som ansvarar för vinkällaren. Han svarar nekande, men när vi går in i ett angränsande rum säger han med stolthet ”This is my responsibility.”

Framför oss är ett rum som från golv till tak är fyllt med små plastaskar.

”This is our reference library”, säger han och förklarar att dessa askar innehåller alla möjliga smaker och dofter som de samlat på sig för att använda när de skapar nya rätter. En av dem kommer från Sverige, berättar han och tar fram en ask på vilken vi läser något om Suecia och tabacco. Vi skrattar till när vi förstår att det måste röra sig om snus! Kanske är vi inte helt tillfreds med att det är den enda svenska smaken som kvalificerat sig till detta bibliotek, men det är onekligen rätt typiskt svenskt. Ryktesvis lär det vara Mattias Dahlgren som har donerat denna svenska referenssmak till biblioteket.

I rummet bredvid finns deras laboratorium, där vi till vår glädje känner igen en klassisk förpump som står och puttrar karaktäristiskt på golvet. Den betjänar deras frystorkningsapparat. De använder gärna frystorkning för att kunna förstärka smaker. Även buljonger frystorkas för att sedan pulvriseras och blandas med de buljonger de kokar, ungefär som en sorts hemgjorda buljongtärningar, även om den liknelsen kanske är att häda något.

Ja, så började vårt besök på Restaurang Arzak, världens åttonde bästa, enligt S.Pellegrinos lista. Arbetet som acceleratorfysiker har sina goda sidor, såsom att få åka på konferenser i olika trivsamma städer och den här gången var det alltså San Sebastián i Baskien som stod som värd för ett tusental acceleratorfysiker från hela världen. Varje lunchpaus ägnades åt att botanisera bland det spännande och varierade utbudet av pintxos i den gamla stadsdelen, där barerna låg tätt. Pintxos brukar beskrivas som baskernas version av tapas, dvs. smårätter som inte är mer än ett par tuggor. Bardiskarna är fyllda av en mängd olika pintxos och man får en tallrik som man fyller med de man väljer ut. Så visar man upp den och får veta vad det kostar. Till lunch är det mest praktiskt att äta på ett ställe, men om man vill äta pintxos som middag, är det vanliga att man går en runda bland olika barer och äter ett par, tre stycken på varje bar för att kunna prova de olika ställenas urval.

Det man traditionellt dricker till är det lokala vinet Txakoli, ett ungt och fräscht vin med frisk syra som påminde mig om en bra Vinho Verde; eller sidra, den likaledes lokala och mycket traditionella cidern, som är kruttorr, stram och rätt kärv i smaken. Båda hälls upp på ett spektakulärt sätt med flaskan i ena handen högt ovanför huvudet och den andra mer eller mindre rakt nedåt. Med en synnerligen nonchalant min som blickar någonstans i fjärran, hälls drycken med ett rejält plaskande ned i glaset. Vitsen är att få in del luftbubblor i drycken, som därmed blir friskare att dricka, varför man bör dricka upp den tämligen omgående innan effekten av skådespelet avtar. Det är rätt lite man får i glasen, så det underlättar möjligheten att besöka att gott antal barer utan att bli helt berusad.

God mat i San Sebastián är alltså emellertid inte bara dessa underbara pintxos. Här ligger ett närmast osannolikt antal av världens högst rankade restauranger. Tre stycken har tre stjärnor i Guide Michelin, Arzak, Akelaŕe och Martin Berasategui. Vilken som är bäst av dem är nog mycket en fråga om personligt tycke och smak, men efter att ha konsulterat kockarna på Stefan Erikssons Matstudio, anslog vi en ledig kväll till ett besök på Arzak. Vi har knappt hunnit sätta oss till bords förrän Elena Arzak kommer fram och hälsar oss välkomna. Jag känner igen henne från bilder jag sett på nätet och hälsar henne. När jag tar upp kameran och tar en snabb bild undrar hon om jag ska skriva om besöket någonstans och vi talar om AuZine-bloggen och vårt vinprovande med AuZone. Jag får gärna ta bilder av maten för mitt minnes skull, säger hon, men ber mig eftertryckligen att inte publicera dem. I stället ger hon mig en CD med bilder som jag får använda. Hon har förstått att vi har ett stort intresse för mat och vin och frågar oss därför om vi vill se köket. Vilken fråga! Naturligtvis vill vi det och således börjar vi vårt besök med den rundtur i restaurangens allra heligaste delar som jag redan beskrivit ovan.

Elena Arzak

Väl tillbaka vid bordet är det dags att avnjuta den avsmakningsmeny som vi naturligtvis valt. Jag tänker inte beskriva varje maträtt i detalj, utan väljer att beskriva den något översiktligt. Det vore helt enkelt inte möjligt att göra maten rättvisa genom att försöka finna ord för att beskriva den i detalj. Varje rätt hade så många smaker som var hopvävda till en enhet att en beskrivning skulle ge en futtig aning om upplevelsen. Rätterna hade genomgående förvånansvärt finstämda smaker, mjuka och harmoniska, utan starka smaker som dominerade. I materialet om Arzak jag fick när vi gick, fanns deras egen beskrivning av Arzaks mat. I översättning lyder den:

Personlig, baskisk, undersökande, under utveckling och i frontlinjen.

Fem smårätter, som vanligt utanför menyn, inleder. Var och en ett lite mästerverk i sig. Traktens fantastiska skinka matchas med tomatrök, en liten äggkoppsstor soppa på majs, fikon och blodpudding erbjuder spännande smakkombinationer liksom den marinerade tonfisken som paras med en jordgubbe samt ytterligare ett par smårätter gav en ytterst lovande föraning av vad som skulle komma.

Ett ungt fräsch och blommigt (ufb! )vin, 2010 José Pariente albariño från Rueda (dvs. en vit Ribeira del Duero) rekommenderas av sommelieren och är utmärkt och fräsch till de första rätterna.

Crómlech

Första rätten kallas cromlech med lök, kaffe och te. Vi får fråga ett antal gånger innan vi till sist får en aning om vad cromlech är för något. Tydligen är det en sorts stående stenformationer som finns i trakten och vi bestämmer oss för att kalla rätten för raukar på svenska. Dessa raukar består av tunna, krispiga skal av tapioka vilka är fyllda med foie gras och lök som fått koka sakta i olivolja i fem timmar så att den nästan smälter, elegant smaksatt med kaffe och te. Sedan en underbar hummersallad med en liten sallad bredvid av olika groddskott, bland annat gräslök och citrus. I botten på den lilla skålen hittar vi några klara korn vilka ser ut som färglös laxrom eller snigelägg, men de visar sig vara korn av tapioka.

Det 63-gradiga ägget som är vanligt på många topprestauranger serveras även här och det är dessutom dagsfärskt. AS drar sig till minnes att han läst att Haqvin Carlheim-Gyllensköld beskriver dagsfärska ägg som guldägg. Dagen efter är de silverägg och sedan verkar de knappt värda att uppmärksammas särskilt. Ägget är bestrött med ett av restaurangens frystorkade pulver, framställt av paprika. Perfekt kokt och färskt är det helt enkelt det klart godaste ägg vi har ätit.

Man satsar mycket på de visuella intrycken och i det avseendet är nästa rätt, marulk vid lågvatten, en riktig höjdare. En bit naturligtvis perfekt kokt marulk filé ligger på sidan av en havsstrand där vattnet just dragit sig tillbaka och lämnat kvar diverse snäckor, sjöstjärnor m.m. som man skapat av olika geléer, krämer och vad det kan ha varit man använde. För att skapa illusionen av en sandbotten har man bottnat med ett pulver av hasselnöt. En mycket spännande och smakfull rätt. Ett rätt moget vitt verdejo från Rias Baixas 2005 Pazo de Señorans Seleccion de Añada, ackompanjerar rätten mycket väl. Det är fylligt, nästan oljigt med mognadstoner av honung och nötkola och hasselnötsglass. Enligt uppgift bara lagrat på ståltank i 20 månader, dvs. inga fat.

Sista huvudrätten är den enda kötträtten, ett perfekt rosastekt, läckert krämigt duvbröst fullständigt smälter i munnen. Till detta bjuds vi på ett rött vin, från Ribeira del Duero, 2006 Aster. Det är välgjort, men nog lite väl kraftfullt för den milda smaken på duvbröstet. Sedvanligt tydliga, rostade fat dominerar doften. Bra, frisk frukt i attacken och en jordighet som tar över mot slutet. Avrundade tanniner ger ett mjukt slut.

Efter denna kavalkad av spännande rätter vill Elena visa upp vad köket förmår i form av efterrätter varför vi i två omgångar serveras fem olika små desserter.  Mest minnesvärd för oss som varande naturvetare är den som serveras med en fraktalsås. I en tallrik med en närmast färglös vätska, vi tror de säger något om att det är honungste i den, droppas tre koschenillröda droppar vilka genast breder ut sig i form av tentakler som förgrenar och förgrenar sig i formationer som verkligen liknar fraktalfigurer.

Ett coschenillrött fraktalliknande mönster brer ut sig i såsen

En mycket spännande upplevelse som inspirerar till ett framtida googlande för att försöka finna en förklaring på hemligheten med att åstadkomma detta märkliga fenomen. Elena avslöjar bara så mycket att hon fått hjälp av en kontakt på institutionen för fysikalisk kemi på universitetet för att åstadkomma rätten.  Minnesvärt bland efterrätterna är även pistaschbrödet, knaprigt och läckert med fin pistaschsmak. Ett glas 2009 Gran Feudo Blanco dulce de Moscatel från Navarra smakar fräscht och bra till desserterna.

Till sist, till kaffet, kommer en bockad bricka av rostfritt stål med texten ”Ferreteria Arzak” – Arzaks järnhandel in! På den ligger skruvar och muttrar i mörk respektive vit choklad som är så välgjorda att man får intrycket att de utan vidare skulle kunna skruvat på dem på passande mutter respektive skruv. En mycket kul och välgjord visuell effekt.

Järnhandeln - the Arzak way

Sammanfattningsvis var detta naturligtvis en stor restaurangupplevelse. Mycket för den läckra maten med genomgående mycket harmoniska och finstämda smaker. Kanske så finstämda att man någon gång kom på sig med att vänta sig lite intensivare smaker, men detta är knappast att tas som kritik, utan snarare en beskrivning av stilen på Arzaks mat. Man måste också säga att maten helt enkelt är mycket vacker. Även om det kan vara många små detaljer i rätterna, upplevde jag inte det effektsökeri som en del utövare av den molekylära gastronomin tenderar att hamna i. I stället bildar ingredienserna en harmonisk helhet. Till den minnesvärda upplevelsen bidrog också starkt den mycket vänliga och avspända atmosfären. Personalen, med Elena Arzak i spetsen, var mycket tillmötesgående och ville verkligen få oss att trivas. Så fjärran från en del klassiska finrestauranger där man i ambitionen att göra allt perfekt i stället åstadkomma en stel och uppstyltad stämning. Besöket gav verkligen mersmak och lusten att åka tillbaka, dels för att även besöka de två andra trestjärniga restaurangerna i San Sebastián, Akelaŕe och Martin Berasategui, och naturligtvis också för att komma tillbaka till Arzak!

/AK

PS. Som jag skrev ovan, fick jag lov att försäkra att jag inte skulle publicera några egna bilder på maten. I stället skulle jag få bilder på en CD. Emellertid innehöll CD-n inte många bilder på just de rätter vi fick avnjuta. Här: http://www.pigpigscorner.com/2011/04/arzak-san-sebastian.html har emellertid Pig Pig bloggat om ett besök på Arzak med i mycket samma rätter, och även lagt ut bilder på maten, så kolla gärna där för att få ett intryck av hur de jobbar med presentationen av rätterna.

Fullers vintage ale, vertikalprovning 2011-09-06, Gondolen

Arvid Nordqvist och Fuller’s bjöd på en klart intressant provning av Fullers vintage ale, där vi fick prova 9 årgångar mellan 1999 och 2011.   Fullers vintage ale har producerats sedan 1997 enligt samma recept. Det som skiljer är leverantörerna av malt och humle. Beroende på väderförhållandena försöker de köpa bästa möjliga råvara med målet att uppnå en hög och jämn kvalitet.

Ölet fatlagras i tre månader innan buteljeringen. Den höga alkoholhalten (8,5%) i kombination med jästfällningen gör att ölet klarar lagring. Jästen förbrukar syret och ger något som bryggmästaren John Keeling kallar för ”sherryfication”. Varje år produceras 400 fat vintage ale.

Vintage Ale 1999
En vinös mycket mogen doft med kraftiga toner av choklad och marmelad
Smaken påminner nästan om en mousserande sherry med inslag av lakrits, tjära och muskovadosocker
15p

Vintage Ale 2000
Komplex doft av honung och kola (samt störande inslag av möjlig papp och korkskada).
Smaken har chokladtoner och intensiv sötma med en bitter avslutning
14,5p

Vintage Ale 2002
En mogen doft med starkt inslag av choklad och kaffe. I bakgrunden lurar apelsinskal och kryddor.
Smaken har kraftigt rostade chokladtoner och inslag av guavamarmelad
16p

Vintage Ale 2004
En relativt sluten fruktig doft med inslag av körsbär och citrus
En vinös balanserad sherryliknande smak med mandeltoner.
15p

Vintage Ale 2006
Doften är något sluten och gräddig med inslag av citrus
En mycket välnyanserad sherryliknande sötma med inslag av mandel. Eftersmaken är något för bitter.
15,5p

Vintage Ale 2008
Mustig, jästig, aromatisk doft med inslag av citrus, torkat äpple och fikon
Integrerad smak med inslag av lakrits och tjära. Än en gång är svansen väl bitter….
15p

Vintage Ale 2009
Jästig doft med inslag av mandelmassa, mintchoklad och muskovadosocker.
Smaken påminner närmast om en god karamelliserad blandning av fikon och pomerans
15p

Vintage Ale 2010
En ganska sluten doft av honung och torkad frukt
Smaken är en kompakt blandning av lakrits och finska tjärpastiller. Eftersmaken är lång och besk.
14p

Vintage Ale 2011
Frisk alkoholmättad fruktig doft med toner av torkad aprikos och nejlika.
Fyllig, oljig sötma med smak av apelsinskal och en pepprig eftersmak med en markant beska.
15p

Brewers Reserve Oak Aged no3
En märklig, alkoholstark (9%) skapelse lagrad på whiskyfat. Egentligen var styrkan ännu högre, men de var tvungna att späda ölet för att följa engelsk lagstiftning.
Frisk, fruktig ekig doft som påminner något för mycket om en väl kreativ whisky-grogg.
En märklig, överekad smak av utspädd whisky
Ett roligt försök….. 10p

OR