#1212 Pinot5: Grande Finale

Avslutning på pinotkursen, ska druvan och kanske i synnerhet dess manifestationer från Bourgogne äntligen visa sig från sin bästa sida? Vi som har upplevt bourgognelyckan vet att det räcker med ett riktigt bra vin för att man skall gå hem ordentligt upprymd, så möjligheterna var goda.

1999 Felton Road Block 5 var riktigt bra, i doften fanns mogna jordgubbar och kryddiga hallon, smaken var lång och harmonisk, med bra balans mellan syra, frukt, fat och tanniner. Den första ”Block”-årgången, och riktigt bra trots röstsiffrorna 0-3. Som bourgogneambassadör borde jag inte erkänna att jag var bara en hårsmån från att ha detta som bäst.

2006 Walter Hansel, Hansel Family Vineyard Pinot Noir från Sonoma tyckte jag var kvällens mest prisvärda vin. Det var mycket rent med hallon och slånbär i doft och smak och goda fat i en bra nya-världen stil. Min enda invändning är att sötman var aningen hög.

Kvällens vinnare var 2002 Clos des Lambrays som var en strålande riktigt mogen bourgogne. Komplex doft med typisk mogen pinot noir kombinerat med vanilj på en sommaräng. Smaken var mycket lång med en rejäl frisk syra. Efter att ha sett årgången på etiketten blir jag lite kluven; är det bra att ett vin blir så väl moget på så kort tid? Ja, det måste det väl vara. 1997 av samma vin var med på flera provningar för ett antal år sedan, och även det var gott och mycket snabbmognande. Clos de Lambrays upphöjdes till grand cru 1981.

Vi var 25 på provningen, och således var det två flaskor av varje vin, och det märktes på de två vinerna från 1990. 1990 Clos de Tart, Mommesin hade initialt en underbar jordgubbsladdad mogen doft som sedan snabbt försvann, och kvar var bara eldig torr och lite trist smak. Uppenbarligen klart för gammalt! Den andra flaskan var mycket piggare, och var kanske kvällens bästa.

Av 1990 Bonnes Mares, de Voguë fick  vi dela på den ena flaskan eftersom korkdjävulen hade en osedvanligt pregnant manifestation i den andra. Mitt livs hittills dyraste korkade flaska! Vinet i den okorkade flaskan hade ganska liten pinotdoft, kraftigt sträv och fyllig smak, men obalanserat och inte så njutbart.

Clive Coates provade detta vin 1995, och gav det då omdömet ”19.5 p (av 20 p), blir bättre i fem år till”. Det borde således varit ett enastående vin, i synnerhet som han ger årgången 18.5 och varje årgång har sin egen 0-20 skala.

1990 har länge utmålats som den stora bourgogneårgången i vardande, men dessa två viner gör mig lite undrande. Jag får intryck av att de passerat maximum utan att någonsin ha levererat.

Now to something completely different: 2006 Daniel Schuster Omihi Selection Pinot Noir från Nya Zeeland hade en stor häftig doft med mint, fat, kött och hallon, smaken var tyvärr lite obalanserad med ett överskott av fat och strävhet. I stil något helt annat än de övriga sex vinerna, detta vin är ett muskelvin och det funkar sällan jättebra för pinot noir.

2007 Notre Vin från Malbec & Malbec, från hemsidan hittar jag att det lagrats 20 månader på 100 procent nya fat, och det märks med en tydlig fat och vaniljkaraktär. Vaniljdoften var trevlig med mogna pinottoner, smaken var mindre kul, lång men eldig. CA jämförde vinet med Southern Comfort, och jag tycker det var en mycket träffande liknelse!

1999 Felton Road Block 5, Central Otago Nya Zeeland, 550 kr, 0-3, 16 p
2006 Walter Hansel Family Vineyard, Sonoma, 360 kr, 3-3, 15 p
2002 Clos de Lambrays, Moray-St Denis, Bourgogne, 8-1, 912 kr, 17 p
1990 Clos de Tart, Mommesin, Moray-St Denis, 2000 kr, 5-2,  11p (17 p?)
1990 Bonnes-Mares, de Voguë, Moray-St Denis, Bourgogne, 2200 kr, 0-8, 13 p
2006 Daniel Schuster Omihi Selection, Waipara, NZ, 400 kr, 5-2, 12 p
2007 Notre Vin, Clos Madelaine, Malbec & Malbec, Sonoma, 650 kr, 2-4, 14 p

Det var flera goda viner, så jag gick hem nöjd, fast tyvärr inte pinotlycklig…

ASi

# 1204 Pinot Noir 4 – ”Norra halvklotet”

Magnus hade dukat upp sju viner för det fjärde avsnittet i Pinot-kursen och turen hade kommit till Norra halvklotet, dvs vin från druvor som odlats som längst söderut vid ekvatorn i teorin om man bokstavligen går på begreppet norra halvklotet, men i praktiken den 30:e breddgraden (Kairo, Agadir och Kanarieöarna). Pinot är dock en druva som inte trivs alltför bra i varmare klimat, vilket innebär att realistisk södra gräns för att odla pinot noir torde hamna kring Bourgogne. Norra gräns då? Tja, både Nansen och André hade väl ingen större framgång i druvletandet på sina resor. Nu är ju pinot noir kanske inte den första druva man ger sig på som vinbonde i ett nordligare läge än 50:e breddgraden (ungefär Frankfurt, Prag och Krakow, som referens kan nämnas att Stockholm befinner sig på den 59:e) om man inte är lagd åt det lite äventyrligare hållet, vilket i praktiken innebär att Ahr i Tyskland är det nordligaste distriktet som åstadkommer drickbar pinot noir. Givetvis finns det undantag, som tex södra England, men de avhandlades inte den här gången.

2007 Kräuterberg Spätburgunder GG (Meyer-Näkel)

Klar röd, aningen ljus färg med en smula tegelton i kanten. När vi sniffar i glaset slår en alkoholdoft kompletterat med en aning källare emot näsan. Någon halvtimme senare har källartonen försvunnit och ersatts med en acetonliknande ”whiff”. Väl i munnen levererar vinet en eldighet med ganska kort smak.

2008 Savoya Vineyard Pinot Noir (Ken Wright Cellars)
Mörkröd till färgen, helt utan antydan till tegel. Doftar varmt och ger lite zinfandelkänsla. Samtidigt kommer en parfymerad ton, inte olik Majatvål, smygandes upp genom glaskupan. I munnen är vinet väldigt lätt utan varken syra eller strävhet och försvinner dessutom rätt kvickt. Omdömet från mitt håll blir till slut ”anonymt, men rätt ok”. Från församlingen hörs spridda skurar om ”stjälkigt” och ”drottningsylt!” och gissningarna går till USA, östkusten…..Oregon! (?).

2007 Pinot Noir Tafelwein (F Becker)
Mörkt röd till färgen, aning tegelton. Doften innehåller tydliga markörer av pinot noir kombinerat med smörkola och en i bakgrunden smygande charkton. Vinet ger ett ganska lätt intryck i munnen med bra smak, om än något tunn. I eftersmaken gör smörkolan entre igen kombinerat med en tidigare inte aviserad diskret eldighet. Vinet växer från ”jodå” till ”bra” allt eftersom och blir min kandidat till kvällens bästa vin, något som 10 andra provare höll med om. Församligen utbrister efter lite dividerande ”en högklassig tysk, 6-7 år gammal.”

2007 Savoy Pinot Noir (Benovia)
Färgen indikerar att det är ett ungt vin i glaset; mörkt röd till färgen med liten dragning åt det lila hållet. Det är initialt lite svårt att sätta näsan på doften; till en början ger doften ett kliniskt intryck. Strax efter börjar det eka om vinet i kombination med Pez-godis. Efterhand växer doften till sig och bjuder även på inslag av mynta, men framför allt vanilj. Väl i glaset får jag initialt intryck av en spritz och lite maceration carbonique-känsla. Vinet känns väldigt eldigt och koncentrerat med en smak av Pez-godis och senare även mynta. Vinet får av mig omdömet ”nja, lite för brutalt”. Vi gissar på…USA? Ja, en dyr Pinot från USA.

2008 Herrenberg Spätburgunder trocken R barrique unfiltriert (Seeger)
Ett mer moget vin i glaset? Färgen är mörkt röd med aningen tegelton i kanten. Doftmässigt har vi en ordentlig dikeskörning framför nästippen; nylagd asfalt (inte illa) blandat med dominerande elak lukt av batterisyra från ett mer än lovligt gammalt läckande batteri. Väldigt okul, kommer näsan någonsin att återhämta sig? Tack och lov rätar doften upp sig efter hand, men bra blir det tyvärr inte. Smakmässigt rör sig vinet i beskans tecken och det känns spretigt, för att inte säga osammanhängande. Mitt omdöme svänger från ”njae” till ”inte ens sådär va?”. Vad var det här egentligen? Châteauneuf du Pape? Kanske en Crozes, eller möjligen Österrike, fast det påminner om Sydafrika. Full enighet som synes.

2008 Mount Carmel Pinot Noir (Brewer-Clifton)
Svagt ljust rött vin med en sötfruktig doft väldigt nära gränsen för skogsbärs-yoggi. Doften övergår senare till nyponsoppa alternativt nyplockade nypon. Intressant med nyponsoppa från producenten med tanke på att 2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir bjöd på bland annat eneträ, kåda och örter. I munnen är vinet lätt med ett inte helt obehagligt sting i smaken samt en lite väl kort eftersmak. Slutsatsen blir för min del enbart ”annorlunda”. En provare hittade Felton Road-pinositet, medan andra föreslog Calera 2008. Eller varför inte Ojai?

2007 Pinot Noir (Paul Achs)
Sista vinet är svagt ljusrött med en antydan till begynnadne tegelton i kanten. Doften är klart knuten och efter en stund kan rotfruktstoner anas. Vinet gör inte mycket väsen av sig i munnen; ganska tunt och intetsägande även om det är helt korrekt. Vissa rotfruktstoner kommer igen i smaken och hänger kvar i eftersmaken. Det blir lite som att köra en Opel, man blir varken upphetsad eller deprimerad. Församlingen tycktes ha samma uppfattning som undertecknad och det samlade omdömet varierade mellan ”anonym” och ”stum”.

Alkoholstinna och svulstiga amerikaner rakt över? Faktiskt inte märkligt nog, visserligen kunde eldigheten i några fall vara en smula genomträngande, men det var inget utmärkande för amerikanerna just den här omgången. På det hela en mycket intressant provning med mycket varierande doft- och smaktyper. Det något märkliga var prisnivån och vinernas kvalitet i förhållande till priset. De som ständigt hävdar att viner från Bourgogne är överprisade och att det minsann finns lika bra pinot i andra delar av världen (däribland undertecknad, i varje fall emellanåt) kunde konstatera att för samma pengar som ikväll skulle man fått rätt bra pinot från…Nya Zeeland. Och Bourgogne.

Et enfin, la vérité brutale:

2007 Kräuterberg Spätburgunder GG, Ahr, Tyskland, 623 kr, 3-1, 13 p
2008 Savoya Vineyard PN, Yamhill-Carlton District, Oregon, 459 kr, 3-2, 14 p
2007 Pinot Noir Tafelwein, Pfalz, Tyskland, 922 kr, 11-1, 16 p
2007 Savoy Pinot Noir, Andersen Valley, Kalifornien, 528 kr, 3-6, 15 p
2008 Herrenberg Spätburgunder R barrique unfiltriert, Baden, 414 kr, 0-7, 9 p
2008 Mount Carmel Pinot Noir, Sta Rita Hills, Kalifornien, 649 kr, 4-2, 13 p
2007 Pinot Noir, Burgenland, Österrike, 389 kr, 0-5, 12 p

#1208 AuZone vinkurs (5) ”Pinot Noir– Mogen pinot”

110303 AuZone
Hade så kursarrangör Olle attackerat sin källare och ur den skrämt upp 7 olika pinoter för vårt lärande och tyckande. Lektionstemat ”mogna” visade sig dock endast delvis vara lämplig etikett för kvällens viner trots en tidsmässig spännvidd på över 93 år räknat från yngst till äldst vin. Kvällens relik och särklassigt mest seniora vin var en gammal Auzone-favorit, Mortiers Musigny GC från år 1906. Kryssvinet (klassen ”jag måste dricka ett lätt rödvin som är minst hundra år”) dök senast upp vid AuZones milleniumprovning 000102 och väldigt lite har hänt med vinet sedan dess. Naturligtvis delade meningar i kursgruppen, allt från gammal surpipa till sublimerad pinot-nirvana, men viner som överlevt över 100 år instängda i butelj måste respekteras och bedömas i en vinhimmel för sig.
Vi provade viner ur två olika buteljer vilket märktes. En av 71orna, olyckligtvis i mitt glas, hade totalt kollapsat medan däremot vännerna med alternativ butelj tyckte sig uppleva kvällens bästa vin. Kanske ingen pinot-lärdom men ack så viktigt att minnas att en bra bevarad butelj är ett viktigare val än en imponerande etikett.
Övriga viner var trots sin ålder överraskande slutna inledningsvis med alltför lite av pinåssity och med lite ogina första anslag. Först till efterföljande tilltugg växte vinerna slutligt ut till fullödiga pinoter och för min del positivt reviderade slutomdömen.
Som ofta med mogna viner så blir geografisk placering en svår övning men denna gång överraskade etiketterna, endast bourgogne, bara i några fall. Nåja, var i bourgogne jag slutligen skall placera mig var även denna gång nära lotteriverksamhet men endast ett vin lurade rejält nämligen 1995 Morey-St-Dénis Dujac som i vart fall jag ville ha i nya världen.
Bästa vin denna afton blev utan justering för flaskvariation just ”nya världenvinet” 1995 Morey-St-Dénis Dujac men jag tror 71an Griottes-Chambertin Grand Cru (från Drouhin) skulle ha vunnit om vi alla fått prova ur bästa butelj. Sämsta vin blev även det ett Drouhin-vin, 1996 Clos de la Roche Grand Cru! Således en tung laguppställning – När sågade Du själv senast en grand cru från Drouhin?

Nu noteringar vin för vin, därefter läpps med röstning;

1906 Musigny Grand Cru, Mortier, ett typiskt Nietsche-vin (bortom gott och ont), ytterst moget men i god vigör. Subtila PN-toner omslutna av murkna fat och en gnutta åldersapelsin. Smaken även den mycket mogen med mjuka finsandiga tanninspår och naturligtvis gles frukt. Lite bittert avslut som av apelsincest. En upplevelse som bör drickas nu! Vad sätter man för poäng på 100-åringar? 15-17 poäng inklusive överlevnadspåslag.

1998 Laurène Domaine Drouhin har utvecklad doft med vanilj, blåbär och fruktdriven russin-PN samt övertoner av lingonris, mint och aning läder. Smaken är tydlig i syran med dragning åt kirsch, bra frukt med inslag av jordgubbe och lakrits. Lång tät eftersmak med aning mognad. Spara 4-8år. 16,0p

1971 Griottes-Chambertin Grand Cru Drouhin doftar dill, tomatsoppa och har mycket tydlig OTH-palett. Kollapsat vin dessvärre. Smak av tomat, te och vass oxidativ ålderssyra. Dålig flaska. <10p.
Den goda flaskan sades uppvisa det motsatta med härlig mogen lite köttig PN och läcker relativt lång och elegant smak. Jag fick en liten sipp och kan bekräfta intrycken! (Drick nu, ~16p)

1995 Morey-St-Dénis Dujac med doft av lavendel och plommon i örtig stil och med bonvax samt lite hallon. Smaken är inledningsvis gles och kort med hallon och i roséstil. Aning bittert och lättviktigt slut. Bättrar på sig i glaset och utvecklas mot en ”typisk mogen oregon-PN” inte minst efter att lite turbo hällts i glaset. Drick nu. 15,0p

1996 Clos de la Roche Grand Cru Drouhin inledningsvis dov med hallonglass och lingon, röda bär samt fruktdriven PN med mognad. (Tenortablett med terpener tyckte några). Smaken är mogen med aningen vass syra och lång sträv smak som lämnar bittert slut med apelsin kvar i gommen. Utvecklades i glaset vilket lyfte fram PN-tonen och slipade av kantigheten i smaken. Drick strax. 15,0p

1970 Clos de la Vigne de St Louis, Aloxe-Corton GC, L. Latour är elegant, balanserad och med mycket tydlig och god PN-ton där mint och köttigt läder anas. Smaken är helt mogen i mjuk och balanserad stil med bra PN-känsla, fina fat, lång med aningen beskt slut. Drick nu. 16,0p

1999 Nuits St Georges Les Chaignots 1er Cru, R. Chevillon med tydlig utvecklad kött-PN i doften, tydligt rostad samt med aning hallon. Smaken koncentrerad och balanserad med fruktig PN i hallonstil samt med långt tätt slut. Lagras 2-4år. 16,0p

1. 1906 Musigny Grand Cru, Mortier, (460:- 1999), 920:-, 3-2
2. 1998 Laurène Domaine Drouhin 550:- (2001), idag 1.100:-, 1-4
3. 1971 Griottes-Chambertin Grand Cru Drouhin (320:- 1999), 640:-, 5-6
4. 1995 Morey-St-Dénis Dujac (385:- 1999), 770:-, 7-1
5. 1996 Clos de la Roche Grand Cru Drouhin (420:- 2001), 840:-, 0-4
6. 1970 Clos de la Vigne de St Louis, Aloxe-Corton GC, L. Latour (350:- 2004), 560:-, 2-4
7. 1999 Nuits St Georges Les Chaignots 1er Cru, R. Chevillon, (280:- 2005), 420:-, 5-2
Fotnot. Vinerna 2-7 provades ur två buteljer där den ena av vin 3 var defekt.
(JaJ)

Olles åldringsappendix
Lagringståliga röda viner är i regel rika på tannin, alkohol och/eller syra. De har oftast lång fatlagring vilken medför att oxidationsprocessen är påbörjad redan när vinet buteljeras.
Lagringsförhållandena är naturligtvis av betydelse, där en jämn lagringstemperatur utan dygnsförändringar är viktigast. Ju varmare lagring, desto snabbare mognar vinet. Frånvaro av ljus och starka lukter är också goda förutsättningar.
Gamla viner har lägre vätskenivå, och har uppenbarligen förlorat en del av vätskan. Ju äldre vin, desto lägre nivå. Hur går då det till? Det beror då att korken förlorar i elasticitet over tid. Då elasticiteten avtar kan vattenmolekyler kan ”smita ut”, medan etylalkoholmolekylerna inte är tillräckligt små. Inte heller kommer syremolekylerna in (om inte korken skadas eller rubbas ur sitt läge). Syremolekyler och etylalkoholmolekyler är ungefär lika stora och dessa bägge är dubbelt så stora som vattenmolekyler.
Man bör transportera gammalt vin med försiktighet. Vibrationer och skakningar kan nämligen åstadkomma att korken rubbas ur sitt läge och släpper in syre.
Alla kemister vet att värme i en lösning ökar hastigheten på lösningens molekyler. Enligt Arrhenius-ekvationen fördubblas antalet kemiska reaktioner vid en temperaturhöjning med 7 grader. Därmed ökar antalet kollisioner mellan molekyler och reaktionerna påskyndas. Den effekt som uppstår vid uppvärmning av vinet är att doften förstärks, oxidationen tilltar och smaken blir mognare på bekostnad av fruktigheten.
Mognar vinet långsammare i extrem kyla? Arrhenius-ekvationen gäller också omvänt; ju kallare vin, desto färre kemiska reaktioner. Fryspunkten för lättvin är cirka minus 7 grader.
Tanninet i röda viner binder syremolekylerna till viss del så att de inte oxiderar vinet. Vita viner saknar ju tannin och är därmed mera utsatta för oxidation, varför de inte heller kan lagras lika länge som röda viner. Man vet dock att hög syra och hög sötma bevarar vita viner bättre.
Transporter påverkar vinet, vilket oftast beror på temperaturförändringar vinet utsätts för. Viner som jästs vid låga temperaturer får mycket av sin karaktär från estrar i vinet. Estrar är kemiska föreningar som kan skapas både i druvan och i reaktioner mellan syror och alkohol. Estrar är känsliga för värme och oxidering. Alla har väl någon gång upplevt en lokalt vin på någon turistort som gott, och nästa dag har man köpt några flaskor och transporterat dem till flygplatsen i en varm buss eller liknande. Därmed kan skadan redan ha åstadkommits. Tryckförändringar under flygtransporter kan göra så att korken rubbas ur sitt läge (särskilt för gamla korkar) och oxidationen sätter igång.
Viner som utsatts för oönskat höga temperaturer (det kan räcka med så pass låga temperaturer som 22-23 grader för vita viner), påverkas negativt och vinets ursprungliga fräschör kommer aldrig tillbaka. Röda viner tål i regel högre temperaturer, upp till 27-28 grader.
Temperaturförändringar har en annan funktion: korken kan rubbas ur sitt läge till följd av att vinet expanderar eller kontrakterar. Detta försöker vinmakaren råda bot på genom att lämna en luftspalt mellan vinet och korken.

Bra Bourgogneårgångar på 1900-talet
1906, 1911, 1915, 1919, 1929, 1937, 1945, 1949, 1959, 1961, 1969, 1971, 1978, 1985, 1989, 1990, 1996, 1999

#1188 Pinot1: Bourgogne

Första delen av sex i AuZones fördjupningskurs med temat pinot noir gick av stapeln passande nog en lätt kulen höstkväll. Eric T hade inför kvällens tema Bourgogne dukat upp sju viner som skulle belysa ålder och stil samt möjligen även terroir.

Bourgogne anses av rätt många vara fint som tusan och producenterna kan sålunda ta mer än lovligt betalt för sina viner, ibland befogat, men oftare helt obefogat skulle jag vilja påstå. Klassificeringen i Bourgogne är tämligen enkel; det är marken (nåja, vingården) som är klassificerad och inte slottet, vilket är fallet i Bordeaux. Slott och slott förresten, producenterna i Bourgogne anser sig allt som oftast vara småskaliga bönder snarare än storskaliga godsägare. Klassificeringen sträcker sig i fallande skala från grand cru via premier cru, village till regional appellation (som i sin tur kan delas in i tre grupper). Pga klassificering och uppdelat ägande gäller det att hålla noggrann koll på producenterna, dvs satsa på de man känner till genom bra rykte eller egen god erfarenhet. Ett exempel är vingården Clos de Vougeot med mer än 80 ägare. Det något uppdelade ägandet av vingårdarna har medfört att négocianterna (något vårdslöst uttryckt ”druvmäklarna”) har historiskt sett haft en stark ställning.

På tal om klassificeringen; av en artikel om ”Super Premiers” i La Revue du vin de France nr 545 (oktobernumret 2010) framgår att en del vingårdar i Côte d’Or (tex Les Saint Georges vid byn Nuits-Saint-Georges och Les Grèves vid Beaune) är klassade som premier cru, men anses hålla grand cru-kvalitet och huvudsakliga skälet till att de inte omklassificerats är en ”phobie fiscale” då bättre klassificering medför en högre beskattning.

Från vinimporterande tillika berest vän till provningsledaren kunde rapporteras att det kan skönjas fyra trender i Bourgogne: 1) att producenterna tydliggör i större utsträckning att verksamheten är biodynamisk, 2) ökad försiktighet med ekbehandlingen, 3) négocianternas betydelse börjar tunnas ut vilket gör att även små producenter börjar kunna sälja sina viner själva samt 4) chapitalisering börjar försvinna/minimeras, troligen pga ett varmare klimat.

Kort att veta om årgångarna enligt Eric T;

2009 – ”Bara glada miner i Bourgogne”, sannolikt en stor årgång i varande
2008 – ”En ekvivalent till 1996”, lagring rekommenderas
2007 – ”Åsikterna går isär” bra – inte alls bra. Noggrannhet rekommenderas.
2006 – ”Utvecklats bra på flaska, går att dricka tidigt”
2005 – ”Magnifik årgång”, koncentrerade viner för lagring
2004 – ”Lätta och eleganta i stilen”, stor variation
2003 – ”Hett och torrt, rekordtidig skörd (12 aug!)”
2002 – ”Bättre i Bourgogne än resten av Europa”, stort drickfönster
2001 – ”En svagare variant av 2002”
2000 – ”Inte särskilt lyckad årgång, stor försiktighet rekommenderas”
1999 – ”Fantastisk årgång, stora viner ännu inte drickfärdiga, premier cru börjar visa mognad”
1998 – ”Höga tanniner, många hade problem med obalans i vinerna”

Styrkta av all information var det därefter dags att ta sig an vinerna:

1998 Volnay 1er Cru Les Carelles (Camille Giroud)
Till färgen klarröd med viss antydan till tegelton i kanten. Doften bjuder på rotfrukter och salvia kompletterat med lite bränd granrot som bakgrund. Efter ett tag kommer behaglig doft av nyöppnad tobakspåse och en gnutta anis. I munnen bjuder vinet på hög syra med lite eldigt avslut och tobak i eftersmaken. På det hela en bra smak och för min del en hedrande tredjeplats. I resten av församlingarna går åsikterna isär med allt ifrån ”för ung” till ”för gammal” via ”torra tanniner med inslag av bakelit” , med viss övervikt åt obalans-falangen. Jack sammanfattade det hela lysande med ”Vi har haft en del traumatiska upplevelser från Giroud tidigare”. Sedan 2001 är David Croix vinmakare på egendomen. Årgångsmässigt promenerade vi runt bland 1998, 2001 och 2004. 13% alkoholhalt.

2004 Savigny-les-Baune 1 er Cru Clos Guettes (A-F Gros)
Klarröd färg med viss tegelton i kanten. Typisk pinotig doft med multna löv och en mycket trevlig varm doft. I munnen finner vi medelhög syra med kort smak och faktiskt ännu kortare eftersmak. Vinet ger ett intryck av ”gammal och god” för den som är lagd åt det hållet (bl a undertecknad). Spridda omdömesskurar i församlingen och årgångsmässigt hamnar vi i 1998 eller 1999. 13% alkoholhalt.

2008 Bourgogne Rouge (Pataille)
Röd till färgen med dragning åt cerise/lila, även i kanten. Atypisk doft av lingonjuice eller lingondricka. Vaf..? Medelhög syra och tack och lov kort smak och kort eftersmak med aning eldighet. Vinet påminner mest om svagdricka/lingondricka till dagens lunch. Många får en känsla av maceration carbonique och vi börjar genast mumla om gamay, eller som en provare kärnfullt uttryckte saken; ”Det verkar vara Deboeuf som löpt amok” Föga förvånande promenerade vinet hem de flesta sämströsterna. Vi gissade i huvudsak på årgång 2007. 12% alkoholhalt

2002 Pommard 1er Cru Epenots (Jadot)
Klarröd med antydan till tegelton i kanten. Fuktig i doften, dock ej på ett defekt sätt. Kort efter första sniff kommer en antydan till lite rotfruktstoner plus en bränd ton och en nja-känsla infinner sig. I munnen är vinet syrligt med ganska kort smak och viss sötfruktighet. Eftersmaken är till viss del kvardröjande och en aning besk. Vinet har viss kunglig glans då det var det som serverades till kalvytterfilén på prinsessbröllopet i somras. Vinet kan möjligen behöva några år till i lugn och ro för att komma till rätta. Det närmaste vi kom årgångmässigt var 2003 och 2001. 13,5% alkoholhalt.

2003 Clos des Lambrays Grand Cru (Domaine des Lambrays)
Färgen är tät, mörkt röd utan antydan till tegelton. Klart atypisk doft med vanilj, fat, mynta och nyöppnat paket med Strong. I munnen bjuder vinet mer vanilj och björnbärstoner och jag tycker att det smakmässigt en förträfflig zinfandelkopia. Kanske lite taskigt, men jag får lite överekade USA-vibbar. Vingården är Grand cru-klassad men det hjälper inte upp fallet. Verkar dags att dricka nu, om man gillar att tugga björnbärsmarinerad ekplanka. Vi laborerade med årgångarna 1999, 2003, 2005 och tippade att den sista var den troligaste. 13,5% alkoholhalt.

2002 Volnay 1er Cru En Caillerets “Clos des 60 Ouvrées” (Domaine de la Pousse d’Or)
Tät mörkt röd i färgen med tydlig tegelton i kanten. Fantastisk pinotig doft, bästa doft ikväll med härlig höstkänsla. Smaken är behaglig med viss beska och vinet känns möjligen något ungt. Vidare ger vinet ett lite eldig intryck och verkar inte vara helt i balans och församlingen kan näst intill enas om att några år i stillsamt ryggläge kan säkerligen inte skada. Eftersmaken är dock lång och bra och jag får lite NZ-vibbar medan andra vände näsan norrut mot Tyskland. Vinet var länge min kandidat till bästa vin, men föll slutligen på målsnöret av att den inte känns helt färdigutvecklad. Vi gissade på årgång 1999 och när flaskan senare kom fram kunde vi konstatera att det var intressant att Pousse d’Or ånyo levererar så pass bra. Vingården är en Monopole-vingård, dvs en ägare. 13% alkoholhalt.

2007 Vosne-Romanée “Vielles Vignes” (Vincent Girardin)
Färgen är odiskutabelt klart röd. Basta! Doften är…mycket knuten doft och en viss pinositet kan anas. Kan det röra sig om en åldersfråga? Även smaken är väldigt knuten på gränsen till lite intetsägande. Vinet öppnade sig en gnutta på glänt efter ett tag för att sedan tvärstänga sig igen med en smäll. Vi känner oss lite frågande till vad som kan hända med vinet med lite lagring; antingen utvecklas det till något stort eller i värsta fall förvandlas till ett jaså. Tunnel? Lagring? Gambling? Vi gissade på en lite kantig 2004. 13% alkoholhalt.

Kan man dra någon slutsats av provningen och rösterna? Det var en bra spridning i ålder, producenter och distrikt med en jämn kvalitet. Inget vin visade någon riktig toppklass (ännu?) och inget vin var något direkt bottennapp. Å andra sidan, är man på jakt efter toppklass är det bara att belåna oljereserverna i Saudi och shoppa loss. Två viner kändes visserligen synnerligen atypiska, men de var fullt korrekta. Två viner var mycket knutna och sålunda något svårbedömda.

Et enfin, la vérité brutale:

1998 Volnay 1er Cru Les Carelles, Volnay, 390 kr, 0-6, 14 p
2004 Savigny-les-Beaune 1 er Cru Clos Guettes, 209 kr, 5-1, 16 p
2008 Bourgogne Rouge, 166 kr, 0-14, 10 p
2002 Pommard 1er Cru Epenots, 495 kr, 4-0, 12 p
2003 Clos des Lambrays Grand Cru, Morey-Saint-Denis, 800 kr, 6-1, 14 p
2002 Volnay 1er Cru En Caillerets “Clos des 60 Ouvrées”, 618 kr, 7-0, 16 p
2007 Vosne-Romanée “Vielles Vignes”, 369 kr, 1-1, 12 p

/JW

FK3: Italien

Tredje lektionen i den pågående fortsättningskursen hade temat italienska druvor. Efter en något faktaspäckad teorigenomgång av Italien från norr till söder provades följande:

2007 Valle Reale, Montepuciano d’Abruzzo
Mörk, tätt, närmast svartlila.
Dov mörk doft med djup körsbärsfrukt matchat med en del gummi och kryddpeppar. Doftar kalops bakom den täta frukten, faktiskt. En aning av en chokladig fatton finns också samt en stenig asfaltton.
Frisk, ren attack. god, bra syra. Rejäla rätt tuggbara och strukturerade tanniner växer snabbt till men frukten jobbar bra på att stå emot. Bra koncentration, men lite måttlig längd. Strålande prisvärde!

2006 Castello di Fonterutoli, Chianti Classico
Tätt svartrödlila.
Dov, tät mörk frukt med en hel del fattoner av rostat kaffe. Frisk mintton. Tätt och med klass.
Torr, frisk attack. Markerat torra tanniner och en frisk, nästan saftig frukt som väl bäddar in tanninerna. Kaffefaten tittar fram igen mot slutet som är tämligen stumt och outvecklat. Ett vin som behöver lagras några år.

2005 Nerobufaleffj, Gulfi, Nero d’Avola
Mörkrött med lysande, röd kant.
Ren, fräsch, något bärig frukt. Bra intensitet. Lustig kombination av violer och mint med någon sorts skitig ladugårdston.
Frisk, tät, tuggbar attack. Bra, läskande syra. Rätt slankt, men många smaker. Fräsch frukt med djuriska toner i bakgrunden. En hel del mumsiga, torra tanniner. Ren, harmonisk, läcker eftersmak. Kul stil.

2005 Colonello, Barolo, Aldo Conterno
Medel till ljusrött.
Finstämd, lätt volatil ton med inslag av lim. Tydlig mintton och en lätt blommighet. Antydan till svampdoft samt en aning av den hustypiska kakdegen (tänk Brysselkex) långt bak.
Frisk, ren, intensiv attack. Ren, bra, syra. Läckert och eteriskt med kakdegen lite tydligare nu. En hel del mycket finkorniga tanniner. Lång, läcker klassist eftersmak med en kombination av charm och torra tanniner. Känns faktiskt rätt traditionellt med sitt volatila anslag, men definitivt hög klass. Oförlöst. Bör lagras.

1990 Querciagrande, Podere Capaccia, magnum
Rejält utvecklad brunorange färg med förvånansvärt tät kärna.
Utvecklad, rätt murrig doft med toner av läder, tobak, buljong och sötlakrits.
Frisk, smakrik attack. Mycket buljong i början, men den ger med sig efter ett tag. Friskt och smakrikt med bra syra som inte har börjat dominera. Rejäla, rätt avrundade och tuggbara tanniner. Knäckig eftersmak. Kul vin som dock får erkännas ha sett sina bästa dagar.

2004 Vaio Armaron, amarone, Serego Alighieri
Tätt, svartrött.
Slutet, rätt frisk och fräsch doft med bra körsbärsfrukt samt viol, hallon och mint. Även en tydlig ton av kallt te.
Frisk, ren, fruktig attack. God, ren syra. Massor av kraft men ändå en renhet och viss elegans. En hel del, väl inbäddade tanniner. Växande eldighet. Lång, stram, eldig eftersmak. Bra! Lagras. Trevligt att notera att trots eftersök stod inga gamla äppelskal att finna.

Alltså följande viner. Alla utom Querciagrande inköpta nyligen på Systemet, medan denna köptes på auktion i Amsterdam 2002 för 43 euro.

2007 Valle Reale, Montepuciano d’Abruzzo, 89 kr, 0-3, 14p
2006 Castello di Fonterutoli, Chianti Classico, 289 kr, 5-4, 15.5p
2005 Nerobufaleffj, Gulfi, Nero d’Avola, 299 kr, 4-0, 15.5p
2005 Colonello, Barolo, Aldo Conterno, 779 kr, 4-2, 16.5p
1990 Querciagrande, Podere Capaccia, magnum, 430 kr, 15p
2004 Vaio Armaron, amarone, Serego Alighieri, 379 kr, 16p

(Hur tusan blir man av med de där långa radavstånden efter return??? – Ta bort en radmatning i HTML-läge /ASi – Tack för det! Och rubrikerna då? Bara ”bold”, helt enkelt? /AK)

/AK

#1160 Portugalkurs, avsnitt 5

Som en välförtjänt utmärkelse för Tapperhet I Provning under Portugalkursen lades en extraprovning in med ursprungliga temat Goda viner från Portugal. Väl på plats diskuterades dock Det moderna Portugal och någon entydigt tema kunde inte riktigt urskiljas. Redan på förhand hade det dock förekommit lite spekulationer om huruvida det rörde sig om en tröstomgång med tanke på vad vi fick genomlida i avsnittet Mogna röda viner från Portugal (#1149) eller om det bästa hade sparats till sist. De Tappra 11 satt beredda med såväl små som stora motorsågar när den praktiska delen av provningen började efter ett inte alltför svettigt teoripass där tolkningen av ”moderna” portugisiska viner avhandlades.

Vinerna serverades något svala, uppskattningsvis kring 15 grader, och efter någon halvtimme hade temperaturen stigit i glaset och lite andra doftnyanser kunde urskiljas.

2000 Vila Santa
Till färgen mörkröd med en antydan till tegelton i kanten, något grumlig. Doften är initialt full av stall och bränt eneträ och när vinet blivit något varmare kryper en behaglig arom av färsk timjan in i doften samtidigt som stall- och eneträkolen diskret drar sig tillbaka. Klart trevlig doft som bådar gott. Väl i munnen är vinet initialt eldigt och syrligt och något senare blir det mjukt, lent och lite saftigt (som i massivt, inte blaskigt) samt att det smyger in lite anistoner i smaken. Några grader senare hittar jag även en lite karamellsötaktig ton sent i eftersmaken. Vinet är gott och okomplicerat samt bedöms som fullt moget och en samlad åldersgissning på 5 – 10 år.

2001 Quinta das Baceladas
Mycket mörkt röd, på gränsen till ljus-svart (!), med en näst intill tegelfärgad yttre kant. Annorlunda färgsättning, milt uttryckt. Doften är initialt väldigt knuten och det är marigt att urskilja några typiska toner, men så småningom hittar vi lite viol och även Kan-Jang. Efter ytterligare en stund kommer rotfruktstonerna marscherande upp i glaset. Smakmässigt är vinet strävt och syrligt med en mild beska i smaken. Ordentliga tanniner, men goda och hanterbara. Lite för klent/tunt för min smak, men ändå inte illa.

2005 Vila Santa
Mörkt röd med stark dragning åt blålila, klar i färgen. Provarna är lite oense om doften, vissa hävdar blåbärspaj (alla utom en) medan andra hävdar lingonsaft/lingonris och ett stänk av mynta (undertecknad). Allteftersom temperaturen stiger i glaset förstärks doften och det för unga intrycket. Smakmässigt bjuder vinet på en gnutta eldighet samt återkommande skogsbärsbladsmak av eget val (blåbär/lingon). En liten beska dyker så småningom upp samt märkligt nog lite karamellsöta toner i eftersmaken. Den samlade bedömningen blir att vinet är relativt enkelt och för ungt. Undertecknad finner vinet, möjligen lite elakt, men fullt sant, för ungt och för spanskt, i alla fall i övriga viners sällskap.

1994 Quinta do Côtto Grande Escolha
Vilken doft! Ordentligt med stall, våt häst, härlig skit osv. Här vankas åka av! En del provare identifierade målarlåda och terpentin när de andra förirrade sig mellan boxarna av frustande fuxar. Väl i munnen vankas en ordentlig överraskning; det var ju klent och tunt! Smaken påminner lite om doften fast mer rökig, ungefär som man råkat tugga på bränd snö. Ja, eller snö där en bränd träbit har legat och rökigheten migrerat till snön. Det kändes som om smaken snarare hängde ihop med doften till vin nr 1. Det hävdades på sina håll att terpentinet i doften även återkom i smaken. Nja, lite tunn på något sätt blir det slutliga omdömet. Visst ja, färgen, mörkröd med lite antydan till tegel i yttre kanten. En aning grumlig.

1995 Adega de Pegões
Jaha, nagellacksborttagningsmedel, aceton som sedan övergår i möbelpolish. Ah, den inte fullt behagliga förnimmelsen av etylacetat kanske? I anständighetens namn har de mest koncisa omdömena utelämnats och vi sammanfattar med ett lite mer diplomatiskt ”det stinker kusligt illa”. Vill man vara riktigt snäll kan man ändå säga att det stinker ättiksyra och handsprit. Färgen är i alla fall fin röd med en dragning åt tegelton i ytterkanten samt något grumlig med hygglig fällning. Alltid något. Kvällens sämsta vin? Jadå, utan större konkurrens.

2005 Conde de Santar
Mycket mörkt röd i färgen, snarare lila än röd. Helt klar i färgen. Lite blåbärspaj med vaniljsås i doften som senare övergår till vanillinsocker. Inte helt tokigt. Smakmässigt är vinet syrligt, strävt och med rätt bra umpfh. Vaniljtonerna kommer igen i eftersmaken. En provare menade att vinet var att betrakta som ”Blåbärssoppa med avstängning” då det inte gick att känna någon egentlig smak bakom blåbärssoppaplanket. ”We beg to differ” menade fyra provare som hade det som bästa vin, vilket stod sig i omröstningen. Samlade omdömet blev att vinet var lite för ungt och bör lagras. Tyvärr kom församlingen inte fram till något svar på frågan om lagringen kan förmå vinet att transformeras från bättre till bra.

2001 Vila Santa
Mörkröd och klar i färgen. Mycket knuten doft och efter en kort stund kan lite cedertoner anas. En smula svårbedömt i början, men något senare blir cedern tydligare samtidig som en gnutta gröna toner kan anas. Smakmässigt är vinet föga förvånande syrligt och strävt och känns möjligen en smula rustikt. Jag hittar lite cabernet-toner i smaken, såväl ceder som gräs och grön paprika. Kan det möjligen finnas både sauvignon och franc i flaskan? Lite muggig stil med rotfuktstoner tyckte en provare, medan jag själv höll det som kvällens bästa vin.

Sammantaget intryck är att vinerna är väl överlag ”ok”, men tyvärr inte särskilt mycket mer. Visst hjälper maten upp vinerna något, men inte tillräckligt för att man ska rusa åstad med större inköp, i alla fall för min egen del.

Och så den brutala sanningen:

1. 2000 Vila Santa, Alentejano, 178 kr, 1-0, 13 p
2. 2001 Quinta das Baceladas, Alentejano – Bairrada, 181 kr, 1-0, 10 p
3. 2005 Vila Santa, Alentejano, 139 kr, 0-1, 11 p
4. 1994 Quinta do Côtto Grande Escolha, Douro, 378 kr, 2-0, 11 p
5. 1995 Adega de Pegões, -, 130 kr, 0-8, 6 p
6. 2005 Conde de Santar, Dão, 250 kr, 4-1, 14 p
7. 2001 Vila Santa, Alentejano, 175 kr, 3-1, 14 p

/JW

# 1155 Portugalkurs avsnitt 4, starkviner

ET hade plockat ihop ett representativt snitt av portugisiska starkviner till detta kursavsnitt i portugalkursen.

Starkviner har en lång historia i Portugal med Port som den tredje äldsta skyddade vinregionen i Europa inrättad redan 1756.  Starkviner betyder ju viner med tillsatt sprit, i Portugals fall blev de poppis då Engelsmännen började köpa viner från Europa och efterfrågade bättre hållbarhet än vad som gavs i vanliga viner.

Det engelska påbråt märks än i dag i både port och madeiraviner om man kikar på vinhusens namn. Churchill, Cossart-Gordon etc. låter ju inte direkt portugisiska.

foto: Erik Heimdahl

Vinerna:

1. Mörk gulbrun färg. Dofter med inslag av knäck, etylacetat och mognad. Gräddiga toner och paranötter, stor komplexitet. och ett lätt orent anslag som småningom vädrade ur. Koncentrerad intensiv smak med hög syra och nästan torrt. Inslag av citrus och grape, lång eftersmak.

Vid diskussionen enades de flesta om att detta borde vara en torr och hyggligt lagrad madeira av sercialdruvan.

1974 Sercial,Vintage Madeira,Blandy’s

2. Genomröd men ändå ljus färg. Dofter av chark, socker och aromatiska kryddor. Inslag av svart frukt, ekfat och lite gräddighet. Rund, angenäm smak, tydligt söt och med inslag av exotiska frukter och päron. Bra längd och mognadstoner. Eldig eftersmak med avslut som från fikon.

Här gick diskussionerna åt lite olika håll, men med port som gemensam nämnare. Undertecknad associerade först till andraklassvintage typ Fonseca Guimarens från sämre år, eller möjligen Late bottled vintage. Andra provare var frågan mera rätt ute och sade Tawny på första försöket.

Taylor’s 10 years old Tawny Port

3. Svartröd färg med en hel del grus. Murriga mognadstoner, komplexa dofter med brett-inslag. Även kött, hav och plommon fanns i doftpaletten. Smaken var kompakt och fylld med blå och svart frukt, tydlig sötma men bra syra och en läckert avrundad lite lätt bitter svans. Lätt eldighet och bra komplexitet men lite oren och väl stallig.

Diskussionen här gick kring huruvida vinets murriga karaktär var en defekt eller om det var ett sämre vin, de flesta provarna var dock eniga om att det var en Vintage Port, att döma av färg och intensitet etc. Vi slöt oss dock till konklusionen att vinet nog var defekt i någon mån, inte korkskadat men något skumt var det.

1983 Graham’s Vintage Port

4. Guldfärgat klart vin. Tydliga citrus och honungsdofter, liten kemisk anstrykning, dessutom lätt mineralig och syravarslande doft. Rund snäll och söt smak utan att för den skull vara sliskig. Viskös och fruktdriven med lätt eldigt slut. Lite platt men korrekt och på sitt sätt delikat.

Här var alla provare inne på spåret att det var en Moscatel de Setubal. Muscatkaraktären var tydlig, dessutom renheten.

1999 Moscatel de Setúbal, Bacalhôa

5. Brungul färg med inslag av grönt. Koncentrerad och komplex doft med tydliga inslag av klister / etylacetat. Sluten med udda karaktär av kokt potatis och i övrigt spretigt doftintryck. Smaken var koncentrerad även den med klistrig söt frukt vilken var okej balanserad med ett lite bittert avslut.

Även här var de flesta eniga om att det var en madeira. Möjligen skulle det kunna vara en Colheita  med många år på nacken, men madeira var konklusionen.

Cossart Gordon 10 years old Malmsey

Tabellen

1. 1974 Sercial,Vintage Madeira,Blandy’s, 112 Euro, 4-0, 15,5p
2. Taylor’s 10 years old Tawny Port, 229 SEK, 2-3, 14,5p
3. 1983 Graham’s Vintage Port, 629 SEK, 0-2, 12p
4. 1999 Moscatel de Setúbal, Bacalhôa, 179 SEK, 3-4, 13,5 p
5. Cossart Gordon 10 years old Malmsey, 299 SEK, 3-3, 15p

/JT

#1149 Portugalkurs III, Mogna röda viner

Mogna röda viner var rubriken, och nog var de mogna allt. Tveksamt om enklare portugiser, som de vi testade, gjorda för länge sedan tål att bli så här gamla. Ålderssyrligt, snipigt och elakt var omdömen som fälldes över flera av vinerna. Även Periquita, som var med på Rhône 1990-provningen (se nedan) visade ju drag av att ha fått ligga för länge. Dagens -86:a var väl iofs inte sämre så de kanske når en platåfas och håller sig kvar där?

När dessutom Jack, som har en av föreningens mest utvecklade nekrofila vinsmaker, dömde ett av vinerna som ”klart OTH” rådde det ingen tvekan längre. Provningen är en klar kandidat till ”Gyllene Flaskans” raka motsats dvs. Årets minst prisvärda/mest smärtsamma provning. För det har väl inte varit någon med Nordiska viner i år?

Efter den generella sågningen är det kanske inte så många som vill läsa detaljerna kring varje vin, men här kommer de i alla fall.

Vino Expumante, Bruto, 2002
Teorivinet, en portugisisk skumpa, hade en liten ton av bokna äpplen och lite lösningsmedel. Annars fanns där både brödighet och citrussyra. Smaken kompletterades med en viss beska (askorbinsyra?) och rätt tydliga vinteräpplen.

Tinto Cão, 1999
Kräftspad, dillkött, gammal dill, ja ni förstår vad det här doftade. Därtil lite klister och torkad frukt. Smaken präglades av ålderssyra, dill och klister. Gav rysningar när jag svalde det.

Garrafeira, 1985
En klassiker, som det fanns mängder av på Systembolaget under 1990-talet. Så mycket och under så många år att man nästan började misstänka att 1985 var vinets namn och inte dess årgång. Lite lik ettan men med mer frukt, dock av den torkade typen som russin och dadlar. Smakomdömena svängde mellan elegant, lätt till fernissa och kort, nästan platt frukt.

Vinha Pa, 1995
Mogen men knapp röd frukt, tjära, kaffe, fikon i doften. Det mesta går igen i smaken där det finns lite strävhet och en relativt tät mogen men kort frukt. Kvällens solklara vinnare, dock utan att imponera.

Periquita, 1986
Även detta är en klassiker där doften var helt OK. Här fanns det faktiskt lite frukt och en utvecklad ton av läder, kaffe och choklad. Smaken var det tyvärr sämre beställt med. Fruktlöst med en ton av klister och, som någon formulerade det, oxiderad bostongurka!

Reserva Particular, 1980
Nog var det speciellt alltid. Doften var klart mogen men OK, relativt fyllig med fat, tjära, klister och kaffe. Smaken framkallade kraftfulla rysningar med sura och kartiga toner. Det var det här vinet som t.o.m. Jack tyckte var för gammalt med ”lite osund färg”. Vi andra, som inte är lika finkänsliga föreslog att det istället för vin fanns ”julmust utan socker” eller ”50/50 av svagdricka och rödvinsvinäger” i glasen.

Reserva Especial, 1984
Friskare, rödare frukt (kan ju iofs bero på de två föregående vinerna), ngt. eldigt annars nästan ”elegant” doft. Väldigt lätt, nästan smaklöst men med lite drag av svarta vinbär. Den smak som fanns bedömdes som rätt elak så det var tur att vinets smak var välgörande kort. Barca Velhas andravin, vilket återspeglas i priset.

Reserva Viuva, 1974
Lättare, nästan grön ton av paprika, lite krut och pepparkaka. Det var en rätt märklig blandning av dofter. Smaken inledde bra men när man svalde kom en elak ålderssyra och piskade smaklökarna på ett obehagligt sätt. Doftade ungt och smakade gammalt. ”Aktivt elakt” och ”som en dåligt tvättad pissoar” var några omdömen. Ett vin för masochister som är lite extra kinky.

Tinto Reserva, 1997
Kvällens sista vin visade sig vara en relativt glad överraskning efter de föregående vinerna. Inledde med ganska stor örtighet men det försämrades tyvärr snabbt i glaset och påminde efter ett tag mer om utspottad tobak. Smaken var också bra i början, balanserad med god tobak, rostade fat, mogen extraktrik frukt. Den försvann tyvärr rätt fort. Vilket iofs borde glatt den som hade vinet som kvällens sämsta med motiveringen att ”frukten e’ ju rutten”.

Priserna nedan är priset på provningen, de flesta vinerna är inköpta på auktion för just den här provningen. (Tack till Ansgar för det jobbet och grattis till att Du lyckades hålla Dig undan från provningen. Hade Du tjuvsmakat?).

Quinta do Ameal, Vino Expumante, Bruto, 2002, Minho, 350:-, -/-/-, 12,5p

Quinta dos Roques, Tinto Cão, 1999, Dão, 363:-, 0/3/14, 8p
Caves Acácio, Garrafeira, 1985, Dão, 200:-, 3/0/14, 9,5p
Luis Pato, Vinha Pa, 1995, Bairrada, 500:-, 6/0/14, 12,5p
José Maria da Fonseca, Periquita, 1986, 120:-, 2/0/14, 9,5p
Caves São João, Reserva Particular, 1980, 390:-, 4p
Casa Ferreirinha, Reserva Especial, 1984, 750:-, 1/0/14, 9,5p
José Gomes da Silva & Filhos, Reserva Viuva, 1974, 360:-, 0/2/14, 9p
Tapada do Chaves, Tinto Reserva, 1997, 310:-, 2/1/14, 10p

PH

  

#1140, Portugalkurs del 1

Denna veckas provning var på kurskonceptet. AuZone har även i år en temakurs om 4-5 provningar, i år på ämnet Portugal.

MT hade förberett en expose viner från Systembolaget med representation av ett antal distrikt. Dessutom försåg MT oss med en uppsättning teoridokument samt att vi denna gång fick prova vinerna halvblint. Trots det visade sig master-mind delen klurig.

Vinerna uppvisade alla rejält med färg och i några fall lite blånad i kanten antydandes unga viner. Dofterna var dock inte överdriver fruktiga och på det hela taget var intrycken motstridiga. Färg och koncentration men samtidigt lite platta doft och smakupplevelser. På det hela taget en del mycket goda viner, men mer finess, komplexitet och elegans samt fokus på frukt skulle lyft upplevesen flera pinnhål.

Vinerna:

2004 Dona Maria Reserva, från Alentejo, 250 kr, 1/7/12, 8p

Första vinet hade en tydligt tät blåröd färg. Kryddiga dofter med lite metalliska toner, avlöstes av kokta toner av broccoli och blomkål. Skum ovanlig doft. Koncentrerad smak av lakrits, peppar och blå frukt samt en tidvis aggresiv syra.

2006 Quinta de Chocalpha Reserva red, från Estremadura, 189 kr, 2/1/12, 12,5p

Andra vinet var även det tätt blårött till färgen. Bland dofterna fanns här svart frukt och läder , en del fat och hallon. Intensiv smat men snarare sval än eldig och frukdriven robust smak med långa tanniner, kändes ungt.

2005 Conde de Vimioso Reserva 2005, från Ribatejano, 229 kr, 2/1/12, 11p

Svatrröd färg, Något oren doft inititalt, mineral och sluten doft, senare dofter av viol och mynta. Fruktfattig och torr smak med eteriska toner. Kraftiga tanniner och riklig syra.

2006 Quinta de Saes Reserva, Estagio Prolomgado, Från Dão, 218 kr, 3/0/12, 13,5p

Blåröd tät färg. Doft av peppar och exklusiva fat, kryddig toner samt trä. Initialt anemisk smak men sedemera lätt, fruktig och elegant smak med komplexitet, inställsam med liten fruktsötma.

2005 Luis Pato Vinhas Velhas, från Beiras, 224 kr, 1/1/12, 12,5p

Mörk färg. Initialt slutet sedan dofter av plommon och stall med metalliska inslag, fat och charkuterier. Kraftig robust smak med intensiva tanniner, spretigt eller platt intryck.

2006 Quinta do Vallado Reserva, från Duoro, 300 kr, 3/2/12, 12,5p

Svartröd färg. Kryddiga dofter med inslag av fat. Björnbär, vanilj rökig doft. Frukt och tannindominerade smaker med kryddiga juliga inslag.

Generellt kändes den här uppsättningen viner som en exponent för det traditionella snarare än det nya Portugal. Flera av vinerna gick utmärkt med lite mat till men var inga direkta charmtroll på egen hand.

/JT