#1316 Champagne 1996

Jancis Robinson skrev för några år sedan ungefär att ”vanlig” champagne mest är till för att ge inkomster till champagnehusen. Årgångschampagne, däremot, avspeglar däremot såväl årgångens karaktär som husets förmåga att göra ett bra vin, och är således det som en champagneälskare bör ägna sig åt. Om en person med hennes erfarenhet säger så, så är det naturligtvis svårt att säga emot. Och egentligen finner jag heller inget behov att försöka argumentera mot åsikten i fråga. Medan bas-champagne kan var mycket gott, är det normalt först vintagevinerna som förmår visa upp något som dessutom också är komplext och intressant. När JT kallar till en provning av champagner från årgång 1996 kommer man således, inte bara på grund av resonemanget ovan, utan också för att just 1996 är en mycket speciell årgång, som det alltid är intressant att få en koll på.

Det speciella med 1996 är den unika kombinationen av mognad och hög syranivå. En sockerhalt i musten på mellan 10 och 11 % potentiell alkohol kombinerat med syranivåer på över 10 g/l har man aldrig upplevt, varken förr eller senare. Året bjöd på ett tämligen bråkigt och ojämnt väder, med frost i början av maj, sedan värme fram till blomningen i mitten av juni varefter juli bjöd på både värme och regn. Augusti var sval, men så ”räddades” (detta uttjatade uttryck!) årgången av en fin september med värme som drev på druvmognaden, samtidigt som svala nätter bevarade syran. Just syran är väl något av det som mest utmärker årgången. I bästa fall är den uppbackad av en bra, mogen frukt, men i en del fall kan den bli väl framträdande, på en nivå som gör att man undrar om vinerna någonsin kommer att mogna innan frukten helt försvinner. Så var t.ex. Salon 1996 för inte så länge sedan, något överdrivet, som att smaka på ett grustag upplöst i citronsyra. Hur som helst är det en årgång som har gett många stora viner, så våra förhoppningar var stora inför provningen. En fördel för oss vinprovare  med deras långsamma utveckling är ju ändå att vi kommer att få glädjen att kunna följa dessa intressanta viner ännu under en lång tid framöver, och det tillhör ju det mer spännande man kan ägna sig åt i vår passionerade hobby.

Första champagnen avslöjade en klar utveckling genom sin tämligen djupgula färg, något som gällde alla vinerna i provningen. Doften började fint och snyggt med en bra, bördig champagneton. Snart växte mer utvecklade aromer till sig i form av lite svamp, och nötter, både val och hassel och doften gav ett aningen trött intryck när även en rökig gummiton kom fram.
Även smaken började friskt och rent med en hygglig mousse. En bra, närmast citrusaktig syra men en lite slank mitt. Växte dock till sig och blev långt och tjockt tuggbart efteråt. Slutintrycket blev ändå att det var ett snyggt vin, om än med lite oroande trötthetstecken.
1996 Cuvée Sir Winston Churchill, Pol Roger (Pn.+ch)

Viner i andra glaset var betydligt stramare och hade mer frukt i doften, såsom citrus och röda äpplen. En viss brödighet fanns där, liksom en lite lustig lösningsmedelston. Lätt skitigt och klart intressant. Så småningom blir det öppnare, med mer av plommonfrukt, men också lite tröttare sherrytoner. ”Vaniljrån”, var en träffande kommentar som fälldes om doften.
Smaken öppnade tätt och tjockt tuggbart med bra, fet gul plommonfrukt. Lite rök, kött och brieost fanns också. En bra syra, som var väl omsluten av frukten. Eftersmaken var klart stram, mineralaktig och tuggbar med bra bredd. Inget charmtroll utan snarare ett krävande vin som gärna vill ha mat till sällskap.
1996 Bollinger RD (65% Pn.+35% ch, deg. 2006)

Så ett betydligt fylligare och yppigare vin med mogen frukt och rejäl utveckling i form av svamp och till och med en aning fotsvett. Klassiska toner av rostat bröd och humle stod också att finna liksom crème brulée, pistasch och en gul, mogen frukt.
Även smaken var tjock och tät med mogen frukt, men också en bra syra. Brett, tuggbart, mumsigt och långt. Den yppiga känslan kunde ha gjort vinet väl inställsamt, men tack vare en bra mineralitet blev det aldrig banalt.Möjligen kunde man anmärka på att en beska växte till sig mot slutet och varnade för att vinet knappast skulle vinna på vidare lagring.
1996 Clos de Goisses, Philipponat (100% ch, deg. 2006)

Fyran var rejält utvecklat med en ordentligt köttig doft med en speciell, parfymerad ton som för mig påminde om carambolefrukt, hyacint och en aning banan.
Även smaken var utvecklad. Frisk och bred, med gräddiga, köttiga inslag samt en hel del kraft samt en rejält kritig mineralton som dominerade eftersmaken. Rätt speciellt vin.
1996 La Terre, Mailly (75% Pn.+25% ch)

Nästa vin hade en snygg, stilfull doft som även visade en del kraft och djup i form av en del svamp och en torr kritighet. En lite oangenäm fernissaton växte tyvärr till sig i glaset liksom en viss bittermandelton som varnade för en oxidation.
Smaken började med kraft och en hel del bitterhet. God syra, men charmlöst i mittensmaken där igen bittermandeln möter upp.  Slutar stramt, torrt och tufft. Bra intensitet och längd, men saknar charmen hos en bra champagne. Tveksamt om det vill ha längre tid i flaskan.
1996 Bruno Paillard Brut Assemblage (52% Pn.+48% ch, deg. 2006)

Så ett av kvällens favoriter som visade upp en rejält rund och rökig doft med massor av bröd och humlekottar. Kändes fatlagrad och jag gissade på en klassisk Blanc de Blanc. Yppig, inbjudande, aningen porrig stil.
Även smaken öppnade famnen och bjöd in med sin rökiga, mullig och charmiga stil. En god syra stramade upp den breda, rökiga smaken som hade en ordentlig humleton. En lång, rökig eftersmak med en flintig mineralton fullbordade det charmiga, fullmatade intrycket
1996 Henriot Brut Millesimé (52% Pn.+48% ch)

Kvällens andra vinnare fanns i nästa glas och uppvisade en betydligt stramare och rödfruktigare doft i en frisk och ren stil. Ungdomliga citrustoner hade även sällskap med dofter av svamp, kola, kanderade hasselnötter och lite kött som ändå avslöjade en hel del ålder. En liten sherryton växte till sig, dock inte mer än att det för de flesta gav ett charmigt bidrag till helhetsintrycket.
Smaken började friskt och krämigt med en bra syra. Köttigt och rejält tuggbart med en klar pinotkänsla. Lång, köttigt tuggbar och rejält mineralig eftersmak med en lätt svampton. Svårspottad, spännande smak.
1996 Joyau de France, Boizel (60% Pn.+40% ch, deg. 2012)

Till sist ett vin med en påtagligt ungdomlig doft med klassiska brödtoner, citrus och röda bär. Kryddigt och intensivt. Nästan lite rieslingaktigt med sina citrus- och äppletoner.
Frisk, stram attack med en ren, markerad syra. Kryddigt, ung, stramt och ännu oförlöst. Markerat torr, kritig, lång, tuggbar eftersmak. Behöver mer tid.
1996 Femme de Champagne, Duval Leroy (Mest ch)

En som väntat givande provning. Spännande att få ta en titt på var champagnerna från denna intressanta årgång befinner sig. Boizels Joyau de France var en välvillig gåva från den svenske importören Torres. Stort tack för det! Kul att kunna rapportera till dem att vinet hävdade sig mycket väl i konkurrensen. Som extranummer fick vi dessutom prova det vin som petades ut när vi fick Boizels vin till provningen, nämligen 1999 Pol Roger (60% Pn.+40% ch) som var ungt, citrusaktigt, kryddigt, rent och stramt. Ett ännu ungdomligt och fruktdrivet vin som gärna kan få mer tid på rygg.

Vin, utpris, röstsiffror bäst-sämst, min poäng

1. Pol Roger, Cuvée Sir Winston Churchill, 1528 kr, 3-1, 16p
2. Bollinger RD, 1827 kr, 1-2, 15,5p
3. Philipponat, Clos des Goisses, 1438 kr, 1-1, 18p
4. Mailly, La Terre, 638 kr, 0-3, 17p
5. Bruno Paillard, Brut Assemblage, 704 kr, 0-5, 16p
6. Henriot, Brut Millésimé, 704 kr, 4-0, 17,5p
7. Boizel, Joyau de France, 0 kr gåva, 4-0, 18,5p
8. Duval-Leroy, Femme de Champagne, 0-4, 17p

Tack JT!
/A

#1317 2004 Bordeaux

En riktigt klassisk provning, en bordeauxhorisontal. Sju av åtta viner var goda!

2004 Château Tour de By doftade mint och smörkola, och hade bärig, eldig och besk smak. Initialt var det det öppnaste vinet, men snart blev det var tydligt att  detta vin var mycket enklare än de övriga i provningen. Antagligen hade det inte märkts så tydligt för fem år sedan, men nu håller vinet på att falla sönder och det har tappat all balans.

2004 Château Haut-Batailley hade liten doft med tendens till svarta vinbär och medocmarkörer, smaken var också sluten, cabernetdominerad med låga tanniner och ännu ung smak. Lite för dominerande karaktär av billiga fat.

2004 Château Bahans Haut-Brion var kvällens dyraste, och det enda andravinet. Doften var lätt och elegant med blyerts och fat, lång god cabernetdominerad smak. Ganska utvecklad, vinner nog ej på lagring.

Merlotdominerade 2004 Clos Fourtet hade mörka plommon i doften, modern fathantering, lång god balanserad smak med liten strävhet. En riktigt god och modern bordeaux som är på topp nu. Tydligt ett vin från östra stranden.

I 2004 Château Brane-Cantenac märktes den svaga årgången tydligt, liten doft med gamla fat, lång lite stjälkig smak med frisk syra.

2004 Château Durfort-Vivens började dammigt i doften, men blev god och klassisk såsmåningom. Även här var smaken lite grön och stjälkig, och kombinerad med lite fatbeska. Jag hoppas och tror att det går ihop om några år eftersom jag har några buteljer…

2004 Château Rauzan-Segla hade en fin cabernetdoft som bara blev blir bättre under kvällen, det var det av kvällens viner som hade tydligast medocstuk. Sträv, fatig, lång smak som fortfarande är på gränsen till väl ung men ändå utmärkt god.

Färgen på vinerna i provningen blev mörkare och mörkare, och 2004 Château Pontet-Canet som stod sist var allra mörkast. Vinets karaktär motsvarade detta, med sluten doft och rejäla tanniner. Vinet har dock en underliggande balans och jag tror det kommer att vara riktigt bra om 5-10 år. Med marginal det vin på provningen som hade högst kvalitet, fast ännu outvecklat.

Sammanfattningsvis så tycker jag dock att 2004 lever upp till sitt rykte om en ganska svag årgång, I dagsläget tycker jag till exempel att viner från 2002, som inte heller får höga poäng, verkar vara klart godare. Jag vill dock inte utesluta att der är de extra två åren som gör skillnad, jag tror att bättre medocviner har en framtid då de blir mer komplexa och eleganta än de var här.

Vin, inköpspris 2007, röstsiffror bäst-sämst, min poäng

2004 Château Tour de By, Medoc, 145 kr, 0-9, 11 p
2004 Château Haut-Batailley, Pauillac, 240 kr, 0-3, 13 p
2004 Château Bahans Haut-Brion, Pessac-Leognan, 550 kr, 0-0, 14 p
2004 Clos Fourtet, St Emilion, 450 kr, 3-0, 17 p
2004 Château Brane-Cantenac, Margaux, 420 kr, 1-1, 13 p
2004 Château Durfort-Vivens, Margaux, 260 kr, 1-0, 14 p
2004 Château Rauzan-Segla, Margaux, 470 kr, 4-0, 17 p
2004 Château Pontet-Canet, Pauillac, 450 kr, 4-0, 16 p

ASi

#1312 BYO under påskveckan

Någon ordinarie AuZoneprovning fanns inte inlagd på skärtorsdagen, men för att inte provningsabstinensen skulle bli för svår ordnades ändå en Bring-Your Own-provning för de hugade.  Den intresserade kan finna en rapport från detta tillfälle på Vintomas blogg.

/A

#1313 BaBa 96-97

BaBa 96-97

Även som fransman måste jag erkänna att Barolo- och Barbarescoviner är bland mina favorit appellationer, som typiskt sett kombinerar både kraft och elegans. De har ofta en euforisk och parfymerad doft samt en tanninrik, syrlig, komplex och elegant kropp, speciellt efter några år på nacken.

-96 och -97 är två toppårgångar, men de skiljer sig ganska mycket i stil. -96 är en klassisk årgång med hög syra, fruktkoncentration och ganska tuffa tanniner. Vår provningsledare och piemontespecialist A.K. nämner också att tanninerna  ibland även kan vara ”bråkiga”. De behöver lagras väldigt lång tid i källare för att nå full balans och färdig utveckling.

-97 är en varmare årgång, med mognare frukter, lägre syra, och mjukare tanniner. Vinerna mognar snabbare i flaskan och kan drickas tidigare.

Efter nästan 16 respektive 17 år kan man förvänta sig att vinerna visar en viss utveckling och närmar sig toppen. Som alltid blir det frågor om modernist mot traditionalist samt Barolo mot Barbaresco.

Vin 1: 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet lite grumligt ut med en väldigt tydlig tegelfärg. Vinet är väl utvecklad i doften, apelsinskal, pomerans och viol. Det är väldigt elegant, traditionell, men samtidigt med en viss dammig doft.

I munnen är det också väldigt utvecklat, kanske för utvecklat. Kroppen saknar fruktkoncentration. Det smakar lite buljong, tomatsoppa, torkade blad och bittra syror. Slutet är torrt. Vinet gav ett bättre intryck i början. Det har tappat en del med luftning i glaset. Jag vet inte riktigt hur länge vinerna har varit i karaffen, men det här vinet hade jag undvikit att lufta.

Vin 2: 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, Piemonte, Italien
I glaset ser vinet yngst ut av alla, väldigt mörkt i jämförelse. Även tegelkanten känns inte lika tydlig. Antigen är det en betydligt yngre årgång eller är det en del andra druvor i blandningen.

”Le bouquet” är väldigt modern, men ganska mycket ek, rök, tjära, animaliska toner, mogna svarta skogsfrukter och en del undervegetation. I munnen får man en fin fruktighet, ganska stor koncentration, syrliga körsbär, pomerans med runda tanniner. Syra är hög men helheten är ganska rund för en Barolo/Barbaresco. Det är väldigt svårt att känna igen nebbiolos elegans i vinet. Riktigt gott är det men inte riktigt vad man förväntar sig. I slutet får vi veta att det är en Barbera d’Alba. Vem sade att en Barbera d’Alba måste drickas ungt?

Vin 3: 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, Piemonte, Italien
Stilmässigt liknar vinet nummer 1. Däremot hittar man i doften mer frukt och koncentration, mer friskhet, en hel del svamp, undervegetation, läder, kanel, kryddor, pomerans och väl integrerad ek. Det doftar lovande. I munnen är det utvecklat med bra syror, en del kryddor, en fin mogen och koncentrerad frukt och toner som liknar doften. Däremot är tanninerna lite väl träiga i min bedömning. Det är det enda som inte visar elegans och balans i det här vinet. Synd. Med några fler år på nacken kan man hoppas på att tanniner ska mjukna lite. Vem vet?

Vin 4: 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet ser utvecklat ut samt fortfarande klart och piggt. Doften är absolut strålande. Den har allt man kan önska i en Barolo/Barbaresco: Koncentration, frukt, komplexitet, viol, rosor, torkade örter, tjära och en väl integrerad ek och allt på ett väl balanserat sätt. Den är bara läcker: ren elegans och hög klass. I munnen är det lika strålande som doften: Viol, blommor, tobak, undervegetation,  fina syror och en eftersmak som aldrig tar slut. Viken fantastisk balans och komplexitet! Absolut makalöst. Det här vinet är på topp nu och kan säkert lagras ytterligare några år till. Jag gissar på en Barbaresco 97 från en topp traditionell producent

Vin 5: 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet har en mer modern stil än 4:an. I doften hittar man läckra fat, svamp, kryddor, röda frukter, lite choklad och även mynta. Det är väldigt lovande med mer kraft och koncentration är föregående vin. I munnen hittar jag slånbär, enbär, lite rökighet, en elegant syra, väl integrerad fat och snygga kraftiga tanniner. En helt annan stil än vin nummer 4 men nästan i samma liga. Vinet är perfekt att dricka nu, men kan lagras ytterligare några år utan problem. Jag gissar Barolo från en modern producent. Årgång är svårt att gissa.

Vin 6: 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet liknar det föregående vinet men i en mindre kraftfullt och mer utvecklad stil. Jag hittar apelsinskal, pomerans, torkade blad, lite köttig framtoning, mörkare frukter, gamla strumpor och botti, allt i en väldigt balanserad och elegant stil. I munnen är det mer rödfruktigt än doften, läder med elegant fruktstruktur. Eftersmaken är lång men fortfarande med en del tanniner som är kryddigare och tuffare än i vin nummer 4 samt mer eleganta än i vin nummer 3. Vinet kan vinna på att lagras ytterligare några år, tycker jag. Jag gissar en Barolo 97 eller en Barbaresco 96.

Vin 7: 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, Piemonte, Italien
Vinet har en tydligt traditionell stil. Det är blommigt, väl utvecklat, relativt lätt i struktur samt elegant. Tjära, tobak, kaffe, torkade blad, läder och karamell på ett tunt lager av rödfrukter dominerar doften. Direkt gissar jag Barbaresco från en väldigt traditionell producent, för sin elegans. Smaken bekräftar doften, men vinet har mer kraft än förväntat. Det är väl utvecklat samt fortfarande strävt, med viol, röda frukter, läder och även mynta. Jag gillar verkligen det här även om vissa kring bordet tycker att det saknar lite charm och balans.

Vin 8: 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, Piemonte, Italien
Vinet är ganska blygt till att börja med, egentligen mest speciellt. Det är fullt av mynta, blommor, rosor, ek, nagellack, frisk syra men det saknar lite frukt. Inte riktigt min stil. I munnen är det helt annorlunda: utvecklat, modernt, stor koncentration, kraft samt ganska elegant. Jag hittar nougat, nyponsoppa, under-vegetation, rosor samt mocka. En del av tanninerna finns kvar, men de är väl balanserade med resten. Fantastisk gott. Vinet utvecklas väldigt mycket i glaset under kvällen och blir bara bättre och bättre.

Överlag är vinerna av toppklass. Som förväntat levererar båda årgångarna samt båda appellationerna, även om jag har en personlig preferens för Barbarescoviner och årgång 97 just nu. Skillnaden mellan årgångarna märks ganska tydligt, speciellt med facit i hand… -96 vinerna har fortfarande kraftiga tanniner och kan dessutom vinna på att lagras några år till i källare. -97 vinerna är på topp just nu.

Tack A.K. för en fantastisk provning!

Listan:
1. 1997 Barolo, Bartolo Mascarello, Barolo, 600 kr, 0-6, 15p
2. 1996 Scarrone Barbera d’Alba, Vietti, Barbera d’Alba, 420 kr, 0-3, 16p
3. 1996 Villero Barolo Riserva, Vietti, Barolo, 1406 kr, 0-1, 16,5p
4. 1997 Cottá Vigna Brichet, Sottimano, Barbaresco, 0 kr, 9-0, 19p
5. 1997 Percristina, Domenico Clerico, Barolo, 970 kr, 3-0, 18p
6. 1996 Vanotu, Pelissero, Barbaresco, 342 kr, 1-1, 17p
7. 1996 Crichët Pajé, Roagna ”I Paglieri”, Barbaresco, 804 kr, 0-1, 17,5p
8. 1997 Cascina Francia Barolo, Giacomo Conterno, Barolo, 1057 kr, 1-2, 17p

/LC

#1315 Halenberg från Emrich-Schönleber

Vingården (Monzinger) Halenberg är en kraftigt lutande sluttning nära floden Nahe. Den största delen ägs av Emrich-Schönleber som producerat dagens viner. Själv har jag inte så stor erfarenhet av firman, men den är en av Tysklands främsta. Mina förväntningar inför denna provningen var högt uppskruvade, provningar med högklassig riesling brukar erbjuda många goda viner. Punkarn själv har uttryckt en förhoppning om att äntligen dricka ett tyskt vin som är värt ++++, Frankofilen har delat ut 102 p till Halenberg 2009, cellartracker snittar 93.7 p på årgång 2006-2010 för att nämna några.

En annan sak som jag ser fram emot är att se hur högklassig riesling svarar på lagring. Själv har jag förfäktat åsikten att de är som bäst meddetsamma päronsodan är borta, men nu får jag se om det stämmer. Förr var det då och då kalla surår, då vinerna krävde lagring, men dessa ovälkomna väderlägen verkar numera helt vara borta.

Nu till vinerna! Det var en jämn uppställning där många hade svårt att rösta och skillnaderna som jag beskriver nedan blir naturligtvis överdrivna.

2005 Monzinger Halenberg GG inledde mycket starkt med en överväldigande frisk rieslingdoft och en elegant, komplex och rik smak. Tyvärr så tröttnade vinet lite efter hand och petroleum samt lite jordiga och gröna toner kom fram. Det är i nedförsbacken, trots den starka starten.

2006 Monzinger Halenberg GG hade en skojig mogen doft med blommor och kokt kål (som jag tycker om). maken var fyllig och smakrik, med viss beska och måttlig syra. Kålen kom igen i smaken, samt en lätt ton av fernissa som visar att detta vinet också har sett sina bästa dagar.

2007 Halenberg GG var kantigt och ocharmigt, också lite grönt, inslag av fänkål, bra syra. Det tycks ha tappat sin ungdomliga charm utan att få några kompenserande mognadstoner.

2008 Halenberg GG fick mig att fundera, är detta arketypen för en Nahe-riesling? Fyllig, med god syra, en liten beska mitt emellan Rheingau och Pfalz, ren och elegant utan några distinkta kännetecken.

Nu kom tre viner från 2009, först 2009 Halenberg GG från en annan aktad firma, Schäfer-Frölich. Jag upplevde en viss mognad, men när jag har sett etiketten tvekar jag om detta. Det var en god frisk och aromatisk riesling med lång smak och en viss rökighet.

Det andra vinet från 2009 var det som passar in helt i provningen, Halenberg GG från Emrich-Schönleber. Konstigt nog var det det vin som jag tyckte avvek mest, med aningen söt doft och fläder och andra sauvignon-blanc-komponenter. Smaken var fyllig och lång, med viss beska och markant högre sötma än de andra vinerna. Vinet var dock troligen fortfarande trocken.

Det tredje var från grannvingården, 2009 (Monzinger) Frühlingsplätchen GG, också från Emrich-Schönleber. Liten doft och liten men god och härligt ungdomlig smak.

2010 Halenberg GG balanserade på rätt sida om pärongränsen, det var fantastiskt aromatisk med ananas, passion och päron i överflöd. Många trodde att vinet var äldre och moget, men omdömet får bli omoget och på topp såhär i sin rasande ungdom!

Tabellen, där priset är inköpspriset 1.5 år efter skörd,

2005 Halenberg GG, 1-4, 349 kr, 15 p
2006 Halenberg GG, 0-2, 338 kr, 14 p
2007 Halenberg GG, 0-2, 398 kr, 13 p
2008 Halenberg GG, 1-1, 472 kr, 16 p
2009 Halenberg GG, Schäfer-Frölich, 0-1, 389 kr, 16 p
2009 Halenberg GG, 4-1, 469 kr, 15 p
2009 Frühlingsplätchen GG, 399 kr, 4-0, 15 p
2010 Halenberg GG, 439 kr, 2-1, 17 p

De tre Emrich-Schönleber-vinerna från 2009 och 2010 fick 10 bäströster och 2 sämströster av totalt 12, så provningen indikerade tydligt att de ska drickas unga! Sammanfattningsvis var det viner av hög klass, men kanske inte riktigt på den nivå som förväntningarna var uppskruvade till.

ASi

PS. Jag ser att jag ovanligt nog tycker klart annorlunda än winepunk. Kommentarsfältet är öppet för fler åsikter!

Österrikiska vindagen

Det var en mangrann uppslutning med 55 producenter på den Österrikiska vindagen i början på mars. Men svårt att hinna med och hålla smaken alert. De elegantare vinerna tenderar alltid att komma i skymundan för de mineralpackade och kraftiga när smaklökarna avtrubbas av alla läskande syror.

Artisan Wines från Halbturn i Neusiedlersee, Burgenland, tjuvstartade redan dagen innan med en informell provning. Franz Schneider var tidigare flygplanstekniker innan han startade den 5 hektar stora vingården. Inriktningen är på uttrycksfulla viner framställda med uthålliga metoder där man anammar biologiska men även moderna kemiska metoder, fast i så låg grad som möjligt. Man gör en fruktdriven Pure serie för daglig konsumtion, ekfatslagrade Halbturn och Artisan serie för de högklassigaste vinerna. 2012 Pure Sauvignon blanc var riktigt syradriven men bra mineralprofil. På vindagen fanns 2011 som har rundats av lite i syrorna. Syra freak som man är, då är 2012 favorit.
Sauvignon blanc har odlats I Österrike sedan länge men har dubblerat odlingsareal de sista 10 åren och utgör nu 2%. Och visst gör man riktigt bra Sauvignon. Härligt friska med bra syra, mineralstruktur och ofta med befriande balanserad klassisk alkoholhalt runt 12%! Är personligen inte någon älskare av alltför alkoholfeta, väl druvmogna och därmed ofta plattare Sauvignon blanc, hur mycket vissa nu än gör dem gällande som perfekta matviner. St Laurent kan vara en lite svårbemästrad druva men 2010 Pure St Laurent är ett bra exempel med en mjuk, elegant framtoning. Medan 2009 Artisan Halbturn Red med 92% St Laurent och 8% Zweigelt däremot är kraftfullt med ek. Kanske lite för mycket av det goda.
Också Österrike märker av det varmare klimatet. Druvorna mognar nu en månad tidigare. Numera lämnar man färre blad kvar på vinstocken för att minska sockerassimileringen som nu tenderar att bli för hög snarare än för låg. Man vill ha balanserade viner med klassisk alkoholhalt istället för alltför alkoholstinna, feta och tunga viner.

Gross från Südsteiermark hade ett par riktigt bra Sauvignon blanc i rätt stor kostym. 2011 Klassik, full doft med fragrant Sauvignon arom, bred med tydlig mineralfräs och behaglig syra och 2011 Sulz som är snäppet större.

Från Birgit Eichinger i Kamptal en mycket elegant ekad 2011 Lamm Grüner Veltliner Reserve, Erste Lage, med ett skördeuttag på 25 hl. Trots sina 14% alkohol mycket snygg och fruktig. 2011 Riesling Vom Berg från topplägena Gaisberg och Heiligenstein torr, syra rasig med bredare och riktigt matig mineraljordighet.

I Traisental växer Markus Huber’s viner på unik kalkstenjord som ger viner med stor potential. 2012 Terrassen Riesling och 2012 Engelberg Riesling båda mycket bra med lång syra-läskande karaktär. Hade gärna provat en Sauvignon blanc från denna producent.

Stadt Krems är med 550 år en av de äldsta vinproducenterna i Österrike. Vinerna kännetecknas av en speciell stenpulveriserad behaglig rik mineralkaraktär som gör dem mycket aptitliga. Läskande mineralig är 2011 Lössterassen Grűner Veltliner för 104 kr ett fynd. 2011 Wachtberg Grűner Veltliner med 36 timmar skalkontakt har bra syra, fyllig, fin druvmognad med mjuk arom. Riesling 2012 Stenterassen mycket fräsch medan 2011 Reserve Grillenparz är mer fullmatad. Båda mycket bra.
Fritz Miesbauer leder vinifieringen av Stadt Krems men även Stift Göttweig’s viner. Både 2011 Reseve Gottschelle Grűner Veltliner och 2012 Göttweiger Berg Riesling har en fantastisk fizz-mineralig ras!

Domäne Wachau 2012 Terrassen Federspiel Riesling, pulvermineral matad, fruktig så det förslår.

Schmelz, Wachau, 2011 Dűrnsteiner Freiheit Smaragd Riesling, fet fruktig doft, dito mycket koncentrerad potent full smak med kraftig syra. 2011 Höhereck Smaragd Grűner Veltliner har en speciell karaktär av druvan som här påminner om Savennières i doft och fyllig, oljig koncentrerad smak med bra syra stuk och koncentration.

Ebener-Ebenauer, Weinviertel, tyckte jag hade riktigt bra viner medan någon inte var lika imponerad. Frågar mig om det var det här med avtrubbade smaklökar enligt ovan, om det var så att jag kanske blev positivt påverkad av det bästa mousserande eller kanske möjligen producenten och vinmakaren Marion’s charm? Efter att ha kollat deras hemsida med lista på meriterande bedömningar så känner jag mig dock stärkt i ursprunglig bedömning. 2006 Blanc de Blancs Zero Dosage, Black Edition, i helsvart flaska och etikett imponerande med fin brödighet och champagne lik karaktär. 2011 Reserve Alte Reben Grűner Veltliner från 54-åriga stockar, fet och fyllig doft och dito mineralig smak. Motsvarande Riesling från nästan 60-åriga stockar och med 20% botrytisangripna druvor fet, full, potent, volyminös. 2011 Reserve Grűner Veltliner, Black Edition, fatad med elegans även om klart ekig i eftersmak. Filosofin är att göra viner med elegans även om det är kraftigare viner och det gör man verkligen. Hade gärna provat deras St Laurent vilken dock inte fanns med.

Ploder-Rosenberg i Sűdoststeiermark hade en rolig 2011 Aero-Amphore Cuvée (GM, TR, SB). Här är det fråga om dubbel terroir eftersom leran amporan är gjord av också präglar vinet. Vill minnas att amphororna kom från Georgien. Doft av kvitten och smak av gula äpplen med skalbeska.

Pichler-Krutzler från Wachau gör fenomenala Grűner Veltliner och i synnerhet Rieslingviner. Som namnet antyder kommer ägarparet båda från kända vinodlarfamiljer och grundade egendomen 2006. Vinerna är rena, rasiga med mycket fräscha syror och häftig mineralstruktur. Bland det absolut bästa som erbjöds. Av Grüner Veltliner 2012 Frauengärten med 15-30 åriga stockar, 2012 Klostersatz med 16-36 och 2011 Supperin med 36-41 åriga stockar föredrar jag dem ändå i nämnd ordning. Orsaken är samma som för Sauvignon blanc. Grüner Veltliner anser jag gör sig bäst friskt vital och rasig medan den alltför druvmogen blir väl fet, tung och får druvtypiska aromer vissa i och för sig älskar.
2012 Riesling från Trum med 5-15 åriga stockar och 2012 Pfaffenberg Niederösterreich samt i synnerhet 2011 Loibenberg med 16-48 åriga stockar var fantastiska. Man kunde nästan inte sluta att prova dem.

Ek överdrivs ofta och i röda viner i synnerhet och sådana exempel fanns det också här. Men Uibel från Weinviertel hade en riktigt bra 2009 Reserve Berg Pinot Noir. Bra och ren Pinot doft, rätt fyllig ekfatsrostad med bra volym. Medan 2010 Zweigelt med 18-20 månader på ek kanske var väl robust.

Nittnaus Anita & Hans, Burgenland, 2010 Klassik kalk & Schiefer Blaufränkisch, bra fruktig och balanserad, stiligt. 2009 Leithaberg Alte Reben Blaufränkisch, koncentrerad. Växer på musselkalk, som i Bourgogne och champagne, samt med inslag av glimmerskiffer och kvartsit. 2009 Reseve Comodor Cuvée (Merlot 55, BF 20%, ZW 25%), stor mjuk plommonfruktig fräsch doft, fyllig lite grovsträv robust smak men ändå med någon elegans.

Nikolaihof Wachau, en gammal bekant som aldrig gör en besviken. Vinerna görs sedan över 40 år helt biodynamiskt, är mycket långlivade och med mycken elegans. Här knusslas det inte med lagringsdugligheten, den anges ofta till 25 år, som för 2010 Nikolaihof Im Weingebirge Grüner Veltliner Smaragd. Ett fullt men ändå så stiligt vin med mineralmättnad. Som ofta gav man exempel på en räcka mognare viner. 2009 Nikolaihof vom Stein Riesling Smaragd, 2008 Nikolaihof Steiner Hund Riesling Reserve – en klassiker, 2004 Vinothek Riesling – elegant fräsch, 1995 Vinothek Riesling med mycket lätt mognad och slutligen 1986 Riesling Spätlese. Och visst var den sista moget med doft något påminnande ylle-mogen Pinot Gris och något av musselkalk. Ändå vital, stilig med fin syra.

Stig H

#1307 Norra Rhône-kurs nr5 – Côte-Rôtie

Sista resan i kursen går till Côte-Rôtie längs upp i norra Rhône-dalen. Här har man under de senaste tjugo åren  levererat fler 100-poängare (Parker) än hela Bordeaux enligt kvällens provningsledare. Och då ska man veta att området producerar en mängd som motsvarar ett medelstort Bordeaux-slott.  Man kan alltså förvänta sig godsaker av druvan Syrah (ibland med en skvätt Viognier).

En sniff av samtliga sju viner indikerar att fem-sju spelar i en egen liga.

Första vinet har en mellanröd färg (dvs varken speciellt mörk eller tegel); en diskret, ganska enkel doft och en smak som för tankarna till Crôzes-Hermitage. Det här vinet är enkelt, och förhållandevis karaktärslöst utan sedvanlig bacon och stall. Visserligen korrekt, med hygglig syra och lite frukt, men inget man skriver hem till mamma om.

Facit: 2004 Côte-Rôtie l’Eglantine från Ferraton Père et fils.

Andra vinet är bättre. Samma färg, men med större komplexitet i doft och smak. Här finns stall, viol och tobak, och även om frukten känns lite omogen (grön), så uppvisar det bra koncentration och längd. Habilt hantverk som blir ännu bättre efter en timma i glaset. Bör rimligen vara en Côte-Rôtie.

Facit: 2005 Crôzes-Hermitage Cuvée Alberic Bouvet från Gilles Robin (magnum). Det här vinet har jag i källaren på helflaska, ännu inte provad.

Tredje vinet har en blåröd färg som anger ungdom; en ung, knuten doft med fat och viol; smaken är medelefyllig med markerad syra och lingon med lite bitterhet på slutet. På det hela taget alltför syrligt  för att övertyga.

Facit: 2005 Côte-Rôtie från René Rostaing.

Fjärde vinet är kvällens åldring. Tegelröd färg med en öppen, mycket mogen doft av svamp, höstlöv och jord; mogen smak av kaffe och tobak, men där frukten ändå finns kvar. Visst, det här var förmodligen bättre för tio år sedan, men det håller ändå ihop ok. Som vanligt delar den här typen av viner mänskligheten i två läger: ”häll ut skiten” respektive ”kul med rejäla mognadstoner”. Ikväll tillhör jag grupp två.

Facit: 1988 Côte-Rôtie från Chapoutier.

Vid kvällens femte vin lyfter det. Färgen är blåröd; doften är stor och öppen och full av fat, nejlikor och lagerblad; smaken är fyllig, tanninrik med mängder av mogen frukt. Koncentrerat och supergott i en modern stil. Bör lagras.

Facit: 2008 Côte-Rôtie Château d’Ampuis från Guigal.

Sjätte vinet har en något mognare färg; en fantastisk parfymerad doft av viol och lakrits; fyllig, lång, silkeslen smak med mjuka tanniner. Ett stort vin.

Facit: 2004 Côte-Rôtie La Landonne från Delas.

Sjunde och sista vinet har en mörk, röd färg; traditionell, animalisk doft av stall, tjära och läder; mycket fyllig, sträv smak med köttiga tanniner och massiv frukt. Smaken är lång och koncentrerad. Liksom föregående vin en upplevelse.

Facit: 1999 Côte-Rôtie Château d’Ampuis från Guigal. Efteråt påminde provningsledaren om att vi tidigare druckit detta vin chez lui.

Så till resultatet (pris, poäng bäste-sämst, mina poäng):

1. 2004 Côte-Rôtie l’Eglantine från Ferraton Père et fils , 510 SEK, 0-9, 14p

2. 2005 Crôzes-Hermitage Cuvée A. Bouvet från Gilles Robin, 175 SEK, 1-0,  15+p

3. 2005 Côte-Rôtie från René Rostaing, 628 SEK, 0-4, 15p

4. 1988 Côte-Rôtie från Chapoutier, 370 SEK, 1-4, 14+p

5. 2008 Côte-Rôtie Château d’Ampuis från Guigal, 695 SEK, 2-2, 17p

6. 2004 Côte-Rôtie La Landonne från Delas, 975 SEK, 11-2, 18p

7. 1999 Côte-Rôtie Château d’Ampuis från Guigal, 1500 SEK, 7-1, 17p

Tack till kvällens provningsledare Eric Teneberg.

/PW