Domenico Clerico är en liten man med vänliga, lite sorgsna ögon. Kanske är han några år över de sextio. Möjligen överskattar man lätt hans ålder eftersom hans ansikte är fårat och väderbitet och han har också haft en längre period av sjukdom, som han förhoppningsvis har tagit sig igenom nu. När han, som när vi träffar honom, är klädd i vad vi väl närmast skulle kalla snickarbyxor, får man närmast intrycket av att han är en vinbonde som tillbringar det mesta av sin tid ute i vingårdarna, snarare än att ha varit en av de mer drivande bakom moderniströrelsen, som med hjälp av rotofermentatorer, kortare macerationstider och barriquelagring drev fram en modernare, mer fruktbetonad stil av Barolo. Han talar heller inte mycket engelska, utan tar en tillbakadragen roll när vi provar hans viner under ledning av hans betydligt mer utåtriktade, och kan man kanske säga säljande assistent Luciano Racca. Det är nog så att Clerico, liksom så många producenter, helst är så mycket som möjligt i vingården och pysslar om sina rankor, men det blir också snart helt tydligt att han är en person som mycket väl vet vad han vill åstadkomma i vinkällaren. 
Uppenbarligen vill han inte bara sätta ett avtryck i Barolo genom sina viner utan även genom det nya vineri som är under uppbyggnad. När man kommer till Monforte längs vägen från nordväst, från Barolo, ser man på långt håll bygget av ett stort och arkitektoniskt mycket speciellt hus. Stora bågar omsluter huset och marken på sidan som vätter mot vägen fortsätter liksom upp längs hussidan, vilket ger ett intryck av att hela byggnaden är inskjuten i sluttningen. Andra sidan öppnar sig i stället mot dalgången, vars sidor är täckta av välkammade rader av vinrankor. Den motstående sidan av dalen reser sig högt upp i en brant klippa på vilken byn Novello balanserar på ett närmast utmanande sätt. Utmanande är väl också det minsta man kan säga om detta nya landmärke i Monforte, även om det inte direkt är ovanligt att vinproducenter satsar på arkitektoniskt spektakulära skapelser när de bygger sig nya vinerier. Särskilt i Spanien och Kalifornien finns ju ett flertal exempel på detta. Här i Barolo, vilket på det hela ger ett rätt lantligt och traditionellt intryck, reagerar man nog initialt på detta bygge med en viss tveksamhet. Dock må det väl vara Clerico unnat att vilja lämna efter sig ett arkitektoniskt intryck i Monforte. Han har förhoppningsvis råd med det, även om vi vid en hastig överslagberäkning av kostnader och intäkter hade lite svårt att få ihop en vettig kalkyl för bygget. Om bara det rådande internationella intresset för Barolo står sig ett antal år framöver, ska det nog ändå gå att räkna hem investeringen till sist. Dessutom får han ju ett mycket funktionellt vineri som i detalj är designat efter hans minsta önskemål. Han har heller inga barn att lämna över sitt livsverk eller sin eventuella förmögenhet till. Den enda dottern, Christina, dog tyvärr vid sju års ålder i följderna av en tragisk olycka i en buteljeringsmaskin.
Vid vårt besök hos Clerico blir aldrig den sedvanliga rundvandringen i källarutrymmena av, utan efter att ha provat igenom hans viner åker i stället i väg och får en fascinerande privat visning av det nya vineriet. Mer om detta, inklusive en samling bilder från det spektakulära bygget, kan ni se nedan, men först mina intryck av vinerna.
Med oss under hela besöket har vi ett par italienskor från en producent i Monferrato samt en ung amerikanska som praktiserar hos dem och har drömmen att öppna ett eget vineri hemma i USA. På det hela taget är det ju inte helt fel att det är några fler besökare när man är hos en producent. Det kan underlätta möjligheten att få prova lite ovanligare viner, utöver standardsortimentet, särskilt om dessa besökare är kända av producenten. Om de även är att betrakta som viktiga personer så surfar man ju med på producentens vilja att imponera på dem.
Innan provningsnoterna, lite korta fakta om Clerico: från 21 ha vingårdar gör han runt 110 000 flaskor per år, varav 40% går på export. Och han har aldrig gjort något vitt vin, så vet ni det.
Som vanligt börjar vi med en Dolcetto, ett fatprov av 2010 Langhe Dolcetto, som tillbringat hela sitt liv på ståltank och har en und, läcker, söt, blåröd fruktighet. Smaken är mycket frisk, ren, läcker och saftigt läskande med en närmast fräsande syra. En växande, intensiv och närmast pepprig smak. Det slutar rent och friskt med en bra, djup frukt som någorlunda lyckas balansera den höga syran.
Så till 2009 Barbera Trevigne, som har legat på barriquer i 14 månader. Den har en dov, tät, lite sluten doft med rejält mörk, blåröd frukt. Faten tittar fram i form av en del mörk choklad. Smaken domineras först av en druvtypiskt frisk och ren syra, men blir snart mer kärv och besk. En hel del torra tanniner ger ett rätt bråkigt slut. Kan nog må bra av att lagras en del.
Capismee, i form av årgång 2009, dök upp i Sverige i fjol, enligt uppgift från importören, Bristly, genom att denne tjatade till sig ett gäng flaskor efter att ha provat denna ståltankslagrade Nebbiolo på plats och blivit förtjust. Jag blev nyfiken på vinet när jag nåddes av ryktet om det och beställde några flaskor av vad jag tror var den första årgången som gjordes. Mina intryck av den 2010 Capismee som vi fick prova nu överensstämde väl med mitt minne av 2009-an, dvs ett synnerligen friskt och rent, mintigt vin som är präglat av sin uppväxt i stål. Inget charmtroll, precis, och ståligheten förstärks ytterligare av de torra tanninerna som ytterligare stramar upp eftersmaken. Frågan är både om detta ska lagras, för att rundas av en del, och hur det ska användas. Det är definitivt inget vin att sitta och smutta på för sig själv – stilen kräver mat som sällskap. Det är definitivt inte heller något vin att slänga in i en provning av andra, mer generösa nebbioloviner, eftersom det i ett sådant sammanhang står ut som närmast snålt och ogint (jo, jag har varit med om det). Tankar och förslag från läsarna mottages gärna.
2009 Arte, gjord på 90% nebbiolo och 10% barbera, 1½ år på ny ek och med appellationen Langhe Rosso, är en annan femma. Dov, tät doft med djup frukt. Läckert, med snygga, knäckiga fat och en lite lustig, sötsyrlig, skitig ton. Smaken är överraskande frisk och stram. Ren frukt och en växande pepprighet som tillsammans med de markerade, torra tanninerna ger ett eldigt och torrt slut. Tuggbart och tätt, men hårt knutet nu.
När man satt och funderade på hur Arte skulle komma att utvecklas visade det sig att nästa flaska som gick runt var 2006 Arte. Eftersom den flaskan var lite väl utvecklad, öppnades en andra flaska och den hade en ren och fräsch, aromatisk, mer ”högfrekvent” doft än den betydligt murrigare första flaskan. Läckra toner av kakdeg och knäckiga, goda fat backades upp av en god syra. Tanninerna är markerade men har nu fått en bredd och tjocklek som inte fanns i 09-an. Slutet är torrt, men tuggbart och har rena, mintiga toner. Riktigt bra.
Så över till de riktiga grejorna, dvs. Barolo. 2007 Pajana har en ren och öppen doft med en ton av kakdeg och charmiga florala toner av viol och rosor. Smaken är överraskande stram och sluten med en god, frisk syra som utan vidare omvägar leder till markerade, torra tanniner och ett stumt slut. Vinet ger ett allmänt smalt och knutet intryck, olikt många andra 07-or.
2007 Ciabot Mentin doftar verkligen superklassiskt med massor av rökig tjära, rosor och mint. En viss ton av hav finns också i bakgrunden. Smaken öppnar friskt, rent och läckert och bjuder på öppna, aromatiska toner av rök och mint. De markanta tanninerna är läckert finkorniga och en eldighet växer till mot slutet som blir brett, tuggbart och eldigt. En härlig stil med rejäla, tuffa tanniner. Ciabot Mentin är, liksom Pajana, en del av vingården Ginestra, men från årgång 2007 står det inte längre Ginestra på etiketten. Orsaken till detta står förmodligen att finna i ändrade DOCG-regler, om vilka man kan läsa mer om i andersuw:s gästbloggande på Italienska Viner. Dock tycks det mig av det man kan läsa där som om det snarare borde bli ett krav att ha med det definierade namnet Ginestra i och med de nya reglerna, inte att ta bort det. Kanske kan andersuw eller någon annan med insikt kommentera här och upplysa oss om vad det är i regelverket som gör att Ginestra tagits bort från etiketten.
2006 Aeroplanservaj (namnet betyder på piemontesiska ”vilt flygplan”, vilket är ett smeknamn som Domenicos pappa gav den unge Domenico när denne, full av ungdomlig energi, uppenbarligen for fram som ett yrväder) kommer från en vingård som man hyr sedan 2006 i Serralunga. Det har legat 2½ år på 80% nya/20% använda fat och har en häftigt djup och dov doft med en viss ton av äpplen. Rökiga tjärtoner finns i överflöd och i avsaknad av några nämnvärda rosentoner är hela intrycket är närmast hårt och stenigt. Smaken är riktigt maffig – frisk, läcker, eldig och bred med en tät frukt och markerade men läckert finkorniga, ja närmast silkiga tanniner. En lång, finkornig, tuggbar, läcker eftersmak och ett helhetsintryck som ändå, den tuffa doften till trots, är förvånansvärt öppet. Vinet levereras i sexpack i en specialgjord trälåda. Varje flaska i lådan har sin egen etikett och på insidan kan man läsa legenden om Aeroplan Servaj.
Liten italiensk språkövning
Percristina är Clericos monumentala vin som han gör till åminne av sin dotter. Druvorna kommer från rejält gamla stockar i vingården Mosconi och det färdiga vinet får ligga hela tre år på nya barrriquer. Sedan släpps det när Clerico tycker det är dags, vilket gör att den 2004 Percristina vi får prova är den föreliggande årgången. Vinet har en något sluten men ren och djup doft. Trots uppenbar inneboende kraft och djup uppvisar det en förvånande elegans och stilrenhet och en närmast besynnerligt väl integrerad ek, den utdragna fatlagringen till trots. Smaken börjar friskt och ren, men sedan upplever man en formligen explosiv kraft och koncentration som ger en härlig bredd och täthet, fint balanserad av en ren, bra syra. Tanninerna finns naturligtvis där i mängd, men är helt inbäddade i den täta smaken och är dessutom läcker finkorniga. I eftersmaken sluter sig vinet igen och indikerar ett behov av att lagras ytterligare några år. Fascinerande att få prova detta vin och det är bara att hoppas på att man får stöta på det igen och se hur det utvecklas.
Eftersom de 2006-or vi fått prova generellt imponerat på oss med sitt djup och sin inneboende kraft, var det naturligtvis givande att även få prova 2006 Ciabot Mentin Ginestra. Som väntat var doften dov, djup, hård och närmast stenig, med ett tydligt inslag av havsstrand. Om än denna hårt knutna järnnäve gjorde sitt för att dölja dem fanns där ändå också en rejäl dos av uppfriskande aromatiska rosenblad. Smaken var frisk, tät och stenigt hård, men ren och uppfriskande tack vare toner av rosor och mint. Liksom koncentrationen är tanninerna närmast enorma och smaken slutar riktigt tufft och torrsträvt. Ett vin att lagra, men när den där järnnäven väl öppnar sig, skulle jag gärna vilja vara där och likt en vinets Ferdinand bara få sitta och dofta på rosorna.
Så får vi även kolla in 2005 Pajana som hade en rätt typiskt 05-doft med stum frukt och lite brödiga aromer som av nygräddade mördegskakor. Bra kraft i smaken, men åter något dov frukt som inte riktigt förmår bära upp de torra tanninerna och ger ett dammigt slut. Dock får sägas att vinet hade det lite tufft att komma efter den monumentala 2006 Ciabot Mentin.
Skål, Domenico, men vad har du för flaska framför dig?
Till sist kommer Clerico in med flaska som är inlindad i aluminiumfolie och med glimten i ögat ber han oss gissa vad det kan vara för ett vin. Kul, sådant här gillar vi ju! I doften hittade jag rätt mogna och avrundade toner med en del kakdeg och även en frisk ton av mint. Smaken var ren, frisk och synnerligen charmig med en bra syra och läckra knäcktoner. Tanninerna var finkornigt tuggbara och slutet friskt och tuggbart. Riktigt mumsigt, men vad var det? Gissningarna avlöste varandra runt bordet. De flesta, inklusive jag själv, var mest inne på att vi åter hade ett nebbiolovin framför oss, med några år på nacken, men Domenico såg mest outgrundlig ut vid dessa gissningar. Några strögissningar på sangiovese började till sist dyka upp och när folien äntligen avlägsnades från flaskan fick särskit vi från AuZone en påtaglig deja vu-upplevelse. Vinet var nämligen Castell’in Villas 2004 Poggio delle Rose – en producent som vi ju i föreningen, genom Tuvans försorg och nära vänskap med den producerande prinsessan, fått prova ett flertal gånger. Även just detta vin har, om jag minns rätt, varit med på någon av våra provningar. Nå, det är bara att konstatera att det därmed blindprovningar inte är så lätt…
In i bilarna så (ett gäng från New York som kommit in mot slutet av provningen, klev in i sin inhyrda Rolls Royce med tillhörande fransk chaufför!) och iväg till det nya vineriet. Som nämnt är det ett spektakulärt, häftigt och, i mitt tycke, ändå läckert bygge. Påkostat och med många spännande detaljer, som till exempel den pool som takterrassen visade sig innehålla, men också naturligtvis med själva vineridelen i detalj designad med Clericos långa erfarenhet i grunden för att vara så ändamålsenlig som möjligt. När vi besökte det i juni 2011 var det en hel del som ännu var ofärdigt, men på Domenico Clericos hemsida kan man läsa att efter fyra års byggande, flyttade man redan i juli allt från det gamla vineriet till den nya platsen och veckan efter flytten invigdes verksamheten med årets buteljeringsomgång. Huruvida man även fyllde poolen framgår emellertid inte, men man får väl hoppas att den blev väl utnyttjad för avkoppling under de varma sommarmånaderna. En samling bilder från vårt besök vid det nya vineriet får avsluta denna rapport.
Den nya cantinan från vägen
<
Domenico Clerico i samspråk med vinproducenten från Monferrato. Novello i bakgrunden.
/AK
).
